Oli Scarff/AFP via Getty Images

AV: Marcus Rashford, The Players’ Tribune, torsdag 29 februari, 2024

Manchester United F.C | England

Normalt sett gillar jag inte att svara på saker som sägs om mig. Det ligger inte i min natur. Jag är en introvert person. Jag gillar inte ens att prata om mig själv, såvida jag inte verkligen känner dig. Så vid 99% av tillfällena kan jag ignorera bruset. Men ibland överträds vissa gränser och jag kan inte hjälpa att jag bara vill att folk ska förstå vem jag är som person.

Jag försöker inte attackera media. Jag förstår spelet, förstår du vad jag menar? De skriver egentligen inte om mig. Det är som att de skriver om den här karaktären “Marcus Rashford.” Det kan inte bara vara om mig som en 26-årig kille under en utekväll, eller en kille som får parkeringsböter. Det måste handla om hur mycket min bil kostar, gissningar om min veckolön, mina smycken eller t o m om mina tatueringar. Det måste handla om mitt kroppsspråk och ifrågasätta min moral och spekulera om min familj och min fotbollsframtid. Det finns en ton i det hela som man inte hör gällande alla fotbollsspelare. Låt oss bara lämna det där.

Jag tror att en del av det går tillbaka till pandemin. Jag försökte bara använda min röst för att se till så att barn inte behövde gå runt hungriga, för jag vet exakt hur det känns. Av någon anledning verkar det som att det störde vissa personer. Det verkar som att de har väntat på att jag ska ha ett mänskligt ögonblick så att de kan peka finger och säga, “Ser ni nu? Ser ni vem han egentligen är?”

Kolla, jag är ingen perfekt person. När jag begår ett misstag kommer jag vara den första att sätta upp händerna och säga att jag måste göra bättre ifrån mig. Men om du någonsin ifrågasätter mitt engagemang för Man United, då måste jag tala ut. Det är som om att någon ifrågasätter hela min identitet, och allt som jag som man står för Jag växte upp här. Jag har spelat för den här klubben sedan jag var en pojke. Min familj avböjde livsförändrande pengar när jag var en liten grabb så att jag skulle kunna få bära det här klubbmärket.

De vill prata om bilar? Föreställ er att man är 5, 6, 7 år gammal och tar fyra olika bussar genom stan för att komma till träningen på The Cliff. Det är ingen överdrift. Fråga min mamma. Någon var tvungen att lämna jobbet tidigt för att gå med mig för ingen i vår familj hade någon bil. Ingen hade ens ett körkort. Då, under mina första år i klubben, var det två bussar in till stan, sedan var vi tvungna att gå genom stan för att komma till den andra bussen som körde ut ur stan för att komma till Salford. T o m i spöregn. Inget bra att äta. Tränade i timmar medan min mamma satt där och väntade på mig, hon visste ingenting om fotboll, hon gjorde det bara av kärlek. Sedan samma sak på vägen hem. Bara för att jaga min dröm om att få spela för United. Det här är inte jag som klagar. Inte alls. Jag älskade varenda sekund av det.

Vet du vad det första de sade till oss att göra var när vi kom till The Cliff?

“Uttryck dig själv.”

Tony Whelan, Eamon Mulvey och Mike Glennie. Än idag är det ett av de bästa råden jag någonsin har fått inom fotbollen.

Folk tycker faktiskt att jag är konstig när jag börjar prata om vad United betyder för mig. För om du inte är jag, så är jag säker på att det nästan låter fejkat. Men du måste förstå att när jag var ung var allt att få spela för United. Det var inte uppnåeligt för oss. Det var svårt att komma dit, och ännu svårare att bli kvar där. Jag minns att de brukade ha dessa five-a-side-turneringar över hela Manchester där varje spelare behövde betala ett pund (13,08 kr) för att få vara med. Det var alla åldrar. Det fanns smågrabbar som spelade mot dem som nästan var vuxna män. Jag brukade alltid be min mamma om ett pund, för om du vann hela turneringen fick ditt lag alla prispengarna. Det var i princip tillräckligt för en biljett till Old Trafford. Vi var så unga, men vi vann det faktiskt några gånger.

För mig var bara att vara där som… Det var allt. Vi brukade stanna tills alla hade gått och arenan var nästan tom, då tittade vi bara runt och lyssnade. Old Trafford har verkligen ett speciellt ljud i sig. Det är som ett eko av ett surroundljud, och det är så lugnande för mig. För en grabb som flyttade runt mycket kändes det alltid som mitt hem.

