Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
Få städer har en så stolta traditioner att bekämpa orättvisor som Manchester - men kraften i stamtänket har manipulerats
Ägarskapet av Manchester City har inneburit många fördelar för shejk Mansour och Abu Dhabi. (Getty Images)
AV: Tim Wigmore, i News, fredag 30 november, 2018:
"AD/FAE-sårbarheter: bögar, rikedom, kvinnor, Israel". Det kunde man läsa i ett e-mejl skickat av Simon Pearce, en Manchester City-direktör, den 5 maj 2013. Pearce diskuterade då huruvida New York City Football Club - en medlem av the City Football Group, paraplygruppen som äger Man City och andra lag - skulle kunna flytta in på den arenan de föredrog, i Queens, eller om de skulle hitta någon annan plats istället.
Det kändes som ett inte alltför stort bekymmer. Men inom den moderna idrotten är det sällan så enkelt. Pearces e-mejl till Martin Edelman och Ferran Soriano, seniora personer inom CFG (Soriano är Man Citys vd), visade hur CFG fruktade att debatten om New York Citys arena skulle leda till diskussioner gällande en obekväm terräng för Man Citys ägare. Som t. ex Abu Dhabis förbud mot homosexualitet, landets obscena rikedomar och ojämlikhet samt hinder mot kvinnors rättigheter.
Det var en sak för många fler än bara de som är involverade i CFG. Pearce, som även är Abu Dhabis chef för strategisk kommunikation, vidarebefordrade e-mejlet med dessa sårbarheter till Yousef Al-Otaiba, FAE:s ambassadör i USA.
E-mejl-utbytet illustrerade hur sammanflätade City Football Group och Abu Dhabi är - vilket inte borde komma som någon överraskning, med tanke på att shejk Mansour, ägare av Man City och CFG, är ställföreträdande premiärminister i FAE.
Läxor från historien
1936 års OS i nazityskland (Getty Images)
Sportwashing är ett av de trendigaste orden 2018, det nämndes t o m av the Oxford Dictionary nyligen. Enkelt uttryckt är sportwashing "oerhörda förbrytare mot de mänskliga rättigheterna som använder sport för att skrubba bort deras hemska brott mot de mänskliga rättigheterna," säger Minky Worden, direktör för globala initiativ hos Human Rights Watch.
Det är ingenting nytt. Det hände i Berlin-OS 1936, fotbolls-VM inför Argentinas juntaregim 1978 och apartheid i Sydafrika försökte hela tiden få idrottslag att turnera i landet och därmed bevara ett sken av att allt var normalt där. Och det har fortsatt med Kina, Ryssland och Qatar som värdar för OS eller fotbolls-VM. Alla dessa regimer lånar bara från de ursprungliga mästarna: antikens Rom använde "bröd och cirkusar" för att distrahera massorna.
Men sportwashingen vi ser nu utgör "något helt annat," säger Simon Chadwick från universitetet i Salford. Tidigare användes sport för att ge mordiska regimer ett sken av styrka och prestige. Nu använder regimer klubbar som verktyg för att promota deras stater, vilket är anledningen till att New York Citys hemmaarena ansågs vara ett bekymmer för FAE:s ambassadör i USA.
Regimer använder även klubbar för att dölja identiteten. I Pearces ökända e-mejl från 2013 noterar han ett problem med CFG:s flytt till Queens, vilket kan hjälpa till att förklara varför New York City till sist valde en annan plats: "ägarskapsgrupp redan identifierad av media, politiker, samhället som AD och inte som City Football Group". Detta pekar på att ett mål för CFG var att förhindra att ägarskapet av de olika lagen så starkt förknippas med Abu Dhabi - och Man Citys egentliga ägare, shejk Mansour. Att vara ägda av CFG skulle göra raden av klubbar över hela världen som drar nytta av Mansours investeringar mindre tydligt associerade med Abu Dhabi. Och det skulle i sin tur göra obekväma undersökningar av dessa sårbarheter mindre troliga.
Ryktestvätt
Manchester City-spelare firar deras Premier League-triumf 2018 (Getty Images)
Försöken att inte associera Abu Dhabi alltför starkt med Man City reser frågan vad Mansour och hans kollegor i Abu Dhabi får ut av Man City och resten av CFG. Är svaret mycket? Involvering i Man City tillåter Abu Dhabi att ryktestvätta sig, förklarar Nick McGeehan, en självständig mänskliga rättigheter-researcher som jobbar med gulfstaterna. Siktet är inställt på att skapa en ny image - med Abu Dhabi mest associerat med en av världens bästa fotbollsklubbar, inte deras tortyrfacit. "De verkar ha lyckats stänga på och av associationen som och när det passar dem," observerar McGeehan.
CFG:s värde för Abu Dhabi ligger mycket djupare. "Det öppnar upp andra kommersiella investeringsmöjligheter," säger McGeehan. "Att äga fotbollsklubbar tillåter dem att utveckla närstående politiska och ekonomiska länkar till väldigt viktiga personer." Det är ingen tillfällighet att Abu Dhabis investering i Man City, precis som Qatars investering i Paris St-Germain, har kommit då gulfekonomierna försöker hitta nya inkomstkällor än de krympande olje- och gasförråden. Abu Dhabis investeringar har även förstärkt banden med Kina - CMC, ett kinesiskt konsortium, köpte en 13-procentig andel i CFG 2015.
För deras miljoner har Abu Dhabi även fått tusentals obetalda cheerleaders. Få brittiska städer har så stolta traditioner gällande kamp mot orättvisor som Manchester, vilket 200-årsdagen av Peterloo-massakern är en påminnelse om. Men Man City-fansen har spenderat betydligt mer tid med att skälla ut UEFA - de buar ut deras signaturmelodi under Champions League-kvällarna p.g.a UEFA.s fräckhet att ha delat ut milda sanktioner mot klubben för att de så tydligt brutit mot Financial Fair Play-reglerna - än att attackera brotten mot de mänskliga rättigheterna som deras ägares stat gör sig skyldiga till. Kraften i stamtänket har manipulerats för att stötta en regim som inte klarar av att leva upp till en grundläggande standard för mänskliga rättigheter.
Det är såhär framgångsrik sportwashing ser ut. "När sportwashing fungerar bra har det en positiv inverkan på människors kognition och uppträdande," säger Simon Chadwick från universitetet i Salford. "Vi börjar tänka annorlunda, våra attityder utvecklas fördelaktigt och sedan börjar vi uppträda mer positivt mot den påstådda sportwasharen."
Fungerar sportwashing alltid?
Fansen kan leda vägen i kampen emot sportwashing (Getty Images)
Under de senaste 12 månaderna har det skett ett distinkt skifte; lönsamhetsanalysen av Abu Dhabis involvering i fotbollen har blivit mindre gynnsam. McGeehan skrev en inflytelserik artikel förra året - ett motgift mot den städade versionen av Man City som presenteras i Amazon-dokumentären - som sedan har följts av Der Spiegels nya runda av avslöjanden om Man City och hur de har brutit mot FFP betydligt mer än vi redan visste. Matthew Hedges-fallet har också lett till nya undersökningar av Abu Dhabi och FAE.
Så FAE:s regim har blivit en ständigt växande del av det bredare samtalet som omger CFG. Detta pekar i sin tur på att sportwashing inte alltid behöver fungera - även om McGeehan är orubblig när han menar att Man City-projektet ändå har gett fler fördelar än problem för Abu Dhabi.
På en nivå är det omöjligt att förhindra att sport utnyttjas på det här sättet, så komplicerade är de ekonomiska nätverken som sammanlänkar kapital från de värsta regimerna till resten av världen. Men ändå kan sportwashing kanske inte utrotas, men åtminstone tyglas.
"Spelet som helhet och klubbarna måste skyddas bättre - det betyder regeringsregler och genuina lämplighetstest," säger McGeehan. Tillsammans med dessa reformer skulle fansgrupper - inklusive the Football Supporters' Federation - kunna kräva ordentliga skyddsåtgärder gällande varifrån ägarnas pengar kommer, och kanske kan man organisera bojkotter mot besök av lag finansierade av de som trampar på mänskliga rättigheter.
Abu Dhabis "sårbarheter" är många och djupgående, precis som Pearces e-mejl noterade. Det är inte oundvikligt att de, och andra regimer, kan fortsätta inhämtningen av stora fördelar från sporten. Men utan meningsfulla förändringar - från spelets myndigheter, regeringen, media och, framförallt, fansen själva - kommer ägarskap av de bästa fotbollsklubbarna i världen förbli brödet och cirkusen i vår tid.
Kapitel 1: Tänjer på reglerna till tonerna av miljontals pund
I flera år har fotbollsklubben Manchester City häftigt förnekat att deras ägare, shejken av Abu Dhabi, bröt mot några finansiella regler. Men interna e-mejl berättar en annan historia, tillhandahåller bevis på antedaterade kontrakt, illusoriska sponsorbetalningar och nonchalanta, "Vi kan göra vad vi vill", affärsmetoder. Av DER SPIEGEL-personal
Manchester City-ägaren shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan. Getty Images/Benedikt Rugar/DER SPIEGEL
DER SPIEGEL, måndag 5 november, 2018:
T.o.m för så länge sedan som 1880, när Anna Connell, dottern till en kyrkoherde, grundade en fotbollsklubb i Manchester med målet att hålla de arbetslösa och vanliga arbetare borta från alkoholen, styrde Al Nahyan-familjen Abu Dhabi. Klanen med kamelskötare och pärlfiskare bodde i hem av lertegel nedanför palmbladen - och man kan bara anta att under flera av de påföljande årtiondena var blotta tanken på fotbollsspelare i himmelsblå tröjor lika främmande för dem som ökenhettan var för Mancunian-människorna. Men 128 år senare, i september 2008 hittade Englands "Huvudstad i norr" och Al-Nahyans, som med tiden hade blivit en oljedynasti värd flera miljarder dollar, varandra. Och konsekvenserna har blivit dramatiska.
Den en gång i tiden mediokra klubben från östra Manchester är för närvarande det bästa laget i Premier League, en glittrande produkt som har blivit fantastisk reklam för Abu Dhabi. Eleganta strateger som Kevin De Bruyne och Ilkay Gündogan spelar för laget, tillsammans med den elektriska Leroy Sané, allt detta under ledarskapet från den kanske bäste tränaren i hela världen, Pep Guardiola. Det är en sanslös framgångssaga.
Men dokument som gjorts tillgängliga av visselblåsarplattformen Football Leaks avslöjar nu de smutsiga tricken bakom lagets framgångar.
Klubbägarna från Abu Dhabi har introducerat en ny era av Manchesterkapitalism. Ordet refererar från början till den perioden i den industriella revolutionen när företag var hänsynslösa och inte accepterade några regleringar överhuvudtaget. Men det fungerar även på världsfotbollen: Sedan shejken av Abu Dhabi köpte klubben har Manchester City lyckats fuska sig upp till toppnivån av den europeiska fotbollen och skapa ett globalt, oerhört lönsamt fotbollsimperium, samtidigt som de ignorerat regler på vägen dit. Klubbens nyfunna framgångar är rotade i lögner.
Den sanna berättelsen om Citys klättring handlar om politiskt inflytande och ekonomisk okänslighet. Och det påverkar alla som vill förstå den moderna fotbollen som affärsverksamhet.
