Flytten till deras egna arena, Broadhurst Park, var ett betydelsefullt ögonblick för Manchester United refuseniksen men bakom scenen har en klubb byggd på delade principer underminerats av rättsliga åtgärder, folk som avgått och munkavlar

   

United i disharmoni: interna gräl har skymt vad som annars varit en historisk säsong på Broadhurst Park, som kostade £6,3m (78,5m kr) att bygga.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, fredag 1 april, 2016:

 

 

Det har gått 11 år sedan utbrytningsgruppen med Manchester United supportrar, trötta på kommersialismen och frosseriet i den moderna fotbollen, och bittert emot Malcolm Glazers övertagande, grundade deras egen klubb, och alla de som såg på dem med kalla, misstänksamma ögon, från Sir Alex Ferguson och vidare, inser förmodligen nu att den rörelsen är här för att stanna.

 

 

Ferguson beskrev FC United of Manchester som "sorgliga" och stormade ut från en presskonferens när han fick frågan om han hade något att säga gällande lagets första uppflyttning under ledning av Karl Marginson, ett varubud som på den tiden körde ut frukt och grönsaker. Ferguson hade, då han reste sig från sin stol, fyra ord att säga: "Inte intresserad, inte intresserad."

 

 

Alan Gowling, en kommentator på BBC Radio Manchester och f.d United forward, förutspådde att klubben inte skulle överleva sin första jul, ett citat som fortfarande uppmärksammas på supportrars T-shirts, och tanken på att lämna United för ett annat kommer alltid att få åsikterna att gå isär. Ni minns kanske scenen i Ken Loachs film Looking for Eric när en supporter från respektive lag sitter och dricker på en pub och de dras in i ett öldoftande gräl gällande vad som är rätt och fel. "Du kan byta ut din fru, din politik och din religion men aldrig ditt fotbollslag," säger United supportern. Det följs upp av dräparen från killen i den sponsorfria FC tröjan. "De lämnade mig," säger han.

 

 

Dessa gräl kommer förmodligen fortsätta ett bra tag till men de är vana vid det nu på Broadhurst Park, arenan som kostade £6,3m (78,5m kr) att bygga och som öppnade i maj förra året med den mest vibrerande atmosfären utanför de fyra professionella ligorna och en old-school känsla av tillhörighet. "Paj inte räkor" stod det på en banner under klubbens första år. Det kändes äkta, spännande, progressivt - united, med ordets rätta betydelse, och väldigt annorlunda mot Old Trafford kulturen med nudelpartners, globala affärer och ett klubbmärke med orden "football club" bortplockade.

 

 

FC United fans under FA Cup matchen i första kvalomgången mot Prescot Cables 2014.

 

 

Men den här säsongen har varit konstig för FC. De ligger 12:a i the National League North, efter att ha klättrat till sjätte nivån i fotbollspyramiden, och vid förra lördagens hemmamatch mot Chorley attraherade de en publik på 4,150 personer. Det var 10 matcher i League One och League Two som sågs av färre fans under påskhelgen och när FC har den sortens attraktionskraft är det lockande att tro att Manchester till sist kommer ha en tredje representant bland landets 92 professionella klubbar.

 

 

Men ändå har en klubb byggd på gemenskap och delade principer, bakom scenen, underminerats av den sortens interna gräl som man aldrig kunnat föreställa sig. General managern, Andy Walsh, annonserade förra veckan att han kommer avgå efter den här säsongen men det är bara en del av en berättelse som innehåller juridiska åtgärder, personer som avgått, protester, munkavlar och den omgärdande känslan att FC är låsta i en identitetskris.

 

 

The Guardian har sett korrespondens från Tim Worrall, en styrelsemedlem, där han summerar allvaret i det hela. "De nuvarande uppdelningarna och sprickorna inom klubben representerar en sann affärsrisk och det är angeläget att det adresseras," säger han.

 

 

För Walsh är det ett plågsamt sätt att avsluta sin tid som chef på. Han har varit en ambassadör, talesperson och galjonsfigur sedan klubbens tidiga dagar, men å andra sidan finns det ingen tvekan om att det kommer sluta bittert. En f.d styrelsemedlem lämnade klubben för ett par veckor sedan i protest mot hur den sköts. En nuvarande styrelsemedlem överväger sin position, desillusionerad av riktningen som klubben har valt, och splittringen har lett till en bitter tvist med John-Paul O'Neill, mannen krediterad med att ha grundat klubben 2005. O'Neill har ihärdigt försökt tackla styrelsen gällande vad han ser som ett övergivande av klubbens principer och han har plockat in jurister p.g.a påstådd ärekränkning.

 

 

Andy Walsh kommer att avgå som klubbens general manager efter den här säsongen.

 

 

Andra har utmanat Andy Walkers position, han är en allierad med Walsh, och jobbar under titeln fundraiser and communications officer. Anställningen av honom har beskrivits av Jonathan Kendal, f.d ordförande för finanskommittén, som "kraftigt splittrande". En läktarsång med orden "Walker out" hördes på Chorley matchen och Kendal har e-mejlat Worrall och bett om en "brådskande översyn" innan medlemsmötet den 24 april. "De rådande uppdelningarna är extremt allvarliga. Det är en affärsrisk för klubben i sin helhet om styrelsen inte undersöker de rådande splittringsproblemen."

 

 

Allt detta händer samtidigt som en internetomröstning visar att 84% av supportrarna säger att de inte har något förtroende för att styrelsen kommer anställa rätt person som Walsh's efterträdare. För en klubb som alltid varit stolt över att vara ett sådant tajt nätverk finns det en oenighet bakom scenen och det har runnit ner på alla nivåer. Programredaktören, Tony Howard, en riktig FC-krigare, avgick p.g.a sin frustration med styrelsen i juni förra året. Andra har hållit sig borta som en protest, eller hotat att göra det. "Det finns ett fundamentalt demokratiunderskott och samma sak när det gäller transparens och ansvarighet mellan klubben och dess medlemmar," säger O'Neill. "Efter att ha kämpat för att avslöja det i månader är jag inte längre arg på det, bara djupt bedrövad."

 

 

Det är en lång, komplex berättelse och det är inget enkelt ämne att tackla när FC har varit, och fortfarande är, en framgångssaga, frekvent hyllade för deras hängivenhet för fansägda klubbar. Broadhurst Park har precis utsetts till bästa non-league arenan av the Football Grounds magasinet, medan Walsh och hans kollegor har gjort ett enormt samhällsarbete i det lokala Moston distriktet. Walsh's annonsering gällande sin avgång refererade till "en magnifik facilitet som jag vet att våra medlemmar är väldigt stolta över, och en som många andra klubbar avundsjukt tittar på." Det har skett fyra uppflyttningar under hans tid och han säger att han kommer förbli involverad i en annan roll.

 

 

Det står också klart att splittringen har blivit alltmer bitter och obehaglig. "Måttet på en demokratisk organisation är hur olika uppfattningar uttrycks, debattens natur markerar dess karaktär," sa han i ett uttalande till the Guardian. "Debatt och respekt för andra har alltid varit en del av FC United. Smädelser och mobbning är skadande och har ingen plats i FC United då det hotar själva grunden på vilken klubbens framgångar har byggts."

 

 

Andra som står bakom Walsh säger att positionen är "fruktansvärd" p.g.a nivån på kritiken, de växande klyftorna och den överhängande anklagelsen om att klubben har övergett det den brukade stå för. När klubben som en gång i tiden skröt om "punk football" nyligen släppte en uppförandekod för konsultation, där supportrarna fick en lång lista med vad man får och inte får göra, höll publiken upp en banner inspirerad av en Pink Floyd låt - "We don't need no code of conduct, we don't need no fan control" - och frågor ställdes gällande reaktionen om Glazer familjen hade gjort samma sak på Old Trafford.

 

 

Många medlemmar blev även vansinniga på att klubben genomförde en fotografering med Damian Hinds, högt uppsatt inom Torys, under konservativa partiets konferens, trots att klubben har en policy om att inte användas för politisk promotion och det skedde dessutom endast några dagar efter det att ett stort antal supportrar marscherade mot regeringens nedskärningar.

 

 

Den här säsongens match i FA Cupens första runda mot Chesterfield flyttades kontroversiellt till en måndag för att tillfredsställa kraven från tv-bolaget.

 

 

Precis som för de flesta klubbarna på den här nivån finns det inget överflöd av pengar. FC litar hårt på pengainsamlingar och donationer och har kört ett upprop som de kallar Kit out the Cabin med målet att få in £15,000 (187,100 kr) till klubbens akademispelare. Men i februari röstade styrelsen med siffrorna 7-4 för att anställa Dave Boyle, f.d vd för Supporters' Direct, till en kostnad av £900 (11,226 kr) för att gå igenom fansens internetforum och rapportera tillbaka gällande postningar som skulle kunna beskrivas som trakasserier, omotiverat oförskämda eller potentiellt ärekränkande från de nio föregående månaderna.

 

 

Ironin är den att Boyle själv har en historia där han använt sociala medier på ett stötande sätt. Han avstod sin position för Supporters' Direct 2011 p.g.a ett antal oförskämda meddelanden på Twitter som fick the Premier League att dra tillbaka sin årliga finansiering av organisationen på £1,2m (14,9m kr). Som om detta inte vore tillräckligt förargligt så påstås det även att han postat oerhört kränkande kommentarer på When Saturday Comes message board om supportrar från ett FC forum.