När något finns i dig på det sättet… Då finns det bara inne i dig. Ingen sätter det där. Det bara finns där.

När jag var ungefär 10 eller 11 fick jag mycket uppmärksamhet och vi fick se alla möjliga agenter och klubbar som försökte ge familjen saker. United hade fortfarande inte plockat in mig som lärling och folk erbjöd allt möjligt. Några klubbar erbjöd oss livsförändrande pengar. Vi kommer att köpa ett hem till familjen, vi kommer ställa bilar i ert garage. Vi kommer förändra din familjs liv. Då jobbade min mamma som kassörska på Ladbrokes. Min bror jobbade för AA. De hade all rätt i världen att säga till mig att “bara ta kontraktet.”

Men de visste att min dröm var att spela för United, så de pressade mig aldrig någonsin. Jag vet inte hur många som känner till det här, men jag spelade faktiskt två akademimatcher för den där klubben för att se vad jag tyckte. Jag minns att jag lämnade omklädningsrummet och mötte min mamma och mina bröder, och de frågade mig bara: “Vad vill du göra? Stanna eller gå?”

Jag sade: “Jag vill gå tillbaka till United.”

Det var det hela. Vi gick tillbaka till bussen. Vi satsade allt på oss själva - alla våra spelmarker. När jag ser tillbaka på det nu och ser hur många otroliga unga spelare som aldrig nådde A-laget, så var det en enorm risk. Men för mig var det det enda valet. Jag minns att vi vid den tiden hade haft ett familjemöte och att jag då sade: “Om vi fixar spel för United någon dag, då vill jag kunna se er alla i ögonen och säga att ni har inte förändrats. Och jag vill att ni ska se mig i mina ögon och säga att jag inte har förändrats.”

Folk tror att de kan min familjs historia, men de skrapar bara på ytan. Det finns mycket som folk inte vet, för jag känner mig inte bekväm med att dela allt eftersom jag fortfarande spelar. Men kampen var på riktigt. Det var ingen reklamfilm. Det var ingen film. Folk säger att jag är från Wythenshawe, men jag var tvungen att flytta runt hela stan som barn. Jag bodde överallt. Hulme med min moster. Moss Side med min mormor. Chorlton med min bror ett tag. Saltney Avenue i Withington. Överallt.

Men jag skulle inte gå tillbaka och ändra något av det, oavsett hur tufft det än var, för det har format mig till den jag är. Jag stöter än idag ihop med folk från ställen där jag bodde förut och vi börjar bara skaka på våra huvuden och skratta innan vi säger: “Minns du de där dagarna bro……” 

Om du vet - då vet du.

Vet du vad som är galet? Jag borde förmodligen inte ens erkänna detta, men jag brukade åka hem under min första säsong med Uniteds A-lag och spela gatufotboll med mina vänner under mina lediga dagar. Det är min kultur. Det är fortfarande en del av mig, och jag tror att det är en av anledningarna till att jag lyckades. Om du inte bodde med oss så förväntar jag mig inte att du ska förstå.

Det finns en sak som min mamma alltid brukade säga till mig när jag var ung……

Hon sade alltid: “Ingenting är gratis, Marcus.”

Den visdomen handlade inte om fotboll. Hon sade inte till mig det bara för att hålla mig borta från agenter. Det handlade om livet i allmänhet. För varje år som går förstår jag det mer och mer.

“Ingenting är gratis.”

Pengar är fantastiska. Det är en välsignelse. Men drömmar är ovärderliga. För mig, t o m som 11-åring, var spel för United mitt enda mål. Jag minns den tiden, då jag fortfarande försökte att få ett kontrakt, Wazza och Cristiano kom förbi för att göra något med alla akademigrabbarna, och jag tittade bara på dem med förundran, vet du vad jag menar? De hade en fotograf där och efteråt hade alla vi grabbar chansen att få en bild med dem och jag minns att jag hängde långt bakom alla de andra. Jag minns att min bror sade: “Gå och ta en bild med Wazza, bro! Vad håller du på med???” 

Jag sade: “Jag behöver ingen bild.”

Han sade: “Behöver ingen bild???”

Jag sade: “Jag kommer att spela med dem någon dag.” 

