Kapitel 3: Rekryteringen av Pep Guardiola

De mäktiga männen bakom Manchester City dyker inte bara upp på arenan, de gör även framträdanden på den globala politiska scenen. Kontroll är deras topprioritering. De lyckades locka stjärntränaren Pep Guardiola bort ifrån FC Bayern nästan ett år innan han tog över Man City. Av DER SPIEGEL-personal.

Pep Guardiola REUTERS/Benedikt Rugar/DER SPIGEL

DER SPIEGEL, onsdag 7 november, 2018:

Pep Guardiola verkar aldrig stå still - och det verkar som att han inte alltid har sig själv under full kontroll. På sidlinjen springer han, skriker ut instruktioner till sina spelare, jublar vilt och bubblar över av upphetsning. Men när han träffar shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan, är han som en helt annan person. I den glittriga dokumentären "All or Nothing", i vilken filmskaparna ackompanjerade Manchester City under ett helt år, är Guardiola väluppfostrad, nästan förlägen, då han ägnar sig åt forcerat småprat med klubbens miljardärägare. Tittarna kan inte riktigt förstå vad de två säger, men huvudsaken är att de båda ler och skrattar.

"All or Nothing", en Amazon-dokumentär, presenterar lagets resa till Abu Dhabi som en marknadsföringsvideo som skulle ha kunnat producerats av landets egen turistmyndighet. Den visar vänliga spelare iklädda lagets himmelsblåa tröjor, de typiskt brittiska karaktärerna som jobbar i Man City-tvätteriet och den ständigt skräddarsydde Khaldoon Al Mubarak, lagets ordförande. Shejkens högra hand kan ses le vänligt och självsäkert bredvid den f.d Oasis-gitarristen Noel Gallagher, ett passionerat Man City-fan.

Ordföranden är, som britterna skulle säga, mjuk i sitt tal - och det står klart från postningar på sociala medier att lagets fans älskar honom. "Vilken välsignelse vår ordförande är," säger ett sådant inlägg, "den bästa ordföranden i världen, så smart, så ödmjuk." Och: "Citys fans är lyckliga som får ha honom."

Men vad står den här mannen för egentligen? Hur viktig är han för Abu Dhabi, emiratet som bara halvhjärtat försöker dölja sin sanna roll i Manchester Citys förvandling till en europeisk stormakt? Hur driver lagledningen, på begäran av shejk Mansour, Premier League-klubben?

Dokument från visselblåsarplattformen Football Leaks tillhandahåller en insyn bakom skynket gällande lagets interna operationer. Till skillnad mot "All or Nothing" är den resulterande bilden avskalad.

I augusti 2010, två år efter det att han köpte laget, närvarade shejk Mansour vid en Manchester City-match för första gången. Oljemiljardären log och vinkade mot publiken medan underhuggarna bredvid honom i VIP-boxen såg på, spänningarna i deras ansikten var klart synliga. T.o.m Mubarak verkade nervös. Men laget levererade, de besegrade Liverpool med 3:0 och besöket slutade framgångsrikt. Det är fortfarande den enda gången Mansour har närvarat vid en match under hans 10 år långa ägarskap.

Det är en öppen hemlighet att shejken inte lägger sig i skötseln av hans investering. Khaldoon Al Mubarak kan även förlåtas för att han inte har tid att lägga ner ett alltför stort intresse i de dagliga detaljerna kring lagets taktik eller de finansiella detaljerna. Trots allt så är "Hans excellens", som folk vanligtvis refererar till, även chef för ett företag vid namn Mubadala och för den Exekutiva affärsmyndigheten (EAA) hemma i Abu Dhabi. Dessa två jobb skulle också kunna hjälpa till att förklara investeringen i Manchester City: Mubadala är ett statsägt investeringsföretag, med ansvar för att investera emiratets oljemiljarder runtom i världen. Detta samtidigt som EAA är en del av regeringen och stakar ut Abu Dhabis internationella strategi.

