I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, men även för att markera att vanligt folk nu fått nog av det religiösa oket och gjort det enda rätta. D v s störta hela skiten med påven och hans småpåvar. Ok, när det gäller det sista jag skrev skenade jag iväg lite och dagdrömde om en ljusare och mer progressiv framtid, men att United ska spela final i Bilbao den 21 maj, det är helt sant!

UNITED KLARA FÖR EN EUROPEISK CUPFINAL

Oavsett hur mycket ångest Man United än ger mig, hur mycket skit de än serverar och hur ofantligt dåliga vi än ofta är, så är det självklart ren glädje jag känner efter torsdagens vinst i semifinalen mot Athletic Club.

Man hade kanske trott att jag inför den drabbningen kände mig lugn, vi hade ju trots allt en 3-0-vinst nere i Baskien att gå på. I så fall har man inte sett mycket av dagens United. Varje gång jag har tänkt positiva tankar de senaste dagarna gällande de Röda har det dykt upp en skrämmande bild av en skallig holländsk bedragare. Jag tror att jag lider av en ny form av PTSD - Post Tenhag Stress Disorder.

Jag kommer heller aldrig att glömma semifinalen i förra säsongens FA-cup. Fram till matchminut 71 ledde vi med 3-0 på Wembley mot Coventry. När domaren blåste för full tid stod det 3-3! Att se frusne Victor starta lugnade mig inte, samma sak med The Danish Donkey, men han är i alla fall längre från vårt mål. Att sedan få se Lurch sprida bollar över sidlinjen och rakt i gapet på motståndarna gjorde inte heller något bra för mitt välmående.

Och mycket riktigt krånglade Lurch till en enkel situation och vi fick än en gång se Onana plocka ut en boll ur nätet. Men sen bjöd vi inte på så mycket mer och kändes faktiskt farliga framåt. Men när Garnacho inte har avslutningsskorna på sig, Dorgu är så korkad att man ibland funderar på vad han gör på en fotbollsplan och The Danish Donkey är just The Danish Donkey, ja då spelar våra farliga kontringar inte någon större roll.

Tack och lov för Amad! Jag hade hoppats att han skulle kunna starta i torsdags. Men det är bra att Amorim inte tar några risker. Men snacka om skillnad när han äntrade planen. Det märks inte att han har varit borta så länge. Så fort han får bollen attackerar han och han kan faktiskt ta sig förbi både en och två motståndare och sedan avsluta eller passa till en lagkamrat. Jag hoppas verkligen att han kan starta i finalen.

När sedan The DD gjorde mål förstod jag att det var helt klart. Men nog fan såg han ut att vara kapabel att missa därifrån? Det hade INTE förvånat mig.

Om man nu kan bortse från vår ligaposition och våra insatser där så mår man ju förträffligt bra idag. 21:a maj är inringad, 22:a är ledig, vodkaförrådet i frysen är påfyllt - UNITED! UNITED! UNITED!

Men innan jag släpper Europa League-slutspelet helt så måste jag bara bjuda er på det här (YouTube-klippet här under) en gång till. Vad i helvete var det som hände?!

TOTTENHAM

Finalen i E.L blir som ni alla vet helengelsk - eller “Full English”, som The Suns rubriksättare mycket nöjda basunerade ut i torsdags kväll. Hur jag tror att det går? Det vet jag inte, jag har inte hunnit så långt i tankearbetet än. Vill njuta lite mer av semifinalvinsten först.

Men alla vet också att vårt facit mot dem på senare tid inte är bra. Bara den här säsongen har vi tre förluster på tre matcher mot dem. Först var det en riktig käftsmäll med 0-3 hemma i september förra året (under Onkel Festers ledning). Sen blev det 4-3 i parodimatchen i Ligacupen i London och nu i februari föll vi med 1-0 i huvudstaden.

Förra säsongen var inte mycket bättre, först torskade vi med 2-0 borta i augusti 2023 och lyckades sen ta en poäng hemma i januari förra året. Faktum är att på de sju senaste matcherna (sex i ligan och en i Ligacupen) så har vi fyra förluster, två oavgjorda och EN vinst. Sist vi slog dem var 19:e oktober 2022, då vi vann med 2-0 hemma.

Sen ska jag inte utmåla våra chanser till vinst som nattsvarta, definitivt inte. Det här är trots allt Tottenham Hotspur vi snackar om. Senast vunna pokal? 2008. Och för en färskare statuskoll så är det bara att kolla på deras ligaplacering. Det är ingen klubb som doftar vinnarkultur eller att de skulle ha någon inbyggd förmåga att alltid vara som bäst när det gäller som mest. Långt, långt därifrån. Dessvärre stämmer ju även den beskrivningen på Man United anno 2025. Men vi har i alla fall visat positiva sidor i E.L-spelet och är fullt kapabla att faktiskt vinna en pokal den här säsongen, den möjligheten hoppas jag att våra representanter är införstådda med och greppar med båda händerna…

“DET ÄR SÅ VIKTIGT MED EN BRA MÅLVAKT”. JAG KAN HÖRA INTER SKRATTA ÅT OSS…

Under mina tusentals timmar av att titta på fotboll och hockey undrar jag hur många gånger jag har hört “experter” säga det. Det blev minst sagt aktuellt i Färjestads uttåg mot Skellefteå. Och med Onana och turken som målvaktspar för United är det lika aktuellt där.

Om ni behöver friska upp minnet när det gäller Onana kan ni ju bara ta er en titt här (ha gärna ett glas med något starkt i bredvid er).

Tidigare i veckan blev jag påmind om hur det kan kännas att ha en av världens i särklass bästa målvakter mellan stolparna. Vid några tillfällen har vi ju haft det, det har vi inte idag.

Det var ju föga förvånande att Arsenal inte heller den här gången, inte heller den här säsongen, skulle leverera när det verkligen gällde. Jag blev inte ett dugg förvånad att de åkte ut mot PSG i semifinalen. Trots Legohuvudets och media skitsnack om att “This is our year”.

Det var också något annat att skåda Donnarumma i PSG-buren. En målvakt som äger sin box, räddar det han ska och även håller bollen borta från nätet när det blir lite kryddstarkt.

Men det var inte bara där jag blev påmind om vad man kan uträtta med en skicklig bollstoppare längst bak. I den andra semifinalen, mellan Inter och Barcelona, får man väl säga att schweizaren Yann Sommer stod för en fullt godkänd insats.

Vem är det då, undrar kanske någon? Jo, det är så här att den 20/7 2023 sålde Inter Onana till oss för €50,2m (549 miljoner kr)! Då behövde pastaätarna en ersättare och den 7/8 samma år föll valet på schweizaren, som de hämtade från Bayern München för… €6,9m (75,4 miljoner kr). Här kan vi prata om ett rån på öppen gata, i strålande dagsljus. Jag är förvånad att det inte har skrivits mer om den här affären i pressen, men tro mig, Inter skrattar sig fuktiga än idag åt det. De sålde en clown och fick 549 miljoner kr, samtidigt som de uppgraderade sin målvaktssida och gjorde en elegant liten nettovinst på €43,3m (473 miljoner kr). Jag saknar ord.

FRÅN KOLSVA TILL OMSLAGSTJEJ PÅ PEPSI

Jag har ingen aning om huruvida ni som läser det här känner till tätorten Kolsva. Trots att det är en liten bygd vi pratar om här så har den ändå utmärkt sig även utanför Västmanlands gränser. Den har under lång tid haft en bra brottarklubb, varit en riktig bruksort (full respekt!) och tillverkat högkvalitativ julmust (Guttsta bryggeri). Som med så mycket annat på landsbygden är det inte så mycket med dessa samhällspelare längre.

Men om ni trots detta har hört namnet så är det inte omöjligt att det har skett genom fotbollen. Det är nämligen så att en av de största svenska damstjärnorna, Johanna Rytting Kaneryd, kommer från just denna tätort.

Jag vet inte om ni minns den här reklamen för Pepsi med några av världens då största fotbollsstjärnor:

Det gör jag och det kändes väl ganska naturligt att David Beckham och co figurerade på deras läskflaskor. Men jag får faktiskt erkänna att jag förra fredagen hajade till. Jag hade precis plockat ut en Pepsi Max ur kylen och såg i ögonvrån att flaskan på nytt pryddes av en fotbollsspelares nuna.

 

Och tamejfan…

 

… vid en närmare titt såg jag att det var ju fröken Rytting, från Kolsva, på Pepsi-flaskan. Det var inte lika väntat, men ändå lite coolt.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025

I am an FC fan

I am Mancunian

I know what I want and I know how to get it

I wanna destroy … Glazer and Sky

(Till melodin från Sex Pistols Anarchy in the UK)

Genom dubbeldörrarna, sedan uppför den första trappan och där hänger en inramad tröja på väggen i FC United of Manchesters entré som säger mycket om de attityder de mötte under sina tidiga dagar.

Det är den röda t-shirten som spelarna bar efter deras första ligatitlar och på den kan man läsa ett citat från Alan Gowling, en radiokommentator på BBC, från när FC startades som en utbrytarklubb för desillusionerade Manchester United-supportrar sommaren 2005.

“It won’t last until Christmas,” kan se fruktansvärt dumt ut, 20 år senare.

För att vara rättvis mot Gowling så var han inte den enda - från sir Alex Ferguson och neråt - som tittade på FC genom misstänksamma ögon och kanske underskattade den kollektiva andan hos människorna som byggde klubben från grunden.

En reporter från The Manchester Evening News frågade en gång Ferguson om FC:s första uppflyttning under Karl Marginson, frukt- och grönsaksleveransmannen som plockades in som lagets förste manager. “Inte intresserad,” sa Ferguson och reste sig omedelbart för att lämna sin stol. “Inte intresserad!”

Kanske minns du scenen i Ken Loachs film från 2009, Looking for Eric, när en man som under lång tid har varit ett United-fan sitter och dricker på en pub med en FC-supporter och de dras in i en öldoftande hätsk diskussion gällande vad som ledde till splittringen.

“Du kan byta din fru, din politiska åskådning och din religion men aldrig ditt fotbollslag,” mästrar United-supportern.

Men diskussionen vinns av killen i den icke-sponsrade FC-tröjan. “De lämnade mig,” säger han - inte tvärtom.

Den 12 maj är det 20 år sedan Glazer-familjen tog kontrollen på Old Trafford och en trotsig grupp av fans, redan desillusionerade p g a frosseriet och kommersialismen inom fotbollen på den högsta nivån, bestämde att det fick räcka.

Allting som de förutspådde gällande Uniteds amerikanska ägare har blivit verklighet: höjda biljettpriser, misskötsel, splittringar, en växande känsla av distansering mellan klubben och fansen och några väsentliga bevis för att rättfärdiga åsikten från innan övertagandet hos den f d vd:n David Gill om att “skuld är vägen till förfall”.

Ingen hos FC njuter av att det har visat sig att de hade rätt. Hur skulle de kunna vara glada åt det när de verkligen är gamla United-fans?

Men Eric Cantona har varit en formidabel talesman. Den f d United-spelaren besökte nyligen FC och gick ut offentligt med nedgången för klubben som han så skickligt spelade för med sådan stor stolthet.

Cantona spenderade fyra timmar på Broadhurst Park, FC:s arena i Moston i norra Manchester, och fick sin publik att rysa med sina kunskaper om utbrytarklubben, vad de står för och varför den betyder något för honom, också.

Han är nu en inskriven medlem av en klubb som har beskrivits av Kevin Miles, vd för The Football Supporters’ Association, som några med en “totemisk betydelse” för rörelsen för supporterägarskap. Den klubben, säger Cantona, har en “ung historia men en fantastisk historia” - t o m så fantastisk att hans två bröder och fyra barn också har skrivit in sig.

“Jag hade helt fel,” berättar Gowling, en United-spelare på 1960- och 1970-talen, för The Athletic. “Jag begick ett fruktansvärt misstag och jag måste ta pinsamheterna som kommer med det under resten av mitt liv. De (FC) har överraskat mig. Och högsta betyg till dem, jag är jätteglad för att de har fortsatt mycket längre än jag trodde att de skulle göra.”

* * * * * * *

We wish you a merry Christmas and a happy New Year

We’re FC United

We’re still f**king here!

Vissa människor begår misstaget att tro att en utbrytarklubb med smeknamnet de Röda Rebellerna måste vara anti-United på något sätt.

Ledarna för anti-Glazer-protestgruppen The 1958 besökte nyligen klubben för en “United United day” och erkände att inte heller de var helt säkra på vad de kunde förvänta sig.

Men det tar inte lång tid inne på Broadhurst Park innan man inser varför det hänger en banner där med följande budskap på: “I Got Love Enough for Two”. 

Inne i entrén hänger en inramad Cantona-tröja signerad av fransmannen, med en hälsning till “det nya Drömmarnas teater”. Andra bilder på Denis Law, George Best och andra Old Trafford-storheter pryder de övriga väggarna. En banner på St Mary’s Road-läktaren uppmärksammar flygkatastrofen i München. T o m matchprogrammet, FCUM Review, har en framsida designad som Uniteds.

Men det är annorlunda här. “Vi krigar för fans-kulturen,” säger ordföranden Nick Boom. “Mer och mer har den kulturen vittrat sönder. Supportrarna - sportens livsnerv - knuffas längre och längre bort. Vi tycker att upplevelsen ska handla helt om fansen.” 

Innan arenan öppnades 2015 var den här platsen känd som the Ronald Johnson playing fields. Nu finns här en banner med orden: “Inga Glazers eller shejker vid Ronald Johnsons grindar”.

Det här är en klubb där fansen bjuds in för att närvara, eller lyssna, på styrelsemöten och varje medlem får en fullständig rapport, via e-mejl, gällande vad som har diskuterats (föreställ er det med familjen Glazer). Supportrarna kan forma sina beslut baserat på “en medlem, en röst”-systemet, vare sig det handlar om att välja matchställ, hålla inträdesavgiften överkomlig, välja styrelsemedlemmar eller vad det nu är som står på agendan.

“FC United skapades som ett alternativ för folk som kände att de inte längre kunde gå till Old Trafford, och för att visa att fotbollsklubbar kan vara annorlunda.” säger Paul Hurst, en styrelsemedlem och f d säsongsbiljettsinnehavare hos United. “Klubbar kan prata om att ‘sätta fansen först’, men det enda sättet att garantera det är att ha en klubb som till 100 procent ägs av fansen, där de har riktig, genuin makt.”

I den här delen av Manchester betyder det säsongsbiljettspriser för de under 18 år för £1 (12,90 kr) per match, det priset har inte höjts på 20 år.

Det är därför man i havet av röda, vita och svarta banners permanent positionerade på alla fyra läktarna ser en som säger: “Making Friends not Millionaires”. På en annan står det: “Still Fans - No Longer Financial Supporters”.

Det är därför en muralmålning på en vägg säger: “Our Club, Our Rules” och det är därför du aldrig kommer få se någon organisations namn utfläkt över framsidan av FC:s orörda röda tröjor. Varför har de inga tröjsponsorer? För det var en del av klubbens ställning från början och kommer, nästan garanterat, alltid att vara det.

