I ett utdrag ur en ny bok pratar den f.d Manchester United- och Everton-yttern om att växa upp i Sovjetunionen, Tjernobyl och om att bli tillsagd att han var för kort för att lyckas inom fotbollen

Manchester Uniteds Andrej Kantjelskis på Röda torget i Moskva. "Jag var en av de minsta i akademin, jag var även den långsammaste." Fotograf: Ross Kinnaird/Empics Sport

AV: Tim Rich och Andrej Kantjelskis, the Guardian, onsdag 30 augusti, 2017:

Om du växte upp i Kirovograd på 1980-talet tränades du för anställning på de stora fabrikerna. Röda stjärnan, där min mamma jobbade, tillverkade traktorer och skördetröskor.

En annan byggde radioapparater medan en tredje tillverkade delar till fjärrstyrda missiler och de hade alltid tjänstemän som gick runt med geigermätare för att mäta radioaktivitetsnivåerna.

Tjernobyl ligger tre timmars bilkörning norr om Kirovograd och i april 1986, när jag var sjutton år, började geigermätarna få enorma utslag. Turligt nog för min familj så rörde sig det radioaktiva molnet från explosionen, som slet av taket på kärnkraftverket, norrut.

Under ungefär tio dagar fick ingen veta vad som hade hänt. Några representanter i det lokala Kommunistiska partiet fick veta men de valde att antingen inte säga något eller så smög de iväg till Moskva.

Sedan fick vanligt folk som min familj, gradvis genom snacket på stan reda på vad som hände i Tjernobyl. Det pratades om byggnadsarbetare som skulle flygas in för att utföra "byggnadsarbete", men i verkligheten hanterade de bränderna och dess följder.

Inte ens de som försökte tämja explosionens efterverkningar underrättades om vilka faror som väntade. Då åren gick hörde man talas om folk som dog av konstiga anledningar.

Då Tjernobyl inträffade hade jag lämnat Kirovograd för att bli en del av en fotbollsakademi i Charkiv, 230 miles (= 370 km) österut. Fotbollen var inte min första kärlek. Min dröm var att bli en ishockeystjärna. Min hjälte var Valerij Charlamov.

Han var liten och mörk - hans mamma var spanjorska - och han gjorde helt briljanta mål för CSKA Moskva. De erbjöd honom en massa pengar för att flytta till Kanada och spela i the National Hockey League men Charlamov var en alltför stor patriot för att lämna.

Han ledde det sovjetiska landslaget till två guldmedaljer i två raka vinter-OS. Han var också med i det sovjetiska laget som förlorade mot ett USA bestående av collegespelare i vinter-OS 1980 i Lake Placid, som de i Amerika kallar "The Miracle on Ice".

Året efter krockade han och hans fru, som körde bilen, med en lastbil. Kollisionen dödade de båda. CSKA pensionerade Charlamovs nummer 17-tröja tills hans föräldralösa son, Alexander, var tillräckligt gammal för att bära det. När jag gick till Everton blev jag tillsagd att jag fick välja mitt tröjnummer. Naturligtvis valde jag nummer 17 och när jag transfererades till Fiorentina bar jag nummer 17 av samma anledning.

I skolan specialiserade jag mig på gymnastik, särskilt ringarna och bommen, tills en dag då en lärare förslog att jag borde börja med fotboll. Jag förälskade mig i Diego Maradona.

Andrej Kantjelskis firar efter att ha nätat mot Everton för Manchester United. Fotograf: Croft Malcolm Croft/PA

Jag var sjutton när han tog Argentina till VM 1986. Jag var redan en professionell fotbollsspelare när Argentina mötte Sovjetunionen i VM 1990 i Neapel, staden där Maradona spelade för sitt klubblag, där han avgudades.

Det var den andra gruppspelsmatchen och efter att båda lagen hade förlorat sina öppningsmatcher skulle de som förlorade ha problem. Det stod 0-0 när Maradona tog bollen med handen på linjen. Domaren gav ingenting. Argentina vann med 2-0, Sovjetunionen var eliminerade från gruppspelet och Argentina gick vidare och nådde finalen.

