(Foto: Matthew Peters/Manchester United via Getty Images)

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, lördag 6 november, 2021

Det kanske största problemet är att det inte finns någon som väntar på jobbet. Ingen som skulle vara omedelbart tillgänglig i alla fall. Hela den engelska fotbollen tittar väldigt nyfiket åt Manchester Uniteds håll, skadeglädjen från bortasektionen slår alla mätredskap och bekymmerslinjerna i Ole Gunnar Gunnar Solskjaers ansikte sticker ut som konturer på en karta. Men vilken annan manager finns där ute?

Vart ska de, efter allt de gått igenom, vända sig nu när Antonio Conte har tagit sig själv ur ekvationen genom att acceptera Tottenham Hotspurs erbjudande för att ta dem ur deras egna hål?

Och trots att så är fallet så måste frågan ställas i kontexten där det inte finns några klara bevis för att United var särskilt intresserade av möjligheten att plocka in Conte. Om det hade funnits ett genuint intresse hade Conte och hans rådgivare känt till det.

Allt detta betyder att det finns ett nyckelproblem när debatten återvänder till Solskjaers förmåga att leda det här laget och varför folket ovanför honom - och ni såg kanske bannern som slog fast att "Rötan Börjar i Toppen" när Uniteds fans var i Italien förra veckan - verkar vara så motvilliga till att plocka bort honom.

Det är en sak att säga att Solskjaer borde gå och att, då vi närmar oss hans treårsdag på jobbet, det inte kan tillåtas fortsätta på det här sättet när Manchester Citys supportrar gnuggar in det med läktarsånger som ber om "fem år till". Det är bara det att det inte är så lätt att veta hur United tänker fixa den här röran även om de tänker om och bestämmer sig för att det får räcka nu. Och för tillfället finns det inga indikationer på att de lutar åt det hållet.

Ta er bara en funderare på de olika kandidaterna nu när Conte har plockat bort sig själv från positionen som oddssättarnas favorit.

Mauricio Pochettino är hos Paris Saint-Germain och trots allt flörtande med United under de senaste åren gör det honom omöjlig att få såvida inte något dramatiskt sker. Luis Enrique leder Spanien och har en helt annan agenda för nästa år. Roberto Mancini skulle ha omhuldat möjligheten att bli manager för United för några år sedan; men inte nu, han är manager för Italien och har ett VM att se fram emot.

Ja, Erik ten Hags arbetsportfolio i Ajax borde placera honom i uppmärksamhetens ljus från alla elitklubbar. Hans facit pekar på att han borde vara en av de mer realistiska kandidaterna till att plocka bort den här gnatande känslan av att en femstjärneklubb nöjer sig med trestjärneledning.

Zinedine Zidane? Real Madrids f d tränare är tillgänglig, med sitt facit på prestationer, men det finns ingen indikation på att han positionerar sig själv för jobbet eller har någon riktig vilja att bli manager i Premier League. Så vilka finns det kvar då?

Grunden är såklart att det fortfarande är en hypotetisk fråga. United hoppas att den här krisen blåser över och det finns inga tecken på att Ed Woodward - som enligt uppgifter nu ska befinna sig under sina sista veckor som vd - vill plocka bort Solskjaer som sin sista aktion innan han kapar sina egna band till klubben. Med andra ord verkar det som att Solskjaer blir kvar. Vad som skulle vara oacceptabelt för i princip varje annan elitklubb vekar vara acceptabelt för den nuvarande United-regimen.

Allt detta måste kännas förbryllande, minst sagt, för många United-supportrar med tanke på att Solskjaers lag lämnade deras senaste förlust med en sämre kolumn för antal insläppta mål på hemmaplan än Norwich City, laget som inledde helgen i botten av Premier League-tabellen. United har släppt in 11 mål på sex hemmamatcher, deras sämsta facit vid den här tidpunkten på säsongen sedan 1976.

Det är första gången sedan 1989 - "Ta ra Fergie", och allt det där, om du minns de olika upproren mot Alex Ferguson - som United har förlorat åtta ligamatcher på Old Trafford under ett kalenderår. De har inte hållit nollan i någon ligamatch på deras egna arena sedan i mars, en svit på 14 matcher som utgör deras sämsta facit av den sorten sedan 1959.

I den här processen har Old Trafford förlorat sin förmåga att försvaga motståndare. Vad som brukade beskrivas som en fear factor har avtagit. Kanske har det försvunnit helt. En sak är säker: det kommer att krävas en del dyrbar magi för att det ska återvända till vad det en gång var.

Richard Dunne, Citys f d lagkapten, pratade en gång om hur det var att vara en del av ett gästande lag på Old Trafford. "Inställningen var att försöka hålla siffrorna nere," förklarade han. "De kunde puckla på dig. Du kunde komma mot dig från vänsterkanten, högerkanten, genom mitten, på fasta situationer. De kunde ha en långsam uppbyggnad eller attackera med snabbhet. De hade allt."

Så är det inte nu längre.

Under fem av de senaste åtta säsongerna har inte United vunnit mer än 10 av deras 19 ligamatcher på hemmaplan. Så har det varit, under Solskjaers ledning, under de tre senaste säsongerna, inklusive en svit på fem hemmavinster från mars till november 2019, hans åtta första månader som heltidsmanager. Förra säsongen tog United 31 poäng hemma och 43 borta, skillnaden var den största i deras historia.

Så det fanns inget särskilt överraskande gällande sättet på vilket City plockade isär dem på varje område, från A till Ö, fram till en frigående seger på en arena där de nuvarande engelska mästarna en gång gick 34 år utan en seger. Det var kanske chockerande men det var aldrig överraskande. United har bara tagit åtta poäng från Citys nio senaste besök. Den enda överraskningen från den senaste svåra prövningen var att Pep Guardiolas spelare begränsade sin överlägsenhet till två mål. Det kunde ha blivit två, t o m tre, gånger så många mål.

Vad säger det för Solskjaer att United - laget vars supportrar brukade skandera "attack, attack, attack" - endast lyckades ha fyra bollberöringar i motståndarnas straffområde? Det var deras lägsta statistik sedan Opta började samla in de siffrorna säsongen 2008-09.

När det hela var över kunde man konstatera att om andra resultat går emot United kan de komma att avsluta helgen på tionde plats. Man minns att the Stretford End enträget bad David de Gea att sparka ut bollen långt för att spelarna, ärligt talat, inte var tillräckligt bra för att passa runt den i backlinjen. Sen hade vi det talande jublet när avbytarskylten kom upp och visade att Fred skulle bytas ut.

Vi fick se Bernardo Silva, Citys minsta spelare, lämna Harry Maguire, Uniteds största, på ändan. Vidare bevittnades även hur Eric Baillys smalben skickade bollen i eget mål, hur Aaron Wan-Bissaka förvandlade en 50-50-duell till en 30-70-duell varpå publiken lät honom få veta exakt vad de tyckte om det. Sen stängde Luke Shaw av sig själv vid det andra målet. Och där fanns även Roy Keane, i tv-studion, med ett ansiktsuttryck som påminde om en man som hittat en tusenfoting i sina morgonflingor och funderade på att dra bort samtliga leddjurets ben.

Dynamiken på Old Trafford har ändrats under en ganska lång tid nu. Förra säsongen kommer det förmodligen alltid vara synonymt med 6-1-överkörningen mot Spurs. Men glöm inte att Sheffield United vann på Old Trafford för första gången sedan 1973. Eller att Crystal Palace säkrade sin andra raka seger på Old Trafford, efter att inte ha mäktat med en enda vinst där under de föregående 30 åren.

En efter en har förödmjukelserna staplats på hög. Cardiff City hade inte vunnit på Old Trafford sedan 1954 tills Solskjaer ersatte Jose Mourinho. Samma sak med Burnley.

West Bromwich hade inte registrerat någon vinst på Old Trafford sedan 1978 tills den första säsongen efter Fergusons pensionering. Newcastle vann här för första gången sedan 1972. Swansea City gjorde det för första gången i hela deras historia. Sunderland hade väntat 46 år, Norwich i mer än ett kvarts sekel. Så många lag som brukade frukta att åka till Old Trafford har under åren efter Ferguson insett att de kan avsluta sviter som varat i generationer.

De två senaste matcherna på Old Trafford har totalt slutat med målskillnaden 7-0 till bortalaget och utan några överdrifter skulle City och Liverpool ha kunnat nå tvåsiffrigt båda två. Arsenal är nästa besökare och det börjar kännas som ett fantasitrick att United, under lyckligare tider, vet hur det är att gå två år utan att förlora en Premier League-match på deras hemmaplan.

'@HateUshited, Ons 10 november, 19:34, 2021

Ole Gunnar Solskjaer och Jim Solbakken - två av de största bedragarna inom fotbollen.

 

Flera olika tvivelaktiga transfers, en akademi finansierad med oljepengar och hjälp till en serievåldtäktsman att undkomma åtal.

 

En tråd:

   

 

 

• Bara för att klargöra scenen åt er här.

 

Det här handlar inte om någon vanlig relation mellan en spelare/manager och agent. Jim Solbakken har varit involverad med Ole sedan 1991. De är/var affärspartners med flera samriskföretag. Solbakken är gudfader till Oles barn.

 

• Medan Ole spelade för Manchester United drev han och Solbakken ett årligt träningsläger för unga spelare under företagsnamnet "Dynamic Solutions" som finansierades av det norska fotbollsförbundet och ett statligt oljebolag.

 

• 2008, när han blev manager för Manchester Uniteds reservlag, tvingades Ole att "sälja" sina aktier i Dynamic Solutions till Solbakken då FA:s regelverk inte tillåter någon manager att vara involverad med en sortens företag p g a den uppenbara intressekonflikten.