 

 

Anställningen av honom stinker av "absolut oblygt hyckleri," enligt ett nyligen postat blogginlägg på A Fine Lung, en hemsida där flera Manchester baserade skribenter som har blivit alltmer kritiska mot FC-regimen huserar. "Utan minsta lilla hint av ironi erbjöds alltså ett av de ledande ljusen i supporterägarskapsrörelsen en rejäl summa av en supporterägd fotbollsklubbs pengar för att snoka i internetaktiviteten hos delägarna av exakt den klubben, en gång i tiden affischpojkarna och affischflickorna för supporterägarskapsrörelsen. Detta vid en tidpunkt då klubben sliter ekonomiskt för att ställa om till stressen och spänningarna med att äga sin egna arena."

 

 

Fansens banners på Broadhurst Park.

 

 

Boyle drog sig till sist ur, utan att ha fått betalt, och har berättat för the Guardian att det var ett direkt resultat av att han fått ta emot ett hotfullt anonymt telefonsamtal som han har anmält till polisen.

 

 

När det gäller Howard så hade dispyten som ledde till hans avgång sitt ursprung i det faktum att klubben höjde priset på matchprogrammet med 50p (6,24 kr) när de öppnade deras nya arena med ett besök från Benfica i maj förra året. En liten grej, kan man kanske tycka, men kom ihåg att det här är en klubb vars livssyn skulle vara emot kommersialism. Howard, en av de klubbgrundande medlemmarna, sägs ha blivit "rejält uppläxad" när han klargjorde att han var emot höjningen och folket som sköter klubben har rekommenderat Peter Thwaites, volontären som gör i ordning alla kontrakt, att infoga ett sekretessavtal till den nya programredaktören.

 

 

"Jag har tagit fram dussintals kontrakt för klubbanställda," svarade Thwaites i en postning på medlemmarnas forum. "Inget av dessa har inkluderat en sekretess- eller munkavleklausul, det har heller aldrig påståtts att en sådan restriktion var nödvändig. Så varför finns det plötsligt ett behov att ta in en sån för programredaktören? Vilka statshemligheter ska de någonsin vara med och ta del av? Margys laguttagningar?"

 

 

Postningen, senare borttagen av klubbens moderatorer, tillade: "Låt oss inte lura oss själva här, det här har ingenting med sekretess att göra. Det här är utvecklingen av en systematisk kultur av hemligheter, svepskäl och förvrängning. Information undanhålls, frågor besvaras inte, restriktiva uppförandekoder tas fram och försök görs för att kväva eller tysta kritik på forumen. Alla som uttrycker kritik mot sättet på vilket saker och ting sköts ses tydligen som en fiende till klubben."

 

 

Allting lär ställas på sin spets vid medlemsmötet den 24 april och det kommer bli ett tråkigt sätt att avsluta vad som annars har varit en betydelsefull säsong i deras nya hem på. "Publicitetssökare," kallade Ferguson dem. Det var aldrig sant - och det här är en berättelse som de helst inte skulle vilja behöva berätta.

Inlämnat av 1878 den 18 mars 2016 - 9:30

 

 

 

AV: Jonathan Allsop, www.afinelung.com, fredag 18 mars, 2016:

 

Dagen efter det att FC United of Manchester vann the Northern Premier League i april förra året vandrade jag ut till the ExCeL Arena i östra London för att hämta mitt nummer till London maraton söndagen efter. Fortfarande korkad i min glädjeyra från kvällen innan twittrade jag något dumt gällande den sena spritfesten kvällen innan endast några dagar innan jag skulle springa ett maraton och att det kanske inte var de bästa förberedelserna. Jag tänkte inte mycket på det. Bara ännu en "titta på mig" uppdatering nonchalant kastad ut i twittersfären ämnad åt ingen särskild.

 

Så jag var milt överraskad då jag fick ett svar från FC Uniteds officiella Twitter-konto där de frågade om jag skulle kunna tänka mig att använda min maratonplats för att dra in pengar till klubben. För att vara helt ärlig så slog det mig som lite fräckt att jag i princip ombads att fundera på att sparka igång en insamlingskampanj knappt fyra dagar innan själva tillställningen. Alla som någonsin har dragit in pengar den vägen vet att det kan ta veckor och månader av att bråka med familjen, vänner, grannar och arbetskollegor för att få in en hyfsad slutsumma. Och klubben visste ju inte om jag redan hade dragit in pengar till en annan sak.

 

Jag avböjde erbjudandet och påpekade att timingen inte kändes rätt och förresten så hade en annan FC United-supporter som tränade för Manchesters maraton under flera veckor haft en välkänd och framgångsrik insamlingskampanj som hade genererat en fyrsiffrig summa till klubben. Det är inte det att jag är ett hjärtlöst monster, jag har sprungit the minithon flera gånger för att dra in pengar till klubben, men att be supportrar om pengar veka efter vecka, well, det känns helt enkelt inte rätt för mig. Vid varje insamling måste det finnas ett element av att känna till och respektera sin publik och inte börja larva sig. Och borde inte klubben vara lite mer organiserad i sättet de närmar sig folk på för att delta i insamlingar istället för att bara rulla in några dagar innan en tillställning med ett halvhjärtat "har du någon växel att undvara kompis?". Det finns många entusiastiska löpare bland FC Uniteds supportrar vilket vi har bevittnat vid den årliga minithon-löpningen. Varför inte söka upp de, i början av varje år, och se om de skulle vara intresserade av att springa ett maraton eller ett halvt maraton eller ett 10 km-lopp för att dra in pengar till klubben?

 

Nu i efterhand borde kanske den dåligt timade tweeten inte alls ha känts som en överraskning, detta då det bara är ett litet exempel på inkompetensen i FC Uniteds insamlingar under det senaste året eller så. Stundtals har det känts som att det har letts av någon kalkylbladsapa med fräscht ansikte men nej, insamlingsrollen ska vara tillräckligt avlönad för att klubben ska kunna attrahera en "expert" på insamlingar. Well, det var åtminstone tanken. En av de som nu har den uppgiften fick tidigt hjärnvågor som skulle öka intäkterna från den prestigefulla vänskapsmatchen mot Benfica i maj förra året, den första matchen på Broadhurst Park, med en engångshöjning av matchprogrammet med 50p (6,34 kr).

 

 

Bilder av Russ Hart

 

Det är ett beslut som har fått enorma konsekvenser för klubben. Några medlemmar blev så bestörta över att klubben bröt mot en av sina grundläggande principer och hängav sig åt "direkt kommersialism" att de drog tillbaka sina medlemskap och lämnade klubben. Andra, som jag själv, som har stannat kvar har signifikativt reducerat sina ekonomiska bidrag till klubben så mycket att den nyligen genomförda, månadslånga, crowdfunding-kampanjen för att dra in £15,000 (190,100 kr) till att rusta upp en temporär byggnad som ska ge utrymmen åt ungdomslaget och assistera klubbens samhällsjobb har, efter vår egen höga standard, miserabelt misslyckats. Vad har då klubbens respons på detta varit? Öh, låt oss köra crowdfunding-kampanjen i ytterligare fyra veckor och fortsätta bombardera våra medlemmar med alltmer desperata e-mejl. Problemet löst. Ibland är det skrattretande hur inkompetent hela grejen är.

 

Men låt oss nu vrida klockan framåt, förra lördagen var jag ute och sprang igen. Den här gången en träningsrunda på nitton mile (= 30,5 km) som förberedelse för nästa månads London maraton men tankad endast med fyra jelly babies (engelskt godis) och en sjudande ilska gällande det senaste fifflet utanför planen hos FC United. Vanligtvis brukar jag äta en skål gröt innan jag tacklar en sådan distans men, för att vara helt ärlig, så fanns det inget behov av det för då jag lämnade hemmet vällde det ut prestationshöjande ånga ur mina öron. Om klubben fortsätter så här tror jag att jag kommer slå världsrekordet för maratonlopp när sista söndagen i april infinner sig. Sharapova borde slänga sitt meldonium och skaffa sig själv ett medlemskap i FC United. Det är bättre än droger detta.

 

Anledningen till min ilska var den senaste förbluffande blunderbulten under en säsong som varit full av dem; avslöjandet att i december röstade FC Uniteds styrelse för att utföra en oberoende utredning gällande "smädelserna" som styrelsemedlemmar, personal och frivilliga tydligen ska ha fått utstå på diskussionsforum på internet och sociala medier. Dave Boyle, den f.d vd:n för Supoorters Direct och en vän till general managern Andy Walsh och mångåriga styrelsemedlemmen Adam Brown, erbjöds tydligen £900 (11,406 kr) för att ta sig an rollen som Witchfinder General. NIO HUNDRA JÄVLA PUND (11,406 kr) av delägarnas pengar. Det här är en man som tydligen redan hade tagit sig en titt på supportrarnas internetforum och kommenterat det hela med att han kände som han "behövde ett bad" efteråt.

 

Så mycket för att kasta ett "oberoende" öga där. Utan minsta lilla hint av ironi erbjöds alltså ett av de ledande ljusen i supporterägarskapsrörelsen en rejäl summa av en supporterägd fotbollsklubbs pengar för att snoka i internetaktiviteten hos delägarna av exakt den klubben, en gång i tiden affischpojkarna och affischflickorna för supporterägarskapsrörelsen. Detta vid en tidpunkt då klubben sliter ekonomiskt för att ställa om till stressen och spänningarna med att äga sin egna arena.

