Den FAE-stöttade milisen "Säkerhetsbältet" (anförda av Abu al-Yamama, sittande i mitten) nära deras bas norr om Aden, Jemen. Fotograf: Ghaith Abdul-Ahad för the Guardian.

AV: Ghaith Abdul-Ahad, the Guardian, fredag 21 december 2018:

Emiratens strategi i Jemen visar hur en liten och väldigt ambitiös nation utövar sin makt utanför sina gränser.

För fyra år sedan satt Ayman Askar i fängelse i södra Jemen, han avtjänade ett livstidsstraff för mord. Nu är han en rik och viktig man vars vänskapsband skär rakt igenom de många linjerna i det splittrade inbördeskriget som har förstört landet. Askar har nyligen utsetts till säkerhetschef för ett stort distrikt i den södra hamnstaden Aden - anställd av regeringen i Jemen, på vars vägnar Saudiarabien har bombat landet i tre och ett halvt år. Men Askar är även vän och allierad med Förenade Arabemiraten - den mest aggressiva partnern i den Saudiledda koalitionen som krigar för att återinsätta president Abd-Rabbu Mansour Hadis regering, som tvingades bort från makten av Huthiupproret 2015.

Saudierna har fått ta emot majoriteten av världens missnöje mot deras blodiga intervenering i Jemen, men FAE spelar en mer kraftfull roll på marken - och deras allierade i söder, inklusive lokala miliser, salafistiska krigare och södra Jemen separatister som vill bryta sig loss från Hadis regering, har gjort sig kända för att kriga mot saudiernas egna ombud i landet.

Idag är Askar allierad med regeringen i Jemen och FAE, men det var inte länge sedan han var en medlem i al-Qaida, fiende till båda. Gangsterlik med en tung kropp och ett tjurliknande huvud på starka, breda axlar knuffade han sig uppåt i fängelsets makthierarki: han drev en mataffär på fängelsegården och ett PlayStation-sällskapsrum i en av cellerna, samtidigt som han blev kompis med det starkaste gänget i fängelset - en grupp al-Qaida-fångar. Han bad med dem, gick på deras lektioner, lät sitt skägg växa och började klä sig som dem, men hans vänner säger att han aldrig gick med i organisationen på riktigt för han är alldeles för opportunistisk för att svära trohet till en enda sak.

När Huthikrigare från norra Jemen, stöttade av Iran, invaderade södern och störtade regeringen i huvudstaden, Sanaa - vilket tvingade Hadi att fly söderut till Aden, och sedan utomlands till Saudiarabien - satt Askar fortfarande i fängelse. Men i kaoset som följde stormade al-Qaida-krigare fängelset och befriade fångarna där. Askar gick med i motståndet och krigade emot Huthiinkräktarna tillsammans med sina jihadistiska vänner. Han utmärkte sig som en hänsynslös ledare på fältet och använde sin tid lika mycket till att kriga som att plundra.

Några månader senare drevs Huthierna ut ur Aden av en kombination av lokala miliser, separatister från södern, regeringstrupper och FAE och saudiska trupper. Askar expanderade sina intressen bortom jihadismen, införde en beskyddarbluff i hamnen och tvingade till sig provision från varje båttransport som ankom hamnen. Regeringen utfärdade ett antal arresteringsorder, men han klarade sig undan samtliga dessa. Han blev snart vän med officerarna från emiraten som anlände som en del av styrkorna som tagit över staden - och han spenderade långa tidsperioder i Dubai och Abu Dhabi, där han skaffade sig kontakter. Han belönades för sina vänskapsrelationer med ett lukrativt transportkontrakt och sedan har han gått vidare till den lönsamma affärsverksamheten att plundra stora områden jordbruksmark runt Aden.

I somras träffade jag Askar då han hälsade på vänner på sin farm norr om Aden. Farmen var frodig, grön och stillsam - en helt annan värld jämfört med de överbefolkade, kvävande gatorna i Aden. Med samma hjärtlighet som en bandit skojade han och berättade historier från hans senaste resa utomlands. Han och en kompis hade hyrt tre Mercedes-skåpbilar med chaufförer för att transportera dem och deras fruar och barn runt resorten Sharm el-Sheikh i Egypten, där kördes de till vattenland, stränder och skaldjursrestauranger.

"Det var en vecka från himmelriket," sade Askar till vännerna som samlats runt honom. "Barnen var väldigt glada och man kunde glömma bort alla problemen i kriget."

Ayman Askar är bara en av människorna som har gjort vinster på kriget i Jemen - en konflikt som FN har kallat världens värsta humanitära kris, det beräknas att åtminstone 14 miljoner människor nu riskerar att drabbas av svält. Förra veckan gav FN-stödda fredssamtal i Sverige en temporär vapenvila mellan Huthierna och regeringsvänligt sinnade styrkor i Hodeidah, hamnstaden vid Röda havet som är en jätteviktig port in i landet för humanitärt bistånd. Huthierna har kontrollerat staden sedan 2015, men den har utsatts för attacker under flera månader av styrkor från Saudi-FAE-koalitionen, vilket har lett till varningar om en ännu värre humanitär katastrof.

