Bilden: Vad in i alla pissdränka idioters hela helvete är nu detta? Fortsätt läsa dagens intro så förstår ni.

Hallo på er alla igen, ja imorgon (torsdag) blir den här skitsäsongen lite intressant i alla fall. Första gången någonsin som vi möter de smutsiga i en europeisk tävlingsmatch. Ok, det är åttondelsfinal i Europa League, men en chans att spöa dem ska vi alltid ta emot med öppna händer. Här kan ni läsa en längre artikel från tidigare idag om den här matchen och historien kring den, nerplitad av el maestro själv, Danny Taylor på the Guardian:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/09/11280021-liverpool-v-manchester-united-en-djupt-rotad-stamliknande-rivalitet-ska-till-sist-bli-av-i-europa/

Tidigare idag hade Louis van Gaal (= han som ofredar blommor, på nederländska) presskonferens och den gode Taylor var där för att lyssna på den deprimerande holländaren som, sakta men säkert, suger livslusten ur Man Uniteds fans. Och precis som man kunde förutspå var det mest skit som lämnade hans vinindränkta läppar och brännskadade tryne, här följer en kort rapport:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/03/09/11280018-louis-van-gaal-manchester-united-och-liverpool-borde-omfamna-europa-league/

Ni har säkert redan läst skiten om att klubben Man United vill skapa en "vägg av vitt" på Anfield imorgon. Sånt här gör verkligen ont i mig och får mig att nervöst fladdra med blicken bort mot dvd-hyllan och Jägermeister-flaskorna som står där. Det innebär inte att Giggs ska leda någon form av hejarklack och tömma sina håriga kulor över våra gubbar på bortasektionen. Nej, de vill, eftersom United ofta spelar i vitt på Anfield, att bortafansen ska utsmycka sig själva i vår vita andratröja. Och för att visa hur mycket de bryr sig om klubbens livsblod så har alla med biljetter till morgondagens match fått fylla i sin tröjstorlek, varpå klubben sedan skickar ut en vit matchtröja till biljettinnehavaren, med tanken att de ska bära den imorgon kväll på Anfield.

Det här visar bara att klubben lever i en annan värld än supportrarna, förmodligen i ett annat solsystem också. Är mest förvånad över att de inte lyckats implementera regler om att de United fans som inte bär den vita imorgon får inte komma in. Det ska bli intressant att se hur många som följer dessa urkorkade instruktioner. En bra idé som dök upp på Red Issue's forum var att beställa en tröja i en liten storlek och sedan lämna över den till någon skola i något socialt utsatt område i Manchester. Högst upp i dagens inlägg ser ni en bild på annonseringen från klubben gällande "den vita väggen" och paketet med tröjan, som landat hos någon biljettinnehavare. Och självklart är det klubbsponsorn DHL som levererar tröjorna. Så med tanke på det blir jag inte förvånad om många får tröjan för sent, eller inte alls, vilket såklart är en lysande grej!

Imorgon stämplar jag ut från kneget klockan 15:00, har sedan lite kort efterarbete och en bit att gå till vagnen, så jag borde vara hemma i orten till 16:15, då har jag fyra timmar och 50 minuter på mig att lugna nerverna inför ännu en "Louie show", borde vara tillräckligt för att sedan kunna se matchen utan alltför många flashbacks till vårt senaste framträdande i söndags!

Det har funnits ögonblick av respekt, och t.o.m vänlighet, under denna 150-åriga konflikt men det här är i det stora hela två klubbar som avskyr varandra. På torsdag, på Anfield, möts de i Europa för första gången

   

Gary Neville, en spelare som fick symbolisera rivaliteten mellan Manchester United och Liverpool under modern tid, gör sitt bästa för att ignorera Anfield publiken 2002.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 9 mars, 2016:

 

 

Det finns en gammal berättelse om Tony Wilson som förmodligen summerar exakt hur långt några av personerna som är låsta i Manchester-Liverpool fientligheten är beredda att gå i tävlingen mot andra och, mer än något annat, viktigheten som finns i att få sista ordet.

 

 

Wilson hade definitivt ett sätt för att varva upp det hela när mannen bakom Factory Records och nattklubben Hacienda - musikmogul, programledare, konsertfixare och professionell Salfordian - tjänade sitt levebröd på att presentera Granada Reports genom att stirra in i kamerorna med en nivå av självbeundran som inte ofta bevittnas i regionala nyhetsprogram och helt klart älskade han det faktum att hans åsikter gick rakt in i folks tv-rum.