 

• Under åren som gått sedan dess har det dykt upp ett flertal rapporter i norsk media om att Ole gömt undan pengar på offshore-konton och att betalningar till honom har gjorts från Dynamic Solutions. 

 

• Var kommer då Manchester United in i det här?

 

Medan Ole var Manchester Uniteds reservlagsmanager plockade klubben in flera spelare som har gått igenom Statoil-akademin och som samtliga representerades av Solbakken.

 

Två av dessa spelare var Mats Møller Dæhli och Magnus Wolff Eikrem, båda hämtade från Molde.

 

• De två spelarna spelade mest i reservlaget för Ole och kom aldrig ut på planen för A-laget innan de såldes tillbaka till Molde.

 

(Mer om det senare).

 

• En annan spelare involverad här var Mame Biram Diouf.

 

Det är ännu en spelare som knappt spelade för United utanför Oles reservlag. Även han representerad av Solbakken. Även han en spelare från Molde.

 

Den här är lite mer komplext då alla möjliga skumma saker pågår.

 

 

 

 

• Solbakken (påstods) representera båda klubbarna och spelaren i den här affären. Något som helt klart bryter mot flera regler.

 

Trots att han påstod att han inte var Dioufs agent så krävde Solbakken stora summor i "utlägg" för Diouf, vilket känns lite konstigt.

 

• Det finns jättemycket mer om Diouf men jag vill inte täppa igen tråden med det och det mesta täcks här.

 

• En annan av dessa spelare var Josh King. 0 framträdanden för Manchester Uniteds A-lag.  

   

 

 

• Vidare till nästa tvivelaktiga transfer: Anders Lindegaard. Några punkter här:

 

Hartis har dragits runt i varje klubb med Ole verkar det som.

 

Atta Aneke som är involverad här är även Ighalos agent och representant för många afrikaner som spelar i Norge.

 

 

 

• Ett par andra delar av den här situationen med Lindegaard:

 

- Samtidigt som detta pågick förhandlade United med Solbakken om att släppa Ole från hans kontrakt så att han kunde åka hem och leda Molde.

 

- Lindegaards f d agent påstår att Solbakken stal hans klient precis innan allt detta.

 

• Så 2010 blir Ole manager för Molde.

 

Under hans tid i Molde plockade han in flera Solbakken- och Aneke-klienter. Inklusive Eikrem och Dæhli från United. Diouf kom in på lån också.

 

Totalt kom det in 8-9 nya spelare från de två agenterna.

 

• Den 2 januari 2014 blir Ole manager för Cardiff.

 

Bara några dagar efter att ha blivit Cardiffs manager dyker tre Jim Solbakken-klienter upp i den walesiska klubben.

 

Eikrem, Dæhli och Jo Inge Berget. Samtliga från Molde. Förutom Eikrem spelar de tre inte många matcher under Oles tid där.

 

Den 18 september samma år lämnar han Cardiff efter att klubben åkt ur Premier League.

 

• 2015 återvänder han till Molde. De norska nyförvärven flyttas vidare av Solbakken och Cardiff gör en rejäl ekonomisk förlust på affären.

 

På nytt plockar han in Eikrem för Molde. Det här är nu fjärde gången på sex år som han värvar honom. Jag skulle inte bli förvånad om han dyker upp i United snart.

 

 

 

 

 

• Och nu vidare till huvudnumret.

 

Under sin tid i Molde värvade han Babacar Sarr från Sogndal.

 

Då han värvades hade han redan en anklagelse gällande våldtäkt riktad mot sig. Men det hindrade inte Ole eller Solbakken från att plocka in honom.

 

 

 

 

• 2017 anklagades han för att ha våldtagit två andra kvinnor. 2018 åtalades han till sist för ett av fallen. En av kvinnorna påstod att hon hade fött hans barn.

 

Trots detta fortsatte Molde att spela honom. Han var deras vice lagkapten och ledde laget som kapten i två matcher medan han väntade på rättegång.

 

• Under den här tiden försökte flera norska klubbars fans att ta in anti våldtäkts-banners på arenorna men de blev tillsagda att de inte fick ta in dem.

 

Den här (på en bortamatch) säger: "Sugar Daddies, Ett träningsläger i en slavstat och en våldtäktsman, Molde FK en skam för norsk fotboll."

 

  

 

• Det finns även flera rapporter om att polisen i princip agerat som betald säkerhet för Molde.

 

Två klubbars fans försökte ta in banners på Moldes arena men de fick inte komma in och stängdes av på livstid.

 

• Under tiden då Sarr väntade på rättegång fick Ole en fråga om det efter en match och man kunde tydligt se att han inte var nöjd över att pressas om det.

 

• "Är det rätt av dig att spela Sarr?"

 

Ole: "Hittills har vi låtit honom spela, det är vad klubben står för. Vi har valt att lita på spelaren."

 

"Vad tycker du om det?"

 

Ole: "Ok det räcker. Låt oss prata om matchen. Du kan fråga pojken hur klubben har stöttat honom."

 

• Rättegången börjar. Det norska rättssystemet är väldigt komplext och bygger på en sannolikhetsgrund.

 

Han fälldes inte på kriminell nivå, men han beordrades att betala kompensation till offren. Båda parterna överklagade den domen.

 

• Sarr vägrade att ge ett blodprov medan rättegången pågick.

 

Bara några dagar innan han skulle infinna sig i rättssalen släpptes han från sitt Molde-kontrakt och klubben tackade honom.

 

• Snabb notering här bara - vid den här tidpunkten förhandlade Manchester United med Solbakken gällande att Ole skulle bli deras permanenta manager, så det är högst troligt att de kände till situationen.

 

• Sarr skulle inställa sig i rättssalen den 14 februari.

 

Mellan dessa två domstolsdatum anklagades han för att ha våldtagit en annan kvinna efter en säsongsavslutningsfest.

 

Det hade inte skett om inte Molde hade fortsatt spela honom.

 

 

 

 

• Några dagar innan han ska inställa sig i rättssalen skriver Sarr på för det ryska laget Jenisej Krasnojarsk med hjälp av Jim Solbakken.

 

Båda två, både spelaren och agenten, bekräftar flytten på Instagram.

 

Ryssland är även ett land som inte har något utlämningsavtal med Norge.

 

 

   

 

 

• Babacar Sarr dyker sedan inte upp i rättegångssalen och rättegången skjuts på nytt upp, den här gången till juni samma år.

 

Precis innan den rättegången skulle starta skrev Sarr, med hjälp av Solbakken, på för Damac FC i Saudiarabien, ett land som det är ännu svårare att få någon utlämnad ifrån.

 

 

 

 

• Senaste gången någon har sett eller hört om Babacar Sarr var i januari 2020 då han spelade en match för Damac FC.

 

 

 

 

• Ett av hans offer gjorde en intervju med the Telegraph:

 

https://www.telegraph.co.uk/football/2020/02/14/ole-gunnar-solskjaer-not-fit-lead-manchester-united-says-woman/

 

• Manchester United vägrade att svara på följande frågor:

 

https://www.telegraph.co.uk/football/2020/02/14/babacar-sarr-rape-case-questions-put-manchester-united-did-not/

 

• Manchester United släppte följande uttalande:

 

https://utdreport.co.uk/2020/02/14/manchester-united-issue-statement-in-response-to-babacar-sarr-rape-case/

 

• Ole fick en fråga om det hela på en presskonferens och blev tydligt skakad av det.

 

Den här delen av presskonferensen gömdes undan och publicerades inte någonstans förutom på MUTV:s hemsida bakom en betalvägg innan den senare togs bort:

 

https://twitter.com/HateUshited/status/1458521606066618368

 

• Parlamentsledamöter gick ut och vill få till en ändring där spelare som åtalats för våldtäkt blir avstängda innan rättegången.

 

• Jim Solbakken gick med på att göra en intervju på ämnet. Sedan backade han ur i sista minuten och bestämde sig för att släppa ett uttalande istället:

 

https://utdreport.co.uk/2020/02/21/jim-solbakken-agent-of-ole-gunnar-solskjaer-issues-statement-on-babacar-sarr-rape-case/

 

• Vad kommer hända härnäst? Vem vet, men en sak är i alla fall säker. Babacar Sarrs karriär inom fotbollen är över. Det finns inga spår av honom någonstans sedan i januari förra året och hans Instagram har satts på inställningen privat i flera månader nu.

 

• Och precis innan det börjar så kommer jag inte argumentera med någon i den här tråden.

 

Den offentliga informationen finns där för alla att se. Källorna till allt som skrivits finns längst ner i den här tråden.

 

Utbilda dig själv innan du kommenterar.

 

"Men du har en agenda!!!!!"

 

• Om du tror att allt det här bara är någon sorts massiv konspirationsteori eller något påhittat så lever du i en fantasivärld.

 

Dra vilka slutsatser du vill av det.

 

https://www.aftenposten.no/sport/fotball/i/jdK23o/solskjaer-boikotter-fotballmagasin-etter-heksejakt-paa-jim-solbakken

 

https://www.tv2.no/a/6354518/

 

https://www.nettavisen.no/artikkel/disse-papirene-avslorer-solbakken/s/12-95-8503516

 

https://www.nettavisen.no/nyheter/voldtektssak-mot-tidligere-molde-spiller-babacar-sarr-utsatt-for-tredje-gang/s/12-95-3423853757

 

https://www.josimar.no/artikler/solbakken-lyver-om-egen-rolle/5903/

 

https://www.nettavisen.no/nyheter/innenriks/ole-gunnar-solskjar-om-voldtektstiltalt-molde-spiller-vi-har-valgt-a-stole-pa-ham/s/12-95-3423524548

 

https://www.tv2.no/a/10895695/

 

https://www.josimar.no/artikler/molde-politiet-rbk-fans-er-ute-etter-brak/5128/

 

https://www.bt.no/sport/i/dOmR9X/lillestroem-fansen-stilte-med-mot-voldtekt-banner-saa-krevde-molde-at

 

http://josimarfootball.com/agent-solbakkens-u-turn/

 

https://www.nettavisen.no/nyheter/babacar-sarr-er-etterlyst-internasjonalt/s/12-95-3423694482

 

• Credit till: @MikeLUHG_18_0  och @JosimarFotball

 

(Foton: Getty Images)

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Athletic, söndag 28 november, 2021

 

 

Det fanns en tid då det kändes helt resonabelt att föreställa sig att Callum Gribbin hade så mycket talang, så mycket naturlig skicklighet och så mycket till sin fördel att det i princip skulle vara omöjligt för honom att inte nå toppen av sin sport.

