Anfallarens flytt från Everton till Manchester United var en bitter affär men en återkomst till Goodison skulle kunna vara vettigt för båda parter nästa år eller året efter

   

Wayne Rooney bar på nytt Everton tröjan i augusti i hans pojkhjälte Duncan Fergusons testimonial på Goodison Park. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 11 oktober, 2015:

Över tid, då agget bleknat och råheten ersätts av något mer tilltalande, kan det bli lätt att glömma exakt hur frätande och bittert det var för Wayne Rooney när han skar sig själv fri från Everton, klubben som är präglad i hans själ, och han på den tuffa vägen upptäckte att det inte finns mycket som stör supportrar mer än avstötningen från spelarna de omhuldar.

Ett av Rooneys värsta professionella minnen var tiden strax innan hans transfer till Manchester United när Everton hade en hemmamatch och, så fort deras ingångslåt Z Cars hade dött ut, kunde han höra the Gwladys Street End, där man en gång i tiden hade sett på honom som en av deras egna, sjunga om honom igen, men den här gången var orden "there's only one greedy bastard". Intervjun som hans agent, Paul Stretford, ordnade med the Sun adderade bara till illviljan med tanke på den förgiftade relationen som den tidningen har med Merseyside. Graffiti sprejades på Rooneys väggar och t.o.m efter det att han hade lämnat Merseyside fortsatte otrevligheterna p.g.a en dispyt gällande huset Everton hade köpt åt honom och hans familj, i närheten av träningsanläggningen, som en del av överenskommelsen då han skrev på sitt första proffskontrakt.

Hans föräldrar hade flyttat in och Rooney var tvungen att köpa huset och återbetala Everton allt de hade spenderat på inteckningen. Han hade två år på sig att hitta de pengarna, enligt Rooneys bok, men han påstår att Everton försökte tvinga honom att betala tidigt och hotade med att sparka ut hans föräldrar.

Rooney, den Everton-galne grabben som togs till sin första match i blöja, skrev i grundskolan brev till den fängslade Duncan Ferguson och växte upp med planscher på Anders Limpar på hans rums väggar, var nu en paria och han minns fortfarande kvällen då han satt och tittade på tv medan andra tittare skickade in sms som sa att han aldrig var en "sann Blå", kallade honom "Judas" och ännu värre saker än det. Rooney såg meddelandena komma upp på skärmen och tog då upp sin telefon och skickade själv in ett: "Jag lämnade för att klubben gjorde mig galen - Wayne Rooney." Några minuter senare kom Sky presentatören med en annonsering: "Kan folk där hemma som låtsas vara Wayne Rooney vänligen sluta skicka in sms?"

De har slutit fred, eller processen är åtminstone i full gång, och alla vi som har vuxit upp med att heja på ett lag bör vara medvetna om hur otillfredsställande det var att allt slutade så dystert 2004.

Evertons publik sårades av honom för att, i korta ordalag, de brydde sig om honom. Det är nästan alltid samma sak när en uppskattad spelare vill uppgradera från en stolt, känslomässig klubb, särskilt när det är en lokal kille som har gått igenom klubbens ungdomsorganisation, men nu när en del av politiken och ilskan har försvunnit, kommer det att bli väldigt intressant att se vad som händer härnäst.

David Moyes kände alltid att Rooney skulle komma att gå tillbaka till Everton någon gång under sin karriär. Bill Kenwright, klubbens ordförande, har sagt samma sak och alla som såg BBC:s dokumentär The Man Behind The Goals - en underhållande men tydligt PR-styrd inget-kontroversiellt-överhuvudtaget tillställning - kunde se hur naturlig och bekväm Englands lagkapten var i sin hemstad. Rooney må ha spenderat en hel del tid borta från staden men han värderar fortfarande Merseyside tillräckligt högt för att verkligen se till så att hans barn föddes som Scousers på Liverpool sjukhus, istället för att låta deras pass stämplas med Manchester, och även den mest inbitna Evertonian supportern måste kanske acceptera att spelaren hade giltiga anledningar att vilja gå till en klubb med Uniteds ställning och ambitioner.

Skulle han någonsin kunna återvända? Det skulle inte komma som någon överraskning här och det av olika anledningar, men först ska vi ta en sak i taget och en spelare med Rooneys tävlingsinstinkt vill antagligen tro att han är kapabel till bättre tider på Old Trafford, där hans form har blivit en legitim punkt för granskning. Rooney har gjort det mesta för United men han har aldrig vunnit en pokal som kapten. Han pratar fortfarande om att spela i VM 2018 och efter att ha mottagit en personlig guldsko av Sir Bobby Charlton på Wembley i fredags, efter att ha gått om honom som landslagets bäste målskytt, är nästa jakt nu inriktad på att etablera honom på samma position för klubben också.

Rooney ligger trea på Uniteds lista över bästa målskyttar genom alla tider på 235 fullträffar, två bakom Denis Law, och gradvis närmar han sig Charltons totala facit på 249, även om det tar längre tid än vad han kanske hade trott, detta då han endast gjort ett mål på hans senaste tolv Premier League framträdanden. Han gjorde ett hat-trick mot Club Brügge i Champions League kvalet och det ska inte förbises men, utan någon önskan att låta alltför negativ, så var de blygsamma motståndare, de ligger för närvarande sexa i den belgiska ligan, medan Rooney i bortamatcherna i Premier League har ett ganska illavarslande facit med endast ett gjort mål under de senaste 18 månaderna. Hans form har avtagit såpass mycket att the Manchester Evening News i lördags hade en kommentarartikel som uppmuntrade Van Gaal att utelämna honom när United besöker Everton nästa helg.

Han är definitivt inte spelaren han en gång var, vilket vi förmodligen bör förvänta oss med tanke på att han fyller 30 om mindre än två veckor och han har redan pressat in extraordinärt mycket fotboll i sitt liv. Rooney har haft den sortens karriär som kommer ge honom respekt från alla proffs inom sporten och Zlatan Ibrahimovic, ingen spelare som alltför lättvindigt delar ut komplimanger, hade helt rätt då han noterade hur ovanligt det är för en fotbollsspelare att spendera så lång tid på toppen av sporten.

Samtidigt ska vi lita på vad våra ögon säger oss. Rooneys förfall har utmärkt sig tillräckligt mycket för att lämna den distinkta känslan av att han lider av effekterna från att ha spelat så mycket så ung (det motsvarar, vid samma ålder, två hela säsonger mer än Ryan Giggs, och med en betydligt mer nötande spelstil). Det finns ingen poäng i att försöka linda in det: under de värsta ögonblicken påminner han om en boxningsmästare som har gått en match för mycket.

På den högsta nivån finns det få bevis för att han kan störa försvar på det sätt han en gång kunde, och då det är nivån och standarden som Louis van Gaal vill vara på är det helt resonabelt att fundera på hur länge United managern kan tolerera dessa minskade insatser. Tills nu har Van Gaal hela tiden gett Rooney sitt orubbliga stöd, men hans behandling av Robin van Persie bör vara en påminnelse om vad som kan hända när en gammal favorit börjar vissna.

Nästa nivå neråt är dock en annan sak och även om Everton absolut är mer än en klubb för andrahandsval och spelare som inte riktigt platsar högre upp, så har de en vana att gå efter spelare från Old Trafford som antingen anses vara på väg nerför kullen (Louis Saha, Phil Neville), eller som aldrig tog sig uppför densamma (Darron Gibson, Tom Cleverley). Rooneys kollegor har definitivt gett ifrån sig intrycket att han funderar på idén att avsluta sin karriär på Goodison och helt klart underlättar det att råheten har avtagit lite, och han kan åka tillbaka till sin gamla arena nästa helg utan att mötas av samma nivå av smädelser som han råkat ut för i hans tidigare matcher där.