“Det är symboliskt från vår sida,” säger Boom. “Vi såg hos United vad som kan hända när en klubb blir mer intresserad av en nudelpartner i Singapore än sina egna fans. Så vi har valt under de senaste 20 åren att inte ha någon tröjsponsor. Det är våra två fingrar höjda mot den här krypande kulturen med utpräglad kommersialism. Och vi är stolta över det.”

* * * * * * *

This is our club

Belongs to you and me

We are United – United FC

We may never go up

But we’ll never feel down

Now we’ve built our own ground

(Till melodin från The Pogues Dirty Old Town)

Deras första match var en träningsmatch borta mot Leigh RMI, 15 miles (24,1 km) utanför Manchester, den 16 juli 2005. Den innehöll noll mål, tre streakers och en invasion av planen vid slutsignalen. Spelarna, nya hjältar, bars av på folks axlar.

Nuförtiden firar klubben Gowlings numera ökända citat genom att kalla deras julfest för “It’ll be all over by Christmas”.

Men till en början visste egentligen ingen vad man skulle förvänta sig när FC hyrde Gigg Lane, Burys arena, och startade resan i The North West Counties League Division Two, den 10:e nivån i den engelska fotbollspyramiden.

“Det är ibland svårt att förstå att vi fixade det,” säger John-Paul O’Neill, den militanta supportern som kom på idén och har skrivit en bok, Red Rebels, om den här nya världen. “Då körde vi bara på, trots att vi inte riktigt visste vad vi höll på med.

“Att säkra en plats i The North West Counties League på tre veckor var den stora prestationen, men det var bara början för att få ett lag på planen i tid för försäsongen. 

“Det var en galen, galen tid. När 2 500 personer dök upp på den första matchen, då var det verkligen en saga. Större delen av styrkommittén hade knappt tid att tänka - jag vet att jag inte hade det - så när det hände uppskattade vi förmodligen inte vad vi hade gjort ordentligt. 

“Fans började snabbt referera till den där första säsongen som en ‘summer of love’ och den hade den viben. Alla var i samma uppspelta sorl, det som myndigheterna genom åren taktfast hade skalat bort från fotbollen på den högsta nivån.” 

Nykomlingarna från Manchester annonserade deras närvaro med tre raka uppflyttningar och klättrade till sist så högt som till den sjätte nivån i form av National League (North). Under tiden slog de alla möjliga publikrekord och för att citera klubbens hemsida så “hade man otroligt mycket roligt på varje match”.

Ta trippen till Colwyn Bay, t ex, när så många fans begav sig till den lilla walesiska staden på kusten att ett stort antal fick följa matchen från en åker på en kulle bredvid arenan. Sen har vi uppflyttningsmatchen mot Ramsbottom, när FC:s supportrar chartrade ett ånglok, döpte det till “The Rammy Rattler”, för att ta dem dit på The East Lancashire Railway. Eller FA-cupmatchen mot Rochdale, när ett vinstmål på övertid betydde att den nystartade klubben besegrade en motståndare från tredjedivisionen inför tv-publik, detta då matchen sändes live.

https://www.youtube.com/watch?v=hztmsq9uTg4

Nu när FC närmar sig milstolpen och årsdagen har deras framfart planat ut. De ligger på 16:e plats på den sjunde nivån i Northern Premier League. Deras genomsnittspublik ligger precis under 2 000 och bakom scenen accepterar de att de har en bit kvar att vandra innan de har nått deras fulla potential.

Men det finns ändå en hel del att gilla, inklusive en elegant arena med en kapacitet på 4 900 platser. Den har även faciliteter som hyrs av Barrow som deras träningsanläggning.

Bradford City, en annan League Two-klubb, slog läger här när deras planer var täckta av snö under vintern. Faciliteterna håller med andra ord en standard värdig The English Football League (EFL). Och i sann non-League-stil finns det en trevlig twist här i det faktum att klubbkaptenen, Charlie Ennis, hjälpte till att få allt på plats. Ennis driver en byggnadsfirma som har utfört arbete på arenan och hjälpte till att bygga dess gymnastiksal.

Efter att ha startat med ingenting förutom själ och entusiasm har dagens FC ett damlag, ett U21-lag, ett U17-lag och några akademilag.

Frivilliga är jätteviktiga på den här nivån och attityden summeras av klubbens fotograf Lewis McKenna, som har bevakat fler än 100 matcher på varje nivå den här säsongen. Totalt finns det runt 200 frivilliga och till skillnad från många Premier League-klubbar (de två från Manchester inkluderade), så har “lilla United” aldrig haft några problem att betala matchdagspersonalen minimilönen.

Kanske har även attityderna förändrats, sedan åren då Ferguson, som hyllade familjen Glazer som “fantastiska ägare”, klargjorde att han inte ville diskutera, eller acceptera, utbrytarklubbens närvaro.

Den 18 maj kommer en årsdagsmatch att spelas mellan ett lag bestående av “FC-legendarer” och ett lag bestående av f d United-spelare, inklusive David May, Wes Brown, Clayton Blackmore och Keith Gillespie.

Relationerna är goda med Salford City, League Two-klubben som drivs av Gary Neville, Ryan Giggs och Paul Scholes. De två klubbarna arrangerade en träningsmatch mot varandra förra året. En till är inbokad i sommar och även om det låter korkat så är det den här sortens tillställningar som kunde ha varit mycket svårare, politiskt sett, att få till för bara några år sedan.

“Vad Ferguson sa om oss var aldrig sant,” säger Boom. “Han fick det att låta som att vi hade lämnat och hatade United, trots att det aldrig var så. Allt vi försöker göra är att ge supportrarna en röst och visa att det finns en annan väg för fotbollen, där den fortfarande är fans-centrerad och att vi har våra värderingar.”

Ferguson stämplade dem som “sorgliga” och “publicitetstörstande”. Han blev sur på The Manchester Evening News för att de tryckte matchrapporter från FC:s matcher och när fansens protester var som intensivast var han en villig talesman för Uniteds ägare. När en grupp fans tog upp det med honom var hans svar: “Gå och titta på Chelsea”.

Men det är väl dokumenterat att den mest framgångsrike managern i brittisk fotboll initialt var emot ett övertagande och att han träffade fansens ledare som var emot det. Han blev tillfrågad om han kunde tänka sig att avgå, eller åtminstone hota med det, men han sa nej och pekade på det stora antalet människor i personalen som var beroende av honom - ett svar som med lite reflektion känns ironiskt. Detta med tanke på de hundratals människor som har blivit av med sina anställningar under familjen Glazer och, nu på senare, Jim Ratcliffe.

“Om det är en sak som FC United alltid kommer vara så är det en spegel mot Fergusons samvete,” säger O’Neill. “Minsta indikation från honom om att han skulle avgå om övertagandet gick igenom och hela saken hade varit död. Han vet det och vi vet det. Glazer-familjen är hans arv.” 

* * * * * * *

His name is Malcolm Glazer, he thinks he’s rather flash

He tried to buy a football team but didn’t have the cash

He borrowed lots of money, he made the fans distraught

But we’re FC United and we won’t be f****** bought

Så, hur långt kan en klubb med FC:s övertygelser och principer gå? Vad är möjligt i en värld som alltmer ser fotboll som de superrikas egendom?

“Vi vill gå vidare så högt som vi kan upp i ligorna och vinna pokaler,” säger Hurst. “Men det kommer aldrig ske till vilket pris som helst, där vi riskerar vår ekonomiska hållbarhet eller ger upp våra kärnvärden bara för att jaga framgång på planen.”

Idealiskt sett skulle FC vilja vara en division eller två högre upp. Om ytterligare 20 år, eller ännu mer, skulle de älska att tänka att Manchester skulle kunna ha en tredje representant bland de 92 professionella klubbarna.

Men den här säsongen inleddes med en vinst på åtta matcher och FC sladdade bland de fyra sista lagen tills Mark Beesley, tidigare i Warrington Town, plockades in som manager och har lett dem till säker mark.

Men man får komma ihåg att det aldrig skulle bli en helt sömlös process för en klubb som öppet erkänner att de ofta “improviserade” under deras formativa år.

Den mest turbulenta perioden i klubbens historia attraherade nationella rubriker och kulminerade, 2016, i valet av en ny styrelse och ett uttåg för general managern Andy Walsh, i en storm av het kritik från fraktioner av supportrarna gällande hans ledarskap.

Andra har ifrågasatt huruvida FC har offrat en del av deras gamla upproriska “punk football”, samt ironin i att klubben drog på sig rejäla skulder för att skapa och upprätthålla deras prisbelönta arena, som kostade £6,3 miljoner (81,2 miljoner kr) att färdigställa.

O’Neill, tidigare redaktör på fanzinet Red Issue, är en stor del av berättelsen om FC men han går inte längre på matcherna. “Klubben klamrar sig nu så hårt fast vid etablissemangets ortodoxi att, trots att en av de grundläggande principerna är att ‘inte diskriminera någon’, 2021 sa de att de skulle introducera vaccinpass om de blev tillsagda att göra det,” säger han. “Sedan dess har jag inte gått på någon match.”

Det har inte alltid varit enkelt för en klubb som av supportern och författaren Jonathan Allsopp i sin kommande bok, This Thing of Ours, beskrivs som “genomsyrad  av den radikala andan för staden som har upplevt Peterloo, Marx, Engels och suffragetterna”. 

Men till sist och syvende har de relevanta personerna full rätt att se klubbens 20-årsdag som en kollektiv triumf.

“Under de två senaste årtiondena har det varit svårt att föreställa sig en större kontrast mellan ägarna av Manchesters två rödtröjade fotbollsklubbar som bär namnet ‘United’,” skriver Allsopp. “Den ena är en klubb där supportrarna befinner sig på botten mot den andra där supportrarnas intressen är dess hörnsten.”

De som besöker Broadhurst Park för första gången slås ofta av färgen och bullret, originaliteten i läktarsångerna och den allmänna känslan att det är annorlunda på den här nivån: på riktigt, jordnära, opretentiöst. Och ja, det där är verkligen den 38 år gamle Adam Le Fondre, en gång i tiden en berömd EFL- och Premier League-anfallare för Reading, på topp.

“Vi hjälper till att regenerera en del av Manchester som har avskrivits under en alltför lång tid,” säger Boom. “Det är ett av de mest utsatta distrikten i England och många familjer här har allvarliga ekonomiska bekymmer. Men det är inte det som definierar dem. Det finns stolthet, motståndskraft och en stark känsla av samhörighet - och vi vill vara en klubb som står med folket, inte ovanför dem.” 

Broadhurst Park fungerar även som hem åt Moston Juniors. Relationer har byggts med andra lokala klubbar, skolor och samhällsorganisationer. Det är viktigt, säger Boom, att vara en “bra granne” och det blev aldrig mer tydligt än under dagarna efter knivskärningarna i Southport förra sommaren.

När högerextrema demonstranter arrangerade upplopp utanför ett Holiday Inn i Newton Heath, ungefär en mile (1,6 km) från FC:s arena, besökte en delegation från klubben hotellet för att erbjuda stöd, vänskap och gratis biljetter till de asylsökande som var inkvarterade där.

Dessa mänskliga gester är viktiga under en era när många United-fans har lämnats med känslan, som Cantona säger, att Old Trafford-klubben har förlorat sin själ.

En berättelse involverar Tim Williams, en medlem och en av klubbens grundare som var känd som “Scarf” p g a att han hade burit en röd och vit halsduk, stickad av hans mamma, Betty, till varje match han gick på sedan 1965.

Williams dog förra året och hans halsduk är nu inramad i entrén på Broadhurst Park, donerad till klubben “för att hindra hans familj från att slåss om den”. En banner på huvudläktaren minns honom på ett annat sätt. “Tim ‘Scarf’ Williams Stood Here”, står det på den.

Allt som egentligen saknas är ett större utbud av pubar inom gångavstånd till arenan. Men det är inget stort problem: FC har en egen bar under en läktare, dekorerad med halsdukar och flaggor och inspirerad av den sortens bierhaus du kan hitta inne på en tysk arena.

Ölen är billig (well, mycket billigare än på Old Trafford) och en scen byggs upp före varje match där lokala band, komiker och poeter - t o m en grupp harpister - uppträder. Därav den ganska storslagna scenen på annandag påsk där ett punkband från Manchester med namnet Battery Farm vrålade ut en sång med titeln Roy Keane is Not Real innan en 3-2-förlust hemma mot Whitby Town.

Den här helgen, när Guiseley gästar, kommer styrelsemedlemmar att jobba bakom disken i baren i vad som har blivit en tradition i säsongens sista hemmamatch.

Och Gowling? Inget agg mot honom, är budskapet från toppen av klubben. Tvärtom så skulle de vilja välkomna den f d centerforwarden till en match någon dag.

“Vad Alan, och många andra, underskattade var beslutsamheten hos människorna involverade i att få igång klubben,” säger Hurst.

Russell Delaney var en av dessa människor, trots att han var allvarligt sjuk med lungsjukdomen sarkoidos som till sist tog hans liv. Delaney dog i november 2005, 47 år gammal, fem månader efter FC:s grundande. Man pratar fortfarande om honom och hans namn lever vidare, fäst vid klubbens årliga pris till säsongens spelare.

“När du förstår kärleken, omsorgen och hängivenheten som gick in i grundandet av klubben så inser du att det inte fanns en chans att fansen bara skulle låta saker och ting försvinna efter en säsong,” säger Hurst. “Tjugo år senare, vi är fortfarande här och vi är starkare än någonsin.”

(Bilden högst upp: Cantona granskar omgivningarna på Broadhurst Park. FC United of Manchester)

 

Daniel Taylor är en senior skribent för The Athletic som fyra gånger har vunnit priset som Football Journalist of the Year och 2022 vann han kategorin Sports Feature Writer of the Year. Tidigare har han varit chefsskribent för fotbollen på The Guardian och The Observer och spenderade nästan 20 år hos de två tidningarna. Daniel har även skrivit fem böcker om sporten. Följ honom på Twitter här: @DTathletic https://x.com/DTathletic

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:

 

Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horisonten, eller ja, järnvägsstationen, från ovan nämnda balkong såg mitt älskade Sturevallen ut så här: 

 

Det var tider det och jag hoppas fortfarande på ett eller ett par s k “bakslag i våren” som meteorologerna brukar envisas med att kalla dessa mysiga snöfall.

God förmiddag och trevlig helg kamrater. Det var ju alldeles nyss kvartsfinalspelet i SHL brakade igång, FBK vann första matchen med 6-2 och man kände ett visst hopp. Men pang! Igår började semifinalspelet och Färjestad har redan gått på semester. Dagens inlägg handlar uteslutande om det. Men imorgon har vi ju ett derby mot de bittra blå och om du skiter i Färjestad BK kan du scrolla längst ner för några rader om United.