 

 

Alla som följde hans utveckling hos Manchester United minns surret av förväntningarna när han, vid 16 års ålder, skyndades på genom systemet av Louis van Gaal för att träna med A-lagets storstjärnor.

 

 

Gribbin var den unga akademistjärnan man alltid ville skulle ha bollen. Han hade den där sällsynta gåvan att alltid ha tid: rak i ryggen och med huvudet upp såg det ut som att han flöt omkring på planen som om han inte lämnade fotspår efter sig i snön. Han var den mest spännande fotbollsspelaren att komma fram genom Uniteds system sedan Ravel Morisson och, innan det, Ryan Giggs. Gribbin såg ut att vara garanterad en plats på listan över namn från de 84 åren och mer än 4 000 matcherna - en av den mest storslagna fotbollsstatistiken någonstans - sedan United senast namngav en A-lagstrupp utan att inkludera åtminstone en f d ungdomslagsspelare.

 

 

Men ibland är det helt otroligt hur fort allt kan rasa samman inom fotbollen och i Gribbins fall har det gått igenom en del tuffa erfarenheter innan han gjorde sin återkomst till fotbollen förra helgen, tystlåtet, långt ifrån någon sorts fanfar, med Radcliffe i the Northern Premier League.

 

 

Det är en lång, komplex och stundtals sorglig berättelse och en påminnelse, kanske, om att ibland är inte ens den mest briljanta talangen tillräckligt när United, med sir Alex Fergusons ord, är en buss som inte väntar på någon.

 

 

Det är en ny start för spelaren och om allt går enligt planerna så är det första pinnen på fotbollsstegen då Gribbin nu ska visa att han inte är förlorad för sporten. Människorna som känner honom bäst säger att han är övertygad om att återuppliva sig själv. De pratar om en ung man som arbetar hårt och som trots allt inte har förlorat sin kärlek till fotbollen.

 

 

Men det var förmodligen inte vad Gribbin hade föreställt sig när han beskrevs som en blivande superstjärna från Uniteds till synes oändliga produktionsband med unga talanger.

 

 

 

När Gribbin drog på sig fotbollsskorna förra helgen, ungefär 15 miles (24,1 km) från Old Trafford, så skedde det i de opretentiösa omgivningarna vid Stainton Park, Radcliffe - den numera avlidna komikern Bernard Mannings gamla klubb, som den är känd lokalt - i den sjunde divisionen.

 

 

Planen har en sluttning. Man såg en hinkinsamling för att dra in pengar till förbättringar av arenan. Fotbollen kan kännas verklig på den här nivån. Det fanns charm och värme och en definitiv känsla av uppskruvad förväntan kring nyförvärvet.

 

 

Radcliffe annonserade Gribbins ankomst på klubbens hemsida genom att förklara hur spelaren, under andra omständigheter, skulle ha kunnat springa ut inför 75 000 människor på Old Trafford. Gribbin har, noterade texten, beskrivits som "den engelska Messi."

 

 

* * * * * * *

 

 

Nicky Butt har alltid utryckt sig rättframt och ärligt. Det var Gribbins sista vecka hos Manchester United och Butt, akademichefen, tittade honom i ögonen. Tuff kärlek, kallar de det. "Antingen kommer du att sluta som anställd på McDonald's eller så kommer vi köpa tillbaka dig för £100 miljoner (1,22 miljarder kr)."

 

 

Det är en hård miljö ibland, fotbollen.

 

 

Vissa spelare behöver en arm runt axeln, andra behöver tuffa ord. Hemligheten är att veta vilken metod som fungerar bäst för vilken spelare och kanske, efter lite reflektion, fanns det stunder när United hade svårt att hitta rätt balans med Gribbin.

 

 

Allt som egentligen kan sägas med säkerhet är att det inte var lätt för United att släppa en spelare med hans ovanliga gåvor.

 

 

Allt du behöver göra är att klicka dig online och titta på gamla klipp för att inse hur enkelt han kunde glida förbi motståndarna. Liverpool försökte locka bort dit honom en gång. Samma sak med Manchester City. Gribbin var med i The Guardian som en av 20 Premier League-stjärnor för framtiden. Kenny Swain, manager för Englands u16-landslag, pratade om att han kände sig andfådd när han såg honom spela.

 

 

"Han var en overklig talang," säger Charlie Scott, en annan f d akademispelare i United som numera spelar i Hongkong. "Jag menar, overklig. Gribbo var lätt en av de bästa spelarna jag någonsin har spelat med. Han kunde dribbla förbi fem spelare på träningarna och han skrattade när han gick förbi dig. Han var en fantastisk kille, full av skämt."

 

 

Alla säger samma sak. "Det var bara attitydproblem," säger en annan spelare. "Några saker pågick som det var tvunget att hållas tyst om."

 

 

På Old Trafford minns de den där gången då Gribbin gav en ung Matthijs de Ligt en rejäl uppsnurrning på ett utsålt Amsterdam Arena. Uniteds akademigrabbar mötte Ajax som en del av Edwin van der Sars testimonial 2011. Det var 53 000 på läktarna, inklusive Ferguson, Giggs, Van Gaal, sir Bobby Charlton och Dennis Bergkamp, och killen som bar nummer 10 i United lämnade intrycket av att han hade hela världen för sina fötter.

 

 

Hans första mål kom från straffpunkten och Gribbin var tillräckligt kaxig för att vifta med fingret mot lokalbefolkningen. "Underbart slagen straff och han vet hur man firar," skrattade tv-kommentatorn.

 

 

Vid Gribbins andra mål tog han bollen av De Ligt, sprang över hela planen och rundade målvakten. Hur kunde man inte vara imponerad?

 

 

(Foto: Ajax)

 

 

 

"Alla ringde mig hela tiden, 'Du måste se den här killen.' Jag åkte och kollade på honom och inom fem minuter kunde jag se att han var något speciellt," säger Swain, som även tränade Gribbin i Englands u17-landslag. "Tekniskt - för det är det första vi alla tittar efter - var han outstanding. Så mycket ren naturlig skicklighet. Och fysiskt likaså."

 

 

Men det var sant att Gribbin kunde ha arbetat hårdare och uppfört sig bättre. Det måste vara så - för varför skulle United annars ha släppt honom sommaren 2019? Det blossade upp bråk och gräl och ögonblick av omognad som adderade till den sista analysen, under Jose Mourinhos skift, om att en separation var nödvändig.

 

 

Mourinho hade för vana att kalla Uniteds akademispelare "kid". Faktum är att han sa det så många gånger att det inte var helt klart för Gribbin huruvida managern visst han riktiga namn eller inte.

 

 

"Callums beslutsfattande behövde utvecklas och kanske såg inte tränarna den nödvändiga förbättringen," säger Tony Park, en historiker och författare specialiserad på Uniteds ungdomslag. "Det var så synd för an var en otrolig talang med bollen. Han kunde glida förbi spelare med bollen bunden vid hans fötter. Han var en glädje att beskåda."

 

 

I en perfekt värld så kan Gribbin fortfarande hitta en väg tillbaka. "Jag skulle inte avskriva honom," säger Swain. "Ge inte upp honom. Ibland kan spelare få en uppenbarelse. Polletten trillar ner. Ibland möter man unga spelare som börjar fundera på sin situation och man får se en vändning.

 

 

"Mitt tålamod med unga spelare är ganska stort, särskilt när vi pratar om väldigt talangfulla individer, för det är så slösaktigt att avskriva folk p g a ett uppfattat attitydproblem eller någon förseelse. Den saken han inte kommer förlora är hans begåvning."

 

 

Ett steg i taget, såklart. Men människorna närmast Gribbin säger att, ja, polletten har trillat ner. Han är 22 nu - äldre, klokare, med en bättre förståelse för vad som behöv för att lyckas som professionell fotbollsspelare. Han har en bra familj omkring sig och en flickvän sedan lång tid tillbaka. Han har hållit sig i bra form (under tiden i United rapporterades det ofta felaktigt att han hade långvariga skadeproblem). Han vill ta igen förlorad tid.

 

 

Gribbins berättelse var med i Ryan Baldis bok The Dream Factory, som utforskade make-or-break-it-världen hos fotbollsakademier. "Gribbo skrev på ett fyraårskontrakt med United när han var 17," berättade Paul Mitten, som då var hans personliga tränare, för författaren. "De gav honom en förmögenhet. Jag har aldrig sett någon göra sådana saker med en boll. Han har en trollstav som vänsterfot. Men han är en komplex kille. Mentalt är han en komplex karaktär."

 

 

Tyvärr för Gribbin så kommer han troligtvis få gå igenom resten av livet och bli påmind om att han hade chansen att bli något stort på Old Trafford, men han tog inte tillvara på den. Han måste vänja sig vid att få höra, ofta av främlingar, att han borde ha gjort mer. Det finns påminnelser varje dag på sociala medier.

 

 

När Butt 2018 berättade för The Times att en spelare hade "glidit runt lite på en träning" inför Mourinho ville han inte namnge vem han menade.