Just nu bör Rooneys första prioritet vara att rättfärdiga Van Gaals ihärdighet med honom. Vi pratar om nästa sommar, som allra tidigast, eller mer troligt året efter innan Everton utforskar idén ordentligt och då kommer det inte vara hur lätt som helst heller, för spelaren tjänar £235,000 (3,17m kr) i veckan, ungefär tre gånger så mycket som Evertons bäst betalde spelare idag.

"Once a Blue, always a Blue," sa hans T-shirt. Om det hela i slutändan kommer handla om pengar kan det bli så att Rooney måste bevisa det igen och under den processen, kanske, även ändra åsikten om honom bland de på the Gwladys Street End.

James Ducker har seglat fram som the go-to-guy när det gäller att få fram budskapet om att allt inte är guld och gröna skogar i LvG:s processade filosofiträdgård. Det var han som rapporterade om att Carrick och Rooney framfört spelarnas oro gällande stämningen i klubben, och nu skriver han att flera spelare störde sig på holländarens taktik på the Emirates, här kan ni läsa hela hans artikel efter debaclet mot den skrynklige schäfern:

Från James Ducker på the Times:

Manchester Uniteds spelare blev bestörta gällande Louis van Gaals ovilja att använda kontringstaktiken på the Emirates Stadium som har tjänat de så väl mot Arsenal tidigare.

Van Gaal hade under förberedelserna till matchen uppmuntrats att använda ett system som involverade att sitta djupare och slå till i kontringarna men United managern avvisade den förfrågan och valde istället ett presspel som miserabelt misslyckades på vägen fram till en sorglig 3-0 förlust.

Holländaren ifrågasatte sina spelares vilja och misslyckande med att följa hans matchplan efter det att United i söndags vek ner sig i deras första test huruvida de är seriösa Premier League titelutmanare eller inte.

Men Uniteds spelare verkade vara förvirrade av instruktionerna de skulle följa då de spelade som yta höns medan Arsenal sprang gatlopp och gjorde tre mål på matchens första 19 minuter, Uniteds sämsta start på en Premier League match.

Synen av Bastian Schweinsteiger, vars rörlighet har begränsats rejält av ett antal skadeproblem under senare år, då han ofta försökte pressa Arsenal försvaret som Uniteds längst framskjutne spelare var egendomlig och det lämnade bara mer yta på mittfältet för hemmalaget att hänsynslöst utnyttja.

Van Gaal försvarade beslutet att utelämna Morgan Schneiderlin, Uniteds mest rörliga defensiva mittfältare, till fördel för ett centralt partnerskap bestående av de gamla spelarna Michael Carrick och Schweinsteiger men de lämnades brutalt exponerade av Arsenals snabbhet.

Arsenal hade bara vunnit en av deras 13 tidigare ligamatcher mot United, som ofta har framgångsrikt använt en kontringsstrategi mot Arsène Wenger lag. Flera spelare i Uniteds trupp ansåg att det var en testad formel som tidigare fungerat så bra och att det skulle vara värt att hålla fast vid den.

The Times avslöjade förra månaden att Van Gaal tidigare den här säsongen blev uppsökt av seniora spelare som talesmän för en trupp bekymrad över holländarens strikta träningsmetoder och Uniteds långsamma spelstil. Van Gaal erkände att han hade blivit "alarmerad" av varningarna från Wayne Rooney och Carrick, hans kapten och vice kapten, om att atmosfären i omklädningsrummet var "låg" och att han svarat på det genom att ändra sättet på vilket han levererar sin matchplan innan matcherna och han uppmuntrar spelarna att komma med feedback på det.

Det var, sa Van Gaal, bevis på hans öppen-dörr policy och vilja att lyssna då han insisterade på att han "inte är en diktator utan en kommunikatör som har en superb relation med sina spelare."

United har bara vunnit åtta av 23 ligamatcher på bortaplan under Van Gaal, vilket ger nästan en poäng mindre i genomsnitt per match på bortaplan jämfört med på Old Trafford. De verkar även ha blivit störda defensivt av skadan på Luke Shaw.

I de första sju matcherna den här säsongen med Shaw i laget släppte United in fyra mål, men nu har de släppt in åtta på sex matcher utan den engelske vänsterbacken, inklusive 2-1 förlusten mot PSV Eindhoven förra månaden när Shaw lämnade planen tidigt med en dubbel benfraktur och ställningen fortfarande var 0-0.

Juan Mata erkände att "allting gick fel i den första halvleken" mot Arsenal och att United inte kommer vinna någonting om de spelar så. "Det enda jag kan säga är att vi bör inte spela en sådan match igen," sade den spanska mittfältaren.

"Arsenal startade med mer intensitet, de nätade väldigt fort och utan tid för vår reaktion gjorde de det andra målet. Inte ens tio minuter har gått och saker och ting såg redan väldigt illa ut. En sådan start från oss är oacceptabel. Om vi vill kriga om stora saker måste vi lära oss läxan så snabbt som möjligt.

"När vi började reagera och flytta runt bollen gjorde Alexis [Sánchez] det tredje. Det är inte enkelt att besegra Arsenal på deras arena men när du ligger under med 3-0 efter 20 minuter är det nästan omöjligt. Från det ögonblicket försökte vi stoppa dem men vi skapade inte chanser, bara en bra chans från Anthony [Martial] precis innan halvtid."

Det är inget nytt fenomen att media "glömmer" sitt jobb med jämna mellanrum. Det där med att ta reda på saker och ting, kritiskt granska och undersöka saker och ting som sägs och skrivs. När det gäller Fergies böcker sker det ofta en kollektiv "glömska" bland journalisterna. Man siktar in sig på något saftigt citat som man vet ska ge många klick och sen kör man hårt på det. Sedan följs det upp av något annat, klickvänligt utspel, och så fortsätter cirkusen. Men tack och lov så finns det fortfarande undantag, som faktiskt kan sätta på sig de kritiska glasögonen och läsa vad som faktiskt står skrivet, och hur det harmonierar med verkligheten. Det är i sådana här lägen man saknar Red Issue ännu mer än i vanliga fall, förstå om de fortfarande funnits och hur de hade plockat isär skottens senaste alster.

Det råder ingen tvekan om att det skotten gav oss på planen är helt unikt. Titlarna, fotbollen, alla minnen och glädjen, det kan ingenting ta ifrån oss. Sen ska man inte ha sina rödaste brillor på sig och säga att han alltid bjöd på strålande fotboll, en offensiv fotboll där vi gick ut med inställningen att om motståndarna kan göra fyra mål, så gör vi fem, eller sex. Han har serverat oss en hel del skit genom åren, men kunnat leva på sin historia. Sen att han nu är bitter mot flera spelare som gjorde alla dessa framgångar möjliga, det säger också en del om personen han blivit.

Jag har, som ni säkert vet, inte mycket till övers för den gamle champagnesocialisten som person, och så har det varit länge, men det ska ej blandas ihop med vad han gjort för oss som fotbollsmanager. Här under har ni ett av dessa få undantag jag pratade om tidigare, Sam Luckhurst, på Manchester Evening News med några intressanta rader om Fergies senaste bok:

Det är tragikomiskt hur nära United var titeln 2011-12 och Sir Alex Ferguson gav City fansen lite mer att skratta åt i och med hans erkännande att de Röda ryggade tillbaka inför prislappen på Sergio Aguero på £35m (474,8m kr) för fyra år sedan.

United misslyckades med att köpa Wesley Sneijder den sommaren och Ferguson skällde argt på Samir Nasri under ett telefonsamtal efter det att han valt City istället för United.

Den säsongen satte Ferguson sin tillit till en nykomling i Tom Cleverley, som inledde lovande men sedan åkte på två skador, den andra delvis p.g.a att United stressade tillbaka honom borta mot Everton. Med mittfältet i spillror plockade Ferguson in en geriatriko istället för en galactico i Paul Scholes.

Ferguson försökte t.o.m lirka Edwin van der Sar tillbaka från sin pensionering, då en klen David de Gea begick flera tunga misstag, men ändå förlorade United titeln endast på målskillnad, efter att ha haft ett försprång på åtta poäng med sex matcher kvar att spela.