På tal om Manchester City så hände det en underhållande grej i Filip och Fredriks frågesport “Alla mot alla” i förrgår (torsdag 3/4). I ena laget satt den mycket skruvade Henrik Brandão Jönsson och Lina Thomsgård och i den andra hade vi den vidriga Amanda Schulman och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Förmodligen inga stora fotbollssupportar, förutom den mycket märklige och skruvade Brandão. Han påminner dessutom extremt mycket om den groteskt vidrige Glazer-familjemedlemmen Avi, se själva:

 

 

Brandão är alltså han i den blåvittrandiga tröjan. Jag vet inte om ni känner till honom men han fick väldigt mycket uppmärksamhet efter ett riktigt hjärndött uttalande i P4 där han deltog i ett program med Farah Abadi och Jennie Walldén. I korthet så gick det ut på att lyssnare hörde av sig med olika problem för att sedan få tips av den ovan nämnda trion. En kvinna hörde av sig och klagade på att hennes man inte levererade i bingen. Brandãos tips var då att hennes man skulle åka till Danmark och träna hos en prostituerad. Sen babblade han till sitt försvar om att han som världsvan minsann vet hur det fungerar ute i stora den stora världen.

Innan något eventuellt upprört högerspöke nu slänger sig på tangentbordet för att indignerat skriva till mig och be om en förklaring till varför jag anser att det svaret är “hjärndött” så kan ni bara fortsätta att läsa efter punkten här. Om man anser att prostitution är något oproblematiskt och en uppgörelse som sker mellan två jämnstarka parter så tycker jag man ska börja med att följa Simon Häggström på sociala medier. Där kan man läsa hans inlägg och sen fundera på om åsikten kvarstår. Dessutom får Brandão det att låta som att man åker över till Danmark för att köpa en bil, en husvagn eller någon annan vara. Fast det är en människa man köper. En människa som man inte har en aning om varför hon befinner sig i den positionen som hon gör. Det är för mig hjärndött och vidrigt. Det är det definitivt inte för alla, tyvärr.

Trots att Brandão gett uttryck för en något skev människosyn så ska jag även säga att han 2011 svarade för en välgärning. Då gjorde han dokumentären “Sanningen om Sommerlath” som visades i Kalla fakta. Den handlade om Sverigedemokraternas mönsterinvandrare Silvia och hennes bruna släkt.

Nu tillbaka till “Alla mot alla”. Jag tror som sagt var inte att någon av Thomsgård, Schulman eller Ringskog Ferrada-Noli är några passionerade fotbollsfans, men jag kan absolut ha fel. När det gäller den skruvade Brandão så har han åtminstone bott flera år i Brasilien, skrivit om sporten och suttit med i studion under fotbolls-VM i sitt tidigare hemland 2014. 

Så i ett segment dyker det upp bilder på Peter Haber i t-shirt med olika kända loggor på, men han har skrapat bort texten och sen ska deltagarna gissa vilken logga det är. En av loggorna var denna:

 

Schulman och Ringskog Ferrada-Noli gissar på “vodka Explorer”. I den andra buren drar Thomsgård till med “Pripps Blå” och Brandão säger inte emot. Det var säkert bara jag, men jag skrattade gott åt det.

Men nu ska jag sluta tjata om frågesport i tv och skruvade skåningar och kliva rakt in i fiaskot som Färjestads nyss avslutade säsong får stämplas som. Längst ner finns även några rader om United inför derbyt imorgon och kommande matcher.

Slutspelet som blev ännu ett fiasko för FBK

Senast jag sket mig ur en massa dynga här skrev jag bl a om Färjestads fina start på slutspelet med 6-2-vinsten i Karlstad. Den hade vi inte mycket för… De tre matcherna som följde den sved på riktigt.

Redan när vårt lag spikades innan säsongen hade jag ett visst tvivel gällande målvaktspositionen. Som jag har sagt tidigare så är Lagacé inte dålig, men han är inte en målvakt som på egen hand vinner flera matcher, särskilt inte i ett slutspel. Sen hade jag inte räknat med hans skadebekymmer.

När det gäller Clara så förstod jag ju att han var en stor talang. Men det är ändå skillnad på att glänsa i ett Brynäs som dominerade ALLSVENSKAN och inte mötte så mycket supertufft motstånd. Men det var nog få som hade kunnat förutspå en sådan gigantisk genomklappning. Minns någon match i grundserien när det var som värst, då låg Clara några meter bredvid målburen och simmade utan klubba, för den hade han tappat för tredje eller fjärde gången i den matchen! Och precis runt målet slängde sig och täckte samtliga fem utespelare i ett desperat försök att hjälpa pastaslukaren. Maken till mentalt haveri vet jag inte om jag någonsin har skådat inom ishockeyn på toppnivå. Det gick så långt att man tyckte synd om honom.

Efter den första perioden i första kvartsfinalen bestod alltså vårt målvaktspar i slutspelet av en, milt uttryckt, ringrostig Anders Lindbäck och allsvenska bottenlaget Västerås reservkeeper, Jørgen Hanneborg! Det finns många saker som är viktiga i ett slutspel, en ofrånkomlig komponent är att ha en bra målvakt i storform, annars blir det riktigt tufft. Det hade, än en gång milt uttryckt, inte vi. Och på andra sidan stod den målvakt som i slutspelen ofta växer fram till den kanske bäste burväktaren utanför NHL, Linus Söderström. Om han hade gått sönder eller hade haft en formsvacka (hahaha) så väntade Gustaf Lindvall som reserv på bänken. De hade alltså Europas kanske bäste burväktare mellan stolparna och dessutom en reserv som även han överglänser både Lindbäck och Hanneborg, troligen även Lagacé - tufft läge!

Att Lindbäck sen räddade puckar men släppte returer rätt ut som om han spelade utan armar gjorde det inte lättare. Särskilt inte när våra försvarare är så mjuka och ömtåliga både mentalt och fysiskt. Det var ju bara för Skellefteå att fippla iväg puckar mot Lindbäck och sen glida förbi våra backar och slå in returerna. De behövde ju inte ens anstränga sig.

I England pratar fans ofta om att "It's the hope that kills you" (det är hoppet som dödar dig) och det går även att applicera här efter förra helgen. För trots att jag var mycket väl medveten om hur det hade sett ut i tidigare matcher så började man ändå hoppas lite efter match 5 i Karlstad förra lördagen. Det skulle man inte ha gjort. Vi tog ändå ledningen uppe i Västerbotten i match 6 och spelade bra. Så kommer Pellikkanen in innanför blå och pissar iväg en puck som gick i ca 1 km i timmen mot mål, då släppte inte Lindbäck retur, han släppte in den mellan benen istället - ridå, mörker!

Nu har jag bara pratat om defensiven. Och jag vet att man i ishockey både försvarar och anfaller som ett lag. Om forwards gör sitt jobb på backarna kan de inte knäppa in puckar mot mål o s v. Men någonstans hoppades man att våra brister hemåt kanske skulle kompenseras av explosiviteten och kreativiteten i offensiven. Icke.

I grundserien såg toppen av vår interna poängliga ut enligt följande:

1. Tomas Ek - 47 matcher, 24 mål, 33 assist - 57 poäng

2. Oskar Steen - 52 matcher, 30 mål, 15 assist - 45 poäng

3. Viktor Lodin - 50 matcher, 17 mål, 27 assist - 44 poäng 

4. Marián Studenič - 50 matcher, 14 mål, 30 assist - 44 poäng

Dessa siffror räckte även till plats 1, 7, 9 och 10 i hela SHL:s poängliga.

Sen i slutspelet, när dessa poängsmaskiner skulle vara som bäst, blev det inte alls så. Här vill jag ändå passa på att smyga in lite beröm till slovaken Studenič. Jag tyckte han fortsatte sitt fina spel från grundserien och klockade till sist in på 4 mål och 1 assist (bäst i FBK) på de sex kvartsfinalmatcherna. Han och Joel Kellman är två av några få undantag som faktiskt kan vara nöjda med sina insatser i slutspelet. Måste även nämna Nygård, som väldigt, väldigt sällan är dålig, samma sak här. Dessutom tycker jag att kapten Linus på nytt växer i slutspelet. Det är svårt när så få individer levererar, men han gör sitt yttersta.

Men storstjärnorna, Tomas Ek (2 ass), Steen (2 ass) och Lodin (1 ass) bjöd alltså tillsammans på 5 poäng, inget mål, under de sex matcherna.

När man väger samman alla dessa faktorer är det inte ett dugg konstigt att vi redan är utslagna. Slutspel handlar om att vara som bäst när det gäller, FBK vände 180 grader på det faktumet och var som sämst när det gällde.

FBK:s briljanta ståplats och haverikommissionens jobb har börjat…

Efter SM-guldet 2022 (vilka minnen!) har vi nu åkt ur slutspelet i kvartsfinalerna tre år i rad. Vissa klubbar skulle se det som en framgång (inte minst plastiga Linköping och experterna på att kasta pengar i sjön, HV71. Men det finns även fler), men det ska man absolut inte göra i Färjestad. Vi målar gärna upp oss som en av Sveriges absolut största klubbar med oerhört höga krav, det får inte bara bli något man säger. Just nu är vi farligt nära att vara något vi verkligen inte vill vara, en f d storklubb som gärna pratar om att vinnarkulturen sitter i väggarna och att en andraplats är ett misslyckande. Lätt att säga, desto svårare att efterleva.

Första kvartsfinaluttåget efter guldet, mot Frölunda, finns det en viss ursäkt för. Den kunde vi ha tagit, det var riktigt tajt och vi hade många tunga skador. Men förra året mot Rögle och årets insats mot Skellefteå är oacceptabla, så enkelt är det.

Men mitt i allt negativt här så får vi inte glömma en sak som vi färjestadare fortfarande kan vara riktigt stolta över. Vår ståplats och kulturen som vuxit fram där. Vilket jäkla drag vi bjuder på, bästa klacken i svensk topphockey skulle jag säga. Det är generellt sett bra drag där i grundserien och lördagsmatcherna är något alldeles extra. Sen i slutspelet varvas det upp en nivå till och jag applåderar verkligen alla som gör sitt yttersta där, något jag normalt sett inte gör särskilt ofta.

Måste även säga att vår tifogrupp gör ett lysande arbete och de levererade även i samtliga våra tre hemmamatcher i årets kvartsfinalspel:

 

Tifo kvartsfinal 1.

 

Tifo kvartsfinal 2.

 

Tifo kvartsfinal 5.

Jag har generellt sett svårt för hockeypubliken (på nytt, milt uttryckt). Det är för mycket happy clappy. Samma som handbollen i mångt och mycket lider av. D v s man går dit, sitter ner och klappar taktfast när nån överentusiastisk DJ spelar hårdrock eller dancemusik på högsta volym. Delas det dessutom ut klappor har man inga problem med att faktiskt använda dem för att skapa någon sorts plastig, kontrollerad stämning. Mardrömmen är ju USA:s läktarkultur. Där sätter man sig och väntar på att bli underhållen. Hamnar man sen på storbildsskärmen i taket i något spelavbrott ska man bli jätteglad, fara upp och bjuda på en show. Fy fan, jag kräks ur både munnen och röven bara jag tänker på det! Men i och med utvecklingen på ståplats i de svenska hockeyarenorna så känner man en glädje och att det hela är på väg åt rätt håll. Och den utvecklingen leds i mångt och mycket av FBK:s ståplats - det ska vi värna om och vara stolta över!

Nog om detta, nu har ännu en haverikommission fått inleda sitt arbete i Färjestad. Något som jag gillar med detta är att vi ofta inte vilar på hanen, utan vi börjar agera ganska direkt efter uttåget. Jag har en onlineprenumeration på de värmländska jättarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen, de har nämligen en förstklassig rapportering kring allt som rör Färjestad. Det har fortfarande inte gått en vecka sen sudden-förlusten uppe i Skellefteå, men redan vet vi att:

HELA tränargruppen lämnar Färjestad, d v s:

- Huvudtränaren Tomas Mitell

- Assisterande tränarna Johan Hedberg och Thomas “Totto” Rhodin

- Målvaktstränaren Maciej Szwoch

Anders Lindbäck har inte bekräftats än, men han lämnar och samma sak med Max Lagacé. Tomas Ek sticker till Edmonton Oilers (bra, anser jag, han har bjudit på magi under två säsonger i grundspelet, men i två raka slutspel har han bara försvunnit. Han har nog en ganska bra lön också, så det frigör en del deg att förstärka laget med. Tack för minnena, från grundserien, Tomas och lycka till). Joel Nyström flyger över till NHL redan imorgon (söndag 6/4), men lär få börja i AHL. Klubbarna har inte gått ut med det än, men igår bekräftade Björklövens målvakt Melker Thelin att han nu flyttar till Färjestad till nästa säsong.

Jag tycker det passar väldigt bra att hela tränarstaben får gå och att man börjar om helt där. Hyser inget särskilt agg mot någon av dem, men det var dags nu. Det är ju inte bekräftat men alla de “tunga experterna” menar ju att det blir “Röde Jörgen” som tar över som huvudtränare. Det tilltalar mig oerhört mycket. Sen vet man ju aldrig hur det går, men det känns som att han skulle kunna ta oss tillbaka dit vi vill och ska vara. Jag försöker att inte fastna alltför mycket i surret runt silly season, men nu verkar det plötsligt som att det kanske inte bara blir tränaren vi hämtar från Växjö, utan kanske även deras målvakt… I så fall blir det fest här i min lya! Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

På tal om Thomas Rhodin så tror jag många har glömt bort hur jäkla bra han var som spelare. Jag är så pass gammal att jag har både sett och njutit av honom. Bra på skridskorna, bra skott, gjorde många poäng och var lite sådär lagom småelak. Det räcker att titta på hans meriter och siffror för att inse hur bra han faktiskt var ute på isen:

 

Direkt efter utslagningen i måndags, klockan 22:37, postade supportergruppen Bryggeriet ett klockrent inlägg på social medier, ni kan läsa det i sin helhet här under:

 

Ni som följer det jag skiter ur mig om United vet att jag inte är förtjust i slipsarna runt klubben. När det gäller Färjestad är det hela såklart inte på samma nivå, det är en helt annan sorts pengar och verklighet vi pratar om. Men trots det kan jag inte säga att jag skulle få för mig att skicka julkort heller till Färjestads styrelse eller vd. För mig går det en ganska stark gräns mellan styrelserummet och fansen. Jag fattar också att det krävs pengar för att ha en ishockeyklubb i SHL. Men det går ändå inte att komma ifrån att vi och de är involverade i klubben från väldigt olika håll. För dem ska stödet alltid finnas där och det får inte vara några besvär, det ska vara puttrigt, snällt och medgörligt. Allt medan fansen bara ska räcka över sina surt förvärvade pengar för att de “säljer en sådan otrolig produkt”. Bara det där företagssnacket får mig att vomera.

Både VF och NWT har haft många bra och intressanta intervjuer med de högsta hönsen runt FBK den här veckan. Jag har läst samtliga för att jag är intresserad av deras syn och förklaring på situationen. Men i tisdags (passande nog 1 april) satte jag verkligen min kopp brygd i halsen och hickade till. NWT:s Mikael Adamsson gjorde då en intervju med FBK:s mångårige vd, Stefan Larsson, en position han tillträdde 2014. Meningen med intervjun var att han skulle besvara kritiken från Bryggeriet.