 

 

Det var the Manchester Evening News som identifierade Gribbin som den påstådda gärningsmannen. "Jag blev helt galen på honom," sa Butt. "Jag sa, 'Det träningspasset var viktigare än någon match du kommer spela den här säsongen, u23, u19, u18. Att gå ut framför managern och visa hur bra du är är ovärderligt.' Nästa gång han var framför managern hyllade managern honom."

 

 

Men att återberätta det här kan skapa ett falskt intryck gällande vem Gribbin är nu. "Alla begår vi misstag," säger Mitten. "Att lära sig av dessa och gå vidare framåt är det som separerar folk. Jag vet att Callum har begått några men sedan jag träffade grabben är allt jag har sett en vilja och övertygelse om att ställa saker och ting till rätta."

 

 

Det finns även förmildrande omständigheter gällande Gribbins brist på matcher sedan han lämnade Old Trafford för två och ett halvt år sedan.

 

 

Ett tag fanns det en möjlighet till ett kontrakt med Brighton & Hove Albion. Gribbin spenderade tid på sydkusten men det var långt hemifrån och han har själv erkänt att han inte var redo att flytta.

 

 

Sheffield United, ledda av Chris Wilder, tog in honom på fri transfer. Gribbin gjorde ett år med u23-laget på Bramall Lane och de ville behålla honom länge. Men han var otålig och ville spela A-lagsfotboll så han tog en chansning och gick till Barrow i League Two när deras dåvarande manager, David Dunn, förklarade att han ville bygga laget runt honom.

 

 

Det blev aldrig så. Dunn hade sagt att han ville bli en mentor för Gribbin, ge honom privatlektioner och få fram all den där talangen. Men Barrow inledde trögt under deras första säsong tillbaka i the Football League och Dunn, som hade svårt att vinna över seniorspelarna, fick lära sig medan han jobbade. Det stod snabbt klart att han hade tvivel huruvida Gribbin var rätt spelare för en tuff säsong när botten av ligan.

 

 

I januari återfanns Gribbin i en liten grupp av Barrow-spelare som inte fick något truppnummer. De blev marginaliserade och tvingades träna själva. Det var förkrossande för någon som en gång i tiden drömde om att lysa upp the Premier League. Men Gribbin infann sig för träning varje dag. Attitydmässigt fanns det tecken på en ny mognad.

 

 

Den här säsongen har han tränat med Salford City, bara några miles (1 mile = 1,6 km) från platsen där han växte upp i Swinton, som son till en talangfull amatörboxare. Det dök upp ett provspel för Casa Pia, trea i Portugals andradivision, men han visste tillräckligt mycket om sig själv för att inse att språkbarriären skulle bli ett hinder. Och i dessa COVID-19-tider har det varit svårare än någonsin att få en fast plats i England då så många klubbar trimmar sina trupper och så många spelare finns på marknaden.

 

 

Allt detta förde honom således till the Northern Premier League förra helgen och hans första chans att insupa sin nya omgivning i en 2-1-vinst mot Stalybridge Celtic som berättade mycket för oss om livet på den här nivån.

 

 

Publiksiffran var 572 personer. Målvakten drog ner mittbackens shorts och möttes av jubel från läktarna. Radcliffes seger flyttade upp dem tre platser till position 12 och ingen verkade bry sig alltför mycket om antalet bollar som sparkades in i trädgårdarna på Pilkington Road och Stainton Close.

 

 

Radcliffes arena Stainton Park - Gribbins nya fotbollshem.

 

 

"Vi har en överenskommelse med grannarna om att de får gratis säsongsbiljetter så länge bollarna kastas tillbaka," förklarade ordföranden Paul Hilton. "Bakom det andra målet finns en damm - fast det är mer som en fiskesjö - och bollarna sköljs till sist tillbaka till kanten."

 

 

Gribbin har gjort ett bra intryck i sin nya klubb, enligt Hilton, och han har imponerat på ledningen genom att klargöra att han var betydligt mer intresserad av att spela regelbundet än att fundera på vilken sorts pengar man tjänar på den här nivån.

 

 

"Problemet är att fotbollen är en sådan stentuff affärsverksamhet, särskilt på toppnivån," säger Hilton.

 

 

"Många av spelarna på vår nivå har nio av de tio sakerna som behövs för att bli en professionell fotbollsspelare. Det handlar om att hitta det där saknade elementet och försöka fixa det. Det kan vara en svag fot, det kan vara mentaliteten, det kan vara vännerna de umgås med, det kan vara många saker.

 

 

"Förhoppningsvis kan vi hjälpa Callum att hitta vad hans grej är - och få honom tillbaka. Han har fortfarande en bra chans. Det kan vända lika fort för honom som det gick utför. Han har rätt attityd. Han är en bra kille och vi har en stolt historia av att ge spelare en knuff tillbaka upp i the Football League."

 

 

Mer än något annat har det varit en inlärningskurva. Gribbin var i Manchester United-bubblan sedan hans dagar i grundskolan och nu, som ung vuxen, upplever han livet på andra sidan.

 

 

Vid ett tillfälle i Sheffield United tog han en vattenflaska utan att tänka på att han kanske behövde fråga först. Det var kanske normalt på Old Trafford, där spelarna behandlas som kungligheter. I Sheffield fick han en utskällning. Ännu en läxa inlärd.

 

 

Gribbin har lärt sig saker om sig själv, också. Hans familj har sagt till honom att han borde vara stolt över den mentala styrkan han har visat under en del svåra tider. Hans pappa, Tony, är på alla matcher. De försöker alla tänka positivt. Det finns ingen fientlighet mot United, bara känslan av att det fortfarande finns tid för berättelsen att få ett lyckligt slut.

 

 

Underbarnet som en gång piskade in ett mål från 40 yards (36,5 meter) på Uniteds träningsplan - en dribblare, passare och specialist på fasta situationer i en och samma spelare - gjorde sin debut som inhoppare mot Tamworth i en 5-1-seger i the FA Trophy där han spelade fram till ett mål genom att dribbla bort tre motståndare inne i straffområdet. Förra helgen fick han sitta kvar hela matchen på bänken mot Stalybridge, trots att han trodd att han skulle få komma in i andra halvlek. Blev han sur? Agerade han arrogant?

 

 

En halvtimme efter slutsignalen var arenan i princip tom. Mörkret hade lagt sig. Regnet föll. Man såg bara en enda spelare och han sprang över hela planen, från ena målområdet till det andra, om och om igen. Det var Callum Gribbin, en gång i tiden i Manchester United, som körde sitt träningsprogram, dyblöt, samtidigt som alla andra var på väg hem.

Paul Hirst blickar tillbaka på Manchester Uniteds tre år under Solskjaer, en man med integritet och en hög standard, men som manager var han sorgligt nog ute på alldeles för djupt vatten

 

 

 

 

 

AV: Paul Hirst, The Times, söndag 21 november, 17:30 (svensk tid) 2021

 

 

Tio minuter efter slutsignalen på Old Trafford den 2 oktober fanns det en känsla av ilska inom Manchester United-truppen då de samlade deras tankar efter besvikelsen över 1-1-resultatet mot Everton.

 

 

Vid den tidpunkten av säsongen trodde Ole Gunnar Solskjaer och hans spelare att de var titelutmanare och såg krysset mot Everton som två förlorade poäng.

 

 

Men oavsett hur besvikna United-spelarna än var så kunde man hitta ännu längre ansikten i bortalagets omklädningsrum.

 

 

Efter en stunds tystnad vände sig en Everton-spelare om till en annan och sa: "Jag vet inte hur vi inte vann den här matchen idag. De [United] var f*****g s**t."

 

 

Under de sju efterföljande veckorna vägrade Uniteds ledning orubbligt att sparka Solskjaer. Efter 4-2-förlusten mot Leicester City insisterade United-representanter på att stödet för Solskjaer hos ledningen och i omklädningsrummet var "stenhårt."

 

 

Sen kom Liverpools 5-0-överkörning, en förlust som var så enkelt utförd mot United att det knappt fanns någon tillstymmelse till firande i bortalagets omklädningsrum efteråt. Liverpool-spelarna såg helt enkelt inte vinsten som någon riktig skalp. I deras ögon var det bara en rutinseger mot ett väldigt genomsnittligt lag.

 

 

En till pinsam förlust följde, då mot Manchester City, men United-ledningen vägrade fortfarande att genomgå akten som var liktydig med att döda Bambi. Ledningen hade lagt ett stort förtroende på Solskjaer, som fortfarande hade ett stort stöd från Uniteds notoriskt lojala supporterbas. Solskjaer hade gett dem en tredje- och andraplats i ligan, han hade hjälpt Mason Greenwood och Marcus Rashford till nästa nivå. Vid den tidpunkten hade han fortfarande kredit på banken.

 

 

Ledningen bestämde att det enda som skulle kunna få Solskjaer sparkad var om de inte såg någon kämpaglöd från laget i nästa match mot Watford.

 

 

Ed Woodward, den exekutiva vice ordföranden, och Richard Arnold, managing director, de två nyckelbeslutsfattarna, var inte närvarande på Vicarage Road, men det stod klart från vad de hemifrån såg på deras tv-skärmar att det inte fanns någon glöd, ingen matchplan och ingen sammanhållning. Därför fanns det ingen anledning för Solskjaer att stanna. Han informerades om sitt öde i lördags kväll och avskedningen annonserades i söndags förmiddag.

 

 

United sa att de "tyvärr" hade kommit fram till det "svåra" beslutet att Solskjaer skulle få sparken. I ett uttalande som var nästan tre gånger så långt som det som annonserade att José Mourinho fått sparken sa United att deras dystra form på sistone "inte bör skymma allt jobb som han [Solskjaer] har gjort under de senaste tre åren för att återbygga grunderna för långsiktiga framgångar."

 

 

Privat påminde klubbrepresentanter alla om att Solskjaer hade det bästa vinstfacitet av alla United-managers efter andra världskriget och att norrmannen hade gett 16 akademispelare deras debuter under hans 1 069 dagar som chef.

