Citys supportrar kan vara otroligt optimistiska gällande den nya eran men det känns som att ännu en storstädning kan vara nödvändig och den inkommande managern kan få se att han har mer jobb att göra än vad han trodde

Pep Guardiola, Manchester Citys blivande manager, kan behöva göra en större förändring av spelartruppen än vad han någonsin kunnat tänka sig.

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 19 mars, 2016:

För någon som fortfarande kommer ihåg den fuktiga, ölliknande odören som brukade sprida sig över läktarna på Maine Road, på den tiden när fotbollen kunde vara ytterst miserabel och idén företagsrepresentation ofta var en kyl med urdragen sladd och burkar med varm Strongbow, var det definitivt en påminnelse om de förändrade tiderna hos Manchester City när jag fick reda på att dagens klubb nu har en exekutiv svit inredd som ett mini-Harvey Nicols varuhus.

Det är, enligt reklamtexten, den "ultimata matchdagserfarenheten" där klienter kan titta på designerhandväskor, skor, smycken och den sortens lockelser man kanske inte vanligtvis förväntar sig medan man väntar på att Eliaquim Mangala ska ramla på sina egna ben. Det finns en cocktailbar, personliga shoppingassistenter, en meny med olika lyxbehandlingar och ett urval av parfymerade kvinnor som kan applicera de senaste nyanserna av nagellack, allt i en 8ft gånger 11ft (243,8 cm x 335,8 cm) box. Det hela arrangeras av någon med titeln Relationsmanager - och det kan t.o.m vara så att det spelas en fotbollsmatch där utanför, om någon kommer ihåg att titta ut genom det tonade fönstret.

Klubben har verkligen ändrats oändligt mycket sedan de tidiga dagarna då jag bevakade dem på en regelbunden basis och det första välkomnandet brukade var sandpappersrösten tillhörande Mike Corbett, en f.d bombfällare och Glasgow-bo, som hälsade på gästerna från en hytt dekorerad med posters på Ricky Hatton. Nuförtiden är det en liten armé med blazerbärande representanter med hörlurar i öronen och walkie-talkies. Directors körs runt i privatchaufförsstyrda limousiner, menyerna sätts ihop av kockar med Michelin-stjärnor och om man tittar på några av de mindre framgångsrika nyförvärven finns det en nivå av utgifter som påminner mig om ett gammalt uttalande från en f.d Guardian-kollega, David Hopps, under åren när Leeds United hade ambitioner att vara med bland de superrika. "Leeds program har en laguppställningssida som är så glansig att det är omöjligt att skriva på den," skrev Hopps. "De borde ha gett Peter Risdale sådana checkhäften."

Skillnaden är, såklart, att City aldrig kommer få slut på pengar, de sitter på en tiondel av planetens oljereserver och opererar med en sortens långsiktiga strategi som betyder att ingen längre kan misstänka att folket som finansierar klubben från Abu Dhabi bara är på genomresa. Pep Guardiola är på väg och den nya managern har den stärkande kraften, fotbollsintelligensen och personlighetskraften som gör det enkelt att förstå varför så många personer förutspår en ny period av dominans i engelsk fotboll.

I Guardiolas beskrivning ingår det även att vinna Champions League och det kommer inte bli jättelätt när Citys checkhäfte ofta har använts så improduktivt på transfermarknaden - kombinerat med att Manuel Pellegrini, precis som många av hans spelare, varit ur form de senaste 18 månaderna - och vi nu befinner oss i den nästan osannolika positionen där managern på väg in får ärva ett lag som kanske inte kvalificerar sig till nästa säsongs turnering.

En annan Premier League manager - en man jag håller som en av de mer skarpsinniga medlemmarna i det yrket - anförtrodde sig över en lunch nyligen och sa att han tror att City behöver ytterligare åtta eller nio spelare om de ska bli det lag som Guardiola vill att de ska vara. "Pep är inte problemet," var kärnan i det hela. "Han är för bra för att det inte ska fungera." Det var nästa mening som gav resonans. "Men det finns ett problem," tillade han, "och det är spelarna."

Det har verkligen varit en konstig säsong för City med tanke på att de har vunnit the Capital One Cup, samt nått kvartsfinalerna i Champions League för första gången, men de lämnar ändå intrycket av att ha gått bakåt under de senaste två åren. Precis som Roy Keane uttryckte det så är det "helt galet" att tro att dagens lag, som saknar struktur och helt enkelt är på väg utför, kommer lyfta Europacupen på San Siro den 28 maj.

För det måste en stor del skuld falla på Ferran Soriano och Txiki Begiristain, de två exekutiva som har siktat in sig på fel spelare, spenderat för mycket pengar på andra och i största allmänhet haft ett så ojämnt facit att deras egna jobb kanske hade hamnat under större granskning om det inte varit för att deras professionella bakgrunder gjorde Guardiola-affären möjlig. Trots det så finns det en hel hög med bevis på att de hamnat snett med deras rekryteringsprogram, oavsett hur svårt det än har varit att ta sig runt Uefa:s finansiella fair-play regler, och oturligt nog för Pellegrini gäller samma sak hans arbete och det är de fundamentala anledningarna - även om de använde en annan vokabulär vid pressreleasen - till att han släpps efter den här säsongen med ett år kvar på kontraktet.

