Kick It Out har skrivit till klubben gällande den stötande läktarsången

   

Klipp dök upp på fans som sjöng läktarsången i 3-0 vinsten mot Basel.

BRADLEY ORMESHER/THE TIMES

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Paul Hirst, The Times, tisdag 19 september, 2017:

 

 

Manchester United har blivit ombett att stoppa deras supportrar från att sjunga en sång om Romelu Lukakus könsorgan. Fotbollens grupp för antidiskriminering menar att läktarsången är stötande, diskriminerande och förstärker rasistiska stereotyper.

 

 

Klipp har dykt upp på United-fans som sjunger sången om Lukaku, som skrev på från Everton i en affär värd £90 miljoner (1,03 miljarder kr) i juli, under klubbens 3-0 vinst hemma mot Basel i Champions League förra veckan. Det sägs att United-fans upprepade läktarsången i söndags på Old Trafford när deras lag besegrade Everton med 4-0 i Premier League.

 

 

Sången, som går till melodin från the Stone Roses Made of Stone, gör en referens till storleken på anfallarens penis. Kick It Out sade att sången bör förbjudas för att den förstärker stereotypen att svarta män har större könsorgan än andra.

 

 

"Kick It Out är medvetna om klippen med en påstått rasistisk läktarsång sjungen av Manchester United-supportrar som dök upp i onsdagskväll [13 september]," sade en talesman för gruppen.

 

 

"Texten som används i sången är stötande och diskriminerande. Rasistiska stereotyper är aldrig acceptabla i fotbollen eller i samhället i stort, oavsett den eventuella intentionen att visa stöd för en spelare.

 

 

United kommer nu att upprätthålla en förbindelse med Kick It Out i det aktuella fallet.

BRADLEY ORMESHER/THE TIMES

 

 

"Vi har kontaktat Manchester United gällande saken och vi kommer ha ett nära samarbete med dem och FA för att se till så att det adresseras snabbt. Om vi får några rapporter som relaterar till den diskriminerande sången, kommer dessa att lämnas vidare till det styrande organet och förövarna kan förvänta sig en bestraffning."

 

 

Jag förstår det som att United nu kommer upprätthålla en förbindelse med Kick It Out i det aktuella fallet och söka specialistrådgivning från industrins andra organ för att fastslå huruvida läktarsången anses vara rasistisk i lagens mening. En talesman för United sade att klubben har en "nolltoleransattityd" mot rasism.

 

 

Debatten gällande sången fördes in i offentligheten av Scott Patterson, en säsongsbiljettsinnehavare på Old Trafford som skriver en populär blogg vid namn The Republik of Mancunia. Patterson sade att han anser att sången är "dravel som tillhör 1980-talet".

 

 

"Här har vi en enormt talangfull anfallare, för närvarande den bästa målskytten i ligan, men ändå reduceras han av oss till att hyllas för den antagna storleken på sin kuk," sade han. "Det är en billig och kränkande stereotyp som det inte finns någon plats för i dagens samhälle."

 

 

Patterson tillade: "Jag skämdes när jag hörde den sången och jag vill att vi ska vara bättre än så."

 

 

Greater Manchester-polisen hade igår kväll inte svarat på en förfrågan om en kommentar.

Sången om Romelu Lukakus penis är inte bara "skämt" för problemet med antaget positiva stereotyper är att de brukar ackompanjeras i hjärnorna hos dem som sitter på betydligt mindre trevliga stereotyper

   

Romelu Lukaku kunde höra vad Everton-fansen sade om honom i söndags, men det är sången supportrarna i hans nya klubb, Manchester United, har kommit på som orsakar större kontroverser. Fotografi: Oli Scarff/AFP/Getty Images

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, tisdag 19 september, 2017, 14:05:

 

 

Varför är det rasistiskt att säga att judar är försiktiga med sina pengar? Varför är det rasistiskt att säga att asiater är bra på matematik? Varför är det rasistiskt att säga att svarta män har pensisar som är 24 inches (= 60,9 cm)? Kom igen, det här är ju komplimanger! Ni är aldrig nöjda, va?

 

 

Och så vidare till några Manchester United fans läktarsång om deras anfallare Romelu Lukaku, som ett antal människor helt enkelt inte kan se som rasistisk. För att vara jättetydlig (och jag ber om ursäkt till de som insåg detta 1964, eller när det nu skedde): alla antaganden om någon som görs enbart p.g.a den personens ras är rasistiska. Det kan också vara skämt - men det är rasistiska skämt. Och om någon fortfarande har svårt med den logiska underbyggnaden i den otroligt enkla tumregeln, så kommer vi att dyka djupare ner i varför om en liten stund.

 

 

Tills vidare har Kick It Out skrivit till Manchester United och bett de agera gällande Lukaku-sången och förklarat att: " Rasistiska stereotyper är aldrig acceptabla i fotbollen eller i samhället i stort, oavsett den eventuella intentionen att visa stöd för en spelare." 2014 bad en YouGov-analys av Manchester United och Manchester City-fans de två grupperna att beskriva sig själva från en lista med över 200 personlighetsdrag. Bland United-fansen var det draget som fick flest röster "anpassbar". Så låt oss hoppas att de snabbt anpassar sig till att inte sjunga sånger om Lukakus kukstorlek.

 

 

Vänta lite - innan vi fortsätter bör jag understryka följande: inte alla Manchester United-fans. En okvantifierad minoritet av Manchester United-fans. En minoritet som nästan tveklöst skulle ha blivit fullständigt vansinniga om någon tidigare försökt göra stereotyper av dem på något sätt. Som bråkmakare säger, eller folk som bor i Surrey. Ja, det finns en särskild ironi i att de som uttrycker avsmak gällande Lukaku-sången nu anklagas för överkänslighet av en viss sträng av fotbollsfans som har väldigt nära till ilskan, som absolut inte själva kan bli generaliserade på något sätt. Jag menar, de blir verkligen fuktiga i byxan gällande det.