 

   

Boyle accepterade initialt det här "projektet" (välsigna det!) för att sedan snabbt dra sig ur det hela efter att tydligen ha fått tagit emot några "otrevliga" meddelanden och ett hotfullt telefonsamtal. Det är värt att påpeka att han även fick ta emot ett flertal blida meddelanden från FC United-supportrar som uttryckte sin besvikelse över aktionerna från honom, en man de tidigare hade respekterat. Men det har kanske ett mindre nyhetsvärde i öga-för-öga världen på social medier så vi slätar över det. Det är också värt att komma ihåg att det här är exakt samma Dave Boyle som, bara några minuter efter det att AFC Wimbledon gick upp i the Football League 2011, ökänt twittrade obscena och motbjudande kommentarer till en jurist involverad i beslutet att flytta Wimbledon Football Club till Milton Keynes och MK Dons ordförande Peter Winkelman. Det fullständiga hyckleriet i hela grejen verkar gå helt förlorad inför general managern och majoriteten av styrelsen.

 

Om vi vill tackla smädelser och "otrevligt" uppträdande hur skulle det då vara om klubben erbjöd en omsorgsplikt till skötsamma Röda som går på matcherna och regelbundet får genomlida smädelser och trakasserier på matcherna? Än en gång såg vi, vid den nyligen spelade matchen borta mot Worcester City, hur några individer, utan några provokationer, hånade supporterkollegor under långa delar av matchen. Det är inte första gången det här har hänt den här säsongen och en av individerna som var involverad har redan varnats gällande sitt framtida uppträdande på matcherna. Glöm jobben med att sitta och övervaka pojkarna på internet, vad gör klubben för att adressera det här "skamliga" uppträdandet på läktarna?

 

Samtidigt så kan man inte räkna med att få höra ett enda ord om något av detta aggro från klubbens sangviniska offentliga profil. "Skinande exemplet Broadhurst Park har utsetts till bästa non-league stadion," säger en nyhetsberättelse på klubbens hemsida. "Lördagens publik är en rekordbrytare" skriker rubriken i en annan och adderar att publiksiffran gått upp med 53% från förra säsongen. Publiksiffror på mer än tre tusen har varit norm på Broadhurst Park och förra lördagens siffra på 3,432 mot Fylde tog totalsiffran för säsongen till den högsta någonsin i the National League North. En otrolig nivå av stöd, vecka in och vecka ut, på den här fotbollsnivån. Och trots problemen ute på planen under vår första säsong i National League North kan klubben nu skryta med mer än 5,300 delägare, vilket gör det till den största supporterägda fotbollsklubben i landet (räknat till antalet medlemmar).

 

I tillägg till detta så är FC:s offentliga profil i täten för supporterägarskapsrörelsen kanske högre än någonsin nu. Klubben har en representant i the Board of Supporters Direct som har ett "inflytande gällande organisationens riktning". Och FC United spelade en framträdande roll i den nyligen genomförda pressbevakningen av regeringens Football Expert Working Group gällande supporterägarskap och att få fans mer involverade i skötseln av fotbollsklubbar med Andy Walsh brett citerad i tidningarna.

 

Klubbens cheerleader Twitter-konto, som gladeligen fortsätter retweeta den stora mängden välförtjänt beröm som klubben fått ta emot under de senaste åren från när och fjärran verkar ha en mental blockering när det handlar om minsta lilla kritik. På styrelsenivån är det samma sak när det gäller kritik, oavsett hur artigt eller konstruktivt det än framförs, och ofta adresseras det med en nästan ofattbar "låt dem äta tårta" arrogans av vissa styrelsemedlemmar. Det finns en potentiellt sett fascinerande artikel att skriva här för någon journalist som är beredd att gräva lite. Men på senare är det bara the Morning Star, knappast känd för sin stora upplaga, som har kastat ett milt kritiskt öga i klubbens riktning med en excellent artikel om kampen klubben står inför för att förbli sanna sina grundläggande principer.

 

Det finns så mycket att älska med den här fotbollsklubben som tillhör oss att det gör mig deprimerad att sitta här och vara så jävla miserabel. Men vi är, vilket vi är stolta över att säga, en "demokratisk supporterägd fotbollsklubb" och med det kommer ett ansvar. Om vi tycker att personerna vi väljer för att sköta den här klubben inte gör ett bra jobb så har vi ett ansvar att säga det. Trots att styrelsen opererar med Stasi-liknande övervakning av våra internetaktiviteter så bör vi, som delägare, behålla ett väldigt vaksamt öga på agerandet och orden från general managern och våra valda styrelsemedlemmar. Allt annat skulle innebära ett misslyckande av demokratin som vi så gärna skryter om.

 

I allt det här så är det som gnager mest i mig inte så mycket alla misstag som har begåtts, ingen har någonsin sagt att det skulle vara enkelt att äga och sköta vår egna fotbollsklubb, men att styrelsen och general managern, ibland, fullständigt har saknat all känsla av ödmjukhet och förmågan att bara hålla upp händerna och säga "förlåt". Jag förväntar mig inte att styrelsen ska vara i närheten av att vara perfekt, vi är alla mänskliga varelser, vi begår alla misstag och ja, vilket vi gång efter annan får höra, det finns en känsla av att en del av det här är inlärningserfarenhet för alla involverade. Men när de ställer till det som de har gjort så många gånger under de senaste tolv månaderna skulle det vara hjälpsamt om de faktiskt insåg att ett misstag begåtts och sedan försöka ställa det till rätta; visa lite anständighet, lite hövlighet, lite grundläggande mänsklig värme istället för att kasta upp en defensiv mur och köra på som om ingenting är fel överhuvudtaget. Det väcker häckel.

 

 

 

Hur kan vi låtsas att prisökningen med 50p (6,34 kr) för Benfica-programmet inte var ett enormt skadande misstag som potentiellt har kostat klubben tusentals pund? Många supportrar fruktade att det kunde vara fallet då det hände men varför kunde inte styrelsen se det och varför, med tio månaders efterklokhet, kan de inte ens börja erkänna att ett misstag begicks? Sedan bjöds en Tory-minister in till Broadhurst Park under samma vecka som Tory-konferensen i Manchester. Vad i hela friden tänkte vi där?

 

Och hur kan en fotbollsklubb som inspirerade en sådan sannerligen underbart skriven bok som An Undividable Glow (en bok skriven om klubbens första säsong) och som inom sig har några excellenta skribenter också spy ut sådant förskräckligt storföretagssvammel som det nyligen släppta utkastet till Uppförandekod. Och medan vi är igång, hur skulle det vara med ett offentligt tack till volontärerna på Course You Can Malcolm (för låt oss vara ärliga, det kommer inte återvända, eller hur?) som konsekvent gjorde matchdagarna på Gigg Lane till något speciellt och i det jobbet drog in tusentals pund till klubben? Eller kanske ett tack till den f.d matchprogramsredaktören Tony Howard som producerade ett förstklassigt program vecka ut och vecka in under många säsonger? Eller är det för mycket begärt att säga tack till folk som klubben verkar ha blivit osams med? I så fall är jag inte säker på att det är en fotbollsklubb som jag vill vara en del av. Hur kan vi skryta om det fantastiska med supporterägarskap när vi behandlar våra egna volontärer, entreprenörer och supportrar med ett sådant förakt?

   

Malcolms var är du?

 

Mitt i all dysterhet finns det lite hopp. Det var märkbart att de fyra styrelsemedlemmarna som röstade emot att använda klubbens pengar för att snoka på delägarna samtliga var nya medlemmar, valda vid årsstämman i november förra året och öppenheten och ärligheten hos samtliga dessa fyra har varit en frisk fläkt och en av ljuspunkterna under de senaste månaderna. De andra skulle göra gott om de tittade på de nya och lärde sig av dem. Och regelbundna styrelsemottagningar, möjligheter att fråga styrelsen om saker och ting måste, även om det fortfarande är tidigt, vara en bra sak i skapandet av en civiliserad diskussion mellan styrelsen och delägarna.

 

Klubbens årsmöte den 24:e april kommer bli intressant. Det är även dagen för London maraton för mig. Men efter att under flera veckor ha gått ut i det pissande regnet för att löpträna fem gånger i veckan kommer jag gladeligen att kasta bort allt det för att närvara vid detta möte, om det finns en chans att, bara en gång, vi får höra klubbens general manager och styrelse be om ursäkt för misstagen på senare och sedan försöka dra ett streck över detta annus horribilis och förena oss som en fotbollsklubb. Det kan vara den största enskilda grejen vi gör för att förstärka pengainsamlingarna under de kommande månaderna. Vissa har sedan länge försvunnit och finns inte kvar för att lyssna men för de av oss som är kvar tror jag genuint att det skulle innebära en stor skillnad och börja smälta lite av den is som har byggts upp under det senaste året. Om inte så måste ju tanken på att vi går mot nästa säsong med fler delägare på väg bort (som kanske tar med sig sina samhällsandelar ut) och andra som inte vill betala mer än minimum för säsongsbiljetter garanterat få alarmklockorna att ringa. Det kommer bli några avgörande veckor för den här fotbollsklubbens framtid.

 

Manchester Uniteds assisterande manager Ryan Giggs med bossen Louis van Gaal.

 

AV: Kevin Palmer, The Irish Independent, onsdag 23 mars, 2016:

 

Det har blivit väldigt tydligt under den senaste veckan att Ryan Giggs har släppt löst ett sista försök att ta över managertronen i Manchester United.

Efter månader av spekulationer där agendan har dominerats av Jose Mourinho och där hans team av rådgivare glatt har läckt information gällande deras mans vilja att efterträda Louis van Gaal som United boss, har Giggs valt sitt ögonblick att göra ett sent försök att skifta den agendan.

Slutet på Van Gaal farsen har sedan länge blivit oundvikligt i United och nu positionerar sig de två huvudkandidaterna till att efterträda honom i en kamp om makten.

