• Saker och ting har känts städade och bleka sedan fotbollen återvände efter nedstängningen

• Att få tillbaka fansen på arenorna måste vara prioriteten för att återuppliva spelet

• Regeln med fem inhoppare känns som något man smugglat in för att gagna de rikare klubbarna

Saker och ting har känts städade och bleka sedan fotbollen började om igen efter nedstängningen.

AV: Oliver Holt, Mail on Sunday, söndag 12 juli, 2020:

En halvtimme innan avspark i returmötet i League One's play-off semifinal mellan Oxford United och Portsmouth i måndags kväll körde en vit lastbil in på bilparkeringen utanför the Kassam Stadium.

Tjugo blåa lastpallar hade lastats upp på höjden på flaket så att stapeln sträckte sig ungefär sex feet (1,82 meter) ovanför förarhytten.

Det finns bara tre sidor på the Kassam. Den fjärde har aldrig byggts. Så bakom ena målet är det bara en låg mur som separerar planen från bilparkeringen. Lastbilschauffören hade gjort sin läxa.

Några fotbollsfans satte sig på en lastbil för att kunna se Oxford United mot Portsmouth.

Polisen flyttade på honom men han cirklade runt och parkerade några meter bort på platserna reserverade för kunder till biokomplexet, som är stängt. Efter det lät de honom vara.

Precis innan avspark klättrade chauffören upp högst upp på pallstapeln och öppnade en öl. Han var 20 meter från planen men han hade en ostörd utsikt över den tomma arenan. En annan man klättrade också upp, skakade hans hand och satte sig bredvid honom. Andra personer följde efter och när matchen sparkade igång började de sjunga och jubla.

Snart såg man 10 Portsmouth-fans betänkligt uppflugna högst upp på pallarna, engelsk fotbolls första åskådare på nästan fyra månader. De började sjunga mot väggen av fans utklippta i kartong bakom det andra målet, fansen som fotbollen har ersatt dem med. Det äkta konfronterade bedragarna. "Where were you at Fratton Park?" skrek dem. Den stumma armén av kartongurklipp stirrade tillbaka på dem.

För människor som inte kan engelsk fotboll, som inte är stöpta i den, var kanske det ögonblicket obetydligt. För de av oss som var där, som socialt distanserade satt på läktaren, med masker för våra ansikten, var det ett ögonblick av glädje. Det var som ett andetag med rent syre. Förbjudet sedan spelet kom tillbaka städat och blekt förra månaden, det var den första anblicken av fotbollens själ.

De har sagt att fotbollen är tillbaka men det är den inte riktigt. Vad är poängen med att sätta upp ett drama om det spelas inför tomma teatrar? Jag är ledsen, men jag har varit på några matcher bakom stängda dörrar och det har varit intressant att se matcher och ögonblick av skicklighet och uttryck men låt oss sluta låtsas att fotbollen är tillbaka. Vad vi har är en blek imitation av fotboll.

Vi känner dessa arenor som våra som kittlar av känslor och passion och dispyter och ilska och svordomar och böner och skratt och gråt och kramar och stampningar och skrik och suckar och axelryckningar och vredesutbrott och förmaningar och konflikter och lösningar och förtvivlan och triumfer och pekningar och vinkningar och flykter och av liv. Nu är de platser som ekar och klingar och försöker lura våra hjärnor med sina kartongutklippta fans och deras fejkade publikljud.

Allt detta är nödvändigt, det vet vi, och vi accepterar det för att fansens säkerhet är av största vikt och alternativet var att tv-bolagen bad om att få tillbaka deras miljarder och att engelsk fotboll skulle kastas in i en oändlig nedbrytning.

Under veckorna sedan omstarten har det ändå framkallat ögonblick som får hjärtat att sjunga. Kevin De Bruyne har spelat mer majestätiskt än någonsin, det har varit rafflande att se det fortsatta genombrottet hos Mason Greenwood i Manchester United och det var ett nöje att se glädjen hos Chris Wilder när hans Sheffield United-lag gjorde ett vinstmål i sista minuten mot Wolves i onsdags. Vissa saker överträffar tomheten.

Utan publik har för många fotbollsmatcher sett ut som träningsmatcher sedan omstarten.

Andra saker gör det inte. Utan publik har för många matcher sett ut som träningsmatcher. Utan fans accepterar lag med lägre kvalitet deras öden mot de stora pojkarna betydligt mer lättvindigt än de gjorde när de hade sina supportrar där som hejade på dem, vägrade att låta dem bli nedslagna, vägrade att låta dem ge upp.