Om den ömtåliga vapenvilan håller i sig - vilket inte är säkert - måste båda sidorna dra bort sina styrkor från hamnen. Ett lyckat vapenstillestånd i Hodeidah skulle kunna bana väg för framsteg vid nästa möte för samtal, planerade till sent i januari. Men kriget är inte över än.

Faktum är att det inte längre är ett enda krig. Det började som en konflikt mellan två tydliga antagonister - den saudiledda koalitionen allierad med regeringen mot Huthimilisen stödd av Iran. Men styrkan och finansieringen från interventioner utifrån - särskilt från FAE - har hjälpt till att splittra upp kriget i flera konflikter och lokala sammandrabbningar som inte nödvändigtvis kommer avslutas p.g.a av något fredsavtal. Jemen är nu ett lappverk av tungt beväpnade förläningar och kaotiska områden, där befälhavare, krigsprofitörer och tusentals banditkungar, som Ayman Askar, frodas.

Det finns ett regionalt krig mellan norr och söder - som var separata och ofta i strid med varandra innan 1990. Det finns en sekteristisk konflikt mellan shiamuslimska zaidis, som Huthierna, och sunnimuslimska salafister. Bakom dessa huvudsakliga fiendelinjer finns många mindre konflikter, förvärrade och försvårade av pengarna och vapnen som tillhandahålls av utländska styrkor till alla som ser ut att främja deras agenda.

Jemens regering - med många ministrar och biträdande ministrar - är dysfunktionell och korrupt, och sedan 2015 har den varit i exil på ett saudiarabiskt hotell. Den har en armé på fler än 200,000 soldater, men många av dem har inte fått betalt, eller existerar som spöksoldater - namn på en lista, vars löner tas om hand av deras befälhavare.

Den saudiledda koalitionen är full av konflikter och rivaliteter där varje huvudsaklig medlem följer en separat agenda och drar upp planer emot de andra. I Taiz, en stad i centrala Jemen som har varit belägrad och beskjuten av Huthierna i mer än tre år, är krigarna på koalitionssidan uppdelade i mer än två dussin separata militärfraktioner - inklusive lokala miliser stöttade och sponsrade av FAE, samt av al-Qaida och andra jihadistgrupper. En del krigare byter sida efter vilka som erbjuder pengar.

För två år sedan när en stamshejk från al-Bayda - på den traditionella skiljelinjen mellan zaiderna i norr och sunnimuslimerna i söder - åkte för att söka hjälp från FAE i hans kamp mot Huthierna, sade en emiratisk general till honom att huthirebellerna "är inte längre vår prioritet eller största fiende". Shejken informerades om att om han ville ha vapen från FAE, var han även tvungen att kriga mot Islamiska staten (IS), al-Qaida och al-Islah - ett islamistiskt politiskt parti som spelar en dominant roll i exakt samma regering som FAE skenbart skickade trupper till Jemen för att försvara.

Nu finns det tre olika styrkor som kämpar på shejkens territorium, samtliga stöttade av en eller t.o.m två av de huvudsakliga fraktionerna i koalitionen: FAE, saudierna och Jemens regering. Varje armé i den här regionen med ojämna kullar och svarta vulkaniska stenar har tagit emot militär utrustning, lastbilar och löner till krigarna för miljontals dollar. Samtidigt har bönderna i samma områden inte längre råd att köpa bensin till deras traktorer; de strövar istället efter magra åsnor som drar träplogar medan deras barn blir krigare och milismän.

Emiraten verkar vara den enda alliansmedlemmen med en tydlig strategi. De använder privatarméer som de har skapat, tränat och finansierat i ett försök att krossa både jihadistiska militärer och islamistiska politiska partier som al-Islah. Utmed sydkusten - där FAE är allierade med den separatistiska Sydliga rörelsen, som är emot både Huthierna och Hadi-regeringen - har emiraten byggt ett antal militärläger och baser och etablerat vad som i princip är en parallell stat, med en egen säkerhetstjänst som inte lyder under Jemens regering. Amnesty International och Human Rights Watch har avslöjat att det existerar ett nätverk av hemliga fängelser som sköts av FAE och deras ombudsstyrkor, som anklagas för att kidnappa och tortera al-Islah-medlemmar, antihuthiekrigare från rivaliserande fraktioner och t.o.m aktivister och personer som är kritiska mot Saudi-FAE-koalitionen. Jemenitiska ministrar har börjat referera till emiraten som en "ockupationsstyrka".

Saudiernas klumpiga militärstrategi har till stor del involverat obevekliga bombningar av civila. Deras blockad av Jemens hamnar har knuffat miljontals människor nära svältens kant. Under de senaste två åren har de reducerats till att spela rollen som fredsmäklare mellan deras två allierade, FAE och Jemens regering.