 

 

Om det relaterar till deras egen stam finns det få mer känsliga och lättstötta bevakare av språket än vissa fotbollsfans. Dra igång internet och starta något annat än den mest positiva meningen med orden "Alla fans av klubben X är" och du blir anklagad för skrämmande partiskhet, hat av klubben, slöhet och ett antal sidobenämningar som inte lämpar sig för tryck. Det är helt rätt att fraser som "en sektion av fans" och "en minoritet av fans" dyker upp i nyhetsrapporter som relaterar till de mindre smakliga incidenterna som ibland dyker upp på matcherna. Men ibland känner jag att de måste tryckas som en speciellt understruken typ utifall den kanske mest överkänsliga gruppen i samhället tror att någon anklagar dem, personligen, eller vad det nu är. Inte alla United-fans. Inte alla Chelsea-fans. Inte alla Englands-fans. Inte alla män.

 

 

Men tillbaka nu till Lukaku och den här enögda uppfattningen om att om man gör en stereotyp av någon på ett sätt som uppfattas som en komplimang så är det på något sätt problemfritt. Precis som enorma mängder psykologisk forskning har kommit fram till så är problemet med positiva stereotyper att de brukar ackompanjeras i hjärnorna hos dem som sitter på betydligt mindre trevliga stereotyper. Gång efter annan har forskningstidningar visat att man inte skulle kunna ha den ena utan den andra: folk som såg asiater som fantastiska på matte trodde också att de var kalla och avlägsna, och fruktansvärda bilförare. Om vi kan koka ner den här benägenheten till ett rasistiskt drama med tre meningar kan det låta såhär: varför är det rasistiskt att säga att judar är försiktiga med sina pengar? Det är en komplimang, för guds skull. För i helvete, man kan lita på att judarna hittar något att klaga på.

 

 

Samma sak med Lukaku-sången. Jag är rädd för att vi måste fråga oss själva något om dessa Manchester United-fans som sjunger deras fantastiska stora komplimang mot Lukaku: hur troligt är det att den enda stereotypen de här personerna har gällande svarta människor är att de har enorma penisar? Ärligt talat, hur stora är chanserna? Noll, är svaret på det, oavsett huruvida de ens inser det eller inte.

 

 

Precis som de ovan nämnda sociala psykologerna vid upprepade tillfällen kommit fram till så blir de som utsätts för positiva stereotyper på ett område utsatta för negativa på ett annat. Till exempel hittar man inte folk som antar att du har en överlägsen penis utan att de även i tysthet antar att du har en underlägsen hjärna.

 

 

Det är därför det är så orimligt att förvänta sig att folk ska skratta med i det som de som hänger sig åt "bara skämt" - vare sig de själva är ämne för sången, eller andra svarta människor som hör den eller hör talas om den. Det är inte alla av dem som kanske deklarerar att de har ett problem med det men de som gör det har ett väldigt riktigt och allvarligt problem med det. Varför ska de förväntas skratta tacksamt medan du berättar att de har en enorm penis, samtidigt som de på insidan kan vara mycket väl medvetna om att du förmodligen också tror att de är lata och mer predisponerade att begå brott?

 

 

Självklart är de här diskutabla stereotypande komplimangerna inte begränsade till raser. Det kommer kanske som en chock för systemet för män som ger en viss typ av komplimanger men när kvinnor hörde män berömma dem för att de överensstämde med en positiv stereotyp - att vara som det anstår en kvinna, t. ex, eller vårdande - sade de att det var mer troligt att de tänkte att mannen även hade negativa stereotyper om dem. Och varför skulle han inte ha det? Han är en stereotypare. Självklart gör han det åt båda hållen. Han säger de kanske inte högt men de finns där.

 

 

Precis som de gör med Lukaku. Fördomar maskerade som beröm framträder kanske ytligt som mer tilltalande än fördomar utan maskering. Men det är bara ytligt.

• Kick It Out har skrivit till klubben efter att klipp dykt upp på "påstådd rasistisk läktarsång"

 

• Sången som hördes på Old Trafford förra veckan gör referenser till Lukakus penis

   

Romelu Lukaku firar sitt mål för Manchester United i deras 4-0 vinst mot hans f.d klubb Everton på Old Trafford i söndags. Fotograf: Andrew Yates/Reuters

 

 

 

AV: Sachin Nakrani, the Guardian, tisdag 19 september, 2017:

Manchester United har uppmanats att stoppa deras supportrar från att sjunga en sång om Romelu Lukaku som har referenser till storleken på anfallarens penis, detta för att den förstärker rasistiska stereotyper.

Den antidiskriminerande organisationen Kick It Out klev in efter att klipp dök upp på United-fans som sjöng sången, som går efter melodin till the Stone Roses-hiten Made of Stone, under lagets 3-0 seger mot Basel på Old Trafford i Champions League förra veckan. Den ska även ha upprepats under lördagens 4-0 vinst mot Everton på samma arena när Lukaku, som i juli i år gick till United från Merseyside-klubben för en avgift på £75m (858,4m kr) som kan växa till £90m (1,03 miljarder kr), gjorde ett mål och spelade fram till ett annat.

Kick It Out har skrivit direkt till United och bett dem att agera och i ett uttalande publicerat av The Times citeras en talesperson för organisationen säga: "Kick It Out är medvetna om klippen gällande den påstått rasistiska läktarsången av Manchester United-supportrar som dök upp i onsdagskväll [13 september]. Texten som används i sången är stötande och diskriminerande. Rasistiska stereotyper är aldrig acceptabla inom fotbollen eller i samhället i stort, oavsett om det är till för att visa stöd för en spelare.

"Vi har kontaktat Manchester United och kommer arbeta nära dem och FA för att se till så att saken adresseras snabbt. Förövarna kan förvänta sig en bestraffning."

Man Utd 4

Antonio Valencia 4

Henrich Mchitarjan 83

Romelu Lukaku 89

Anthony Martial 90 +1:38 (straff)

 

Everton 0

   

Manchester Uniteds Antonio Valencia , längst till höger, gör deras första mål på volley mot Everton, skottet avlossades utanför straffområdet. United gick sedan vidare och vann med 4-0. Fotograf: Jason Cairnduff/Action Images via Reuters

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, måndag 18 september, 2017:

Efter den här matchen kan man nog förlåta Wayne Rooney om han funderade på vilken sorts äventyr han kanske kommer att missa med sitt gamla lag. Han hade hört sitt namn sjungas, innan han försvann ner i tunneln, och man kunde se en liten, artig vinkning av uppskattning. Men Rooney såg ut som en man vars återkomst till Old Trafford kändes som en svår prövning och han kan aldrig ha föreställt sig att det skulle komma en tid då han befann sig själv i bortalagets omklädningsrum grubblande på hur det är att vara i nedflyttningszonen.