VM och andra stora internationella turneringar var väldigt stora i Sovjetunionen för det var vanligtvis väldigt lite fotboll på tv. Om det fanns en tv-sänd sport som visades hela tiden, så var det ishockey.

Sändningarna av fotbollsmatcher i Sovjetunionen var väldigt elementära. Det fanns inget som helst försnack och inga analyser efter slutsignalen. Sändningen började när domaren blåste i pipan för att starta matchen och den slutade när han blåste för full tid. Till slutet av 1980-talet såg man det i svartvitt.

Ingen funderade ens på om det visades utländsk fotboll. När jag växte upp var Liverpool det dominanta laget i Europa. Mellan 1977 och 1985 var de involverade i fem Europacupfinaler men jag såg ingen av dem och när jag åkte för att spela i England visste jag väldigt lite om Liverpool och ännu mindre om de andra lagen.

Om man ville följa fotboll brukade man få köpa en tidning och min var Gazeta Futbol-Khokkei, halva tidningen ägnades åt fotboll och den andra halvan åt ishockey. Det var den tidningens enda ämnen. För mig kändes det som en perfekt kombination. Bevakningen av sport i den stora sovjetiska pressen var väldigt formell. Baksidan av Pravda hade korta, sakliga rapporter om den stora fotbollen, hockeyn eller friidrottsresultaten utan några kommentarer.

Tillsammans tjänade mina föräldrar 250 rubel i månaden. Med dagens växlingskurs hade våra hushållsinkomster varit £3,50 (38,18 kr). Men i Sovjetunionen kom man långt med 250 rubel.

Jag växte upp i en lägenhet med tre sovrum och det var sällan vi saknade något.

Dina hushållsbehov - hyran, telefonen, gasen, centralvärmen - kostade troligen bara trettio rubel (42p = 4,58 kr). En kostym kostade sextio rubel (84p = 9,16 kr), en Raketa-klocka, den som gavs till Röda armén, kostade 22 (30p = 3,27 kr). Matpriserna kontrollerades centralt av regeringen. Maten var billig; problemet var att så mycket mat ofta inte var tillgänglig.

Vi lekte alltid utomhus. Sovjetunionen hade fyra tv-kanaler och ingen av dem gav dig något större incitament att sätta på dem.

Kirovograd hade tre biografer, en av dem var döpt efter Felix Dzerzjinski, grundaren av KGB. Biograferna var öppna från nio på morgonen till elva på kvällen och det kostade tio kopek (1,5 öre) att komma in.

Folk var mer vältränade då. Facebook, mobiltelefoner, PlayStations; de hade inte kommit än när jag växte upp.

Andrej Kantjelskis, bakre raden, trea från vänster, fotograferad med Sovjets landslag 1991. Fotograf: Tass/Igor Utkin/TASS

I Sovjetunionen hade skolorna nummer, inte namn, en tradition som lever kvar i Ryssland än idag. Jag gick i Skola 32. Det fanns för många elever och inte tillräckligt många skolor, så man studerade i skift.

Det första skiftet varade från åtta på morgonen till klockan ett och det andra skiftet från ett till fem. En vecka hade man morgonskiftet och nästa vecka gick man in på eftermiddagen.

Jag studerade engelska men jag ansträngde mig inte ett dugg. Jag såg inte poängen med det och kunde inte föreställa mig några omständigheter där jag skulle kunna behöva tala det språket.

Vi var tvungna att lära oss dikterna av Pusjkin och Lermontov utantill och recitera det för klassen. Jag gillade berättelserna av Nikolaj Gogol, som Överrocken, som handlar om en fattig tjänsteman som sparar pengar för att köpa en överrock. När han sätter på sig den förändras hans personlighet.

Men de enda ämnena jag verkligen gillade var idrott och vad som kallades Trud. Det betyder "arbete" på ryska och involverade att lära sig snickeri eller gå runt på skolan och städa, putsa eller plocka upp skräp.