Manchester City är "den mjuka maktens strategi för den härskande familjen," säger Christopher Davidson, en professor i Mellanösternpolitik vid Durhams universitet. Han ser shejkens investering i Manchester City som produkten av politisk beräkning: Den härskande familjen ser, tror han, engelsk fotboll som ett verktyg för att marknadsföra Abu Dhabi och förbättra relationerna mellan emiratet och västvärlden.

Men vad ska man tro om det officiella påståendet då, att City bara är ett passionerat fotbollsfans hobbyinvestering?

Davidson pekar mot klubbens ordförande. "Khaldoon Al Mubarak är de facto-premiärministern i Abu Dhabi," säger han. Varför ska han då vara ansvarig för att sköta shejk Mansours hobby, särskilt med tanke på att Mansour befinner sig under kronprinsen Mohammed bin Zayed, förkortat MbZ, i Abu Dhabis hierarki? "De ansvariga i Man City är primärt kronprinsens män snarare än shejk Mansours," säger Davidson. I tillägg till att vara kronprins i Abu Dhabi bestämmer även MbZ över de väpnade styrkorna i Förenade Arabemiraten.

I kriget i Jemen kämpar FAE-trupper emot Huthi-miliser och det Muslimska brödraskapet och 2017 publicerade Associated Press en detaljerad berättelse om hemliga fängelser som drivs av FAE där tortyr är vardagsmat. FAE har förnekat anklagelserna.

"Under MbZ:s ledning har FAE blivit en brutal, torterande polisstat på hemmaplan som utför krigsbrott utomlands," säger Nicholas McGeehan, en skotsk medborgare som under flera år arbetade för Human Rights Watch och under flera år varit en konstant kritiker av Manchester Citys ägare. "Situationen i FAE är förskräcklig." Han säger att det inte finns en enda aktivist för mänskliga rättigheter kvar i landet längre. "Jag minns att jag frågade kollegor på Human Rights Watch om det finns något annat land med den situationen, utan någon i landet som du kan prata med," säger McGeehan. "Och de sade: Nordkorea och Turkmenistan." De som vågar säga något negativt om den härskande familjen arresteras.

Abu Dhabi är inte den enda gulfstaten som har upptäckt fotbollen på senare år. Deras rivaler Qatar, för att ta ett exempel, är värd för nästa fotbolls-VM och har även spenderat nästan 2 miljarder euros (21,9 miljarder kr) på att ta Paris Saint-Germain till toppen av den europeiska fotbollen. Men rikedomarna i Abu Dhabi, det största av emiraten, har inneburit ett snabbt växande inflytande under det senaste decenniet. Och kronprinsen MbZ är också allierad med kronprinsen i Saudiarabien, som för närvarande anklagas för att ha beordrat mordet på en kritisk saudisk journalist i Turkiet.

En av MbZ:s PR-män är Simon Pearce, en australiensare som är en del av City-ledarskapet och den viktigast länken mellan Abu Dhabi och Manchester. Han är i princip okänd för allmänheten, men internt ser man på honom med en kombination av fruktan och respekt. Han jobbar även för Mubaraks Exekutiva affärsmyndighet (EAA) i Abu Dhabi.

Därifrån delar han ut instruktioner till sina kollegor i Manchester och informerar dem både om den härskande familjens vilja och om förhandlingar med lagets arabiska sponsorer. När Man City sluter ett fejkat avtal med vad som antas vara en marknadsrättighetsagentur, tar Pearce hand om detaljerna på emiratets sida. Pearce måste, trots allt, få tillåtelse från Khaldoon Al Mubarak innan han gör transfers med flera miljoner euro. Och vanligtvis är ett kort e-mejl från hans ordförande tillräckligt: "Ok, kör på."