 

 

För varje story om Liverpool fanns det ett torrt litet sidonummer, kanske ett himalande med ögonen för extra effekt, eller en suck om det var hans plikt, vilket det ofta var, att rapportera goda nyheter från Anfield. Wilson kunde helt enkelt inte dölja sina band till Manchester United. "Han måste ha alienerat halva publiken," sa hans medpresentatör, Bob Greaves, vid ett tillfälle. "Många tyckte han var bra. Men alla i Liverpool hatade honom. Han förringade Liverpool med varje ord ... varje gest han kunde. Favoritfrasen jag brukade få varje gång jag åkte till Liverpool - så fort jag klev av tåget eller ur min bil - var: 'Hey Bob, säg åt den där Tony Wilson att han är ett arsle.' Jag måste ha fått det levererat till mig tusen gånger. Hur han kom undan med det så länge innan han blev utskälld av hierarkin kommer jag aldrig få veta."

 

 

Wilson presenterade ett program samma kväll som Liverpools Europacupfinal 1978 iklädd en Club Brügge rosett. Det gav inte belgarna någon tur och nästa dag var han tvungen att leverera nyheten att Bob Paisleys lag var Europas kungar, igen. Men det är den efterföljande storyn, från 1983, som förmodligen summerar sättet på vilket de två städerna gör det till sin plikt att ta poäng av varandra.

 

 

Liverpool fans hånar Manchester United supportrar i januari 2006 genom att påpeka att Anfield klubben har vunnit fem Europacuptitlar.

 

 

 

Greaves brukade berätta det bäst, inleder med telefonsamtalet han fick inne i Granadas nyhetsrum från en polis på Merseyside som informerade honom om att Wilsons splitternya Jaguar hade hittats, stulen, i Liverpool. "Tony kom in och jag sa: 'Jag hade polisen på telefonen - din bil är i Liverpool.' Så han tog tåget över till Liverpool, hittade sin bil, och tre timmar senare var bilen tillbaka utanför Granada. Sen, senare den eftermiddagen, fick jag ett annat telefonsamtal. 'Polisman Carruthers här igen. Kan du säga till Mr Wilson att han bil fortfarande står här på Eccersley Avenue?' Ett ungdomsgäng hade sett honom hämta den, följt efter honom, tagit den igen, kört den tillbaka till Liverpool och parkerat den på exakt samma ställe. De skadade den aldrig, de spelade bara spelet. De gjorde det obekvämt för honom. Han hade självklart kritiserat Liverpool en gång för mycket. De följde efter honom, de tog tillbaka den och han var tvungen att hämta den två gånger på en dag. Han gav dem motsträvig respekt: 'Måste säga det, mannen, bra lurendrejeri.'"

 

 

Mer än 30 år senare är dynamiken sådan att det inte är helt lätt att veta hur mycket respekt som kommer visas när de två klubbarna, sexa och sjua i Premier League, går ut i strid i Europa League på torsdag och kommer minnas de bättre tiderna och drivas mer av rädsla för misslyckande, kanske, än riktig tillgivenhet för turneringen.

 

 

Antipatin finns alltid där. Det är orubbligt, stamliknande och så djupt rotat att det måste kännas som ett hjärntrick för äldre generationer att det fanns en tid då några United spelare åkte och såg Liverpool spela om de inte själva hade match. "Vi stod på the Kop," minns Paddy Crerand. "Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag har sett Liverpool bakom det målet. Scouserna hade en del att säga till oss men det var med bra humor."

 

 

Manchester Uniteds försvarare Patrice Evra får höra både det ena och det andra från ett Liverpool fan i matchen i fjärden rundan av FA Cupen 2012.

 

 

Crerand stod Bill Shankly så nära att han ofta kom sent till mässan för att Liverpool managern brukade ringa, utan undantag, klockan 9:00 varje söndag, på ett sätt som aldrig skulle hända mellan anställda från de två klubbarna idag. Crerand spelade i det United lag som vann Europacupen 1968 och the Liverpool Echo firade händelsen med en entusiasm som aldrig skulle kunna tryckas på dagens sportsidor. "Brittisk fotboll kan vara stolt över United laget som gav sitt yttersta för att ge Matt Busby cupen han värderar högre än alla andra," skrek tidningen ut. "Det har varit en lång, lång körning för United att nå toppen i Europa, ingen kommer missunna dem att de blivit den första engelska klubben att göra det."

