Bilden: Efter att ha satt dit 3-3 bollen framför the Kop i april 1988 firade Gordon Strachan med att röka en imaginär cigarr inför de blodtörstiga scouserna. Den målgesten är det än idag många pisstinkande LFC-fans som har svårt att förlåta honom för. Den här matchen var också matchen då jag för evigt blev en Röd, den spelades i april 1988, det vill säga en helt annan tid, i en helt anna värld. Den matchen, och en hel del annat, kan du läsa mer om längre ner i dagens inlägg.

Hallo på er alla igen, då är det dags igen. Känns det inte underbart, ännu en match under den store ledaren Louis van Gaal. Bredvid sig har han Uniteds framtida Pep Guardiola och några holländska genier. Dessa demontränare inspirerar verkligen till stordåd för de Röda djävlarna från Manchester. Eller vänta lite nu, nu har jag fått i mig en Jägerbomb för mycket tror jag...

Igår (lördag 12/3) var det exakt 33 år sedan vi spelade en annan kvartsfinal i FA Cupen. Då mot Everton på hemmaplan och det såg ut såhär:

Frank Stapleton avgjorde matchen och sedan gick vi vidare och besegrade Arsenal i semifinalen på Villa Park, innan vi efter omspel mot Brighton kunde lyfta bucklan på Wembley säsongen 1982/83. Det var en annan tid, en annan värld, lyssna bara på jublet vid Stapletons mål och kolla publiken, får gåshud av dessa bilder. Lite annat än kukhuvuden som tror att de är något när de poserar för selfies på OT med nylagda frisyrer, en half-n-half-halsduk, "coola kläder" och en liten påse från Megastore. Vad i helvete har det blivit av arbetarklassporten fotboll? Fan, tänker inte gå lös med ännu en svada nu, men det finns få saker där jag hatar så mycket som i den moderna fotbollen alltså, tror jag lämnar det där för idag.

Har ni hört talas om Michelle Anne Sinclair? Inte jag heller, förrän igår. I ett annat ärende snubblade jag på hennes namn på ett forum som jag tror jag har nämnt någon gång tidigare här. Hon är en f.d porrstjärna, där hon gick under artistnamnet Belladonna. Efter att ha slutat som porrskådis och regissör jobbar hon nu bl. a med icke pornografiskt skådespeleri. Men det är inte det som är det intressanta, nej hon är nämligen Bébés största fan. Ni vet, Bébé, han som det inte var några som helst oklarheter gällande varför han kom till United med. Det var också mannen som tog inläggsspelet till en helt ny nivå:

Här ser ni någon annan dönick som tydligen också fastnat för detta unikum:

   

Men jag håller ändå Belladonna som hans fan nummer 1. Hon hade trots allt tillräckligt med kulor för att tatuera in hans hamn på knogarna:

   

Hon förklarar själv valet med att hon tycker han är en gudabenådad fotbollsspelare, förmodligen världens bästa. Och när hon river ur sig själv mellan benen vill hon känna honom i sig. Ok, det var kanske inte en fullt så färgglad beskrivning hon gav. Tror hennes motiv handlade mer om att hon är besatt av tjejerna i reklamen för klädkollektionen med samma namn och ett av hennes många smeknamn är Baby, och Bebe betyder just det på franska. Men man undrar ju om hon vet att det även är namnet på en av Uniteds sämsta fotbollsspelare genom tiderna. Men det jag blir ännu mer nyfiken på är huruvida det finns någon dam som går runt med "Louis van Gaal" tatuerat på gaddarna, det vore ett hyfsat statement!

Jag vet att det här inlägget skulle handla om vår hemmamatch mot West Ham senare idag, men det finns så mycket annan skit att ta itu med under den här Van Gaal-ledningen, så det får dröja lite till.

Ni känner säkert till att det var en speciell match och en viss spelare som fick mig att för alltid blir Röd. Det var framför tv:n hemma i Arboga 1988 som en snart 9 år gammal kulting såg Bryan Robson göra två mål mot Liverpool borta i en match där vi låg under med 3-1, men som slutade 3-3.

Underläge med 3-1 och reducerade till 10 man efter Colin Gibsons röda kort. På den andra planhalvan stod ett av Liverpools bättre årgångslag. Deras trupp var förändrad från säsongen innan, porrkungen Ian Rush hade gått till Juventus och den pisstinkande skotten Kenny K.K.K Dalglish var spelande manager, men koncentrerade sig nu alltmer på managerdelen. Halvvägs in på säsongen innan hade de köpt den otrevliga grisen John Aldridge från Oxford United, bredvid sig på topp hade han Englands då dyraste nyförvärv, Peter Beardsley, köpt för £1.9m (ca 26,7m kr) från Newcastle. Från Oxford hämtade de även yttern Ray Houghton och det kanske intressantaste nyförvärvet kom från Watford, han hette John Barnes.