"Vi hade hoppats att saudierna skulle intervenera för att stoppa emiratens dårskap, men de är förlorade," sade en jemenitisk befälhavare baserad i Aden till mig förra sommaren. "Kriget går inte bra för dem, och de bryr sig inte om vad som händer i söder, så de har gett den filen till emiraten."

Vad emiraten har uppnått i Jemen - skapat privatarméer, stöttar separatister i söder och konspirerar för att förstöra det politiska systemet, samtidigt som de kontrollerar strategiska vattenvägar i Arabiska och Röda havet - visar hur en liten och väldigt ambitiös nation utövar sin makt i regionen, och i världen.

Det förödande inbördeskriget som började 2015 hade legat och pyrt i flera år, men den största gnistan tändes 2011, mitt i den sprudlande vitaliteten från den Arabiska våren, när en populär proteströrelse drev bort den f.d presidenten Ali Abdullah Saleh från makten. Saleh hade styrt genom ett intrikat system av korruption och beskydd i tre årtionden, men till skillnad mot andra avsatta arabiska diktatorer hamnade han inte i fängelse eller flydde landet. Istället lät en delikat framförhandlad uppgörelse, förmedlad av FN och Jemens gulfgrannar, honom kliva åt sidan och undvika åtal medan Hadi, hans vicepresident, tog över. Men medan representanter för landets olika fraktioner debatterade en politisk övergång i huvudstaden, i norr och i söder kämpade några av dessa stammar och partier för att få igenom deras vilja på marken, vilket slet sönder landet och knuffade det mot ännu ett inbördeskrig.

Av dessa många stridande makter var Huthierna, eller Ansar Allah, som de kallade sig själva, de mest organiserade och ideologiskt drivna. De ansåg att de hade ett gudomligt uppdrag. Hussein Badreddin al-Houthi, rörelsens grundare, var en zaidi-religiös ledare som attackerade Saleh-regimens korruption och predikade en tusenårig blandning av antivästerländsk ideologi och islamisk återupplivning. (Zaiderna, en shiamuslimsk sekt till stor del hemmahörande i Jemen, representerar ungefär en tredjedel av landets befolkning, men deras variant av shia är väldigt annorlunda jämfört med den som praktiseras i Iran och Irak.)

Sent 2014 marscherade Huthierna ner från norr och tog över huvudstaden, Sanaa - med hjälp av arméenheter fortfarande lojala med Saleh. Efter att Hadi hade flytt söderut tidigt 2015 stormade Huthierna staden och skickade honom i exil. En dag efter det att han dök upp i Riyadh började en saudiledd koalition som inkluderade arméer från FAE, Qatar, Bahrain, Sudan och Egypten, med stöd av USA, Storbritannien och Frankrike, bomba Sanaa å den i exil försatta jemenitiska regeringens vägnar.

Huthierna tvingade ut Hadi, men de lyckades aldrig fullt ut ockupera Aden. Nästan över en natt var staden full av lokala män som viftade med skjutvapen tillsammans med deras "befälhavare" - som samlades på skolor, torg och i regeringsbyggnader. Det fanns ingen struktur; vänner, aktivister, grannar och släktingar förenade sig runt en karismatisk områdesledare, finansiär eller gangster. Några var salafister, några separatister från södern, några tillhörde al-Qaida, några var bara arbetslösa ungdomar. Ofta fanns det inga tydliga gränser som separerade dessa grupper. En befälhavare kunde vara både en separatist från södern och en salafist, och många av de unga människorna som gick med i jihadistgrupperna gjorde det inte p.g.a ideologi, utan p.g.a hat mot Huthierna och beundran för jihadisternas disciplin och imponerande tillgång på vapen. De separerades av tusen saker de inte var överens om och förenades av en enda sak: kampen mot Huthierna.

Män från olika stammar lojala med Huthirebellerna i huvudstaden Sanaa. Fotograf: Hani Mohammed/AP

(abu dhabi as3)

Inte alla motståndsfraktioner var så oorganiserade. Salafisterna, som satte upp sin bas på en fotbollsarena, var engagerade, nitiska och disciplinerade och snart klev de fram som det mest kraftfulla elementet av anti-Huthie-motståndet. "Salfisterna hade tagit beslutet att kriga mot Huthierna redan innan de äntrade Aden," berättade en salafistisk shejk, som var befälhavare över en egen styrka, för mig för några månader sedan. "För oss handlade kriget om att försvara samhällets sunninatur. Vi bekämpade Huthierna som en religiös kraft. Alla krigade under vår ledning: religiösa fraktioner, folk från södern, gatugangsters och t.o.m al-Qaida. Ibland slutade ungdomarna kriga om de inte hade internet och inte kunde kolla sina Facebook-sidor." Av sekteristiska och ideologiska anledningar blev salafisterna mottagarna av vapen och pengar skickade av den arabiska koalitionen, vilket gjorde de ännu starkare.