Paradoxen är att det här inte hela tiden var det smidiga, farliga Manchester United som har setts under andra delar av den nya säsongen och det kändes lite förbryllande att José Mourinho beskrev det som deras bästa insats hittills. Faktum är att de under en lång del av den andra halvleken hade flörtat med idén att släppa tillbaka deras motståndare in i matchen och det fanns tydliga bevis på hur mycket de saknar den skadade Paul Pogba.

Men det slutade med den tredje 4-0 segern på deras fem inledande ligamatcher och det var ännu en påminnelse om lagets eldkraft. Det är första gången United har vunnit deras inledande tre hemmamatcher sedan säsongen 2011-12 och de ligger bredvid Manchester City i toppen av Premier League med identiska facit: 13 poäng, 16 mål gjorda, två insläppta. Pep Guardiolas lag ligger först enbart p.g.a att deras andranamn börjar med ett C, istället för ett U.

Everton, som tydlig kontrast, befinner sig bland de tre sista lagen i svallvågorna av den här sena målkavalkaden när Henrich Mchitarjan (83:e minuten), Romelu Lukaku (89:e) och inhopparen Anthony Martial (92:a) ökade på vinstmarginalen medan Rooney, med hakan i händerna, förtvivlat såg på från avbytarbänken, efter att just ha blivit utbytt.

Antonio Valencia inledde målskyttet, redan efter fyra minuter, med en riktig bomb till skott och inledningen kändes tuff för Ronald Koeman och hans spelare. Everton har nu spelat sex matcher i olika turneringar utan en seger, de har förlorat de fyra senaste med en målskillnad på totalt 0-12 och de har inte vunnit i ligan sedan säsongens premiärhelg. "Snälla var realistisk," sade Koeman efteråt, då han störde sig på Mourinhos referens till att Everton är en klubb med ambitioner att hamna bland de fyra första. Men verkligheten är den att Evertons supportrar hade rätt att förvänta sig mer efter en omfattande period av sommarrekryteringar.

Många av dessa fans hade redan lämnat när Martials straff, efter en hands på Morgan Schneiderlin, slutförde målgörandet. De gillade det ögonblicket i den första halvleken när Lukaku sköt utanför då det såg ut som att han garanterat skulle näta. Men de fick också genomlida att se deras f.d anfallare hyssja dem efter att han spelat fram till Mchitarjans mål. Lukaku hade buats ut av bortasektionen och när han adderade det tredje målet sprang han förbi Everton-fansen och satte händerna bakom öronen som om han undrade varför volymen därifrån plötsligt hade sänkts.

När det gäller Rooney fann han det svårt tidigt i matchen att bjuda på några bevis för att han fortfarande kan blomstra på Uniteds nivå. Men han växte in i matchen och blev en svår motståndare för särskilt Eric Bailly. Det krävdes David de Geas snabba reaktioner för att hindra Rooney från att kvittera tidigt i den andra halvleken och det var något av en överraskning att Koeman plockade av honom i den 81:a minuten. Med risk för att låta lite grym var det en bättre insats än publiken här vant sig vid att se från Rooney under de senaste säsongerna. Under den mittersta delen av matchen fanns det faktiskt inte mycket som skiljde de två lagen åt. Men Valencias mål var fantastiskt vackert och det är svårt att komma på någon annan gång under hans åtta år på Old Trafford när han har avlossat ett skott mer kraftfullt. Uniteds kapten var 20 yards (= 18,2 meter) från mål när Nemanja Matics sidledspassning kom flygande mot honom och han dundrade iväg bollen in i det bortre hörnet.

Jublet från publiken klargjorde att de hade bevittnat något speciellt och bollen flög förbi Jordan Pickford med den sortens hastighet att det, kanske, gör det svårt att ifrågasätta målvakten. Trots det skulle man kunna argumentera för att skottet var tillräckligt centralt avfyrat för att kunna räddas. Hypotetiskt, kanske, men det är svårt att tänka sig att De Gea skulle ha överlistats på det sättet.

Trots att United vann med 4-0 fick De Gea på nytt visa varför han är så värdefull då han räddade avslut i den andra halvleken från Rooney och Gylfi Sigurdsson. En kvittering hade inte varit osannolik då men det var ändå troligare att hemmalaget skulle göra nästa mål.

Mchitarjan smekte in ett lågt skott förbi Pickford och lugnade därmed publikens nerver och Lukakus sjunde mål på sju matcher för sin nya klubb kom från nära håll i ett välbefolkat straffområde. Lukakus frispark studsade tillbaka mot den defensiva muren men Matic drog in den lösa bollen tillbaka och Uniteds £75m (858,2m kr) anfallare stötte fram och förutsåg att bollen skulle kunna komma tillbaka till honom. Snacka om att Everton saknar honom.

Michael Keane förklarar för Paul Joyce varför han avböjde en återkomst till Old Trafford för att istället försöka utvecklas under Ronald Koeman

   

Keane spenderade en del av en annars jobbig vecka med skolbarn som en del av Evertons samhällsarbete.

EVERTON FC/GETTY IMAGES

 

 

 

 

AV: Paul Joyce, Fotbollskorrespondent i norra England, The Times, lördag 16 september:

 

 

Efter alla veckor med överläggningar, timmarna spenderade med att fundera över råden och att väga upp för- och nackdelarna kunde Michael Keane erbjuda en skärva tröst till de som hade hoppats att en återkomst till Manchester United skulle bli en formalitet i somras.

 

 

José Mourinho hade visat ett starkt intresse att köpa mittbacken då han planerade sin nästa runda av förstärkningar och för Keane, som lämnade Old Trafford för Burnley för endast tre år sedan, dök alla möjliga sorters lockande möjligheter upp. Lockelsen att flytta hem, attraktionskraften från Champions League och kanske chansen att, vid det andra försöket, uppfylla alla drömmarna han närde då han var en liten grabb.