Medan Mourinho förra månaden beordrade sitt läger att behålla en värdig tystnad medan han väntar på att få reda på huruvida han kommer landa sitt drömjobb på Old Trafford, har hans huvudutmanare om posten avslutat sin självpåtagna tystnad vid ett bra tajmat ögonblick.

Giggs har varit en tystlåten partner till sin boss Van Gaal under sina två säsonger som Uniteds assisterande manager och den kaotiska röran på Old Trafford har uppmuntrat honom att disatansera sig från en regim som han har stått i centrum av.

Alla intervjuförfrågningar från media och erbjudanden om att tala vid välgörenhetstillställningar har artigt avböjts under de senaste 18 månaderna. Walesaren, som firade sanslösa 25 år i tjänst för United under de senaste dagarna har valt att ta en roll i baksätet bakom Van Gaal.

Men det här visade sig vara veckan då Giggs kampanj för toppjobbet officiellt släpptes lös och stödet utifrån backades upp av huvudpersonens egna, bra tajmade, framträdande vid en förutbestämd intervju.

Uniteds allt större team av ambassadörer har tidigare inte erbjudit alltför många offentliga kommentarer gällande Van Gaals framtid, så när först Bryan Robson och sen Dwight Yorke gjorde intervjuer som var likvärdiga med passionerade uppmaningar för att Giggs skulle få United-jobbet, höjdes flera ögonbryn.

Sen fick vi se en intervju sponsrad av ett snabbmatsföretag med Giggs i Daily Telegraph, i den fanns inget prat om hans relation med Van Gaal eller den deprimerande taktiken han har använt i United.

Budskapet från diskussionen var tydligt; skyll inte kaoset i United på mig den här säsongen, allt det här beror på Louis. Det var en oundviklig PR-plan, men Giggs måste såklart vara skyldig för sitt samarbete, i alla fall till någon grad.

Efter det följde en publicitetstillställning orkestrerad och utförs med entusiasm av Giggs själv.

Ändamålet med att Van Gaals assistent intog centralscenen och gapade ut order på långsidan på Old Trafford under förra torsdagens Europa League match mot Liverpool var tydligt.

Det här var Giggs senaste försök att se ut som näste manager och han hade ett trick till i rockärmen under matchen som innebar Uniteds uttåg ur Europa den här säsongen.

Hans polare, Paul Scholes använde sitt framträdande i BT Sport för att lyfta fram Giggs, han argumenterade för att "erfarenhet är inte så viktigt då de har haft det under de två senaste åren och titta vart det har tagit dem."

Scholes bidrag slutförde en tre dagar lång PR-kampanj under pompa och ståt som inte ens ett välbetalt team med politiska spinndoktorer kunde ha organisera. Alla som tittar in på dessa iscensatta händelser har ingen större tvekan om att Giggs vill ha United-jobbet, och han vill ha det nu.

Men om man nämner tanken på att det blir Giggs och inte Mourinho som tar över i United i sommar på Twitter utsätts man omedelbart för en störtflod av smädelser, många av dessa skulle ses som ärekränkning om de uttrycktes på offentliga platser.

Den moderna fotbollssupportern sätter inte känslosamhet och tålamod i närheten av toppen på deras prioriteringslista när en ny manager anställs i deras klubb och de vill ha en bevisad vinnare istället för ett nostalgiskt kliv bakåt till klubbens gyllene förflutna.

Kasta in den tyska världsmästarbossen Joachim Löw eller den väldigt imponerande Tottenham managern Mauricio Pochettino i diskussionen som potentiell United manager och man möts med ännu fler uppmuntrande svar.

Men det verkar som att inflytelserika United directors som Bobby Charlton blockerar alla försök av klubben att plocka in orosstiftaren Mourinho, medan Giggs verkar vara deras enda livskraftiga alternativ som för närvarande övervägs.

"Giggs skulle vara under press direkt om han får jobbet," sa BT Sport-kommentatorn och f.d United-anfallaren Michael Owen till Sunday World.

"United-fansen verkar vilja ha Mourinho och jag tycker fortfarande att han är mannen de borde gå ut och plocka in, men Giggs kommer förmodligen att leda Man United en dag och beslutet som måste tas är huruvida det är nu.

"Jag kan inte se honom hänga kvar och jobba som assistent till Mourinho om han tar över, men det skulle även vara riskabelt att ta över United nu. Han skulle ha ett massivt jobb framför sig med att försöka vända på det här laget för de behöver en rejäl operation."

Man kan inte jämföra en nybörjare som inte har vunnit något som manager med den otroligt dekorerade Mourinho, men United måste bestämma sig huruvida de försöker återuppväcka framgångsdagarna med Alex Fergusons ultimata framgångskille eller om de bara ska göra de andra toppklubbarna sällskap och begära snabba lösningar.

Uniteds hierarki gillar att sig själva som mer excellenta än sina rivaler och en stor del av den arrogansen är ett kvardröjande drag från den succéfyllda Ferguson-dynastin och tanken på att hans huvudman skulle återställa klubbens sanna själ är tilltalande för inflytelserika röster på Old Trafford.

Om Ferguson skulle kunna övertygas om att inta en prominent roll som rådgivare/mentor till Giggs skulle Uniteds fans kanske motvilligt stödja en "drömbiljett" som skulle kombinera klubbens gyllene era och en modig ny framtid, men det kan vara svårt att sälja in det.

Det skulle medfölja stora risker med att anställa Giggs för att leda storstädningen av Uniteds trupp, något som det kan behövas en manager med mer slagkraft för att göra, vilket är anledningen till att Mourinho står ensam som den mest outstanding kandidaten till rollen.

Vad som sker härnäst är att vi kommer få se fotboll och politik kollidera i en fascinerande symmetri bakom scenen på Old Trafford innan ett beslut fattas som kan komma att forma Uniteds framtid för många år framöver.

Att anställa fel manager för tredje gången i rad skulle vara ödesdigert för en av fotbollens sjukliga jättar.

Man City 0

Man Utd 1
Rashford 16

 

Marcus Rashford firar målet som gav Manchester United segern mot City i derbyt.

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, måndag 21 mars, 2016:

Det har inte funnits alltför mycket material till Manchester Uniteds höjdpunktsrulle den här säsongen, men mitt bland alla besvikelser, de förlorade poängen och den brinnande debatten gällande Louis van Gaals lämplighet för jobbet, valde de ett bra ögonblick att minnas några av deras kvaliteter från dagarna då den här sortens glädje var normen istället för undantaget.

Kanske den största komplimangen som kan ges - och, det ska erkännas, det är en tvivelaktig en - är att de spelade som om de var förolämpade av misstanken att Van Gaal har satt ihop det mest slätstrukna laget från Old Trafford på nästan 30 år. De har grävt fram ännu en pärla i Marcus Rashford, som här gjorde matchens enda mål, och efter att ha sett de här bevisen är det helt rimligt att tro att de kan gå om ett vissnande Manchester City lag och ta den fjärde Champions League platsen.

För City representerar det en betydande förlägenhet med tanke på alla de hårda prövningar som Van Gaal har stött på den här säsongen och villfarelsen som uppstod när Manuel Pellegrinis lag inledde säsongen med fem raka vinster. Deras förfall sedan dess ligger precis på gränsen till en fullskalig kris, med 36 inspelade poäng av 75 möjliga, och den senaste prövningen var så hemsk för Martín Demichelis att det inte skulle komma som någon överraskning om det här blev hans sista framträdande i Citys färger.

Demichelis genomled en sådan hemsk match att han byttes ut sju minuter in i den andra halvleken och Pellegrini förklarade senare att hans försvarare, med stor erfarenhet, "kände sig nervös" i Rashfords och Anthony Martials sällskap.

Dessa fjärilar gjorde Demichelis till en fara för sitt eget lag. Han misstog sig rejält vid målet, hade tur att han inte fick en straff emot sig och var delvis ansvarig för att Joe Hart skadade sig själv då han spelade hem en för lös boll till Citys målvakt med den andra halvlekens första bollberöring. Det var en tragikomedi som kan komma att leda Demichelis till pensionering, men, för att vara rättvis, så var han inte den enda spelaren som led. City ser ut som ett lag i behov av förnyelse och deras publik måste verkligen längta efter Pep Guardiolas stärkande krafter.

I stark kontrast till det kan United känna stor uppmuntran och Rashfords bidrag rättfärdigade verkligen Van Gaals beslut att behålla honom i laget efter några anonyma insatser. Rashford har svarat för några av United mer lysande ögonblick sedan nyår och hans senaste prestation var hans mest outstanding centerforwardsspel hittills.

Men insatsen summerades bäst av den lilla uppvisningen på övertid, då United desperat behövde få ands lite och 18-

åringen spann iväg från Eliaquim Mangala, stormade fram, bjöd på några överstegsfinter och vann en hörna. "Han hade kramp," sa Van Gaal, nästan som om han trodde att det inte var sant, "men ändå kunde han fortfarande springa, t.o.m med kramp ... jag har aldrig sett det."

Målet var också underbart vackert - det började med den mjuka kontrollen som lurade Demichelis framåt, ta sedan snabbheten med vilken tonåringen försvann och frånvaron av nerver framför Englands landslagsmålvakt. Allt hände i ett ögonblick och Rashford utnyttjade chansen helt perfekt, ändrade sin kroppsposition för att förbättra sin vinkel och placera skottet förbi Hart. "Rashford är väldigt snabb och Demichelis ser ut som att åren har hunnit ifatt honom," sa Van Gaal osympatiskt om sin f.d spelare. "Han var en väldigt bra försvarare, min mittback i Bayern [München] men sådant är fotbollslivet."