Newcastles kapitulation i FA-cupen mot Manchester City på St James' Park i slutet av förra månaden var ett bra exempel. Många lag har blivit utspelade av City. Det finns inget att skämmas för i det. Men Newcastle hade inte varit fullt så golvade inför 50,000 skrikande Geordies.

Och skulle Spurs ha rullat över så fogligt mot Sheffield United att Jose Mourinho sa att han kände sig "störd" av deras brist på vilja om tusentals av deras fans hade varit inpackade på bortasektionen på Bramall Lane för 10 dagar sedan?

Nu när den inhemska säsongen närmar sig sitt slut har Jurgen Klopps dominanta Liverpool-lag bekräftats som titelvinnare och nedflyttnings- och uppflyttningsfrågorna håller på att bli besvarade, men då börjar en bredare fundering växa fram: kommer vi någonsin att få tillbaka fotbollen som vi kände den innan coronaviruset, eller håller den på att förändras så fundamentalt att den kommer bli oigenkännlig?

Spelet känns förvandlat, fler pauser, fler avbytare, fler avbrott, mindre flyt i spelet.

Det känns nästan som att en kupp mot fotbollen har skett under nedstängningen. Plötsligt är det ett förvandlat spel. Fler pauser, fler avbytare, fler avbrott, fler protester, mindre rytm, mindre flyt i spelet. Det börjar se ut som ett annat spel. Så när fansen får komma tillbaka, kommer de då att gilla vad de ser? När de får komma tillbaka, kommer de då att vilja stanna kvar?

Jag är inte säker på att fotbollen riktigt ser omfattningen på uppdraget det står inför med att vinna tillbaka fansen. Maktbalansen mellan klubbar och supportrar har skiftat under nedstängningen.

Fans var tidigare degraderade till kassakossor, kunder att skinna i stora klubbshoppar och vid vändkorsen, handelsvaror som man tog för givet. Men synen och ljuden från dessa tomma arenor har påmint oss om att de är spelets livsnerv. Vi vet redan att vi kan sätta ett pris på viktigheten av supportrar för "produkten".

De som visar matcherna tvingade the Premier League att betala dem ett avdrag på £330 miljoner (3,83 miljarder kr) för delen av säsongen som spelas bakom stängda dörrar för att frånvaron av fans och atmosfären de skapar sänkte värdet på tittarupplevelsen.

Sträck ut den metoden och tillämpa den på en hel säsong och det visar sig att fansen är värda £1,4 miljarder (16,2 miljarder kr) per säsong för våra klubbar i högsta ligan.

Klubbarna borde betala dem för att komma till matcherna istället för tvärtom. Säsongbiljetterna borde vara gratis. Vi kan nu klart och tydligt se att fansen tjänar pengar åt klubbarna och klubbarna ber dem att betala för privilegiet. Siffrorna berättar för oss vad vi redan visste och vad som bekräftas vid varje själlös match spelad bakom stängda dörrar: fotboll är ingenting utan fans.

De berättar även för oss att spelet borde rikta mer uppmärksamhet mot fansens bekymmer, för förutom bredare bekymmer gällande huruvida vi någonsin kommer vara bekväma i folksamlingar på 50,000 människor igen, finns det en växande oro för spelets riktning och de nya reglerna som har antagits under coronaviruskrisen.

Under loppet av en säsong har engelsk fotboll snabbt accelererat mot en idrottsmodell som har alltmer tydliga likheter med the NFL och deras stackatorytm, deras konstanta avbrott, de för tv-reklam perfekta time-out-ögonblicken och deras videorepriser. Man kan älska the NFL och ändå djupt beklaga sättet på vilket vårt spel verkar försöka imitera det.

VAR är en del av problemet. Introduceringen av det i början av säsongen var en seger för logik och teknologi. Implementeringen av det har varit kaotiskt. Ludditer har aldrig gett det en chans, men man kan heller inte säga att det har hjälpt sig själv. Misslyckandet med att inkludera matchgående fans i den beslutsfattande processen och att kommunicera med dem om varför det sker en fördröjning har varit oförlåtligt.

Tiden det tog förra veckan att komma fram till Eddie Nketiahs röda kort för Arsenal mot Leicester och att sedan gå in och titta på huruvida det var en offside i uppbyggnaden till Jamie Vardys kvittering i samma match kändes oacceptabelt. Beslutsfattandet bör gå snabbare. Det känns som att det går långsammare.