Jag tror att jag var den enda grabben som inte tog någon bild. Efter att vi hade avvisat pengarna fanns det bara den här hungern inom mig. Jag såg inte mig själv som en grabb längre. Jag var tvungen att ta vara på min möjlighet och förändra våra liv, punkt. Att kunna gå vidare och verkligen leva den drömmen, som grabb från Manchester… Som grabb från Hulme, Moss Side, Chorlton, Withington, Wythenshawe… Om du tror att jag någonsin skulle ta det för givet, då känner du helt enkelt inte mig.

Kolla, saken är den att fotbollen kan vara en bubbla. Jag har försökt att förbli en normal person. Jag har försökt att behålla samma vänner. Jag har försökt mitt bästa för att inte förändras, t o m när jag är på en utekväll eller på semester. Men det finns en annan sida av det. Jag är en mänsklig varelse. Jag har gjort misstag som många grabbar i 20-årsåldern gör, och jag har försökt lära mig från dem. Men jag har även gjort uppoffringar som ingen ser. Saken som jag vill att du ska förstå är att pengar inte är det som får dig att spela vidare genom de svåra tiderna. Det är kärleken till spelet, så enkelt är det.

Vi vet alla att det här har varit en klubb i förändring de senaste säsongerna. När vi vinner är ni de bästa fansen i hela världen, och det är ett faktum. Vi behöver mer av den där gamla skolans positiva energi runt klubben. Jag vet vad den sortens atmosfär kan göra, för den gjorde att jag fortsatte köra på genom mina värsta ögonblick. Varje gång jag går ut på planen och jag hör fansen sjunga mitt namn, eller när jag tittar runt Old Trafford innan avspark, känner jag samma positiva energi.

Djupt här inne, när jag ser mig omkring innan avspark, är jag fortfarande ett fan. Jag kan inte ta det ur mitt blod. Jag kommer aldrig glömma första gången jag någonsin spelade på Anfield, och jag kände den där atmosfären från United vs. Liverpool från planen, och jag hörde visslan och vrålet från publiken, jag hade så mycket adrenalin att jag nästan blev utvisad tidigt i matchen. Jag älskar James Milner, men jag sprintade rakt in i honom och flög in i en hänsynslös tackling, för jag hade helt enkelt så mycket känslor som forsade inom mig - inte som en United-spelare, utan som ett United-fan som bara råkade vara ute på planen mot Liverpool. Jag minns att jag kom hem och berättade för min familj: “Vi måste få kontroll på det här nu direkt. Jag måste hitta ett sätt att ta ut fan-delen ur mig, annars kommer jag bli utvisad i varje match.”

Jag kan ta all kritik. Jag kan ta alla rubriker. Från podcasts, sociala medier och tidningar. Jag kan ta det. Men om du börjar ifrågasätta mitt engagemang för den här klubben och min kärlek till fotbollen och drar in min familj i det, då ber jag dig helt enkelt bara att visa lite mer mänsklighet.

Men vet du vad? Om jag är ärlig så finns det en del av mig som inte har några problem med att folk tvivlar på mig. När alla säger att de älskar mig blir jag misstänksam. Jag vet hur världen fungerar. Jag var tvungen att bli en man väldigt tidigt. Var alltid tvungen att lita på mig själv. När jag har varit på de mörkaste platserna och det känns som att halva världen är emot mig, då brukar jag gå undan för mig själv ett par dagar och återställa mig, sedan mår jag bra. Jag tror det går tillbaka till mig som liten grabb när jag brukade dribbla på gatan på egen hand tills det var så mörkt att jag inte kunde se bollen längre och jag kunde höra mamma ropa på mig att jag skulle komma hem. Det är jag som en introvert person, jag behöver mitt eget utrymme för att återställa mig. Andra gånger, när det inte har fungerat, har jag hittat någon att prata med. Ibland är det det bästa sättet att göra det på. Men varje gång jag har varit nere, fysiskt eller mentalt, känner jag alltid att det är då jag vänder på det och spelar min bästa fotboll för United och England.

Jag lovar dig, världen har inte sett det bästa av den United-truppen och dess spelare. Vi vill komma tillbaka och spela i Champions League, sedan har vi en massiv landslagsturnering efter den här klubbsäsongen. Vi kommer att komma tillbaka till där vi hör hemma. Vi måste bara fortsätta jobba, och det börjar med mig.

Om du stöttar mig, bra. 

Om du tvivlar på mig, ännu bättre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...