Van Gaal hade definitivt rätt att vara arg på att domaren, Michael Oliver, inte gav hans lag en straff sent i den första halvleken när Demichelis, igen, låg bakom i tempot, kom fram sent och tacklade omkull Rashford. Det var en klar straff trots lite amatörskådespeleri från den skyldiga parten, som försökte skapa illusionen att Rashford hade svarat för sitt eget fall.

Citys supportrar gillar att sjunga om hur deras lag "fight to the end" och målet kom tillräckligt tidigt, i den 16:e minuten, för att det skulle finnas mycket tid till återhämtning. Men under resten av den första halvleken var det ryckigt spel. Hemmalaget förlorade Raheem Sterling, som skadade ena ljumsken i en duell med Juan Mata, och även när de tryckte tillbaka sina motståndare under perioder av den andra halvleken var det mycket stånk och stön utan alltför mycket spets. Sergio Agüero jobbade hårt och nickade en chans i stolpen men David Silva, Citys mest kreativa kraft, är ur form och, under större delen av matchen, var David de Gea bra beskyddad.

Förlusten betyder att City har förlorat 17 av de 18 senaste matcherna där de har legat under i halvtid i en ligamatch. De har spelat 22 matcher utan att vinna två matcher i rad och, ännu mer uppseendeväckande, de har endast klarat av att ta två segrar på 14 matcher mot lagen på övre halvan. Citys totalpoäng på 51 har gått ner från 61, 67, 62 och 70 från samma tidpunkt under de fyra föregående säsongerna. Medan han håller tränarstolen varm åt en annan man kom det ingenting annat än ett utbrott av sårad stolthet från Pellegrini när han ombads att förklara denna nedgång.

För Uniteds del såg laget mycket mer slipat ut utan Maroune Fellaini på planen. Jesse Lingard är kanske ingen naturlig nummer 10 men taktiken fungerade mycket bättre här än vad den gjorde mot Liverpool förra torsdagen. Mata var prominent involverad och Martial såg hela tiden farlig ut och gav Demichelis panik som ledde till passningen där Hart skadade sig.

När det gäller Rashford kändes det väldigt orättvist att man-of-the-match champagnen gick till Chris Smalling, som fullt möjligt kunde ha blivit utvisad för en foul på Agüero efter att redan ha dragit på sig ett gult kort för en fällning på samma spelare. Rashford var den enda Mancunian-spelaren på planen - en kille från hyreslägenhetskomplexen i Wythenshawe - och kanske var de inte helt säkra på om han var tillräckligt gammal för att dricka alkohol.

Man of the match Marcus Rashford (Manchester United)

Citys supportrar kan vara otroligt optimistiska gällande den nya eran men det känns som att ännu en storstädning kan vara nödvändig och den inkommande managern kan få se att han har mer jobb att göra än vad han trodde

   

Pep Guardiola, Manchester Citys blivande manager, kan behöva göra en större förändring av spelartruppen än vad han någonsin kunnat tänka sig.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 19 mars, 2016:

 

 

För någon som fortfarande kommer ihåg den fuktiga, ölliknande odören som brukade sprida sig över läktarna på Maine Road, på den tiden när fotbollen kunde vara ytterst miserabel och idén företagsrepresentation ofta var en kyl med urdragen sladd och burkar med varm Strongbow, var det definitivt en påminnelse om de förändrade tiderna hos Manchester City när jag fick reda på att dagens klubb nu har en exekutiv svit inredd som ett mini-Harvey Nicols varuhus.

 

 

Det är, enligt reklamtexten, den "ultimata matchdagserfarenheten" där klienter kan titta på designerhandväskor, skor, smycken och den sortens lockelser man kanske inte vanligtvis förväntar sig medan man väntar på att Eliaquim Mangala ska ramla på sina egna ben. Det finns en cocktailbar, personliga shoppingassistenter, en meny med olika lyxbehandlingar och ett urval av parfymerade kvinnor som kan applicera de senaste nyanserna av nagellack, allt i en 8ft gånger 11ft (243,8 cm x 335,8 cm) box. Det hela arrangeras av någon med titeln Relationsmanager - och det kan t.o.m vara så att det spelas en fotbollsmatch där utanför, om någon kommer ihåg att titta ut genom det tonade fönstret.

 

 

Klubben har verkligen ändrats oändligt mycket sedan de tidiga dagarna då jag bevakade dem på en regelbunden basis och det första välkomnandet brukade var sandpappersrösten tillhörande Mike Corbett, en f.d bombfällare och Glasgow-bo, som hälsade på gästerna från en hytt dekorerad med posters på Ricky Hatton. Nuförtiden är det en liten armé med blazerbärande representanter med hörlurar i öronen och walkie-talkies. Directors körs runt i privatchaufförsstyrda limousiner, menyerna sätts ihop av kockar med Michelin-stjärnor och om man tittar på några av de mindre framgångsrika nyförvärven finns det en nivå av utgifter som påminner mig om ett gammalt uttalande från en f.d Guardian-kollega, David Hopps, under åren när Leeds United hade ambitioner att vara med bland de superrika. "Leeds program har en laguppställningssida som är så glansig att det är omöjligt att skriva på den," skrev Hopps. "De borde ha gett Peter Risdale sådana checkhäften."

 

 

Skillnaden är, såklart, att City aldrig kommer få slut på pengar, de sitter på en tiondel av planetens oljereserver och opererar med en sortens långsiktiga strategi som betyder att ingen längre kan misstänka att folket som finansierar klubben från Abu Dhabi bara är på genomresa. Pep Guardiola är på väg och den nya managern har den stärkande kraften, fotbollsintelligensen och personlighetskraften som gör det enkelt att förstå varför så många personer förutspår en ny period av dominans i engelsk fotboll.

 

 

I Guardiolas beskrivning ingår det även att vinna Champions League och det kommer inte bli jättelätt när Citys checkhäfte ofta har använts så improduktivt på transfermarknaden - kombinerat med att Manuel Pellegrini, precis som många av hans spelare, varit ur form de senaste 18 månaderna - och vi nu befinner oss i den nästan osannolika positionen där managern på väg in får ärva ett lag som kanske inte kvalificerar sig till nästa säsongs turnering.

 

 

En annan Premier League manager - en man jag håller som en av de mer skarpsinniga medlemmarna i det yrket - anförtrodde sig över en lunch nyligen och sa att han tror att City behöver ytterligare åtta eller nio spelare om de ska bli det lag som Guardiola vill att de ska vara. "Pep är inte problemet," var kärnan i det hela. "Han är för bra för att det inte ska fungera." Det var nästa mening som gav resonans. "Men det finns ett problem," tillade han, "och det är spelarna."

 

 

Det har verkligen varit en konstig säsong för City med tanke på att de har vunnit the Capital One Cup, samt nått kvartsfinalerna i Champions League för första gången, men de lämnar ändå intrycket av att ha gått bakåt under de senaste två åren. Precis som Roy Keane uttryckte det så är det "helt galet" att tro att dagens lag, som saknar struktur och helt enkelt är på väg utför, kommer lyfta Europacupen på San Siro den 28 maj.

 

 

För det måste en stor del skuld falla på Ferran Soriano och Txiki Begiristain, de två exekutiva som har siktat in sig på fel spelare, spenderat för mycket pengar på andra och i största allmänhet haft ett så ojämnt facit att deras egna jobb kanske hade hamnat under större granskning om det inte varit för att deras professionella bakgrunder gjorde Guardiola-affären möjlig. Trots det så finns det en hel hög med bevis på att de hamnat snett med deras rekryteringsprogram, oavsett hur svårt det än har varit att ta sig runt Uefa:s finansiella fair-play regler, och oturligt nog för Pellegrini gäller samma sak hans arbete och det är de fundamentala anledningarna - även om de använde en annan vokabulär vid pressreleasen - till att han släpps efter den här säsongen med ett år kvar på kontraktet.

 

 

Den vanliga missuppfattningen är den att försämringen sammanfallit med annonseringen av att Guardiola skulle flytta till England och därmed suddade ut Pellegrinis status framför spelarna då de nu visste att han, i princip, redan fått sparken i förväg. Men sanningen är den att City faktiskt har sjunkit enda sedan de inledde säsongen med fem vinster i rad. Sedan dess har de tagit blygsamma 36 poäng på de följande 24 matcherna. Det har blivit åtta förluster, en var tredje match och en ligatabell som täcker den perioden (sju av de åtta månaderna som spelats den här säsongen) skulle placera de på nionde plats, 19 poäng efter toppen - och bakom, bland andra, Southampton och Stoke City.

 

 

Ja, vi vet alla att Manchester United har varit usla, haltandes från en kris till en annan och frekvent har de lämnat känslan att en förbryllande manager och en otillräcklig grupp spelare inte fullt ut förstår vad det betyder att bära klubbens färger. Och ja, det här har varit det sämsta Chelsea-laget under Roman Abramovich-eran och har omfattat vad som möjligtvis varit den tuffaste erfarenheten i José Mourinhos professionella liv. Men då vi går in i den här helgen har United tagit fler poäng än City sedan den 13 september och Chelsea har samma antal. Under samma tidsperiod skulle West Bromwich Albion ligga två poäng bakom laget som satts ihop av Abu Dhabi rikedomarna, precis som Bournemouth.

 

 

Detta ändrar inte det faktum att Citys supportrar kan vara otroligt optimistiska gällande den nya eran och förändringarnas ansikte för en klubb som inledde 2000-talet med en 1-1 match borta mot Crewe Alexandra och en 5-2 hemmaförlust mot Leeds. Men ändå känns det som att ännu en storstädning kan vara nödvändig med tanke på bevisen som hopar sig mot den nuvarande personalen.