Scouserna inledde säsongen 1987-88 med 29 matcher utan förlust och avslutade det hela som mästare på våren 1988. På sina 40 ligamatcher åkte de endast på två förluster och när tabellen summerades skiljde det nio poäng ner till tvåan, Man United. Det var sopdykarnas 17:e ligatitel och jag undrar hur många det var som då förstod att det var deras näst sista, 1989-90 vann de också, men sedan dess har de inte kunnat kalla sig bäst i England någon mer gång. Dessutom är det ett annat lag som har passerat deras rekord på 18 vunna ligatitlar.

Men som ni förstår av den här bilden jag försöker måla upp så var det ett hyfsat Liverpool-lag vi mötte. Det går inte att jämföra med de moderna scouserna. De lever gärna kvar i 70- och 80-talet, men t.o.m Blackburn Rovers har en färskare ligatitel än dessa dårar. På den tiden var det de som dominerade engelsk fotboll. Vi var förpassade till en kamp om cuperna, men lyckades ofta besegra scouserna i enskilda matcher. Dessutom spelade vi en betydligt mer attraktiv fotboll, vilket ledde till att vi fick fler fans och det är något som ofta stört scouserna, säg något som inte stört dessa självömkande själar, men i alla fall.

Hursomhelst, tillbaka till matchen i april 1988. En av mina gamla favoritspelare, Norman Whiteside, kom in som inhoppare och löpte fullständigt amok. En del av tacklingarna han delade ut den eftermiddagen hade renderat rött kort och krigsrubriker i dag. Då gav det på sin höjd en tillsägelse, oftast ingenting. Man såg heller ingen ligga och nästan gråta, eller som Nani - faktiskt gråta, på Anfield, rulla runt och ha så ont, bara för att sedan få bollen och lite uppmärksamhet, varpå allt är bra igen. Whiteside sparkade scousers åt både höger och vänster och förde in nytt mod i United, så pass mycket att vi kom tillbaka till 3-3 mot den här tidens giganter. Matchen i sig betydde ingenting i det stora hela - Liverpool sprang hem med titeln i händerna - men försök föreställa er detta på torsdag. Tror ni att exempelvis Depay skulle kunna komma in och kriga om varenda boll på ett sätt som får övriga laget att skaka av sig alla kedjor och injicera ett sådan mod att man bara går ut och vänder på steken? Nej, inte jag heller.

Jag kände att jag var tvungen att titta på höjdpunkterna från den matchen igen för att försöka rensa ut torsdagens insats från mitt minne, men det gjorde mig bara mer deprimerad. Här har ni det:

Föreställ er ett lag med McGrath, Robbo och Norman, tror ni de skulle tillåta att torsdagens skitsoppa fick inträffa? De tacklingarna från Whiteside efter McMahons mål, jävlar i min lilla låda, dagens pungpåsar har inte tillräckligt med kulor för att ens försöka sig på något liknande!

För alla nostalgiker och kalenderbitare där ute, här har ni lite fakta om matchen jag har babblat om ett tag nu:

 

Mån 4/4, 1988: Football League Division 1, avspark 16:00 (svensk tid), Anfield (publik: 43, 497),

 

Liverpool v Manchester United (2-1) 3-3

0-1, Robson (3)

1-1, Beardsley (38)

2-1, Gillespie (41)

3-1, McMahon (46)

Utv: Gibson (59)

3-2, Robson (66)

3-3, Strachan (77)

När Gordon Strachan satte 3-3 framför the Kop firade han, som ni kan se i klippet, med att röka en imaginär cigarr. Scouserna blev fullständigt tokiga och många av de har inte förlåtit honom för det än idag.

 

Lagen:

Liverpool: Bruce Grobbelaar - Gary Ablett, Steve Nicol, Gary Gillespie, Alan Hansen (K) - Ray Houghton, Steve McMahon, Nigel Spackman - John Aldridge, John Barnes, Peter Beardsley.

Avb: Craig Johnston (Aldridge), Kenny Dalglish (ej använd)

Man: Kenny Dalglish

 

Man United: Chris Turner - Viv Anderson, Clayton Blackmore, Steve Bruce, Mike Duxbury - Paul McGrath, Bryan Robson (K), Gordon Strachan, Brian McClair, Colin Gibson - Peter Davenport.