 

 

T.o.m då finns det påminnelser om hur, inom fotbollen, nostalgi är filen som slipar bort de taggiga kanterna från de fina gamla dagarna. Nobby Stiles, Crerands lagkamrat, berättar en historia i sin självbiografi om när han träffades av en dartpil. "Jag gick ut till långsidan och fick den bortplockad och i halvtid fick jag en spruta. Jag kan bara spekulera hur illa det hade varit om pilen hade landat i mitt öga och inte i armen." Han namnger inte arenan där det hände, han förklarar att Busby inte ville dra uppmärksamhet till det, men när man vänder till Liverpool i indexet avslöjar det platsen. Första meningen säger: "dartpil kastad på NS".

 

 

Crerand kommer ihåg att Paisley erbjöd sig att ta Liverpool till Old Trafford för hans testimonial 1975, gratis. Polisen satte stopp för det - men Crerand pratar om en era som yngre fans förmodligen finner främmande. "När Liverpool mötte Leeds i 1965 års FA Cupfinal såg jag den med Noel Cantwell, Denis Law och Maurice Setters och efteråt skickade vi ett telegram till Bill Shankly där vi gratulerade honom. Det skulle aldrig kunna hända idag." Liverpools spelare var regelbundna besökare på Manchesters nattscen. "Vi brukade gå ut allihop tillsammans," säger Crerand. "Jag kommer inte ihåg hur många gånger Ian St John och hans fru bodde över i mitt hus."

 

 

Liverpools Ian St John gjorde vinstmålet mot Leeds på övertid i 1965 års FA Cupfinal. Manchester Uniteds spelare skickade ett grattistelegram till Bill Shankly.

 

 

Det skulle heller aldrig hända idag. Ron Atkinson beskrev en tripp till Anfield som att åka in i Vietnamkriget och om et låter melodramatiskt efter alla dessa år så hade hans lag precis blivit attackerade med tårgas då. Året var 1954 när Phil Chisnall blev den senaste spelare att transfereras emllan de två klubbarna och ingen kan vara säker på när, eller om, den trafiklinjen kommer öppnas igen.

 

 

Men det har funnits samarbete tidigare. Visste du att engelsk fotbolls två mest framgångsrika lag en gång konspirerade för att fixa en match så att United inte skulle åka ur? Fyra spelare från Liverpool, och tre från Manchester, blev avstängda p.g.a skandalen, på Långfredagen 1915, då en 2-0 seger för United fick the Manchester Football Chronicle korrespondenten "överraskad och äcklad" p.g.a det misstänksamma sättet på vilket ett lag som hade en poäng ner till botten hade vunnit på.

 

 

Matchfixningskommissionen fick reda på att spelare från båda lagen hade satt rejäla summor på resultatet. Chelsea åkte ur som en direkt konsekvens (men senare släpptes de upp igen, efter ett överklagande, i en utökad liga) och, helt otroligt, tilläts United behålla de två poängen vilket betydde att de hängde kvar.

 

 

Liverpool och United var även tillräckligt nära, under sina tidiga år, för att sammanställa en delad motion om att alla lag skulle bära ett rött hemmaställ och ett vitt på bortaplan och, om vi hoppar fram till 1971, brukar det glömmas bort att Frank O'Farrells första "hemmamatch" som Busbys efterträdare ägde rum på Anfield. United hade portats från Old Trafford i två matcher p.g.a huliganism och när de behövde en alternativ hemmaarena hette de två klubbarna som erbjöd hjälp Liverpool och Stoke City.

 

 

Historien kan vara förvirrande för alla som har svalt berättelsen om att de två klubbarna har avskytt varandra sedan första början, men samtidigt är det lockande att fundera på hur många av dagens spelare som förstår viktigheten i den här matchen på samma sätt som några av deras företrädare har gjort.

