* Everton-fotbollsspelaren Wayne Rooney har anklagats för rattfylla idag

 

 

* Rooney, 31, körde en 29-årig kvinnas bil när han stoppades

 

 

* Englands bäste målskytt genom tiderna var i the Bubble Room-baren nära sitt hem

 

 

* Trebarnspappan togs till en lokal polisstation och förhördes av poliser

 

 

* Rooneys gravida fru Coleen ska ha varit borta på semester på Mallorca

   

Englands f.d kapten Wayne Rooney sågs prata i telefon då han kördes hem till sin Cheshire-herrgård av agenten Paul Stretford.

 

 

 

 

AV: Abe Hawken och Tracey Kandohla och Charlie Moore och Matthew Smith och Scott Campbell för MailOnline, publicerat: fredag 1 september, 2017, kl 10:26, uppdaterat: 17:19 (svensk tid):

 

 

Englands f.d kapten Wayne Rooney anklagades idag för rattfylla efter att ha stoppats då han körde hem en 29-årig brunett i hennes Volkswagen Beetle.

 

 

Den 31-åriga anfallaren sågs dansa på borden och sjunga Oasis-låtar inne på the Bubble Room-baren i Alderley Edge, i närheten av hans £6 miljonershem (66,1m kr) igår kväll.

 

 

Han poserade för selfies med fans och stoppades senare, just efter klockan 2 på natten, av polisen då han körde en svart bil onykter, den ägs av en kontorsarbetare från Salford, Greater Manchester.

 

 

Ungefär 10 timmar tidigare mötte han f.d Manchester United-lagkamraten Wes Brown och Burnley-försvararen Phil Bardsleys yngre bror.

 

 

Trion gick och åt på italienska restaurangen Piccolino i byn runt klockan 16:00 och drog sedan vidare till the Bubble Room där de festade till klockan 22:00.

 

 

Ögonvittnen såg trion sjunga och dansa till det lokala bandet Funky Treacle, som spelade Oasis-covers och Rooney sågs vråla ut deras tolkning av Wonderwall runt klockan 22:00.

 

 

Rooneys fru Coleen fotograferades på semester på Mallorca tidigare den här veckan, där visade hon upp sin mammamage och hon tros vara på väg hem nu.

 

 

En källa nära Rooney bekräftade att han var ute på en "session hela natten" med Wes Brown och andra och att han senare erbjöd sig att hjälpa en singelkvinna för att hon var "för full för att köra".

 

 

Wayne Rooney fotograferades med ett leende bredvid supportern Jack McIver på the Bubble Room-baren i Alderley Edge, Cheshire, igår kväll. Runt fyra timmar senare var Rooney arresterad.

 

 

   

Coleen Rooney fotograferades på Mallorca där hon visade upp sin mammamage (t.v.) efter att hon bekräftat att paret (t.h.) väntar deras fjärde barn tillsammans - 2 bilder

 

 

Den f.d Englands och Manchester United-stjärnan spenderade torsdagskvällen på the Bubble Room i Alderley Edge.

 

 

Sent under natten mellan torsdag och fredag sågs gruppen inne på cocktail-baren Symposium, som har öppet till "sent på natten", i den närliggande lilla staden Wilmslow, endast två miles (3,2 km) bort. Stället ägs av Hollyoaks-skådespelaren Ashley Taylor-Dawson.

 

 

Efter att ha lämnat stället stoppades Rooney då han körde en svart VW Beetle och arresterades av polisen. En källa sade till Metro att han låg tre gånger över gränsen.

 

 

Hans ansökan om borgen beviljades idag och han sågs bära samma kläder som han hade på sig igår kväll efter att ha spenderat natten på Middlewich-häktet.

 

 

Den f.d Champions League-vinnaren såg nedslagen ut då han pratade i telefon medan han halvlåg i baksätet på en Range Rover då han kördes hem av sin agent, Paul Stretford.

 

 

Cheshire-polisen bekräftade idag att de har åtalat Rooney för att ha kört bil medan han låg över den föreskrivna gränsen.

 

 

Han stoppades bara några meter från Symposium och släpptes idag mot borgen. Han ska infinna sig i tingsrätten i Stockport den 18 september.

 

 

En bild på Rooney då han ler med supportern och county-cricketspelaren Jason McIver inne på Bubble Room postades

på McIvers Instagram-sida klockan 22:00 igår kväll.

 

 

Hans cricket-lagkamrat Gary Davis sade följande till MailOnline: "Han kommer få lite skit imorgon när han spelar."

 

 

Rooney ska ha varit "synbart full" och ett ögonvittne sade att han var "vänlig" och "trevlig mot folk". Han sågs dricka vodka och lager, enligt folk i baren.

 

 

En källa sade följande till MailOnline: "Jag såg Wayne Rooney med två av hans kompisar inne på Symposium runt klockan 2:00."

 

 

Källan sade att han tyckte att Rooney var "synbart full" och sade att han skulle bli "överraskad" om det var sant att fotbollsstjärnan senare satte sig bakom ratten.

 

 

Ett annat vittne sade att Rooney drack öl inne på Bubble Room.

 

 

De sade följande till MailOnline: "Wayne var med Wes Brown och Phil Bardsleys yngre brorsa.

 

 

"De sjöng sånger och tittade på live-bandet. De sjöng alla Wonderwall av Oasis.

 

 

"Jag lämnade stället runt 22:30 och Wayne drack bara öl."

 

 

En polistalesman sade: "Mannen arresterades strax efter klockan 2:00 idag, fredag den 1 september, efter att poliser stoppat en svart VW Beetle på Altrincham Road, Wilmslow.

 

 

"Wayne Rooney, 31 år gammal, har sedan åtalats för att ha kört bil över den föreskrivna gränsen.

 

 

"Rooney har släppts mot borgen och ska infinna sig i tingsrätten i Stockport den 18:e september 2017."

 

 

 

En rejäl utekväll med polarna: Wayne Rooneys supkalas

13:00: Wayne Rooney lämnar träningen i Halewood, Merseyside.

16:00: Matgäster ser Rooney äta på den italienska restaurangen Piccolino i Alderley Edge. En av de postade följande på Facebook: "Sitter tillfälligt bredvid Wayne Rooney!"

22:00: County-cricketspelaren Jack McIver tar en bild med Rooney i Alderley Edge

2:00: Gäster säger att de såg Wes Brown och Wayne Rooney festa på Symposium i Wilmslow till långt in på natten.