Innan han kom till fotbollsvärlden jobbade Pearce för Burson-Marstellar, en PR-agentur specialiserad på diskret problemlösning och image-kontroll för extremt inflytelserika klienter. Under flera år har en sarkastisk slogan för företaget valsat runt: "När ondskan behöver public relations, har ondskan Burston-Marsteller på snabbnummer."

Pearce är en image-konsult som noggrant väger risker mot hur de kan komma att ses externt, det är en man som inte lämnar något åt slumpen. Därför är han djupt allergisk mot kritiska frågor från organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter.

I augusti 2013 lämnade Nicholas McGeehan från Human Rights Watch in en begäran om att få ut information baserad på Storbritanniens Freedom of Information Act, en lag som ger medborgarna rätt att se officiella dokument. En sådan begäran måste tillgodoses inom en specifik tidsram.

McGeehan var intresserad av att undersöka ett kontrakt mellan the city of Manchester och fotbollsklubben Man City angående platsen där laget hade byggt Etihad Campus, ett idrotts- och arenakomplex inte långt ifrån stadens centrum. Pearce skrev till andra exekutiva direktörer om att han hade tagit en närmare titt på det aktuella dokumentet och såg ingen större risk för att det skulle ge organisationen för mänskliga rättigheter någon orsak att framföra kritik. Det fanns inget sätt att hindra dokumentet från att släppas, fortsatte han, men det var heller ingen brådska. "Han får det på morgonen den sista dagen, 1:a september," skrev han, ett datum som då låg två veckor framåt i tiden när han skrev detta e-mejl. "Jag vill störa all eventuell momentum."

När de kontaktades av journalister från EIC-nätverket gällande en kommentar, sade representanter för klubben att de inte skulle svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.

Utanför offentlighetens ljus har exekutiva Man City-direktörer visat att de gillar att spänna musklerna. Deras hemliga operationer får kodnamn, medan konflikter med fotbollsförbund utförs med diskret diplomati eller genom att sätta intern press.

Anställningen av Pep Guardiola var också ett hemligt uppdrag. Han är förmodligen den bästa tränaren i världen och han var den akut behövda, sista byggstenen i Abu Dhabis prestigeprojekt, som skulle bli en modell för både entreprenöriell excellens och idrottslig framgång.

Kontraktet Guardiola skrev på med Manchester är märkt med datumet 10 oktober, 2015. Lönen och bonusarna det garanterar är i världsklass: Under hans första säsong tjänade han 13,5 miljoner pund (163,5m kr), en summa som steg till 16,75 miljoner (202,8m kr) ett år senare. Men det är tajmingen som gör påskriften av kontraktet så ovanlig: Det hände när han var endast två månader in på en ny säsong som ledare i Bayern München. Varken Manchester eller tränaren sade någonting offentligt om kontraktet.

Men flera veckor senare skrev en journalist från the Sunday Mirror att Man Citys director of football, Txiki Begiristain, hade träffat Guardiola i Barcelona och spekulerade om att en affär var på gång mellan Pep och City. Det var, såklart, fel: Affären var redan påskriven och klar. "Jag kommer ringa honom och säga att vi vill få bort det," skrev lagets talesman Simon Heggie till representanter för laget. Senare skrev han ett annat meddelande som informerade dem om att artikeln hade plockats bort på nätet. "Jag kommer skicka runt en notering till annan media och säga till dem att ignorera det." Det tillät laget att kontrollera annonseringen av deras nya tränare - en annonsering som inte ägde rum förrän mer än en månad senare.

Kontroll är allt, och Man Citys ledning är fullt medvetna om att deras lag och deras arabiska ägare ses på med skepsis. Men med framgångar på planen och genom professionellt PR-arbete har de lyckats kontrollera berättelsen i Storbritannien. Många i Storbritannien, ett land som firar sig självt som vaggan för den moderna rättsstaten och demokratin, har inget annat än goda saker att säga om ledningen i FAE, som leder ett land där dödsstraff används som mot otrohet och par kan sättas i fängelse om de kysser varandra offentligt.