När man växte upp gick man igenom olika organisationer. När man var åtta år gammal gick man med i Lilla oktobristerna och vid elva års ålder blev man en Ungpionjär. De Lilla oktobristerna hade ett märke med en bild på Lenin på; Ungpionjärerna hade en röd halsduk.

Det var lite som gröngölingarna och scouterna.

Under den långa sommarledigheten åkte man på sommarläger, ofta till Krim, där man spelade tennis och fotboll, gick på dans eller promenader i skogen. Vi strövade fram i Gagarinparken i Jalta eller åkte på en bussresa genom vin- och tobaksgårdarna till Livadiapalatset, där Stalin, Roosevelt och Chruchill 1945 avgjorde ödet för efterkrigstidens Europa.

När det gällde familjesemestrar åkte vi på camping eller hyrde en lägenhet vid vattnet. Hotell kom inte på frågan för de var ständigt fulla och dyra. En bil var utanför våra ekonomiska gränser och detsamma gällde för de allra flesta. Om du hade en var det stort. Att ha en bil - en Lada eller en Moskvitj - var något speciellt.

När du var femton ansökte du om att gå med i Unga kommunistförbundet eller Komsomol. Om du ville gå vidare till vidareutbildningen var Komsomol-medlemskapet grundläggande och man var tvungen att göra ett skriftligt test. Typiska frågor var: "När grundades Sovjetunionens kommunistiska parti?" Eller: "När föddes Lenin?" Det var många datum och alla klarade inte av testet.

Precis som alla andra städer i Sovjetunionen hade Kirovograd en organisation kallad Sällskapet för den olympiska reserven. Det fanns för att leta igenom skolorna efter potentiella atleter, särskilt de som kunde gå vidare och representera landet i OS. När jag var elva år var OS väldigt stort. Det hölls nämligen i Moskva då.

En dag dök det upp en besökare på Skola 32. Hans namn var Valerij Karpinus och han kom ifrån Sällskapet för den olympiska reserven. Han ville se ett idrottspass och sedan delade han in gruppen i två lag till en fotbollsmatch. Efter matchen bad Karpinus tre av oss att stanna kvar.

Han ville att vi skulle gå med i hans fotbollsskola och kombinera det med lektionerna på Skola 32. Gradvis började jag spendera mer tid i fotbollsskolan än i den riktiga skolan. Min syster, Natasja, blev väldigt duktig på att skriva brev där hon förklarade min frånvaro. Det viktigaste i Karpinus träning var det viktiga i att passa en fotboll, hur en enda passning kunde gäcka ett helt försvar. Att hålla i bollen för länge var ett tecken på girighet som kunde förstöra ett lag. Detta var principer som bar mig genom min fotbollskarriär.

Träningspassen var intensiva. Om jag gick i morgonskiftet i skolan gick jag till eftermiddagsskiftet hos Karpinus akademi och vice versa.

När jag var fjorton träffade jag en annan man som skulle betyda mycket för mig på min väg mot att bli en fotbollsspelare. Han hetter Nikolaj Koltsov. Han hade varit försvarare för Dynamo Kiev och han drev en idrottsinternatskola i Charkiv. Det låg 240 miles (386 km) bort. Det var specialiserat på friidrott, gymnastik, simning... och fotboll.

Min mamma ville inte att jag skulle åka och det ville inte Karpinus heller, han tyckte att jag skulle vänta ytterligare ett år och åka till Kiev och träna som fotbollsspelare när jag var femton, men till sist vann jag och pappa argumentationen. Han skulle ha velat köra mig dit i sin lastbil, men istället stod vi en dag och väntade på bussen och den tio timmar långa resan till Charkiv.

Mer än etthundra andra personer hade gjort samma resa och vad som väntade på oss var en regim av sprinterlopp, bollarbete och matcher fem mot fem.

Under tre veckor sommaren 1983 var de etthundra reducerade till tjugo.