 

 

Totalt sett var det bara en Liverpudlian (Jon Flanagan) och en Mancunian (Marcus Rashford) i deras senaste startelvor. Steven Gerrards involvering i de här matcherna haltade till ett slut när han bäddade in sina dobbar i Ander Herreras vrist i mars förra året. Gary Neville finns inte där längre för att växla upp fientlighetens nivåer ytterligare några grader. Båda lagen har genomgått rejäla förändringar sedan Luis Suárez rasistiska hån mot Patrice Evra införde en ny våg av giftigt hat och illvilja. Och identiteten på männen som leder lagen utgör också en skillnad.

 

 

Gerrard utvisad efter att ha stampat dobbarna på Herreras vrist, här illustrerat av the Guardians legobitsavdelning.

 

 

Jürgen Klopp lämnar redan ett fast intryck att han skulle kunna ha You'll Never Walk Alone som ringsignal och det var ett prydligt avklippt svar från tysken när han fick frågan hur han skulle förbereda sig för den här matchen. "Jag kommer inte att prata om taktik här," sa Liverpool managern. "T.o.m. i Manchester har de tv-apparater."

 

 

Men potentialen för konflikt har reducerats rejält nu sedan Sir Alex Ferguson är ute ur ekvationen, med hans förmåga att röra ihop en lättantänd blandning, och detta alldeles oavsett det faktum att han skickade ett brev till supportrarna innan en tripp till Anfield eller medlidandet han visade efter Hillsborough tragedin. Ferguson missade sällan en chans att hugga ner den gamla fienden, inte ens nu när han är pensionerad har det minskat, i alla fall inte om man utgår från en av rundor på the Lowry i Salford. "Vad som är fantastiskt," annonserade han, "är att våra unga fans växer upp utan att ens komma ihåg när Liverpool var framgångsrika."

 

 

Ferguson studerade den geografiska och historiska antagonismen och brukade tro väldigt hårt på att hatet och avskyn hade sin grund i att Manchester byggde skeppskanalen som hotade Liverpools oceangående handel. Men det är inte riktigt lika lätt när det gäller fotbollsbiten. Inte många människor inser att Liverpool, då i Andradivisionen, erbjöd två av sina spelare för att hjälpa United efter München katastrofen 1958. Helt otroligt så sjöng även Uniteds fans "lycka till Liverpool", till tonerna av Nice One Cyril, i slutet av 1977 års FA Cupfinal, då de visade sin uppskattning för det förlorande laget, med en Europacupfinal inbokad fyra dagar senare, när det gick runt planen i sitt ärovarv.

 

 

Och det finns även bevis för att spänningarna mellan de två städerna går tillbaka ännu längre än 150 år. Ett tidningsutklipp hittat av fotbollshistorikern och författaren Gary James kommer från the Ashton and Stalybridge Reporter, daterad till 7 april 1860. Folket i Liverpool, säger den, "lever under smärta p.g.a en känsla av Manchesters överlägsenhet, de vrider sig under föreställningen att Manchester ligger före dem", Liverpool beskrivs i feminin form, utan någon större tillgivenhet. "Hon älskar ingen och ingen älskar henne," lyder en mening.

 

 

En sak som är säker är att Ferguson aldrig glömde bort ropen som sa "fuck you" från hemmalagets omklädningsrum efter en särskilt plågsam förlust på Anfield i april 1992. Förlusten den dagen sträckte ut Uniteds hemska svit utan en titel till ett kvartssekel och en ung Liverpool supporter gick fram till Ryan Giggs utanför arenan och bad om hans autograf. Giggs skrev sitt namn på papperslappen - bara för att sedan få se supportern slita sönder den i hans ansikte.

 

 

Manchester United fans svarar 2009 på Liverpools hån från 1993 som sa "kom tillbaka och sjung 'Ooh-Aah Cantona' när ni har vunnit 18."

 

 

Säsongen efter nålade Ferguson upp ett fotografi - Dantes inferno, kallade han det - på väggen i omklädningsrummet, det föreställde de förkrossade ansiktena på bänken, sen sa han till sina spelare att det satt det för "att se till så att det aldrig händer igen". United vann till sist ligan, men Liverpool ledde med 18-7 i titlar och en banner på the Kop bjöd in till en utmaning: "Kom tillbaka och sjung 'Ooh-Aah Cantona' när ni har vunnit 18." 2009 återvände United med deras egen banner: "Ni sa åt oss att komma tillbaka när vi vunnit 18 - vi är tillbaka." Den här tävligen, vilket man får lära sig, är ett schadenfreude krig, det var därför Robbie Fowler och Gerrard höll upp fem fingrar för att illustrera Liverpools 5-3 ledning när det gäller antalet vunna Europacuper, och det finns även en skev tro bland vissa om att det tillhör kulturen att håna den andras tragedier.