 

 

Men när det gällde att ta det slutgiltiga beslutet valde han något nytt. Keane valde Everton, Europa League och att fortsätta sin utbildning någon annanstans. Han kommer tillbaka till Old Trafford imorgon och hoppas kunna avsluta en jobbig vecka på ett mer positivt sätt, men ett obestridligt faktum borde undvika all eventuell kvarliggande besvikelse bland hans familj och vänner.

 

 

"De [United] hörde av sig till min agent och visade mycket intresse," säger Keane. "De ville ha mig, men några saker hände och jag tyckte att Everton skulle vara det bästa stället för mig att komma till. Jag trodde jag skulle få mycket speltid här, mer än jag möjligtvis skulle ha fått i Manchester United, och det var en massiv faktor i mitt beslut.

 

 

"För att vara ärlig, efter att ha varit i Burnley i tre år, var jag inget fan av klubben som jag brukade vara. Jag var inte ett lika stort fan av Man United som jag var förut, så jag var tvungen att liksom lägga det åt sidan och bara tänka rationellt gällande vad som skulle vara bäst för mig som fotbollsspelare.

 

 

"Min familj är alla Man United-fans så det var inte något lätt beslut. Min pappa skulle ha blivit jätteglad om jag hade skrivit på för United. Men han är glad att jag har kommit till Everton och inte Liverpool, så mycket kan jag säga."

 

 

Kvickheten erbjuder ett lättsamt mellanspel för vad som varit en komplex gåta. Keanes prioritet var speltid med tanke på hans målsättningar för England inför den kommande VM-turneringen. När det stod klart att United även skulle köpa Victor Lindelöf från Benfica för £30 miljoner (343,3m kr) i somras för att komplettera uppsättningen med Eric Bailly, Phil Jones och Chris Smalling försvann längtan efter att återvända.

 

 

Keane accepterar att det kommer finnas de som kliar sig i huvudet och funderar på varför han inte trodde mer på sig själv, men hans karriär har gått framåt på en diet av förstalagsfotboll alltsedan han lämnade United så risken att få sänkt speltid skulle alltid komma att spela in i hans beslut.

 

 

Att han hade karaktärsstyrkan att följa en vision borde inte komma som någon stor överraskning och han är övertygad om att varken hans flytt från United eller hans nej tack till en återkomst kommer definiera honom. "Självklart [kommer folk ifrågasätta det]," säger Keane, som har spelat varenda minut för Everton den här säsongen. "United är en av de största klubbarna i världen och det är inget enkelt beslut att ta.

 

 

"Jag tänkte på det hela sommaren och lite längre. Jag pratade med min familj, vänner, agenten, jag fick råd från folk jag jobbade med i United. Många olika personer.

 

 

"Till sist kom jag fram till beslutet att gå till Everton och jag är tacksam att jag gjorde det för det kommer bli det bästa för mig långsiktigt sett.

 

 

"Vi har haft matcher där vi har spelat bra och några matcher där det inte har gått så bra. Men jag är ung och jag lär mig och det kommer bli bra för mig. De [förlusterna] är inget att njuta av, men man går igenom dem och man lär sig och det kommer göra mig till en bättre spelare.

 

 

"Man måste titta på vad som är rätt för dig som person. Jag har gjort det under hela mina karriär. När jag gick till Burnley ville de ha mig på en permanent [transfer] direkt. Jag ville inte ha det så för jag var inte säker på att det var rätt flytt för mig då, så jag gick dit på lån.

 

 

"Sedan lärde jag mig att älska klubben för jag spelade varje vecka så jag bestämde mig för att det var den bästa platsen för mig att flytta till permanent.

 

 

"Jag har haft några ögonblick i min karriär när jag har fattat stora beslut. När jag var yngre var jag bara en deltidslärling i United, så jag slutade skolan och blev heltidare.

 

 

"Jag var 17. Första året på mitt stipendium gjorde jag mina A levels (högre examensprov) på college och kom in några kvällar i veckan för att träna med U18-laget och ibland spelade jag med U16-laget på helgen. Jag spelade ett år under.

 

 

"Nästa försäsong var jag där varje dag för det var på sommarlovet och det gick riktigt bra. Jag kände att jag verkligen blev bättre och jag kände det som att jag var en av de bästa spelarna i laget på försäsongen.

 

 

"Jag kände att om jag var tvungen att gå tillbaka till skolan skulle jag ha förlorat min plats i laget för det fanns grabbar där som tränade varenda dag och det hade kunnat hindra min utveckling. Det var året för Ungdomscupen [FA Cupen för ungdomar]. Jag gick tillbaka till skolan i tre dagar men bestämde bara att jag skulle sluta och köra fotbollen på heltid.

 

 

"Jag fortsatte med mina A levels och jag undervisades hemma och jag gjorde mina slutprov i slutet av året, men jag tränade varje dag, spelade varje match i Ungdomscupen och vann Ungdomscupen [2011]. Därifrån körde jag vidare i reservlaget.

 

 

"Det var ett massivt beslut när jag ser tillbaka på det. Jag är ganska envis. Så fort jag fattar ett beslut är jag övertygad om att få det att fungera."

 

 

Vid 24 års ålder representerar Everton ett steg uppåt för Keane - den sortens flytt som Rio Ferdinand, hans f.d lagkamrat och förtrogne som han alltid ber om råd, gjorde när han flyttade till Leeds United från West Ham United vid 21 års ålder. Om Keane verkligen tar tillvara på möjligheten kommer eliten fortfarande att vara intresserad. Resultaten på senare pekar på att det inte kommer bli lätt att kasta upp Ronald Koemans trupp till stratosfäriska höjder, med torsdagens skamliga 3-0 förlust borta mot Atalanta i Europa League som ännu en brutal verklighetskontroll.

 

 

Två dagar efter förra lördagens besvärliga 3-0 förlust mot Tottenham Hotspur närvarade Keane vid en tillställning som en del av Evertons prisade samhällsarbete. Han har blivit en ambassadör för utvecklingssidan av klubbens välgörenhetsarbete, som levererar ett antal Premier League-finansierade idrottsmöjligheter över hela Merseyside, och han hoppade snabbt med i en kullek och handboll med skolbarnen.