Den vanliga missuppfattningen är den att försämringen sammanfallit med annonseringen av att Guardiola skulle flytta till England och därmed suddade ut Pellegrinis status framför spelarna då de nu visste att han, i princip, redan fått sparken i förväg. Men sanningen är den att City faktiskt har sjunkit enda sedan de inledde säsongen med fem vinster i rad. Sedan dess har de tagit blygsamma 36 poäng på de följande 24 matcherna. Det har blivit åtta förluster, en var tredje match och en ligatabell som täcker den perioden (sju av de åtta månaderna som spelats den här säsongen) skulle placera de på nionde plats, 19 poäng efter toppen - och bakom, bland andra, Southampton och Stoke City.

Ja, vi vet alla att Manchester United har varit usla, haltandes från en kris till en annan och frekvent har de lämnat känslan att en förbryllande manager och en otillräcklig grupp spelare inte fullt ut förstår vad det betyder att bära klubbens färger. Och ja, det här har varit det sämsta Chelsea-laget under Roman Abramovich-eran och har omfattat vad som möjligtvis varit den tuffaste erfarenheten i José Mourinhos professionella liv. Men då vi går in i den här helgen har United tagit fler poäng än City sedan den 13 september och Chelsea har samma antal. Under samma tidsperiod skulle West Bromwich Albion ligga två poäng bakom laget som satts ihop av Abu Dhabi rikedomarna, precis som Bournemouth.

Detta ändrar inte det faktum att Citys supportrar kan vara otroligt optimistiska gällande den nya eran och förändringarnas ansikte för en klubb som inledde 2000-talet med en 1-1 match borta mot Crewe Alexandra och en 5-2 hemmaförlust mot Leeds. Men ändå känns det som att ännu en storstädning kan vara nödvändig med tanke på bevisen som hopar sig mot den nuvarande personalen.

Om Guardiola studerade Citys resultat mot lagen på övre halvan skulle han se att de har vunnit två av 13 matcher den här säsongen. Vad säger det att endast en annan klubb - Aston Villa, den här säsongens parodilag - har vunnit färre matcher, eller att City har gått 21 matcher utan att registrera två raka vinster och att det, igen, bara är Villa av alla lagen i toppdivisionen som har klarat av en längre svit? Eller, för all del, att den dyraste truppen i engelsk fotboll, som innehåller 11 spelare i spannet £22m till £55m (278,8m kr - 697m kr), bara har lyckats göra 13 mål på 14 bortamatcher? Laget har inte visat upp lägre siffror vid samma tidpunkt under någon annan säsong under shejk Mansour-eran och endast tre klubbar har gjort färre mål. Ett av dem är Tony Pulis West Brom. De andra två ligger på nedflyttning - Sunderland och Newcastle.

Allt detta måste vara ganska häpnadsväckande för Guardiola och tankarna går tillbaka till en intervju förra sommaren med David James när de f.d City-målvakten förutspådde att hans gamla klubb inte ens skulle komma topp fyra. Det kändes svagt befängt då. Men nu visar det sig att det kommer bli tajt och trots alla Guardiolas gåvor så kan den nya mannen förmodligen förlåtas om han tittar på ligatabellen och undrar om det hela behöver mer jobb än han initialt trodde.

Fellaini fortsätter att klara sig undan

Marouane Fellaini verkar ha återvänt till den icke förnämliga rollen att vara spelaren som Manchester Uniteds publik ogillar mest. När mittfältaren byttes ut i FA Cup-matchen mot West Ham förra helgen möttes det av oförsonligt jubel och det hördes en ovanligt högljudd protest när han slösade bort ett skott i hans lags senaste svåra prövning mot Liverpool i Europa League.

I vanliga fall hade det här kanske varit en passande tid att fråga huruvida Fellaini har varit så mycket sämre än någon annan i Louis van Gaals lag, eller om hans försvinnande popularitet delvis beror på att han, mer än någon annan, har hållits upp som en symbol för det nya, misslyckade United, efter Ferguson.

Men det är inte lätt att sympatisera när alla omdömen gällande belgarens insatser måste ta med frekvensen med vilken hans armbågar träffar motståndarnas huvuden och skadorna han riskerar att dela ut under den processen. Fellainis sänkning av Emre Can på Anfield för 10 dagar sedan förtjänade en avstängning och det har varit flera andra incidenter, även när vi går tillbaka till hans tid i Everton, när det har känts konstigt att han inte har bestraffas ordentligt.

Listan är omfattande och inkluderar en särskilt tydlig incident mot Pablo Zabaleta i ett Manchester-derby, en annan som skar upp Joe Allens näsa i en match mellan Belgien och Wales, samt en mot Swanseas Ki Sung-yueng och tre separata tillfällen som involverade Can, Roberto Firmino och Dejan Lovren i de två matcherna mot Liverpool. Addera till det några av de andra tillfällena när Fellainis fäktande armar har träffat Liverpools Martin Skrtel, Aston Villas Ron Vlaar, West Hams James Tomkins (ännu en bruten näsa), Newcastles Mike Williamson och Arsenal duon Per Mertesacker och Francis Coquelin.

Det är ett dussin, bara till att börja med. Det här är bara några av de anmärkningsvärda incidenterna och huruvida det är illvilja eller vårdslöshet, eller kanske en kombination av båda två, så är det lockande att fundera på hur länge det dröjer innan hans tur tar slut. "Jag försvarar bara mig själv," sa Fellaini. Men det indikerar att motståndarna har siktat in sig på honom fast det inte finns några som helst bevis för det. Antingen kommer Fellaini att bli utvisad snart eller så kommer någon att bli allvarligt skadad och om man får välja mellan de två skulle det vara att föredra att en serieförbrytare till sist får sitt straff.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...