Strax efter 2:00: Rooney arresteras av Cheshire-polisen precis utanför Symposium.

13:20: Polisen bekräftar att Rooney har åtalats för att ha kört bil då han var över den föreskrivna gränsen.

 

 

 

 

Bandmedlemmen i Funky Treacle Neil Shaw-Hulme uppträdde på Bubble Bar medan Rooney festade. Han sade att publiken "blev alldeles vild" när han dundrade ut Oasis.

 

 

Sångaren sade följande till MailOnline: "Det var en glad kväll och det var en fest för någons 25-årsdag .

 

 

"Jag såg inte Rooney - jag spelade gitarr och sax och keyboard medan jag sjöng så jag var ganska fokuserad på det."

 

 

Herr och fru Rooney har bott i Cheshire under de senaste 12 åren, på en herrgård i Prestbury, inte långt ifrån Evertons träningsanläggning i Finch Farm.

 

 

Det här är den senaste alkoholrelaterade indiskretionen i Rooneys privatliv som ofta har löpt parallellt med en imponerande spelarkarriär.

 

 

I november förra året sågs han "stappla omkring" och kunde "knappt prata" efter att ha kraschat ett bröllop efter Englands vinst mot Skottland i en VM-kvalmatch.

 

 

Anfallaren och hans engelska landslagskamrater bodde då på det lyxiga The Grove-hotellet i Watford, Hertfordshire.

 

 

Poliser filmades då de parkerat utanför Rooneys hem i Cheshire efter att han blivit arresterad misstänkt för rattfylleri.

 

 

Ett ögonvittne beskrev sig ha sett Rooney i cocktail-baren Symposium runt klockan 2:00 natten till fredag.

 

 

Rooney hamnade på Symposium i Wilmslow efter att ha dansat i en närliggande bar med sina vänner.

 

 

Trion gick ut och åt på den italienska restaurangen Piccolino i byn runt klockan 16:00.

 

 

Rooney sjöng och dansade inne på the Bubble Room klockan 22:00, det ligger bara fem miles (8 km) från hans hem i Prestbury. Han sågs senare inne på cocktail-baren Symposium fram till klockan 2:00 - men sedan arresterades han bara några meter därifrån.

 

 

Iklädd en Englands-tröja verkade Rooney vara glad över att bli igenkänd då laget avnjöt rundor av öl och rödvin med medlemmar från FA.

 

 

Trebarnspappan stannade enligt rapporterna kvar efter att större delen av truppen hade gått och lagt sig för natten och då poserade han för bilder med bröllopsgästerna.

 

 

En källa sade: "Hans tal var sluddrigt, hans läppar var röda av vin och hans ögon var röda.

 

 

"Vid midnatt tillfrågades han om han kunde komma och säga hej till gästerna vid en privat bröllopsfest."

 

 

Källan tillade: "Han var verkligen s***full. Han var ingen vacker syn då han gick därifrån runt klockan 1:00."

 

 

Coleen annonserade nyligen att de väntar sitt fjärde barn och det sägs att paret, tillsammans med deras tre barn, Kai, Klay och Kit, planerar att flytta till en ny £10 miljonersherrgård (110,1m kr).

 

 

Innan starten på den här säsongen skrev Rooney på nytt på för pojkklubben Everton i somras efter att ha återvänt dit från Manchester United.

 

 

Han annonserade även sin pensionering från landslagsfotbollen förra veckan efter att ha gjort 53 mål på 119 landskamper för England.

 

 

Coleen Rooney laddade upp ett fotografi på henne och hennes tre barn Kai, Klay och Kit på hennes Instagram-sida tidigare den här veckan.

 

 

Sedan hans återkomst till Goodison Park har Rooney gjort två mål på tre matcher och han spelade i sitt lags 2-0 förlust borta mot Chelsea i söndags.

 

 

Rooney är inte den första kända fotbollsspelaren att stoppas misstänkt för rattfylla.

 

 

I februari fick Liverpool-anfallaren Roberto Firmino sitt körkort indraget i 12 månader och bötfälldes med £20,000 (220,330 kr) efter att ha erkänt rattfyllan.

 

 

Brasilianaren, 25, stoppades och fick blåsa kl 3:00 på julafton på Strand Street i centrala Liverpool.

 

 

Firmino hade 46 mikrogram alkohol i 100 milliliter av sin utandningsluft, vilket är över den lagliga gränsen på 35 mikrogram.

 

 

I ett uttalande som släpptes efter hearingen sade han: "Jag ber om ursäkt, utan reservationer, till klubben, managern, mina lagkamrater och supportrarna för att jag satte mig själv i den här situationen. Vad jag har gjort är fel och utgör ett dåligt exempel."

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Kraschat bröllop och legat med prostituerade: Wayne Rooneys brokiga förflutna

 

 

AV: Charlie Moore:

 

 

Från att ha kraschat bröllop till att ligga med prostituerade, Rooney har en ökänd historia av förseelser.

 

 

I juli 2004 avslöjades det att Rooney hade varit otrogen mot sin dåvarande flickvän Coleen med den prostituerade Charlotte Glover. Han betalade 21-åringen £140 (1,542 kr) innan han lämnade henne med en signerad autograf som en souvenir.

 

 

En månad senare hade han sex med prostituerade Gina McCarrick, 37, på en bordell i Liverpool som tar £45 (496 kr) per gång.

 

 

Brokigt förflutet: Från att krascha bröllop till att ligga med prostituerade, Rooney har en ökänd historia av förseelser.

 

 

Han besökte henne 10 gånger och fångades av övervakningskameror. På samma bordell låg han med den 48-åriga mormodern Patricia Tierney, som hade på sig en kattdräkt av gummi och var känd som the "Auld Slapper".

 

 

Rooney bad senare om ursäkt då han sade: "Trots att det låter idiotiskt nu så besökte jag ibland massagesalonger och prostituerade.

 

 

"Jag ångrar det nu djupt och hoppas att folk kanske förstår att det är den sortens misstag man begår när man är ung och dum. Det var vid en tid då jag var väldigt ung och omogen."

 

 

2008 kom det fram bilder på Rooney då han rökte i en pool på hans hotell i Las Vegas då han var på smekmånad med Coleen.

 

 

Wayne Rooney och flickvännen Coleen McLoughlin, som han var otrogen mot med prostituerade.

