Kapitel 1: Tänjer på reglerna till tonerna av miljontals pund

I flera år har fotbollsklubben Manchester City häftigt förnekat att deras ägare, shejken av Abu Dhabi, bröt mot några finansiella regler. Men interna e-mejl berättar en annan historia, tillhandahåller bevis på antedaterade kontrakt, illusoriska sponsorbetalningar och nonchalanta, "Vi kan göra vad vi vill", affärsmetoder. Av DER SPIEGEL-personal

Manchester City-ägaren shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan. Getty Images/Benedikt Rugar/DER SPIEGEL

DER SPIEGEL, måndag 5 november, 2018:

T.o.m för så länge sedan som 1880, när Anna Connell, dottern till en kyrkoherde, grundade en fotbollsklubb i Manchester med målet att hålla de arbetslösa och vanliga arbetare borta från alkoholen, styrde Al Nahyan-familjen Abu Dhabi. Klanen med kamelskötare och pärlfiskare bodde i hem av lertegel nedanför palmbladen - och man kan bara anta att under flera av de påföljande årtiondena var blotta tanken på fotbollsspelare i himmelsblå tröjor lika främmande för dem som ökenhettan var för Mancunian-människorna. Men 128 år senare, i september 2008 hittade Englands "Huvudstad i norr" och Al-Nahyans, som med tiden hade blivit en oljedynasti värd flera miljarder dollar, varandra. Och konsekvenserna har blivit dramatiska.

Den en gång i tiden mediokra klubben från östra Manchester är för närvarande det bästa laget  i Premier League, en glittrande produkt som har blivit fantastisk reklam för Abu Dhabi. Eleganta strateger som Kevin De Bruyne och Ilkay Gündogan spelar för laget, tillsammans med den elektriska Leroy Sané, allt detta under ledarskapet från den kanske bäste tränaren i hela världen, Pep Guardiola. Det är en sanslös framgångssaga.

Men dokument som gjorts tillgängliga av visselblåsarplattformen Football Leaks avslöjar nu de smutsiga tricken bakom lagets framgångar.

Klubbägarna från Abu Dhabi har introducerat en ny era av Manchesterkapitalism. Ordet refererar från början till den perioden i den industriella revolutionen när företag var hänsynslösa och inte accepterade några regleringar överhuvudtaget. Men det fungerar även på världsfotbollen: Sedan shejken av Abu Dhabi köpte klubben har Manchester City lyckats fuska sig upp till toppnivån av den europeiska fotbollen och skapa ett globalt, oerhört lönsamt fotbollsimperium, samtidigt som de ignorerat regler på vägen dit. Klubbens nyfunna framgångar är rotade i lögner.

Den sanna berättelsen om Citys klättring handlar om politiskt inflytande och ekonomisk okänslighet. Och det påverkar alla som vill förstå den moderna fotbollen som affärsverksamhet.

Kapitel 1: Den fuskande shejken

"Aguueeerrooooooo!" Ett namn, ett utdraget skrik. En ikon. Varje Manchester City-fan är intimt bekant med detta skrik, utropat av kommentatorn Martin Tyler den 13 maj, 2012. Varje "Cityzen" vet var de var i det precisa ögonblicket, 93 minuter och 20 sekunder efter att matchen hade börjat, under matchens sista sekunder, säsongens sista sekunder. Man City behövde en seger för att vinna Premier League för första gången på 44 år.

Men deras motståndare, nedflyttningskandidaten Queens Park Rangers, hade tagit ledningen. Det såg ut som om att säsongen skulle sluta som så många andra tidigare hade gjort, med att Manchester Citys rivaler på andra sidan staden, Manchester United, än en gång skulle vinna ligatiteln. Sedan nickade Edin Dzeko in bollen efter 91 minuter och 14 sekunder, oavgjort. Bara två minuter senare hamrade Aguueeerrooooooo in bollen i målet och gav sitt lag ligapokalen.