Det här kriget hade kombinerat utbrytarivern hos självständighetsivrarna i södra Jemen med salafistisk och jihadistisk anti-shia sekterism. Det var en explosiv blandning och den svepte över staden. Alla från norr sågs som en misstänkt och hundratals greps och fängslades på arenan, anklagade för att vara Huthieagenter. I december 2015 grävdes två massgravar fram i närheten.

Huthieockupationen av Aden varade bara i fyra månader. Efter det att de drevs ut hade separatisterna i Sydliga rörelsen höga förhoppningar. För första gången sedan 1994 - när norr enkelt krossade den södra armén för att avsluta deras försök till utbrytning - var staden fri från all kontroll från norr. Alla säkerhetsstyrkorna fanns i syds händer, och de hade vapen och en stark allierad, FAE, som hade tagit kontroll över den södra fronten.

Med emiraten som deras supportrar trodde folket i Aden att deras stad skulle bli det nästa Dubai, med elektricitet, vatten och jobb. Den entusiastiska guvernören, en.f.d general som hade återvänt från London för att hjälpa till att bygga upp staden igen, berättade för mig att företag öste in resurser i staden; Aden skulle få tillbaka sin tidigare storhet; deras hamn, som hade stagnerat redan innan kriget, skulle återfå sin status; och ambassader skulle öppna på nytt. Under månaderna efter Huthiernas uttåg 2015 firades emiraten som befriare, deras flaggor såldes i marknadsstånd och bilder på ledarna prydde gatuhörn och vapen.

På gatorna var sanningen en annan. "Befriade Aden" liknade andra städer som ödelagts av inbördeskrigen som följde den Arabiska våren, med sönderrostade, utbrända tanks och andra beväpnade fordon på kullarna varifrån man såg en stad med trasiga gator och förstörda byggnader som mer påminde om grushögar. Man såg även utfattiga människor som lämnats hemlösa och förvandlats till flyktingar och husockupanter i deras egen stad. Den besegrade Huthiemilisen ersattes av dussintals andra i en stad utan vatten, elektricitet eller avloppssystem. Kriget blev den huvudsakliga arbetsgivaren och gatorna fylldes av krigare som åkte in i pickup-bilar utrustade med tunga maskingevär. Befälhavare från motsatta, och splittrade motståndsgrupper krävde deras del av kakan från en förstörd och utfattig stad.

De mäktigaste av dessa befälhavare, män som Ayman Askar, säkrade kontrollen över hamnarna, fabrikerna och alla institutioner som genererade en inkomst för att sedan införa deras beskyddarbluff. De mindre befälhavarna nöjde sig med att plundra allmänna och privata byggnader, särskilt om de sistnämnda tillhörde ägare från norra delen av landet.

"När slaget [om Aden] var över var vi lämnade i kaos," berättade den salafistiska shejken för mig. "Staden delades upp i sektorer och varje styrka eller milis kontrollerade en del och slogs mot andra."

Vid slutet av 2015 hade kriget mot Huthierna kört fast p.g.a rivaliteterna bland alliansmedlemmarna, spridningen av miliser som kontrollerade områden av landet och expansionen av al-Qaida i södern. Drömmarna som folket i Aden hade haft om att deras fattiga stad skulle blomstra med hjälp av deras rika bröder från emiraten hade försvunnit och förvandlats till vrede och frustration. Den salafistiska shejken var övertygad om att något måste göras.

Precis som många av de jemenitiska befälhavarna hade shejken blivit en regelbunden besökare i FAE där han njöt av gästfriheten från hans nya beskyddare och kom undan den urartade situationen i Aden. Under ett av hans besök till Abu Dhabi sade han att han träffat en äldre professor och rådgivare till Mohammad bin Zayed, FAE:s kronprins och chef för deras väpnade styrkor. Professorn hade kommit på en ny fras, "gulfifieringen av araberna", som hade blivit populär bland den styrande eliten i Abu Dhabi. För att resten av arabvärlden skulle lyckas var de, enligt professorn, tvungna att följa gulfmonarkiernas modell - försaka demokrati och folklig representation i utbyte mot ekonomiskt välstånd och säkerhet. Den salafistiska shejken blev en omedelbar konvertit.

En kväll i Abu Dhabi, inte långt efter att han träffat professorn, satt shejken på sitt lyxiga hotellrum och började skriva ett långt brev till hans emiratiska allierade: en vägkarta för att rädda södra Jemen och den saudiledda interventionen. Efter att ha hyllat Allah, de modiga emiratiska soldaterna och deras kloka befälhavare Mohammed bin Zayed, började han lista problemen som hotade det emiratiska äventyret i Jemen.

I ett manifest med 16 punkter, med titeln Vägkarta för att Rädda Aden, uppmanade han till formeringen av en ny säkerhetsstyrka sammansatt av motståndskrigare, skapandet av en ny underrättelsetjänst och implementeringen av "gulfifiering" genom att förbjuda politiska partier och, helst, allmänna val. "Vi var tvungna att besegra al-Qaida och använda södern som ett exempel på hur man implementerar de nya strategierna för gulfen," förklarade han.