 

 

Fotbollsspelare, som måste vara i perfekt fysiskt tillstånd, får inte röka men en källa sade: "Han verkade inte bry sig minsta lilla".

 

 

I juli 2009 låg Rooney med en prostituerad som tog £1,000 (11,017 kr) per natt medan hans fru Coleen var gravid med deras son Kai.

 

 

Han träffade Jennifer Thompson, 21, sju gånger under fyra månader och tog t.o.m med henne på dejter på barer, klubbar och casinos. 

 

 

Han trodde att Coleen skulle lämna honom och sade: "Mitt liv är i spillror... jag har varit så korkad," men hon tog tillbaka honom.

 

 

Rooney sågs senare röka på gatan och urinera bakom en glasåtervinningsbank då han var uppe och ute till gryningen på en nattklubb i Manchester.

 

 

Sedan, i november förra året, kraschade Rooney ett bröllop efter att ha druckit en hel del till sent på natten i Hertfordshire.

 

 

Rooney, 31, gjorde sina lagkamrater i Englands landslag sällskap på The Grove-hotellet i Watford, Hertfordshire där de tog bilder med bröllopsgästerna.

 

 

I maj 2010, innan England åkte ut ur VM i Sydafrika, insisterade trebarnspappan Rooney på att papparollen hade förändrat hans liv.

 

 

Han sade: "Att bli pappa betyder att du måste vara en förebild för din son och vara någon han kan se upp till.

 

 

"Nu har jag någon att se efter och jag vill bara vara med Kai och Coleen så mycket som möjligt. Jag går inte ut och klubbar särskilt mycket längre, kanske bara ett par gånger om året. Numera ligger jag i sängen vid 22:30."

I ett utdrag ur en ny bok pratar den f.d Manchester United- och Everton-yttern om att växa upp i Sovjetunionen, Tjernobyl och om att bli tillsagd att han var för kort för att lyckas inom fotbollen

   

Manchester Uniteds Andrej Kantjelskis på Röda torget i Moskva. "Jag var en av de minsta i akademin, jag var även den långsammaste." Fotograf: Ross Kinnaird/Empics Sport

 

 

 

 

AV: Tim Rich och Andrej Kantjelskis, the Guardian, onsdag 30 augusti, 2017:

 

 

Om du växte upp i Kirovograd på 1980-talet tränades du för anställning på de stora fabrikerna. Röda stjärnan, där min mamma jobbade, tillverkade traktorer och skördetröskor.

 

 

En annan byggde radioapparater medan en tredje tillverkade delar till fjärrstyrda missiler och de hade alltid tjänstemän som gick runt med geigermätare för att mäta radioaktivitetsnivåerna.

 

 

Tjernobyl ligger tre timmars bilkörning norr om Kirovograd och i april 1986, när jag var sjutton år, började geigermätarna få enorma utslag. Turligt nog för min familj så rörde sig det radioaktiva molnet från explosionen, som slet av taket på kärnkraftverket, norrut.

 

 

 

Under ungefär tio dagar fick ingen veta vad som hade hänt. Några representanter i det lokala Kommunistiska partiet fick veta men de valde att antingen inte säga något eller så smög de iväg till Moskva.

 

 

Sedan fick vanligt folk som min familj, gradvis genom snacket på stan reda på vad som hände i Tjernobyl. Det pratades om byggnadsarbetare som skulle flygas in för att utföra "byggnadsarbete", men i verkligheten hanterade de bränderna och dess följder.

 

 

Inte ens de som försökte tämja explosionens efterverkningar underrättades om vilka faror som väntade. Då åren gick hörde man talas om folk som dog av konstiga anledningar.

 

 

Då Tjernobyl inträffade hade jag lämnat Kirovograd för att bli en del av en fotbollsakademi i Charkiv, 230 miles (= 370 km) österut. Fotbollen var inte min första kärlek. Min dröm var att bli en ishockeystjärna. Min hjälte var Valerij Charlamov.

 

 

Han var liten och mörk - hans mamma var spanjorska - och han gjorde helt briljanta mål för CSKA Moskva. De erbjöd honom en massa pengar för att flytta till Kanada och spela i the National Hockey League men Charlamov var en alltför stor patriot för att lämna.

 

 

Han ledde det sovjetiska landslaget till två guldmedaljer i två raka vinter-OS. Han var också med i det sovjetiska laget som förlorade mot ett USA bestående av collegespelare i vinter-OS 1980 i Lake Placid, som de i Amerika kallar "The Miracle on Ice".

 

 

Året efter krockade han och hans fru, som körde bilen, med en lastbil. Kollisionen dödade de båda. CSKA pensionerade Charlamovs nummer 17-tröja tills hans föräldralösa son, Alexander, var tillräckligt gammal för att bära det. När jag gick till Everton blev jag tillsagd att jag fick välja mitt tröjnummer. Naturligtvis valde jag nummer 17 och när jag transfererades till Fiorentina bar jag nummer 17 av samma anledning.

 

 

I skolan specialiserade jag mig på gymnastik, särskilt ringarna och bommen, tills en dag då en lärare förslog att jag borde börja med fotboll. Jag förälskade mig i Diego Maradona.

 

 

Andrej Kantjelskis firar efter att ha nätat mot Everton för Manchester United. Fotograf: Croft Malcolm Croft/PA

 

 

Jag var sjutton när han tog Argentina till VM 1986. Jag var redan en professionell fotbollsspelare när Argentina mötte Sovjetunionen i VM 1990 i Neapel, staden där Maradona spelade för sitt klubblag, där han avgudades.

 

 

Det var den andra gruppspelsmatchen och efter att båda lagen hade förlorat sina öppningsmatcher skulle de som förlorade ha problem. Det stod 0-0 när Maradona tog bollen med handen på linjen. Domaren gav ingenting. Argentina vann med 2-0, Sovjetunionen var eliminerade från gruppspelet och Argentina gick vidare och nådde finalen.

 

 

VM och andra stora internationella turneringar var väldigt stora i Sovjetunionen för det var vanligtvis väldigt lite fotboll på tv. Om det fanns en tv-sänd sport som visades hela tiden, så var det ishockey.

 

 

Sändningarna av fotbollsmatcher i Sovjetunionen var väldigt elementära. Det fanns inget som helst försnack och inga analyser efter slutsignalen. Sändningen började när domaren blåste i pipan för att starta matchen och den slutade när han blåste för full tid. Till slutet av 1980-talet såg man det i svartvitt.