Avb: Jesper Olsen (Duxbury, 54), Norman Whiteside (Blackmore, 54)

Utv: Gibson (59)

Man: Alex Ferguson

Wow, det var tider det. Säker på att ni har sett att den feta spanska servitören har återvänt till Premier League. Newcastle har han slagit sig ner i med sin faktabok. Det kan ju bli en bilkrasch som blir oerhört intressant att följa. Ska bara uppmärksamma er på hans företrädares, Steve McClaren, facit sedan 1.a december: Vinster 4, oavgjorda 2, förluster 9.

Sedan samma datum ser Van Gaalens siffror ut enligt följande: Vinster 5, oavgjorda 4 och förluster 9 (då har jag exkluderat vinsterna mot lagen från lägre divisioner och lilleputtarna från Danmark).

Hur i helvete han fortfarande har kvar jobbet i United är sedan länge bortom min förståelse! Och även om svetten börjar rinna på den ludna Dick'Ed Woodward om vi åker ur FA Cupen idag och EL på torsdag, men jag tror nästan att Van Gaalen skulle kunna bli tagen med fingrarna i SuperTeds frus kakburk utan att behöva oroa sig för sitt jobb.

Igår skrev the Times' tungviktare, Oliver Kay, en intressant artikel om Louis van Gaals United. Det går att bevisa mycket med statistik, det går även att vända och vrida på, men en del statistik är svår att ifrågasätta och den gode Kay hade ett exempel på sådan statistik i sin artikel igår, jag redovisar här hela stycket (ni kan läsa hela artikeln under):

 

En statistik plöjning igår avslöjade att United har mäktat med ett eller noll skott på mål i inte mindre än åtta av deras 30 senaste Premier League matcher och i sex av de senaste 21. För en klubb med Uniteds resurser är det lika extraordinärt som det är pinsamt. För att sätta det i ett sammanhang så innehöll Fergusons sista tio säsonger som manager 380 Premier League matcher, under dessa hände samma sak endast 15 gånger, vilket tveklöst var 15 gånger för mycket för skottens gillande.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/12/11281689-manchester-united-star-infor-doden-fran-ett-tusen-sidledspassningar/

Efter matchen mot scouserna i torsdags klev det brandskadade holländska nyllet ut och deklarerade att han ansåg att Fellaini var en av de bästa spelarna på planen. Det trodde man ju inte kunde toppas i avdelningen ren idioti, men oj vad fel vi hade:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/12/11281556-trotsig-louis-van-gaal-orubblig-gallande-att-den-treariga-manchester-united-planen-ar-pa-ratt-spar/

För någon månad sedan avslöjade Red Issue, först av alla, som så ofta, att kineserna har lagt ett bud på Rooney och erbjudit honom en lön som är svår att greppa för oss skitiga proletärer. Och förra söndagen bekräftade kukhuvudet Piers Morgan (Penis Moron) det hela i sin kolumn i Mail on Sunday:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/12/11281555-rooney-och-kina/

Fergies förmåga att välja kompisar är väl inte alltid helt briljant. Det var ju hans "kompisar" som i kriget om hästsperman drog in Glazer-familjen i vår klubb, och det var ju ingen bra grej. Nu är han ju jättepolare med Charlie Stillitano, en ärkefitta som är här för att förstöra fotbollen som vi känner den:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/12/11281553-manchester-united-mer-vardiga-champions-league-an-leicester-sager-mannen-som-fixar-klubbars-hemliga-moten/

Här ges lite mer bakgrund till vem detta svin är:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/12/11281549-stillitanos-resa-fran-general-manager-for-mls-till-varldsfotbollens-bast-anslutna-amerikan/

Det här är väl helt naturligt? När en tonårig tjej slår igenom som skådespelartalang så diskuterar man väl hennes talang, yrke och skådespeleri? Inte kan väl någon drömma om att man i ett kvinnoälskande västerland skulle få för sig att prata om hennes utseende, hur hon klär sig etc? Det är et ju bara skäggiga araber som gör, eller...

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/12/11281547-ariel-winter-mina-stora-brost-gjorde-mig-olycklig/

Just ja, det här inlägget skulle ju handla om dagens match. Nu har jag inte tid att göra någon djupare dykning, men klockan 17:00 är det avspark och matchen visas på Viasat Sport och i Viaplay för dem som har de kanalerna. Jag blir inte ett dugg förvånad om West Ham kör över oss och vinner. Hoppet står kanske till deras fina ligaplacering och att de därför vilar några av sina bättre spelare, men en chans att nå semifinalen i FA Cupen borde ha för stor lockelse på laget från östra London. Vi kan väl bara hoppas på att Van Gaalen snubblar på en bra uppställning och att spelarna skiter i allt han säger innan matchen, då kanske vi kan halta oss vidare. Kan vi få en repris på detta månntro?

Knappast troligt, men med några Jäger innanför västen kanske hoppet börjar växa igen, bara för att sedan punkteras som en sprucken såpbubbla...