Föga förvånande finns det inte en stavelse av självkritik i svaret. Istället lägger han an bekymmesrynkorna i pannan, lägger huvudet på sned och säger:

“Jag förstår att våra supportrar är grymt besvikna. Vi har haft ett fantastiskt stöd och ett enormt engagemang kring det vi gjort hela säsongen…”

Det var ju jättefint. Han bekräftar våra funderingar och berömmer stödet. Men det finns inte så mycket som en tanke på att han kanske har suttit lite för länge på sin post, att han inte har gjort ett tillräckligt bra jobb eller något liknande. Istället går han vidare och levererar ett svar som än idag får det att vända sig i magen på mig. I och för sig är det ärligt och precis vad det handlar om, och det ska han ju ha beröm för. Men samtidigt visar det på den avgrundsdjupa skiljelinjen mellan oss och dem. Han säger:

“... och jag brukar säga att vi lever av engagemang och säljer känslor, så det är fullt förståeligt att kritiken kommer nu och det är bara för oss att tugga i oss den.”

“Vi säljer känslor”. Jag saknar faktiskt ord här och nu kommer magsmärtorna igen!

* * * * * * *

Precis som jag har tjatat om tidigare i texten så säger man ofta att kraven i Färjestad är enorma. Semifinal är minimum, en finalförlust ses som ett misslyckande. Så är det tyvärr inte nu och innan guldet 2022 får vi gå tillbaka ända till 2011 för att se oss lyfta pokalen. Innan snacket om kraven på Bollklubben från Karlstad fortsätter bör vi ta oss en ödmjuk titt på siffrorna här under och sen försöka återskapa den stora, stolta förening som vi absolut har varit.

 

Vi kan som sagt redan räkna bort Lagacé, Lindbäck, Nyström och Tomas Ek, här under kan ni se hela A-lagets kontraktssituation.

 

Som ni ser är det hela nio spelare som sitter på utgående kontrakt och jag både tror och hoppas på en ganska rejäl utstädning.

Oskar Steen fick ju tyvärr inte till det i slutspelet, men hans spel i grundserien och de 30 målen där passerar såklart inte obemärkt förbi. Men jag hoppas att han blir kvar, det blir åtminstone inte Schweiz nästa säsong, utan endast NHL är aktuellt. Han var såklart väldigt nere efter uttåget men det verkar i alla fall som att han är inställd på att stanna i Karlstad.

“Jag har kontrakt [med FBK] i fyra år till”, var hans svar på frågan om framtiden.

Viktor Lodin hoppas jag också blir kvar och att han har lärt sig en del den här säsongen. Det kan ju dyka upp ett NHL-erbjudande som han inte kan säga nej till, men jag hoppas han blir kvar och det låter ju åtminstone positivt när han själv uttalar sig:

 

“Jag har kontrakt med FBK och det är här jag vill spela och här jag vill vinna guld. Det finns inget annat,” säger dalkarlen. I fyraårskontraktet han signerade under säsongen finns ingen Schweiz-klausul.

Det såg inte bra ut när “Nygga” inte kunde stödja sig på foten då han lämnade isen i kvartsfinal 3. Men det ska inte vara någon fara, så här sa han själv till NWT i tisdags (1 april):

“Jag har en underkroppsskada som läker i rätt takt. Om det hade blivit en semifinal hade jag förmodligen kunnat spela med någon form av skydd. Det är verkligen ingen karriär i fara för mig och skadan är inget som jag kommer att känna av i framtiden. Det är helt lugna puckar.”

En av spelarna som har ett utgående kontrakt är evighetsmaskinen Per Åslund. I en intervju med VF efter matchen i måndags (31 mars) fick “Åsa” frågan att det är väl inte så här du vill avsluta din karriär i Färjestad?

“Absolut inte. Innan smällen i Leksand kändes det hur bra som helst. Det var svinkul att spela hockey. Jag vill tillbaka till den känslan.”

Sen kom pratet om det utgående kontraktet och då sa Kungen från Kil:

“Jag och Wallin har diskuterat lite. Vi får se vad som händer de närmsta dagarna.”

Journalisten på VF: “Det är Färjestad eller inget alls?”

“Åsa”: “Färjestad är alternativ ett ,två, tre och tjugo.”

Gamla, fina, underbara “Åsa”. Hoppas han får en förlängning, får vara skadefri och kan komma upp i nivån som vi vet att han fortfarande håller.

Just ja, på söndag är det ju dags för ett Manchester-derby…

På söndag är det alltså dags att ta emot de bittra blå hemma på Old Trafford. Självklart kommer jag sitta där, i soffan, inte på OT, och hoppas att vi piskar upp böghatarnas lilla plastleksak. Men jag kan inte påstå att jag klättrar på väggarna av nervositet och inte kan sova. Jag menar ta en titt på tabellen så förstår ni. Vi ligger på 13.e plats och på 30 spelade matcher har vi 10 vinster, 13 förluster och -4 i målskillnad!

Det är så pinsamt och dåligt att jag inte ens vet var jag ska börja. Vi ligger alltså 10 poäng efter Brighton och de ligger på en anonym åttonde plats. Endast tre poäng bakom oss flåsar fucking Everton och West Ham! Ska jag skratta eller gråta, eller hälla upp en 12:a iskall Stoli?

Fokus och mina nerver ligger såklart istället på kommande torsdag och sen Skärtorsdagen, då kliver vi in i Europa League-kvartsfinalen mot Lyon. Jag säger absolut inte att det är givet att vi tar oss vidare, men det borde åtminstone finnas en chans och därmed lever säsongen ett tag till i alla fall.

 

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL

* JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi skulle åka ut mot dem och därmed inte ha ett dugg att spela för under de återstående TVÅ MÅNADERNA av säsongen. Men dåligt motstånd har ju tidigare inte hindrat oss från att vara ännu sämre. Men här fick vi ju t o m se några riktiga anfall, såna där som får folk att resa sig från sittplatserna på Old Trafford med spänning i kroppen, så som var normen förut. Skitkul att vi nu har en europeisk kvartsfinal att se fram emot. Det är i den NÄST BÄSTA turneringen på den här kontinenten, det vet jag, men någonstans får man ju också titta var vi befinner oss som fotbollsklubb och fotbollslag. Och efter att ha sett positiva tecken redan mot Arsenal framstår “experternas” tippningar inför säsongen om att “det här är Arsenals säsong, i år tar frälsaren Arteta den välförtjänta ligatiteln”, som väldigt skruvat. Även när Arse var som bäst och ibland tävlade med oss såg jag dem som mentalt veka. Bra och tekniska spelare, absolut, men det där järnhårda psyket som krävs när det stormar, det har de aldrig haft. Att legohuvudet Arteta skulle ha gett dem det får mig att skratta gott. Och nu ser vi ju vilken otrolig kamp de bjuder upp till i jakten på deras första ligatiteln sedan… 2004!

FIN UNDERHÅLLNING AV SCOUSERNA

* I ALLA FLÖDEN man har på de s k sociala medierna har det varit minst sagt intressant att följa stackarna som hejar på mormorsrånarna. Runt jul pratades det vitt och brett att de var Europas bästa klubblag, någonsin! Jag vet, de är gränslösa i sin idioti. Men sen har den minskat och minskat väldigt fort och reaktionerna har varit ren och skär underhållning att följa.

9 februari åkte de ur FA-cupen i 16-delsfinalerna mot… Plymouth Argyle!

Då var de i chock, men efter några dagar gapades det om att nu går vi för trippeln (inte den riktiga då, men låt inte lite fakta komma i vägen för er idioti).

11 mars sparkade PSG ut dem ur Champions League!

Efter detta blev det total tystnad ett par dagar. Men sen släppte chocken och normaltillståndet kickade in igen, då skulle den skallige träskoknullaren leda klubben till en episk dubbel (inte heller den den riktiga, men ni fattar).

Och sen pang! 16 mars torskar de Ligacupfinalen mot Newcastle, som inte har vunnit någon pokal sedan 1955!

Tro mig, jag är smärtsamt medveten om att de kommer gå upp på lika många vunna ligatitlar som oss under våren. Det gör mig både förbannad och illamående, men så är det. Men den här nedsänkningen från fyra pokaler på en säsong till EN har varit en ren fröjd att bevittna.

UNDERBAR START FÖR FBK!

* MEN NU NÄR det är landslagsuppehåll och SM-slutspelet har inletts riktas mitt fokus dit istället.

Jag är som ni säkert vet FBK:are och följer glatt mitt kära grönvitt från Karlstad. Efter att vi blivit svepta av danskjävlarna i kvarten förra säsongen har jag minst sagt tonat ner mina förväntningar avsevärt.

Under säsongen har det varit väldigt mycket upp och ner, men alla vet att grundserien och slutspelet är två helt olika företeelser. Wallin har många gånger sagt att det här laget är byggt för slutspel och det har han på många sätt rätt i. Sen går det inte att komma ifrån målvaktsfrågan när man pratar om Färjestad. Jag hade väl inte förväntat mig att Damian Clara skulle få genomlida en så katastrofal säsong. Var bra både för honom och klubben att han fick flytta. Sen när det gäller Lagacé ser jag honom mer som en bra andramålvakt. Han har absolut gjort kanonmatcher, men sen ibland släpper han alltför enkla puckar. Och det är en klyscha, men likväl sann, sånt har man inte råd med i ett slutspel. Sen tycker jag att Lindbäck har kommit in och presterat bra med tanke på förutsättningarna. Så även igår då han minst sagt fick komma in i ett tufft läge.

Glädjande är att vi har sett att vi som lag kan sätta defensiven ganska bra, oftast på bortaplan. Och fixar vi det, där målvakten och hela femman samarbetar, då är vi ganska tajta bakåt. Och framåt har vi ju ligans absolut tyngsta artilleri. Tomášek, Lodin, Steen, Studenič, Nygren, Nyström, Nygård o s v, o s v. Sen har vi ju även en gigant i vår lagkapten, Linus Johansson, som är så viktig med sitt slit över hela banan och han besitter även ett ganska underskattat spelsinne.

Men när vi fick Skellefteå kändes det väldigt tufft. När de har flyt i spelet är de bland de bästa i Sverige. Den här säsongen har varit oerhört ojämn för dem, men… De har avslutat grundserien bra och har ett riktigt kompetent lag. Dessutom har de en riktigt bra målvakt och “experterna” är väl inte helt fel ute när de pratar om att båda deras burväktare är bättre än vårt förstaval.

Dessutom har vi haft svårt för Skellefteå under grundserien (se bilden här under). Jag vet, grundserien och slutspelet är två olika saker. Och jag vet även att vi hade 4-0 på danskjävlarna i förra säsongens grundserie. Men detta lugnade ändå inte mina nerver inför fredagens öppningsmatch.

 

Så det var med en stor portion oro och lågt ställda förväntningar jag bänkade mig inför fredagens första kvartsfinal.

Om jag hade vetat vad som komma skulle hade jag inte behövt känna så. Det började redan på läktarna, som så många gånger förr i Kaffeborgen, lysande drag och riktigt kaxigt och snyggt tifo:

 

Foto: Mikael Solberger, NWT

Sen efter introt fick Tomas Ek ta emot Guldhjälmen och då lyftes taket inte bara ut i Klarälven, utan över den och landade någonstans borta i Råtorp.

 

Om stämningen gick att ta på hemma i tv-soffan kan jag bara tänka mig hur det var på plats. Något den slovakiske raketen Marian Studenič reflekterade över efter matchen:

“Det var galet, helt overkligt. Fansen var magiska och gav oss väldigt mycket energi. Vi kunde knappt höra varandra ute på isen för att stämningen var så hög. Man kunde verkligen känna att detta var slutspelsatmosfär.”

Och vilken jävla start, jag är fortfarande andfådd! Efter 20 sekunder - PANG! - 1-0, Studenič! Hade man kunnat utvinna energin på läktarna då så hade Karlstad haft gratis elförsörjning de kommande fem åren.

Sen hann det inte ens gå en minut (54 sekunder) innan mannen med ett ansikte som ser ut som en tågolycka, Jonathan Johnson, fick in 1-1.

Stämningen fortsatt hög och FBK fick inte nervdaller utan fortsatte att hålla i taktpinnen. Detta visade inte minst Viktor Lodin då han vann en så viktig duell, tog in pucken i gulsvarts zon och serverade “Nygga” - PANG! - 2-1. Då stod matchklockan på 2:56!

23 sekunder senare fick vi matchens första gurgel som resulterade i två utvisningar var för vardera lagen.

Och 10:31 in i första perren var det dags för SHL:s mest potenta kedja, SKS, att leverera godsaker igen. Kung Oskar till den pudelkloke Joel Kellman och PANG! 3-1. Då satt jag med världens största grisflin på läpparna och bara njöt. Det är ju såhär man vill se FBK, det är när vi spelar såhär som vi är så jävla bra och är så förbannat roliga att skåda.

Helt ok statistik på SKS-linan efter första matchen:  

 

Att vi sen tidigt i andra perioden ökade på till 4-1 gjorde inte grisflinet eller välmåendet mindre hemma i soffan. Vi skapade dessutom flera klara chanser och Kung Oskar borde ha gjort minst ett mål, men nu ska jag inte bli girig. Jag tyckte även att vårt 5-1 som dömdes bort efter videogranskning kanske var felaktigt. Men att ge sig in i regeltolkningar i ishockey är bortom mig, det finns alltför många konstiga parametrar och jag tycker att det läggs för mycket tolkningsansvar på domarna gällande avsikt och annan skit.

Men när tågolyckan Johnsons brorsa Andreas fick in sitt skitmål till 4-2 sent (17:32) i andra perren blev jag faktiskt lite orolig. Jag har nämligen sett oss tappa ledningar sent och bli onödigt nervösa tidigare under säsongen. Men det var här som jag tycker att nästan det mest imponerande med FBK visade sig. Istället för att börja darra körde vi bara på och direkt efter fick vi till ett långt anfall där vi masserade och marinerade dem ordentligt. Sen i tredje visade vi upp ett mycket moget och fint spel. De bjöds inte på något och istället kunde vi i stora stycken kontrollera händelserna och tiden rann på.

Särskilt under inledningen av säsongen hade vi stora problem med onödiga utvisningar och ett inte alltför lyckat boxplay - en mardrömskombination i ett slutspel. Men här visade vi en riktigt fin disciplin. Det var många situationer där Skellefteå ville dansa och vi bara åkte därifrån. Självklart blir det gurgel i ett slutspel och man ska vara aggressiv, men undvika de onödiga tvåorna, eller två-plus-tvåorna, vilket vi gjorde riktigt bra.

Underbart att se farten på rören från grönvitt också, det innebar att grisclownen Luke Witkowski inte hängde med och blev en perifer person med fyra utvisningsminuter på kontot.

Inledningen var helt underbar att skåda och exakt så jag vill se FBK. Men, summa summarum, det vi fick se efter deras 4-2-mål imponerade ännu mer och visar att vi har det som krävs.

Tror jag att det är klart nu och vi kommer att vara klara för semifinal på torsdag kväll? Verkligen inte, långt därifrån. Det är inte bara slutspel och grundserie som skiljer sig åt, matcherna i en slutspelsserie kan också skilja sig åt väldigt mycket mellan varandra. Och det är så lite som krävs för att få igång ett lag. Ett skitmål, en bra räddning, en stenhård tackling. PANG! Så börjar det andra laget få flyt i spelet. Dessutom tycker jag att SAIK var riktigt bleka. Hur mycket som är deras eget fel och hur mycket som berodde på att vi gjorde dem dåliga är svårt att säga. Men jag har svårt att se att de kan vara lika undermåliga idag. Och det hoppas jag att vi är beredda på. Men kan vi bygga vidare på den här insatsen, både när det gäller fart, aggressivitet och disciplin, ja då blir vi riktigt farliga!