 

 

Men verkligheten är sådan att det inte går att linda in situationen i sockervadd. En av de bästa trupperna i Europa sladdar efter på sjunde plats i Premier League. United var tvungna att agera, men det kortsiktiga beslutet att ge tyglarna till Solskjaers tränare kommer kanske inte nödvändigtvis att ändra någonting. Desto snabbare nya ansikten med nya idéer kommer in, desto bättre är det.

 

 

Klubben har inte varit någon lycklig plats på ganska länge. Det har funnits tveksamheter inne i och utanför klubben gällande Solskjaer under hela hans regeringstid, men de har börjat lufta deras åsikter mer offentligt på senare.

 

 

"Ole är en trevlig kille men han får bra spelare att se medelmåttiga ut," var en spelares representants åsikt.

 

 

En spelare klargjorde sina känslor för en närstående vän för ett par månader sen och tydligheten gick inte att ta miste på. "Han är helt enkelt inte tillräckligt bra," sa den seniora truppmedlemmen.

 

 

Det har ställts frågor inom truppen gällande Solskjaers taktiska skarpsinne. Det överraskade även vissa spelare att Solskjaer knappt var involverad i träningspassen. För det mesta stod den f d anfallaren på sidlinjen på Carrington och lämnade ansvaret till Michael Carrick och Kieran McKenna att sköta träningarna. Duon anförtroddes även med det viktiga taktikpratet innan matcherna. McKenna, en 35-årig f d ungdomstränare, gillas av de yngre spelarna, men andra säger att hans stil påminner om en skollärare.

 

 

Under Solskjaer spelade United ibland en sprudlande fotboll, och klubben befinner sig i en bättre position nu jämfört med när han kom dit, men det fanns ofta en bristande kontroll och bristen på taktisk expertis från managern och hans tränare var tydlig. United nådde inte ända fram under Solskjaer. De nådde en final och fyra semifinaler under hans två hela år som chef, vilket skulle vara ett bra facit för ett mittenlag i Premier League, men inte för en klubb med så mycket prestige som United.

 

 

Det enkla faktumet är att Solskjaer inte hade rätt CV för att bli Uniteds manager till att börja med.

 

 

T o m de som arbetade med honom i Molde erkände det trots det faktum att han vann den norska ligan två gånger med klubben innan han blev Uniteds boss.

 

 

Det sägs att då de hörde att Solskjaer skulle flytta till Old Trafford plockade några spelare i Moldes trupp bort deras United-spelare ur deras Fantasy Football-lag då de fruktade att de skulle få problem.

 

 

T o m när de plockade in honom som interimmanager i december 2018 sa seniora personer att det bara fanns en mycket liten chans att Solskjaer senare skulle bli Uniteds manager på permanent basis.

 

 

De hade hört bra saker om Solskjaers man management-teknik, men de trodde att han bara skulle få styra skutan till säsongen 2018-19 var slut och att klubben då skulle anställa en högkalibrig tränare.

 

 

Mannen som toppade Uniteds kandidatlista var Mauricio Pochettino. Woodward var ett fan av argentinaren, som han kallade "Poch" under diskussioner med vänner.

 

 

Woodward beundrade även Julian Nagelsmann, den unga tränaren som då verkligen gjorde sig ett namn i Hoffenheim, och Thomas Tuchel, som då ledde Paris Saint-Germain.

 

 

Men till sist sveptes Woodward och ledningen iväg av känslorna som kom efter en svit med en förlust på 17 matcher och för det gav de Solskjaer ett treårskontrakt i mars 2019.

 

 

Ledningen kände att det var viktigt att återknyta till klubbens rötter efter den förgiftade José Mourinho-eran. De kallade det en "kulturell omstart."

 

 

En senior person sa att när man pratade med Solskjaer var det som att prata med Wayne Rooney eller Rio Ferdinand. Han pratade som en vinnare och förstod klubbens DNA.

 

 

Några var oroliga för att Solskjaer saknade auran för att ta över en så stor klubb, men de första tecknen var goda. I tillägg till en uppåtgående form förbättrade Solskjaer också disciplinen och standarden. Spelarna blev tillsagda att bära klubbkostymen till matcherna igen. En spelare blev tillsagd då han hade på sig en keps då han var på väg att borda lagets buss.

 

 

Trots att United slutade sexa i Premier League säsongen 2018-19 ledde Solskjaer ett ihoplappat lag till en osannolik seger mot PSG i Champions Leagues åttondelsfinaler.

 

 

Sommaren 2019 fick Solskjaer som han ville på transfermarknaden då Romelu Lukaku och Alexis Sánchez ersattes med Harry Maguire, Daniel James och Aaron Wan-Bissaka.

 

 

De första sprickorna i Solskjaers regeringstid började dyka upp senare det året. Några spelare blev överraskade att se Axel Tuanzebe, en spelare som tagit examen i Uniteds akademi, få kaptensbindeln i deras Carabao Cup-vinst mot Rochdale på Old Trafford. Rochdale var klubben där Tuanzebe startade sin karriär men det kändes bisarrt för vissa spelare att Paul Pogba, en världsmästarmittfältare, inte bar armbandet istället.

 

 

Solskjaer hade en egendomlig relation med Pogba. Solskjaer berättade för vänner vid starten av hans regeringstid att en av hemligheterna bakom sviten på 11 matcher utan förlust vid starten av hans tid som interimmanager var att "hålla Pogba lycklig".

 

 

United-managern funderade på att göra Pogba till vice kapten sommaren 2019 i ett försök att övertyga fransmannen om att stanna kvar. Men Pogba har fortfarande inte skrivit på något nytt kontrakt och är på väg att lämna på fri transfer nästa sommar. En del spelare anser att Pogba har för mycket makt i omklädningsrummet. En av dem konfronterade mittfältaren gällande hans uppenbara vägran att spela trots smärta då han hade en lättare skada.

 

 

Ibland gjordes inte Solskjaers jobb enklare av en del kaosartade belutsfattningar av hans överordnade.

 

 

Beslutet att ge Phil Jones, den skadebenägna United-försvararen, ett nytt kontrakt t o m 2023, med möjlighet till förlängning på ytterligare ett år, chockade Solskjaers personal.

 

 

Paniken i 11:e timmen-värvningen av Odion Ighalo på lån från Shanghai Shenhua på transferfönstrets sista dag i januari 2020 demonstrerade en brist på tydligt och långsiktigt tänkande. Samma sak kan sägas om nästa transferfönster då United plockade in Edinson Cavani på fri transfer den 5 oktober, trots att han hade varit tillgänglig sedan sju månader tillbaka.

 

 

När pandemin slog till på våren 2020 berömdes Solskjaer och hans personal av spelarna för hur de hanterade situationen.

 

 

Men utanför planen bubblade problemen mellan Solskjaer, hans tränarpersonal och ledningen.

 

 

Ledningen hade lovat att göra allt de kunde för att köpa loss Jadon Sancho till United, men Solskjaer tvingades vänta ytterligare ett år innan yttern anlände till Old Trafford.

 

 

Istället blev Donny van de Beek klubbens stora nyförvärv sommaren 2020 då han kom från Ajax för en avgift på upp till £40 miljoner (484 miljoner kr). Det känns helt otroligt att Van de Beek, en Champions League-semifinalist för endast tre säsonger sedan, bara har gjort fyra Premier League-starter sedan han skrev på för United.

 

 

Enligt källor kände Solskjaers personal att Van de Beek inte hade en tillräckligt robust personlighet för att hantera pressen från att spela för en så stor klubb.

 

 

Van de Beek chockades av hur han blev behandlad och samma sak gällde flera av hans lagkamrater. "Vad gör han [Van de Beek] här om han [Solskjaer] inte tänker spela honom?" frågade en spelare sin kompis.

 

 

Fallet med Van de Beek belyste ett annat problem med Solskjaers jobb som manager - bristen på chanstagningar. Under de två senaste säsongerna har Uniteds mittfält stundtals presterat bedrövligt. Fred, Paul Pogba, Nemanja Matic och - till en lägre grad Scott McTominay - har alla gått igenom tuffa perioder, precis som Bruno Fernandes. Men det är väldigt sällan som Fred har petats, eller Fernandes.

 

 

I försvaret har Harry Maguire och Luke Shaw spelat fruktansvärt dålig den här säsongen, men båda har behållit sina platser i laget.

 

 

Några spelare som är på gränsen till att få spela kände att det inte spelade någon roll hur hårt de tränade, de skulle ändå aldrig komma in i laget. Van de Beek och Jesse Lingard har presterat bra på träningarna, men ingen av dem kom i närheten av att starta någon match, vilket började irritera andra spelare i truppen också.

 

 

Under matcherna var Solskjaer motvillig till att göra förändringar. I finalförlusten i Europa League mot Villarreal för fyra månader sedan gjorde Solskjaer sitt första byte under övertiden, trots att flera av hans spelare var slutkörda.

 

 

I semifinalförlusten i Europa League mot Sevilla året innan gjorde Solskjaer inga förändringar förrän i den 87:e minuten.

 

 

Det fanns en känsla av att Solskjaer litade för mycket på sin förstaelva och alldeles för lite på avbytarna. Men när United plockade in Sancho, Raphael Varane och Cristinao Ronaldo kunde inte den f d Cardiff City-managern påstå att hans trupp inte var tillräckligt bred.

 

 

Ronaldos återkomst välkomnades av Solskjaers personal, men de var även bekymrade. En påpekade att de hade spenderat de senaste två och ett halvt åren med att bygga ett lag som litade på en hög press, bara för att sedan tilldelas en anfallare som i princip inte gör något jobb alls utan boll.