Kapitel 1: Den fuskande shejken
"Aguueeerrooooooo!" Ett namn, ett utdraget skrik. En ikon. Varje Manchester City-fan är intimt bekant med detta skrik, utropat av kommentatorn Martin Tyler den 13 maj, 2012. Varje "Cityzen" vet var de var i det precisa ögonblicket, 93 minuter och 20 sekunder efter att matchen hade börjat, under matchens sista sekunder, säsongens sista sekunder. Man City behövde en seger för att vinna Premier League för första gången på 44 år.
Men deras motståndare, nedflyttningskandidaten Queens Park Rangers, hade tagit ledningen. Det såg ut som om att säsongen skulle sluta som så många andra tidigare hade gjort, med att Manchester Citys rivaler på andra sidan staden, Manchester United, än en gång skulle vinna ligatiteln. Sedan nickade Edin Dzeko in bollen efter 91 minuter och 14 sekunder, oavgjort. Bara två minuter senare hamrade Aguueeerrooooooo in bollen i målet och gav sitt lag ligapokalen.
Dessa 126 sekunder av övertidsfotboll är en del av klubbens känslosamma grundmyt, ett lag ägt av shejker från Abu Dhabi som inte längre skulle behandla mästerskapet som det elektriska undantaget, utan som en tillfredsställande regelbunden händelse. För Man City-fansen var ligamästerskapet ett fotbollsmirakel, men för klubbens kritiker var det bara en fråga om tid. Dessa belackare har sedan länge tyckt att Mansour bin Zayed Al Nahyans investeringar i klubben, och transferrekordsummorna som han sedan sitt intåg har pulveriserat, representerar en förvrängning av tävlandets principer. En stat som blivit rik på olja står bakom laget, säger de, och tillägger att deras sponsorkontrakt inte är något annat än en smygväg för Abu Dhabi-pengar att flyta in i klubben. Manchester Citys exekutiva direktörer har konsekvent avfärdat dessa påståenden.
Man City spelar på Etihad Stadium och även lagets tröjor är sponsrade av Etihad. Abu Dhabi-flygbolaget leds av Mansours halvbror. Abu Dhabis telekommunikationsföretag Etisalat och landets turistmyndighet sponsrar också klubben, samma sak gäller Abu Dhabi-investeringsfirman Aabar, som äger andelar i UniCredit och Virgin Galactic.
Engelsk fotboll har aldrig sett investeringar av den här storleken. Och de sanna siffrorna i en intern analys sammanställd av klubbens ledning är explosiv. De kommer från ett dokument med namnet "Sammanfattning av ägarinvesteringar" daterade till den 10 maj, 2012, tre dagar innan Sergio Agüeros avgörande mål. Vid den tiden hade ledarskapet som Mansour installerade bara varit med klubben i tre år och åtta månader - och de beräknade att ägaren från Abu Dhabi redan hade investerat 1,1 miljarder pund (13,8 miljarder kr) i klubben. En del av dokumentet är extra anmärkningsvärt. Den delen har följande rubrik: "Tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal."
"Tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal": Det här interna dokumentet visar hur mycket pengar klubbägaren hade investerat i City under perioden fram till maj 2012.
För att förklara vad det är måste vi återvända till "Aguueeerrooooooo," till lagets återfödelse. På läktarna fällde vuxna män tårar, medan spelarna ute på planen bildade en stor himmelsblå hög. På sidlinjen jublade en 47-årig man i kostym tillsammans med laget, senare drog han en italiensk flagga runt sig: tränaren Roberto Mancini, som hade vunnit det italienska ligamästerskapet tre gånger, italienska cupen fyra gånger och introducerat fyra nyförvärv för många miljoner pund i Manchester Citys lag vid starten på mästerskapssäsongen. En av dem var Agüero.
Mancini hade gett City deras första titel på nästan ett halvt århundrade. Men snart skulle han falla offer för sin chefs ambitioner: Endast ett år senare hade Mancini fått sparken då laget visade sig inkapabelt att försvara titeln. Det är tydligen den logiken ägaren jobbar efter: Om det inte fungerar, måste det bytas ut. Men det fanns även ett nytt problem: de nyligen introducerade Financial Fair Play-reglerna (FFP) etablerade av UEFA, ett antal budgetbestämmelser som började gälla bara några veckor efter det att Mancini fått gå. Först och främst vill det europeiska fotbollsförbundet se till så att klubbarna inte drog på sig för stora skulder och gled in i konkursrisker. För det andra var UEFA bekymrade gällande konkurrensen i de europeiska fotbollsligorna. De ville förbjuda klubbar att spendera mer än vad de drog in.
Men City befann sig i farozonen för att bryta mot exakt det fastställandet. "Vi kommer ha ett underskott på 9,9m pund (124,8m kr) när det gäller UEFA:s FFP den här säsongen," skrev Man Citys finanschef Jorge Chumillas i ett internt e-mejl. "Underskottet beror på RM (referens till Roberto Mancini) uppsägningen. Jag tror att den enda lösningen som återstår är ytterligare en summa AD (Abu Dhabi) sponsorintäkter som kan fylla det gapet."
I det mejlet avslöjade Chumillas i grund och botten att hans klubb gör affärer på ett lite annat sätt än vanliga fotbollsklubbar. Normalt sett ser fotbollens affärsverksamhet ut såhär: Spelarna spelar framgångsrik fotboll, attraherar en växande publik, lagets matcher visas på tv och potentiella sponsorer får upp ett intresse. Dessa sponsorer skriver på kontrakt med laget och förpliktar sig att betala en förutbestämd summa för privilegiet att sponsra klubben. Pengarna blir en del av lagets budget för säsongen och kan användas till att köpa spelare, betala agentavgifter eller sköta om gräset på planen. När lagets planer inte går ihop, eller när de plötsligt måste spendera mer än de räknat med i affärsplanen, visar klubben upp en förlust i slutet av säsongen och måste skära ner kostnaderna.
Men Manchester City är ingen normal klubb. Kostnader och skulder? Inget av det spelar någon roll. Och om ett underskott dyker upp så skickar helt enkelt bara sponsorer från ägarens hemland över mer pengar. Bestraffningar är bara till för dem som åker dit. För att undvika UEFA-sanktioner kom Man City-ledningen på några kreativa förslag. "Vi skulle kunna göra en antedaterad affär för de kommande två åren (...) betald i förväg," föreslog den exekutiva klubbdirektören Simon Pearce. Samtidigt kom vd:n Ferran Soriano med förslaget att sponsorer skulle betala laget den kontraktspliktiga bonusen för vinsten i FA-cupen - trots att Man City inte hade vunnit.
Tio dagar efter att säsongen hade tagit slut presenterade Chumillas resultaten från överläggningarna och deklarerade att detaljerna i sponsorkontrakten skulle justeras - för den just avslutade säsongen! Etihad skulle plötsligt betala 1,5 miljoner pund (18,6m kr) mer, Aaba 0,5 miljoner (6,2m kr) extra och turistmyndigheten ett överskjutande belopp på totalt 5,5 miljoner pund (68,3m kr). Och alla skulle agera som om det var det man hade kommit överens om vid säsongsstarten.
Klubben och dess sponsorer manipulerade deras kontrakt. När Chumillas frågade sin kollega Simon Pearce om de kunde ändra datumen för sponsorernas betalningar från Abu Dhabi, svarade Pearce, helt i Manchester Citys exekutiva direktörers anda: "Såklart, vi kan göra vad vi vill."
Dessa aktiviteter under våren 2013 reser tveksamheter gällande huruvida de Abu Dhabi-baserade företagen verkligen är de självständiga sponsorerna som Man City-representanterna hela tiden hävdat att de är. Så tidigt som 2010, när Pearce förhandlade fram sponsoravtalet med Aabar, skrev han ett varnande e-mejl till företagets ledning. Enligt kontraktet skulle investeringsföretaget årligen betala klubben 15 miljoner pund (186,4m kr). Men det är tydligen inte hela berättelsen. "Precis som vi diskuterade är den direkta årliga förpliktelsen för Aabar 3 miljoner GBP (37,2m kr)," skrev Pearce. "De återstående 12 miljonerna (149,1m kr) kommer komma från alternativa källor tillhandahållna av Hans höghet." Med endast en enda mening bekräftade Pearce anklagelserna som hans klubb flera gånger indignerat avfärdat: Nämligen att Hans höghet, shejk Mansour, betalade en del av sponsorpengarna på egen hand!
Det är oerhört viktigt när det gäller UEFA:s Financial Fair Play-regler. Om klubben ger sig ut på en shoppingrunda med shejkens pengar måste dessa utgifter deklareras, vilket snabbt målar balansräkningen med röda siffror. Men om de pengarna kan kamoufleras som sponsorpengar, ser det ut som intäkter och Man City har då råd med större utgifter utan rädsla för UEFA-sanktioner.
Manchester Citys finansrapporter var ett nät av lögner; laget struntade helt i Financial Fair Play-reglerna. Etihad Airways, ett av världens största flygbolag, spelar också med i spelet. "Etihads direkta bidrag är fortfarande konstant 8m (99,4m kr)," skrev Simon Pearce i december 2013. Vid det tillfället var Etihads kontraktsbundna sponsringsskyldighet 35 miljoner pund (434,9m kr).
Hur fungerar det i praktiken? Tydligen väntar företag som Etihad i Abu Dhabi på att the Abu Dhabi United Group (ADUG), holdingbolaget som tillhör shejk Mansour och som även äger Manchester City, ska göra wire-transfereringar till dem. Dessa pengar "dirigeras sedan om genom deras partners och de vidarebefordrar de sedan till oss," skrev finansdirektören Andrew Widdowson i ett e-mejl. Det var åtminstone så de gjorde 2015: Då gav avtalet med Etihad årligen 67,5 miljoner pund (838,8m kr). Men finanschefen Chumillas betonade följande i ett e-mejl till Pearce: "Vänligen notera att av dessa 67,5m pund (838,8m kr) ska 8m pund (99,4m kr) komma direkt från Etihad och 59,5 (739,4m kr) från ADUG."
När de kontaktades för en kommentar sade Etihad att de finansiella förpliktelserna associerade med partnerskapet med klubben alltid har varit och förblir flygbolagets "enda plikt och ansvar." Flygbolaget säger att de är stolta över att ha varit Citys huvudsponsor sedan maj 2009. Aabar och Abu Dhabis turistmyndighet svarade inte på de specifika frågorna ställda av EIC-journalister.
Det är dessa "tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal", betalda av shejken och hans "alternativa källor" som internt tas fram och diskuteras öppet, men offentligt förnekas det på ett aggressivt sätt. Det är exakt det här Bayern München-presidenten Uli Hoeness menar när han klagar på att Abu Dhabi bara behöver öppna oljekranarna för att ha råd med dyra spelare. "Det finns nästan ett förkroppsligande av klubben i de värden vi ser hos Abu Dhabi och hos shejk Mansour," sade Khaldoon Al Mubarak vid ett tillfälle efter att klubben köpts. Fuska tills man blir påkommen?
Researchnätverket hos EIC bad Manchester City om en kommentar. Klubben slog då fast att de inte kommer svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.