 

 

Ingen funderade ens på om det visades utländsk fotboll. När jag växte upp var Liverpool det dominanta laget i Europa. Mellan 1977 och 1985 var de involverade i fem Europacupfinaler men jag såg ingen av dem och när jag åkte för att spela i England visste jag väldigt lite om Liverpool och ännu mindre om de andra lagen.

 

 

Om man ville följa fotboll brukade man få köpa en tidning och min var Gazeta Futbol-Khokkei, halva tidningen ägnades åt fotboll och den andra halvan åt ishockey. Det var den tidningens enda ämnen. För mig kändes det som en perfekt kombination. Bevakningen av sport i den stora sovjetiska pressen var väldigt formell. Baksidan av Pravda hade korta, sakliga rapporter om den stora fotbollen, hockeyn eller friidrottsresultaten utan några kommentarer.

 

 

Tillsammans tjänade mina föräldrar 250 rubel i månaden. Med dagens växlingskurs hade våra hushållsinkomster varit £3,50 (38,18 kr). Men i Sovjetunionen kom man långt med 250 rubel.

 

 

Jag växte upp i en lägenhet med tre sovrum och det var sällan vi saknade något.

 

 

Dina hushållsbehov - hyran, telefonen, gasen, centralvärmen - kostade troligen bara trettio rubel (42p = 4,58 kr). En kostym kostade sextio rubel (84p = 9,16 kr), en Raketa-klocka, den som gavs till Röda armén, kostade 22 (30p = 3,27 kr). Matpriserna kontrollerades centralt av regeringen. Maten var billig; problemet var att så mycket mat ofta inte var tillgänglig.

 

 

Vi lekte alltid utomhus. Sovjetunionen hade fyra tv-kanaler och ingen av dem gav dig något större incitament att sätta på dem.

 

 

Kirovograd hade tre biografer, en av dem var döpt efter Felix Dzerzjinski, grundaren av KGB. Biograferna var öppna från nio på morgonen till elva på kvällen och det kostade tio kopek (1,5 öre) att komma in.

 

 

Folk var mer vältränade då. Facebook, mobiltelefoner, PlayStations; de hade inte kommit än när jag växte upp.

 

 

Andrej Kantjelskis, bakre raden, trea från vänster, fotograferad med Sovjets landslag 1991. Fotograf: Tass/Igor Utkin/TASS

 

 

I Sovjetunionen hade skolorna nummer, inte namn, en tradition som lever kvar i Ryssland än idag. Jag gick i Skola 32. Det fanns för många elever och inte tillräckligt många skolor, så man studerade i skift.

 

 

Det första skiftet varade från åtta på morgonen till klockan ett och det andra skiftet från ett till fem. En vecka hade man morgonskiftet och nästa vecka gick man in på eftermiddagen.

 

 

Jag studerade engelska men jag ansträngde mig inte ett dugg. Jag såg inte poängen med det och kunde inte föreställa mig några omständigheter där jag skulle kunna behöva tala det språket.

 

 

Vi var tvungna att lära oss dikterna av Pusjkin och Lermontov utantill och recitera det för klassen. Jag gillade berättelserna av Nikolaj Gogol, som Överrocken, som handlar om en fattig tjänsteman som sparar pengar för att köpa en överrock. När han sätter på sig den förändras hans personlighet.

 

 

Men de enda ämnena jag verkligen gillade var idrott och vad som kallades Trud. Det betyder "arbete" på ryska och involverade att lära sig snickeri eller gå runt på skolan och städa, putsa eller plocka upp skräp.

 

 

När man växte upp gick man igenom olika organisationer. När man var åtta år gammal gick man med i Lilla oktobristerna och vid elva års ålder blev man en Ungpionjär. De Lilla oktobristerna hade ett märke med en bild på Lenin på; Ungpionjärerna hade en röd halsduk.

 

 

Det var lite som gröngölingarna och scouterna.

 

 

Under den långa sommarledigheten åkte man på sommarläger, ofta till Krim, där man spelade tennis och fotboll, gick på dans eller promenader i skogen. Vi strövade fram i Gagarinparken i Jalta eller åkte på en bussresa genom vin- och tobaksgårdarna till Livadiapalatset, där Stalin, Roosevelt och Chruchill 1945 avgjorde ödet för efterkrigstidens Europa.

 

 

När det gällde familjesemestrar åkte vi på camping eller hyrde en lägenhet vid vattnet. Hotell kom inte på frågan för de var ständigt fulla och dyra. En bil var utanför våra ekonomiska gränser och detsamma gällde för de allra flesta. Om du hade en var det stort. Att ha en bil - en Lada eller en Moskvitj - var något speciellt.

 

 

När du var femton ansökte du om att gå med i Unga kommunistförbundet eller Komsomol. Om du ville gå vidare till vidareutbildningen var Komsomol-medlemskapet grundläggande och man var tvungen att göra ett skriftligt test. Typiska frågor var: "När grundades Sovjetunionens kommunistiska parti?" Eller: "När föddes Lenin?" Det var många datum och alla klarade inte av testet.

 

 

Precis som alla andra städer i Sovjetunionen hade Kirovograd en organisation kallad Sällskapet för den olympiska reserven. Det fanns för att leta igenom skolorna efter potentiella atleter, särskilt de som kunde gå vidare och representera landet i OS. När jag var elva år var OS väldigt stort. Det hölls nämligen i Moskva då.

 

 

En dag dök det upp en besökare på Skola 32. Hans namn var Valerij Karpinus och han kom ifrån Sällskapet för den olympiska reserven. Han ville se ett idrottspass och sedan delade han in gruppen i två lag till en fotbollsmatch. Efter matchen bad Karpinus tre av oss att stanna kvar.

 

 

Han ville att vi skulle gå med i hans fotbollsskola och kombinera det med lektionerna på Skola 32. Gradvis började jag spendera mer tid i fotbollsskolan än i den riktiga skolan. Min syster, Natasja, blev väldigt duktig på att skriva brev där hon förklarade min frånvaro. Det viktigaste i Karpinus träning var det viktiga i att passa en fotboll, hur en enda passning kunde gäcka ett helt försvar. Att hålla i bollen för länge var ett tecken på girighet som kunde förstöra ett lag. Detta var principer som bar mig genom min fotbollskarriär.

