AV: Eric Cantona, legendar, fredag 12 oktober, 2018:

Fotbollen ger ditt liv en mening.

Jag tror verkligen det.

Men ditt liv, din historia, din essens, ger även din fotboll en mening.

Jag ska nu prata om några saker som jag nästan aldrig diskuterar. Jag måste berätta en story för er som formade allt det jag är. Det hände innan jag ens var född.

Vi måste gå tillbaka till 1939, till det spanska inbördeskriget. Min morfar kom från Barcelona, och han kämpade mot diktatorn Franco hela vägen till det bittra slutet. I slutet av kriget var han en efterlyst man och han hade bara några minuter på sig att fly innan de nationalistiska soldaterna skulle ta över staden. Han var tvungen att korsa Pyrenéerna till fots för att ta sig till Frankrike, och han hade inte tid att säga adjö ordentligt. Det här var slutet. Liv eller död.

Så innan han stack letade han upp sin flickvän och frågade henne: "Är du redo att följa med mig?"

Han var 28 år gammal. Hon var 18. Hon var tvungen att lämna kvar sin familj, sina vänner, allt.

Men hon sade: "Ja, självklart."

Det var min mormor.

De flydde till flyktinglägren i Argelès-sur-Mer, på den franska kusten. Det fanns fler än 100,000 spanska flyktingar som togs emot där. Kan du föreställa dig vad som hade hänt om fransmännen inte hade tagit emot dem? Men nej, de visade förbarmande, precis som mänskligheten alltid måste visa förbarmande för de om lider. Mina morföräldrar anlände dit utan någonting. De var tvungna att börja om med sina liv. Men efter en tid fick flyktingarna en möjlighet att arbeta och bygga en damm i Saint-Étienne Cantalès. Det här är flyktingarnas liv. Man tar sig dit man måste ta sig. Man gör vad man måste göra. Så de åkte och de skapade ett liv åt sig själva.

Min mamma föddes där några år senare och sedan flyttade familjen till sist till Marseille.

Den här storyn finns i mitt blod. Den formade mig som mänsklig varelse. Men den existerade bara i mitt huvud som en dröm. Det fanns inga foton på deras kamp, bara berättelser. Det fanns ingenting från den tiden att röra vid, inget att se. Men 2007 hittades fotografen Robert Capas berömda "mexikanska koffert" i Mexico City. I dessa gamla lådor fanns 4,500 negativ från det spanska inbördeskriget som hade varit försvunna i mer än 60 år. Hur de hade hamnat i Mexico var det ingen som visste.

Jag blev väldigt nyfiken, så när de arrangerade en utställning av fotografierna i New York åkte jag dit med min fru.

De flesta fotona var bara små negativ. Tusentals. Man var tvungen att titta på dem genom ett förstoringsglas. Men några av fotografierna som fanns mitt i utställningen var enorma. Nästan tre meter höga. Människorna på fotografierna var i naturlig storlek. Det kändes som att man kunde sträcka sig fram och röra vid dem.

Och det var då jag såg min morfar.

Omöjligt, eller?

Men där stod han, som ung man. Jag var övertygad om att det var han, men jag kunde inte vara helt säker för jag hade aldrig sett honom när han var så ung. Så när utställningen flyttade vidare till Frankrike några månader senare tog jag med min mamma för att titta.

Och där var han igen, som ung man.

Jag sade: "Är det verkligen han?"

Och min mamma sade: "Ja, det är han. Det är taget då de skulle fly till bergen."

Det var helt otroligt.

Föreställ er om min morfar inte hade klarat det. Föreställ er om min mormor inte hade följt med honom. Kanske hade min mamma då inte existerat. Kanske hade inte jag existerat. Men det här är bara en halva av vår historia. Det finns ett annat fotografi som också har format mitt liv.

Min pappas farfar och farmor var också invandrare. De kom till Frankrike från Sardinien 1911 för att slippa fattigdomen. Tre år efter deras ankomst kallades min farfars far in för att strida i första världskriget, och han blev så allvarligt gasad att han spenderade sina sista år i livet med att röka eukalyptus för att kunna andas bättre.

Hans son, min farfar, stred för fransmännen i andra världskriget, och när han återvände från kriget blev han en byggnadsarbetare. Till sist lyckades han spara tillräckligt med pengar för att kunna köpa en egen liten bit mark i ett bergsdistrikt i Marseille, det gjorde han när min pappa var en tonåring. Till markplätten hörde en liten grotta. De behövde någonstans att bo medan min farfar byggde huset, så vad tror ni att de gjorde? Svaret är enkelt. De bodde i grottan i två år. Det enda de hade att värma upp grottan med var en liten spis. Det här låter som en myt som din familj berättar om hur det var "förr i tiden," men det finns faktiskt ett fotografi från vintern 1956 som föreställer min farfar och farmor och min pappa i grottan, inlindade i filtar för att få upp värmen.