 

 

Det fanns även en del tveksamheter gällande huruvida Varane skulle kunna ställa om sig till Premier League. Solskjaers personal beundrade Marquinhos, PSG-mittbacken, men brasilianaren ansågs ligga utanför Uniteds budget för nyförvärv.

 

 

Men United inledde säsongen starkt och med ett nytt treårskontrakt i sitt arkiveringsskåp var Solskjaer optimistisk gällande en satsning på Champions League. "Målet är att gå hela vägen," sa han kvällen innan United förlorade deras gruppspelspremiär mot Young Boys Bern.

 

 

"Vi har adderat en del erfarenhet, kvalitet och ungdom. Förhoppningsvis är vi bättre förberedda i år."

 

Martial har totalt figurerat 10 gånger för United den här säsongen och då gjort ett mål.

 

 

 

 

AV: BBC Sport, söndag 26 december, 23:49 (svensk tid), 2021

 

Franske anfallaren Anthony Martial har informerat Manchester Uniteds tillfällige manager Ralf Rangnick att han vill lämna.

Rangnick sa att han i onsdags "pratade länge" med 26-åringen som sa till honom att "det är rätt tid för en förändring."

Martial har bara startat två Premier League-matcher den här säsongen och gjort ett mål.

Trots hans vilja att lämna Old Trafford bekräftade Rangnick att klubben ännu inte har tagit emot något erbjudande för forwarden.

Spelarens agent Philippe Lamboley bekräftade tidigare den här månaden att Martial ville lämna United i januari och tillade att han skulle "prata med klubben snart".

Rangnick sa: "Han förklarade för mig att han varit i Manchester United nu under de senaste sju åren och han känner att det är rätt tid för en förändring, att gå någon annanstans."

Martial skrev på för United 2015 från Monaco för £36m (439,7 miljoner kr), vilket gjorde honom till världens dyraste tonåring inom fotbollen då.

Han har gjort 79 mål på 268 matcher för de Röda djävlarna men han har blivit en perifer spelare efter värvningarna av Cristiano Ronaldo, Edinson Cavani och Jadon Sancho.

Han har hittills inte spelat i någon av matcherna där Rangnick varit chef och har totalt bara gjort 10 framträdanden den här säsongen.

"Jag tycker att på ett sätt är det förståeligt," tillade Rangnick.

"Jag kunde följa hans tankar men å andra sidan är det också viktigt att se klubbens situation. Vi har Covid-tider, vi har tre turneringar där vi har höga ambitioner och vill vara så framgångsrika vi bara kan.

"Hittills, utifrån vad jag vet, har det inte kommit något erbjudande från någon annan klubb och så länge det är så kommer han stanna."

• Jesse Lingards Manchester United-kontrakt går ut efter den här säsongen

 

• Lingard har avböjt diskussioner om ett nytt kontrakt då han är missnöjd med de föreslagna villkoren

 

• 28-åringen vill bli utlånad i januaris transferfönster

 

• Barcelona och AC Milan återfinns bland mittfältarens beundrare till nästa sommar

 

• Den engelska mittfältaren är desperat att få spela i Qatar 2022 efter att ha missat EM

   

Jesse Lingard vill lämna Manchester United och hoppas först få gå ut på lån i januari.

 

 

 

 

AV: Chris Wheeler, Daily Mail, torsdag 18 november, 2021

Jesse Lingard vill lämna Manchester United i januari efter att ha övergett kontraktsdiskussionerna med klubben.

Lingard avböjde Uniteds erbjudande i oktober, ett erbjudande som ska ha varit värt mindre än hans nuvarande kontrakt på Old Trafford och 28-åringen har inga planer på att återuppta förhandlingarna.

Lingard skulle föredra att bli utlånad igen i januari - efter att ha haft en framgångsrik lånetid hos West Ham under den andra halvan av förra säsongen - och sedan avsluta sin 22 år långa karriär med United då hans kontrakt går ut i slutet av juni.

Han kommer att kunna lämna som free agent i sommar och kan inleda diskussioner med utländska klubbar f r o m den 1 januari och han har redan attraherat starkt intresse från Barcelona och AC Milan. Det sägs att en representant för Lingards läger ska ha rest till Spanien för diskussioner förra veckan.

United avvisade förfrågningar från sex lag förra sommaren och Lingard blev kvar på Old Trafford efter att ha fått försäkringar om mer speltid av managern Ole Gunnar Solskjaer.

Men han har bara gjort en start - i the Carabao Cup mot West Ham i september - och han har spenderat mer tid på planen för England än han har för United.

Lingards chanser har begränsats av sommarköpen av Cristiano Ronaldo och Jadon Sancho och han sägs vara särskilt upprörd över att Daniel James togs ut före honom under säsongsinledningen, trots att den walesiska yttern var på väg att gå till Leeds United för £30 miljoner (358,9 miljoner kr).

Lingard har gjort två mål på hans fem framträdanden som inhoppare i Premier League den här säsongen och har därmed fortsatt den imponerande formen som gav nio mål och sex assist på 16 ligamatcher för West Ham.

Han gjorde ett stort misstag då United släppte in ett sent mål mot Young Boys i Champions League, men det betalade han tillbaka för då han kom in från bänken och spelade fram till Ronaldos vinstmål i nästa match i Grupp F mot Villarreal.

Men bristen på speltid för United - 154 minuter totalt jämfört med 169 minuter för England - kostade honom en plats i Gareth Southgates trupp till de nyligen spelade VM-kvalmatcherna mot Albanien och San Marino.

Lingard är desperat att få spela i Qatar 2022 efter att ha missat EM och han har kommit fram till att den enda möjligheten till det är att lämna United för att få ordinarie speltid.

VI MOT DEM!

Imorgon är det åter dags att stifta bekantskap med de bittra blå från andra sidan Manchester. Kan vi vinna den matchen? Absolut. Tror jag att vi kommer göra det? Nej. Kommer vi ändå göra tillräckligt för att Ole ska få behålla jobbet och efteråt kunna prata om en hedersam förlust? Förmodligen. Önskar jag att City vinner för att snabba på processen med att få in en elitmanager (läs mer om detta längre ner i dagens inlägg)? Nej verkligen inte, fullt så sjuk är jag inte. Vill jag att Ole kliver av och vi plockar in en manager som kan få ut max av laget? Ja. Hatar jag Ole? Verkligen inte.

 

 

Så, nu tror jag att jag har besvarat de flesta frågorna som många verkar fundera på inför morgondagens Manchesterderby. Tänker inte orda så mycket mer om den matchen utan koncentrerar mig mer på den rådande situationen i den röda klubben i Manchester.

 

 

Men när ni nu har surfat in här och börjat tagit er an min dynga ska jag självklart inte lämna er helt lottlösa. Njut och har gärna en liten näsduk till hands!

 

 

 

OLE...

Jag har hela tiden önskat att Ole ska lyckas i United som manager men nu står det helt klart för mig att han kommer inte göra det. Han har gjort fantastiska saker för oss på planen och han har gjort ett bra jobb som manager. Men tyvärr så räcker det inte i den europiska fotbollseliten. Sen vet jag att jobbet inte underlättas av att ha ett gäng kukhuvuden och parasiter i ledningsrummet, men det finns en anledning till att han på Red Issues sidor kallas "Mr Just Enough". Hans ledarskap går i cykler och när han står på botten så lyckas han skaka fram något resultat, så går det lite lättare, vindarna börjar vända och folk tror på honom igen, då börjar det om, pang! En ny käftsmäll. När han väl lämnar jobbet som Uniteds manager så kommer hans medelmåttighet att tydligt visa sig, för inget europeiskt topplag kommer vara intresserad av hans tjänster.

 

 

Jag skriver inte det för att verka "edgy" eller hård, det är bara den krassa sanningen. Han fick jobbet för att klubben behövde få in lite positivitet, han var (och är) älskad av fansen och det var knappast troligt att han på något sätt skulle sätta sig upp mot asen i slipsrummet. Ingenting i den anställningen handlade om hans kvaliteter som manager och förmåga att leda klubben tillbaka till den absoluta toppen igen. Och med ägare som är nöjda så länge en topp 4-placering säkras är han perfekt. Problemet är att nu är det fler lag som utmanar om de platserna och i och med de böghatande, journalistslaktande saudiernas intåg kommer det bli ännu tajtare där uppe.

 

 

Nu låter det som att jag bara riktar spyhinken mot Ole och ägarna, så är det inte, det är många spelare som ska skämmas över vad de presterar ute på planen. Men när det inte finns något system att vila mot, utan de bara förväntas gå ut och lösa saker och ting med individuell briljans, ja då blir ju inte uppgiften lättare. Kolla förvandlingen Chelsea har genomgått efter att ha gjort sig av med gamla klubblegendaren och äckliga Tory-anhängaren Frank Lampard och istället plockat in en riktig elitmanager. Jag blir inte förvånad om Tottenham får till en vändning under Conte och hur mycket det än tar emot att säga så är ju den tyska kompostkäften och det katalanska ollonet ligans två bästa managers.

 

 

Jag har även försvarat Ole och verkligen velat att han ska få chansen, men nu är det för mig solklart att han inte har det om krävs. Ska även säga att jag hoppas att det inte får gå så långt att fansen börjar vända sig emot honom, det vore oerhört tråkigt. Sen gör han det inte alltid så lätt för sig, inte minst med hans eviga prat om det gamla United, eller sån här idioti som han levererade på presskonferensen innan bortamatchen mot Tottenham (då han pratade om överkörningen vi åkte på mot scouserna):

 

 

"Det kändes som att vi var en boxare som fått massor av slag mot huvudet. Vi blev nerslagna i första. Vi hade en chans, vi släppte in ett mål, vi ville fixa till det men vi blev öppna. Se Tyson Fury när han blir nerslagen. Det är anmärkningsvärt hur lugn han är. Han räknar till 6, 7, 8, reser sig. Vi reste oss för tidigt."

