Kapitel 2: Det Hemliga "Projektet Långbåge"

Ett falskt avtal värt flera miljoner pund och bakom scenen lobbying: Innan introduceringen av de nya Financial Fair Play-reglerna gjorde Manchester City allt de kunde för att komma undan regelverket för hur mycket man kan spendera. Klubben insisterade till UEFA att de var oskyldiga.

Manchester City-ordföranden Khaldoon Al Mubarak.

DER SPIEGEL, tisdag 6 november, 2018:

Vägen till fotbollens odödlighet fick en tuff start i år, detta under en kall och våt kväll i östra Manchester i september. Man City-arenan var inte utsåld och flera VIP-boxar var tomma, ganska överraskande med tanke på att det var lagets första gruppspelsmatch i Champions League, en match som ställde klubben mot Olympique Lyon. Det slutade med frustration och en överraskande förlust, det franska laget lämnade planen med en 2:1 vinst. Citys fans började röra sig mot utgångarna i den 80:e minuten.

Förra säsongen krossade stjärntränaren Pep Guardiola och hans lag flera Premier League-rekord. Aldrig tidigare hade ett lag gjort så många mål, tagit så många poäng eller vunnit så många matcher. Men i förra vårens Champions League-spel sparkades Peps lag ut ur turneringen i kvartsfinalen mot Liverpool FC. Faktum är att City aldrig har tagit sig till Champions League-finalen: det är den sista titeln klubben måste vinna för att inta platsen i fotbollens absoluta finrum. Guardiolas kontrakt inkluderar t.o.m en bonus på 2 miljoner pund (24,8m kr) om han skulle lyckas med det.

Denna längtan efter erkännande - och efter de stora prispengarna som kommer med det - är helt bunden till denna förbannade turnering arrangerad av UEFA. Men Manchester tycker inte särskilt bra om UEFA. Under flera år har lagets fans, i vanliga fall en ganska tystlåten grupp, passionerat för fulla halsar buat när Champions League-hymnen spelas. City-fansen tycker att de och deras lag har gjorts till offer av UEFA. Särskilt när det gäller straffet som laget tvingades betala 2014 p.g.a deras brott mot UEFA:s Financial Fair Play (FFP) regler, detta sågs av fansen som väldigt orättvist.

Men dokument från visselblåsarplattformen Football Leaks avslöjar att UEFA faktiskt var alldeles för snälla mot Manchester City. Det europeiska fotbollsförbundet var medvetet om att de släppte av City från kroken med ett löjligt lågt straff, trots klubbens långtgående bedrägerier. Men vad UEFA inte kände till var den enorma omfattningen på Manchesters lurendrejerier - lögnaktigheter som började i samma ögonblick 2008 då shejk Mansour köpte klubben.

När de nya klubbossarna från Abu Dhabi köpte laget 2008 var Man City i dålig form. De hade inte vunnit någon Premier League-titel på 40 år och var konstant tvungna att spela andrafiolen bakom rivalerna från andra sidan staden, Manchester United. Men de började implementera deras strategi omedelbart: De pumpade in massor av pengar i klubben så att de kunde börja konkurrera, eller egentligen så att de kunde börja införa deras vilja i tävlingen. Under de första två åren efter ägarskapsbytet spenderade Manchester City över 300 miljoner euros (3,28 miljarder kr) på nya spelare. Shejk Mansours managers började föra laget till en helt annan klass och det hela började med de första spelarköpen.

Men det fanns ett problem. UEFA:s FFP-regler, som förhindrade klubbar från att spendera mer pengar än de drog in. I värsta fall kan lag som bryter mot FFP-reglerna förbjudas att delta i europeiska turneringar, vilket även inkluderar Champions League. UEFA-presidenten Michel Platini var orubblig: "Om en klubb inte håller sig till reglerna, kommer vi inte göra några eftergifter."

Inte konstigt att Man Citys exekutiva direktörer blev oroliga. Hela deras strategi vilade på pengainjektioner från en man som äger en yacht värd 500 miljoner euro (5,48 miljarder kr) som är utrustad med två helikopterplattor samt en av de snabbaste och dyraste bilarna i hela världen, Bugatti Veyron. Och han har fem sådana bilar. Enligt konfidentiella klubberäkningar pumpade han in runt 1,1 miljarder pund (13,5 miljarder kr) i laget enbart under de första fyra åren som Man Citys ägare.

Exekutiva direktörer i klubben insåg så tidigt som i januari 2010 att de nya FFP-reglerna, som skulle börja gälla 2013, skulle torpedera deras affärsplan. Trots allt så planerade de att fortsätta ösa in pengar under de kommande åren. Ett potentiellt svar på FFP-reglerna hade varit ganska enkelt: City hade kunnat etablera nya källor för inkomster som inte var länkade till shejken, skurit ner på kostnaderna och sänkt förväntningarna som många hade på fotbollsprojektet. Men nej: Om du vill köpa dig in i fotbollshimlen kan du inte låta några regler stå i vägen.