 

Glazernomics gynnade Ferguson

Fergusons andra självbiografi släpptes för två år sedan, med en uppdatering förra året, innan Leading släpptes. Föga överraskande har han inte kritiserat Uniteds ägare, Glazer familjen, i någon av dessa och det är lätt att se varför.

"När the Glazers... gick med på en stor ökning av Wayne Rooneys lön 2010 ville de veta vad jag tyckte," skriver Ferguson.

"Jag sa till dem att jag tycker inte det är rätt att Rooney ska tjäna dubbelt så mycket som vad jag tjänade och Joel Glazer sade omedelbart: 'Jag håller med dig fullständigt men vad ska vi göra?'

"Det var enkelt. Vi kom bara överens om att ingen spelare skulle ha mer betalt än mig."

Var det till skada för laget, som det underinvesterades i efter Cristiano Ronaldo försäljningen? Det är i alla fall så det känns.

 

Moura gåtan

Ett år efter det att Aguero gick till City istället för United påstår Ferguson att klubben var beredd att betala £35m (474,8m kr) för den oprövade brasilianaren Lucas Moura, då 19 och spelandes för Sao Paulo.

Det kunde ha blivit 2012 års Anthony Martial om inte Paris Saint-Germain hade blåst bort United. Exakt varför summan inte spenderades på en förstklassig central mittfältare under Fergusons sista sex år i United är och förblir ett mysterium.

 

Fergie kommer aldrig förlåta Keane

Hämndlysten, bitter och med en agenda, den beskrivningen skulle man kunna använda åt Ferguson eller hans en gång allierade, Roy Keane. Duon delade under en kortare tid samma syre på Charles de Gaulle flygplatsen tidigare i år och spänningen kunde ha skurits upp med en kniv, eller en Keane tackling.

Fergusons påstående om att Keane - eller Peter Schmeichel, David Beckham, Jaap Stam och Ruud van Nistelrooy - inte var världsklasspelare är småaktigt och skrattretande. Alla fem har utmanat Ferguson, antingen genom att offentligt kritisera honom, gå till City, frossa i en kändislivsstil, bli mysig med Piers Morgan eller genom att förolämpa honom. Det är ingen tillfällighet.

"Jag var alltid väldigt noggrann med att ingen inkräktade på min kontroll," skriver han med förtjusning. "Det förklarar varför jag sålde spelare som försökte underminera min kontroll... alla är utbytbara."

 

Han fixade fram en regeländring på Maine Road

"Jag klagade till domaren, fick de att bredda planen och vi körde över City med 3-0," säger Ferguson om Uniteds seger borta mot City 1995.

 

Ed Woodward står inför Levy utmaningen

Ferguson avslöjade i sin självbiografi att den svåra prövningen det innebar att förhandla fram Dimitar Berbatovs transfer från Tottenham 2008 avskräckte honom från att försöka köpa loss Luka Modric tre år senare.

Spurs ordförande Daniel Levy är kanske den mest ökända förhandlaren i europeisk fotboll och Ferguson summerar färgglatt diskussionerna som ägde för sju år sedan. "Hela den erfarenheten var mer smärtsam än mitt höftbyte," är slutsatsen Ferguson drar.

 

Det sjätte valet

United kommer inte behöva genomlida en nedgång så djup som den de föll ner i då Sir Matt Busby gick en trappa uppåt i klubben 1969, men överlämningen efter Ferguson var tveklöst mer illa skött.

Ferguson bekräftade rapporterna om att Pep Guardiola var hans förstaval att ersätta honom och namedroppar Carlo Ancelotti, Jurgen Klopp och t.o.m Louis van Gaal som andra kandidater framför Moyes.

Och Jose Mourinho då? Ferguson insisterar på att han hade 'gett sitt ord till Abramovich' om att han skulle återvända till Chelsea. Det är en bekväm, och inte särskilt övertygande förklaring, särskilt om du har läst den trovärdiga Diego Torres biografi om portugisen.

 

Om du inte är säker, skyll på agenten

"Agenter," sa Ferguson till Clare Balding förra året. "Den enda gången man hör ifrån dem är när de vill ha pengar, ett nytt kontrakt eller få en spelare att flytta."

Det är en anmärkningsvärt inskränkt syn på saken från en man vars son var agent. Ferguson avstår från att i boken nämna att Jorge Mendes tjänade €3m (29,8m kr) från de €9m (89,5m kr) som ingick i Bébé affären och i den ökända Mino Raiola gör han en enkel måltavla till syndabock gällande Paul Pogba kaoset.

Mötet Ferguson minns med Raiola var, sägs det, mycket mer hetlevrat än vad som framgår i skrift. Raiola må förkroppsliga allt som är fel med agenter men United undervärderade Pogba, möjligen den mest eftertraktade fotbollsspelaren på hela planeten.

Kia Joorabchian får också lite hård kritik: "Jag kände hela tiden att han jobbade för ännu en flytt för Carlos Tevez."

Inget smicker där inte.

 

Bilden: Det ska villigt erkännas att nyheten om att Brendan 'Brendan Rodgers' Rodgers fick lämna det pisstinknade skeppet LFC störde mig. Han var en clown, en pajas och en fullständig jubelidiot. Han kom med uttalanden som fick David Brent i the Office att verka förnuftig. Att han sedan mixade detta med att sakta men säkert köra den självömkande Anfailed klubben ännu djupare ner i anonymitetens och irrelevansens värld, ja det var ju självklart en storslagen bonus. Bara det faktum att karln har ett stort porträtt på sig själv (se bilden ovanför) i sitt hem säger tillräckligt för mig, han är och förblir ett praktarsle av den allra högsta graden. Han kommer att bli saknad, på sitt eget, speciella sätt. Här under kan ni läsa en hastigt sammansatt sammanställning på några av alla komiska guldkorn som passerat Rodgers putsade tänder, mycket nöje. (Klicka på bilden för att förstora)

 

Brendan Rodgers när han är som bäst...

 

20. "Efter de inledande 10 eller 15 minuterna, när de fick lite för mycket utrymme bakom vårt mittfält, var det en nästan perfekt bortainsats." (Efter att ha förlorat med 2-0 mot Zenit St Petersburg).

 

19. "De senaste 18 månaderna har vi varit på en flygande matta resa av utveckling men vi har fortfarande mycket utveckling kvar att göra."

 

18. "När vi förlorade borta mot Stoke förra säsongen kom jag hem på Annandagen och familjen och gästerna var i hela huset. Jag gick direkt upp på övervåningen och kom inte ut."

 

17. "Problemet med att vara en manager är att det är som att försöka bygga ett flygplan medan det flyger."

 

16. "Joe Allen är en av de modigaste spelarna jag har sett."

 

15. "Jag är samma kille som nästan vann oss ligan, men bättre. Jag tycker att jag har visat under de tidiga delarna av mitt managerskap - utan att vara arrogant - att med en talangfull grupp av spelare så kan jag tävla i toppen av ligan."

 

14. "Jag använder ett citat med spelarna, 'Per aspera ad astra', vilket är latin för 'Mot stjärnorna genom svårigheter'."

 

13. "Vi spelar med 11 man, andra lag spelar med 10 man och en målvakt."

 

12. "Jag började coacha av en anledning och det var för att innebära en skillnad för folk, inte bara som fotbollsspelare utan även som mänskliga varelser."

 

11. "Jag kommer inte lämna någon sten ovänd i mitt sökande - och det sökandet kommer vara obevekligt."

 

10. "De måste inte sälja. (Southampton) har ett val. Kanske har Southamptons mål ändrats. De försökte bli en Champions League klubb, tror jag." (Sagt i augusti 2014, och sedan slutade Liverpool två poäng före the Saints i maj året efter).

 

9. "Jag säger alltid att en trupp är som en bra måltid. Jag är ingen fantastisk kock, men en bra måltid tar lite tid. Men också, för att kunna erbjuda en bra måltid behöver man bra ingredienser."

