Managern hjälpte inte sig själv men mannen som styr, ägarna och spelarna i Manchester United måste vara med och dela på skulden

Mourinho v media: vägen som ledde fram till att han fick sparken från Manchester United - video.

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 19 december, 2018:

Om du någonsin behövde veta vilken röra Manchester United har skapat av uppgiften att ersätta Sir Alex Ferguson, så kan vi kanske börja med tragikomedin att det fortfarande återstår 194 dagar innan sexårskontraktet som David Moyes fick går ut. Moyes överlevde nio månader och under den tiden såg han ut att ha åldrats 10 år.

Louis van Gaal gav Old Trafford två säsonger på drift. Och nu är även José Mourinho historia - med sina läppar tätt ihoptryckta har hans bankkonto enligt rapporterna vuxit med £15m (184,1m kr) i avgångsvederlag och han har väldigt offentligt visat upp sin utförsbacke där han demonstrerat att desto högre en man klättrar, desto mer av hans baksida ser du.

Det har verkligen inte varit enkelt att associera mannen som Ed Woodward, Uniteds exekutive vice ordförande, kallade in på sitt kontor precis efter klockan 9:00 i tisdags med pokalmaskinen som, under gladare tider, var känd som the Special One. Minns ni den killen? Mannen som pratade om gud som om de var gamla vänner. "Han måste tycka att jag är en fantastisk kille," sade Mourinho vid ett tillfälle. "Han måste tycka det, för annars hade han inte gett mig så mycket... han måste ha väldigt höga tankar om mig."

Inte många personer lyckas med den sortens amour propre. Men José gjorde det. Då, i alla fall, i dåtid.

Kanske, för att ge honom fördelen med tvivel, hade han varit den bästa mannen för att ersätta Ferguson 2013 istället för att ge honom ett restaureringsjobb 2016. United är en stor, skrämmande klubb som behövde en stor, skrämmande manager. Men något verkade förändras under Mourinhos år i Real Madrid, där konflikterna med spelare och journalister kändes ändlösa. Gnistan i Mourinhos öga saknades under hans andra sejour i Chelsea. För United tittade han tillbaka på oss med hårda, misstänksamma ögon. Det finns flera av oss som saknar den gamla Mourinho, som gillade den killen, som trodde att det kanske skulle fungera för honom på Old Trafford och som nu finner det lite deprimerande att en man som haft sådana framgångar kunde vara så sur och ouppfylld. Vart tog all den där fantastiska magin vägen?

Han ska inte ha all skuld och vi kan troligen alla föreställa oss vem Brian McClair menade när den f.d United-spelaren och tränaren på Twitter skrev att Mourinho "inte var den enda som borde lämna" klubben, vilket han adderade tre utropstecken till för extra effekt.

Efter allt så kan man fråga sig vad Mourinho, Van Gaal och Moyes alla har gemensamt från deras sejourer på Old Trafford? Ingen av dem har ett gott ord att säga om Woodward.

Ferguson sitter sällan bredvid Woodward och the Class of 92, som ser det som deras uppdrag att känna till vad som händer inne på Old Trafford, kan vara enormt avvisande, nästan hånfulla, mot Glazer-familjens första kontaktpunkt. Woodward bör anse sig själv som en turgubbe då Uniteds ägare har andra saker som prioritet - klubbens finansiella resultat, för att vara specifik - för om han enbart bedömdes utifrån fotbollsoperationen, ja då skulle han ha tur om han fick behålla sitt jobb. En nyligen släppt utgåva av Red News-fanzinet hade en framsida som summerade det hela ganska elegant, med hans ansikte lagt ovanpå en läckande hink ackompanjerat av orden: "Om det är trasigt - försök gärna att fixa det, eh?"

Men till sist och syvende har Mourinho knappt skuggan av ett ben att stå på. Hur kan han ha det när hans lag ligger 19 poäng bakom Liverpool i toppen av tabellen, med ett sämre defensivt facit än Crystal Palace och Huddersfield, samma målskillnad som Leicester och inga fler vinster än Watford, Bournemouth eller West Ham? United har, i deras nuvarande mask, förlorat deras aura, förförelsen av Old Trafford och ersatt det med något helt annat: en klump av glädjelösa matcher, utan någon tydlig plan och en grupp omotiverade spelare där vissa misslyckas med att förstå vad det borde betyda att få dra på sig den där berömda tröjan.