Han må vara värmlänning men jag har riktigt svårt för SAIK:s tränare Pierre Johnsson. Jag vet att Mitell har pratat om att deras spelare ofta lägger sig väldigt lätt, men man undrar ju vad Johnsson hade rökt när han efter fredagens match sa följande:

”Vi får jobba mycket i PK, vi får jobba väldigt mycket i PK. Färjestad är bra på att göra det lätt för domarna, ofta...”

Skulle vilja se honom titta på repriserna av det han babblar om och förklara vad han anser att våra gubbar gjorde fel. Jävla pajas!

 

Vad hade Pierre Johnsson rökt efter matchen i fredags?

 

 

Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att United fortfarande ses som en storklubb, en för tillfället (de senaste 12 åren) värdelös storklubb, men ändå en storklubb så får man ju vissa funderingar. P g a vår meritlista, historia och mycket annat så är vi faktiskt fortfarande en jätte, om än en slumrande sådan, eller “totalt utslagen” är väl kanske en bättre beskrivning. När man tänker på en så stor klubb, eller fotbollsinstitution, så får man kanske för sig att vi styrs, drivs och sköts av de bästa på området. HAHAHAHAHAHA. Den meningen fick mig att garva så jag var tvungen att uppsöka skithuset och tömma blåsan. Skulle det finnas ett Bäst i Test för ägare av fotbollsklubbar skulle våra skattesmitande, inavlade, perversa, dopningsförespråkande s k ägare komma bombsist. Maken till inkompetenta och vidriga människor får man fan leta efter. Vill ni ha exempel? Fortsätt då att läsa här under.

Under matchen mot Ipswich redogjorde kommentatorn Claes Andersson ganska förtjänstfullt för hur Jim “The Rat” Ratcliffe går fram med motorsågen i sin kamp för att få ihop räkenskaperna på Old Trafford. Att jaga en sportdirector, få in honom och några månader senare sparka honom, med en rejäl kompensation adderad, det är inga problem. Det är det inte heller att ösa ut miljoner och åter miljoner på spelare som det är en skam att de ens får dra på sig Man Uniteds tröja. Stryka betalda bussresor till FA-cupfinalen för personalen och ta bort deras julfest? Inga problem. Ösa pengar på bilar med privata chaufförer till direktörerna till Wembley? Inga problem. Det är precis som vanligt i vår sjuka värld med andra ord, de som gör jobbet varje dag och skapar de riktiga värdena kan utnyttjas och sugas ut, medan de som redan har alldeles för mycket aldrig drabbas.

Torsdagen den 20 februari i år var det på dagen ett år sedan Ineos och The Rat slutförde köpet på £1,03 miljarder (13,9 miljarder kr) för en minoritetsandel av Manchester United. För egen del var det sammankopplat med väldigt stor tveksamhet. Visst, det fanns väl en viss positivitet, men det var mest för att det skulle ge mindre ansvar till de sexuellt snedvridna inavlade bröderna från Florida. Men The Rat och co är ju precis lika värdelösa som Epstein-gästerna från andra sidan pölen.

I och med årsdagen har flera tidningar tagit sig en titt på The Rats år vid rodret, och det är sannerligen ingen rolig läsning (längst ner i dagens inlägg hittar du en länk till en av dessa).

Nu senast har det kommit rapporter om att den “lokale frälsaren” Jim ska stänga personalrestaurangen på Old Trafford och ersätta dagens gratisluncher med frukt. En liknande aktion kommer även att ske på Carrington där endast spelarna kommer att serveras lunch utan utlägg för dem, resten av de som jobbar där kommer att erbjudas soppa och bröd.

Här har jag faktiskt en helt seriös fråga. Om det är sååååå viktigt att spara varenda penny man kan, varför får då spelarna gratis måltider? De, om några, är väl verkligen så välavlönade att de kan fixa det själva? De flesta verkar ju dessutom skryta med att de har privata kockar, kanske inte Luke Shaw, men han har ju rabatt livet ut på sin lokala pizzeria/chippy. Så låt dem äta hemma, eller ta betalt av dem om de vill äta på Carrington. Det är kanske en svår tanke att tänka, inte ska de stackars fotbollsspelarna behöva betala för att äta?! Men tänk ett varv till så är det inte ett dugg konstigt.

Vidare rapporterar MEN:s United-skribent Samuel Luckhurst följande på X:

“Upp till 450 personer i personalen kan komma att få lämna Manchester United inom 12 månader. United har även anställt en ny affärschef som ska övervaka den kommersiella grenen. Klubben insisterar på att genom att ta bort gratis luncher för Old Trafford-personalen kommer de att spara £1m (13,5 miljoner kr) om året.”

Då ska de alltså spara £20k (270,600 kr) i veckan (20,000 x 52 = 1,04,000) under ett år. När nedskärningarna är klara kommer personalstyrkan bestå av ungefär 650 personer. Den stora majoriteten av dem kommer inte arbeta dagtid på OT eller Carrington, så låt oss låtsas att så många som 200 personer faktiskt äter lunch, då innebär det £100 (1,353 kr) per skalle för lunch per vecka. Troligt. Ha även i åtanke att det fortfarande kommer finnas 50 personer som ska äta, så de kommer fortfarande att behöva kockar, matleveranser e t c.

The Rats spinn på hela grejen är nästan helt säkert rent skitsnack, som så mycket annat i hans värld. Alla som har gått förbi OT under lunchtid har sett personal på väg till affärerna/restaurangerna i närheten för att köpa lunch. Antalet gratisluncher lär vara minimala och används troligen mest av de lågavlönade som sköter om logerna/konferenserna.

På någon bortamatch har jag hört missnöje vädras mot Jim, men inte alls så mycket som det borde vara. Istället finns det tyvärr en stor del av Uniteds fans som försvarar fanskapet med olika ursäkter, bl a att “han är ju bättre än familjen Glazer”. Hmmm, är han verkligen det? Därför antar jag att det inte är förvånande att de lismande krakarna krigar för The Rat när han siktar in sig på de som sliter på OT för småpotatis. Deras korkade argument går ut på att JAG får ju ingen gratis lunch på mitt jobb, då ska fan inte de där jävla fattiglapparna heller ha det! Samtidigt som de stöttar de fullständiga vraken som ska representera Man United ute på planen, för £200k (2,7 miljoner kr) i veckan!

Det ska bli intressant att se hur den kommande höjningen av biljettpriserna, den kommer, tro mig, kommer att tas emot. Kan den vara gnistan som till sist tänder präriebranden? Jag hoppas, men jag håller inte andan. Lokale hjälten Jim vill ju bara Man Uniteds bästa…

Sen kan man ju fråga sig hur mycket Ineos dream team kostar? Den där skallige cykelspåsättaren Brailsford som - med sina egna ord - inte kan ett skit om fotboll, vad gör han och vad kostar han? Han och den s k supporterrepresentanten Rick McGagh borde ju rimligtvis vara de första namnen på alla kostnadsreducerande listor.

Men det som kanske eldar på mitt hat allra mest i det här kommer från en rapport som jag läste förra veckan om klubbens finanser. Den nämnde i förbifarten att helgonet Jim förra året valde att ta bort den traditionella betalda bussresan för personalen till Wembley för att se FA-cupfinalen. Men han hade inga problem att betala en hel flotta med bilar med tillhörande privatchaufför för att köra Ineos-blodiglarna till samma match. “Underhållande” att nedskärningarna aldrig omfattar dem. Säkert bara en tillfällighet…

* * * * * * * * * *

Om ni är United-fans så är jag säker på att ni känner till MUST (Manchester United Supporters Trust). Om du inte känner till dem så är det såhär de beskriver sig själva:

“Vårt uppdrag är att representera United-fansens intressen. Deras fortsatta passionerade stöd är avgörande för vårt lags framgångar och för att bevara arvet från vår klubb för framtida generationer. Genom vår kollektiva gemenskap kan fans ha det meningsfulla inflytandet i klubben och på nationell nivå som de vill ha och som de förtjänar.”

Det låter ju fint. Tyvärr är det inte så, istället sitter dessa representanter för fansen i knäet på de perversa från Florida och Jim! Nu har de, genom deras vd Duncan Drasdo, fått en plattform i nationell media där de inför hundratusentals läsare kan ge sig på “sir” Rat. Det tyckte jag verkade lovande och kände höga förhoppningar. Men när jag surfade in på tisdagens (25/2) upplaga av The Daily Telegraph var jag tvungen att läsa skiten två gånger och nypa mig själv i armen. Med tanke på att jag alltför väl känner till MUST och deras hyckleri borde jag inte ha blivit besviken, men det blev jag. Denna ledare för organisationen som ska representera fansen väljer alltså i denna viktiga text att… eh… förklara varför supportrarna, som de påstår sig stå upp för, blivit en börda för laget ute på planen.

Jag orkar inte översätta skiten och ska egentligen inte sprida den, men om ni vill läsa den själva så ligger den här:

https://www.telegraph.co.uk/football/2025/02/25/sir-jim-ratcliffe-doom-loop-manchester-united-must-ceo-debt/

Bara för att ni som inte har läst ska förstå så ger jag er allt ni behöver veta. Utan en droppe av ironi eller sarkasm skriver han alltså följande:

“Den stämningen bland fansen letar sig ut i atmosfären på arenan - vilket i sig själv letar sig ut i resultaten på planen, den viktigaste faktorn för inkomster. Det är ingen tillfällighet att Uniteds bästa insatser under de senaste månaderna har kommit på bortaplan på The Emirates, Anfield och t o m den sista halvtimmen på Goodison i lördags, och inte inför hemmafansen.”

Alltså dra pungen i gruset, det är verkligen sant. United-fansens så kallade representant får möjligheten att skriva om situationen i och runt klubben i en stor engelsk dagstidning och han väljer att skriva det! Jag har fortfarande, fyra dagar senare, inte fattat det. De är verkligen helt otroliga och saknar all form av skam.

Men uppenbarligen kände han att det inte riktigt räckte, istället fortsatte han med följande fjäskande galenskap:

“Vad skulle kunna dra igång den här vändningen? Well, United är på väg att presentera nästa säsongs biljettpriser. Fansen fruktar det värsta. Liverpool presenterade en frysning av deras priser trots att de har en, harkling, något bättre säsong än oss så här långt. United borde följa deras fotspår. Med tanke på all negativitet skulle ett sådant djärvt drag vara fantastiskt och det skulle kunna skapa villkoren för en förändring av humöret och moralen, bryta den negativa undergångsloopen som omger vår klubb.

“När sir Jim köpte in sig i United för ett år sedan fanns det så mycket optimism. Vi tror fortfarande att grabben från Failsworth kan återuppliva den stämningen - låt oss sluta leden och återskapa United-fortet.”

Jag saknar ord.

Dessutom kan man ju fundera på vilka jävla dönickar det är som faktiskt leder vår klubb. Ta bara en titt på det här urklippet från The Pathetic:

“I måndagens (24/2) möte nämndes det att kostnaderna och besparingarna associerade med dessa åtgärder har beräknats mot antagandet att United kommer kvalificera sig för Europa League under de kommande fyra åren. Men med tanke på att Amorims lag för tillfället ligger på 15:e plats i Premie League-tabellen reste det en självklar fråga: vad händer om de inte gör det?”

* * * * * * * * * *

Man hör ofta spelare och managers gnälla på att det är för många matcher under en säsong och att de stackars lammen blir trötta. Men om det finns deg att tjäna spelar sånt ingen roll.

Från BBC tidigare i veckan:

Man Utd planerar matcher i Asien efter säsongen

Manchester United kommer att spela två matcher i Malaysia och Hongkong omedelbart efter avslutningen på Premier League-säsongen i maj.

Förra säsongen flög Tottenham och Newcastle till Australien för en efter-säsongen-vänskapsmatch, det beskrevs som “galenskap” av BBC-expertkommentatorn Alan Shearer.

Den ökade arbetsbördan för elitspelare har diskuterats brett den här säsongen i och med Fifa:s expanderade VM för klubblag och Uefa:s större Champions League-format, vilket har resulterat i att man har tagit bort eventuella omspelsmatcher i FA-cupen för att försöka lindra kalenderstockningen.

Det ska tydligen ligga £8m (108 miljoner kr) i potten och då tar Jim så gärna med sig sin cirkus runt halva jorden för ännu en plojmatch eller två. Men det kommer ju även fungera som en perfekt ursäkt om säsongsinledningen i augusti inte går så bra. Jag menar våra stackars lamm kommer kanske fortfarande att vara trötta efter det här när de sticker iväg till USA på försäsongsturnén. Det här är en perfekt ursäkt om det blir förlust i säsongspremiären, är det ett första tecken på strategiskt tänk från The Rat?

* * * * * * * * * *

Nu har det även kommit fram att eventuella läckor om United kan komma att bestraffas med sparken direkt. Verkar dock som att det hotet inte hade så stor verkan, för ganska omgående visade någon i personalen mejlet med hotet för The Daily Telegraph:

MAN UTD-PERSONAL KOMMER FÅ SPARKEN OM DE LÄCKER INFORMATION

Exklusivt: Vd:n Omar Berrada utfärdar varningen i ett e-mejl då en utredning är inledd gällande ett antal läckor

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2025/02/28/11848976-man-utd-personal-kommer-fa-sparken-om-de-lacker-information/

Den är lite intressant. The Rat håller på att “rädda klubben”, men The Rats råttor vill inte att personalen ska berätta för någon vad de gör för att “rädda klubben”. Undrar varför…

* * * * * * * * * *

Nu har det även kommit fram att hela det här fiaskot med The Rats intåg i United har dokumenterats och ska resultera i en bok. Mer från The Mail:

"Tidigt i processen plockade Ineos in en respekterad journalist för att dokumentera den kulturella förändringen och skriva berättelsen om hur de tog United tillbaka till framgångsspåret igen. Det första kapitlet i den kommande boken kommer att bli långt."

Här ska vi ha med oss att The Rat har en engelsk tidning som han vänder sig till när han vill få ut saker och ting. Det är även samma tidning som de flesta andra tittar på när det gäller att komma ut först med nyheter gällande The Rat. Den tidningen är The Times. Så det är knappast förvånande att den här “respekterade journalisten” som skriver boken som The Mail rapporterar om är: Matt Dickinson, tidigare fotbollsskribent på just The Times.

Här ser vi även hur det funkar. I den här ankdammen pågår det en hel del smutsigt ryggkliande, ni vet: jag kliar din rygg, du kliar min. The Times får en del köttben av The Rat att skriva om, så bjuds f d Times-murveln Dickinson in för att skriva om skiten från insidan, då vill ju Jim ha något tillbaka. Och pang! Mitt bland alla artiklar förra veckan om Jims nedskärningar och besparingar (på vissa) dök den här skiten upp (orkar inte översätta dyngan och jag rekommenderar ingen att ge sig på det heller): 

https://www.nytimes.com/athletic/6149776/2025/02/21/dave-brailsford-manchester-united-mission-21/

Jag vet inte hur bra koll ni har på de engelska fotbollsjournalisterna men författaren till tarmavfallet ovanför är Oliver Kay på The Athletic (/The Pathetic). Men även han har ett förflutet på… just det, The Times! Där var han t o m kollega med tidigare nämnde Dickinson.