 

 

Träningspassen var intensiva. Om jag gick i morgonskiftet i skolan gick jag till eftermiddagsskiftet hos Karpinus akademi och vice versa.

 

 

När jag var fjorton träffade jag en annan man som skulle betyda mycket för mig på min väg mot att bli en fotbollsspelare. Han hetter Nikolaj Koltsov. Han hade varit försvarare för Dynamo Kiev och han drev en idrottsinternatskola i Charkiv. Det låg 240 miles (386 km) bort. Det var specialiserat på friidrott, gymnastik, simning... och fotboll.

 

 

Min mamma ville inte att jag skulle åka och det ville inte Karpinus heller, han tyckte att jag skulle vänta ytterligare ett år och åka till Kiev och träna som fotbollsspelare när jag var femton, men till sist vann jag och pappa argumentationen. Han skulle ha velat köra mig dit i sin lastbil, men istället stod vi en dag och väntade på bussen och den tio timmar långa resan till Charkiv.

 

 

Mer än etthundra andra personer hade gjort samma resa och vad som väntade på oss var en regim av sprinterlopp, bollarbete och matcher fem mot fem.

 

 

Under tre veckor sommaren 1983 var de etthundra reducerade till tjugo.

 

 

Koltsov var en hård tuktomästare. Han hade den sortens jobb som krävde att man var tuff. Han drev en nästan militärisk regim som inte innefattade konceptet fritid. Vi klev upp klockan sju. Sedan tränade vi, åt frukost och gick till skolan. På kvällen var det mer träning och på lördagarna spelade vi en match.

 

 

Det var tre lektioner varje dag. Man studerade de vanliga skolämnena: ryska, geografi, matematik. Jag föredrog historia för Ryssland har en sådan väldigt stor historia.

 

 

Firar med FA-Cupen i Manchester 1994. Fotograf: John Peters/Man Utd via Getty Images.

 

 

Historien jag lärde mig var Sovjetunionens historia: Lenin, revolutionen, familjen Romanovs fall och stormningen av Vinterpalatset. Michail Gorbatjov hade ännu inte tagit makten i Moskva, det var det gamla gardets sista år, Andropov och Tjernenko.

 

 

Glasnost hade inte kommit än. Allt var fortfarande väldigt traditionellt.

 

 

Dina slutbetyg graderades från ett till fem. I de flesta skolorna skulle jag ha fått en femma i idrott men Koltsov gav mig en fyra och en uppsträckning om "mer arbete att utföra". Man blandade in akademiska lektioner och om man gjorde dåligt ifrån sig under dessa hade Koltsov ett botemedel - ett sprintlopp på trettio meter, som upprepades trettio gånger.

 

 

För Nikolaj Koltsov fanns det alltid mer arbete att utföra. Han var aldrig nöjd men han installerade en brinnande vilja i mig att få spela för Dynamo Kiev. Det finns en rysk fras om att man "blir sjuk av att vilja något" och jag började bli sjuk av att vilja spela för Dynamo Kiev.

 

 

Sedan, en dag sent i januari eller tidigt i februari, blev tre av oss tillsagda att resa ner till Sotji, 700 miles (1,126 km) bort vid kusten mot Svarta havet, där det lokala laget, Metalist Charkiv, körde den långa försäsongsträningen som de i Ryssland kallar sbori. När vi anlände studerade tränaren mig uppifrån och ner och sade, "Till ingen nytta för mig för mig. För liten."

 

 

Jag var den kortaste i akademin och spelade som en nummer 10 och baserade mitt spel på den fantastiska brasilianaren, Jairzinho. Jag sade till tränaren att om han trodde på mig skulle jag kunna bli hans Jairzinho. "Inte en chans," blev svaret. "Du är inte tillräckligt lång till att börja med och jag tvivlar på att du har snabbheten eller uthålligheten." Metalist sade att de skulle ringa om de behövde mig. Det gjorde de aldrig.

 

 

Plötsligt blev jag väldigt sugen på att bli lång. Jag sträckte ut mig själv genom att hänga i en ribba med någon som höll mig i benen.

 

 

Jag blev tillsagd att morötter skulle göra mig längre, så naturligtvis vräkte jag i mig morötter och vitaminer - allt som kunde hjälpa mig att växa.

 

 

Jag var inte bara den minsta i akademin, jag var även den långsammaste. Det kommer kanske som en överraskning för alla som såg mig på kanten på Old Trafford men jag hade aldrig tränat friidrott.

 

 

Jag blev tillsagd att jag var tvungen att förbättra min spänst så på kvällarna, när ingen såg, smög jag ut i en skog vid träningsplanerna och tränade på att hoppa upp och ner på ett ben och dra upp mitt knä till bröstet. Det var en övning de på ryska kallade Blokha, eller "loppan".

 

 

Jag gjorde det etthundra gånger och sedan bytte jag ben och gjorde etthundra till. Jag gjorde det varje kväll i tre år. Jag hade drömmar, precis som alla tonårspojkar, och jag kunde inte föreställa mig mitt liv utan fotboll. Jag sade till mig själv att om jag var tvungen att träna så varje dag för att bli en professionell fotbollsspelare, då är det vad jag måste göra. Det var priset.

 

 

Utdrag från Russian Winters: The Story of Andrei Kanchelskis, publicerad av deCoubertin Books. Ute nu. Beställ din bok här: http://www.decoubertin.co.uk/Kanchelskis

De häftiga protesterna mot behandlingen av Manchester Citys fans i Bournemouth är en påminnelse - hårdhänta poliser och publikvärdar borde få rött kort

   

Manchester Citys Sergio Aguero försöker stå upp för ett fan som sprang ut på planen i Bournemouth. Fotograf: Mercury Press/Rex/Shutterstock

 

 

 

 

AV: Nick Glynn, the Guardian, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

Det är fantastiskt. Ditt fotbollslag nätar, i första minuten, sista minuten, sista minuten av övertiden, när som helst. Det uppstår 30 sekunder av ren extas, sprudlande glädje, man hoppar omkring, kramar folk man aldrig skulle krama någon annanstans. Det ackompanjeras av leenden, skratt, sång.