 

8. "Det finns två punkter: den första är att jag inte känner någon press, jag kan ärligt säga det. Jag har aldrig känt något annat än säkerhet." (Rodgers får sedan sparken någon timme senare).

 

7. "Jag har alltid sagt att man kan leva utan vatten i många dagar, men man kan inte leva en sekund utan hopp."

 

6. "Jag tror att en ung spelare kommer springa genom ett taggtrådsstängsel för dig. En äldre spelare letar efter ett hål i staketet, han kommer försöka ta sig igenom det på något sätt, men de unga spelarna kommer kriga för dig."

 

5. "Det handlar inte bara om att träna spelare, det handlar om att utbilda spelare. Man tränar hundar."

 

4. "När du har bollen 65-70% av tiden, är det en fotbollsdöd för det andra laget. Vi är inte där än, men det är dit vi kommer att komma. Det är död genom fotboll. Man suger helt enkelt livet ur dem."

 

3. "Om du spenderar mer än £100 miljoner (1,35 miljarder kr), förväntar man sig att du ska utmana om ligan." (Om Spurs efter att de sålt Gareth Bale 2013, spenderat £103 miljoner (1,39 miljarder kr) och slutat 6:a. Liverpool sålde Luis Suarez sommaren efter, spenderade £117 miljoner (1,58 miljarder kr) och slutade 6:a).

 

2. "Jag tror att det finns tre spelare som kommer svika oss i år - saken, kämpandet, allt - och jag har redan skrivit ner dem i dessa tre kuvert. Se till så att du inte finns med i något av dessa kuvert."

 

1. "Min största mentor är jag själv för jag har varit tvungen att studera och det har varit min största influens."

Starka reaktioner när tysk fotboll ska stötta flyktingar

   

Ett av många tweets om hur storklubben Dortmunds fans protesterade mot tidningen Bild. Foto: Twitter

 

 

 

AV: Benjamin Ekroth, Aftonbladet kultur, fredag 18 september, 2015:

 

 

Tyska tabloiden Bild är i rejält blåsväder och anklagas för att göra pr av flyktingkatastrofen.

 

 

Precis som Aftonbladets ”Vi hjälper” har Bild dragit igång ”Wir helfen”. Inför helgen har tidningen och tyska fotbollsförbundet gjort gemensam sak: Alla spelare i första- och andraligan ska bära ”Wir helfen”-symbolen på ärmarna ihop med texten ”#refugeeswelcome” under match.

 

 

I onsdags meddelade Hamburglaget St. Pauli att de inte tänker delta. ”Vår klubb står för en välkomnande kultur och vi hjälper redan på flera sätt”, sa de till Hamburger Morgenpost.

 

 

FC St. Pauli, från stadsdelen intill Reeperbahn, är i Tyskland en omtyckt ”punkig” kultklubb med starkt socialt engagemang. På 1980-talet var de först att förbjuda nationalistiska symboler på läktarna.

 

 

Bilds chefredaktör Kai Diekmann twittrade samma dag sin ilska mot klubben. ”De har inget hjärta för flyktingar – #refugeesnotwelcome”. Och: ”Detta kommer att glädja AFD”. (Högerpopulistiska partiet Alternativ für Deutschland.)

 

 

Kai Diekmanns utbrott på Twitter straffade sig. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Konservativa Bild har i flera år anklagats för att driva opinion mot invandrare och asylsökande. Förstasidor har haft rubriker som ”Sanningen om kriminella flyktingar”, ”Den bittra sanningen om utlänningar och bidrag till arbetslösa” och i somras ”Sju sanningar om flyktingar – jobb, kriminalitet, pengar”.

 

 

Redan när ”Wir hilfen”-kampanjen drogs i gång kritiserades Bild för att främst vara ute efter att bättra på sitt anseende.

 

 

Och reaktionen på Diekmanns utbrott dröjde inte. ”#BILDnotwelcome” är klart störst på Twitter i Tyskland just nu. Fotbollsfans och folk i hela landet stöttar St. Pauli och manar till bojkott mot Bilds kampanj. Tyska journalistförbundet DJV dundrar: ”Diekmann utnyttjar flyktingarna och driver hetskampanj mot St.Pauli Det är svineri.”

 

 

I torsdags tackade genomsympatiska Berlinklubben Union nej till kampanjen. Storklubben Dortmunds supportrar höll upp en #BILDnotwelcome-banderoll under matchen samma kväll. Och nu har ännu fler klubbar hoppat av.

 

 

Det ser ut som chefredaktörens twitterraseri blev ett självmål.

 

Bilden: Här ser vi en klassisk brittisk arbetarmaträtt och som vanligt när det gäller olika grejor att äta på de brittiska öarna så finns det massa olika namn för samma sak, beroende på vart i landet du avnjuter anrättningen. Just den här delikatessen består av två vita brödbitar, den ena smörad och emellan dessa, likt en hamburgare, lägger man pommes frites och sprutar sedan på ketchup eller brown sauce. Om ni har varit på de brittiska öarna har ni säkert sett den här anrättningen under namn som chip butty, chip sandwich, chip barm, chip batch, chip roll, chip muffin, piece and chips eller chip piece (i Skottland). Ordet butty har i det här sammanhanget inget med Nicky Butts smeknamn att göra, utan är helt enkelt en sammandragning av "bread and butter". Jag håller det inte för omöjligt att ni hört det uttrycket i ett annant sammanhang, nämligen när man pratar om delikatessen bacon butty, där man byter ut pommes fritsen mot bacon istället.

 

 

Nu kan man ju i sitt stilla sinne undra varför jag inleder dagens inlägg med en längre utläggning om brittiska delikatesser på matbordet. Jo det är nämligen så att mästaren på the Guardian/Observer, Daniel Taylor, har skrivit ännu en briljant artikel och den innehåller en referens till en chip cob. Och det är alltså namnet på den här pommes frites mackan i East Midlands, där Nottingham ligger. Den gode mr Taylor är ett stort Nottingham Forest fan och ikväll är det premiär i England för en film om deras otroliga framgångssaga mellan 1975-1980. Ni kan läsa artikeln i sin helhet lite längre ner i dagens inlägg, och även om den inte handlar om Man United så kan jag bara rekommendera den, verkligen läsvärd. (Klicka på bilden för att förstora)

 

Ni känner säkert till berättelsen om Brian Clough och hans tid i Nottingham Forest redan. Det är sådant där som inte händer längre, och det hade inte hänt innan heller. Jag vet att Clough aldrig varit involverad med Man United, men jag ska ändå villigt erkänna att jag hyser en viss fascination för den nu avlidne managern. Det var han som tog Roy Keane från Irland till England och gav honom chansen på den högsta nivån. Forest hostade upp £47,000 (ca 658,000 kr) för den unge irländaren sommaren 1990. 1991 var Keane en etablerad startspelare och hade då konkurrerat ut den engelske landslagsmannen Steve Hodge. Samma år nådde Forest FA Cupfinalen och på vägen fram till Wembley gjorde Keane totalt tre mål. Finalen förlorade Forest mot Tottenham, men i den tredje rundan, mot Crystal Palace, begick irländaren ett kostsamt misstag som gjorde att Palace kunde kvittera. När Keane sedan återvände till omklädningsrummet efter matchen möttes han av en ilsken Clough, som klappade till honom i ansiktet så hårt att han for i backen. Keane hann aldrig riktigt fatta vad som hände, men han accepterade det fullt ut. Bara en sådan grej är värd respekt.

Man pratar ofta om sagor inom idrottens värld, enskilda matcher där nederlagstippade lag spöar de största o.s.v Men berättelsen om när Brian Clough och Peter Taylor tog över Nottingham Forest är på något sätt bortom allt det andra. Duon gjorde saker med den klubben som aldrig kommer ske igen. Även om jag är ett United fan så kan jag uppskatta många saker i den här berättelsen och förhoppningsvis kommer filmen och den efterföljande boken som jag skrev om tidigare att retroaktivt ge spelarna och ledarna i det här laget respekten de förtjänar, för de är fortfarande inte självklara i den engelska fotbollens finrum. Här under kan ni läsa Forest supportern och den helt briljanta Guardian/Observer journalisten Daniel Taylors artikel om hur en klubb som hade det svårt i Andradivisionen vann den engelska ligan och Europacupen - två gånger! Det är mycket läsvärt.