 

 

Keane, omtänksam och ofelbart artig, erkänner att hans intresse har eggats för att möjligen starta sin egen foundation i framtiden.

 

 

Keane kommer vara tillbaka på Old Trafford imorgon efter att ha valt Everton framför sin gamla klubb.

 

 

"Det är något jag kommer försöka göra själv under de kommande åren," säger han. "Jag såg det i Burnley, där Danny Ings startade ett handikapprojekt, det fungerar jättebra. Det måste vara väldigt belönande att se jobbet som pågår om du är riktigt, riktigt involverad.

 

 

"Bara att göra dessa besök till skolor varje månad eller så ger oss en glädje också. Jag minns hur det var när jag var sju eller åtta år gammal och en Premier League-fotbollsspelare kom till skolan, det gjorde hela min vecka."

 

 

Besöket tjänade som ett motgift till gallan som spyddes på förlusten mot Tottenham. Det finns höjda förväntningar med tanke på Koemans sommarköp för £145 miljoner (1,65 miljarer kr), av den summan lades £30 miljoner (343,3m kr) på försvararen, och buropen som hördes på Goodison Park i halvtid tjänade som en stark indikation på hur det kommande humöret kommer se ut om målsättningarna inte uppnås.

 

 

Händelserna i Italien har adderat till den känslan och han undkommer inte det hela. Everton var, på många sätt, långt ifrån det enkla valet. Hade det hörts liknande körer av ogillande i Burnley?

 

 

"Nej, men det är inget mot fansen," säger Keane. "Det visar storleken på klubben. Vi behöver inte höra fansen bua för att själva veta. Självklart är det upp till dem huruvida de gör det, men vi visste att det inte var tillräckligt bra."

 

 

Keanes ärlighet i erkännandet av att han sjönk under förväntningarna visar på en vilja att bli bättre. Koeman deklarerade nyligen att han kan bli en av de bästa försvararna i landet och han går verkligen in i rollen för att se till så att hans profetia bär frukt.

 

 

"Han har sagt till mig att komma in på kontoret några gånger, gett mig råd och tips," fortsätter Keane. "Han har all expertis i världen och var en av de bästa mittbackarna någonsin , så man lyssnar på honom.

 

 

"Det kan vara bara prat ibland eller på en tv-skärm eller en taktiktavla. Det beror på vilken poäng det är han försöker framföra.

 

 

"Det är en annan spelstil när man kommer till Everton från Burnley. Säg att jag spelade för Burnley, och sedan England veckan efter, då går man från att spela en mer direkt fotboll till passande fotboll. Det är inte lätt.

 

 

"Att spela för Everton kommer hjälpa mig med kontinuiteten. Att göra det på träning varje dag, desto mer du gör saker och ting, desto bättre blir du. Så enkelt är det. Jag har alltid varit bekväm med bollen men, först och främst, måste jag vara en bra försvarare. Men jag förstår inte varför du antingen måste vara en bra försvarare eller bra med bollen. Det finns ingen anledning att du inte kan vara både och, och det är det som är mitt mål.

 

 

"Sean Dyche var en mer defensiv mittback och har tagit fram den sidan i min karriär. Ronald Koeman var en mer offensiv mittback, så [nu kommer det bli] mer att man passar bollen ut från backlinjen. Om man blandar de två får du en bra mittback, så förhoppningsvis kan jag lära mig mycket mer."

 

 

Men tillbaka till United nu. Vid något tillfälle kommer Keane slå sig ner framför sin dator och börja förberedelserna inför att få stopp på Romelu Lukaku, medveten om behovet av att göra det smutsiga jobbet innan han visar att han kan bygga upp spelet bakifrån.

 

 

"Jag tittar på små videos och YouTube-klipp, tittar på hans mål, typiska rörelser, hur han är med sin högerfot, vänsterfot och hur han är i luften," tillägger han.

 

 

Han hade kunnat bespara sig den uppgiften, men Keane är nöjd med vägen han har valt.

Efter en vinst i Prag kritiserade Joachim Löw och hans spelare starkt supportrarnas stötande agerande. Varför uttalar sig inte Gareth Southgate och co när Englands fans uppträder illa?

   

Tysklands spelare försöker avstyra närmandet av en supporter på planen efter deras vinst mot Tjeckien i Prag. Fotograf: Michal Cizek/AFP/Getty Images

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 10 september, 2017:

Det var en rejäl insats av Joachim Löw, Tysklands landslagsmanager, efter de förödande bevisen under landslagsuppehållet på att det fortfarande finns några grottmänniskor bland hans lags supportrar som verkar helt inställda på att visa upp mänskliga bevis på Einsteins teori om att det inte finns några gränser för mänsklig dumhet.

Löw hade just sett sitt lag vinna med 2-1 mot Tjeckien i Prag, vilket gjorde att de behåller sitt fläckfria facit i sin VM-kvalgrupp, men när han anlände till sin presskonferens, med ett helt åskoväder i ansiktet, fick frågorna om hans lags insats vänta. "Jag är varken upprörd eller ledsen," inledde han. "Jag är full av raseri, det förklarar mina känslor bättre. Jag är riktigt, riktigt arg på det här - att några så kallade fans har använt scenen för en landskamp i fotboll, och scenen för fotboll, för att lägga skam över vårt land med deras pinsamma uppträdande och framträdande. Vi vill inte ha dessa anarkister. Vi är inte deras landslag och de är inte våra fans. Deras uppträdande var det allra lägsta av det lägsta och fullständigt avskyvärt."

Det är inte vanligt att höra en manager prata såhär, men då ska vi också komma ihåg att det här inte var vanliga omständigheter. En sektion av Tysklands supportrar störde den tysta minuten, hånade en av sina egna spelare, Timo Werner, och följde upp den traditionella läktarsången "Sieg" (seger) mot slutet av matchen med ett "Heil". Det var vidrigt och vid slutsignalen hände något som folket som följer die Mannschaft berättar för mig att de aldrig har sett förut. Tysklands spelare vägrade att gå till bortasektionen. De vinkade inte, de applåderade inte, de visade noll uppskattning. Det var en koreograferad protest, en offentlig förkastning och ett tydligt, utmanade budskap om att de inte ville sammankopplas med detta.