När Martin Tyler skrek "Aguueeerrooooooo!" i sin mikrofon i maj 2012 noterade interna City-uträkningar att 127,5 miljoner pund (1,58 miljarder kr) redan hade pumpats in som tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal. Det är en konkurrensfördel som ingen klubb i hela världen kan mäta sig med, förutom en kanske - Paris Saint-Germain, som finansieras av det gasrika Qatar.
Både PSG och Manchester City förhandlade fram uppgörelser med UEFA 2014 för att undvika möjliga uteslutningar från Champions League p.g.a regelbrott. Sådana uppgörelser borde verkligen ha intentionen att rikta sanktioner mot klubbarna för deras nonchalanta affärsmetoder och de groteskt uppblåsta summorna som flyter in från statskontrollerade sponsorer. Men det gick fel på två punkter. För det första så vek sig UEFA till sist inför hoten från de två lagens gulfstatsägare och skrev under en svag överenskommelse. Och för det andra så var fotbollsförbundet inte helt medvetet om till vilken grad det hade blivit lurat. De kunde, till exempel, inte ha vetat att Manchester City hade skapat ett hemligt projekt med målet att gömma kostnader.
Det är en anmärkningsvärd berättelse som involverar diskreta donationer på flera miljoner pund till det styrande brittiska partiet, en isländsk bank som blev bankrutt under finanskrisen och exekutiva direktörer i klubben fruktar att Manchester City till sist kommer bli sedda som "fotbollens globala fiender". Den berättelsen kommer ni att kunna läsa i Kapitel 2: Det Hemliga Projektet Långbåge.
DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:
Rafael Buschmann
Jürgen Dahlkamp
Gunter Latsch
Andreas Meyhoff
Nicola Naber
Jörg Schmitt
Alfred Weinzierl
Robin Wille
Christoph Winterbach
Michael Wulzinger
Kapitel 2: Det Hemliga "Projektet Långbåge"
Ett falskt avtal värt flera miljoner pund och bakom scenen lobbying: Innan introduceringen av de nya Financial Fair Play-reglerna gjorde Manchester City allt de kunde för att komma undan regelverket för hur mycket man kan spendera. Klubben insisterade till UEFA att de var oskyldiga.
Manchester City-ordföranden Khaldoon Al Mubarak.
DER SPIEGEL, tisdag 6 november, 2018:
Vägen till fotbollens odödlighet fick en tuff start i år, detta under en kall och våt kväll i östra Manchester i september. Man City-arenan var inte utsåld och flera VIP-boxar var tomma, ganska överraskande med tanke på att det var lagets första gruppspelsmatch i Champions League, en match som ställde klubben mot Olympique Lyon. Det slutade med frustration och en överraskande förlust, det franska laget lämnade planen med en 2:1 vinst. Citys fans började röra sig mot utgångarna i den 80:e minuten.
Förra säsongen krossade stjärntränaren Pep Guardiola och hans lag flera Premier League-rekord. Aldrig tidigare hade ett lag gjort så många mål, tagit så många poäng eller vunnit så många matcher. Men i förra vårens Champions League-spel sparkades Peps lag ut ur turneringen i kvartsfinalen mot Liverpool FC. Faktum är att City aldrig har tagit sig till Champions League-finalen: det är den sista titeln klubben måste vinna för att inta platsen i fotbollens absoluta finrum. Guardiolas kontrakt inkluderar t.o.m en bonus på 2 miljoner pund (24,8m kr) om han skulle lyckas med det.
Denna längtan efter erkännande - och efter de stora prispengarna som kommer med det - är helt bunden till denna förbannade turnering arrangerad av UEFA. Men Manchester tycker inte särskilt bra om UEFA. Under flera år har lagets fans, i vanliga fall en ganska tystlåten grupp, passionerat för fulla halsar buat när Champions League-hymnen spelas. City-fansen tycker att de och deras lag har gjorts till offer av UEFA. Särskilt när det gäller straffet som laget tvingades betala 2014 p.g.a deras brott mot UEFA:s Financial Fair Play (FFP) regler, detta sågs av fansen som väldigt orättvist.
Men dokument från visselblåsarplattformen Football Leaks avslöjar att UEFA faktiskt var alldeles för snälla mot Manchester City. Det europeiska fotbollsförbundet var medvetet om att de släppte av City från kroken med ett löjligt lågt straff, trots klubbens långtgående bedrägerier. Men vad UEFA inte kände till var den enorma omfattningen på Manchesters lurendrejerier - lögnaktigheter som började i samma ögonblick 2008 då shejk Mansour köpte klubben.
När de nya klubbossarna från Abu Dhabi köpte laget 2008 var Man City i dålig form. De hade inte vunnit någon Premier League-titel på 40 år och var konstant tvungna att spela andrafiolen bakom rivalerna från andra sidan staden, Manchester United. Men de började implementera deras strategi omedelbart: De pumpade in massor av pengar i klubben så att de kunde börja konkurrera, eller egentligen så att de kunde börja införa deras vilja i tävlingen. Under de första två åren efter ägarskapsbytet spenderade Manchester City över 300 miljoner euros (3,28 miljarder kr) på nya spelare. Shejk Mansours managers började föra laget till en helt annan klass och det hela började med de första spelarköpen.
Men det fanns ett problem. UEFA:s FFP-regler, som förhindrade klubbar från att spendera mer pengar än de drog in. I värsta fall kan lag som bryter mot FFP-reglerna förbjudas att delta i europeiska turneringar, vilket även inkluderar Champions League. UEFA-presidenten Michel Platini var orubblig: "Om en klubb inte håller sig till reglerna, kommer vi inte göra några eftergifter."
Inte konstigt att Man Citys exekutiva direktörer blev oroliga. Hela deras strategi vilade på pengainjektioner från en man som äger en yacht värd 500 miljoner euro (5,48 miljarder kr) som är utrustad med två helikopterplattor samt en av de snabbaste och dyraste bilarna i hela världen, Bugatti Veyron. Och han har fem sådana bilar. Enligt konfidentiella klubberäkningar pumpade han in runt 1,1 miljarder pund (13,5 miljarder kr) i laget enbart under de första fyra åren som Man Citys ägare.
Exekutiva direktörer i klubben insåg så tidigt som i januari 2010 att de nya FFP-reglerna, som skulle börja gälla 2013, skulle torpedera deras affärsplan. Trots allt så planerade de att fortsätta ösa in pengar under de kommande åren. Ett potentiellt svar på FFP-reglerna hade varit ganska enkelt: City hade kunnat etablera nya källor för inkomster som inte var länkade till shejken, skurit ner på kostnaderna och sänkt förväntningarna som många hade på fotbollsprojektet. Men nej: Om du vill köpa dig in i fotbollshimlen kan du inte låta några regler stå i vägen.
Sommaren 2010 spenderade Man City över 140 miljoner euros (1,53 miljarder kr) på nya spelare, sedan investerades ytterligare 90 miljoner (986,7m kr) året efter. Innan laget såldes till den nya ägaren från Abu Dhabi fanns spelare som Martin Petrov, Rolando Bianchi och Georgios Samaras i Citys trupp, men de fick snart flytta på sig till fördel för namn som Sergio Agüero, Mario Balotelli och Carlos Tévez. 2012, ett år innan FFP-reglerna trädde i kraft, ringde Man Citys revisorer i alarmklockorna. "Utan signifikativa tilläggsinkomster (...) kommer en överensstämmelse med UEFA:s FFP-regler INTE att uppnås," berättade en intern presentation. Vägar för att undvika detta "måste aggressivt hittas."
Klubbens ledare började leta efter allierade i deras försök att undvika den förestående katastrofen. Manchester City vd:n Ferran Soriano rapporterade tillbaka till andra exekutiva i klubben gällande ett möte hos the European Club Association (ECA), en grupp som representerar professionella lag i Europa och deras intressen. Och han kunde knappt dölja sin avsky mot dem som stöttade FFP-reglerna. "De pushar alla för FFP på ett sätt som skulle skämma ut vilken industriförening som helst."
Han sade att några klubbar i hemlighet var emot FFP, men att de var rädda för att öppet säga det. Det gjorde saker och ting mycket svårare. "Vi måste bekämpa detta," skrev Soriano i sitt pm, "och göra det på ett sätt som inte är synligt, annars kommer vi att pekas ut som fotbollens globala fiender."
Bakom stängda dörrar började de leta efter "kreativa lösningar" för att kringgå reglerna, det resulterade i framtagningen av det ganska militärliknande namnet "Projekt Långbåge." Då han förklarade namnet noterade klubbens juridiska chefsrådgivare, Simon Cliff, i ett internt e-mejl att långbågen var "vapnet som engelsmännen använde för att besegra fransmännen vid Crécy och Azincourt." För Man Citys klubbledning hette fienden tydligen Michel Platini, den franske UEFA-presidenten, och hans signaturprojekt, FFP.
Bland klubbanställda blev Projekt Långbåge under de kommande åren synonymt med kampen emot Financial Fair Play. Under Sorianos ledning etablerade Man City en "centralmodell" som "låter många av de operativa kostnaderna helt eller delvis försvinna bort från klubben."
Det ger en talande inblick i lagets inställning: Höga kostnader och förluster är ok så länge de kan döljas från UEFA. För att hjälpa till med det etablerade Manchester City ett dotterföretag som tar hand om en del - och kostnaderna - av några standardaktiviteter i affärsrörelsen.
Till exempel flyttade klubben sina spelares marknadsrättigheter till ett externt företag. Normalt sett måste professionella lag betala sina atleter för rätten att använda dem i klubbens marknadsföringsmaterial. Men City tog fram köpare till dessa marknadsföringsrättigheter - en genialisk plan. Plötsligt behövde inte klubben betala marknadsföringsavgifterna - det gjorde de nya köparna, vilket resulterade i mindre utlägg för Man City. Sedan genererade även försäljningarna av marknadsföringsrättigheter ytterligare intäkter för klubben som de kunde visa UEFA-utredarna: nästan 30 miljoner euros (328,9m kr) i det här fallet. Marknadsföringsföretaget tog namnet Fordham Sports Management och det är "väldigt viktigt för vårt långbågemål," noterade Citys finanschef, Jorge Chumillas, internt.
Grejen var för bra för att vara sann. Klubben hade tagit ombord två experter för att konstruera lögnslottet: Jonathan Rowland och hans pappa David. Rowland den äldre, en investeringsspecialist med goda kontakter, hade figurerat i nyheterna tidigare som ett resultat av de miljontals pund han hade donerat till det Konservativa partiet innan han sedan anställdes som partiets finans- och skattechef. Men han tog aldrig jobbet, detta efter att det kommit fram att han knappt betalat någon skatt i Storbritannien under flera årtionden. Än idag anses Rowland vara en nära allierad med kronprinsen i Abu Dhabi.
David Rowland och hans son Jonathan tog tillsammans över vad som fanns kvar av Kaupthing Bank på Island efter deras kollaps under finanskrisen. Resultatet blev Banque Havilland och en lista över dess förgreningar är som att läsa en reseguide för investerare som vill undvika irriterande frågor och skatteförpliktelser: Luxemburg, Liechtenstein, Bahamas, Schweiz. Fordhams ägare, företaget som köpte marknadsföringsrättigheterna för Manchester Citys spelare, är på samma sätt väl dolda: Vägen leder först till ett brittiskt frontföretag, sedan till de Brittiska Jungfruöarna och till sist till Rowlands familjestiftelse.