Artikeln som jag länkade till här ovanför är hundratals ord av struntprat om det totala kukhuvudet Brailsford och hans skitsnack om “marginella vinster”. Men inte ett enda ord om “prestationshöjande läkemedel”.

Undrar ni vad jag babblar om nu? Det är inte så konstigt för majoriteten av engelsk media har nämligen valt att blunda för det polerade ollonet Brailfords historia. Tack och lov så finns det fortfarande journalister som tar sitt jobb på allvar, över till dig Eamonn Sweeney på The Irish Independent, från januari förra året:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/01/27/11811420-eamonn-sweeney-sir-asterisk-mannen-som-inte-borde-vara-i-narheten-av-manchester-united/

På tal om röveksemet Brailsford så dök han han i slutet av januari upp i Popbitch, verkar vara en ödmjuk och trevlig kille…

Popbitch, fredag 24/1-2025:

>> Kalla Mig Dave <<

Marginella vinster från Monaco

Dave Brailsford må ha kommit till fotbollen efter en karriär som något av en sportguru, överdådigt hedrad av media, men hos Manchester United anses han allmänt vara något av en idiot.

Ingen är helt säker på vad han egentligen är där för att göra (förutom att säga “ja” till allt som sir Jim säger) men han har börjat gilla att vandra omkring på Old Trafford och Carrington och sticka in sin näsa i allt och sen förklara sin närvaro med följande fras:

“Jag behöver inte vara här. Jag bor i Monaco. Jag är bara här för er skull”.

* * * * * * * * * *

Förra veckan var som sagt var full av artiklar om The Rats första, katastrofala, år i United. Den här tycker jag beskriver läget ganska bra:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2025/02/28/11848975-raknar-skruvar-och-lamnar-tillbaka-sellotape-sir-jim-ratcliffes-brutala-ar-i-man-utd-fran-insidan/

Exklusivt: Vd:n Omar Berrada utfärdar varningen i ett e-mejl då en utredning är inledd gällande ett antal läckor

 

 

AV: Mike McGrath, The Telegraph, fredag 21 februari, 2025

Manchester United-vd:n Omar Berrada har inlett en utredning gällande läckor på Old Trafford och han har i ett explosivt e-mejl varnat personalen om att avslöjande av klubbinformation kommer ses som “grovt tjänstefel” vilket kan resultera i sparken.

Berrada skickade den 580 ord långa skrivelsen till anställda tidigare den här veckan då detaljer om de radikala nedskärningarna och potentiella uppsägningar hos United kom fram i ljuset. Delägaren sir Jim Ratcliffe har kapat personalstyrkan, skurit ner på förmånerna och effektiviserat utgifterna under året som gått sedan han tog kontroll över fotbollsoperationerna.

Personalen fick veta att “ytterligare åtgärder” nu kommer att vidtas för att förhindra att detaljer om förändringarna kommer ut innan klubbens officiella annonseringar.

"Alla som avslöjar information utanför klubben bryter mot sina skyldigheter om konfidentialitet, och vi är mycket tydliga med att detta kommer att betraktas som grovt tjänstefel", löd mejlet, sett av Telegraph Sport. "För att skydda klubben och dess kollegor vidtas ytterligare åtgärder för att förhindra framtida brott mot konfidentialitet och även identifiera eventuella ansvariga."

Enligt regeringens riktlinjer kan anställda omedelbart sägas upp för grovt tjänstefel om de korrekta förfarandena följs. Hittills har Ratcliffe lett uppsägningarna av 250 anställda som lämnar genom uppsägningsprocessen, och ytterligare 100 väntas få gå härnäst.

Berrada höll med personalen om att de potentiella nedskärningarna är oroande men uppmanade dem också att rapportera närmanden från externa källor för att prata om klubbens problem. "Journalister är extremt väl bevandrade i att samla information från flera källor," tillade den tidigare Manchester City-chefen och beskrev att tillvägagångssätt kommer att komma via WhatsApp, telefon och sociala medier.

Old Trafford har varit föremål för förlöjligande över ett läckande tak som spektakulärt släppte in regn på stadion förra säsongen, medan den nuvarande oron över läckor handlar om att känslig information offentliggörs.

Som avslöjats av Telegraph Sport kommer United att hålla ett personalmöte på måndag då ytterligare planer kommer att meddelas personalen för att minska kostnaderna och öka intäkterna efter att ha förlorat £300 miljoner (4,06 miljarder kr) under de senaste tre åren.

United har inte kommenterat Berradas e-postmeddelande som skickats till personalen, men det är underförstått att anställda fick höra att målet bakom förändringarna är att klubben ska börja vinna igen "vilket kräver transformation på och utanför planen".

Den här veckan avslöjades det i Uniteds finansiella siffror att Erik ten Hags avgång som manager och Dan Ashworth som sportchef kostade £14,5 miljoner (196,5 miljoner kr). Personalen har redan fått höra att klubben måste undersöka alla alternativ för att spara, inklusive att minska kostnaderna och öka intäkterna.

 

Det är på dagen ett år sedan Ineos köpte en tredjedel av United, nu fördjupar sig Telegraph Sport i miljardärens extraordinära snålhet

 

 

 

 

AV: James Ducker, fotbollskorrespondent i norr, The Daily Telegraph, torsdag 20 februari, 2025

Teamet som sköter om fastigheterna i Manchester United är vana vid att utföra vardagliga jobb. De är de gömda hjältarna med ansvar för underhåll av Old Trafford, Carrington och klubbens andra byggnader, det finns inte mycket de inte har sett eller hört. Men på senare har deras uppgifter utökats till att individuellt räkna antalet kartonger med skruv de har till förfogande för att se till så att de inte beställer för mycket.

Sanningen är den att samtliga avdelningar i United kommer ha liknande historier att berätta sedan sir Jim Ratcliffe tog över den dagliga skötseln av klubben för 12 månader sedan. Ratcliffe har implementerat en policy med “nollbaserad budgetering” i vilken varenda enskild utgiftspost granskas i ett försök att driva ner kostnaderna.

Ta som exempel händelsen då en person i personalen på klubbens träningsanläggning Carrington lade en stor beställning på kontorsmaterial, bara för att få se sellotejpen returneras då den inte ansågs vara nödvändig då.

Besparingarna känns av överallt. Personalen har noterat att portionsstorlekarna i kantinen på Old Trafford är mindre nuförtiden och variationen är mindre. Men den ursäktande cateringpersonalen vågar inte böja sig för förfrågningar om en extra portion p g a rädsla för att bli tillrättavisade. Stora beställningar av grönsaker på Carrington kräver godkännande uppifrån.

En anställd skojade om att det skulle vara enklare att “smuggla droger” än att skicka ett brev. Detta då kuverten är få, frimärkena dyra och uppmaningen är att satsa på e-mejl. Men United lär argumentera för att en papperslös miljö är vägen som alla stora, miljömedvetna företag går. Priset på £50 (673 kr) till veckans publikvärd har tagits bort. Numera får de ett pappersintyg som berömmer deras arbete.

United-källor har indikerat att många rader i budgeten inte hade granskats på flera år vilket ledde till att kostnaderna skenade. Individuellt sett blir det kanske inte så mycket, men kollektivt är det en helt annan sak. När Ineos köpte deras f d etanolfabrik i Grangemouth 2005 minns folk på insidan att kontorscheferna protesterade högljutt när de fick uppgiften att godkänna varenda utgift. Tre månader senare berättades det att deras ton var ändrad då de inte längre fick ta emot ovälkomna överraskningar i kostnadsrapporterna från ekonomiavdelningen i slutet av varje månad.

Huruvida några av förändringarna i United någonsin kommer att sitta bekvämt med personalen återstår dock att se. Ta frågan om utgifter. Ett av Ratcliffes första steg var att göra sig av med företagskreditkorten. Det fanns ett erkännande att detta var en "stor kulturell störning" och skulle kräva justeringar, även om det fanns logik i strategin. "Du vill att de ska spendera pengar som om de är deras egna", sa en källa. "Det är för lätt att spendera andras pengar".

Problemet är att personalen nu bokstavligen spenderar sina egna pengar, i vissa fall tar de ut personliga kreditkort eller ger sig på sina besparingar för att täcka utgifter för resor och andra utlägg, ibland uppgår dessa till hundratals pund. Sedan ställs de inför en orolig väntan på att få tillbaka dessa kostnader. Utgifterna betalas tillbaka en gång i månaden, men beroende på när utläggen har skett kan personalen under några veckor ha ont om pengar.

Ratcliffes hårda grepp om utgifterna gäller även vd:n Omar Berrada, han får bara godkänna utlägg upp till £25,000 (336,000 kr). Utbetalningar ovanför den gränsen måste först godkännas av ägargruppen.

Nyligen drev Paddy Power med Ratcliffes snålhet i en ny reklamfilm. Spelbolaget skojar om metoder för att spara pengar, som ransonering av toalettpapper, ett insisterande på att varje tepåse ska användas fyra gånger och att varje år kapa 10 cm på de officiella halsdukarna som klubben säljer. Men om man lyssnar på de anställda hos United så kommer de berätta för dig att sådana komiska sketcher inte känns alltför avlägsnade från verkligheten.

https://www.youtube.com/shorts/ErfVS4i1eYY

 

 

“Besparingar utplånade av väldigt korkade beslut”

Ratcliffe lär hävda att det inte har funnits något annat val än att hålla igen för att öka effektiviteten. År av kostsamma transfermisstag – förkroppsligade av den olyckliga sommaren 2022 när Antony och Casemiro värvades för sammanlagt £155 miljoner (2,08 miljarder kr) – har kommit ikapp klubben och Ineos arv kom med en räkning.

United har blödit pengar, med förluster före skatt på £313 miljoner (4,21 miljarder kr) bara under de senaste tre säsongerna. Någon behövde ta tag i kostnaderna med en vilja att generera mer resurser till herrarnas A-lag och avvärja hotet om att bryta mot Premier Leagues lönsamhets- och hållbarhetsregler (PSR). Samtidigt vill Ratcliffe bygga en ny arena för £2 miljarder (26,9 miljarder kr) med en kapacitet på 100,000 platser. Det är inte gratis.

"Svåra och impopulära beslut", som sådana, är en nödvändighet enligt Ratcliffe, som känner att han nu tar itu med frågor som har undvikits av tidigare regimer och har blivit större på grund av det. "Om du drar dig för de svåra besluten kommer inte mycket att förändras", sa han i en intervju med fanzinet United We Stand (UWS).

Torsdagen den 20 februari är det ett år sedan Ineos ordförande slutförde köpet på £1,03 miljarder (13,8 miljarder kr) av en minoritetsandel i klubben från Glazer-familjen, Uniteds ägare sedan 2005, och det har inte varit vackert. Söndagens 1-0-förlust borta mot Tottenham Hotspur var Uniteds åttonde förlust på 14 Premier League-matcher sedan Ruben Amorim ersatte Erik ten Hag som manager i november. Det lämnade ett håglöst, alldagligt lag som saknar självförtroende, mål och riktning och är oförmöget att ta in ett helt nytt system tynande på 15:e plats i tabellen.

Ändå har turbulensen, kaoset och traumat som har uppslukat klubben märkts lika starkt utanför planen som på den. Fans – rasande över införandet av en schablonmässig biljett på £66 (888 kr) för medlemmar och som nu fruktar branta biljettprisstegringar över hela linjen nästa säsong – hotar med "direkt uppror". Stämningen internt borde vara lika bekymmersam. Moralen bland personalen beskrivs allmänt befinna sig “på botten". Arga, desillusionerade och rädda vanliga anställda känner att det har nått den punkt där de betalar priset inte bara för raden av långvariga misslyckanden i toppen under Glazers styre, utan också en rad felaktiga beslut på verkställande nivå av Ineos.

Det främsta bland dessa var att tilldela Ten Hag ett nytt kontrakt, förnya hans tränarstab och låta ytterligare £200 miljoner (2,68 miljarder kr) spenderas under hans ledning, bara för att 116 dagar senare sparka holländaren och ta in en ny manager som spelar på ett helt annat sätt. Det var ett agerande som kostade mer än £25 miljoner (336 miljoner kr), inklusive pengar som betalats till Sporting Lissabon för att släppa Amorim från hans kontrakt. Det inkluderar också pengar som spenderats på att anställa och sedan sparka sportdirectorn Dan Ashworth efter bara fem månader, efter att ha spenderat lika lång tid på att försöka få honom från Newcastle. Det var ett förbryllande avsnitt som kostade klubben £4,1 miljoner (55 miljoner kr) i kompensation. "Vad hjälper det att snåla med pengarna när besparingar utplånas av såna här väldigt korkade beslut?" sa en anställd till Telegraph Sport.

Ett samtal gällande Kath Phipps säsongsbiljetter… två dagar efter hennes död

Nästan en fjärdedel av arbetsstyrkan sorterades bort i augusti när 250 jobb slopades, vilket uppskattades spara £35 miljoner (471 miljoner kr). På måndag eftermiddag på en "team briefing" kommer personalen att få reda på information om nästa cykel av hänsynslösa kostnadsbesparingar, vilket man fruktar kommer innebära ungefär ytterligare 175 uppsägningar. Uniteds scoutingavdelning tros stå näst på tur för omfattande effektiviseringar.

Telegraph Sport har pratat med en hel uppsättning av källor för att få en detaljerad insyn i livet i United under Ineos kontroll. De flesta erkänner att en arbetsstyrka som uppgick till 1,112 personer när Ratcliffe först äntrade byggnaden hade blivit för stor. Man förstod att förändringar krävdes i en klubb som hade gått vilse och att vägen framåt skulle innehålla en del smärta för att få ordning på saker och ting.

Det fanns verkligen en genuin känsla av förväntan när Ratcliffe och Ineos sportchef, sir Dave Brailsford, höll ett möte med alla anställda på Old Trafford den 4 januari förra året. Paret fick applåder för deras raka prat och önskan att göra fotbollen till fokus igen. En person som varit anställd länge närvarande och sa att han inte hade känt en sådan studs i steget sedan ett medryckande tal till personalen av den förre managern sir Alex Ferguson strax före Champions League-finalen mot Chelsea i Moskva 2008.

Men den där initiala känslan av optimism varade inte länge. Inom några veckor efter att hans uppdrag utökats till att omfatta daglig kontroll över verksamheten, hade Ratcliffe anlitat Interpath Advisory, en firma som jobbar med företagsrekonstruktion, för att leda en stor kostnadsbesparing som har varit väldigt nära vad man kan kalla brutal. När Berrada talade för ca 650 personer i personalen i Manchester-sviten på Old Trafford i slutet av samma år och varnade dem att "jag kan inte lova att nästa år inte kommer att bli svårt också", kunde atmosfären inte ha skiljt sig mer jämfört med det första.

Det är inte bara förändringarna så mycket som hur Ineos har gått till väga med sin utrensning som har orsakat upprördhet och förbittring. Inte minst på grund av åsikten att den nya regimen har förvärrat gamla problem i och med Ten Hag- och Ashworth-debaclen och ett tveksamt första transferfönster.