För den aktionen förtjänar spelarna våra applåder och särskilt Mats Hummels, som lagkapten, som styrde sina lagkamrater av planen och väldigt tydligt klargjorde att det var dags att sätta ner foten. "Läktarsångerna var en katastrof," sade Hummels senare. "De började under den tysta minuten, vilket visar vilken sorts människor det är vi pratar om. Timo Werner förolämpades och förlöjligades. Sedan började fansen skrika den skiten. Vi distanserar oss själva fullständigt från det och vill inte ha någonting med det att göra. Och det är därför vi inte gick [till dem]."

Bravo, men vad synd att Englands spelare inte hade det i sig att göra samma sak som svar på den där urusla kvällen i Dortmund för sex månader sedan och frånvaron av respekt för deras värdar från hörnet på Westfalenstadion som var dekorerad med St George-flaggor.

Den händelsen behövde också en stark röst, för i princip hela den kvällens soundtrack handlade om andra världskriget och den enda riktiga koreografin kom i form av de utsträckta armarna, som skapade en flotta av låtsatsstridsplan, under de olika versionerna av Ten German Bombers, en sjöngs i hela 15 minuter, och hur "the RAF från England sköt ner dem".

Tyvärr kom det inget starkt svar på det. Gareth Southgates kommentarer var, uppriktigt sagt, inte i närheten av att vara tillräckliga och låt oss inte lura oss själva här: det dök inte ens upp som en tanke i spelarnas hjärnor att de skulle kunna vara i en position där de kan få till en förändring och stoppa det från att hända igen. Den moderna fotbollsspelaren för England är helt enkelt inte skapad på det sättet. Du kommer aldrig hitta någon som pratar på det sättet som Hummels gjorde. Och det är mer än synd.

Det enda motargumentet är att Eden Arena, med en kapacitet på 21,000, i Prag är en mycket mindre arena än Westfalenstadion, vilket får det som hände att kännas ännu mer påträngande och bedrövligt, och uppträdandet var på en annan, mer ondskefull nivå än bakgrunden till matchen mellan Tyskland och England.

Kanske är det sant. Rapporter i Tyskland säger att de 100 eller så bråkmakarna tillhörde Dynamo Dresden och ett antal andra klubbar från f.d Östtyskland, där högerextremism sägs vara mer framträdande än i andra delar av landet. De flesta var klädda i svart och siktade in sig på deras eget fotbollsförbund med sånger om "scheisse, DFB" under vad som skulle vara en tyst minut. Rudolf Kocek, president för det tjeckoslovakiska fotbollsförbundet när de vann EM 1976, var en av personerna som värdnationen ville komma ihåg. Rudolf Bat'a, organisationens f.d generalsekreterare, var en annan; precis som Lenka Civinova, som var på semester i Egypten i somras när en terrorist slog till mot två hotell på stranden. Civinova, 36, det tjeckiska fotbollsförbundets revisor, återfanns bland de sju turisterna som knivhöggs till döds. Och två av de döda kom faktiskt från Tyskland.

Det är inte lätt att förstå varför någon skulle vilja skrika under en sådan tyst minut, men glöm inte bort vad som hände när England höll en tyst minut mot Brasilien 2013 för att hedra de som dog i flygtragedin i München, 20-årsdagen av Bobby Moores död och de 238 offren vid en nattklubbsbrand i Santa Maria. Kanske minns du England-Wales matchen 2004 och vad som hände efter en förfrågan av myndigheterna om en tyst minut för Ken Bigley, efter nyheten dagen innan om att terrorister mördat honom i Irak.

Skillnaden vid dessa händelser är att det är väldigt sällsynt att någon som är involverad med England - managern, kaptenen, någon av spelarna - någonsin vågar kritisera deras egna supportrar, inte ens när de är förtjänta av kritik, och det är en skam att de aldrig funnit sin röst när Löw, Hummels och deras kollegor har visat att det är möjligt att sätta ner foten och i den processen ändra berättelsens gång.

FA höll en mediabriefing tre månader efter Dortmund-matchen för att gå igenom vad som hade hänt men ingen från Englands organisation var beredd att säga något offentligt, trots att det då stod klart att det var mer än bara några ölindränkta, stötande läktarsånger. Bilderna på Englands sektion visar folk som gör nazisthälsningar och skära-av-dig-halsen-gester. En körmedlem kunde ses hålla sitt finger över läppen för att se ut som Hitler, medan han gestikulerade om att han skulle knivhugga de tyska fansen. Allt detta fick mig att tänka på en Philadelphia Inquirer-kolumnist efter att USA hade tilldelats VM 1994. "Vilket är det första ordet du tänker på när jag säger: 'Brittiskt soccer-fan'?" frågade han. "Det var 'djurisk', eller hur? Inget mer att tillägga."

Det är en fin mening men om sanningen ska fram så finns det många människor som åker utomlands för att se England spela och njuter av deras äventyr utan att hänge sig åt tidsresesånger, 90 minuters främlingshat eller spelad patriotism om konflikter från en annan fas av historien.

Men ändå var det väldigt lätt att hitta grabbar som gick igenom "No Surrender" i köerna på Wembley Way efter Englands senaste match och när det gäller nästa års VM har det varit intressant att höra från de relevanta myndigheterna om några av supportrarna som kommer åka till Ryssland och varför det är bäst att de skärper till sig, med tanke på vad som kan vänta på dem där.

Englands bråkmakare brukar fortfarande bära samma uniform som var moderiktig på läktarna för 25 år sedan - Stone Island, Burberry, Adidas-tennisskor (fler Gaseller än i viltreservatet Masai Mara) - men det är ett annat slags bråk nuförtiden. De gamla kategori c-huliganerna är borta, till största delen, och i deras ställe har det kommit en ny samling yngre supportrar, mestadels 19 till 25 år, som inte är så farliga men som tar igen det genom att ha antagit en mentalitet där allt är acceptabelt och nästan kan jämföras med en svensexehelg, där de tar stolthet från att uppträda dåligt och se resor med England som lite eskapism. När FA:s reseklubb e-mejlade sina medlemmar efter matchen mot Tyskland kom ett antal svar tillbaka som sade till FA att sluta vara glädjedödare och argumenterade för att det här uppträdandet var exakt så de ville ha det.