 

 

"Det spelar ingen roll om vi spelar loppa," sa Ferguson vid ett tillfälle, "när vi ställs emot varandra förväntar man sig att det kommer flyga gnistor." Men ingen kunde nog ha föreställt sig att det första europeiska mötet mellan dessa två gamla stormakter skulle äga rum i en oälskad turnering på torsdag-kväll-söndag-eftermiddag cykeln. Det, om inget annat, ger dessa mäktiga rivaler några gemensamma nämnare.

• Fansen borde inte älta tidigare framgångar eller avfärda Europa League säger managern

 

• Matchen "är väldigt viktig för båda lagen" säger Louis van Gaal

   

Louis van Gaal ska försöka ta en femte raka vinst mot Liverpool som Manchester United manager.

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 9 mars, 2016:

Louis van Gaal anser att Manchester Uniteds och Liverpools supportrar inte bör "leva i det förflutna" efter att han fått frågor om deras Europa League möte är en reflektion av de två klubbarnas förminskade status.

Van Gaal insisterade på att han är "lycklig" över att de 20-faldiga Premier League mästarna är involverade i den nya, avancerade versionen av Uefa Cupen och han accepterade inte att det skulle vara otillfredsställande för två klubbar som tillsammans har vunnit Europacupen åtta gånger att vara involverade i en turnering som sällan har omfamnats av de engelska toppklubbarna. De möts i den första matchen i deras åttondelsfinal på Anfield imorgon torsdag.

Då han pekade på sportens cyniska natur medgav United managern att Europa League inte är enormt populär i England, men han klargjorde också att han inte gillar frekvensen med vilken folk refererar tillbaka till bättre tider för landet två mest framgångsrika lag.

"I fotbollen är det normalt," sa Van Gaal på frågan gällande vad det säger om statusen hos de två klubbarna. "Det är inte normalt att ett lag dominerar i 20 år i sträck som mästare. Hur många titlar har Liverpool och hur många titlar har Manchester United? Det var en annan tid. Ni lever i det förflutna. Ni lever i det förflutna och ni måste leva i nuet."

Nuet har inte betytt särskilt mycket glädje för Uniteds supportrar sedan Sir Alex Ferguson lämnade och det påpekades för Van Gaal att det finns en negativ uppfattning om Europa League.

"Ja, jag har noterat att ni har en negativ syn," sa han. "Men ni har noterat att mot Midtjylland [i den förra rundan] var det 58,000 fans på Old Trafford, så Manchester Uniteds fans uppskattar det. Hur många fans tror ni det kommer vara mot Liverpool [i returmatchen]? Jag tror 75,000. Och jag tror också att Liverpool kommer ha fullsatt. Det är vad jag har att säga - den [turneringen] är väldigt viktig för båda lagen."

Han insisterar på att det är en positiv reflektion av engelsk fotboll och fortsatte: "Andra lag spelar i Champions League. Man pratar om Manchester United och Liverpool och jag kan säga att vi är lyckliga att spela i Europa League. Men Manchester City, Chelsea och Arsenal är fortfarande i Champions League så sex klubbar representerar Premier League i Europa. Ni måste vara stolta över det för det finns inte många andra länder där de har så många klubbar med på den nivån."

Van Gaal, som rapporterade att Bastian Schweinsteiger och Antonio Valencia har återvänt till träning med förstalaget, har lett laget till fyra raka vinster ot Liverpool trots hans turbulenta tid som chef på Old Trafford och han kan nu bli den förste United managern att besegra dem fem gånger i rad.

"Då ska jag vara i böckerna med ett positivt rekord," sa han. "Det är egendomligt att United har besegrat Liverpool så många gånger under min period för jag har förlorat mot andra motståndare. Det är bra för mig för när jag besegrar lag som Liverpool är uppskattningen högre från fansen så jag hoppas att vi ska besegra dem för femte gången och för sjätte gången, men mer för fansen än för mig själv. Många personer tror att de är fienden. Jag tänker inte så. Jag tänker att de är en motståndare och vi vill besegra motståndaren."