Dessa 126 sekunder av övertidsfotboll är en del av klubbens känslosamma grundmyt, ett lag ägt av shejker från Abu Dhabi som inte längre skulle behandla mästerskapet som det elektriska undantaget, utan som en tillfredsställande regelbunden händelse. För Man City-fansen var ligamästerskapet ett fotbollsmirakel, men för klubbens kritiker var det bara en fråga om tid. Dessa belackare har sedan länge tyckt att Mansour bin Zayed Al Nahyans investeringar i klubben, och transferrekordsummorna som han sedan sitt intåg har pulveriserat, representerar en förvrängning av tävlandets principer. En stat som blivit rik på olja står bakom laget, säger de, och tillägger att deras sponsorkontrakt inte är något annat än en smygväg för Abu Dhabi-pengar att flyta in i klubben. Manchester Citys exekutiva direktörer har konsekvent avfärdat dessa påståenden.

Man City spelar på Etihad Stadium och även lagets tröjor är sponsrade av Etihad. Abu Dhabi-flygbolaget leds av Mansours halvbror. Abu Dhabis telekommunikationsföretag Etisalat och landets turistmyndighet sponsrar också klubben, samma sak gäller Abu Dhabi-investeringsfirman Aabar, som äger andelar i UniCredit och Virgin Galactic.

Engelsk fotboll har aldrig sett investeringar av den här storleken. Och de sanna siffrorna i en intern analys sammanställd av klubbens ledning är explosiv. De kommer från ett dokument med namnet "Sammanfattning av ägarinvesteringar" daterade till den 10 maj, 2012, tre dagar innan Sergio Agüeros avgörande mål. Vid den tiden hade ledarskapet som Mansour installerade bara varit med klubben i tre år och åtta månader - och de beräknade att ägaren från Abu Dhabi redan hade investerat 1,1 miljarder pund (13,8 miljarder kr) i klubben. En del av dokumentet är extra anmärkningsvärt. Den delen har följande rubrik: "Tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal."

"Tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal": Det här interna dokumentet visar hur mycket pengar klubbägaren hade investerat i City under perioden fram till maj 2012.

För att förklara vad det är måste vi återvända till "Aguueeerrooooooo," till lagets återfödelse. På läktarna fällde vuxna män tårar, medan spelarna ute på planen bildade en stor himmelsblå hög. På sidlinjen jublade en 47-årig man i kostym tillsammans med laget, senare drog han en italiensk flagga runt sig: tränaren Roberto Mancini, som hade vunnit det italienska ligamästerskapet tre gånger, italienska cupen fyra gånger och introducerat fyra nyförvärv för många miljoner pund i Manchester Citys lag vid starten på mästerskapssäsongen. En av dem var Agüero.

Mancini hade gett City deras första titel på nästan ett halvt århundrade. Men snart skulle han falla offer för sin chefs ambitioner: Endast ett år senare hade Mancini fått sparken då laget visade sig inkapabelt att försvara titeln. Det är tydligen den logiken ägaren jobbar efter: Om det inte fungerar, måste det bytas ut. Men det fanns även ett nytt problem: de nyligen introducerade Financial Fair Play-reglerna (FFP) etablerade av UEFA, ett antal budgetbestämmelser som började gälla bara några veckor efter det att Mancini fått gå. Först och främst vill det europeiska fotbollsförbundet se till så att klubbarna inte drog på sig för stora skulder och gled in i konkursrisker. För det andra var UEFA bekymrade gällande konkurrensen i de europeiska fotbollsligorna. De ville förbjuda klubbar att spendera mer än vad de drog in.

Men City befann sig i farozonen för att bryta mot exakt det fastställandet. "Vi kommer ha ett underskott på 9,9m pund (124,8m kr) när det gäller UEFA:s FFP den här säsongen," skrev Man Citys finanschef Jorge Chumillas i ett internt e-mejl. "Underskottet beror på RM (referens till Roberto Mancini) uppsägningen. Jag tror att den enda lösningen som återstår är ytterligare en summa AD (Abu Dhabi) sponsorintäkter som kan fylla det gapet."