Den svåra delen är att bryta den sortens mentalitet och kanske missade Southgate och hans spelare en chans när alternativet, som deras motsvarighet i Tyskland har visat, hade varit att vända dem ryggen och förneka personerna som fortfarande förväxlar landslagsfotbollsmatcher med gamla medeltida turneringar.

Det betyder inte automatiskt att när Tyskland går ut på framtida utflykter så kommer demagogerna och dumhuvudena att hålla sig borta eller komma med nya sångböcker. Men åtminstone så har managern och spelarna hos världsmästarna insett att den här sortens beteende påverkar även dem, och att det är bättre att konfrontera det istället för att sitta på sina händer och bestämma sig för att det är någon annans problem. Det måste räknas som något och enbart av den anledningen är det lockande att tro att deras engelska motsvarigheter skulle kunna lära sig en sak eller två.

 

Wengers tankar om Mbappé är suddiga

Som ett regelbundet urverk har Arsène Wenger pratat om ännu en elitfotbollsspelare som han skulle ha velat få till Arsenal, men som av en anledning eller någon annan har bestämt sig för att det finns bättre äventyr att hämta någon annanstans.

Det är en rejäl lista nu. Jag kommer ihåg att jag för ett tag sedan satte ihop en hela XI:a av The Ones Who Got Away och över tid känns det faktiskt som om en hel liga skulle kunna sättas upp av spelarna Wenger säger skulle ha kunnat bära Arsenals färger.

Den här gången är det Kylian Mbappé. "Han var nära." sade Wenger, då han refererar till ett försök att köpa spelaren från Monaco förra året. Arsenal hade, sade han, försökt igen i somras men underhållande nog hade inte insatserna räckt den gången heller och Mbappé flyttade till Paris Saint-Germain, initialt på lån i en säsong, med möjligheten att köpa honom för £166m (1,9 miljarder kr) nästa sommar.

T.o.m om vi åsidosätter det faktum att Wenger brukade plocka in dessa spelare långt innan resten hade upptäckt dem, är det svårt att inte tro att han har en suddig bild av hur världens bästa fotbollsspelare - för att inte tala om dem som har försökt lämna the Emirates - ser på det moderna Arsenal.

"Jag tror att för 90% av spelarna beror deras karriärer på var de väljer att gå," sade Wenger. "Men för 10% av spelarna kan de välja vart de vill och de kommer få en fantastisk karriär. Han [Mbappé] finns bland de 10%. Han kan stänga sina ögon och välja 'Jag går dit, jag går dit' - Madrid, Arsenal, Manchester United - och han kommer få en fantastisk karriär."

Och han har delvis rätt. Olyckligtvis för Wenger är inte särskilt ofta som en spelare i dessa omständigheter väljer en klubb som inte har vunnit ligan på 13 år, inte kan erbjuda Champions League-fotboll och som betalar endast en bråkdel av vad de kan få på annat håll.

Shanghai Shenhua-fans har börjat fundera på huruvida den argentinska veteranen är värd sin enorma lön efter ett antal kraftlösa uppvisningar

   

Carlos Tevez har bara gjort två mål i den kinesiska Superligan sedan hans flytt i december. Fotograf: VCG/VCG via Getty Images

 

 

 

 

AV: John Duerden, the Observer, söndag 3 september, 2017:

"Mitt kontrakt är väldigt komplext och det är väldigt svårt för mig att återvända [till Boca Juniors]," ska Carlos Tevez enligt rapporterna ha sagt till argentinsk media förra veckan. "Kineserna är inte dumma." Inte dumma, men det finns många i Shanghai Shenhua som funderar på huruvida köpet av forwarden var ett stort misstag och ett slöseri med pengar.

Rapporter som pratar om en veckolön på £634,000 (6,93m kr) som gjorde Tevez till den bäst betalda spelaren i hela världen under dagarna innan Neymar i december förra året kan ha överdrivits, enligt mannen själv, men det råder ingen tvekan om att 33-åringen får ett lönekuvert som är galnare än rusningstrafiken i Shanghai.

Men istället för att få en hjälte som ledde lagets försök att vinna sin första titel sedan 1995 (vinsten 2003 ströks efter fixade resultat och från 1991 till 2008 hade de åtta andraplatser när en missad Hamilton Ricard-straff var skillnaden), så har många av Shenhuas lojala fans gått ut på sociala medier under de senaste två veckorna och uttryckt likgiltighet gällande huruvida Tevez återvände från en resa till Argentina eller inte. Han åkte tillbaka till Buenos Aires tidigt i augusti för att återhämta sig från en skada och återvände till Shanghai just innan månaden slutade.

Shenhua-fansen har gett honom ett smeknamn, en lek med hur hans namn uttalas på kinesiska, som betyder "pojke med väldig hemlängtan". Manchester Citys motsvarigheter förstår vad de menar. 2010 förklarade hans City-lagkamrat Roque Santa Cruz: "Han vill vara bland sitt folk, som finns i Argentina. Man känner sympati för hans familj. Hans syskon och döttrar är där... när man känner att ens hemland kallar hem dig, så kan det sluta med att man ger upp allting för att återvända."

Men det är Shenhua som gör uppoffringar. Den colombianska speluppläggaren Giovanni Moreno har varit en hjälte i klubben i sex säsonger men han knuffades åt sidan tidigt för att ge plats åt argentinarens ankomst. Tevez första tävlingsmatch var en viktig match, men den såg ut att vara ganska bekväm, ett möte på hemmaplan i Asian Champions League-kvalet mot Brisbane Roar. Han var lika kraftlös som laget var obalanserat. Brisbane vann med 2-0. Allt hopp om att kunna koncentrera sig på den inhemska ligan varade inte länge. Trots en 4-0 seger och en bra insats på premiärdagen så blev det bara en poäng på de tre efterföljande matcherna. Insatserna var lika dåliga som resultaten.