 

 

 

 

 

BRIAN CLOUGH OCH MIRAKLET NOTTINGHAM FOREST

 

 

Då en ny film släpps återupplever Daniel Taylor, med hjälp av José Mourinho, den sanslösa berättelsen om hur Brian Clough förvandlade ett kämpande lag i andradivisionen till Europamästare - två gånger

 

I Believe in Miracles: exklusiv trailer för Nottingham Forest filmen.

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 11 oktober, 2015:

 

"Vi var som en av de här kometerna man ser flyga över natthimlen. Vi brann tydligt, men det var alltför kortvarigt. Men herrejösses vad vi brann under en tid." - John McGovern

Av alla ögonblick med tv-guld som involverar Brian Clough i sin absoluta ståt är kanske den mest kända förutom hans exceptionella mano-a-mano med Don Revie den gången då en ung John Motson sitter i intervjustolen. Du har kanske sett klippet: Motson, med en kipper tie (https://en.wikipedia.org/wiki/Kipper_tie) och outgrundligt stort hår, och den lilla skälvningen i hans röst när han inleder med en något virrig första fråga. Och Clough. rak i ryggen, perfekt för tv, sitter där som kejsaren av Yorkshire. "Det är många frågor där inne, John," säger han, med den där glimten av överlägsenhet i ögonen. "Och, med tanke på hur din röst låter, så är det precis att du får ut dem."

Det klippet fanns på José Mourinhos telefon när vi träffades för några veckor sedan, bakom fingeravtryckssystemet som tar besökare genom Chelseas träningsanläggning, och managern för de regerande mästarna började rabbla upp några av hans favorit Clough-ismer.

Mourinhos kontor ligger på övervåningen på Cobham och det är viktigt att hålla masken när det finns två kartongfigurer i naturlig storlek att ta sig förbi innan den riktiga versionen kommer inom ens synfält bakom hans skrivbord. Väggarna är dekorerade med dussintals inramade Mourinho fotografier. På kaffebordet ligger det en elegant hög med Mourinho biografier och bilderböcker, på olika språk, och det blir nästan en överraskning när man får en kopp te och Mourinho inte återfinns på muggen.

 

Brian Clough tog över Nottingham Forest 1975 då de kämpade hårt i gamla Division två. Fem år senare hade de vunnit Division ett titeln och Europacupen två gånger. Här är han fotograferad med 1980 års cup, deras andra. (Klicka på bilden för att förstora)

Men just den här dagen pratar vi om ett annat lag, en annan mans ego och prestationer, och I Believe in Miracles, filmen som kartlägger den nästan osannolika resan som slutade med att det omoderna, icke hyllade Nottingham Forest vann Europacupen, två gånger.

Mourinho var 16 när Trevor Francis landade på marken på Olympiastadion, München, efter den avgörande nicken som vann pokalen 1979, och 17 när Forest upprepade det hela ett år senare under en skönt doftande kväll på Bernabéu. Han kommer ihåg alla spelarna, finalerna, färgerna - röda tröjor, vita shorts, tre Adidas streck - och, typiskt nog, t.o.m de små taktiska detaljerna, som att Viv Anderson hade carte blanche att kliva framåt på ett sätt som högerbackar under den eran inte gjorde.

 Han har varit i Nottingham för att lära sig mer om staden och klippet på hans telefon får Mourinho att skratta, detta under en tid då det inte har skattats mycket i Chelsea. "Intervjuaren har inte en chans," säger han. "Han [Clough] har roligt. Ping! Ping! Ping!"

Mourinhos favoritcitat? Det var när en kollega gick in på Cloughs kontor där han satt och lyssnade på sin favoritartist. Clough frågade: "Visste du att Sinatra träffade mig en gång?" Clough kallade sig själv Old Big 'Ead när Mourinho var i den åldern då han var som mest mottaglig för intryck. Det är inte överraskande att han tror att de skulle ha kommit bra överens och Clough skulle ha, kan man föreställa sig, gillat det faktum att Chelsea managern skriver förordet till boken som ackompanjerar filmen. "Jag synen av Mourinho," observerade han innan sin död 2004, "det finns en touch av den unga Clough i honom."

 

Brian Clough och Peter Taylor under Nottingham Forests Europacupsemifinal 1979 mot Köln. (Klicka på bilden för att förstora)

 

Filmen har premiär på söndag kväll på the City Ground och för att sätta berättelsen i ett sammanhang är kanske det bästa sättet att börja på att föreställa sig Huddersfield Town, som slutade på 13:e plats i the Championship förra säsongen, och att de skulle gå upp i maj nästa år, för att seda nvinna Premier League på första försöket, två Champions League titlar i rad, ett par Capital One Cuper och sätta ett rekord där man går obesegrad i högsta divisionen - i 42 matcher när det gällde Forest - som sedan skulle stå sig i ett kvartssekel.

Det laget var Forest: de slutade på 13:e plats i gamla Division två när Clough hängde upp sin rock på managerns krok för första gången, den 6 januari 1975. De gjort allt det ovanstående på fem år, samt att de sopade bort Liverpool, de dubbla Europacupvinnarna, från deras sittpinne långt innan Sir Alex Ferguson yttrade frasen. De gjorde det med fem spelare - Anderson, Martin O'Neill, Ian Bowyer, Tony Woodcock och John Robertson - som var där från starten och resan tog dem från fem poäng ifrån nedflyttningsplatserna till Division tre, med publiksiffror på under 8,000, till Camp Nou, där de mötte Barcelona i kampen om Supercupen. Ännu en pokal adderades till samlingen och när de lämnade arenan den kvällen fanns det en mobb som väntade utanför. "Två rader med Barcelona fans, åtta man djup, hela vägen från utgången till vår buss," minns John McGovern, lagkaptenen. "De var alla väldigt tysta och jag tänkte: 'Nu kommer vi åka på problem här.' Det var då som de började applådera. Då vi gick till vår buss applåderade de oss hela vägen. Inte ett Forest fan i sikte, bara Barcelona fans. De applåderade oss ut från deras egna arena."

Detta kommer aldrig mer hända men samtidigt så hade det aldrig hänt innan heller. Folk glömmer att Forest gick upp med 52 poäng, den femte lägsta poängen av alla uppflyttade lag genom historien, och att de förlorade mot York, Peterborough och Bristol Rovers, två gånger, innan Peter Taylor kom in vid Cloughs sida och plötsligt klickade allt för ett lag som av en tidning beskrevs enligt följande: "En blandning av unga och utslitna ansikten som borde kriga i botten av tabellen."

Kenny Burns hade ett rykte i Birmingham City som en vild, hårt drickande pubbråkmakare tills Forests ledarduo omvandlade honom från en plundrande centerforward till vad Taylor beskrev som den skotska Bobby Moore. "Köp honom inte," hade Birminghams ordförande, David Wiseman, varnat Clough, "han innebär problem." Larry Lloyds påskriftsavgift var en tvättmaskin som Clough fixade från tvättavdelningen. Frank Clark kom på fri transfer från Newcastle, innan det hade han varit på väg att skriva på för Doncaster Rovers i Division fyra. Robertson, med sitt pommes-frites feta flin och nikotinspetsade skratt, var på väg utför så allvarligt att Cloughs företrädare, Allan Brown, försökte lasta bort honom till Partick Thistle. Peter Shilton anlände som den dyraste målvakten i ligan och Francis blev senare den första £1m mannen, men det var ett osannolikt sortiment av fria transfers, rea-köp, skojare och missanpassade som alla visade sig bli exceptionellt skickliga fotbollsspelare. De bar varandra på ryggen genom brännässlor och lekte kurragömma i vad som beskrevs som träningspass. De hade lagmöten på ett slitet café som serverade flottig mat och hette McKay's, där standardbeställningen på 14 chip cobs (Honken: Se inledningen på det här inlägget) betydde att ägaren, Bill, var tvungen att beställa mer bröd och potatis. Och, helt emot alla tänkbara förväntningar, producerade de en berättelse som aldrig kommer att upprepas.