"Finasiering av Förluster": Ett internt dokument från Citys ledning visar att ett företag ("3:e Part") köper imagerättigheterna för Citys spelare. Fotbollsklubbens holdingföretag, ADUG, ersätter sedan det företaget för deras kostnader.
Varför så hemlighetsfulla?
Interna Manchester City-dokument satte ljus på affärens sanna natur. Ett konceptsdokument visar att Fordham Sports Management bara är ett element i en stängd betalningsslinga: Shejk Mansours holdingföretag, Abu Dhabi United Group, transfererade pengar till Rowlands för köpet av marknadsföringsrättigheterna och för att betala Man Citys spelare för deras marknadsföringsframträdanden. Pengatransfereringarna koordinerades av Manchester City själva. Fordham var, med andra ord, bara ett redskap för dolda kapitalinjektioner från Abu Dhabi.
Jonathan Rowland ville ha ytterligare bekräftelse på det. "Vi måste veta att AD står helt bakom det, det är det viktigaste," skrev han den 4 april, 2013, till Simon Pearce, en exekutiv direktör i klubben och rådgivare till Abu Dhabis härskarfamilj. Som respons försökte Pearce lugna Rowland och släppa in honom i planen: "Gällande de pågående operativa kostnaderna, kommer vi varje år att i förhand skicka ungefär 11 miljoner (135,2m kr)." Ordet "vi" handlar i det här fallet om holdingföretaget som shejk Mansour hade använt för att köpa Manchester City: Abu Dhabi United Group (ADUG). "Jag har blivit de facto MD (managing director) för ADUG," skojade Pearce i ett e-mejl till sina kollegor.
Berylstone Limited: Fordhams företagsstruktur leder enligt interna City-dokument till Rowlands familjestiftelse.
(Der Spiegel artikel2c)
Det var en fars: En klubbdirektör som kontrollerar utgifterna för klubbägarens holdingföretag, pengar som reste runt världen innan de landade i lagets kistor. Hans boss, Man City-ordföranden Khaldoon Al Mubarak från Abu Dhabi, med närstående länkar till den härskande familjen, gav sina välsignelser till betalningarna.
Varken David eller Jonathan Rowland kommenterade Fordham-affären när de kontaktades av journalister från European Investigative Collaborations-nätverket.
Under det första året då de nya FFP-reglerna gällde undersökte UEFA:s Utredningskammare Manchester Citys siffror. Så fort revisorerna hade gått igenom dokumenten som klubben hade skickat in såg UEFA att Man City hade brutit mot Financial Fair Play. Klubben svarade med indignation och hotade att stämma UEFA, revisorerna och andra involverade i utredningen. Till sist lyckades laget få fram ett avtal med UEFA:s generalsekreterare Gianni Infantino som uppnådde ett primärt mål: ett undvikande av allt som skulle kunna skada Manchester City.
Men förhandlingarna mellan UEFA och City adresserade inte Fordham överhuvudtaget. Istället låg fokus på värdet av lagets sponsorkontrakt och andra företagsenheter som hade utsourcats. Med andra ord så var lagets brott mot Financial Fair Play-reglerna betydligt mer oerhörda än man trodde.
Det dröjde sedan till året efter innan revisorer från PricewaterhouseCoopers tog en närmare titt på Fordham å UEFA:s vägnar. "Det här var en väldigt bra affär för MCFC", noterade en PwC-analytiker, som använde förkortningen för Manchester City Football Club, vid ett konferenssamtal med ett team av exekutiva. Han tillade att han hade svårt att räkna ut "hur Fordham förväntade sig att få någon avkastning." Responsen från klubbjuristen Simon Cliff var toppen av cynismer. Han visste inte, sa han, för Fordham hade inte visat Manchester City sin affärsplan. Vid ett annat tillfälle påstod en av Cliffs medarbetare att City hade gjort affären med Fordham för att "priset var det rätta." Självklart var det rätt pris: Klubben hade ju själv bestämt det.
EIC-nätverket kontaktade även Manchester City för en kommentar. Representanter för klubben sa att de inte tänkte svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.
Fordham-episoden avslöjar hur klubbägare kringgick reglerna som UEFA införde. Och att Manchester Citys ledning följer de superrikas tvivelaktiga logik. Faktum är att det går så långt att anställda hos City har försökt kontrollera pressen och hindra organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter. Nästa kapitel i den här serien heter "Fotboll och Politik."
DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:
Rafael Buschmann
Jürgen Dahlkamp
Gunter Latsch
Andreas Meyhoff
Nicola Naber
Jörg Schmitt
Alfred Weinzierl
Robin Wille
Christoph Winterbach
Michael Wulzinger
Kapitel 3: Rekryteringen av Pep Guardiola
De mäktiga männen bakom Manchester City dyker inte bara upp på arenan, de gör även framträdanden på den globala politiska scenen. Kontroll är deras topprioritering. De lyckades locka stjärntränaren Pep Guardiola bort ifrån FC Bayern nästan ett år innan han tog över Man City. Av DER SPIEGEL-personal.
Pep Guardiola REUTERS/Benedikt Rugar/DER SPIGEL
DER SPIEGEL, onsdag 7 november, 2018:
Pep Guardiola verkar aldrig stå still - och det verkar som att han inte alltid har sig själv under full kontroll. På sidlinjen springer han, skriker ut instruktioner till sina spelare, jublar vilt och bubblar över av upphetsning. Men när han träffar shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan, är han som en helt annan person. I den glittriga dokumentären "All or Nothing", i vilken filmskaparna ackompanjerade Manchester City under ett helt år, är Guardiola väluppfostrad, nästan förlägen, då han ägnar sig åt forcerat småprat med klubbens miljardärägare. Tittarna kan inte riktigt förstå vad de två säger, men huvudsaken är att de båda ler och skrattar.
"All or Nothing", en Amazon-dokumentär, presenterar lagets resa till Abu Dhabi som en marknadsföringsvideo som skulle ha kunnat producerats av landets egen turistmyndighet. Den visar vänliga spelare iklädda lagets himmelsblåa tröjor, de typiskt brittiska karaktärerna som jobbar i Man City-tvätteriet och den ständigt skräddarsydde Khaldoon Al Mubarak, lagets ordförande. Shejkens högra hand kan ses le vänligt och självsäkert bredvid den f.d Oasis-gitarristen Noel Gallagher, ett passionerat Man City-fan.
Ordföranden är, som britterna skulle säga, mjuk i sitt tal - och det står klart från postningar på sociala medier att lagets fans älskar honom. "Vilken välsignelse vår ordförande är," säger ett sådant inlägg, "den bästa ordföranden i världen, så smart, så ödmjuk." Och: "Citys fans är lyckliga som får ha honom."
Men vad står den här mannen för egentligen? Hur viktig är han för Abu Dhabi, emiratet som bara halvhjärtat försöker dölja sin sanna roll i Manchester Citys förvandling till en europeisk stormakt? Hur driver lagledningen, på begäran av shejk Mansour, Premier League-klubben?
Dokument från visselblåsarplattformen Football Leaks tillhandahåller en insyn bakom skynket gällande lagets interna operationer. Till skillnad mot "All or Nothing" är den resulterande bilden avskalad.
I augusti 2010, två år efter det att han köpte laget, närvarade shejk Mansour vid en Manchester City-match för första gången. Oljemiljardären log och vinkade mot publiken medan underhuggarna bredvid honom i VIP-boxen såg på, spänningarna i deras ansikten var klart synliga. T.o.m Mubarak verkade nervös. Men laget levererade, de besegrade Liverpool med 3:0 och besöket slutade framgångsrikt. Det är fortfarande den enda gången Mansour har närvarat vid en match under hans 10 år långa ägarskap.
Det är en öppen hemlighet att shejken inte lägger sig i skötseln av hans investering. Khaldoon Al Mubarak kan även förlåtas för att han inte har tid att lägga ner ett alltför stort intresse i de dagliga detaljerna kring lagets taktik eller de finansiella detaljerna. Trots allt så är "Hans excellens", som folk vanligtvis refererar till, även chef för ett företag vid namn Mubadala och för den Exekutiva affärsmyndigheten (EAA) hemma i Abu Dhabi. Dessa två jobb skulle också kunna hjälpa till att förklara investeringen i Manchester City: Mubadala är ett statsägt investeringsföretag, med ansvar för att investera emiratets oljemiljarder runtom i världen. Detta samtidigt som EAA är en del av regeringen och stakar ut Abu Dhabis internationella strategi.
Manchester City är "den mjuka maktens strategi för den härskande familjen," säger Christopher Davidson, en professor i Mellanösternpolitik vid Durhams universitet. Han ser shejkens investering i Manchester City som produkten av politisk beräkning: Den härskande familjen ser, tror han, engelsk fotboll som ett verktyg för att marknadsföra Abu Dhabi och förbättra relationerna mellan emiratet och västvärlden.
Men vad ska man tro om det officiella påståendet då, att City bara är ett passionerat fotbollsfans hobbyinvestering?
Davidson pekar mot klubbens ordförande. "Khaldoon Al Mubarak är de facto-premiärministern i Abu Dhabi," säger han. Varför ska han då vara ansvarig för att sköta shejk Mansours hobby, särskilt med tanke på att Mansour befinner sig under kronprinsen Mohammed bin Zayed, förkortat MbZ, i Abu Dhabis hierarki? "De ansvariga i Man City är primärt kronprinsens män snarare än shejk Mansours," säger Davidson. I tillägg till att vara kronprins i Abu Dhabi bestämmer även MbZ över de väpnade styrkorna i Förenade Arabemiraten.
I kriget i Jemen kämpar FAE-trupper emot Huthi-miliser och det Muslimska brödraskapet och 2017 publicerade Associated Press en detaljerad berättelse om hemliga fängelser som drivs av FAE där tortyr är vardagsmat. FAE har förnekat anklagelserna.
"Under MbZ:s ledning har FAE blivit en brutal, torterande polisstat på hemmaplan som utför krigsbrott utomlands," säger Nicholas McGeehan, en skotsk medborgare som under flera år arbetade för Human Rights Watch och under flera år varit en konstant kritiker av Manchester Citys ägare. "Situationen i FAE är förskräcklig." Han säger att det inte finns en enda aktivist för mänskliga rättigheter kvar i landet längre. "Jag minns att jag frågade kollegor på Human Rights Watch om det finns något annat land med den situationen, utan någon i landet som du kan prata med," säger McGeehan. "Och de sade: Nordkorea och Turkmenistan." De som vågar säga något negativt om den härskande familjen arresteras.
Abu Dhabi är inte den enda gulfstaten som har upptäckt fotbollen på senare år. Deras rivaler Qatar, för att ta ett exempel, är värd för nästa fotbolls-VM och har även spenderat nästan 2 miljarder euros (21,9 miljarder kr) på att ta Paris Saint-Germain till toppen av den europeiska fotbollen. Men rikedomarna i Abu Dhabi, det största av emiraten, har inneburit ett snabbt växande inflytande under det senaste decenniet. Och kronprinsen MbZ är också allierad med kronprinsen i Saudiarabien, som för närvarande anklagas för att ha beordrat mordet på en kritisk saudisk journalist i Turkiet.