Koltsov var en hård tuktomästare. Han hade den sortens jobb som krävde att man var tuff. Han drev en nästan militärisk regim som inte innefattade konceptet fritid. Vi klev upp klockan sju. Sedan tränade vi, åt frukost och gick till skolan. På kvällen var det mer träning och på lördagarna spelade vi en match.

Det var tre lektioner varje dag. Man studerade de vanliga skolämnena: ryska, geografi, matematik. Jag föredrog historia för Ryssland har en sådan väldigt stor historia.

Firar med FA-Cupen i Manchester 1994. Fotograf: John Peters/Man Utd via Getty Images.

Historien jag lärde mig var Sovjetunionens historia: Lenin, revolutionen, familjen Romanovs fall och stormningen av Vinterpalatset. Michail Gorbatjov hade ännu inte tagit makten i Moskva, det var det gamla gardets sista år, Andropov och Tjernenko.

Glasnost hade inte kommit än. Allt var fortfarande väldigt traditionellt.

Dina slutbetyg graderades från ett till fem. I de flesta skolorna skulle jag ha fått en femma i idrott men Koltsov gav mig en fyra och en uppsträckning om "mer arbete att utföra". Man blandade in akademiska lektioner och om man gjorde dåligt ifrån sig under dessa hade Koltsov ett botemedel - ett sprintlopp på trettio meter, som upprepades trettio gånger.

För Nikolaj Koltsov fanns det alltid mer arbete att utföra. Han var aldrig nöjd men han installerade en brinnande vilja i mig att få spela för Dynamo Kiev. Det finns en rysk fras om att man "blir sjuk av att vilja något" och jag började bli sjuk av att vilja spela för Dynamo Kiev.

Sedan, en dag sent i januari eller tidigt i februari, blev tre av oss tillsagda att resa ner till Sotji, 700 miles (1,126 km) bort vid kusten mot Svarta havet, där det lokala laget, Metalist Charkiv, körde den långa försäsongsträningen som de i Ryssland kallar sbori. När vi anlände studerade tränaren mig uppifrån och ner och sade, "Till ingen nytta för mig för mig. För liten."

Jag var den kortaste i akademin och spelade som en nummer 10 och baserade mitt spel på den fantastiska brasilianaren, Jairzinho. Jag sade till tränaren att om han trodde på mig skulle jag kunna bli hans Jairzinho. "Inte en chans," blev svaret. "Du är inte tillräckligt lång till att börja med och jag tvivlar på att du har snabbheten eller uthålligheten." Metalist sade att de skulle ringa om de behövde mig. Det gjorde de aldrig.

Plötsligt blev jag väldigt sugen på att bli lång. Jag sträckte ut mig själv genom att hänga i en ribba med någon som höll mig i benen.

Jag blev tillsagd att morötter skulle göra mig längre, så naturligtvis vräkte jag i mig morötter och vitaminer - allt som kunde hjälpa mig att växa.

Jag var inte bara den minsta i akademin, jag var även den långsammaste. Det kommer kanske som en överraskning för alla som såg mig på kanten på Old Trafford men jag hade aldrig tränat friidrott.

Jag blev tillsagd att jag var tvungen att förbättra min spänst så på kvällarna, när ingen såg, smög jag ut i en skog vid träningsplanerna och tränade på att hoppa upp och ner på ett ben och dra upp mitt knä till bröstet. Det var en övning de på ryska kallade Blokha, eller "loppan".

Jag gjorde det etthundra gånger och sedan bytte jag ben och gjorde etthundra till. Jag gjorde det varje kväll i tre år. Jag hade drömmar, precis som alla tonårspojkar, och jag kunde inte föreställa mig mitt liv utan fotboll. Jag sade till mig själv att om jag var tvungen att träna så varje dag för att bli en professionell fotbollsspelare, då är det vad jag måste göra. Det var priset.

Utdrag från Russian Winters: The Story of Andrei Kanchelskis, publicerad av deCoubertin Books. Ute nu. Beställ din bok här: http://www.decoubertin.co.uk/Kanchelskis

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...