 

 

Det är ju en lysande jämförelse, förutom den enda lilla skillnaden då att Fury inte däckades fem gånger, lyckades däcka sin motståndare fler gånger än han själv blev däckad och så är han världsmästare.

 

 

 

KLOCKREN KOLUMN OM DAGENS SITUATION I UNITED OCH HELT BRILJANT LIKNELSE

Innan vi kastar oss utför stupet och går vidare bara måste jag introducera en för mig ny stjärna på den brittiska journalisthimlen, det är en helt briljant kolumn av den för mig tidigare helt okända Malachy Clerkin på The Irish Times. Och det är alltid snyggt att se alla bli påminda om den "initiala synden", som han uttrycker det. Det är komprimerat, går direkt på poängen och summerar dagens situation i United på ett helt lysande sätt, mina damer och herrar: läs:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/11/04/11738143-manchester-uniteds-stjarnor-ser-till-sa-att-solskjaer-komedin-rumlar-vidare/

 

 

På Red Issue fortsätter ordsmederna att leverera och jag måste säga att den här liknelsen med dagens United är svårslagen och helt jävla briljant:

 

 

Det [United] är som en hopplös komapatient, som hålls vid liv av infusioner från en heroisk frisk donator, med hela familjen samlad runt sängen men faktum är att de i hemlighet hoppas att personen i sängen snart ska dö och befria alla inblandade från misären så att de alla kan gå vidare med deras liv. Då och då ger någon ifrån sig ett föga övertygande 'kom igen kompis, du klarar det', eller 'du sitter fortfarande vid ratten pappa' men det är ingen som tror på det.

 

 

Blommorna i vasen vid sidan av sängen har inte bytts ut på två veckor. Ingen tänker spendera pengarna som krävs för att få in fräscha blommor. De har redan hittat en ny husse och matte åt hans hund och uthyrningsrepresentanterna befinner sig i hans hus för att mäta gardinerna.

 

 

Och ute på fotbollsplanen bär Pogba DNR-märket*.

 

 

* DNR (Do Not Resuscitate, på svenska: "Nollad", "0 HLR" eller "Ej HLR"). https://sv.wikipedia.org/wiki/Nollad

 

 

 

ATALANTA BORTA

Atalanta är inte dåliga och man får ju ändå beundra jobbet som managern il signore Gian Piero Gasperini har gjort där, men att Duván Zapata, en fattig mans Lukaku, orsakar vår defensiv sådana stora problem fyller mig inte direkt med tillförsikt. Sen återvänder man hela tiden till frågan hur många gånger Ronaldo kan rädda poäng eller vinst åt United under en säsong?

 

 

 

KLARAR OLE ATT LEVERERA TOPP 4 DEN HÄR SÄSONGEN?

Det som är så irriterande med Uniteds brist på aktion kring managern är att den här säsongen fortfarande ganska lätt skulle kunna räddas. Ny gubbe in som chef innan nästa fönster e t c, e t c.

 

 

Jag har nämligen en otäck känsla av att Conte kommer att bevisa detta i Tottenham och vi kommer få uppleva ett av dessa 'kolla vad ni hade kunnat vinna'-ögonblick. Liverpool, Chelsea och Manchester City kommer ta de tre första platserna med oss vs Tottenham i kampen om plats 4 (om vi har tur). Eller - om ironin väljer att vara riktigt ironisk - så glider fucking Moyes West Ham in som fyra och lämnar oss båda flämtande. Och om det sistnämnda inträffar hoppas jag att Fergie klarar av att motstå lockelsen att hoppa upp och skrika 'vad var det jag sa?!'

 

 

 

UNITEDS BACKLINJE

Varane måste vara förstavalet bland mittbackarna tills vi verkligen har fått reda på om han är en föredetting eller inte. Bredvid honom handlar det om en längre-än-Danny-DeVito-tävling, men just nu skulle den svenska ynkryggen vara mitt val för tillfället. Mitt andraval skulle vara den där bedragaren till mittfältare McTominay. Även om han knappast glänser så tror jag att han kanske skulle kunna bli en genomsnittlig mittback (vilket är mer än man kan säga om spelare som Maguire för tillfället).

 

 

Efter att ha skrivit dessa rader kan jag därför inte göra annat än att skratta när jag på Twitter läser följande:

 

 

 

 

 

ROY KEANE!

Ni vet alla hur mycket jag beundrar och saknar den mannen. I dessa tider då United så ofta serverar skit ute på planen drömmer jag mig ofta tillbaka till tiden då han styrde vårt mittfält. Det är även helt fantastiskt att följa honom i rollen som expert i studion i engelsk tv, snacka om att säga precis vad han tycker, oavsett vem det handlar om och jag hade verkligen inte förväntat mig något annat.

 

 

Vid förra helgens match mot Spurs satt irländaren i studion och självklart fick han en fråga om insatsen mot scouserna och nej, han var inte helt nöjd!

 

 

Hans imitation av Harry-Huve är ren världsklass!

 

 

 

 

SNYGGT UNION BERLIN!

Tack och lov är det inte alla klubbars fans som reagerar som Citys, PSG:s och nu Newcastles när det kommer in blodiga oljepengar i klubben. Jag uppskattar verkligen Bayern München-fansens motstånd mot klubbsponsorn Qatar Airways. De visar där att man inte behöver bända isär skinkorna och ta emot dessa stenåldersdiktatorer ända in till roten.

 

 

Och det finns även många andra exempel på tyska klubbars fans som gör bra saker. Senaste exemplet såg vi igår (torsdag 4/11) då Union Berlins supportrar gjorde ett ställningstagande mot skandalen som kallas fotbolls-VM 2022 i Qatar under en match i Europa Conference League.

   

 

 

 

 

DAGENS TV-TIPS

Egentligen ska det väl heta dagens streaming-tips, men skit samma, om ni har lite tid över så rekommenderar jag The Men Who Sold The World Cup på Discovery+:

 

https://www.discoveryplus.se/program/the-men-who-sold-the-world-cup

 

 

Här under kan ni läsa the Mail on Sundays heluppslag om dokumentären:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/10/19/11736525-hur-de-kopte-fotbolls-vm/

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/10/19/11736524-drinkar-med-drottningen-gavor-fran-putin-och-20-000-175-464-kr-fran-resor-till-zurich-varje-manad/

 

 

 

MANCHESTER UNITED v LIVERPOOL 0-5

Ja, det är sant, det hände, det var ingen mardröm.

 

 

Jag kommer aldrig glömma Oles insatser för oss ute på planen och jag kan förstå att han tackade ja till sitt drömjobb när han fick möjligheten att bli Manchester Uniteds manager. Men jag tänker inte linda in det, han är nu ute på så djupt vatten att det är plågsamt att se och han måste stiga åt sidan. Jag vill självklart att han ska lyckas och leda oss till en ny framgångsera, men det kommer inte att hända och jag vill inte att det ska gå så långt att hans rykte som legendar i klubben ska börja solkas ner av det som händer nu.

 

 

För många är han känd som The Baby-Faced Assassin, men innan matchen mot scouserna döpte en av de briljanta ordsmederna på Red Issue helt klockrent om honom till the Basket-Case on Aspirin.

 

 

Det fanns många som trodde att om Liverpool skulle ge oss en riktig överkörning så skulle det kosta Ole jobbet. Jag var inte alls lika säker för han är verkligen "Mr Just Enough". Vändningen av 0-2-underläget till vinst med 3-2 mot Atalanta onsdagen innan gav honom tillräckligt med andrum, precis som det har gjort för honom under de föregående två och ett halvt åren.

 

 

Glöm inte att Moyes överlevde de rena 0-3-förödmjukelserna mot City och Liverpool tack vare resultaten mot "giganterna" Villa och Olympiakos. Så han lär inte få sparken så länge det finns ett skadedrabbat Atalanta och värdelösa klubbar som Spurs och Watford där som kan räcka över tre poäng till honom. Men om något går fel där så kan det bli jobbigt... Vi ska heller inte glömma att våra "underbara" ägare inte har siktet inställt på pokaler, utan på topp 4 och CL-stålarna.

 

 

Sen sitter ju ormen Woodward i ledningsrummet och han ska ju tack och lov snart avgå, men jag tror inte han är särskilt sugen på att sparka ÄNNU en manager innan det. Glöm inte att det är han som har anställt och sparkat Moyes, Van Gaalen OCH Mourinho.

 

 

Men efter att ha hört buropen i halvtid och efter matchen mot scouserna så var det nog i alla fall svettigt i Uniteds ledningsrum. Det tillhör ju inte direkt vanligheterna att publiken på Old Trafford öppet vädrar sitt missnöje mot laget, men det skedde verkligen denna hemska söndag. Inte bara det, stora sjok fick även nog på riktigt och lämnade arenan långt innan slutsignalen:

   

 

 

 

Man förstår ju hur långt det har gått och hur jäkla djupt vi har sjunkit när Liverpools fans står och sjunger "Ole's at the wheel..." på Old Trafford och förmodligen hoppades flera av de att förnedringen inte skulle bli alltför stor, för då hade ju risken funnits att norrmannen inte längre skulle få vara chef över Uniteds insatser ute på planen, något som för dem skulle vara dåligt. Såna insikter är inte trevliga att acceptera, men det är där vi befinner oss. Jag vet inte om det är någon tröst idag, men för 27-28 år sedan var rollerna omvända då scouserna hade en av deras klubblegendarer, Graeme Souness, som manager och han körde dem i skiten, varpå Red Issue drev en kampanj som de kallade "Souness Must Stay!"

 

 

Det känns som att många av dagens United-fans inte har så bra koll på vår historia, deras kunskaper om klubben sträcker sig på sin höjd till David Beckhams glansdagar. Därför känns det nästan bortkastat att skriva om det jag ska röra vid nu, men å andra sidan har jag svårt att se att särskilt många ungtuppar har klarat av att läsa så här långt då allt som inte kan sammanfattas i "ett Youtube-klipp" på 25 sekunder anses vara jobbigt och onödigt, därför skriver jag det ändå.

