Av Vår Historiska Personal Will Meetagain

Yes! Regeringen har bestämt att nu är tiden rätt för att fira den historiska prestationen i den här nationens triumf över Europa

Virus i Europa Dagen kommer uppmärksamma ögonblicket då Storbritanniens dödstal toppade hela kontinentens. Den här enastående prestationen ansågs omöjlig vid början av kriget mot coronaviruset, men tack vare ledarskapet från premiärministern, Johnson Churchill, blev det, i maj 2020, en sanslös verklighet.

Amerika kom in sent och kommer tveklöst ta hem segern i den globala statistiken, men det är Storbritannien som ensam herre på toppen i Europa som måste få berömmet och skriva in sig i historieböckerna.

En talesman för den brittiska regeringen sade: "Det här har uppnåtts av den rena övertygelsen hos ledningen om att göra så lite som möjligt under den tidiga fasen av kriget och sedan reagera extremt långsamt på händelser varefter de dykt upp."

Under slagordet Best we Forget (istället för det vanliga, LEST we forget - så att vi inte glömmer) ber man nu nationen att samlas tillsammans och uttrycka deras glädje för vad premiärministern kallar "en succé" och som han hoppas för alltid kommer bli ihågkommen på fel sätt.

Den tacksamma allmänheten förväntas inte inta gatorna i stora antal och inte dansa i fontänerna på Trafalgar Square, i så fall kommer de arresteras.

Istället kommer de sitta hemma, vifta med flaggor och sjunga den fantastiska krigstids-hiten We'll meet again on Zoom av Dame Viral Lynn.

Att återuppta säsongen är absurt och "säkerhetsidéerna" är fruktansvärda, men oavsett vad fotbollen bestämmer måste den bestämma det tillsammans

"Vad som är säkert är att fotbollen producerad i slutet av den här processen kommer se fruktansvärd ut och kännas fruktansvärd. Det här är sport som en bestraffning, sport som tvingas ner i strupen som otäck medicin." Illustration: Gary Neill/The Guardian

AV: Barney Ronay, the Guardian, lördag 9 maj, 2020:

"Du äter ensam, du sätter i halsen." Under åren av välstånd blev det en vana att jämföra Premier Leagues maktutövning - alltid med ett inslag av beundran - med strukturerna i en maffiafamilj.

Det är inte svårt att se varför: kaptenernas hierarki, den underbart hänsynslösa känslan av enighet, av en kartell med självdrivande intressen. Men ändå är grejen med maffiafamiljer att ibland börjar dessa intressen dra åt olika håll. Inom den världen refererar man ibland till att den som går sin egen väg "äter ensam", med en säkerhet i att dåliga saker kommer följa - och värst av allt, att dåliga affärer kommer följa.

Om de senaste veckorna berättar någonting för oss är det att det finns flera element inom den engelska fotbollens styrande familj som äter ensamma just nu. Premier Leagues framgångar har varit djupgående och briljant förvaltade. Men för första gången står den nu inför ett genuint existentiellt hot. Pratet i den större världen handlar om korrigeringar, generationsskiften och föråldrade modeller. Det här är en tid att trampa väldigt, väldigt försiktigt.

Istället för det har vi, well... vad exakt? Två signifikativa saker kommer hända inom de närmaste dagarna. Först kommer regeringen annonsera någon sorts mild uppluckring av nedstängningen, en process som fotbollen, precis som så många andra näringsgrenar, uppskattar.

De vanliga ansiktena kommer dyka upp på podierna täckta av slagord. Hälsoministern, Matt Hancock, kommer tveklöst vara närvarande, en minister som i sina offentliga framträdanden alltmer påminner om den sortens fördömda sci-fi-underbefälhavare vars öde det är att annonsera att han har situationen under kontroll sir och att vi övergår till warp-hastighet nu, precis när bron delas i två delar av en förgörarblixt och hans sugs ut i det skallsmällande djupa rymdvakuumet.

Kanske kommer Boris Johnson t o m att adressera nationen igen, vilket kanske bara betyder goda nyheter för affärsverksamheten fotboll, med tanke på att det här är en premiärminister som agerar som den leende damfiguren i en tysk väderklocka, hon som bara dyker upp när det finns fint väder att rapportera.

Bakom allt detta kommer det finnas press, lobbyverksamhet och ett käbbel om en form av ord som hintar om att framsteg görs. Detta kommer sedan matas in i Premier Leagues eget måndagsmöte.