En av MbZ:s PR-män är Simon Pearce, en australiensare som är en del av City-ledarskapet och den viktigast länken mellan Abu Dhabi och Manchester. Han är i princip okänd för allmänheten, men internt ser man på honom med en kombination av fruktan och respekt. Han jobbar även för Mubaraks Exekutiva affärsmyndighet (EAA) i Abu Dhabi.
Därifrån delar han ut instruktioner till sina kollegor i Manchester och informerar dem både om den härskande familjens vilja och om förhandlingar med lagets arabiska sponsorer. När Man City sluter ett fejkat avtal med vad som antas vara en marknadsrättighetsagentur, tar Pearce hand om detaljerna på emiratets sida. Pearce måste, trots allt, få tillåtelse från Khaldoon Al Mubarak innan han gör transfers med flera miljoner euro. Och vanligtvis är ett kort e-mejl från hans ordförande tillräckligt: "Ok, kör på."
Innan han kom till fotbollsvärlden jobbade Pearce för Burson-Marstellar, en PR-agentur specialiserad på diskret problemlösning och image-kontroll för extremt inflytelserika klienter. Under flera år har en sarkastisk slogan för företaget valsat runt: "När ondskan behöver public relations, har ondskan Burston-Marsteller på snabbnummer."
Pearce är en image-konsult som noggrant väger risker mot hur de kan komma att ses externt, det är en man som inte lämnar något åt slumpen. Därför är han djupt allergisk mot kritiska frågor från organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter.
I augusti 2013 lämnade Nicholas McGeehan från Human Rights Watch in en begäran om att få ut information baserad på Storbritanniens Freedom of Information Act, en lag som ger medborgarna rätt att se officiella dokument. En sådan begäran måste tillgodoses inom en specifik tidsram.
McGeehan var intresserad av att undersöka ett kontrakt mellan the city of Manchester och fotbollsklubben Man City angående platsen där laget hade byggt Etihad Campus, ett idrotts- och arenakomplex inte långt ifrån stadens centrum. Pearce skrev till andra exekutiva direktörer om att han hade tagit en närmare titt på det aktuella dokumentet och såg ingen större risk för att det skulle ge organisationen för mänskliga rättigheter någon orsak att framföra kritik. Det fanns inget sätt att hindra dokumentet från att släppas, fortsatte han, men det var heller ingen brådska. "Han får det på morgonen den sista dagen, 1:a september," skrev han, ett datum som då låg två veckor framåt i tiden när han skrev detta e-mejl. "Jag vill störa all eventuell momentum."
När de kontaktades av journalister från EIC-nätverket gällande en kommentar, sade representanter för klubben att de inte skulle svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.
Utanför offentlighetens ljus har exekutiva Man City-direktörer visat att de gillar att spänna musklerna. Deras hemliga operationer får kodnamn, medan konflikter med fotbollsförbund utförs med diskret diplomati eller genom att sätta intern press.
Anställningen av Pep Guardiola var också ett hemligt uppdrag. Han är förmodligen den bästa tränaren i världen och han var den akut behövda, sista byggstenen i Abu Dhabis prestigeprojekt, som skulle bli en modell för både entreprenöriell excellens och idrottslig framgång.
Kontraktet Guardiola skrev på med Manchester är märkt med datumet 10 oktober, 2015. Lönen och bonusarna det garanterar är i världsklass: Under hans första säsong tjänade han 13,5 miljoner pund (163,5m kr), en summa som steg till 16,75 miljoner (202,8m kr) ett år senare. Men det är tajmingen som gör påskriften av kontraktet så ovanlig: Det hände när han var endast två månader in på en ny säsong som ledare i Bayern München. Varken Manchester eller tränaren sade någonting offentligt om kontraktet.
Men flera veckor senare skrev en journalist från the Sunday Mirror att Man Citys director of football, Txiki Begiristain, hade träffat Guardiola i Barcelona och spekulerade om att en affär var på gång mellan Pep och City. Det var, såklart, fel: Affären var redan påskriven och klar. "Jag kommer ringa honom och säga att vi vill få bort det," skrev lagets talesman Simon Heggie till representanter för laget. Senare skrev han ett annat meddelande som informerade dem om att artikeln hade plockats bort på nätet. "Jag kommer skicka runt en notering till annan media och säga till dem att ignorera det." Det tillät laget att kontrollera annonseringen av deras nya tränare - en annonsering som inte ägde rum förrän mer än en månad senare.
Kontroll är allt, och Man Citys ledning är fullt medvetna om att deras lag och deras arabiska ägare ses på med skepsis. Men med framgångar på planen och genom professionellt PR-arbete har de lyckats kontrollera berättelsen i Storbritannien. Många i Storbritannien, ett land som firar sig självt som vaggan för den moderna rättsstaten och demokratin, har inget annat än goda saker att säga om ledningen i FAE, som leder ett land där dödsstraff används som mot otrohet och par kan sättas i fängelse om de kysser varandra offentligt.
För att se till så att det förblir så undersöker kommunikationsproffsen i Manchester de potentiella riskerna med varje steg de tar - det gäller exempelvis val av sponsorer och frågan om hur långt är för långt när det gäller att tjäna pengar.
Tidigt 2014 diskuterade exekutiva direktörer en potentiell affär med det Dubaibaserade byggnadsföretaget Arabtec. Då leddes firman av Hasan Ismaik, den kontroversiella ägaren av fotbollslaget 1860 München, Münchens andralag. Manchester beordrade en sammanställning av en riskrapport för den möjliga affären. Den noterade att the Guardian en kort tid tidigare hade skrivit om de svåra förhållandena i Abu Dhabi för migrantarbetare.
"Arabtec är inblandat i den här berättelsen," noterade riskanalysen. Sedan visade det sig att Arabtec-arbetare hade strejkat i maj 2013, "vilket resulterade i våldsamheter och deportationer." Och 2009 hade BBC avslöjat hur dåligt Arabtec behandlade sina anställda. Faktum är att behandlingen av arbetare från andra länder har blivit ett konstant problem för de nyrika ökenstaterna. Abu Dhabi förlitar sig väldigt mycket på arbetare från Indien, Pakistan och Bangladesh, som har byggt ett enormt antal skyskrapor i ökensanden under de senaste 40 åren.
Slutsatsen av riskrapporten var tydlig: "Partnerskapet med Arabtec har signifikativ potential att skada anseendet och ställningen för Klubben och dess ägare." En sådan affär, noterade rapporten, skulle kunna resultera i problem med fans, negativ respons från andra sponsorer eller kritik från aktivister som jobbar för mänskliga rättigheter.
Vicky Kloss, en taleskvinna för City, skickade ett e-mejl till de exekutiva och varnade dem om att undvika ett sponsoravtal med Arabtec. "Jag tror att det är den största enskilda risken mot (vårt) rykte som vi har ställts inför sedan 2008," skrev hon. "Gapet mellan vad vi (MCFC/City) gör och vad de (Arabtec) gör är omöjligt att sammanföra." Hon påminde även de exekutiva om Nicholas McGeehan från Human Rights Watch. En affär med Arabtec, skrev hon, "skulle bli som att vinna jackpotten för honom."
Men Citys ledning åsidosatte dessa bekymmer och bestämde sig för att ta Arabtecs pengar: 7 miljoner pund (84,7m kr) om året. Men de exekutiva skrev bara på ett regionalt sponsorkontrakt med byggnadsfirman. Banden mellan Manchester City och Arabtec publicerades endast i arabiska stater, Ryssland och Turkiet - länder i vilka demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter nödvändigtvis inte toppar prioritetslistan.
I maj 2014 höll Ferran Soriano, Hasan Ismaik och Khaldoon Al Mubarak upp en himmelsblå Manchester-tröja med "Arabtec" tryckt på den framför kameran och annonserade affären värd flera miljoner pund. Deras pressrelease lät vänlig och harmonisk: glitter skapat i Abu Dhabi, noggrant kontrollerat av PR-experter.
Det arabiska företaget svarade inte på frågor inlämnade av journalister från EIC-nätverket.
Affärsproffsens arbete begränsades inte bara till Manchester. Under de senaste åren har Abu Dhabi etablerat grenar av City-franchisen på nästan varenda kontinent. Del 4 i den här serien kommer klargöra strategin bakom detta globala fotbollsimperium och hur systerklubbarna används för dolda betalningar och skattebesparingar.
DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:
Rafael Buschmann
Jürgen Dahlkamp
Gunter Latsch
Andreas Meyhoff
Nicola Naber
Jörg Schmitt
Alfred Weinzierl
Robin Wille
Christoph Winterbach
Michael Wulzinger
Kapitel 4: Ett globalt imperium
Det är fotbollskapitalism i sin renaste form: Manchester City betalar orimliga löner och gör vinster, medan the City Football Group kontrollerar dotterbolag på alla kontinenter. Exekutiva har t.o.m använt en arabisk klubb för hemliga betalningar till mannen som nu är tränare för Italiens landslag. Av DER SPIEGEL-personal.
Manchester City-spelaren Kevin de Bruyne.
DER SPIEGEL, torsdag 8 november, 2018:
En lördag i oktober 2018 hade Manchester City match mot Burnley F.C., ett ganska ofarligt lag från en halvliten stad i norra England. Det var en match där förlust inte var något alternativ och matchen kunde knappast ses som en indikator på huruvida Man City var på väg mot ännu en Premier League-titel eller inte. Men i den 58:e minuten kunde man höra lättade applåder på Etihad Stadium, trots att hemmalaget redan ledde med 3:0. Kevin De Bruyne hade klivit in på planen efter en två månader lång skadefrånvaro.
Hans tränare Pep Guardiola kallar den belgiske spelaren "en av de bästa spelarna jag någonsin har sett i mitt liv." Han säger även att De Bruyne kan göra "precis allting." I februari, då Manchester City fortsatte deras rekordslående dominans i the Premier League, skrev the Sun att utan hans mål och assists hade City haft 20 poäng mindre.
De Bruyne är en ledare som tar över matcher. 2015 hjälpte han VfL Wolfsburg att vinna ligacupen i Tyskland. Efter det kunde laget inte längre gömma honom från toppklubbarna i Europa. I flera månader dominerade transferrykten gällande stjärnmittfältaren fotbollsnyheterna. Och precis som dokument från the Football Leaks-gruvan visar så var Manchester City villiga att göra vad som helst för att få honom.
"Excellent start på säsongen, laget är i god form," skrev lagets vd Ferran Soriano i augusti 2015 till Man Citys andra exekutiva direktörer. Klubben hade inlett säsongen med tre vinster och kunde redan skryta med en målskillnad på 8:0.
Men Soriano var fortfarande inte nöjd. "Vi kommer ändå att investera ytterligare 50m (621,3m kr) för att bli bättre," skrev han. Men han noterade att han hade svårt att få igenom en affär med Wolfsburg, ett lag som är invecklat sammanlänkat med VW, som har sitt högkvarter i staden. "De vill fortfarande inte sälja för 50m (621,3m kr)," skrev han. "Vi sätter stor press och hoppas få det klart... mot deras vilja. Wolfsburg (Volkswagen) säger att de inte vill ha pengarna!"
När City bestämmer sig för att de vill ha en spelare oavsett hur högt priset än är, kommer till sist även en biltillverkare med försäljningssiffror på 200 miljarder euro (2,211 miljarder kr) att vika ner sig. Till sist fick Wolfsburg en transferavgift på 55 miljoner (683,5m kr) för De Bruyne. Den belgiska stjärnan har nu spelat i Manchester sedan september 2015.