För att se till så att det förblir så undersöker kommunikationsproffsen i Manchester de potentiella riskerna med varje steg de tar - det gäller exempelvis val av sponsorer och frågan om hur långt är för långt när det gäller att tjäna pengar.

Tidigt 2014 diskuterade exekutiva direktörer en potentiell affär med det Dubaibaserade byggnadsföretaget Arabtec. Då leddes firman av Hasan Ismaik, den kontroversiella ägaren av fotbollslaget 1860 München, Münchens andralag. Manchester beordrade en sammanställning av en riskrapport för den möjliga affären. Den noterade att the Guardian en kort tid tidigare hade skrivit om de svåra förhållandena i Abu Dhabi för migrantarbetare.

"Arabtec är inblandat i den här berättelsen," noterade riskanalysen. Sedan visade det sig att Arabtec-arbetare hade strejkat i maj 2013, "vilket resulterade i våldsamheter och deportationer." Och 2009 hade BBC avslöjat hur dåligt Arabtec behandlade sina anställda. Faktum är att behandlingen av arbetare från andra länder har blivit ett konstant problem för de nyrika ökenstaterna. Abu Dhabi förlitar sig väldigt mycket på arbetare från Indien, Pakistan och Bangladesh, som har byggt ett enormt antal skyskrapor i ökensanden under de senaste 40 åren.

Slutsatsen av riskrapporten var tydlig: "Partnerskapet med Arabtec har signifikativ potential att skada anseendet och ställningen för Klubben och dess ägare." En sådan affär, noterade rapporten, skulle kunna resultera i problem med fans, negativ respons från andra sponsorer eller kritik från aktivister som jobbar för mänskliga rättigheter.

Vicky Kloss, en taleskvinna för City, skickade ett e-mejl till de exekutiva och varnade dem om att undvika ett sponsoravtal med Arabtec. "Jag tror att det är den största enskilda risken mot (vårt) rykte som vi har ställts inför sedan 2008," skrev hon. "Gapet mellan vad vi (MCFC/City) gör och vad de (Arabtec) gör är omöjligt att sammanföra." Hon påminde även de exekutiva om Nicholas McGeehan från Human Rights Watch. En affär med Arabtec, skrev hon, "skulle bli som att vinna jackpotten för honom."

Men Citys ledning åsidosatte dessa bekymmer och bestämde sig för att ta Arabtecs pengar:  7 miljoner pund (84,7m kr) om året. Men de exekutiva skrev bara på ett regionalt sponsorkontrakt med byggnadsfirman. Banden mellan Manchester City och Arabtec publicerades endast i arabiska stater, Ryssland och Turkiet - länder i vilka demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter nödvändigtvis inte toppar prioritetslistan.

I maj 2014 höll Ferran Soriano, Hasan Ismaik och Khaldoon Al Mubarak upp en himmelsblå Manchester-tröja med "Arabtec" tryckt på den framför kameran och annonserade affären värd flera miljoner pund. Deras pressrelease lät vänlig och harmonisk: glitter skapat i Abu Dhabi, noggrant kontrollerat av PR-experter.

Det arabiska företaget svarade inte på frågor inlämnade av journalister från EIC-nätverket.

Affärsproffsens arbete begränsades inte bara till Manchester. Under de senaste åren har Abu Dhabi etablerat grenar av City-franchisen på nästan varenda kontinent. Del 4 i den här serien kommer klargöra strategin bakom detta globala fotbollsimperium och hur systerklubbarna används för dolda betalningar och skattebesparingar.

DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:

Rafael Buschmann 

Jürgen Dahlkamp 

Gunter Latsch 

Andreas Meyhoff 

Nicola Naber 

Jörg Schmitt 

Alfred Weinzierl 

Robin Wille 

Christoph Winterbach 

Michael Wulzinger

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...