En akademiker vid Sheffield-universitetet skrev för någon vecka en ganska korkad artikel på "The Conversation"-hemsidan, med jämförelser av Donald Trumps mediehanteringsteknik och motsvarigheten hos José Mourinho.

AV: Richard Kurt, the Irish Examiner, måndag 30 januari, 2017:

För att vara helt rättvis såg den lite mindre korkad ut efter den ganska usla förlusten borta mot Hull, när José avslöjade sin första Trump-inspirerade "alternativa fakta" - att matchen, faktiskt, hade slutat oavgjord.

Jag misstänker att många Röda roades av hans uppseendeväckande originella vägran att erkänna ett av deras mål, likt en nyckfull diktator i någon bananrepublik som undanber sig att erkänna att han just förlorat ett kort gränskrig.

Mindre roande var Uniteds insats och attityd, som stank av självbelåtenhet. Under en bittert iskall kväll uppe i Humberside, markerad av en särskilt vibrerande och högljudd uppvisning av de tillresta huttrande horderna, gjorde spelarnas skenbara likgiltighet det till ett ovanligt sjaskigt sätt att halta sig fram till finalen på.

Igår fortsatte vi på vår andra väg fram mot Wembley med ett lag som innehöll nio förändringar och det inkluderade även ett par ansikten vi nästan hade glömt bort. Innan matchen nåddes vi av nyheten om att tungviktarna Shaw, Rooney och Schweiny alla återfanns i matchtruppen, vilket kanske fick några av oss att känna oro för axeln i lagets buss men (den Tjocka) Grisen lyckades, åtminstone, med att ge oss alla något att le åt då hans fräcka mål orsakade förnöjsamhet över hela arenan.

Faktum är att hela eftermiddagen i princip var de förlorade sönernas parad, detta då målgörarna och framspelarna nästan samtliga var spelare som har fått ta emot en hel del kritik den här säsongen: Martial, Fellaini, Grisen, Smalling, Armeniern. Särskilt Smalling måste vara extremt nöjd med hur hans dag utvecklade sig; han begick en handling som kunde ha gett straff till Wigan vid ställningen 0-0, och han var helt enkelt fruktansvärt dålig i sin senaste insats innan den här i den röda tröjan.

Det förmodligen viktigaste elementet den här eftermiddagen var det lilla återuppvaknandet från Martial, så fort han hade flyttat bort från centrallinjen. Mourinho har knappt brytt sig om att dölja sitt missnöje gällande många saker i Martial-karnevalen under de senaste veckorna, där Anthonys pratglada agent tydligen inte lärt sig sin läxa efter ett tidigare gult utdelat gult kort från managern.

Den smutsiga berg-och-dalbanan som är Martials privatliv, läppsmaskande och detaljerat beskrivet i The Sun varje månad eller så, har inte heller hjälpt. Några tidningar hade t.o.m stämplat söndagens match som "Martials sista chans", vilket knappast kan ha hjälpt pojken att smälta sina croissanter innan matchen.

Eran vitlöks-aromatiserade korrespondent kan mycket väl vara nog så partisk, med tanke på hans grundläggande tro på att alla franska spelare tacksamt borde ses som gåvor från gud tills motsatsen har bevisats, men Martials medfödda talang kräver väl ändå att han får ännu en chans att etablera sin position?

Så fort Rooney drar - och den senaste underrättelsen säger att Kina nu gör allt för att få dit honom, trots att spelaren föredrar Amerika - tror jag att timmerblockaden kommer släppa, vilket kommer ge både Martial och Armeniern en riktig chans att frodas.

Vi inväntar nu en tredje match mot Hull på lika många veckor, vilket är åtminstone tre fler än vad någon velat, detta innan vi åker till de sprattlande mästarna till helgen. (Jag vet: du hade glömt att Leicester fortfarande tekniskt sett har den titeln, eller hur?) Detta borde inte vara prövande matcher för ett dyrt lag med ambitionen att spela i Champions League. Men uppvisningarna de senaste två veckorna har producerat en hel del stånk och stön bland många Röda, och jag har hört att United håller på att intervjua sex tränare för två nya tjänster som "insatsanalytiker" den här veckan. Pfft! De skulle kunna spara sina pengar och bara gå in på Red Issue's hemsida och få några korrekt uppiggande expertanalyser, men en del av det mer saftiga språket där kanske kommer förbrylla Josés förståelsefärdigheter. Särskilt när ämnet är Rooney.

Hursomhelst, låt oss inte vara alltför negativa. Det skulle kunna vara mycket värre: titta bara på Anfield den här veckan. Redaktören: hur många skrattande emoticons kan vi få rum med här? Lika många som tänderna Klopp på något sätt får in i sitt maniska "Shining"-flin? Av vilket vi ser betydligt mindre av nuförtiden, verkar det som...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...