Sommaren 2010 spenderade Man City över 140 miljoner euros (1,53 miljarder kr) på nya spelare, sedan investerades ytterligare 90 miljoner (986,7m kr) året efter. Innan laget såldes till den nya ägaren från Abu Dhabi fanns spelare som Martin Petrov, Rolando Bianchi och Georgios Samaras i Citys trupp, men de fick snart flytta på sig till fördel för namn som Sergio Agüero, Mario Balotelli och Carlos Tévez. 2012, ett år innan FFP-reglerna trädde i kraft, ringde Man Citys revisorer i alarmklockorna. "Utan signifikativa tilläggsinkomster (...) kommer en överensstämmelse med UEFA:s FFP-regler INTE att uppnås," berättade en intern presentation. Vägar för att undvika detta "måste aggressivt hittas."

Klubbens ledare började leta efter allierade i deras försök att undvika den förestående katastrofen. Manchester City vd:n Ferran Soriano rapporterade tillbaka till andra exekutiva i klubben gällande ett möte hos the European Club Association (ECA), en grupp som representerar professionella lag i Europa och deras intressen. Och han kunde knappt dölja sin avsky mot dem som stöttade FFP-reglerna. "De pushar alla för FFP på ett sätt som skulle skämma ut vilken industriförening som helst."

Han sade att några klubbar i hemlighet var emot FFP, men att de var rädda för att öppet säga det. Det gjorde saker och ting mycket svårare. "Vi måste bekämpa detta," skrev Soriano i sitt pm, "och göra det på ett sätt som inte är synligt, annars kommer vi att pekas ut som fotbollens globala fiender."

Bakom stängda dörrar började de leta efter "kreativa lösningar" för att kringgå reglerna, det resulterade i framtagningen av det ganska militärliknande namnet "Projekt Långbåge." Då han förklarade namnet noterade klubbens juridiska chefsrådgivare, Simon Cliff, i ett internt e-mejl att långbågen var "vapnet som engelsmännen använde för att besegra fransmännen vid Crécy och Azincourt." För Man Citys klubbledning hette fienden tydligen Michel Platini, den franske UEFA-presidenten, och hans signaturprojekt, FFP.

Bland klubbanställda blev Projekt Långbåge under de kommande åren synonymt med kampen emot Financial Fair Play. Under Sorianos ledning etablerade Man City en "centralmodell" som "låter många av de operativa kostnaderna helt eller delvis försvinna bort från klubben."

Det ger en talande inblick i lagets inställning: Höga kostnader och förluster är ok så länge de kan döljas från UEFA. För att hjälpa till med det etablerade Manchester City ett dotterföretag som tar hand om en del - och kostnaderna - av några standardaktiviteter i affärsrörelsen.

Till exempel flyttade klubben sina spelares marknadsrättigheter till ett externt företag. Normalt sett måste professionella lag betala sina atleter för rätten att använda dem i klubbens marknadsföringsmaterial. Men City tog fram köpare till dessa marknadsföringsrättigheter - en genialisk plan. Plötsligt behövde inte klubben betala marknadsföringsavgifterna - det gjorde de nya köparna, vilket resulterade i mindre utlägg för Man City. Sedan genererade även försäljningarna av marknadsföringsrättigheter ytterligare intäkter för klubben som de kunde visa UEFA-utredarna: nästan 30 miljoner euros (328,9m kr) i det här fallet. Marknadsföringsföretaget tog namnet Fordham Sports Management och det är "väldigt viktigt för vårt långbågemål," noterade Citys finanschef, Jorge Chumillas, internt.

Grejen var för bra för att vara sann. Klubben hade tagit ombord två experter för att konstruera lögnslottet: Jonathan Rowland och hans pappa David. Rowland den äldre, en investeringsspecialist med goda kontakter, hade figurerat i nyheterna tidigare som ett resultat av de miljontals pund han hade donerat till det Konservativa partiet innan han sedan anställdes som partiets finans- och skattechef. Men han tog aldrig jobbet, detta efter att det kommit fram att han knappt betalat någon skatt i Storbritannien under flera årtionden. Än idag anses Rowland vara en nära allierad med kronprinsen i Abu Dhabi.

David Rowland och hans son Jonathan tog tillsammans över vad som fanns kvar av Kaupthing Bank på Island efter deras kollaps under finanskrisen. Resultatet blev Banque Havilland och en lista över dess förgreningar är som att läsa en reseguide för investerare som vill undvika irriterande frågor och skatteförpliktelser: Luxemburg, Liechtenstein, Bahamas, Schweiz. Fordhams ägare, företaget som köpte marknadsföringsrättigheterna för Manchester Citys spelare, är på samma sätt väl dolda: Vägen leder först till ett brittiskt frontföretag, sedan till de Brittiska Jungfruöarna och till sist till Rowlands familjestiftelse.