Det finns även en förståelig oro gällande nyheten om att regeln som låter lagen använda fem inhoppare den här säsongen kommer förlängas till nästa säsong. Den introducerades för att hjälpa spelarnas välmående under en tid med många matcher på få dagar och bevarandet av den känns som något som i mörkret smugglats in till de rikare klubbarna.

Ingen ville ha detta. Man har inte konsulterat fansen överhuvudtaget. Och det krävs inte att man har Lloyd Georges hjärna för att räkna ut att det är en regel som kommer underlätta för de rikare klubbarna, som har trupperna packade med större antal skickliga spelare. Det finns tillräckligt med regler redan som står på de rikas sida. Vi behöver inte en till.

Detta innan vi funderar på skadan regeln med fem inhoppare gör för spelets rytm. Ja, varje klubb har fortfarande bara tre möjligheter att göra byten men verkligheten med massbyten är att flytet i spelet förloras. Att ett lag introducerar tre avbytare på en gång är inte ovanligt nu. Det är som att matchen börjar igen.

Drickpauserna som har dykt upp sedan omstarten har också ökat känslan av avbrott. Wilder har redan påpekat att managers som Arsenals Mikel Arteta har använt pauserna som extra halvtidspauser, utnyttjat dem som möjligheter till extra coachning. Om ett lag har kämpat till sig en fördel med bra flyt i spelet försvinner den ofta efter vattenpauserna.

The NFL är kalibrerat runt sådana avbrott. Vårt spel är inte det. Vårt spel är som bäst när det byggs runt svallvågor av flyt och perioder av press och perioder av heroiskt motstånd.

T o m med fansen tillbaka, eller kanske särskilt när fansen är tillbaka, kommer utbredningen av dessa nya avbrott att förstöra dessa rytmer och hur de stiger och faller.

Om allt detta gjordes i krishanteringens namn, då kunde vi stå ut med det. Men vad som skulle vara temporärt börjar redan bli permanent. Det känns inte rätt. Det känns som att det smygs in och det känns fel. Förändringar kommer in i spelet som fundamentalt ändrar dess natur och allt detta utan att fansen får en chans att uttrycka deras känslor.

The Premier League spelar ett farligt spel. De verkar vara i förnekelse. De brukade sitta med alla korten på handen, men det gör de inte nu längre. De måste förstå att även om några supportrar kommer springa tillbaka så fort de kan, så kommer andra att vara mer försiktiga.

Kanske kommer det bero på att de inte längre kommer känna sig bekväma på arenor med tiotusentals andra människor. Kanske kommer det bero på att de har vant sig vid att spendera mindre pengar under nedstängningen. Kanske kommer det bero på att de har blivit av med sina jobb och att de inte längre har den disponibla inkomsten som the Premier League kräver av deras supportrar och deras familjer.

Kanske kommer det bero på att de har omvärderat deras prioriteringar under krisen och bestämt att de är trötta på att de tas för givna av klubbar och matchställstillverkare som har missbrukat deras lojalitet och att de hellre kommer spendera deras pengar någon annanstans.

Fotbollen måste nu, mer än någonsin, göra det till en prioritet att få fansen tillbaka till arenorna så snart det är säkert igen. Desto längre de är frånvarande, desto snabbare kommer spelet att förtvina och desto svårare kommer det bli att återuppliva det.

West Hams vice ordförande Karren Brady sa att planen är att ha supportrarna tillbaka på fulla arenor i september igen, vilket skulle vara positivt för ligan. Om regeringen kan få tillbaka publiken till biografer och teatrar måste the Premier League övertyga dem om att de kan få fotbollsfansen tillbaka på arenorna. Om de inte har kommit tillbaka tidigt nästa säsong så kommer spelet befinna sig i ännu större problem.

Men även om de kommer tillbaka snart är faran för engelsk fotboll att publiken kommer komma tillbaka till ett spel den inte längre känner igen och inte längre älskar, ett spel med ändrad rytm och främmande avbrott och underliga pauser och påhitt riktade till de mäktigaste klubbarnas fördel som gör det ännu svårare för the Premier League att behålla illusionen om den oförutsägbarhet som mycket av dess attraktion baseras på.

Den vill kanske ha tillbaka fotbollen som den var men det är som att the Premier League och fotbollens myndigheter tror att de fortfarande existerar i en värld där de kan behandla fans med förakt.

De kan komma att få se att deras värld har förändrats. De kan komma att få se att makten har flyttats bort från dem. De kan komma att åka på ett tufft uppvaknande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...