Min farfar byggde ut från grottan under flera år. Först gjorde han en alkov, sedan en liten terrass och ovanför det byggde han ett hem åt mina föräldrar. Det var i det huset jag växte upp. Det är vad jag ärvde. Det finns i mitt blod. Ett av mina första minnen är när jag bar 10 sandsäckar uppför berget till huset som de fortfarande höll på att bygga. Jag var tvungen att göra det innan jag fick gå iväg och spela fotboll. På dagarna jobbade min pappa med huset och på kvällarna jobbade han som sjuksköterska på ett psykiatrisjukhus. Men även den här delen av min historia har en speciell innebörd.

Det fanns en anledning till att min pappa blev en sjuksköterska och började jobba just på det sjukhuset. Det berodde på att en av patienterna där var hans gudfader. Hans namn var Sauveur, och han var min farfars bror. Han hade varit fånge i fem år under andra världskriget och p.g.a traumat från den upplevelsen skrevs han till sist in på Edouard Toulouse-sjukhuset. Min far stod Sauveur väldigt nära, så det inspirerade honom till att bli en sjuksköterska inom psykiatrin. Han hamnade på samma avdelning som sin gudfar och han tog hand om honom varje kväll.

Det här är min familj. Det här är min historia. Det här är min själ. Jag har bott över hela världen. Faktum är att så sent som förra året köpte jag en jordbruksfastighet på Sardinien för att återansluta till min familjs historia. Men jag kommer alltid att älska Marseille av hela mitt hjärta p.g.a dessa minnen som har format mig. Det kommer alltid vara min stad.

När folk frågar mig varför jag spelade fotboll på det sättet som jag gjorde så är det här svaret. Fotbollen ger mening till livet, ja. Men även livet ger mening till fotbollen. Jag diskuterar nästan aldrig dessa personliga berättelser, särskilt inte de om min pappas gudfader. Det är väldigt svårt. När jag pratar om det, är det som att änglarna pratar för mig. Men jag delar med mig en del av min historia av en viktig anledning.

Anton Want/AllSport

Vi lever i en tid med utbredd fattigdom, krig och invandring. Det finns många fler människor i världen som inte ens har råd att köpa en fotboll än det finns människor som har råd att betala 200 Euros (2,215 kr) för att närvara vid en Premier League-match, eller 400 Euros (4,431 kr) om året för att se det på tv. Fotbollen är en av livets stora lärare. Det är en av livets stora inspirationskällor. Men den nuvarande affärsmodellen för fotbollen ignorerar en så stor del av världen.

Fattiga områden behöver fotbollen lika mycket som fotbollen behöver fattiga områden. Vi måste stötta en mer hållbar, positiv och inkluderande fotboll, och jag kommer göra allt jag kan för att hjälpa till. Det är därför jag har gått med i Common Goal-rörelsen som dess första mentor. Common Goal's uppdrag är att låsa upp 1% av hela fotbollsindustrins inkomster till fotbollens gräsrötters välgörenhetsorganisationer, och fler än 60 fotbollsspelare har redan lämnat över 1% av deras löner. Det vackra med det hela är att det är spelare från stora klubbar, spelare från små klubbar, män och kvinnor, från ligor över hela världen.

Fotbollen borde vara för folket. Det behöver inte vara någon utopisk idé. Det finns ingen anledning till varför de stora aktörerna i spelet idag inte kan gå samman och stötta fotbollens sociala aspekt. Alla vi, vare sig vi är rika eller fattiga, vare sig vi är invandrare eller 10:e generationens medborgare, hittar samma enkla glädje i spelet fotboll. Vi talar samma språk. Vi känner samma känsla.

Hela tiden får jag samma frågor gällande min karriär.

"Hur var det att spela för dessa United-lag? Varför gjorde du så bra ifrån dig?"

Folk vill ha något slags komplext svar. De vill få någon slags hemlighet, tror jag. Men svaret är väldigt enkelt. Sir Alex Ferguson var mästare på en sak: Varje gång vi gick ut på planen, efter flera timmars arbete, fick vi vara fria. Vi kände total frihet att röra oss vart vi ville, att spela som vi ville.

Jag skulle inte kunna tolerera fotboll på något annat sätt.

Vad är fotbollen om den inte handlar om frihet?

AllSport

Så, snälla, tillåt mig att ställa samma enkla fråga till de som styr det globala spelet - fotbollsspelarna, agenterna, sponsorerna och kommittéerna...

Vad är fotbollen om den inte handlar om frihet?

Vad är meningen med livet?

Jag tror att vi alla kan hålla med om att vi kan göra mer för mänskligheten.

Nu känner du till min historia. Jag kommer från en familj med invandrare och rebeller och soldater och arbetare. Vi hade inte särskilt mycket när jag var barn, men för mig är livets sanning att vi finner extas i de små ögonblicken.

Kanske en enkel picknick med vår familj. Tre par strumpor rullade till en boll och knuten med ett skosnöre. Vi spelar fotboll i solskenet. Sedan ligger vi i gräset. Vi förundras över allt och inget.

När jag lämnade fotbollen när jag var 30 år gammal, vet du vad jag gjorde då? Det var något väldigt speciellt för mig. Jag flyttade till staden som min mormor och morfar tvingades fly ifrån 1939.

Jag flyttade till och bosatte mig i Barcelona.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...