Framgång till varje pris: Det finns ingen bättre beskrivning för Man Citys exekutiva direktörers strategi. Bayern München, Tysklands rikaste lag, kunde tydligen inte lämna ett bättre bud på De Bruyne, samma sak gällde i fallet med den tyske landslagsmannen Leroy Sané. När spelaren, född i Essen, Tyskland, flyttade till Manchester ett år efter De Bruyne gav laget honom ett löfte: Om Sané tjänade mindre än 24,5 miljoner pund (304,4m kr) under hans första tre år i klubben, skulle City wire-transferera honom mellanskillnaden. Med andra ord garanterades Sané - som då var 20 år gammal - en lön på motsvarande 28 miljoner euros för tre säsonger. Tysklands högstaliga har inte en chans emot det.
Manchester City fick fördelar av det faktum att klubbens exekutiva kunde öka och antedatera sponsorkontrakt med företag från Abu Dhabi när de ville. Och att de systematiskt nonchalerade UEFA:s Financial Fair Play-regler utan något egentligt straff. Bakom klubben står den auktoritära styrande familjen från Förenade Arabemiraten, som använder deras fotbollsinvestering som visitkort för att ge det mer tyngd på den internationella scenen.
Men emiratet ska inte ha all skuld för den djupa klyftan mellan de som har och de som inte har inom fotbollsvärlden. Summan pengar som the Premier League nu genererar från försäljningen av sändningsrättigheter har fullständigt förändrat fotbollens landskap i Europa. Förra året skickade ligan 170 miljoner euros (1,87 miljarder kr) till Man City - en summa som var 75 procent högre än den som FC Bayern fick från den tyska ligan. Enligt Football Leaks-dokument hjälpte dessa generösa utbetalningar till att göra det möjligt för klubben att betala den tyska stjärnan Ilkay Gündogan en lön på nästan 11 miljoner euros (121,6m kr) förra året, detta medan anfallaren Sergio Agüero fick mer än 18 miljoner (199m kr). Spelarlönerna som betalas av Manchester City är bland de högsta i Premier League.
Men trots de höga summorna som spenderas går fotbollsprojektet i Manchester nu med vinst, vilket nödvändigtvis inte är helt självklart, vilket ett internt Man City-dokument från 2012 slår fast. "Fotbollsindustrin är väldigt fragmenterad," säger dokumentet, "och klubbar är de minst vinstrika i värdekedjan." Klubbarna måste köpa rätten till spelare och betala deras löner, noterar dokumentet, och bättre spelare tjänar mer pengar. Fotbollsförbund, mediaföretag och souvenirtillverkare - tillsammans med spelarna och deras rådgivare - har en mycket bättre chans att få höga vinster, slår dokumentet fast.
Men för att säkerställa att Manchester City får sin del av pengakakan har exekutiva designat en struktur som fotbollsvärlden aldrig har sett förut: ett globalt imperium. Det räckte inte längre att äga bara en klubb. Ett globalt nätverk av dotterbolag gör det enklare att dra in vinster - en kunskap som Man City varit medvetna om sedan 2009.
Det året skrev den italienska tränaren Roberto Mancini på två kontrakt samma dag: ett som ny tränare för Premier League-laget Manchester City, och ett som rådgivare för Al-Jazira Sports and Cultural Club i den arabiska Gulfligan. Shejk Mansour står bakom båda klubbarna. Och siffrorna i de två kontrakten var häpnadsväckande: Al Jazira hade åtagit sig att betala Mancini, som idag är det italienska landslagets tränare, en högre grundlön än Manchester City: Premier League-laget betalade honom 1,45 miljoner pund (18m kr), innan bonusar och incitament, samtidigt som han fick en grundlön på 1,75 miljoner (21,7m kr) från Abu Dhabi-klubben. Årligen.
"Vi har några betalningar som måste komma från Al-Jazira," skrev en exekutiv City-direktör i september 2011 till sina kollegor, där förklarade han tydligt vad som skulle ske: "Vi måste skicka pengar till ADUG och ADUG kommer sedan att föra de vidare till Al-Jazira med betalningsinstruktioner." ADUG är the Abu Dhabi United Group, holdingbolaget som äger Manchester City. Direktörerna där är shejk Mansour och Mohamed Rashed Mubarak Salem Al Ketbi. ADUG står i centrum för alla Manchester Citys ansträngningar att kringgå Financial Fair Play-reglerna och de subventionerar i hemlighet sponsoravtal som klubben har med företag i Abu Dhabi.
Så med andra ord kom en del av Roberto Mancinis tränarlön då via Al-Jazira. Det påstådda "konsultkontraktet" med den arabiska klubben var uppenbarligen bara en förevändning. Åtminstone under 2011 tog sig pengar avsedda för Mancini fram från Manchester till Al-Jazira och sedan in i ett diskret offshore-skalbolag på Mauritius vid namn Sparkleglow Holdings.
Varken Al-Jazira eller Mancini svarade på frågor från journalistnätverket the European Investigative Collaborations (EIC). Klubben klargjorde att de inte skulle svara på frågorna. "Försöken att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.
Utan systematiska regelbrott, dolda betalningar och hemliga pengainjektioner hade Manchester Citys framgångssaga inte varit möjlig.
En gång i tiden var de en lokal fotbollsklubb, nu är Manchester City ett globalt varumärke, ett av flera som ägs av the City Football Group (CFG). Precis som det är möjligt att dricka samma Starbucks-kaffe på identiska försäljningsställen, ur identiska koppar och för identiskt orimliga priser hela vägen från Seattle till Singapore, har dotterbolag till Manchester Citys fotboll dykt upp på alla kontinenter. Manchester City, New York City och Melbourne City, de tre flaggskeppen, spelar i himmelsblåa tröjor och gör reklam för Abu Dhabis flygbolag Etihad. Men i tillägg till dessa lag äger Man City andelar i ligalag i Uruguay, Spanien och Japan och har samarbetsavtal med klubbar i Skandinavien och med en afrikansk ungdomsakademi.
En intern presentation från 2016 beskriver lagets strategi för det lilla laget Torque i den uruguayanska huvudstaden Montevideo: "Uruguay är en attraktiv plats p.g.a koncentrationen av kvalitetsfotbollsspelare och begränsade budgetar hos lokala lag," noterar presentationen. Med andra ord: City Football Group hoppades kunna plocka ut relativt billiga talanger och utveckla de till deras egen fördel. Presentationen noterar att Torque är "bra för MCFC" och att "det är en lokal klubb och det bör sänka anskaffningskostnaderna för spelare." Ytterligare en sak som är positiv, enligt dokumenten, är att City inte behövde betala någon skatt på vinsterna från spelartransfers.
Investeringen i den spanska klubben Girona förklaras också: "Det är avgörande för akademispelares utveckling att spela konkurrenskraftig fotboll." Dokumentet argumenterar för att det är svårt i England då Manchester Citys trupp redan är för stark. "Det betyder att CFG måste utveckla andra vägar för att ge akademispelare chansen att spela." Lösningen: Ett spanskt lag där talangerna kan få speltid.
Fotbollens dotterbolag fungerar som ett ställe där man både kan parkera spelare tills de är redo och testa nya talanger. Det globala affärsnätverket är till för att managerna ska upptäcka lovande spelare först och ta in dem i CFG-systemet tidigt så de kan ha full kontroll över deras karriärer.
Endast ett litet antal aktörer i den globala fotbollsaffärsverksamheten kan hålla jämna steg med den här expansionsstrategin. Shejk Mansour och sponsorerna från Abu Dhabi har investerat över 2 miljarder euros (22,1 miljarder kr) i Manchester City under 10 år. Laget är nu vinstdrivande, men den ekonomiska framgången är rotad i regelbrott. Och förra säsongen var vinsten endast 10 miljoner pund (124,2m kr) - ingen fantastisk avkastning när man tänker på alla miljarder som investerats, särskilt med tanke på att Mansour fortsätter att gräva djupt i sin egen plånbok efter dyra nya spelare.
Ur ett idrottsligt perspektiv har projektet lyckats. Under deras första säsong under CFG:s ledning imponerade det nyligen uppflyttade Girona genom att sluta i mitten av tabellen i den högsta spanska ligan medan Torque i Uruguay omedelbart säkrade uppflyttning. Dotterbolagsklubben i Melbourne vann sin första titel tre år efter CFG:s övertagande.
Shejk Mansour köpte Manchester City 2008 för 100 miljoner pund (1,24 miljarder kr). 2015 investerade den kinesiska mediamogulen Li Ruigang 265 miljoner pund (3,29 miljarder kr) i CFG via ett företag som är registrerat på Caymanöarna, det gav honom en andel på 13 procent. Värdet på Manchester City har ökat åtminstone 10 gånger på sju år.
Manchester City-direktören Khaldoon Al Mubarak har beskrivit involveringen av Hans höghet enligt följande: "Shejk Mansour är en skarpsinnig affärsman som tror att man kan skapa ett värde från fotbollen som ännu inte har slutförts." De har inte bara vänt upp och ner på Manchester City, de har även dränkt fotbollsvärlden i pengar och tvingat den att globaliseras. City Football Group representerar fotbollskapitalism i sin renaste och mest framgångsrika form.
Inom fotbollen är det inte bara den starkaste som överlever, utan även den rikaste.
DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:
Rafael Buschmann
Jürgen Dahlkamp
Gunter Latsch
Andreas Meyhoff
Nicola Naber
Jörg Schmitt
Alfred Weinzierl
Robin Wille
Christoph Winterbach
Michael Wulzinger
AV: Eric Cantona, legendar, fredag 12 oktober, 2018:
Fotbollen ger ditt liv en mening.
Jag tror verkligen det.
Men ditt liv, din historia, din essens, ger även din fotboll en mening.
Jag ska nu prata om några saker som jag nästan aldrig diskuterar. Jag måste berätta en story för er som formade allt det jag är. Det hände innan jag ens var född.
Vi måste gå tillbaka till 1939, till det spanska inbördeskriget. Min morfar kom från Barcelona, och han kämpade mot diktatorn Franco hela vägen till det bittra slutet. I slutet av kriget var han en efterlyst man och han hade bara några minuter på sig att fly innan de nationalistiska soldaterna skulle ta över staden. Han var tvungen att korsa Pyrenéerna till fots för att ta sig till Frankrike, och han hade inte tid att säga adjö ordentligt. Det här var slutet. Liv eller död.
Så innan han stack letade han upp sin flickvän och frågade henne: "Är du redo att följa med mig?"
Han var 28 år gammal. Hon var 18. Hon var tvungen att lämna kvar sin familj, sina vänner, allt.
Men hon sade: "Ja, självklart."
Det var min mormor.
De flydde till flyktinglägren i Argelès-sur-Mer, på den franska kusten. Det fanns fler än 100,000 spanska flyktingar som togs emot där. Kan du föreställa dig vad som hade hänt om fransmännen inte hade tagit emot dem? Men nej, de visade förbarmande, precis som mänskligheten alltid måste visa förbarmande för de om lider. Mina morföräldrar anlände dit utan någonting. De var tvungna att börja om med sina liv. Men efter en tid fick flyktingarna en möjlighet att arbeta och bygga en damm i Saint-Étienne Cantalès. Det här är flyktingarnas liv. Man tar sig dit man måste ta sig. Man gör vad man måste göra. Så de åkte och de skapade ett liv åt sig själva.