I det mejlet avslöjade Chumillas i grund och botten att hans klubb gör affärer på ett lite annat sätt än vanliga fotbollsklubbar. Normalt sett ser fotbollens affärsverksamhet ut såhär: Spelarna spelar framgångsrik fotboll, attraherar en växande publik, lagets matcher visas på tv och potentiella sponsorer får upp ett intresse. Dessa sponsorer skriver på kontrakt med laget och förpliktar sig att betala en förutbestämd summa för privilegiet att sponsra klubben. Pengarna blir en del av lagets budget för säsongen och kan användas till att köpa spelare, betala agentavgifter eller sköta om gräset på planen. När lagets planer inte går ihop, eller när de plötsligt måste spendera mer än de räknat med i affärsplanen, visar klubben upp en förlust i slutet av säsongen och måste skära ner kostnaderna.

Men Manchester City är ingen normal klubb. Kostnader och skulder? Inget av det spelar någon roll. Och om ett underskott dyker upp så skickar helt enkelt bara sponsorer från ägarens hemland över mer pengar. Bestraffningar är bara till för dem som åker dit. För att undvika UEFA-sanktioner kom Man City-ledningen på några kreativa förslag. "Vi skulle kunna göra en antedaterad affär för de kommande två åren (...) betald i förväg," föreslog den exekutiva klubbdirektören Simon Pearce. Samtidigt kom vd:n Ferran Soriano med förslaget att sponsorer skulle betala laget den kontraktspliktiga bonusen för vinsten i FA-cupen - trots att Man City inte hade vunnit.

Tio dagar efter att säsongen hade tagit slut presenterade Chumillas resultaten från överläggningarna och deklarerade att detaljerna i sponsorkontrakten skulle justeras - för den just avslutade säsongen! Etihad skulle plötsligt betala 1,5 miljoner pund (18,6m kr) mer, Aaba 0,5 miljoner (6,2m kr) extra och turistmyndigheten ett överskjutande belopp på totalt 5,5 miljoner pund (68,3m kr). Och alla skulle agera som om det var det man hade kommit överens om vid säsongsstarten.

Klubben och dess sponsorer manipulerade deras kontrakt. När Chumillas frågade sin kollega Simon Pearce om de kunde ändra datumen för sponsorernas betalningar från Abu Dhabi, svarade Pearce, helt i Manchester Citys exekutiva direktörers anda: "Såklart, vi kan göra vad vi vill."

Dessa aktiviteter under våren 2013 reser tveksamheter gällande huruvida de Abu Dhabi-baserade företagen verkligen är de självständiga sponsorerna som Man City-representanterna hela tiden hävdat att de är. Så tidigt som 2010, när Pearce förhandlade fram sponsoravtalet med Aabar, skrev han ett varnande e-mejl till företagets ledning. Enligt kontraktet skulle investeringsföretaget årligen betala klubben 15 miljoner pund (186,4m kr). Men det är tydligen inte hela berättelsen. "Precis som vi diskuterade är den direkta årliga förpliktelsen för Aabar 3 miljoner GBP (37,2m kr)," skrev Pearce. "De återstående 12 miljonerna (149,1m kr) kommer komma från alternativa källor tillhandahållna av Hans höghet." Med endast en enda mening bekräftade Pearce anklagelserna som hans klubb flera gånger indignerat avfärdat: Nämligen att Hans höghet, shejk Mansour, betalade en del av sponsorpengarna på egen hand!

Det är oerhört viktigt när det gäller UEFA:s Financial Fair Play-regler. Om klubben ger sig ut på en shoppingrunda med shejkens pengar måste dessa utgifter deklareras, vilket snabbt målar balansräkningen med röda siffror. Men om de pengarna kan kamoufleras som sponsorpengar, ser det ut som intäkter och Man City har då råd med större utgifter utan rädsla för UEFA-sanktioner.

Manchester Citys finansrapporter var ett nät av lögner; laget struntade helt i Financial Fair Play-reglerna. Etihad Airways, ett av världens största flygbolag, spelar också med i spelet. "Etihads direkta bidrag är fortfarande konstant 8m (99,4m kr)," skrev Simon Pearce i december 2013. Vid det tillfället var Etihads kontraktsbundna sponsringsskyldighet 35 miljoner pund (434,9m kr).