United har inte haft färre poäng vid den här tidpunkten av säsongen sedan året för Spike Island och Strangeways-kravallerna (1990). Självklart har Mourinho fått sparken. I vilken annan elitklubb som helst hade han skickats till giljotinen för länge sedan.

Om det finns förmildrande omständigheter så är det att Woodward gav honom en kontraktsförlängning vid starten på året, för att sedan underminera honom på transfermarknaden och på nytt när det gällde de två spelarna som managern hade börjat störa sig på. Ferguson sade en gång i tiden att så fort en spelare började utmana managerns auktoritet, då var det dags att säga hejdå till den spelaren. Men så var det inte under den här regimen.

När Mourinhos relation med Paul Pogba och Anthony Martial bröt ihop var det Woodward som bestämde att de var långsiktiga tillgångar som kunde vara kvar längre i klubben än managern och därför skulle de behållas.

Allt detta tar oss till Pogbas "sätt en rubrik på den här"-bild på Instagram, en bild där han ser väldigt nöjd ut, postad strax efter det att nyheten om Mourinhos uttåg offentliggjorts. Adidas säger att det var en oturlig tillfällighet men deras klient får kanske förstå att inte alla kommer att lyssna. Spelarmakt har infiltrerat och förorenat Old Trafford, i sina värsta former, ända sedan Ferguson lämnade och för tredje gången har det varit en signifikativ del i en manager som blivit av med sitt jobb.

Mourinho skulle även kunna argumentera för att United kanske inte skulle befinna sig i detta kaos - de har redan släppt in fler mål än de gjorde under hela den förra säsongen - om klubben hade plockat in en av mittbackarna som han hade siktat in sig på under sommaren. Men då Mourinho är Mourinho ignorerade han det faktum att han ville ersätta Victor Lindelöf och Eric Bailly, två av hans egna värvningar, och samma sak med mittfältaren som köptes för £52m (638,3m kr), Fred, som ibland inte ens får en plats i hans matchtrupp. Mourinho ville aldrig prata om de enorma summorna pengar han har spenderat. Han ville bara prata om de enorma summorna han ville spendera i tillägg.

Och helt ärligt så blev det tröttsamt. Mourinho klagade nyligen på att alla andra lag hade förbättrats förra sommaren - t.o.m Tottenham, sade han, trots det faktum att de inte köpte en enda spelare. Det var inte vettigt någonstans överhuvudtaget.

Men så har Mourinhos väg varit ända sedan han drog ut en handskriven lista vid sin första presskonferens för att krossa "lögnen" om att han inte tar fram akademispelare. De 55 spelarna han identifierade inkluderade Arjen Robben, som hade spelat mer än 100 matcher för Groningen och PSV Eindhoven, spelat 10 landskamper för Nederländerna och varit med i EM 2004 innan han gick till Mourinhos Chelsea. Flera andra hade gjort sina debuter på annat håll. En hade, och det var lite underhållande, inte ens spelat för Mourinho överhuvudtaget, 10 hade spelat mindre än 10 minuter och tre hade mäktat med en minut var. Det var Mourinhos första dag på kontoret och redan spann han på sanningen och dränkte klubben i hans låtsaslekar.

Kanske är det klarare nu varför Ferran Soriano, Manchester Citys vd, tidigare i Barcelona, en gång skrev att katalanerna avfärdade tanken på Mourinho som deras manager för att han "genererar mediakonflikter nästan permanent". Kanske minns du att Mourinhos lag åkte ut på straffar mot Derby i the Carabao Cup och sedan dess har han refererat till det som en oavgjord match. Eller den där gången när han klagade på att Manchester City hade en "träningsmatch" mot Southampton innan det senaste Manchester-derbyt, för att sedan hamna i ett 2-0 underläge efter 20 minuter vid deras eget besök till St Mary's (till sist slutade matchen 2-2). Det finns otaliga andra exempel.

Det drogs till sin spets på Anfield i söndags när det ihållande minnet var Marouane Fellainis skott som sänkte en publikvärd vid hörnflaggan, den lilla huvudskakningen från Ferguson på läktaren och "don't sack Mourinho"-läktarsången, fullproppad med ironi, från Liverpools publik.

Mourinho vann Ligacupen 2017 och Europa League - en låtsastrippel, om du vill, med tanke på att han insisterar på att räkna med the Community Shield - men ingen kommer ut i bra dager från hans år i Manchester. Inte han, inte Woodward och inte spelarna som, under de kommande dagarna och veckorna, förmodligen kommer berätta för oss att de alla stod bakom mannen som - om du har hört läktarsången - helt enkelt inte är speciell längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...