 

 

För 99,99% av fotbollsfansen kunde inte våld vara längre bort från deras tankar. Mål är sällsynta i fotbollen - jag är ett livslångt Birmingham City-fan, jag vet detta. Det här är inte rugby, eller cricket, eller tennis, där spelare tar poäng med tråkig upprepning. Det här är fotboll, där man kan se en briljant match i 90 minuter utan ett enda mål.

 

 

Jag minns att jag skakade hand med ett Millwall-fan när de besegrade Leicester borta efter ett mål i den 87:e minuten och att jag sade till honom att "det är den bästa känslan i världen". Han var chockad, han förväntade sig att som polisansvarig på matchen skulle jag på något sätt agera emot honom. Årtionden tidigare minns jag att jag räddade en av mina kollegor från Coventry-fållan på the Spion Kop i Leicester, då de försökte stoppa fans från att sjunga George and John's Sky Blue Army, som om att sjunga var något sorts farligt tidsfördriv.

 

 

Det har kommit kraftiga reaktioner gällande behandlingen nyligen av Manchester City-fans (och Sergio Agüero) i Bournemouth förra helgen - efter det att Raheem Sterling gjorde vinstmålet i den 97:e minuten. För att vara helt tydlig så är fotbollsplansinvasioner fel, men det finns en skillnad mellan en sådan invasion och glädjefyllt firande som en kort stund spiller in över den vita linjen och ut på planen - och det är där som lite sunt förnuft behövs.

 

 

Det är alltid intressant att se reaktionerna från publikvärdar och poliser när ett mål görs. Jag ser rädsla, ilska, aggression och ibland panik. För många verkar det som att den överlägsna viljan är att stoppa en helt normal och naturlig mänsklig reaktion på en sällsynt händelse, istället för att ta några steg tillbaka, dra några djupa andetag, hålla sig lugn och observera det hela och ge det en halv minut att lugna ner sig.

 

 

Och folkmassan kommer nästan alltid att lugna ner sig, särskilt när situationen inte förvärras av publikvärdar och poliser som kastar sig in och helt i onödan lägger sig i. När spelare går till sina egna fans för att fira så oroa er inte - det finns ingenting att oroa sig för. Fansen kommer vara tillbaka i säkerhet på sina platser på en minut, och spelarna kommer fortsätta med matchen.

 

 

Reaktionen hos publikvärdar och poliser på målfirande är symptomatiskt för ett större problem med regler och förordningar som reglerar fotbollsfansen, och sättet på vilket myndigheterna behandlar dem som en grupp. Många förordningar gäller bara fotbollsfans och snälla, försök inte påstå att vi alla förtjänar det. Det gör vi inte.

 

 

The Football (Offences) Act 1991 skrevs i de bristfälliga och partiska tiderna efter Hillsborough-katastrofen, när allmänheten lurades av en tabloids lögnaktiga rubriker och uppfattningen som stöttades av dåtidens politiker att alla fotbollsfans var "avskum", kapabla att urinera på döende fans.

 

 

Dessa lögner bevaras i the Football (Offences) Act och den underliggande känslan av ogillande och misstänkliggörande finns kvar i deras användning av polisen och publikvärdar över hela landet. Vi är alla huliganer, långt där inne, tänker man.

 

 

En del av lagarna som styr fotbollen är skrattretande. Reglerna för planintrång är för breda. Vi vill förhindra planinvasioner, inte kriminalisera och strypa någon som kliver över en linje några cm medan han eller hon firar.

 

 

Att kasta mynt kan göra någon annan blind eller orsaka andra allvarliga skador. Om individerna som kastar mynt kan identifieras välkomnar jag att lagens fulla kraft används. Tekniskt sett, inom lagbestämmelserna för "missilkastande", kan det vara ett brott att kasta tillbaka matchbollen in på planen. Samma sak gäller om man kastar bollen till ungen som desperat vill vara den som kastar tillbaka bollen in på planen. Att bara dricka alkohol så man kan se det från planen är ett brott. Reglerna är föråldrade och skrattretande.

 

 

Nu när Hillsborough-offren och deras familjer till sist är på väg att få se riktig rättvisa och försök till säkert stående till sist är på agendan - äntligen - känns det som att det också är hög tid att se över the Football (Offences) Act och andra relevanta regler och förordningar som gäller fotbollen. Inkonsekvensen gällande hur fotbollen arbetar med poliser och publikvärdar kan inte fortsätta. Det är dags för en oberoende, nationell genomgång.

 

 

När det gäller huvudlåsningar - som supportern på planen i Bournemouth, som Agüero verkade så inställd på att hjälpa, fick genomlida förra helgen - behövs det ingen genomgång eller nya lagar. Paragraf 3 i the Criminal Law Act 1967 klargör att fysiskt ingripande som används av polisen, och alla andra, inklusive publikvärdar på fotbollsmatcher, måste vara rimligt under omständigheterna. Fysiska aktioner måste stå i proportion till hotet man hanterar.

 

 

Huvudlåsningar är inte förbjudna (allt fysiskt agerande kan vara rimligt under rätt omständigheter), men den enda omständigheten som skulle kunna rättfärdiga ett huvudlås är när våldet eller risken som avvärjs är så allvarligt att det skulle rättfärdigas att döda eller orsaka väldigt allvarliga skador på "angriparen".

 

 

Tro inget annat, huvudlåsningar kan döda. Därför är rättfärdigandet av användandet av dem sällsynt. En enkel påminnelse av det faktumet till poliser och fotbollens publikvärdar kan vara tillräckligt för att förhindra en lättundviklig tragedi.

 

 

• Nick Glynn är en pensionerad senior polis. Han är ett expertvittne till polisens användning av våld, och var rådgivare och polisansvarig vid fotbollsmatcher under nästan två årtionden. 

F.d högste Old Trafford-bossen avslöjar första gången fotbollens kändaste par träffades och hur Sean Connery hade den perfekta riposten till Engandsesset Ince

   

Manchester United-legendaren David Beckham och frun Victoria fotograferade i år, var på Old Trafford när de första gången träffades

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Jordan Davies, the Sun, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

MARTIN EDWARDS har avslöjat berättelsen inifrån gällande hans 22 år som Manchester Uniteds ordförande - i sin nya självbiografi, Red Glory.

 

 

Här förklarar han sin roll i David Beckhams första möte med Spice Girl-Victoria, gången då Sean Connery stal showen från the Guv'nor Paul Ince och hur Neville-bröderna förutspåddes framgångar.. i cricket.