Trots sin enorma globala ställning och kommersiella räckvidd har United på många sätt alltid varit en överdimensionerad familjeklubb, en känsla som till stor del återspeglas i de senaste begravningarna av de legendariska före detta spelarna sir Bobby Charlton och Denis Law och klubbens längst tjänstgörande anställda, Kath Phipps.

Men personal som har lämnat och de som är kvar talar om att platsens ”hjärta och själ” stadigt urholkas och därmed känslan av stolthet över att arbeta där. En särskilt öm punkt har varit en upplevd brist på empati och lyhördhet gentemot personal som har fått gå, av vilka en del ägnat större delen av sitt arbetsliv åt klubben.

Ratcliffe har varit angelägen om att lämna uppfattningen om en "jobb för livet"-kultur och han ska ha avslutat en 30-årig tjänsteutmärkelse som innebar betalning av en bonus motsvarande en anställds årslön upp till maximalt £50,000 (675,740 kr).

Telegraph Sport har fått höra att en anställd var bara några veckor ifrån att nå den milstolpen innan han lämnade som en del av sommarens uppsägningar och var som en konsekvens tvungen att avstå en betydande del av den bonusen.

Vissa anställda som hade åkt på förra sommarens försäsongsturné till USA efter att ha fått veta att deras jobb var säkra tros ha blivit inkallade i ett rum bara några dagar senare för att få veta att de faktiskt var "i riskzonen" och erbjöds möjligheten att flyga hem omedelbart.

Kath Phipps arbetade för Man Utd i mer än 50 år

Phipps död, vid 85 års ålder, den 5 december förra året drabbade många anställda hårt. Efter att först ha gått med i klubben som växeloperatör i september 1968, var hon en bro till olika tidsepoker och älskad av många. Hennes bortgång kändes som ännu en kapning av banden med klubbens förflutna.

Sjuksköterskorna som tog hand om Kath under hennes sista månader sa att de aldrig hade sett en patient få så många dagliga besökare, än mindre en utan levande släktingar. Hennes vänner i klubben, inklusive flera som hade fått gå i nedskärningarna, körde en daglig tur via WhatsApp för att säkerställa att hon aldrig var ensam. Ferguson, David Beckham och Jonny Evans var bland hennes många kända, frekventa besökare. Man trodde knappt det var sant när det kom fram att personen som Phipps hade listat som närmast anhörig, till hans stora chock, hade fått ett samtal från klubben två arbetsdagar efter hennes död för att fråga om statusen på hennes två säsongskort. United säger att det var ett missförstånd och det har inte funnits någon begäran om att återkalla biljetterna.

Chefen som ses som en “spion” för Brailsford och Ratcliffe

Få skulle ifrågasätta att en del personal hade blivit alltför bekväma och i vissa fall bara gled omkring. Det finns många som kanske håller med Ratcliffes bedömning att "mycket tröghet har byggts upp i organisationen" och att klubben hade "drivit omkring" för länge. Michel Platini blev en gång tillfrågad om hur många som arbetade på Uefa och det lustiga svaret från den tidigare presidenten för europeisk fotbolls styrande organ var: "Omkring 50 procent." Platinis kommentarer skulle få resonans hos vissa i United. I rusningen att gallra har det dock skett en enorm tömning av erfarenhet, expertis och kontakter, för att inte tala om personal som hjälpte till att ge en modern fotbollsjätte en mycket personlig touch och unik stämpel. Teddy Sheringham berörde det tidigare den här veckan. "Det är inte som en hemtrevlig klubb nu," sa den tidigare United-anfallaren. "När du blir av med alla de människor som älskar klubben, för småpengar också, är det en stor sak."

Det kändes ganska talande att begravningsceremonierna för Phipps och Law i Manchester Cathedral koordinerades av två långvariga före detta United-anställda som fick gå förra året men som fortsätter att representera klubben på distans med distinktion och en stor generositet.

Nyckelpersoner från Ratcliffes team

Villa Park, 6 oktober, 2024

 

1. Sir Jim Ratcliffe - United-delägare

 

2. Sir Dave Brailsford - Ineos sportdirector

 

3. Omar Berrada - verkställande direktör

 

4. Dan Ashworth - f d sportdirector

 

5. Jason Wilcox - teknisk director

 

6. Sir Alex Ferguson - klubblegendar

Beslutet att skrota den årliga julfesten för personalen – som rapporteras ha sparat runt £250,000 (3,38 miljoner kr) – orsakade stort missnöje. Ratcliffes påbud att all personal återvänder till kontoret efter att ha vant sig vid mer flexibla arbetsförhållanden i spåren av pandemin har medfört sina egna utmaningar. Personalen har hamnat i en kapplöpning om att boka "hot desks" eftersom det inte alltid finns tillräckligt många för alla. IT-avdelningen sägs ständigt flytta skärmar och stolar in och ut ur rummen eftersom vissa kontorsutrymmen också fungerar som gästfrihetssviter på matchdagar.

Av alla som har fått gå har ingen genererat sådana chockvågor som i fallet med Ashworth i december. Det var den tydligaste demonstrationen för personalen att ingen går säker och fördjupade vad flera källor beskriver som en "växande kultur av rädsla". "Det är som att en yxa hänger över ditt huvud hela tiden och du bara väntar på att den ska falla", sa en anställd.

Det har varit en stadig tillströmning av Ineos-chefer och chefer som tar på sig fler roller och antar större betydelse i klubben. En sådan figur har kommit att betraktas som något av en "spion" för Ratcliffe och Brailsford. Oavsett om karaktäriseringen är orättvis ska personalen ha lärt sig att iaktta försiktighet och vara extra vaksam på vad de säger i hans närvaro.

Brailsford, den tidigare brittiska cyklingens högste chef, verkar nu vara en central figur i att driva vad United hoppas ska bli en förvandling av prestationskulturen i klubben efter år av nedgång. Han arbetar med James Morton, professor i träningsmetabolism vid John Moores universitet i Liverpool, på en plan som heter Mission 21, som syftar till att leverera Uniteds 21:a ligamästerskap, och Mission 1, en första Women's Super League-titel. De sitter under Uniteds bredare "Project 150"-initiativ som presenterades för personalen av Berrada i höstas och knyter an till klubbens 150-årsjubileum 2028. Morton – som var Liverpools näringsfysiolog med inriktning på prestation i fem år – var chef för näring och fysisk prestation för Team Sky när de dominerade Tour de France.

Två år innan Brailsford först anställdes som konsult av British Cycling 1998, rankades Storbritannien på 17:e plats i världen och tog bara två bronsmedaljer vid olympiska spelen i Atlanta. Tanken på att bli bäst verkade då fantasifull. Om han och Morton kan hjälpa till att forma en liknande vändning hos United återstår att se. Brailsford verkar verkligen ha blivit en mer synlig närvaro på Carrington, som genomgår en förnyelse för £50 miljoner (677 miljoner kr) från pengar som personligen investerats av Ratcliffe som Ineos tror kommer att ha en transformerande effekt på tränings- och prestationsmiljön.

Hur som helst känns utsikten att vinna titeln igen om tre år bisarr med tanke på att United inte ens är en topp 10-klubb för tillfället och det är osannolikt att det kommer finnas mycket pengar att spendera, även om klubben äntligen håller på att få grepp om sin fiende: rekrytering. Personalen uppges vara försiktig med om det kommer att finnas någon substans bakom de senaste planerna. "Vi har haft fler återställningar och slogans än vi har värvat bra spelare sedan Fergie gick", sa en av dem.

Brailsford tros ha indikerat privat att personalnedskärningarna var nödvändiga och att det fanns människor som "höll tillbaka oss". Men 60-åringen verkar stå inför en stor utmaning att övertyga folk om att hans framgång i cykling kan översättas till fotboll, och flera United-anställda påpekade att Ineos meritlista inom sport inte precis inger förtroende.

Ratcliffe frågade damernas kapten Katie Zelem vad hon gör

För alla personer i maktpositioner är det ingen som har några illusioner om att det är Ratcliffe som fattar besluten, detta efter att han inte ingrep i beslutet att förlänga Ten Hags kontrakt. Det har sedan dess framkommit att holländaren skulle ha fått sparken efter att ha vunnit FA-cupfinalen – den enda ljuspunkten under ett annars eländigt år – om beslutet hade lämnats till Ratcliffe.

Det tros ha funnits en distinkt personlighetskrock mellan Ratcliffe och Ashworth och i det fallet fanns det bara en vinnare. Ashworths avgång mottogs väldigt dåligt hos damlaget, som ansåg honom vara en viktig allierad och förespråkare med ett facit som visar att han fått damfotbollen att växa.

Ratcliffe sa att uppfattningen att han inte var intresserad av damlaget var "något missriktad", men han har gjort det klart att herrsidan är prioriteten. Det verkade uppenbart från början när han omdirigerade frågor om damlaget till sina rådgivare i sina första intervjuer med reportrar i februari förra året. Det antas att Ratcliffe inte hade ett enda meningsfullt samtal om damlaget med Ashworth under hans 169 dagar i klubben.

Sen finns det även en olycklig episod när Ratcliffe fick en rundtur på damernas anläggning på Carrington och frågade Katie Zelem, då lagkaptenen för damlaget, vad hon gjorde i klubben. Liksom Ratcliffe föddes Zelem i Failsworth nära Oldham. Mittfältaren, nu i Angel City i Los Angeles, kom till United som åttaåring för spetskompetensträning med tjejlagen och gick sen vidare och representerade England vid 12 tillfällen.

Ratcliffe valde att se Uniteds herrlag ta sig an Arsenal på Old Trafford istället för att närvara vid FA-cupfinalen för damer på Wembley i maj förra året, där United slog Tottenham med 4-0 och lyfte trofén för första gången. United hade från början inte arrangerat någon fest efter matchen i den händelse laget skulle vinna, så damerna planerade istället att fira i centrala London där vänner och familjer bodde. Till slut arrangerade United hastigt ett firande på lagets hotell, men den lokalen var belägen några kilometer utanför London och presenterade därmed ett antal logistiska utmaningar i sista minuten för damlaget och deras nära och kära.

Många av damspelarna hade bara fått små biljettilldelningar till vänner och familjer till finalen. När herrarnas spelare hörde talas om det ingrep kaptenen Bruno Fernandes och veteranmålvakten Tom Heaton, som är en del av ledarteamet, och täckte kostnaderna för ytterligare biljetter med hjälp av omklädningsrummets “bötespengar” som samlats in under säsongen.

Det var en rörande gest och det skulle inte vara den sista i sitt slag. När Fernandes upptäckte att gratisresor för personalen till herrarnas FA-cupfinal hade skrotats och de istället skulle behöva betala £20 (271 kr) för en bussresa till Wembley, erbjöd sig den portugisiske mittfältaren att betala för allt detta ur egen ficka. Hans erbjudande avvisades, eftersom personalen hade en känsla av att det skulle ha reflekterat dåligt på den nya regimen. Aktionen ska ha sparat klubben runt £6,500 (88,028 kr) och lämnat personalen förbryllad över att se klubben lägga ut tusentals pund på bilar med privatchaufförer för att ta Ineos chefer till matchen.

En superstjärna i Hollywood erbjöd sig att tillhandahålla anställningsreferenser för avskedad personal

Det som har varit uppenbart i de våldsamma nedskärningarna och skärpta kostnadsreduceringarna är hur spelare, tidigare och nuvarande, har slutit upp kring den belägrade personalen: ett arv från Ferguson-åren från hela klubben, oavsett en persons ställning, att de står tillsammans. En för alla och alla för en. Eric Cantona och Beckham är kända för att ha ringt personliga samtal till personer i personalen som har förlorat sina jobb för att kolla hur de mår. Juan Mata och David de Gea har gjort detsamma. Mata var desperat att komma till Phipps begravning men den tidigare United-mittfältarens schema innebar att han inte kunde lämna Australien, där han spelar för Western Sydney Wanderers. Personer som Fernandes, Jonny Evans och Heaton, bland andra i seniortruppen, har alla varit extremt stöttande och är ledsna över utvecklingen.

Sedan har vi rollerna spelade av Ferguson och David Gill. Två av Ineos kostnadsbesparingsåtgärder involverade att skrota Fergusons globala ambassadörsroll på £2 miljoner (27 miljoner kr) om året och Gills kvarhållningsbetalning på £1 miljon (13,5 miljoner kr) per år, beslut som de båda accepterade med värdighet. Av mycket större oro och intresse för paret har varit välmåendet för personalen som har förlorat sina jobb. Gill tog tid från en semester där han var på besök hos en del av familjen utomlands för att komma i kontakt med så många som möjligt. Ferguson har varit lika stöttande och generös med sin tid. I vissa fall har oro och stöd kommit från de minst förväntade hållen. En Hollywoodstjärna som blivit nära bekant med ett antal anställda under åren p g a Uniteds frekventa besök i USA blev chockad när hon fick reda nedskärningarna och hennes publicist var tvungen att avrådas från att ringa klubbens ägare. Superstjärnan uppgavs till och med ha erbjudit sig att tillhandahålla anställningsreferenser där det krävdes.

Besvikelsen sträcker sig även till behandlingen av ambassadörsprogrammet. Det har uppstått bestörtning vid åsynen av legendariska före detta spelare som Bryan Robson och Denis Irwin, båda extremt populära personer, som fått sina löner sänkta och beslutet att avskaffa den årliga finansieringen på £40,000 (542,000 kr) till föreningen för tidigare United-spelare (AFMUP).

En del personal som har lämnat talar om att de känner sig befriade, men de kan inte skaka av sig sin djupa sorg över det som händer. Andra som har fått ny anställning säger att tidigare kollegor har hört av sig för att fråga om de har hört något om andra tillgängliga jobb. Flera Premier League-rivaler har sett en ökning av jobbansökningar från nuvarande United-anställda.

Rädsla för att viktiga kommersiella partners inte kommer förnya

Ratcliffe sa i sin intervju med UWS att personalens moral "kommer att drivas av framgång på planen" och det finns en viss sanning i det, även om den skarpa verkligheten för tillfället är att laget aldrig har sett sämre ut under Premier League-eran och förmodligen inte sedan klubben åkte ur högstadivisionen 1974. Ten Hag- och Ashworth-episoderna har fått en del av personalen att känna tvivel gällande Ineos förmåga att återställa framgångarna för klubben. Trots all Ratcliffes kritik av tidigare transferfönster ställs det förståeligt nog frågor om kalibern på förra sommarens rekryteringar och om något verkligen har förändrats under den nya ledningen.

Amorim har definitivt ett tufft jobb. Han frågade United om de kunde skjuta upp hans ankomst till sommaren, medveten om riskerna med att ta över en trupp som inte lämpade sig för hans 3-4-2-1-system mitt i säsongen, bara för att få veta att det handlade om nu eller aldrig. Hans oro var välgrundad. United är en röra på planen och trots Amorims beslutsamhet om att hålla god min inför saker och ting måste han undra vad han har gett sig in på.

Trots hans slit för att få prestationer ur spelarna har personalen uppskattat den empatiska ton som han håller, och den portugisiske tränaren gick till och med så långt att han innan Spurs-förlusten i söndags erkände att det var den vanliga personalen som fick betala priset för de otaliga misslyckandena på A-lagsnivån.