"Finasiering av Förluster": Ett internt dokument från Citys ledning visar att ett företag ("3:e Part") köper imagerättigheterna för Citys spelare. Fotbollsklubbens holdingföretag, ADUG, ersätter sedan det företaget för deras kostnader.

Varför så hemlighetsfulla?

Interna Manchester City-dokument satte ljus på affärens sanna natur. Ett konceptsdokument visar att Fordham Sports Management bara är ett element i en stängd betalningsslinga: Shejk Mansours holdingföretag, Abu Dhabi United Group, transfererade pengar till Rowlands för köpet av marknadsföringsrättigheterna och för att betala Man Citys spelare för deras marknadsföringsframträdanden. Pengatransfereringarna koordinerades av Manchester City själva. Fordham var, med andra ord, bara ett redskap för dolda kapitalinjektioner från Abu Dhabi.

Jonathan Rowland ville ha ytterligare bekräftelse på det. "Vi måste veta att AD står helt bakom det, det är det viktigaste," skrev han den 4 april, 2013, till Simon Pearce, en exekutiv direktör i klubben och rådgivare till Abu Dhabis härskarfamilj. Som respons försökte Pearce lugna Rowland och släppa in honom i planen: "Gällande de pågående operativa kostnaderna, kommer vi varje år att i förhand skicka ungefär 11 miljoner (135,2m kr)." Ordet "vi" handlar i det här fallet om holdingföretaget som shejk Mansour hade använt för att köpa Manchester City: Abu Dhabi United Group (ADUG). "Jag har blivit de facto MD (managing director) för ADUG," skojade Pearce i ett e-mejl till sina kollegor.

Berylstone Limited: Fordhams företagsstruktur leder enligt interna City-dokument till Rowlands familjestiftelse.

(Der Spiegel artikel2c)

Det var en fars: En klubbdirektör som kontrollerar utgifterna för klubbägarens holdingföretag, pengar som reste runt världen innan de landade i lagets kistor. Hans boss, Man City-ordföranden Khaldoon Al Mubarak från Abu Dhabi, med närstående länkar till den härskande familjen, gav sina välsignelser till betalningarna.

Varken David eller Jonathan Rowland kommenterade Fordham-affären när de kontaktades av journalister från European Investigative Collaborations-nätverket.

Under det första året då de nya FFP-reglerna gällde undersökte UEFA:s Utredningskammare Manchester Citys siffror. Så fort revisorerna hade gått igenom dokumenten som klubben hade skickat in såg UEFA att Man City hade brutit mot Financial Fair Play. Klubben svarade med indignation och hotade att stämma UEFA, revisorerna och andra involverade i utredningen. Till sist lyckades laget få fram ett avtal med UEFA:s generalsekreterare Gianni Infantino som uppnådde ett primärt mål: ett undvikande av allt som skulle kunna skada Manchester City.

Men förhandlingarna mellan UEFA och City adresserade inte Fordham överhuvudtaget. Istället låg fokus på värdet av lagets sponsorkontrakt och andra företagsenheter som hade utsourcats. Med andra ord så var lagets brott mot Financial Fair Play-reglerna betydligt mer oerhörda än man trodde.

Det dröjde sedan till året efter innan revisorer från PricewaterhouseCoopers tog en närmare titt på Fordham å UEFA:s vägnar. "Det här var en väldigt bra affär för MCFC", noterade en PwC-analytiker, som använde förkortningen för Manchester City Football Club, vid ett konferenssamtal med ett team av exekutiva. Han tillade att han hade svårt att räkna ut "hur Fordham förväntade sig att få någon avkastning." Responsen från klubbjuristen Simon Cliff var toppen av cynismer. Han visste inte, sa han, för Fordham hade inte visat Manchester City sin affärsplan. Vid ett annat tillfälle påstod en av Cliffs medarbetare att City hade gjort affären med Fordham för att "priset var det rätta." Självklart var det rätt pris: Klubben hade ju själv bestämt det.

EIC-nätverket kontaktade även Manchester City för en kommentar. Representanter för klubben sa att de inte tänkte svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.

Fordham-episoden avslöjar hur klubbägare kringgick reglerna som UEFA införde. Och att Manchester Citys ledning följer de superrikas tvivelaktiga logik. Faktum är att det går så långt att anställda hos City har försökt kontrollera pressen och hindra organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter. Nästa kapitel i den här serien heter "Fotboll och Politik."

DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:

Rafael Buschmann 

Jürgen Dahlkamp 

Gunter Latsch

Andreas Meyhoff 

Nicola Naber

Jörg Schmitt 

Alfred Weinzierl 

Robin Wille 

Christoph Winterbach 

Michael Wulzinger

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...