 

 

Gary och Phil Neville är två av de mest berömda bröderna någonsin i brittisk fotboll.

 

 

GARY OCH PHIL NEVILLE

Gary var kapten för ungdomslaget och en ledare på planen men vissa tyckte att Phil var en bättre spelare.

 

 

Båda var även väldigt duktiga cricketspelare och Phil var kapten för Englands U15-landslag. Ray Illingworth, den f.d kaptenen och managern, sade till mig att han var garanterad att spela för Englands landslag.

 

 

PARET BECKHAM

JAG SPELADE FAKTISKT en liten roll då de två blev ett par. Simon Fuller, managern för Spice Girls, ville komma till en match.

 

 

Han tog med sig Victoria och Mel C, så jag eskorterade dem till spelarlogen och det var där Victoria träffade David för första gången.

 

 

BOND OCH THE GUV'NOR

PAUL INCE var den självutnämnda Guv'nor, vilket jag tror att Alex [Ferguson] inte gillade överhuvudtaget.

 

 

Paul Ince delade United-omklädningsrum med många storspelare, som Ryan Giggs och Bryan Robson, men gradvis började han sig själv som the Guv'nor.

 

 

007-skådespelaren Sean Connery hade den perfekta riposten till Paul Ince då han ansåg att han var bossen.

 

 

Vid en försäsongsmatch borta mot Rangers var Sean Connery där. Alla grabbarna ville träffa honom så jag tog med honom in i omklädningsrummet. Han hade hört att Ince kallade sig själv the Guv'nor, så när jag introducerade honom sade Sean till honom: "Jag skulle vilja träffa the Guv'nor... är din fru här idag?"

 

 

TJUVJAKTEN PÅ RYAN GIGGS

ALEX arbetade outtröttligt med att övertyga Ryans föräldrar, särskilt hans mamma, om att det bästa hemmet för honom var Old Trafford istället för Maine Road.

 

 

Han var vår största talang sedan George Best. Alla pratade om Best - och det var samma sak med Ryan. Vi visste att han skulle komma att bli speciell.

 

 

Wales-legendaren Ryan Giggs behövde en del övertygande prat för att välja Old Trafford och blev sedan en av de största spelarna någonsin.

 

 

 

KAPET DENIS IRWIN

DÅ JAG TITTAR TILLBAKA på min tid med Manchester United har jag alltid sagt att mina två bästa köp var Eric Cantona och Peter Schmeichel.

 

 

Men om jag var tvungen att välja en tredje, så skulle Denis Irwin definitivt vara den spelaren.

 

 

Han var ett fantastiskt köp - en enorm del av pokalerna vi gick vidare och vann under 1990-talet.

 

 

Denis Irwin blev en av de mest pålitliga ytterbackarna i Premier Leagues historia.

 

 

Red Glory: Manchester United and Me av Martin Edwards publiceras av Michael O'Mara Books: https://www.amazon.co.uk/Red-Glory-Manchester-United-Me/dp/1782438122

F.d Old Trafford-ordföranden avslöjar i Red Glory: Manchester United and Me att diskussioner fördes med Arsenal-chefen som var "intresserad"

   

Arsene Wenger var en eldig rival till Alex Ferguson - men Manchester United ville även att han skulle bli skottens ersättare.

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Jordan Davies, the Sun, torsdag 31 augusti, 2017:

 

 

EN NIO ÅR lång pokaltorka, katastrofala transferaffärer och misslyckanden i Europa skulle ha varit svårt att svälja på Old Trafford efter Fergies framgångsrika år.

 

 

Men om Arsene Wengers facit på senare är något att utgå ifrån så hade det kunnat bli Manchester Uniteds öde om de hade lockat till sig fransmannen 2002.

 

 

Den dåvarande ordföranden Martin Edwards ledde den mest storslagna eran i Uniteds historia, med Alex Ferguson som manager.

 

 

Uniteds försök att sno åt sig Wenger från Arsenal avslöjas av den f.d ordföranden Martin Edwards i hans nya självbiografi Red Glory: Manchester United and Me.

 

 

Alex Ferguson hade annonserat att han skulle sluta efter säsongen 2001/02 så United närmade sig the Gunners boss.

 

 

Men Fergie svarade för en dramatisk U-sväng i februari 2002.

 

 

Men Edwards säger att han var tystlåtet säker på att kunna landa Wenger.

 

 

Han avslöjade: "Vårt förstaval var Arsene.

 

 

"Sedan han kom till Arsenal 1996 hade Wenger varit ganska framgångsrik, särskilt under hans första hela säsong som manager då han vann Dubbeln.

 

 

Arsene Wenger känner en stark lojalitet till David Dein, säger Martin Edwards.

 

 

 

"Och medan det är sant att säga att han genomlidit svåra tider sedan dess så ansåg vi då att han var den bästa kandidaten till att ersätta Alex.

 

 

Han var definitivt mitt val nummer ett. Så vi gjorde vårt närmande och Wenger visade upp ett litet intresse, tillräckligt för att vilja träffa Peter Kenyon och mig i hans hus i London för att lyssna på vad vi hade att säga.

 

 

"Faktum är att vi hade ett par möten med honom och ett tag trodde vi att det fanns en möjlighet att han skulle komma till oss.

 

 

"Men jag tror att Wenger kände lojalitet till David Dein.

 

 

"Han stod David väldigt nära och det var orsaken han gav oss till sist till varför han sade nej till United.

 

 

"Han kände att han hade startat något med Arsenal och att hans band till klubben var för stora, han ville inte bryta de banden."

 

 

Sven-Göran Eriksson, då Englands boss, var ännu närmare att komma.

 

 

Svensken kom överens om villkoren med de Röda Djävlarnas chefer innan han såg affären stoppas då Ferguson gjorde sin U-sväng.

 

 

Men Edwards erkänner att han hade reservationer gällande Erikssons vilja att spendera stora pengar.

 

 

Han tillade: "För att vara sanningsenlig var jag inte 100 procent säker på att han var rätt man för jobbet.

 

 

"Ja, han hade haft en del framgångar och han hade ett bra facit, men han hade spenderat mycket för att uppnå framgång. Och han var oprövad i engelsk klubblagsfotboll."

 

 

Men det blev ändå ingenting av det då Fergie ändrade sig och ledde United vidare till ännu mer framgångar.

 

 

Men trots att pokalerna fortsatte att ramla in var det inte alltid helt smidigt bakom scenen.