 

Trevor Francis, Englands första £1m spelare. (Klicka på bilden för att förstora)

Garry Birtles var ett £2,000 nyförvärv från Long Eaton United som arbetade som mattläggare och dubblerade i Nottinghams Sunday alehouse ligor med Long Eaton Rovers tills Clough och Taylor förvandlade honom till årets unga spelare i Europa. Birtles amatörkarriär slutade mot ett lag vid namn Clumber Kitchens and Bathrooms mitt i den unkna öl-stanken från Victoria Embankment, Nottinghams motsvarighet till Hackney Marshes (Honken: stort gräsfält med massa fotbollsplaner och grönytor för allmänheten och korplag). Hans första mål för sin hemstads klubb hjälpte till att slå ut Liverpool ur Europacupen och när Forest tog med sig pokalen till the Old Market Square fick han ta emot ett specialpris från Roy of the Rovers magasinet. "Varje gång jag ser Liverpool spela nu tittar jag efter flaggorna på the Kop för det finns ett gap på två år mellan datumen. De går från '77 och '78 till '81. Och då tänker jag alltid: 'Det är vi, det gapet. Vi gjorde det.'"

Det här var laget som förberedde sig för en semifinal i Europacupen mot det storslagna Ajax laget genom att vandra runt i Amsterdams red-light distrikt, sedan lugnade de ner sig med några sena öl i en bar full av brass-rökare och sexturister. Shiltons träning inför finalen ägde rum i en rondell där tvåfiliga vägar möttes, omgiven av tutande bilar, detta p.g.a att det var den enda gräsplätten han kunde hitta i deras spanska resort. Och filmen viker inte av från femårsperioden, precis som regissören Johnny Owens förklarar, då "Clough var i en klass helt för sig själv", och den sparkar igång med det där fantastiska tv-klippet, Goodbye Mr Clough, som rör kvällen då han fick sparken i Leeds och som, efter hans verbala tornerspel med Revie, med ett ansikte av sten, fick programledaren, Austin Mitchell, att lägga ut allt på bordet. "Vad kommer att hända med Brian Clough nu?" frågar han. "Vem kommer ens att röra dig med en käpp?"

När Forest chansade fyra månader senare var klubben så pank att de arrangerade en ost- och vintillställning för att dra in några pund till hans första sommar. Träningsanläggningen var en nedgången gräsplätt för allmänheten bredvid floden Trent, detta var långt innan folk som rastade sina hundar tog med sig bajspåsar på sina promenader i området, och åtminstone en spelare använde ett Shipstone's Brown Ales ölglas-underlägg som skattemärke på sin bil. Helt i linje med det årtiondet kom några av deras bästa ögonblick på leriga planer där spelarna säkert riskerade att råka ut för skyttegravsfot (Honken: smärta i foten orsakad av att ha spenderat lång tid i kallt vatten eller lera). Men när Forest var som bäst passade de bollen som om de spelade på en plan för gräsbowling, och om det finns någon rättvisa kommer rampljuset nu att lysa ljusare på dessa spelare som hela tiden tyckt att de inte fått erkännandet de förtjänade.

 

Nottingham Forest laget med Europacupen efter deras 1-0 seger mot Malmö 1979. (Klicka på bilden för att förstora)

Bob Wilson sade, under sina tidiga dagar som BBC expert, att "bubblan skulle spricka". Det visade sig att bubblan var gjord av något mer bastant än såpa och vatten, men t.o.m när Forest vann sin första Europacup gick lagpriset i 1979 års BBC Sports Personality of the Year till det brittiska hästhopparlaget ("fyra jäkla hästar," som Forests sekreterare, Ken Smales, hördes utbrista).

På samma sätt kan ni fundera på de sex lagen som återfinns i the hall of fame på the National Football Museum. Manchester Uniteds Europacupvinnare från 1968 är utvalda, precis som the Busby Babes från 1950-talet. Liverpools lag från 1978 har valts in, tillsammans med Englands världsmästare 1966, Prestons oövervinnliga upplaga och Manchester City laget som vann ligan, FA Cupen oh europeiska cupvinnarcupen från 1968 till 1970. Endast lag som spelade för mer än 25 år sedan kan nomineras. Aston Villa, Europacupvinnare 1982, är det sjätte och i samtliga dessa fall kan ingen argumentera emot att det var välförtjänt.

Men det finns trots allt ett notabelt undantag och efter att ha spenderat tid med de relevanta spelarna under processen med bokskrivandet är det helt klart en källa till irritation att de blir ihågkomna som vad Robertson kallar ett "packet och byket lag".

Robertson har även drabbats av detta personligen. "När jag försöker berätta för folk hur bra han var kan det vara svårt för det var för mer än 30 år sedan," säger McGovern. "Så vad jag i allmänhet säger är: 'Du vet för några år sedan fanns det en kille som hette Ryan Giggs som spelade tills han var 40 och ansågs vara en av de bästa vänsteryttrarna genom tiderna? Well, John Robertson var som Ryan Giggs fast med två bra fötter, inte en.'"

 

Nottingham Forests John Robertson skjuter och sätter vinstmålet i 1980 års Europacupfinal mot Hamburg. (Klicka på bilden för att förstora)

Robertson lämnade sina fingeravtryck på två Europacupfinaler - han gjorde vinstmålet mot Hamburg och spelade fram Francis mot Malmö. Clough kallade honom "vårt spels Picasso" och Forests tränare Jimmy Gordon - old school träningsoverall, silvrigt hår, Brylcreem, visselpipa runt halsen - höjde honom en gång ännu högre till skyarna. "Jag såg mycket av Tom Finney och Stan Matthews under min tid och det var väldigt svårt att välja mellan de två. Men när man tittar på vad Finney och Matthews kunde erbjuda, så hade John lite av båda - och något extra uppepå det."

Att Robertson inte är brett ihågkommen utanför Nottingham, och kanske Merseyside, som en av de största genom tiderna är en anomali som delvis kommer från sättet på vilket alla var fixerade av det vandrande egot på tränarbänken med den gröna tröjan och det skinande, tjocka håret.

 

"Vem är den här McGovern?" frågade Günter Netzer, den tyska mittfältslegendaren, efter det att Forest slagit ut Köln, Bundesligamästarna, i 1979 års semifinal. "Jag har aldrig hört talas om honom, ändå styrde han matchen."

Sedan har vi cheffotbollskorrespondenten på den tyska tidningen Der Telegraf som intervjuade Shilton efter matchen och sade följande till Forests målvakt: "Av hela ditt lag är ditt namn det enda jag känner igen."

"Well, du känner till oss alla nu," svarade Shilton.

Arvet, 35 år senare, är att Nottingham har vunnit turneringen fler gånger än London, Paris, Berlin, Moskva och Rom tillsammans. Det tog Manchester United 31 år att vinna Europacupen för andra gången och det dröjde ända till 2012 innan Chelsea till sist lyckades spela hem en till London. Och världen ser på Sherwood Forest landskapet annorlunda p.g.a det. "Helt plötsligt hade Nottingham inte bara Robin Hood," säger McGovern. "Vi hade Robin Hood, Brian Clough och Nottingham Forest."

Mourinho talade med stor värme, beskrev Clough som "den här superprofilen, som om han är premiärminister", och boken släpps nästa månad, i svallvågorna av vad som Irvine Welsh anser vara den "bästa filmen om fotboll du någonsin kommer se". Alla grabbarna från 1979 och 1980 kommer vara på premiären - tillsammans med 3,500 biljettinnehavare - förutom O'Neill, som är borta med Republiken Irland och inte lockad av att efterlikna Clough (som ofta övergav Forest för att ta en semester mitt i säsongen).