Han varnade för att en utbrytarpassion hade tagit grepp om Aden och föreslog att FAE skulle dra nytta av ögonblicket genom att sponsra en lojal fraktion av separatisterna - delvis för att hindra någon annan makt, som Qatar eller Iran, från att använda Sydliga rörelsen.

"Kolla, jag arbetar för emiraten som en rådgivare och jag ville att de skulle lyckas," berättade han för mig. "Våra öden är ihopflätade: om de misslyckas och bestämmer sig för att lämna, då kommer det bli en katastrof och Aden skulle förstöras. Jag vet att jag behöver emiraten och jag är beroende av dem - och samtidigt är jag inte naiv, jag vet att de har sitt eget projekt och att de har sina egna mål och agendor, men det är inget fel att samarbeta med dem."

Efter att han återvänt till Aden jobbade shejken med en general från emiraten för att samla ihop och träna en ny säkerhetsstyrka lojal mot dem och kapabla att tackla det växande hotet från jihadismen. Medan alla offentligt sade att man hjälpte Jemens regeringsinstitutioner och bidrog till att återbygga en modern armé, var verkligheten den att emiraten ville ha sin egen styrka som de kunde kontrollera utan någon inblandning från president Hadi, som de såg som ett hinder - särskilt sedan han allierat sig själv med emiratens fiende, al-Islah.

"Den existerande jemenitiska armén och polisen var korrupta och misslyckade institutioner. Emiraten ville ha en ny styrka," sade shejken. "Planen var att träna och utrusta en styrka på 3,000 man, men vi fick en styrka på 13,000 man, så vi delade in dem i fyra bataljoner." Den högsta befälhavaren för den nya styrkan - som döptes till "Säkerhetsbältet" - och alla bataljonsbefälhavarna var folk från södern och salafister, precis som några av krigarna. Shejken blev en av de högre befälhavarna.

Styrkor från Säkerhetsbältet genomgår militär träning på deras bas i Aden. Fotograf: Ghaith Abdul-Ahad för the Guardian.

Med tiden formerade emiraten ett halvt dussin arméer, utspridda i Aden och södra Jemen. Deras befäl fungerade som självständiga fältherrar, med pansarvagnar, fängelser och en styrka lojal mot dem personligen. Det finns ingen central ledning som sammanlänkar alla dessa styrkor, och Jemens regering har ingen kontroll över dem.

Istället jobbar de direkt under den regerande emiratiska generalens ledning, han anställer och avskedar soldaterna som han vill och distribuerar sin frikostighet efter deras samarbetsförmåga och effektivitet. Till skillnad mot den jemenitiska regeringens arméenheter, med deras stinna antal oregelbundet betalda soldater, får de emirat-kontrollerade styrkorna betalt regelbundet och är bättre klädda, utrustade och de gillar svarta skidmasker och extrem brutalitet. De internerar, torterar och dödar med straffrihet.

Jag träffade ett befäl från Säkerhetsbältet vid hans bas norr om Aden, nära en stor kontrollstation som separerar staden från grannprovinsen Lahej, där jihadisterna hade en väldigt stark närvaro. När han först kom dit sade han att al-Qaida-krigare höll positioner mindre än 200 meter bort. Hela provinsen kontrollerades av dem.

Befälhavaren förklarade hur hans styrkor hade segrat. "Det var en tuff kamp," sade han. "I flera veckor sov vi inte mer än två eller tre timmar per dygn, vi patrullerade gatorna och tog misstänkta al-Qaida-medlemmar... Det var en enkel formel. Ledarna och de elaka dödade vi. De vi ansåg vara en låg risk och reformerbara - medlöpare eller affärsägare som hjälpte dem - torterade vi och fängslade, men sedan släppte vi dem efter sex månader när de hade skrivit på ett löfte. Resten av befolkningen håller vi koll på genom informatörer."

Enligt en FN-rapport publicerad i år har alla parter i Jemen fängslat misstänkta utan rättegång och torterat fångar. Huthierna kidnappade skribenter, journalister och aktivister för mänskliga rättigheter redan innan kriget började.

Men ingen kan tävla med fängslandena, tortyren och kidnappningarna från de emiratsponsrade trupperna. En terrorkampanj helt utan motstycke följde bildandet av dessa styrkor 2016. På nätterna rövade män med balaklavor på sig bort människor från deras sängar. Ingen tar på sig ansvaret för dessa kidnappningar. Trots att aktionen skenbart inleddes för att bekämpa al-Qaida, expanderade måltavlorna till att inkludera alla som vågade opponera sig emot FAE:s närvaro i Jemen.