 

 

Om Guardiola studerade Citys resultat mot lagen på övre halvan skulle han se att de har vunnit två av 13 matcher den här säsongen. Vad säger det att endast en annan klubb - Aston Villa, den här säsongens parodilag - har vunnit färre matcher, eller att City har gått 21 matcher utan att registrera två raka vinster och att det, igen, bara är Villa av alla lagen i toppdivisionen som har klarat av en längre svit? Eller, för all del, att den dyraste truppen i engelsk fotboll, som innehåller 11 spelare i spannet £22m till £55m (278,8m kr - 697m kr), bara har lyckats göra 13 mål på 14 bortamatcher? Laget har inte visat upp lägre siffror vid samma tidpunkt under någon annan säsong under shejk Mansour-eran och endast tre klubbar har gjort färre mål. Ett av dem är Tony Pulis West Brom. De andra två ligger på nedflyttning - Sunderland och Newcastle.

 

 

Allt detta måste vara ganska häpnadsväckande för Guardiola och tankarna går tillbaka till en intervju förra sommaren med David James när de f.d City-målvakten förutspådde att hans gamla klubb inte ens skulle komma topp fyra. Det kändes svagt befängt då. Men nu visar det sig att det kommer bli tajt och trots alla Guardiolas gåvor så kan den nya mannen förmodligen förlåtas om han tittar på ligatabellen och undrar om det hela behöver mer jobb än han initialt trodde.

 

 

Fellaini fortsätter att klara sig undan

Marouane Fellaini verkar ha återvänt till den icke förnämliga rollen att vara spelaren som Manchester Uniteds publik ogillar mest. När mittfältaren byttes ut i FA Cup-matchen mot West Ham förra helgen möttes det av oförsonligt jubel och det hördes en ovanligt högljudd protest när han slösade bort ett skott i hans lags senaste svåra prövning mot Liverpool i Europa League.

 

 

I vanliga fall hade det här kanske varit en passande tid att fråga huruvida Fellaini har varit så mycket sämre än någon annan i Louis van Gaals lag, eller om hans försvinnande popularitet delvis beror på att han, mer än någon annan, har hållits upp som en symbol för det nya, misslyckade United, efter Ferguson.

 

 

Men det är inte lätt att sympatisera när alla omdömen gällande belgarens insatser måste ta med frekvensen med vilken hans armbågar träffar motståndarnas huvuden och skadorna han riskerar att dela ut under den processen. Fellainis sänkning av Emre Can på Anfield för 10 dagar sedan förtjänade en avstängning och det har varit flera andra incidenter, även när vi går tillbaka till hans tid i Everton, när det har känts konstigt att han inte har bestraffas ordentligt.

 

 

Listan är omfattande och inkluderar en särskilt tydlig incident mot Pablo Zabaleta i ett Manchester-derby, en annan som skar upp Joe Allens näsa i en match mellan Belgien och Wales, samt en mot Swanseas Ki Sung-yueng och tre separata tillfällen som involverade Can, Roberto Firmino och Dejan Lovren i de två matcherna mot Liverpool. Addera till det några av de andra tillfällena när Fellainis fäktande armar har träffat Liverpools Martin Skrtel, Aston Villas Ron Vlaar, West Hams James Tomkins (ännu en bruten näsa), Newcastles Mike Williamson och Arsenal duon Per Mertesacker och Francis Coquelin.

 

 

Det är ett dussin, bara till att börja med. Det här är bara några av de anmärkningsvärda incidenterna och huruvida det är illvilja eller vårdslöshet, eller kanske en kombination av båda två, så är det lockande att fundera på hur länge det dröjer innan hans tur tar slut. "Jag försvarar bara mig själv," sa Fellaini. Men det indikerar att motståndarna har siktat in sig på honom fast det inte finns några som helst bevis för det. Antingen kommer Fellaini att bli utvisad snart eller så kommer någon att bli allvarligt skadad och om man får välja mellan de två skulle det vara att föredra att en serieförbrytare till sist får sitt straff.

Man Utd 1

Anthony Martial 32 straff

 

Liverpool 1

Phillippe Coutinho 45

   

Liverpools Philippe Coutinho skjuter in bollen förbi David de Gea i Manchester United och gjorde därmed det avgörande bortamålet.

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, fredag 18 mars, 2016:

 

Som ett mått på hur Liverpool besegrade sina gamla fiender summerade ingenting det hela bättre än spelsekvensen, med en kvart fortfarande kvar att spela, när de första Manchester United supportrarna bestämde att de hade sett tillräckligt och köer började formeras vid utgångarna. Det här var klubben som en gång i tiden var stolta över sina sena uppvisningar - Barcelona 1999, "Fergie Time" och allt det andra - men dessa dagar är förbi och Liverpools supportrar njöt verkligen av att vinka de adjö innan jubelexplosionen vid slutsignalen.

 

Det fanns ingen tvekan om att det bättre laget gick vidare och Liverpool, efter att ha överväldigat sina rivaler på Anfield en vecka tidigare, hade en relativt stressfri kväll så fort Philippe Coutinho hade levererat bortamålet som träffade United med samma kraft som en slägga. Under Sir Alex Fergusons dagar hade man fortfarande trott att laget skulle trycka på och försöka rädda sig själva.

 

Dagens lag har inte det drivet, kvickheten eller den framåtandan och Liverpool tog plats i kvartsfinalen med en sammanlagd vinst på 3-1 som de kommer glädjas åt i många år framöver.

 

Det enda som Jürgen Klopp möjligtvis kan ångra är att David de Gea höll siffrorna nere i de två matcherna när Liverpool fullt möjligt hade kunnat göra fler mål i båda mötena. Klopp lär vara tacksam att Marcos Rojo inte kunde sätta dit sin chans från nära håll som skulle ha betytt 2-2 men Coutinhos mål kom fyra minuter senare, under en kväll när brasilianaren helt briljant dekorerade planen, och Liverpool hade satt sig själva i en position där endast ett mål troligen skulle bli avgörande. Från den positionen var det ingen som trodde att ett sådant dåligt United lag skulle vända på matchen.

 

Den här gången kunde man åtminstone inte anklaga United för att inte förstå vad den här matchen betyder. De inledde som om de var förolämpade av minnet av deras anemiska insats i första matchen, satsade hårt i tacklingarna på ett sätt som helt enkelt inte hände på Anfield och de spelade med ett tempo som under ett kort tag erbjöd hopp då Anthony Martial nätade på straff i den 31:a minuten. Men Liverpool hade sett hotfulla ut även innan det avgörande ögonblicket, som kom precis i slutet av den första halvleken när Coutinho spann iväg från Guillermo Varela, skuttade in från vänster och lobbade skottet över De Gea.

 

Då hade Coutinho redan avlossat ett kraftfullt skott som var på väg mot nedre hörnet tills De Gea producerade den första av ett antal utmärkta räddningar. Daniel Sturridge sköt en frispark i ribban och Klopp såg ut att vara nära punkten för spontan förbränning när Jordan Henderson spelade sig fram med Coutinho bara för att sedan skjuta över när det såg ut att vara givet att han skulle näta.

 

Van Gaal var definitivt generös när han påstod att hans lag hade "spelat som Liverpool gjorde i den första matchen". Det var sant att de hade inlett friskt och tidigt i matchen såg Liverpool ut att vara i två tankar gällande huruvida de skulle försvara sin ledning eller köra på för fler mål. Men huvudsaken var, trots allt, att Liverpool var det betydligt mer slipade laget. Det finns en distinkt brist på kvalitet i Van Gaals lag, där Marouane Fellaini alltmer har blivit publikens syndabock och deras råhet exponerades brutalt i matchens nyckelögonblick.

 

Varela är en lovande högerback men Coutinho tog sig förbi honom alldeles för enkelt. De Gea hade redan visat att det förmodligen skulle krävas något speciellt för att överlista honom och, trots den svåra vinkeln, svarade Coutinho plikttroget för det med ett fräckt och perfekt avvägt lobbavslut.

 

Det var det sista bidraget från Varela, ersatt i halvtid av den nu på nytt friska Antonio Valencia. Van Gaal ändrade även på vänsterbacksplatsen i den andra halvleken, detta då han plockade in Matteo Darmian istället för Rojo, och hans sista byte var Bastian Schweinsteiger istället för Michael Carrick. För ett lag som behöver mål var detta förbryllande byten. Marcus Rashford ser ut att behöva vila lite och det kändes konstigt att Van Gaal spelade Juan Mata på kanten mot James Milner, som fick hoppa in som vänsterback i Liverpool. Jesse Lingard, en snabbare men mindre kreativ spelare, fick nummer 10-rollen och även om Memphis Depay har haft en ojämn säsong fanns det definitivt ett argument för att holländaren borde ha varit involverad vid något tillfälle.

 

Som det var opererade Martial till vänster och spelade med snabbheten och rättframheten som oroade Nathaniel Clyne så mycket att han fällde honom och fick straff.

 

Martial fick uppdraget att slå straffen p.g.a Matas oförmåga att sätta sin mot FC Midtjylland i rundan innan och när bollen gick förbi Simon Mignolet måste hemmapubliken ha vågat tro att vändningen var möjlig.

 

Coutinhos mål ändrade allt och betydde att United behövde göra tre mål i den andra halvleken, och det stora trycket som man kanske hade förväntat sig kom aldrig. Istället var det Liverpool som hotade mer under slutskedet. Coutinho tog sig förbi tre spelare i en löpning genom mitten och De Gea fick än en gång påminna alla om hans målvaktskvaliteter.

 

Mignolet, i stark kontrast, stördes knappt överhuvudtaget i den andra halvleken.