Alla Clough och Taylor barnen och barnbarnen kommer också vara där, på arenan där det finns läktare som är namngivna efter båda dessa män. Den senaste filmen om Clough, The Damned United, orsakade stor vrede bland släktingarna p.g.a att, som Nigel rakt på sak uttrycker det, den var "full av skit, inte konstnärlig licens".

Till den här filmen samlade Owen dem för en privat visning som var känslosam för alla. "Skönheten i den här berättelsen är att den berättas av folket som var där," säger Nigel. "De vet vad Forest var 1975 och de vet vad de var fem år senare, och de var en del av den berättelsen."

I Believe in Miracles berättar historien väldigt vackert och går upp på bio över hela landet från tisdag nästa vecka. Jag skulle inte säga att det är årets filmhändelse, men den återfinns i the top one.

 

• I Believe In Miracles släpps på bio på tisdag. En ackompanjerande bok med samma namn, skriven av en Daniel Taylor med förord av José Mourinho, kommer publiceras den 12 november.

 

 

 

 

De framgångsrika åren

6 jan 1975 Brian Clough, arbetslös efter att ha fått sparken av Leeds United den 12 september 1974, ersätter Allan Brown som Nottingham Forests manager då laget ligger på 13:e plats i den gamla Andradivisionen.

 

Maj 1975 Forest avslutar säsongen på 16:e plats.

 

1975-76 Slutar åtta under hans första hela säsong.

 

16 juli 1976 Clough plockar in Peter Taylor, tidigare hans assistent i Derby, från Brighton som sin assistent.

 

1976-77 Första pokalen - Forest vinner the Anglo-Scottish Cup, de besegrar Leyton Orient med sammanlagt 5-1 i finalen. Uppflyttade från sin tredjeplats med den blygsamma 52 som totalpoäng.

 

December 1977 Clough intervjuas för jobbet som Englands manager. Ron Greenwood får jobbet.

 

1977-78 Forest vinner Ligacupen, besegrar Bob Paisleys Liverpool med 1-0 i en omspelsmatch på Old Trafford efter 0-0 på Wembley. De går vidare och vinner klubbens första ligatitel någonsin, detta då de avslutar säsongen sju poäng framför Liverpool.

 

1978-79 Startar säsongen med att vinna Charity Shield med rekordsiffrorna 5-0 mot Ipswich. Forests sanslösa svit på 42 raka matcher utan förlust går tillbaka till den 26 november 1977 och fortsätter ända fram till en 2-0 förlust borta mot Liverpool den 9 december 1978. Clough slår det brittiska transferrekordet då han köper Trevor Francis för £1m från Birmingham City den 9 februari. Forest behåller Ligacupen tack vare en 3-2 seger mot Southampton. Slutar tvåa i ligan, åtta poäng efter Liverpool. Vinner Europacupen genom att besegra Liverpool, AEK Aten, Grasshoppers Zürich och Köln innan Francis gör vinstmålet i 1-0 segern mot Malmö i finalen i München.

 

1979-80 Vinner Europeiska Supercupen över två matcher mot Barcelona i januari-februari 1980. Når tredje raka Ligacupfinalen men förlorar med 1-0 mot Wolves. Behåller Europacupen genom att besegra Öster, Argeș Pitești, Dynamo Berlin och Ajax innan John Robertsons mål säkrar en 1-0 seger i finalen mot Hamburg i Madrid.

Engelska landslagsförsvararen gjorde vinstmålet som hjälpte Van Gaals lag att komma tillbaka från ett 1-0 underläge mot Wolfsburg

   

Chris Smalling styr in Uniteds vinstmål i gårdagens match hemma på Old Trafford mot Wolfsburg. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, på Old Trafford för the Guardian, torsdag 1 oktober, 2015:

 

 

Ett kort tag hotade Manchester United att addera sitt namn till vad som hittills hade varit en slätstruken vecka för engelska lag i Europas största klubbturnering. De hamnade i underläge, nästan innan de ens hade fällt en svettdroppe, och under dessa ögonblick var det inte särskilt lätt att förstå hur Bastian Schweinsteiger, en man som vet ett och annat om att vinna Champions League, hade kunnat prata om att Louis van Gaals lag är utrustade för att gå hela vägen.

 

 

Det kändes misstänksamt mycket som en ny spelare som försökt säga de rätta sakerna utan något som på riktigt kunde ses som bevis i ryggen. Men det slutade med en demonstration av hur, sakta men säkert, Van Gaal har tagit tillbaka en del av den gamla robustheten, och när Juan Mata skimrar och utgör den här sortens hot bör det åtminstone uppmuntra United att känna att de kan navigera sig själva ganska säkert vidare från grupp B.

 

Matas straff betydde 1-1 under en strålande kväll för spanjoren och det fanns en touch av improvisatorisk briljans i sättet som han spelade fram Chris Smalling till vinstmålet på. Det kom åtta minuter in i den andra halvleken och efter det såg en blandning av frejdigt och ibland kaotiskt försvarsspel till att hemmalaget höll fast de tre poängen.

 

 

Wolfsburg inledde en ganska rejäl press och Van Gaal verkade överraskad över sättet på vilket hans lag tappade sin rytm. Samtidigt fanns det mycket att beundra, också, gällande det robusta svaret på det tidiga bakslaget och Matas insats var troligen hans mest outstanding bidrag hittills i Uniteds färger.

 

 

I tillägg till hans mål och den fantastiskt levererade klacken till Smalling visade senare statistiken att Matas procent för rätt slagna passningar var svindlande 98%. Det kanske underligaste ögonblicket under kvällen kom efter matchen när Van Gaal bjöds in för att hylla Matas insats och såg förvirrad ut. "Varför? P.g.a hans straff? Jag har sett Mata spela bättre än idag." Oavsett vilken match det var, måste det ha varit en ganska hyfsad insats.

 

 

Nackdelen för Van Gaal var bristen på struktur mot slutet av matchen, men det fanns förmildrande faktorer med tanke på den experimentella naturen i hans försvar. Antonio Valencia startade som högerback och får ta på sig en del av det insläppta målet, i det att han ställde Daniel Caligiuri onside, och en dålig kväll för ecuadorianen slutade med att han byttes ut i halvtid. "Vi var tvungna att stoppa inläggen," förklarade en föga medlidsam Van Gaal.

 

 

Ashley Young kom in istället och det var kanske en överraskning att Van Gaal satte in honom på Valencias position istället för att flytta tillbaka Matteo Darmian till sin vanliga roll. Italienaren användes istället till vänster, där han inte ser så säker ut, och United hade även tur på slutet att Morgan Schneiderlin inte blev utvisad. Viktor Kassai, den ungerska domaren, gjorde stundtals hemmapubliken vansinnig men Schneiderlin borde ha fått sitt andra gula kort då han sparkade den svårfångade Julian Draxler över hälarna sex minuter innan full tid.

 

 

Van Gaal, klart missnöjd med lagets uppvisning, kan inte ha missat ännu en begränsad insats från Wayne Rooney, mest notabel i form av ett ganska förskräckligt skott när Anthony Martials kvicka fötter och direkthet gav honom en chans efter 20 minuter.

 

 

Då hade Wolfsburg redan överraskat Old Trafford med ett underbart, läckert anfall som började med Caligiuris diagonallöpning, från vänster till höger, och en elegant riktningsförändring som tog honom in mellan Schneiderlin och Darmian. Caligiuri vände bollen tillbaka till Draxler men fortsatte sin egen löpning och när passningen kom tillbaka till honom via Max Kruse var han onside och hade tillräckligt med tid och utrymme för att skjuta in bollen förbi David de Gea.

 

 

Den mest upplyftande aspekten för Old Trafford publiken är att när United hamnar i underläge så finns det nu en tydlig känsla av dem klarar av att få ur det ur systemet mycket snabbare än vid andra tillfällen sedan Sir Alex Fergusons pensionering.