Min mamma föddes där några år senare och sedan flyttade familjen till sist till Marseille.
Den här storyn finns i mitt blod. Den formade mig som mänsklig varelse. Men den existerade bara i mitt huvud som en dröm. Det fanns inga foton på deras kamp, bara berättelser. Det fanns ingenting från den tiden att röra vid, inget att se. Men 2007 hittades fotografen Robert Capas berömda "mexikanska koffert" i Mexico City. I dessa gamla lådor fanns 4,500 negativ från det spanska inbördeskriget som hade varit försvunna i mer än 60 år. Hur de hade hamnat i Mexico var det ingen som visste.
Jag blev väldigt nyfiken, så när de arrangerade en utställning av fotografierna i New York åkte jag dit med min fru.
De flesta fotona var bara små negativ. Tusentals. Man var tvungen att titta på dem genom ett förstoringsglas. Men några av fotografierna som fanns mitt i utställningen var enorma. Nästan tre meter höga. Människorna på fotografierna var i naturlig storlek. Det kändes som att man kunde sträcka sig fram och röra vid dem.
Och det var då jag såg min morfar.
Omöjligt, eller?
Men där stod han, som ung man. Jag var övertygad om att det var han, men jag kunde inte vara helt säker för jag hade aldrig sett honom när han var så ung. Så när utställningen flyttade vidare till Frankrike några månader senare tog jag med min mamma för att titta.
Och där var han igen, som ung man.
Jag sade: "Är det verkligen han?"
Och min mamma sade: "Ja, det är han. Det är taget då de skulle fly till bergen."
Det var helt otroligt.
Föreställ er om min morfar inte hade klarat det. Föreställ er om min mormor inte hade följt med honom. Kanske hade min mamma då inte existerat. Kanske hade inte jag existerat. Men det här är bara en halva av vår historia. Det finns ett annat fotografi som också har format mitt liv.
Min pappas farfar och farmor var också invandrare. De kom till Frankrike från Sardinien 1911 för att slippa fattigdomen. Tre år efter deras ankomst kallades min farfars far in för att strida i första världskriget, och han blev så allvarligt gasad att han spenderade sina sista år i livet med att röka eukalyptus för att kunna andas bättre.
Hans son, min farfar, stred för fransmännen i andra världskriget, och när han återvände från kriget blev han en byggnadsarbetare. Till sist lyckades han spara tillräckligt med pengar för att kunna köpa en egen liten bit mark i ett bergsdistrikt i Marseille, det gjorde han när min pappa var en tonåring. Till markplätten hörde en liten grotta. De behövde någonstans att bo medan min farfar byggde huset, så vad tror ni att de gjorde? Svaret är enkelt. De bodde i grottan i två år. Det enda de hade att värma upp grottan med var en liten spis. Det här låter som en myt som din familj berättar om hur det var "förr i tiden," men det finns faktiskt ett fotografi från vintern 1956 som föreställer min farfar och farmor och min pappa i grottan, inlindade i filtar för att få upp värmen.
Min farfar byggde ut från grottan under flera år. Först gjorde han en alkov, sedan en liten terrass och ovanför det byggde han ett hem åt mina föräldrar. Det var i det huset jag växte upp. Det är vad jag ärvde. Det finns i mitt blod. Ett av mina första minnen är när jag bar 10 sandsäckar uppför berget till huset som de fortfarande höll på att bygga. Jag var tvungen att göra det innan jag fick gå iväg och spela fotboll. På dagarna jobbade min pappa med huset och på kvällarna jobbade han som sjuksköterska på ett psykiatrisjukhus. Men även den här delen av min historia har en speciell innebörd.
Det fanns en anledning till att min pappa blev en sjuksköterska och började jobba just på det sjukhuset. Det berodde på att en av patienterna där var hans gudfader. Hans namn var Sauveur, och han var min farfars bror. Han hade varit fånge i fem år under andra världskriget och p.g.a traumat från den upplevelsen skrevs han till sist in på Edouard Toulouse-sjukhuset. Min far stod Sauveur väldigt nära, så det inspirerade honom till att bli en sjuksköterska inom psykiatrin. Han hamnade på samma avdelning som sin gudfar och han tog hand om honom varje kväll.
Det här är min familj. Det här är min historia. Det här är min själ. Jag har bott över hela världen. Faktum är att så sent som förra året köpte jag en jordbruksfastighet på Sardinien för att återansluta till min familjs historia. Men jag kommer alltid att älska Marseille av hela mitt hjärta p.g.a dessa minnen som har format mig. Det kommer alltid vara min stad.
När folk frågar mig varför jag spelade fotboll på det sättet som jag gjorde så är det här svaret. Fotbollen ger mening till livet, ja. Men även livet ger mening till fotbollen. Jag diskuterar nästan aldrig dessa personliga berättelser, särskilt inte de om min pappas gudfader. Det är väldigt svårt. När jag pratar om det, är det som att änglarna pratar för mig. Men jag delar med mig en del av min historia av en viktig anledning.
Anton Want/AllSport
Vi lever i en tid med utbredd fattigdom, krig och invandring. Det finns många fler människor i världen som inte ens har råd att köpa en fotboll än det finns människor som har råd att betala 200 Euros (2,215 kr) för att närvara vid en Premier League-match, eller 400 Euros (4,431 kr) om året för att se det på tv. Fotbollen är en av livets stora lärare. Det är en av livets stora inspirationskällor. Men den nuvarande affärsmodellen för fotbollen ignorerar en så stor del av världen.
Fattiga områden behöver fotbollen lika mycket som fotbollen behöver fattiga områden. Vi måste stötta en mer hållbar, positiv och inkluderande fotboll, och jag kommer göra allt jag kan för att hjälpa till. Det är därför jag har gått med i Common Goal-rörelsen som dess första mentor. Common Goal's uppdrag är att låsa upp 1% av hela fotbollsindustrins inkomster till fotbollens gräsrötters välgörenhetsorganisationer, och fler än 60 fotbollsspelare har redan lämnat över 1% av deras löner. Det vackra med det hela är att det är spelare från stora klubbar, spelare från små klubbar, män och kvinnor, från ligor över hela världen.
Fotbollen borde vara för folket. Det behöver inte vara någon utopisk idé. Det finns ingen anledning till varför de stora aktörerna i spelet idag inte kan gå samman och stötta fotbollens sociala aspekt. Alla vi, vare sig vi är rika eller fattiga, vare sig vi är invandrare eller 10:e generationens medborgare, hittar samma enkla glädje i spelet fotboll. Vi talar samma språk. Vi känner samma känsla.
Hela tiden får jag samma frågor gällande min karriär.
"Hur var det att spela för dessa United-lag? Varför gjorde du så bra ifrån dig?"
Folk vill ha något slags komplext svar. De vill få någon slags hemlighet, tror jag. Men svaret är väldigt enkelt. Sir Alex Ferguson var mästare på en sak: Varje gång vi gick ut på planen, efter flera timmars arbete, fick vi vara fria. Vi kände total frihet att röra oss vart vi ville, att spela som vi ville.
Jag skulle inte kunna tolerera fotboll på något annat sätt.
Vad är fotbollen om den inte handlar om frihet?
AllSport
Så, snälla, tillåt mig att ställa samma enkla fråga till de som styr det globala spelet - fotbollsspelarna, agenterna, sponsorerna och kommittéerna...
Vad är fotbollen om den inte handlar om frihet?
Vad är meningen med livet?
Jag tror att vi alla kan hålla med om att vi kan göra mer för mänskligheten.
Nu känner du till min historia. Jag kommer från en familj med invandrare och rebeller och soldater och arbetare. Vi hade inte särskilt mycket när jag var barn, men för mig är livets sanning att vi finner extas i de små ögonblicken.
Kanske en enkel picknick med vår familj. Tre par strumpor rullade till en boll och knuten med ett skosnöre. Vi spelar fotboll i solskenet. Sedan ligger vi i gräset. Vi förundras över allt och inget.
När jag lämnade fotbollen när jag var 30 år gammal, vet du vad jag gjorde då? Det var något väldigt speciellt för mig. Jag flyttade till staden som min mormor och morfar tvingades fly ifrån 1939.
Jag flyttade till och bosatte mig i Barcelona.
Säsongen hittills - ni hittar även Fifa 2.0, ett bötfällt lejon och fotbollens sorgligaste beklagning
Ronaldinho: flexibel i vad han stöttar. Fotograf: Michael Regan/Fifa via Getty Images
AV: David Hills, the Observer, söndag 14 oktober, 2018:
Veckans citat
Bruce Buck - orolig för att Uefa:s push för ekonomisk rättvisa ska ge "den stora massan" ett konstgjort lyft. Buck, som driver Chelsea med förlust med ett lån på £1,17 miljarder (14,7 miljarder kr), säger att de andra klubbarna borde nöja sig med "deras naturliga position i fotbollsordningen".
• Det här kommer också från Bucks försvar av "stjärnklubbar" från förra veckan: en upprepning av Chelseas nolltolerans mot rasistiska smädelser. "Om vi har individer som vi kan identifiera, kan vi agera." (2012: "John [Terry] kommer fortsätta vara klubbens kapten... Vi skulle vilja dra dra en gräns.")
Intar också en position
VM i Rysslands antirasistiska tsar Aleksej Smertin försöker hålla kvar sommarens ompaketering på spåret under en vecka då två ryska spelare arresterats anklagade för ett rasistiskt angrepp, detta då han stod som värd för en tillställning som lyfte fram "mångfalden i fotbollen". Hans budskap gällande fotbollens mångfald 2015: "När fans ger bananer till svarta spelare är det bara på skoj. Jag tycker att media skapar en felaktig bild av Ryssland."
Plus: mest flexibel
Vad Ronaldinho stöttar.
2017: Stöttar Fifa:s antirasistiska tillställning i Bahrain som även var för jämlikhet och kvinnors rättigheter, med siktet inställt på att "förena alla" genom fotbollen;
2018: Stöttar Jair Bolsonaro som försöker bli Brasiliens president med en kristen, högerextrem agenda som även innehåller positiva åsikter om tortyr och rasism och är fientligt inställd till homosexuella och aborter. @10Ronaldinho: "För ett bättre Brasilien, jag vill ha fred, säkerhet och någon som ger oss glädje... Ett bättre Brasilien för alla!!!"
• Också ute och kampanjar - Palmeiras Felipe Melo, som förra året sade följande till sina fans: "Ja jag är med Bolsonaro. Gud välsigna de som arbetar hårt och åt helvete med luffarna." Senare klargjorde han: "När jag pratar om luffare, pratar jag om dem som vill skada vårt land."
På annat håll: Fifa-nyheter
Siktar på att bli omvald 2019: Gianni Infantino, 17 månader efter det att han avskedade det etiska teamet som utredde honom. "Jag vill få en presidentperiod till för jag har inlett flera reformer. Jag tror på det jag gör - och jag kommer fortsätta göra det."