 

Liverpool hade reducerat sina rivaler så pass mycket att ett stort antal fans inte klarade av att stanna och för de som lämnade tidigt kommer det kanske dröja ett bra tag innan de skakat ur sig den senaste besvikelsen ur sina system.

 

Det är nästan 25 år sedan Ryan Giggs gjorde sin United debut.

 

 

 

 

AV: Sam Wallace, cheif football writer, Daily Telegraph, onsdag 16 mars, 2016:

Den här månaden var det 25 år sedan en 17-årig Ryan Giggs gjorde sin Manchester United-debut på Old Trafford inför en publik på 45,656 personer i en 2-0 förlust mot Everton, under en säsong där klubben senare slutade sexa, 24 poäng bakom mästarna, Arsenal.

Man kan säga att Giggs karriär i klubben, nu som assistent till Louis van Gaal, har omfattat mer än bara en generation och 42-åringen är en av de få i United som fortfarande kommer ihåg hur det var att inte vara landets största klubb.

 

Ryan Giggs, 17 år gammal, i sin debut mot Everton.

Då vi pratade den här veckan på hotellet med utsikt mot Old Trafford som han och några av hans f.d lagkamrater är delägare i, är han inte på humör att drabbas av panik gällande den nuvarande situationen.

Då konversationen närmar sig sitt slut frågar jag honom vad, om något, han kommer ihåg från dessa 23 sanslösa år där han blev den mest framgångsrika fotbollsspelaren i det engelska spelets historia, och, efter en lång paus, är det en liten grej som han ångrar. Hans son Zach är nio år, själv fotbollsspelare i skollaget och en som fortfarande inte är övertygad gällande sin fars karriär.

"Det enda som frustrerar mig ibland är att min son aldrig riktigt fick se mig spela. Så, för hans del, spelade jag bara för United några år och det var allt. Glöm mig - Neymar är hans favoritspelare, sen [Cristiano] Ronaldo, [Lionel] Messi. Så - och det här är något jag aldrig har gjort - jag måste skryta om mig själv.

"Jag måste säga till honom, 'Jag brukade vara snabbare än Messi'. Han svarar, 'Nej det brukade du inte, jag är snabbare än dig'. Han kan bara inte fatta det. Jag kommer på mig själv med att säga, 'Här är pappa på tv, här är ett av hans mål, kolla på det här'. Och då går han bara ut ur rummet!"

 

Giggs son kan inte förstå hur bra hans pappa var.

Det är en historia berättad med ett leende men det är också en påminnelse om att det här spelet rör sig framåt så snabbt. Giggs spelade 963 matcher för United och befinner sig nu i post-Sir Alex Ferguson perioden som mannen som sitter bredvid managern i den nya eran, en era där Uniteds status som avsatta kungar av engelsk fotboll kan vara svårt för några av deras yngre fans att greppa.

På torsdag mot Liverpool i returmatchen i deras åttondelsfinal i Europa League befinner sig United på välkänd mark - en match de måste vinna mot en gammal fiende. När Giggs gjorde sin debut var Liverpool regerande mästare och det finns ingen bättre utrustad än honom för att erbjuda ett perspektiv, historiskt och idag, gällande Uniteds säsong.

"Stabiliteten har varit frustrerande," säger han. "Vi går ut i en bra svit och sedan får vi ett resultat som är en besvikelse. Självklart har vi haft många skador. Många av dem har varit konstiga skador - axlar och Luke Shaws ben. Många smällar, saker man inte kan göra någonting åt. Och när sedan truppen blir liten ber man många spelare att spela matcher när de kanske skulle ha vilats eller roterats.

 

Ryan Giggs hade en fantastisk karriär som spelare i United.

"Så det verkar ha en dominoeffekt när man får några skador och vi har helt enkelt aldrig tagit oss ur det. Vi har nio,

10 veckor kvar på säsongen och vi är fortfarande kvar i FA Cupen, fortfarande kvar i Europa League och försöker fortfarande fixa den där topp fyra placeringen. Vi krigar fortfarande och vi har fortfarande något att spela för.

"Det finns klubbar i sämre positioner. FA Cupen är en turnering som vi har en massiv historia i och vi har inte vunnit den på 12 år så det är enormt för oss. Liverpool, sedan [Manchester] City: två stora matcher på tre dagar, om jag var en spelare skulle jag se fram emot det."

Men Giggs påpekar att det aldrig har varit lätt att behålla framgångarna i United, eller försöka försvara en position från toppen av engelsk fotboll - inte ens under åren när de fick det att se ut så.

 

Giggs sista säsong som spelare var 2013-14.

"Det är aldrig lätt. Det var det aldrig när vi vann titlar. Vi gick tre år utan att vinna ligan [2004-2006] och det var mycket press på oss då. Sedan vann vi Champions League [2008]. Vad som självklart är annorlunda är att Sir Alex Ferguson inte är där längre och vi har haft David Moyes och nu Louis. Mycket är annorlunda men förväntningen är alltid där för Man United att vinna pokaler och göra bra ifrån sig.

"Som spelare är det vad du vill ha. Man vill inte kriga kring nedflyttningen. Man sätts under press. Man vill gå ut på planen där man måste prestera bra. Man måste träna hela veckan och se till att dina förberedelser är bra. Det finns även en medvetenhet om att säsongen har varit lite konstig när det gäller lagen som har gjort det så bra ... det har varit en konstig säsong där bara Leicester, och kanske Tottenham, har varit jämna."

 

Giggs har varit Louis van Gaals assisterande manager sedan holländaren kom till klubben.

Trösten för United hittills har varit genombrotten för en grupp unga spelare, med Marcus Rashfords fyra mål på hans två första matcher den mest explosiva av de alla, samt utvecklingen hos Jesse Lingard, Cameron Borthwick-Jackson och en svit på fem debuter på tre matcher förra månaden.

Giggs såg Rashford spela för Uniteds U21-lag mot deras motsvarighet i Manchester City för två veckor sedan innan hans sista minuten debut, då han slängdes in i startelvan då Anthony Martial skadade sig på uppvärmningen i Europa League mot Midtjylland, och han säger att tonåring stack ut. "Butty [Nicky Butt] och jag kom tillbaka efter den matchen och Louis sa, 'vem spelade bra?' så [när Rashford nämndes] fanns han i managerns tankar.

"Grunderna ändras inte. Sir Alex brukade titta på oss i ungdomslaget. Då var inte truppen lika stor. Om han såg dig spela veckan innan och sen sett dig träna med förstalaget så kan det ha en effekt.

"Det finns den där enda principen att spela bra i ungdomslaget, spela bra i reserverna ... om någon skadar sig säger jag alltid till de unga spelarna, 'Om du får en chans eller om du kastas in sent, ta din chans - det kan vara din sista. Om du tränar med förstalaget, gör ett intryck. Gör något. Om du gör det kommer du fånga managerns blick och kanske om han ont om avbytare, vad som helst kan hända'. Det är galet vad som kan hända."

 

Giggs firar sitt otroliga mål mot Arsenal i FA Cupen för 17 år sedan.

Giggs tränade regelbundet med Uniteds förstalag vid 16 års ålder, och han visste att det fanns en väg in i förstalaget - efter att ha sett Lee Sharpe göra sin debut som 17-åring 1988. Hans egen resa till superstjärna beskyddades berömt av Ferguson, något som var helt annorlunda då, innan åldern med nyheter 24 timmar om dygnet, Twitter och de gigantiska pengarna som placeras på dagens tonåriga topptalanger.

"Det har ändrats på många sätt men det är samma sak på många sätt," säger Giggs. "Det har ändrats när det gäller exponering. Det är mycket press på dem för efter en eller två matcher ... alla ser målen, alla ser höjdpunkterna. Det är annorlunda. Men det som aldrig ändras är att man måste gå ut på träningsplanen eller på matchdagen och man måste göra det.

"Det fantastiska med United är att det alltid finns en väg fram till förstalaget. Jag tycker inte det var lättare att komma dit [när jag var tonåring] men det var lättare att stanna kvar där, vilket alltid är den tuffa grejen. Alla kan få en chans och göra bra ifrån sig men sen måste du stanna kvar i laget.

 

Sir Alex Ferguson hade ett enormt inflytande på Giggs.

"Tappad form, exponeringen, de [allmänheten] vill få reda på allt om dig, folk ser dig på gatan. Alla dessa saker man inte kan vara förberedd på ... det är alltid svårt att ta sig in i förstalaget som ung spelare men att nu stanna kvar i det är förmodligen ännu svårare."

Det har inte funnits några sådana problem för Martial, ett £36 miljoners (451, kr) nyförvärv som köptes förra sommaren som, tillsammans med David de Gea har varit säsongens bästa spelare. United hade velat ta in honom långsammare men nödvändighet har betytt att den franske landslagsmannen, som fyllde 20 i december, redan har 38 framträdanden, exkluderat landslagsuppdragen, och tre matcher för Monaco i augusti.

"Anthony har varit en frisk fläkt," säger Giggs. "Han kom in för stora pengar och han har varit så jämn i år. Det sätter press på andra spelare som inte är lika jämna för det är inte normalt för en ung spelare. De kan vara briljanta i två eller tre matcher och sedan kommer en dipp, men det händer inte väldigt ofta.

 

Marcus Rashford har imponerat på Giggs den här säsongen.

"Man tittar på Cristiano. Under 18 månader var han halvbra. Nu, phu, han gör mål varje vecka. Folk mognar helt enkelt vid olika tidpunkter. Det är upp till individen att jobba hårt och gräddan kommer ofta till toppen om du jobbar hårt och du har kvaliteten."