 

 

Mata var den mest troliga spelaren att hitta en väg tillbaka in i matchen och när han skar in från höger, efter 34 minuter, kom två Wolfsburg spelare för att stänga ner honom. Caligiuri var en av dem och målskytten satte ut sin vänsterarm då inlägget kom och gav därmed bort en billig straff. Mata hade ersatt Rooney som Uniteds designerade straffläggare och han sköt säkert in den här till vänster om Diego Benaglio, sedan tog han bollen under armen och sprintade tillbaka till mittcirkeln som en man som verkligen menade allvar.

 

 

Van Gaal var klart plågad efteråt av frekvensen med vilken hans lag förlorade bollen men mitt i hans stormande kritik pratade han om att det var ett "underbart mål" som gav de ledningen. Youngs inlägg nickades ut innan Bastian Schweinsteigers felträff styrdes mot Matas håll och spanjorens oortodoxa klack i luften skickade bollen över Wolfsburgs försvar. Smalling hade läst att Mata skulle skicka bollen vidare och sträckte sig fram och styrde in bollen förbi den utrusande Benaglio.

 

 

De Gea tvingades rädda ett avslut från Caligiuri mot slutet, medan Rooney blockerade ett skott på väg mot mål från Dante och inhopparen André Schürrle sköt strax utanför. "Jag kan inte förstå hur vi kunde ge bort bollen så mycket," klagade Van Gaal, "men lagmoralen höll oss kvar i matchen." United höll undan och deras position i grupp B, med ett dubbelmöte med CSKA Moskva härnäst på tur, ser plötsligt mycket hälsosammare ut.

Mourinho har inte sett den roliga sidan i Chelseas tidiga säsongsflopp och det verkar som att han har bestämt att skämt och stoj på träningsanläggningen är orsaken, inte dåligt försvarsspel

   

'Spring, sparka, gör mål, men inget skrattande ok pojkar, inga skämt.' José Mourinho överblickar träningen på Chelseas Cobham träningsanläggning. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 16 september, 2015:

 

 

Slutet på en era i the Premier League, detta då en av de stora komediscenerna går in i mörker. Enligt rapporter - och vi återkommer till sättet som Hennes majestäts press berättar det på strax - har Chelsea football club "förbjudit skämt" på deras Cobham träningsanläggning. Och inte bara skämt; stojande också. Men kanske kände du instinktivt den här stora störningen av kraften, som om miljoner röster skrek av skratt åt ett ofarlig skämt där någon drog ner någons byxor - men som plötsligt tystades.

 

 

Om du ställer dig frågan: "Exakt hur går ett skämt- och stojförbud till?", så är du inte ensam om att göra det - men, och detta är plågsamt, antalet som gör det inkluderar inte journalisterna som fick fram vad vi godtroget refererar till som nyheterna. Det har skett ett akut nedslående misslyckande med att gräva upp en insider eller klubbkälla som kunnat skissa upp strategiverkställandet och bestraffningsåtgärderna för de Chelsea anställda som tas då de hänger sig åt otillåtet skämtande - kontringsskämtande, om du vill.

 

 

Vart finns gränserna i denna modiga nya värld? Räknas ett sarkastiskt "bra gjort, kompis" som släpps lös efter en misslyckad frispark under träning som skämt? Skulle en förlegad referens till den enkla unionen med en annan mans Wag kunna kosta dig en veckolön? Vart rankas en masturberande handgest bakom ryggen på Diego Costa i relation till en Oscar Wilde spydighet gällande att hänga ut ur bakdelen på någon?

 

 

Oavsett detaljerna i det här milstolpesbslutet för den rika fotbollstraditionen med skämt och stoj informeras vi om att Chelsea nu genom managerbeslut är en skämtfri zon - vilket inte kan utgöra annat än en påminnelse om vad vi har förlorat. För Cobham är inte bara platsen för vad som troligen är det definitiva Premier League ögonblicket (när Ashley Cole sköt på en student som skulle få arbetsplatserfarenhet med luftgevär på nära håll). Stället har även lett vägen framåt i ligan för högflygande skämt. Det var blott förra säsongen som José Mourinho själv spelade ett spratt med sin medieansvariga, som anlände några minuter sen till en presskonferens, varpå Mourinho lämnade rummet när han till sist anlände och portugisen agerade inför hela världen som om han redan hade pratat med journalisterna. Jag vet! Skämtizimo. Jag antar att Eva Carneiro fanns tillgänglig bredvid utifall någon skrattade så mycket att de sprack och behövde lappas ihop. Enligt the Daily Mirrors uppspelta rapport om incidenten "möttes 52-åringens spratt med extatiskt skratt". Well, för att omarbeta Bob Monkhouse lite: de skrattar inte nu.

 

 

Bekymret är, naturligtvis, att detta tekniska framsteg kommer att rullas ut över hela landet. Chelsea har legat i framkant inom framstegen i den så kallade idrottsvetenskapen, och det kommer uppstå en oro längre bort än Cobham om att Mourinhos tekniska team har kommit fram till en slutsats som till sist kommer bli vardag hos varenda Premier League klubb.

 

 

Nuförtiden handlar allt om marginella vinster, och vi bör arbeta med sannolikheten att en Chelsea operatör har analyserat månader av data från omklädningsrumsmikrofoner och klubbens följe av träningsanläggningsstenografer, och dragit slutsatsen att en simpel referens till någons frus generositet med kakor kan vara värd så mycket som en sjuttondel av en poäng mot en av de närmaste titelrivalerna.

 

 

En underhållande ovälkommen överraskning placerad i kollegans specialtillverkade Louis Vuitton tvättpåse kan vara en halvpoängare. När tänket inom detta verkar bli alltmer vetenskapligt kommer skämt och upptåg senare att ses på med samma ögon som under den fruktansvärt gammalmodiga perioden då fotbollsspelare hängav sig åt "tandläkarstolen" bara några timmar innan en match eller då de var tvungna att tvätta sina egna bilar.

 

 

Mardrömsmöjligheten för en manager som nyligen fått kännedom om farorna med skämt och upptåg är huruvida det var Mourinho själv som garanterade den här fruktansvärda starten. Kom väl ihåg att under Chelseas försäsongsturné i Kanada bjöd han på ett spratt mitt framför ögonen på media som ackompanjerade laget, ett spratt som krävde att några spelare och andra i personalen satt på stolar och låtsades sitta på ett flygplan, bara för att sedan bli överfallna av andra Chelsea operatörer och dränkta med hinkar med iskallt vatten i. Den incidenten kändes bara något outgrundlig då: men har det nu identifierats som kryptoniten för deras felfungerande säsong?

 

 

Det är uppmuntrande att the Daily Mirror har plockat fram en expertröst på sådana här saker, en professor Mark Griffiths från the University of No Media Quote Too Silly. Vänta lite - ni får faktiskt ursäkta mig. Vid närmare inspektion ser jag att han faktiskt är från psykologiavdelningen i Nottingham Trent. Och han levererar den professionella - och professorsmärkta - åsikten: "Chelsea har fått en fruktansvärd inledning, men det finns inga bevis för att man kan skylla på skämt." Tror du? "Mourinho känner pressen och greppar efter halmstrån. Han styr bort från nyckelpunkterna och letar efter ursäkter ... [Skämt] skapar en känsla av tillhörighet och ger grupper ett element av kontroll på arbetsplatsen. Såvida inte personen som driver det är på plats 24/7, då kommer det pågå ändå." Tackar dig, Mark.

 

 

Till sist måste det sägas att Mourinho inte är den första att förbjuda skämt - förra året fick vi uppleva ett högprofiligt fall där en Norfolk lärare också förbjöd det i sitt klassrum. Det är oklart exakt vad som hände därefter, men det verkar som att, ganska nyligen efter detta, som att han lämnade skolan med ömsesidigt samtycke. Vi måste lita på att Chelsea managern inte kommer titta på det som något sorts prejudikat.