I somras träffade jag en jurist för mänskliga rättigheter som jobbar med det jemenitiska justitieministeriet, där sammanställer hon listor över fångar och samlar in vittnesmål från dem och deras familjer. "Efter slaget om Aden förväntade vi oss att emiraten skulle bilda en armé från motståndet - istället skapade de ett dussin styrkor och de fängslar alla som opponerar sig emot dem," berättade hon för mig. "Att jaga al-Qaida blev en förevändning - alla de inte godkänner fängslas, och nästan alla som fängslas torteras, ofta hängs de upp i taket, många utnyttjas sexuellt. Det sorgliga är att nu torterar folk från syd andra människor från syd med emiratens välsignelse - medan Jemens regering hjälplös står och ser på."

Hon lade fram en stor hög med filer framför mig - hon tror att det är åtminstone 5,000 fall. "Vi har ingen makt... vi kräver att få besöka fängelser men de svarar inte," sade hon. "Även om de verkligen är med i al-Qaida, kan de inte torteras såhär. De skapar en tidsinställd bomb av alla dessa människor som torteras - sätter oskyldiga tillsammans med jihadister och barn med gamla män i överbefolkade rum."

Aden befinner sig i ett grepp av skräck, berättade hon för mig. Livet var enklare under kriget - man undvek frontlinjerna och gömde sig inomhus. "Vi kokade potatis och åt dem med bröd, men vi kände oss säkra. Nu lever vi i rädsla."

En del fångar vet inte varför de fängslades. En ung universitetsstudent med glasögon, som älskade att läsa historieböcker och diskutera dem med sina vänner i en shisha bar, tillfångatogs förra året av maskerade män, slängdes in i en svart skåpbil där man slog hans huvud mot golvet innan han kördes till ett fönsterlöst rum där han hölls kvar i tre veckor. Han förhördes några gånger, men för det mesta lämnades han i fred. Ibland trodde han att hans kidnappare hade glömt bort honom. Precis innan han släpptes sade en förhörsledare till honom att det är bättre att inte prata om "de här böckerna du läser" offentligt, sen skickades han hem.

Många människor fängslades enbart för att pressa andra familjemedlemmar. På ett starkt upplyst café bredvid ett välbesökt shoppingcenter - fullt av familjer, unga kvinnor i långa, svarta abayas och unga pojkar i tajta jeans och gravitationstrotsande frisyrer som dricker mango- och limejuice och äter hamburgare och friterad kyckling - träffar jag Abdullah, en ung universitetsstudent. Han drack sin limejuice i tystnad och avslöjade sin trasiga hud på sidan av armen varje gång han lyfte glaset.

Mitt i natten, för ett år sedan, knackade maskerade män på hans dörr och sade till honom att han behövdes för att besvara några frågor. De försäkrade hans mamma om att han skulle vara tillbaka nästa morgon. De satte på honom en ögonbindel och kastade in honom i en liten lastbil. När de drog ut honom ur lastbilen insåg han att han var på den ökända basen som tillhörde befälhavaren för "Säkerhetsbälts"-styrkorna i Aden, Abu al-Yamama - en veteranofficer i den långa kampen för självständighet i södern som har blivit ett mäktigt ombud åt emiraten.

Abdullah fördes till en liten cell och lämnades där i några timmar. "Innan gryningen klev fyra män in i cellen. De började slå mig och bad mig erkänna att min bror jobbade med jihadisterna. Jag svor på att han inte gjorde det. Han hade en liten affär där han fixade mobiler och datorer. Han bad inte ens."

Han plockade upp en liten vattenflaska från bordet och klämde lite på den. Några droppar föll ner på det vita plastbordet. "En av dem hade en flaska som den här och började stänka [något] på min rygg," berättar han för mig. "Jag kände lukten av bensin [precis] innan de tände på det. Jag sprang runt i rummet och slog i väggarna och skrek så högt att vakterna kom in och släckte elden."

Vad han inte visste då var att han filmades och att hans bror redan hade fängslats, men vägrat att erkänna. "När de visade filmen för min bror skrev han på ett erkännande direkt."

Abdullah togs till en klinik och efter inblandning från hans mäktiga stam släpptes han sex månader senare. Han lyfte upp en del av sin t-shirt och visade mig sin rygg, där huden var trasig och full av ärr. Hans bror har ännu inte åtalats eller släppts.

När jag frågade den salafistiska shejken om denna misshandel tittade han långt bort i fjärran och sade att den utfördes av FAE:s lokala partners. "Policyn att sikta in sig på och fängsla misstänkta al-Qaida-medlemmar är internationellt accepterat, och emiraten är partners med USA i den frågan," sade han. "Att sikta in sig på och föra bort en misstänkt al-Qaida-medlem - det är ok. Men att sätta en man i fängelse i ett år, tortera honom bara för att hans son är anklagad för att ha gått med i al-Qaida, det är ett problem."

Abu al-Yamama är ett namn som får män att darra i Aden. Han är väldigt stolt över sina elitenheter - tränade av emiratens specialstyrkor - som, mer än någon annan, sammankopplas med de värsta illdåden. Jag satt bredvid honom en morgon på hans bas medan han tittade på sina trupper när de övade en räd: en grupp av dem, alla klädda i svart, stormade ett tomt rum och drog ut en av deras egna krigare, knuffade hårt ner honom på betonggolvet innan de kastade in honom i en svart pickup för att sedan köra snabbt därifrån. De upprepade samma övning flera gånger.