 

 

Den senaste United-bossen som lämnade klubben efter en 5-0-förlust (mot Crystal Palace) var irländaren Frank O'Farrell den 19:e december 1972. Men det är inte bara resultatet som har likheter med dagens situation, nej, precis som Ole så har O'Farrell också varit manager för Cardiff City och han fick också känna på hur det är att jobba under blickarna och skuggorna från en gigantisk företrädare med Europacupen på CV:et. Han hade också problemet att behöva göra plats åt en åldrad och underpresterande f d Ballon d'Or-vinnare på topp (Denis Law). Ok, Ronaldo erbjuder oss en hel del som ingen annan spelare kan erbjuda, men hans inkludering i startelvan är inte helt oproblematisk. Efter O'Farrell kom som bekant Tommy Docherty in och resten är så att säga historia, kan vi hoppas på en lika lyckad ersättare den dagen Ole äntligen frikopplas från posten som manager?

 

 

Jag vet inte om ni känner till Michael Crick, han är journalist och författare och dessutom ett stort United-fan. Om ni inte har läst hans bok "The Boss: The Many Sides of Alex Ferguson" från 2002, så se till att göra det, det är den bästa boken om Fergie som jag har läst. Hursomhelst så var förnedringen mot scouserna droppen som fick bägaren att rinna över för honom gällande Oles vara i United:

 

 

 

Det absolut jobbigaste med den här matchen var att scouserna gjorde fem mål på oss utan att behöva ta i. Det var ju knappast så att de överöste oss med bländade och briljant fotboll, långt därifrån. Det kändes som att de aldrig behövde lämna treans växel och ändå borrade de upp ett nytt rövhål på oss och förnedrade oss fullständigt inför hela världen. Den är tung att svälja. Med tanke på att jag har en vit period utan alkohol var det om möjligt ännu svårare att hacka i sig. Att ute på planen se 11 personer iklädda Uniteds matchdräkt vara så inkompetenta gör ont. Precis som insikten att vår manager tyvärr inte är i närheten av att ha de verktygen som krävs för att lösa det hela. Det känns verkligen som att man i omklädningsrummet och på träningsanläggningen bara pratar om Uniteds fornstora dagar och sen slänger ut bollen och hoppas på det bästa. Det finns ingen taktik, inget system förutom att lita på den individuella briljansen. Och den finns i överflöd, särskilt offensivt, men utan något mittfält, något grundmurat spelsystem och med ett försvar lika bräckligt som ett smörgåsrån så är det egentligen inte konstigt att det ser ut som det gör, synd bara att det gör så förbannat ont att se.

Nostalgi är en mäktig kraft i sportens värld och den betyder att norrmannen kommer fortsätta få sina chanser

   

Manchester United-managern Ole Gunnar Solskjaer skakar hand med Cristiano Ronaldo under Premier League-vinsten mot Tottenham Hotspur. Foto: Glyn Kirk/AFP via Getty Images

 

 

 

 

AV: Malachy Clerkin, The Irish Times, måndag 1 november, 2021

 

Fingerviftningen var magnifik, det måste man erkänna. Så fort Cristiano Ronaldos volleyskott hittade Spurs-målets låga hörn i lördags vreds kameran till Ole Gunnar Solskjaer för att fånga hans reaktion.

Man såg ingen glädjeexplosion från Manchester United-managern, inget knäglidningsfirande, inget utmanande vrål. Nix, bara en fingerviftning till ingen särskild och samtidigt till alla.

Du skulle döda en lång eftermiddag i en semiotikmodul på college genom att noga gå igenom den fingerviftningen. Vad exakt var det? En del av det var definitivt för att fira de två geniala bitarna som kombinerats vid målet - en underbar, millimeterperfekt boll från Bruno Fernandes som följdes av det där tillslaget i Ronaldo-avslutningen. Delvis måste det också ha varit en mild och för Solskjaer typisk hälsning till de tveksamma, som om han ville säga: 'det är en hyfsad kris vi befinner oss i, eh?'

Men även om det kanske hade varit förlåtligt under rådande omständigheter så behövde man bara titta på motståndarna i lördags för att reduceras till ett fnissanfall av det hela. Solskjaer kommer eller kommer inte att överleva de kommande veckorna som United-manager men oavsett hur man tittar på det kommer en svettfri överkörning av det sämsta Spurs-laget på många år troligen inte figurera så väldigt mycket bland sakerna som bestämmer utgången för honom.

Oavsett var just dina egna sympatier ligger så är Solskjaer-situationen både objektivt konstig och naket jätteunderhållande. Mel Brooks sa att tragedi är när jag skär mig i fingret. Komedi är när du ramlar ned i en kloak.

Men t o m de mest luttrade United-fansen måste skratta åt hur olyckligt det hela har blivit på Old Trafford. Och hur, på tre specifika och unika sätt, det är ett fiasko utan några paralleller i hela idrottsvärlden.

Till att börja med har för närvarande United en manager som inte är efterfrågad till något annat jobb inom den professionella fotbollen. Fundera på det - om och när de till sist sparkar Solskjaer, vad blir då hans nästa gig? Ett lag i mitten av Premier League-tabellen? Championship? Någonstans i Spanien kanske? Inget av det känns särskilt sannolikt.

 

Sentimentalitet

Kanske flyttar han tillbaka till Norge, kanske slutar han helt som manager. Man skulle inte ramla ihop i chock om han en dag kommer arbeta för United igen i någon slags ambassadörsroll. Vilket, med tanke på att han är managern som ledde laget i en 0-5-förlust hemma mot Liverpool förra veckan, säger en hel del om de tomma sentimentalitetskalorierna som tankar hela den här blandningen.

Vilket elegant för oss vidare till den andra United-specifika anomalin, nämligen att om det här var någon annan klubb eller om Solskjaer var någon annan manager, så hade det här lösts för länge sedan. Professionell fotboll brukar inte hålla på och krångla med sådant här. Antingen gör man det eller så gör man det inte. Om man inte gör det får man inte använda företagspengarna till att inte göra det längre.

Solskjaer har varit Uniteds manager i nästan tre år. Ingen pokal har vunnits. Vi har inte fått se någon titeljakt. Han vann priset som Premier Leagues bästa manager i januari 2019, hans första hela månad som chef, men har sedan dess inte vunnit det någon mer gång. Ändå har han belönats inte bara en gång, utan två gånger med treårskontrakt.

Detta trots en hel lista på vad som borde vara oacceptabla uppvisningar och resultat. Det är bara att välja och vraka bland komediförlusterna som skulle ha avslutat vilken annan manager som helst. 6-1-förlusten mot Spurs i oktober förra året. 2-1-förlusten borta mot Istanbul Basaksehir en månad senare som inkluderade insläppet av det som kanske var det strukturellt mest ovärdiga målet i europeisk turneringshistoria. Spola tillbaka ännu längre och vi hittar 4-0-förlusten mot Everton i april 2019 som dödade drömmen om Champions League-kvalificering. Två gånger har de varit det överlägset mest överdådigt finansierade laget i Europa League och ändå inte varit kapabla att vinna det.

Men Solskjaer står ändå kvar. Och inte bara det, han beundras fortfarande av stora sjok av supporterskaran, t o m av dem som vill att han ska gå. Nostalgi är en så djupt mäktig drog att även om United blir krossade av City nästa helg och ridån till sist går ner så kommer Solskjaer förbli den överlägset mest populära av alla United-managers som kommit in efter Ferguson. Och det kommer han fortsätta vara ända tills någon vinner nästa titel åt dem.

Självklart är det fullt möjligt att de kommer besegra City på lördag och då kommer hela cykeln börja om igen. Detta beror på den tredje unika faktorn som gäller, nämligen det faktum att Uniteds spelare är alltför bra för att saker och ting ska bli alltför dåliga under alltför lång tid. Muskedundret man lagt ut på transfers betyder att det alltid finns en utväg. Det finns ingen annan manager inom fotbollen som skulle överleva den här sviten av resultat samtidigt som han tillåts lämna ett nyförvärv som Jadon Sancho, köpt för €85m (843,7 miljoner kr), på bänken.

 

 

Oinspirerande

Nuno Espírito Santo stod vid sidlinjen bredvid Solskjaer i lördags, en lika oinspirerande manager vars framtidsutsikter inte är ljusa. Det var en dödande match under den första halvtimmen där två lag gjorde så gott de kunde för att inte bli först med att hamna i underläge.

Men Nuno har inte Ronaldo och han har inte Bruno och han har inte Cavani. Så trots att han för en vecka sedan hade oddsen 12/1 för att bli nästa manager att få sparken då Solskjaer toppade marknaden på 7/1, så skulle du inte sätta huslånet på att Spurs-managern kommer bli kvar längre än United-mannen den här veckan, eller hur?

Allt detta sköljs ut i vad som har blivit ett väldigt United-dilemma efter Ferguson. Den initiala synden att anställa David Moyes för att Ferguson sa det istället för att rekrytera en riktig ersättare. Vinglandet till passerade bäst före-datum-versioner av Louis van Gaal och José Mourinho.

Den proustianska anställningen av Solskjaer, så doftande av de fina gamla dagarna att en ärlig bedömning av hans faktiska managerförmåga ansågs vara ett sekundärt bekymmer.

Så nu har en av de största idrottsklubbarna i hela idrottsvärlden en manager som inte kan få ett jobb någon annanstans, som är älskad av fansen trots fruktansvärda resultat och vars spelare inte är tillräckligt bra kollektivt för att vinna något, men för briljanta individuellt för att få honom sparkad.

Det är vad jag kallar komedi, Mel.