Här kommer medlemmar att arbeta fram något sorts schema, informerade av deras egna, av läckor ansatta, interna stridigheter. Det här är ett gräl som alltmer äger rum med grannarnas insikt, och får den engelska elitfotbollen att se ut mindre som en familj, mer som en lös ansamling besticklighet, kortsiktighet och girighet. Hallå! Vem kunde ha anat det?

Låt oss vara tydliga på den här punkten. Inget spinn eller några ägda intressen. Här har ni dialogen som ledde oss till den här punkten. Första principen: det är uppenbart att ingen i England bör spela professionell fotboll den här sommaren. Det finns inte tid att spela matcherna. Det är inte medicinskt säkert. Träna ordentligt, planera ordentligt. Starta om i augusti. Slut.

Stora Fotbollen: Men, det står £1 miljard (12,12 miljarder kr) på spel.

Ok. Well, bara avstå från den delen av säsongen. Mer pengar kommer att komma. Ni kan absorbera detta.

Stora Fotbollen: Öh, det kan vi inte. Våra finanser är sinnessjuka. Vi spenderar £3 miljarder (36,3 miljarder kr), eller 70% av inkomsterna, på löner. Några av oss som är på väg upp spenderar mer än vi tjänar på löner. Vi är rika, men också hänsynslösa och giriga.

Ok. Gå då in gemensamt för att bevara modellen. Dela på smällen så förnuftigt ni kan. Ni sitter alla i det här tillsammans.

Stora Fotbollen: Öh, det kan vi inte för det gör vi inte. De som åker ur kan mycket väl stämma oss. Spelare kommer byta klubb om vi drar ner lönerna. Tv-bolagen väntar vid grindarna. Ingenting fungerar. Det finns inte tillräckligt med livbåtar. Slutresultat: att spela matcherna är absurt. Men vi måste ändå spela matcherna.

Och det är här vi äntrar en värld med fruktansvärda idéer. Biologiskt säker fotboll. Inte biologiskt säkra kärnkraftverk eller biologiskt säker matproduktion. Nej. Biologiskt säker fotboll, ord som i sig själva uttrycker att något riktigt idiotiskt håller på att hända här.

Men strunta i det. Låt det fortsätta komma. Om man spottar får man gult kort. Personer över 70 portade. Obligatoriskt att bära snood. Sexförbud. Sänkt matchtid. En liga med 23 lag. Det finns mycket mer av det här på väg in, varje justering gör det lite mer till Länge leve Bernie, en annan version av att marschera runt med detta grånande lik och låtsas att det fortfarande har det fantastiskt vid poolen.

Vad som är säkert är att fotbollen producerad i slutet av den här processen kommer se fruktansvärd ut och kännas fruktansvärd. Det här är sport som en bestraffning, sport som tvingas ner i strupen som otäck medicin. Spelar detta någon roll? Svaret är minsann ja, om så bara för att det finns mer diffusa hot där ute än hur man ska avsluta säsongen.

Över allt annat finns det ett pressande behov av att sköta om dina konsumenter, att prata med din bas, att åtminstone försöka presentera något sorts förnuftigt, sympatiskt ansikte. Premier Leagues popularitet ska man inte ta för given. Det är ett historiskt misstag, en baksmälla från 1900-talet, frukterna från tre årtionden med expertstyrning. Men det måste inte vara så här. Det normala har försvunnit. Imperier faller.

Ekonomer pratar redan om branscher med zombie-delar - som jumbo jets och multiplexer och ytor för massor av kontor. Fotbollens uppdrag nu är att se till så att så lite av dess modell som möjligt faller in i den kategorin. Föreställ er, till exempel, att inteckna din framtid mot den absoluta vissheten om att 80,000 människor kommer fortsätta sätta sig på flygplan för att samlas på din arena under hela året. Lycka till med att sälja biljetter till den toppmoderna hästspårvagnen.

Vad som är säkert är att det här är en tid för delade inte ensamma lösningar, och för den sortens ledarskap den onekligen säkre Richard Scudamore kanske hade erbjudit. Meddelandet är tydligt till hela den utökade klanen, från klubbar, till administratörer, till tv-bolag och spelare. Stå tillsammans, ät tillsammans, fasta tillsammans. Eller sätt i halsen.