Senare, på hans kontor, förnekade Yamama alla påståenden om godtyckliga arresteringar och tortyr och menade att det var ett påhitt från det Muslimska brödraskapet för att såra hans styrkors rykte. "Vad förväntar de sig att jag ska göra med folket som strövar omkring på gatorna med bombbälten? frågade han. "Skicka lite rosor och vänligt bjuda in dem till ett besök hos mig?"

I södern har den gamla drömmen om självständighet aldrig dött. Precis som alla invånare i städer fördömda av skillnaden mellan en ärofylld historia och en usel nutid är Adens folk dömda att längta efter ett föreställt förflutet. Denna längtan är en form av smärtlindring och ofta ofarlig, tills den smälts samman med nationalistiska eller sekteristiska myter, då blir blandningen labil och explosiv.

Under åren sedan enandet har de i söder fått se deras sekulära socialistiska stat annekteras av det mäktigare norr; de har fått se deras fabriker monteras ner, deras representanter har sparkats från deras regeringsposter, deras land har tagits över och deras utbildnings- och hälsosystem har kollapsat. Deras en gång i tiden fattiga men funktionella stat ersattes av en korrupt, nepotistisk stamregim; vad som skulle bli ett partnerskap med norra delen blev helt enkelt ett övertagande.

I mer än ett årtionde - långt innan upproren under Arabiska våren - har det glödande och passionerade folket i södra Jemen romantiskt, t.o.m naivt, velat att deras gamla stat ska återuppstå. De skanderade och demonstrerade fredligt på gatorna i Aden, och i byar i bergen och öknen och de möttes av brutalitet och våld. Säkerhetsstyrkorna under Saleh, och sedan Hadi - en sydlänning som flydde till norr på 1980-talet och sedan ledde den norra armén som krossade det sista försöket att få självständighet i södern 1994 - sköt tårgas och skarp ammunition mot fredliga demonstranter och använde interneringar, tortyr och ibland t.o.m utomrättsliga avrättningar för att kväva Sydrörelsen. Deras grund ignorerades till stor del - av världen och av deras grannar - tills Huthierna invaderade södern, då förändrades allt.

"Nu har vi en armé och vi kontrollerar södern och vi har en regional allierad som står bredvid oss," fick jag stolt berättat för mig av en av ledarna för Södra övergångsrådet - det huvudsakliga separatistiska organisationsorganet och den mest prominenta politiska kraften i södern, med rejält stöd av FAE. (Skapandet av det rådet var en av de 16 punkterna på "vägkartan" som ritades upp av den salafistiska shejken, som är en av dess medlemmar.)

Styrkor som är vänligt inställda till Jemens regering bevakar en frontlinje i södra delarna av landet. Fotograf: Ghaith Abdl-Ahad för the Guardian.

"Vi har aldrig varit så starka i södern," sade rådets ledare. "Folk säger att vi står under kontroll från emiraten, som om de kan styra oss med en fjärrkontroll. Men emiraten är ingen välgörenhetsorganisation. Självklart har de intressen - att säkra kusten, bli av med al-Qaida och ha en vänlig stat här i södra Jemen. Emiraten behövde en partner, och när de såg Hadi-regeringens misslyckande var de tvungna att agera."

Men drömmen om självständighet i södern är fortfarande höljd i myter. I deras berättelser om det gamla södern glömmer många separatister att prata om hungern och förtrycket från dessa år och de sätter för lätt glans på en historia om konflikter och splittringar. Självständighetshjältarna, som körde ut britterna på 1960-talet - och sedan avskaffade stamsystemet, frigjorde kvinnorna, utrotade analfabetismen och sträckte ut byråkratin bortom gränserna för brittiska Aden till den allra mest avlägsna byn ute i öknen - hamnade till sist i fejd med varandra, precis som alla revolutionärer gör.

Deras olika inställningar gällande socialistisk teori och formen på staten blev oundvikligen personlig och våldsam, vilket kulminerade i söderns eget 10 dagar långa inbördeskrig 1986 - vars förlorare, bland dem återfanns Hadi, hamnade i exil i norr innan de segrande återvände när de i norr enkelt besegrade den södra armén 1994. Nu står de som förlorade 1994 på samma sida som emiraten, medan Hadi och hans allierade är emot dem.

Historien går såklart inte efter en slinga - men precis som amerikanerna, med extrem ignorans, krattade scenen för ett brutalt inbördeskrig i Irak genom att alliera sig med en sida, har emiraten skapat förhållanden för ett återupptagande av tvister och inbördeskrig.

"Jag vill inte ha det [självständiga] södern längre," berättade en aktivist för mig. "I många år drömde mina vänner och jag om södern, men om de är så splittrade nu, vad kommer då hända när de blir en stat? De kommer att döda varandra på gatorna som de gjorde förut."