Och sen skadade sig Tevez. Utan honom vann Shanghai de två följande matcherna och bjöd på deras bästa insats för säsongen borta mot Changchun. Frågor hade ställts om inte media hade distraherats av synen av Tevez på besök på Shanghais Disneyland med sin familj under samma dag som hans lagkamrater jobbade hårt i nordöst. "Vad är felet med dig?" frågade en rubrik. Om Tevez, med ett tvåårskontrakt, hade spelat bra, då hade det blivit en mindre sak. All eventuell smekmånad slutade där och då.

Så fort han var frisk igen skulle han alltid ha en plats i laget men hans inflytande har varit begränsat. Han har missat hälften av Shenhuas 22 matcher, gjort två mål - ett från straffpunkten - och laget ligger 11:a av 16 klubbar. Tevez förväntades ge laget dynamik, energi och gnistor i offensiven men det har inte hänt.

Han har haft det svårt vid sidan av planen också, med nästan konstanta rykten om att han inte trivs. Tevez påstod att det bara fanns två restauranger i Manchester men ingen kan säga samma sak om Kina kommersiella huvudstad som har en befolkning på 23 miljoner människor. Men spelaren har inte anpassat sig. Lagets manager, Gus Poyet, sade följande i maj: "Språket är komplicerat - men med maten finns det folk som lider lite mer och det hände Tevez. I början åt han nästan ingenting alls." Sydamerikanska klubbkamraterna Fredy Guarín och Moreno försökte så gott de kunde. "Vi hade en barbecue... och vi var tvungna att ta bort den kinesiska maten," tillade Poyet.

Shenhua har varit här förut, även om klubben är mycket bättre skött än den var 2012 när den f.d ägaren, Zhu Jun, plockade in Nicolas Anelka och Didier Drogba. Zhu tjänade sina pengar på onlinespel. Han gav en gång en tränare sparken vars mamma precis hade dött och blev berömd när han tog ut sig själv i en träningsmatch mot Liverpool.

Under dagarna fram till avsparken 2012 satt jag med den nya tränaren, Jean Tigana, i ett sprillans nytt klubbhus på Shenhuas Pudong-träningsanläggning, allt var svart stål, glas och mjuka soffor och låg bara några meter från ungdomsakademibyggnader som höll på att rasa ihop. Tigana hade svårt att formulera sig när konversationen kom till hur det var att jobba med Zhu. Han blev inte kvar länge och samma sak gällde Anelka och Drogba, som Zhu verkade mer intresserad av att använda för att promota sitt nya onlinespel än att plocka poäng på planen. Snart började det strula med deras löner och de åkte hem.

2014 tog Greenland, en annan fastighetsutvecklare som gått in i the Chinese Super League, över och stabiliserade situationen. Klubben slutade fyra förra säsongen, det bästa de klarat av sedan 2010.

Med Tevez förväntade man sig mer. Han har inte varit fruktansvärt dålig, men när han har spelat har han varit en besvikelse. Klubbens fans - några av de mest lojala i Asien - har inte sett någonting som säger att det här är en spelare som är värd pengarna han tjänar. Han må ha överraskat en del då han återvände från Argentina förra veckan men ögonbrynen skulle höjas ännu högre än the Oriental Pearl Tower om han spelar i Shanghai nästa säsong.

 

Nemanja Matic säger att Jose Mourinhos närvaro på Old Trafford spelade en stor roll i hans beslut att flytta till Manchester United.

 

Sky Sports, fredag 18 augusti, 2017:

 

Nemanja Matic säger att Manchester United är den största klubben han har spelat för och att Jose Mourinho var anledningen till att han flyttade dit.

Den serbiska landslagsmannen, ett £40m (407,9m kr) nyförvärv från Chelsea den här sommaren, gjorde sin Premier League-debut för United i deras 4-0 vinst mot West Ham förra söndagen.

Han vann ligatiteln under Mourinho på Stamford Bridge och hoppas nu göra samma sak på Old Traffod.

"Han [Mourinho] var väldigt viktig för mig," sade Matic till Sky Sports inför Uniteds match borta mot Swansea på lördag, live på Sky Sports Premier League.

"Han köpte mig till Chelsea från Benfica och nu när jag bestämde mig för att komma till Manchester var han en anledning att komma hit.

"Mourinho var anledningen och det var även klubben, Manchester United, så man behöver inte tänka så mycket på om man ska komma. Mitt beslut fattades väldigt snabbt och väldigt tydligt."

På frågan om United är den största klubben han har spelat för svarade Matic, 29: "Definitivt, alla vet vad Manchester United handlar om.

"När man säger Manchester United är det annorlunda. Även Chelsea är en stor klubb, Benfica är den största klubben i Portugal. Men Manchester är Manchester.

"När jag kom hit den första dagen kunde jag känna att folket i klubben hjälper dig varje dag om du behöver någonting och supportrarna är väldigt viktiga för den här klubben.

"Efter varje träningspass väntar de på oss utanför träningsanläggningen för att ta bilder, att ge en signatur så jag tycker att klubben är en av de största i världen.

"Kanske finns det två eller tre klubbar som liknar United, men Manchester är absolut en av de största klubbarna i världen."

Matic imponerade i sin ligadebut och utsågs till matchens lirare då han spelade bredvid Uniteds rekordköp Paul Pogba på mittfältet.

"Jag har spelat som defensiv mittfältare i många år så jag kommer försöka fortsätta göra mitt jobb så bra jag kan," tillade han.

"Jag kommer göra mitt bästa men när jag har möjligheten att göra något mer eller få framåt, kommer jag att göra det men supportrarna och mina lagkamrater vet att mitt jobb är att ge laget balans, att försvara bra och jag kommer försöka göra samma jobb som jag gjorde förut. Jag tror att jag fortfarande kan bli bättre och det kommer jag såklart att bli.

"Alla har en frihet att göra något bra för laget, ingen kan säga till dig att inte röra dig två meter till vänster eller höger om du kan göra, du måste göra det för att hjälpa laget.

"Om det ger dig resultatet, då är det bra för laget, för klubben och för supportrarna. Om jag har chansen att gå framåt och gör några mål den här säsongen, kommer jag att göra det."