 

 

Edwards erkänner att han stundtals hade en besvärlig relation med Fergie under sin regeringstid - och där de inte kom överens gällde ofta managerns lön.

 

 

Ett gräl involverade att Fergie hotade att BOJKOTTA utmarschen på Wembley i 1996 års FA-Cupfinal mot Liverpool.

 

 

Edwards skriver: "I slutet av säsongen 1994-95 var Alex fortfarande irriterad på att han fick mindre betalt än George Graham, och trots att vi inte hade vunnit något den säsongen bad han mig om ännu en löneförhöjning.

 

 

Alex Ferguson var missnöjd med lönen från United då de vann 1996 års FA-Cupfinal.

 

 

England ville ersätta Terry Venables med Alex Ferguson, säger Martin Edwards.

 

 

"Saken löstes inte som Alex ville ha det. Under dagarna fram till FA-Cupfinalen 1996 kom frågan om hans lön upp till ytan igen. Jag lämnade förhandlingarna till fotbollsdirectorn Maurice Watkins och ordföranden Roland Smith.

 

 

"Jag fick senare höra att saker och ting hade gått väldigt hett till och Alex, frustrerad över vad som hade erbjudits, hotade med att inte ta på sig managerns traditionella cupfinalsroll att leda ut sitt lag på Wembleys plan.

 

 

"Jag tror inte det fanns någon riktig möjlighet att Alex skulle lämna United gällande sin lönedispyt med oss, men jag tror att FA vädrade blod i vattnet och som ett resultat ville de att Alex skulle ersätta Terry Venables som Englands manager.

 

 

"En skotte som leder England! Inte en chans."

 

 

Trots deras upp- och nedgångar är Edwards helt övertygad om att Fergie inte skulle ha nått framgångarna som han uppnådde utan hans stöttning.

 

 

Den f.d ordföranden spenderade 23 år på toppen av Old Trafford, han startade 1980 och ledde Uniteds tillväxt fram till en global supermakt.

 

 

När han lämnade sin roll 2003 hade de vunnit åtta Premier League-titlar, sex FA-Cuper och Champions League - inklusive den berömda Trippeln 1999 - under hans regeringstid. Och genom ekonomiska manövreringar, som att börsintroducera klubben 1991, var United värt mer än £700 miljoner (7,63 miljarder kr) då han lämnade.

 

 

Han var även mannen som tog Fergie till Manchester 1986 och betalade då endast £600,000 (6,54m kr) i kompensation för att ta skotten från Aberdeen.

 

 

Men trots Fergusons briljans på sidlinjen menar Edwards att den legendariska bossen har en hel del att tacka honom för. Han sade: "En av mina största styrkor som ordförande och vd var att jag var en bra delegerare.

 

 

Jaap Stam visade sig bli ett superbt köp när United förstärkte sitt försvar 1998.

 

 

"Jag anställde folk som jag trodde var rätt för jobbet och lät de göra sina grejor och jag lade mig inte i.

 

 

"Det bästa exemplet på det var Fergie. Jag försökte så mycket jag kunde att ge honom verktygen för jobbet.

 

 

"Under den första tiden hade Alex och jag en väldigt nära relation.

 

 

"Efter att klubben börsintroducerades 1991 var jag tvungen att avsätta mer tid med klubbens affärer, så jag drogs bort och var inte lika nära Alex.

 

 

"Men jag var alltid stöttande av vad han försökte göra, särskilt med ungdomarna och lagbygget, att köpa spelare och betala de högre lönerna som vi till sist var tvungna att acceptera.

 

 

"Jag tycker att sättet på vilket jag stöttade Alex visas i resultaten och pokalerna vi samlade på oss genom åren.

 

 

"Jag missunnar inte Alex några av applåderna han fick - han förtjänade varenda en av dem. Men oavsett hur viktig hans roll som manager var, så var Alex en del av ett tydligt definierat system som hjälpte till att göra hans framgångar möjliga.

 

 

Dwight Yorke bildade ett superbt anfallspar med Andy Cole från 1998.

 

 

"1998, när klubben inte vann någonting, tror jag inte att någon annan klubb vid den tiden skulle ha köpt Jaap Stam och Dwight Yorke för totalt £23m (250,8m kr).

 

 

"När saker och ting blev tuffa och vår dominans i det inhemska spelet såg ut att glida iväg hade vi medlen och resurserna för att lösa det.

 

 

"Om vi inte hade gjort det hade vi aldrig vunnit Trippeln, oavsett hur bra managern än var."

 

 

EDWARDS OM ATT SPENDERA

ANKLAGELSEN har alltid sagt att United sålde ut sig och blev överdrivet kommersialiserat - men alla klubbar gjorde samma sak.

 

 

Medan jag drev United hade vi aldrig någon god fe som Chelsea, där en rik individ tar över, kastar pengar omkring sig och ändrar deras fotbollsöde.

 

 

Allt genererades från oss själva genom en bra förvaltning.

 

 

CANTONAS KONTRAKT

ERIC anlände till mitt kontor och jag förklarade att om vi förlorade ligan så kunde det sluta med att han fick mindre - men om vi vann den skulle han få mer.

 

 

Jag frågade: "Så under de tre kommande åren Eric, hur många gånger kommer vi att vinna ligan?"

 

 

Omedelbart sade han: "Tre gånger", det var så säker han var.

 

   

Eric Cantona var alltid säker på Man Uniteds titelchanser.

 

 

DET UTEBLIVNA KÖPET AV ZIDANE

JAG KAN fullt ut förstå Alexs argument då för att inte ta Zidane. Alex kunde inte veta att Eric skulle sluta. Det är väldigt likt Lineker-situationen under Ron Atkinsons tid... men Zidane i Uniteds röda tröja är en av de största vad-som-kunde-ha-blivit-händelserna under min regeringstid i klubben.

 

 

Man United missade chansen att köpa Zinedine Zidane.

 

 

EDWARDS OM... VERON

JAG VAR väldigt besviken när vi köpte Juan Sebastian Veron 2001.

 

 

Vi hade vunnit ligan och vi hade Nicky Butt hos reserverna. Jag kände, 'Varför spendera £28 miljoner (305,4m kr) på en spelare som kostar £5m (54,5m kr) om året i lön?'

 

 

Vi bröt lönestrukturen på en spelare. Jag tyckte inte det var nödvändigt.