I somras hängde stora billboards över gatorna i Aden. De hade bilder föreställande emiratens kronprins, Mohammed bin Zayed, tillsammans med Hadi och en handfull lägre rankade befälhavare - vissa i livet, vissa döda. På väggarna fanns det schablonskrivet FAE-vänligt graffiti och affischer uppsatta med deras flaggor på. Men under sommaren började slogans som "Ner med emiratens ockupation" att dyka upp.

Upproren i den Arabiska våren och det våldsamma kaoset som följde skapade ett skifte i maktdynamiken i arabvärlden. Gulfmonarkierna ropade inte bara ut sig själva som de nya symbolerna för stabilitet i en region söndersliten av inbördeskrig, de utnyttjade även ögonblicket till att visa upp deras nya kraft genom att intervenera i deras grannars konflikter, detta då de finansierade och beväpnade miliser i Syrien, Libyen och Jemen och stöttade en militärkupp i Egypten.

Under den hökaktiga Zayed har FAE omfamnat en mycket mer bestämd utlandspolicy, med intentionen att etablera emiraten som en regional makt. I Jemen har FAE tre centrala uppdrag som är separata från deras stöd till Saudikoalitionen. Först handlar det om att krossa politisk islam i alla former. Sedan handlar det om kontroll över den strategiskt viktiga kustremsan mot Röda havet - med ett smalt sund mot Afrikas horn, där FAE redan har etablerat militärbaser i Djibouti och Eritrea. Den tredje saken handlar om att utveckla och förstärka deras egna specialstyrkor, som tränar och har uppsikt över lokala ombud som Säkerhetsbältestrupperna.

Den alltmer visuella jakten på dessa geopolitiska aktioner har inte nödvändigtvis imponerat på deras skenbart allierade i Jemen. I somras spreds kritiken mot FAE i Aden, särskilt bland de fattiga, som hade trott att närvaron av deras väldigt rika grannar skulle göra deras liv bättre. Istället blev elförsörjningen sämre, sjukdomar som går att förebygga spreds och kollapsen av den jemenitiska rialen gjorde de ännu fattigare.

I september kom ett utbrott av demonstrationer i Aden och resten av södern gällande ekonomins tillstånd. Då hade allt hopp om en ny utveckling försvunnit och entusiasmen för det separatistiska rådet hade glidit över i gräl inom gruppen och nya rivaliteter. T.o.m bland emiratens mest inbitna allierade, salafisterna, fanns det en växande förbittring över att bli använd som kanonmat i någon annans krig.

Det var precis som en salafistisk motståndsledare som slutade kriga bredvid emiraten argt sade till mig: "Varför skickar vi våra bästa män för att dö vid fronten - och bombar civila som sitter fast mellan oss och Huthierna - bara för att de vill kontrollera kusten?"

På ett litet hotellrum i en av de fattigare delarna av Aden satt jag med tre ledare från Sydrörelsen, alla hade krigat i motståndet och alla såg sig tidigare som vänner till emiraten, från vilka de hade fått vapen, pengar och lastbilar. Men alla sade att under det senaste året hade de blivit måltavlor för arresteringar eller lönnmord av styrkor från Säkerhetsbältet. "Ett krig mot dem är bara en tidsfråga," sade en av dem.

Alla tre har nu gått med i Hadi-lägret. Jag frågade en av dem - som spenderade flera år med att kampanja för ett självständigt söder - varför han plötsligt stod emot emiraten och rådet. "Vi ville ha ett söder baserat på statliga institutioner och inte på miliser," svarade han. "Vad vi har nu är ett tillstånd av kaos där maskerade män med vapen dödar och griper hur de vill. Det här är inte det södra Jemen som jag har kampanjat för. Antingen tar emiraten södern och utropar det till deras koloni, eller så måste de respektera folket och presidenten."

Vid mitt senaste besök till den salafistiska shejken i Aden fann jag honom förtvivlad. "Södern har styrts av sydlänningarna under de senaste tre åren och ändå har det varit ett misslyckande," sade han. Han insisterade på att emiraten måste stanna, för om de lämnar "kan Aden lätt falla igen och alla dessa enheter kommer kriga mot varandra. Vi behöver att de stannar. Samtidigt är jag frustrerad över misstagen de begår. Jag förstår att de fortfarande lär sig, för de har inte erfarenheten av att vara en imperienation, men de uppträder med samma arrogans som en imperienation."

Hans slutsats var: "Jag vet att två år inte är någon lång tid i livet för en nation som försöker bygga ett imperium, men det är en väldigt kort tid för att förvandla dina vänner till dina fiender."

• Följ Långläsningen på Twitter på @gdnlongread, eller anmäl dig och få långläsningen veckovis på e-mejl här: https://www.theguardian.com/info/ng-interactive/2017/may/05/sign-up-for-the-long-read-email

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...