Hur fungerar det i praktiken? Tydligen väntar företag som Etihad i Abu Dhabi på att the Abu Dhabi United Group (ADUG), holdingbolaget som tillhör shejk Mansour och som även äger Manchester City, ska göra wire-transfereringar till dem. Dessa pengar "dirigeras sedan om genom deras partners och de vidarebefordrar de sedan till oss," skrev finansdirektören Andrew Widdowson i ett e-mejl. Det var åtminstone så de gjorde 2015: Då gav avtalet med Etihad årligen 67,5 miljoner pund (838,8m kr). Men finanschefen Chumillas betonade följande i ett e-mejl till Pearce: "Vänligen notera att av dessa 67,5m pund (838,8m kr) ska 8m pund (99,4m kr) komma direkt från Etihad och 59,5 (739,4m kr) från ADUG."

När de kontaktades för en kommentar sade Etihad att de finansiella förpliktelserna associerade med partnerskapet med klubben alltid har varit och förblir flygbolagets "enda plikt och ansvar." Flygbolaget säger att de är stolta över att ha varit Citys huvudsponsor sedan maj 2009. Aabar och Abu Dhabis turistmyndighet svarade inte på de specifika frågorna ställda av EIC-journalister.

Det är dessa "tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal", betalda av shejken och hans "alternativa källor" som internt tas fram och diskuteras öppet, men offentligt förnekas det på ett aggressivt sätt. Det är exakt det här Bayern München-presidenten Uli Hoeness menar när han klagar på att Abu Dhabi bara behöver öppna oljekranarna för att ha råd med dyra spelare. "Det finns nästan ett förkroppsligande av klubben i de värden vi ser hos Abu Dhabi och hos shejk Mansour," sade Khaldoon Al Mubarak vid ett tillfälle efter att klubben köpts. Fuska tills man blir påkommen?

Researchnätverket hos EIC bad Manchester City om en kommentar. Klubben slog då fast att de inte kommer svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.

När Martin Tyler skrek "Aguueeerrooooooo!" i sin mikrofon i maj 2012 noterade interna City-uträkningar att 127,5 miljoner pund (1,58 miljarder kr) redan hade pumpats in som tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal. Det är en konkurrensfördel som ingen klubb i hela världen kan mäta sig med, förutom en kanske - Paris Saint-Germain, som finansieras av det gasrika Qatar.

Både PSG och Manchester City förhandlade fram uppgörelser med UEFA 2014 för att undvika möjliga uteslutningar från Champions League p.g.a regelbrott. Sådana uppgörelser borde verkligen ha intentionen att rikta sanktioner mot klubbarna för deras nonchalanta affärsmetoder och de groteskt uppblåsta summorna som flyter in från statskontrollerade sponsorer. Men det gick fel på två punkter. För det första så vek sig UEFA till sist inför hoten från de två lagens gulfstatsägare och skrev under en svag överenskommelse. Och för det andra så var fotbollsförbundet inte helt medvetet om till vilken grad det hade blivit lurat. De kunde, till exempel, inte ha vetat att Manchester City hade skapat ett hemligt projekt med målet att gömma kostnader.

Det är en anmärkningsvärd berättelse som involverar diskreta donationer på flera miljoner pund till det styrande brittiska partiet, en isländsk bank som blev bankrutt under finanskrisen och exekutiva direktörer i klubben fruktar att Manchester City till sist kommer bli sedda som "fotbollens globala fiender". Den berättelsen kommer ni att kunna läsa i Kapitel 2: Det Hemliga Projektet Långbåge.

DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:

Rafael Buschmann 

Jürgen Dahlkamp 

Gunter Latsch 

Andreas Meyhoff 

Nicola Naber 

Jörg Schmitt 

Alfred Weinzierl 

Robin Wille 

Christoph Winterbach 

Michael Wulzinger

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...