De håller på och gör Old Trafford redo för torsdagens match när, vilket ofta har varit fallet på senare år, det kommer kännas som ännu en definierande match för United, men en man har sett allt förut. "Så länge vi är med i matchen efter en timme kan vad som helst hända," säger Giggs. "Det kommer inte bli lätt för Liverpool är ett bra lag och om de gör mål kommer det göra det väldigt svårt för oss. Men på Old Trafford, under en europeisk kväll, tycker vi alltid att vi har en bra chans."

 

McDonald's UK ger fansen chansen att bli en Spelareskort vid EM 2016. www.mcdonalds.co.uk/euro2016 #RoarOfTheCrowd 

* Liverpool besegrade Manchester United med totalt 3-1 i Europa League efter 1-1 i torsdags kväll

 

* Problem uppstod mellan rivaliserande supportrar efter slutsignalen när Liverpool fans firade på hemmaläktaren

 

* En grupp med gästande fans på East Stand började fira och vecklade ut en flagga vilket ledde till våldsamheterna efter matchen

 

* Polis och publikvärdar tvingades kliva in efter det att hemmafansen reagerade aggressivt och plaststolar bröts av och kastades omkring

 

* Fem personer arresterades under och efter matchen, fyra Liverpool supportrar och ett United fan

 

* Tidigare på dagen hängdes en banner med referenser till Hillsborough-katastrofen med texten 'Murderers' på upp på en bro ovanför M602:an

 

* UEFA har anklagat båda klubbarna för publikproblem och ett antal andra disciplinära problem

   

Manchester Uniteds Europa League match mot Liverpool på Old Trafford slutade med publikproblem efter det att en Liverpool flagga vecklades ut på hemmasektionen.

 

 

 

 

AV: Jack Gaughan, Chris Wheeler, Oliver Todd, MailOnline, torsdag 17 mars, uppdaterad fredag 18 mars, 2016:

 

Manchester United och Liverpool har anklagats av UEFA gällande publikproblem som blossade upp på Old Trafford under en kväll där fem arresteringar gjordes efter deras åttondelsfinal i Europa League.

 

Slagsmål utbröt mot slutet av Liverpools vinst, med totalt 3-1, när en grupp gästande fans som satt i en sektion av East Stand bland United supportrar började fira och veckla ut en Liverpool flagga.

 

Det ledde till skrämmande scener då ett antal United fans delade ut smällar mot deras rivaler längst fram på läktarens andra våning. Publikvärdar försökte gå emellan men slagsmålet fortsatte i ungefär fem minuter och två Liverpool supportrar arresterade senare misstänkta för våldsamt uppträdande. De sitter fortfarande i förvar.

 

UEFA kommer nu att agera och United står inför tre disciplinanklagelser, medan Liverpool har fem, i ett fall som kommer tas om hand av det europeiska fotbollsorganets kontroll-, etik- och disciplinpanel den 19 maj.

 

 

Liverpool supportrar sågs vifta med flaggan från den övre våningen i hemmasektionen i slutet av matchen som betydde en total seger med 3-1 för bortalaget.

   

Fans rök ihop när en grupp gästande supportrar, som satt på East Stand bland Uniteds fans, började fira.

   

Publikvärdar och polis hade svårt att hålla isär supportrarna på andra våningen av East Stand då bannern retat upp Uniteds fans.

   

Smällar delades ut mellan supportrarna då temperamenten kokade efter Liverpools Europa League vinst i torsdags kväll.

   

En publikvärd knuffar bort ett United fan från Liverpool supportrarna i hemmasektionen medan andra ser på scenerna som utspelas nedanför dem.

   

Polis och publikvärdar tvingades kliva in efter det att hemmapubliken reagerat argsint och fem arresteringar gjordes under och efter matchen.

   

Bråket mellan supportrarna varade i fem minuter då publikvärdar och polisen hade svårt att kontrollera problemen medan andra fans såg på.

 

United and Liverpool fans slåss på ena läktaren på Old Trafford

 

United har anklagats för att trapporna blockerades och föremål kastades. Anklagelserna mot Liverpools punkter inkluderar otillåtna sånger, användande av fyrverkerier, kastade föremål och försening av avsparken.

 

Båda klubbarna har anklagats för störningar i publiken.

 

Ett gästande fan förhörs fortfarande gällande en minibuss som fick ett fönster sönderslaget, medan en annan fick en varning för att ha tänt på en bengalisk eld. En Manchester United supporter sitter fortfarande i förvar misstänkt för att ha varit berusad och bråkig.

 

Läktarsånger om "München", som relaterar till flygkatastrofen i München 1958 som kostade åtta United spelare livet, kan höras i videos postade från Liverpool läktaren av Twitter användaren @Robbish13.

 

Greater Manchester polisinspektören Jim Liggett sa: "Mot slutet av matchen skedde en handfull bekymrande incidenter som för närvarande utreds.

 

"Vi har totalt gjort fem arresteringar men uppträdandet hos majoriteten av fansen i publiken var excellent och jag skulle vilja tacka dem för deras samarbete under hela kvällen."

 

Old Trafford stolar fotades då de slets sönder och kastades in på planen, enligt rapporterna av Liverpool fans som direkt respons på slagsmålet vid slutsignalen. Matchdagen var även St Patrick's Day så fansen fick inte dricka på gatorna i centrum, eller i Trafford.

 

Efter matchen eskorterades bråkiga supportrar av polismän till deras bussar efter bråket som överskuggade slutet av matchen.

 

En talesman för GMP tillade: "Precis innan slutsignalen vid Manchester United versus Liverpool matchen informerades polisen om ett fysiskt gräl mellan supportrar från båda lagen vid en liten publiksektion.

 

"Polis och publikvärdar bröt upp bråket och utfrågningar fortsätter med de involverade."

 

DISCIPLINUTTALANDET FRÅN UEFA

"Disciplinförfarande har öppnats efter UEFA Europa League åttondelsfinalen mellan Manchester United FC och Liverpool FC (1-1) spelad den 17 mars i England.

 

"Anklagelser mot Manchester United FC: Trappor blockerade - paragraf 38 i säkerhets- och trygghetsbestämmelserna, Publikstörningar - paragraf 16 (2) av disciplinbestämmelserna (db), Kastade föremål - paragraf 16 (2) db.

 

"Anklagelser mot Liverpool FC: Otillåtna sånger - paragraf 16 (2) db, Användande av fyrverkerier - paragraf 16 (2) dr, Kastade föremål - paragraf 16 (2) db, Publikstörningar - paragraf 16 (2), Försenad avspark - paragraf 11 (2) db.

 

"Fallet kommer tas om hand av UEFA:s Kontroll-, Etik- och Disciplinorgan den 19 maj."

 

 

Mer rörliga bilder från bråket på Old Trafford

 

 

En plaststol slets loss och kastades ut på planen bakom målet som United målvakten David de Gea hade lämnat.

   

Supportrar tittar på medan den röda stolen kastas ut i luften under de aggressiva scenerna efter 1-1 matchen på Old Trafford.

       

En stol flyger genom luften mellan grupperna med rivaliserande fans medan publikvärdar och polisen försöker separera de bråkande rivalerna på Old Trafford.

   

En röd bengal tändes vid bortasektionen på Old Trafford då Liverpools supportrar firade deras berömda totalseger.

   

UEFA kan komma att vidta åtgärder efter det att en bengal tändes på Old Trafford efter Philippe Coutinhos mål som säkrade totalsegern.

   

Liverpool bannern fortsatte att sänkas ner framför de glada bortasupportrarna samtidigt som fans bråkade inne på arenan i torsdags.

   

Publikvärdar och polis klev in i ett försök att stoppa problemen men inga arresteringar gjordes omedelbart efter incidenten.

   

Old Trafford publikvärdar var tvungna att kliva in för att dra isär fansen efter det att Liverpool supportrarna tillkännagav på hemmaläktaren.

 

Liverpool fansen var på festhumör från det ögonblicket då Philippe Coutinho kvitterade precis innan halvtid och gav Jürgen Klopps lag en ledning med totalt 3-1 som de aldrig såg ut att släppa i det första mötet i Europa någonsin mellan dessa två klubbar.

 

Den dåliga stämningen mellan de två supportergrupperna eldades på ytterligare när en banner med ordet "murderers" på hängdes upp på en bro över M602:an inför torsdagens match.

 

Den motorvägen användes av många tillresta Liverpool fans på väg till Old Trafford och returmötet.

 

En talesman för GMP sa: "Klockan 17:15 fick polisen reda på att det hängde en banner på bron. Den hittades och togs ner."

 

Polisen fortsätter att undersöka det som misstänks vara ett brott mot den allmänna ordningen men ingen har arresterats, tillade han.

 

 

Fans nära fronten av bortasektionen firade vilt efter deras seger och en röd rökbomb small av på läktaren.

 

 

 

 

BANNER MED ORDET "MURDERERS" PÅ VECKLADES UT PÅ EN BRO ÖVER MOTORVÄGEN M602 INNAN MATCHEN

 

Inför Europa League matchen hängdes en banner med ordet "murderers" på upp på en bro över M602:an.

 

Det kontroversiella budskapet visades upp på motorvägen som användes av många resande Liverpool fans på väg till Old Trafford för mötets returmatch.

 

Bannern hade även datumet för den tragiska Hillsborough katastrofen, en mänsklig krossningsincident som orsakade 96 dödsfall och skadade 766 andra i FA Cup semifinalen mellan Liverpool och Nottingham Forest i Sheffield den 15 april, 1989.

 

 

Fans som körde från Liverpool till Manchester innan matchen hälsades välkomna av en banner med det kontroversiella budskapet "Murderers" på.