• Köper det inte: Sepp Blatter som berättat för Süddeutsche Zeitung hur Infantino har intentionen att "sälja ut folkets spel" och hur han går emot principerna Sepp installerade i Fifa genom att sätta pengarna före fotbollen. "Man kan inte sälja ut fotbollen. Fotbollen tillhör två miljarder människor."
Bästa berättelsen
2013: Jérôme Valcke,Fifa:s generalsekreterare, attackerar rapporterna om att han döljer något: "Det finns inte minsta lilla bevis. Hur kan någon föreställa sig att vi skulle ta den risken, om det fanns minsta lilla bevis skulle vi framföra det. Om vi kände till korruption inom Fifa, vare sig det var från presidenten, generalsekreteraren, eller någon annan person, tror ni verkligen att vi skulle hålla tyst då?"
2018: Juridiska dokument avslöjar att Valcke raderade 1,034 filer och mappar innan han lämnade ifrån sig sin laptop till utredarna. Han placerade filerna i papperskorgen efter att ha försökt, men misslyckats med att installera mjukvara som raderar känsliga filer. The Court of Arbitration in Sport (Idrottens Skiljedomstol) beslöt sig för att stå fast vid hans 10 år långa avstängning i juli i år.
• Mer från den nyligen släppta CAS-domen: en värdering av Valckes förklaring om att endast använde många Fifa-finansierade flygplan till privata resor för sig själv, hans barn och deras barnskötare efter råd han fått av Sepp om "att inte resa med vanliga flyg för att undvika att bli arresterad". CAS kom fram till att Valckes förklaring "uppenbart inte var en giltig anledning för en laglydig individ".
Jérôme Valcke, utanför CAS i Lausanne förra året. Fotograf: Fabrice Coffrini/AFP/Getty Images.
Plus: känner sig fram
Maj 2018: François Régis Uwayezu tar över Rwandas fotbollsförbund. "Fotbollen har alltid varit min passion i livet. Jag är ganska säker på att vi kommer göra ett fantastiskt jobb tillsammans." Oktober 2018: Förnekar att han gjort något fel efter att ha släppts mot borgen gällande anklagelser om mutor. Uwayezu säger att det är "ett missförstånd gällande kostnader".
Andra nyheter: bäst fakta
Grekland: Paok-tränaren Razvan Lucescu - fick böter på €28,000 (312,150 kr) efter att ha jämfört ligarepresentanter med Hitler gällande ett poängavdrag från förra året när ägaren Ivan Savvidis stormade planen med en pistol. "Det här är ett enormt bedrägeri. Jag tror att i sportens historia har detta endast gjorts i Hitlers Tyskland. Det är fakta. Folk attackerar mig för att jag säger så. Det är väldigt enkelt, jag säger det naturligt. Det är fakta."
PAOK Thessalonikis ägare Ivan Savvidis invaderar planen med en pistol - video.
Sorgligaste beklagningen
Italien: Palermo-ägaren Maurizio Zamparini - på väg att lägga av efter att ha bytt ut 42 tränare på 16 år och dragits in i nya anklagelser om pengatvätt. "Jag är en djupt ärlig man som inte kunde vara mer emot de påstådda brotten... jag är 70 år gammal, jag kommer överge fotbollen. Jag är trött på vad jag har fått genomlida. Fotbollen har förlorat sina sanna värden. Det handlar bara om pengar nu."
Kliver fram
Redo att ta över Zamparinis titel som "tränarätare": Genoas president och mogulen inom leksaksindustrin Enrico Preziosi.
• 17 februari 2017: Säger åt hatare att lämna tränaren Ivan Juric i fred. "Dessa fans förolämpar oss alla. Jag tror på Juric, vi har en förbindelse byggd på tillgivenhet. Han är en fantastisk kille."
• 19 februari 2017: Sparkar honom, anställer Andrea Mandorlini: "Vi kunde inte fortsätta så. Jag skulle ha gjort det här tidigare."
• 10 april 2017: Sparkar Mandorlini, återanställer Juric.
• 6 november 2017: Sparkar Juric, anställer f.d managern Davide Ballardini för en tredje sejour: "Jag var tvungen att sparka Juric. Vi kunde inte fortsätta så."
• 8 oktober 2018: Sparkar Ballardini, återanställer Juric. "Ballardini är fruktansvärd. Han utgör ett fruktansvärt lag, han kan inte göra någonting. Vi kunde inte fortsätta så."
Preziosis budskap till tvivlarna: "Fans kan säga vad de vill. Jag behöver inte deras godkännande när jag fattar mina beslut. Jag har varit i fotbollen i 30 år och, tro mig, jag är inte galen."
Enrico Preziosi: inte galen. Fotograf: Paolo Rattini/Getty Images
• Fler som agerar
a) Tyskland, 6 oktober: Stuttgarts sportdirector Michael Reschke: "Frågan om att sparka Korkut dyker helt enkelt inte upp." 7 oktober: Den dyker upp. Reschke: "Jag sa vad jag sa, det har jag inga problem med. Jag tycker jag är väldigt trovärdig."
b) Frankrike, 21 september: Monacos vicepresident Vadim Vasiljev lättar på hettan riktad mot Leonardo Jardim. "Vår plan är att ha med oss mer stabilitet, att göra färre förändringar. Det finns ingen panik här. Vi är alla tillsammans, vi är inte långt borta. Ge det tid. 11 oktober: Sparkar honom.
Och c) En att hålla ögonen på - Tyskland: Bayerns vd Uli Hoeness, som tidigare suttit i fängelse för att ha undanhållit €28,5m (317,7m kr) i skattepengar, försvarade i förra veckan tränaren Niko Kovac: "Det spelar ingen roll vad som händer under de kommande veckorna, jag står bakom honom. Jag kommer försvara Kovac till döden. Allt är helt lugnt här."
Mest frustrerad
Dean Smith, 4 oktober - trött på fake news-länkar till Villa, sex dagar innan han skrev på för dem: "De lägger ihop två och två och får fem. Mitt jobb är i Brentford, det är allt jag är intresserad av. Det kommer alltid finnas spekulationer. Jag har sagt det många gånger; jag har inga planer på att lämna."
Mest upprörd
Egypten: Zamalek-ägaren Mortada Mansour - avstängd i ett år för "flera fall av förtal" mot Confederation of African Football-representanter. Mansour, även avstängd från framträdanden i media under tre månader av Egyptens Högsta råd för mediareglering, säger att CAF måste häva avstängningen annars kommer han köra ut dem ur Kairo: "Jag kommer bara att ta deras högkvarter och hyra det." Han förnekar att han gjort något fel.
• Mansours tidigare bästa försök att avsluta fotbollens "konspirationer mot Zamalek" - 2016 års aktion där han anställde "flera trollkarlar". Tränaren Mido, sparkad live i tv, sade att Mansour betalade männen £600 (7,564 kr) och sedan kastade han ut tre spelare för att de "var förhäxade": "Jag har foton som bevisar det."
Nyheter från den moderna fotbollen
Portugal: Primeira Liga-representanter har bötfällt Sporting-maskoten Jubas lejonet med €479 (5,340 kr) efter att han "omfamnat en spelare under en intervju och därmed skymt reklambakgrunden". Fans samlade in pengar och betalade böterna medan rivaliserande klubbars maskotar poserade för bilder med sina munnar övertejpade "i en uppvisning i solidaritet".
Plus: mest försenad
Georgien: FC Dila har fått böter på £150 (1,891 kr) efter att en hund försenade deras match mot Torpedo Kutaisi genom att ligga på rygg i straffområdet och "söka uppmärksamhet". Arenachefen Merab Merabahvili: "Jag kan inte förklara det. Under träningarna gillar han titta på från podiet. Men idag bestämde han sig, av någon anledning, för att göra spelarna sällskap. Han tycker bara väldigt mycket om fotboll."
Bilden: Mitt ack så viktiga överlevnadskit för att lugna nerverna inför ännu ett uppträdande av Åke och Håkan och/eller den Skakande svensken...
Watford borta, lördag 15/9
Det måste säga en del om standarden på vår fotboll att jag inte har klättrat på väggarna under landslagsuppehållet. Men nu är det alltså dags igen. Jag blev positivt överraskad av vår insats borta mot Burnley senast, så jag förväntar mig att vi återgår till ännu en skitprestation på Vicarage Road ikväll.
Om vi startar med den Skakande svensken tror jag det kan bli extremt tufft. Deeney kommer köra över honom, kommer troligen att bli en massaker. Kan redan nu se hur västeråsaren lär behöva byta blöjor några gånger under matchen, för det lär bli fyra nyanser av brunt där bak när Deeney smashar honom i småbitar vid den första 50/50-bollen.
Ja, jag sitter alltså här och oroar mig för Troy fucking Deeney, det summerar ganska bra hur patetiskt lågt vi har sjunkit, när vi går in till en bortamatch mot Watford och oroar oss över vad Troy Deeney ska göra med oss och vårt skämt till backlinje. Bara att hoppas att några spelare med någon form av kvalitet orkar slå igång maskineriet ikväll och åtminstone låtsas att de känner någon form av stolthet över att bära den Röda tröjan. Så, kom igen nu pojkar, överraska mig igen!
Paul Pogba...
Jag har i otaliga diskussioner försvarat den långa fransmannen och förklarat att han är en av (väldigt) få klasspelare vi kan skryta med i vår trupp. Men nu börjar det brista rejält även för mig. Det var länge sedan jag insåg vilket skithus han är och att Instagram och frisyrerna är viktigare än fotbollen, men man vet ju vilken fotbollsspelare det finns någonstans där inne. Men var ärliga nu, hur många matcher minns du där Pogba har tagit taktpinnen, dominerat och lett oss till seger? Nej, det är inte många. En bra halvlek mot City borta, några hyfsade prestationer i en bortamatch mot Everton, små briljanta saker här och där. Men jag minns inte en enda match där jag känt, oj, vilken jävla general vi har! Inte en enda match.
Men att agera som ett första klassens ollon, det har han i alla fall inga problem med:
https://twitter.com/PeoplesPerson_/status/1039079160797425669
Jag önskar hela tiden att vi hade haft en 25 år gammal Roy Keane i truppen, problemet då är väl att 3/4 av laget inte hade vågat träna eller känt sig kränkta av irländarens vokabulär. Men man kan ju tänka sig att Keane hade haft ett och annat att anmärka på gällande spelare som Pogba, han hade antagligen slitit av armarna på honom redan på uppvärmningen.
Har redan hört argumentet att han är världsmästare med Frankrike. Visst, det är han, men jag anser fortfarande att hans roll i det VM-guldet är klart överskattat. Och det finns många spelare som har vunnit VM innan honom, de flesta lyckades dessutom göra det utan att skämma ut sig själva efteråt.
Här har ni förresten en intressant artikel om cirkusen som omger honom (från 2016):
http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/09/15/11562538-football-leaks-the-paul-pogba-story/
Dessutom hade mästaren Danny Taylor förra söndagens kolumn i the Observer tillägnad den gänglige fransmannen, som alltid mycket läsvärt:
http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/09/15/11562540-paul-pogba-den-eviga-vandraren-exakt-vad-ar-hans-problem/
På tal om Pogbas "show" vid hyllningen i Frankrike så kan man ju jämföra och kontrastera med en annan, betydligt viktigare spelare i världsmästarlaget, en spelare som jag är väldigt svag för (trots klubben han spelar för), monsieur N'Golo Kanté:
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 | 10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|