Sådan uppriktighet har mottagits väl, även om den kommersiella personalen som arbetade i Davos förra månaden förmodligen kunde ha klarat sig utan att huvudtränaren hävdade att han leder det utan tvekan sämsta United-laget i historien dagen innan World Economic Forum började.

United fortsätter att utforska sätt att driva intäkter. Det har pratats om att sälja ett bord i the directors’ box, vilket är något som Chelsea sägs göra, och Amorims trupp ska åka på en turné efter säsongen i Malaysia och Hong Kong som kan vara värd åtminstone £8 miljoner (108 miljoner kr).

United under Ratcliffe i siffror

£4,1m (55,5 miljoner kr)

Kostnaden för att anställa och sparka Dan Ashworth.

£10,4m (140,9 miljoner kr)

Kostnad för att sparka Ten Hag och hans personal.

£11m (149 miljoner kr)

Kostnad för att anställa Amorim.

£35m (474 miljoner kr)

Summa sparad av att plocka bort 250 jobb.

£2m (27 miljoner kr)

Summa sparad av att avsluta Fergusons ambassadörsroll. 

£250k (3,38 miljoner kr)

Summa sparad från att stryka julfesten.

£6,500 (88,069 kr)

Summa sparad från att inte betala för personalens bussar till FA-cupfinalen.

£198,7m (2,69 miljarder kr)

Totala intäkter i senaste räkenskaperna - en minskning med 12% år-för-år.

£2miljarder (27 miljarder kr)

Beräknad kostnad för en ny arena.

Men vad som händer på den bredare kommersiella fronten kommer att bli intressant. United landade ett sponsoravtal för världsrekordssumman £60 miljoner (813 miljoner kr) per år med Snapdragon, ett dotterbolag till Qualcomm, i september 2023, en återspegling av klubbens varaktiga attraktionsvärde trots lagets problem. Men allians- och partnerskaps-vd:n, Victoria Timpson, som var en integrerad del av den affären, och chefen för allians och partnerskap Ali Edge – som också var väl ansedd – lämnade båda förra året. Det har även skett andra personalavgångar från den kommersiella avdelningen.

Telegraph Sport har fått veta att minst två av Uniteds globala partners har allvarliga tvivel gällande att förnya sina sponsringsavtal med tanke på det föränderliga landskapet, den potentiella effekten på strategi och innovation, och en känsla av att inte vara lika uppskattad som tidigare. Det sägs också ha funnits missnöje över mindre händelser som partners som debiteras av klubben på porto av föremål som signerade tröjor.

Marc Armstrong ska börja som Uniteds affärschef på måndag efter ett utdraget utträde från Paris St-Germain. Han har en bevisad meritlista av att driva daglig kommersiell verksamhet och United förväntar sig att han kommer att ha en betydande inverkan.

Fansen pratar återigen om att rikta in sig på sponsorer – en taktik som använts tidigare – och klubben har varnats för att  en "alienering av supportrar riskerar att skada dessa kritiska partnerskap".

Den stora rädslan bland fansen handlar om stora prishöjningar på säsongsbiljetter nästa säsong, vilket Ratcliffe har vägrat att utesluta. Fler protester är planerade till Premier League-matchen mot Arsenal på Old Trafford nästa månad och Manchester United Supporters Trust har varnat klubben för att de står inför hotet om "direkt uppror" från fansen.

Ratcliffe har redan börjat få smaka på behandlingen som familjen Glazer har genomgått i två decennier. “Just like the Glazers, Jim Ratcliffe’s a c- - -” ("Precis som familjen Glazer, Jim Ratcliffe är en f***a") sjöng United-fansen borta mot Fulham förra månaden.

Det har varit ett tumultartat första år för Ineos och oron är att det andra inte ser ut att bli något lättare.

 

Var det här arenan Marcus Rashford drömde om att få kalla sin nya hemmaplan när han sa att han är “redo för en ny utmaning”? Knappast, han drömde om Barcelona och fick (troligtvis) Birmingham - obetalbart!

 

 

 

CRYSTAL PALACE HEMMA, 15:00

Ok, dags för match igen och med våra mått mätt känner man sig nästan lite yr av vår framfart på sistone. Jag menar, på de tre senaste matcherna har vi tre raka segrar, på dessa har vi gjort fem mål och bara släppt in ett - vad fan är det frågan om?! Man tror knappt att det är sant, men kolla själva om ni inte tror mig:

23/1, Man United v Rangers (EL) 2-1

26/1, Fulham v Man United (PL) 0-1

30/1, FCSB V Man United (EL) 0-2

Det här betyder inte på något sätt att jag tror att det har vänt och att vi snart ska kunna utmana om ligatiteln (hahahahaha). Men det är åtminstone ett skönt avbrott från den bubblande ilskan blandad med en luttrad känsla av brist på förvåning över våra dyk från en ny bottennotering till nästa. Och här kommer lite iskall och rå fakta att muntra upp oss med inför dagens match:

Palace har vunnit fem av deras senaste 11 möten i högstaligan (3 oavgjorda och 3 förluster), inklusive tre av deras senaste fem resor till Old Trafford.

United har misslyckats med att göra något mål i första halvlek i 17 ligamatcher den här säsongen, det är fler matcher än något annat lag. 68% av deras mål har gjorts efter pausen (19 av 28).

Rasmus Højlund har spelat 12 raka liga- och cupmatcher utan att göra något mål. Senast han nätade var då han gjorde två mål mot Viktoria Plzeň i Europa League den 12 december.

Det har sagts många gånger förut, men även idag behöver vi verkligen tre poäng, för Palace, West Ham och Everton (!!!) närmar sig bakifrån med stormsteg.

Om vi kan spela som vi gjorde i den andra halvleken mot FCSB i torsdags borde det vara tillräckligt. Jag skulle gärna se att Bayindir får en ny chans mellan stolparna, men Amorim kommer troligtvis slänga in de kamerunska smörfingrarna igen.

UNITED! UNITED! UNITED!

VILKEN TREVLIG EFTERMIDDAG VI FICK IGÅR

Precis innan helgen började jag tvivla på att Thrashford skulle få till en flytt. Jag har egentligen gjort det hela tiden, mest för att jag har tänkt att det kan inte finnas någon frisk klubb där ute som är beredd att betala £325,000 (4,47 miljoner kr) i veckan för det. Och även om United skulle stå för en större del av lönen vid en utlåning så hade jag svårt att se någon vara beredd att ens betala en tredjedel av det för den stornästa fan. Men efter eftermiddagen igår så ser det ju plötsligt betydligt ljusare ut. Vi tar en tillbakablick på den:

Först annonserade United följande:

Manchester United är glada att bekräfta att Ayden Heaven har anslutit sig till klubben.

Den 18-årige mittbacken gjorde sin debut för Arsenal tidigare den här säsongen och har spelat för England upp till U19-nivån.

Heaven har skrivit på ett kontrakt t o m juni 2029, med möjlighet till ytterligare ett år, och han kommer omedelbart ansluta till Uniteds A-lagstrupp.

Ayden Heaven sa: “Jag är otroligt stolt över att gå till Manchester United. Jag är tacksam mot alla som har hjälpt mig att göra den här drömmen till verklighet.

“Det är så mycket som jag vill uppnå i spelet, jag kommer ge allt för att fortsätta min utveckling och bli den bästa spelaren som jag kan bli.” 

Jason Wilcox, Manchester Uniteds tekniske director, sa: “Vi är jätteglada att Ayden har kommit till Manchester United. Han är redan en extremt talangfull försvarare som är redo att ansluta till vår A-lagstrupp för att maximera sin utveckling.

“Den här klubben har ett fenomenalt facit när det gäller att stötta unga spelare och vi anser att Ayden är på den perfekta platsen för att nå sin excellenta potential.” 

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag aldrig har hört talas om honom. Men Arse erbjöd honom ett nytt kontrakt som han sa nej till och precis som kukhuvudet Wilcox sa så ska han ju träna direkt med A-laget. Vore ju inga fel om han skulle växa ut till en klippa hos oss, men jag håller inte andan.

Redan på lördagsförmiddagen kom det klipp på X som visade Patrick Dorgu på väg in på en flygplats i Italien. Där var han för att borda ett plan till Manchester och genomgå de medicinska testerna inför en högst trolig flytt från Serie A-klubben Unione Sportiva Lecce (just nu på 14:e plats av 20 lag) till de Röda.

Sen en bit efter lunch dök de här positiva raderna upp från Ornstein och Whitwell på The Athletic:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2025/02/01/11847134-aston-villa-nara-en-overenskommelse-om-att-lana-in-manchester-uniteds-marcus-rashford/

Precis innan klockan 17:00 späddes det sedan på av detta från “transfergurun” Romano på X:

Fabrizio Romano @FabrizioRomano, lördag 1 februari, 2025, kl 16:49

Marcus Rashford har kommit överens om de personliga villkoren med Aston Villa! Affären är nära förestående efter att ha fått grönt ljus i förmiddags.

Som jag förstår det närmar sig Villa och United ett låneavtal och de diskuterar en klausul om att köpa [spelaren efter lånet].

Emery har ringt Rashford, spelaren attraherad av projektet och Champions League-fotboll.

Och just när jag hade lagt upp kvällens middag på tallriken skrev samme Romano att danske Dorgu var klar: 

Fabrizio Romano @FabrizioRomano, lördag 1 februari, 2025, kl 18:02

Patrick Dorgu skriver på sitt femårskontrakt som ny Manchester United-spelare just nu! 

Affären helt klar.

Senare på kvällen dök det dessutom upp ett klipp på Dorgu då han hoppade ur en svart jeep i centrala Manchester och gick in på restaurangen The Ivy (se bilderna här under). Jag gissar att han kommer att presenteras nu under söndagen, kanske på Old Trafford i samband med matchen mot Palace.

 

 

 

 

Och sen skrev The Guardian i princip att Thrasford är klar för Aston Villa. De menar nämligen att han troligen kommer att genomgå de medicinska testerna i Birmingham idag. Tänk om det här kommer fungera som ett gigantiskt uppvaknande för den stornäste fan, men jag tvivlar, han är för korkad och arrogant för det. När han spottade ut nappen och sa att han var “redo för en ny utmaning” trodde han att Europas elit skulle flockas runt honom i en desperat dragkamp för att säkra hans underskrift. Han drömde om Barcelona och fick (troligen) Birmingham - det är helt jävla obetalbart!

Saxat ur The Guardians artikel igår kväll:

Aston Villa ser Rashford som en lågrisksvärvning då de troligen inte behöver betala någon avgift för honom. Den engelske landslagsspelaren ska genomgå en medicinsk undersökning imorgon söndag.

Villa diskuterar att möjligen inkludera en möjlighet att köpa loss Rashford i sommar om flytten blir framgångsrik.

Klubben från The West Midlands har gått med på att täcka en betydande del av Rashfords veckolön på £365,000 (5,02 miljoner kr). Deras bäst betalde spelare i nuläget ska vara målvakten Emiliano Martínez med ungefär £200,000 (2,75 miljoner kr) i veckan.

Rashford har varit sugen på en flytt till Barcelona men om ingen sen vändning sker kommer han att bekräftas som en Villa-spelare innan fönstret stängs klockan 23:00 (00:00 svensk tid) på måndag.

Förstå detta alla United-fans där ute, imorgon, eller kanske redan idag, tillhör Rashford troligtvis inte United längre. Jag vet att det bara är ett lån och att vi kommer fortsätta betala honom en viss del av hans fullständigt sjuka lön. Men under resten av vintern och under hela våren kommer vi slippa se honom jogga runt och se besvärad ut i vår tröja. Bara det gör mig glad och jag vill bara krama om vår vackre, portugisiske boss Rúben Amorim för att han har kommit in och höjt kraven på våra dönickar till spelare. Han har dessutom stått fast vid dem, hela vägen, det är helt fantastiskt! Sen hoppas jag att griskukarna som gav Rashford det här kontraktet skäms idag. Jag vet att de inte gör det, även de är för korkade och arroganta för det, men nu kan alla, t o m en blind, se vilka inkompetenta rövhål de är.

HUR BLIR DET MED GARNACHO DÅ?

Boss Amorim petade ju både Rashford och Garnacho till derbyt. Även om argentinaren inte har startat varje match efter det så har han ju minst sagt tagit petningen mycket bättre än stornäsa. Och nu på slutet har Garnacho visat att han kan leverera godsaker, dessutom har Amorim berömt honom. Men frågan är vad som händer om det kommer in ett rejält bud på yttern. Att sälja en spelare som kommit fram genom den egna akademin dyrt är som ni vet en ren guldgruva, något som är tilltalande för The Rat. I torsdags skrev den hyfsat insatte Migsy på The Independent följande: 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2025/01/30/11847029-varfor-man-utd-sitter-pa-en-fordel-i-kampen-med-arsenal-chelsea-och-tottenham-om-mathys-te/

Men efter det har inget konkret hänt. Jag skriver detta på lördagskvällen, så när inlägget publiceras har det kanske hänt något. Vi vet alla att det kan gå väldigt fort i fotboll, särskilt under de sista dagarna av ett transferfönster. Napoli har dessutom deg att röra sig med efter försäljningen av Chvitja Kvaratschelia, inte heller Chelsea har tomt i pengapungen, men vi får väl se.

Vad vi också får se är hur det blir med Bayern Münchens franske anfallare Mathys Tel. Enligt rapporterna är United intresserade, men inget mer har framkommit. Läser man engelska tidningar så ska fransmannen ha tackat nej till Tottenham. Samma tidningar skrev även att Spurs ordförande Daniel Levy personligen flög ner till München för att försöka ro affären i land. Men det räckte inte, Tel sa ändå nej tack. Jag hoppas att Tel vet om att Levy är jude, för detta fräcka infall att tacka nej till herr Levy lär garanterat leda till anklagelser om att Tel är antisemit från tarmavfall som Benjamin Netanyahu och Aron Flam.

KEANE OCH ROONEY: “RASHFORD BORDE SKÄMMAS”

Förstå om Roy Keane hade spelat för United nu. Tror ni då att Rashford hade vågat hålla på som han har gjort nu? Självklart inte. Antingen hade han skärpt till sig ordentligt, eller så hade han gråtande bett om en flytt. Rooney hade också höga krav och har varit otroligt viktig för oss. Tyvärr sänkte han de kraven på sig själv efter en tid i United och är inte samma auktoritet i den här frågan som kung Keane. Men visst, om vi ser på Rooneys första halva av sin tid hos de Röda så kan han absolut uttala sig såhär om Thrasford.

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2025/01/30/11847030-roy-keane-och-wayne-rooney-sager-att-marcus-rashford-borde-skammas/

FCSB ELLER STEAUA BUKAREST? VILKA VAR DET UNITED MÖTTE I TORSDAGS EGENTLIGEN?

Steaua Bukarest är en klubb som ligger mig som politiskt röd varmt om hjärtat. Men var det dem vi besegrade i Europa League i torsdags kväll, eller var det något annat? United-supportern och journalisten Andy Mitten försöker här reda ut det hela (artikeln är skriven INNAN matchen i torsdags).

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2025/02/01/11847199-fcsb-eller-steaua-bukarest-vilka-ar-manchester-uniteds-europa-league-motstandare/