Den våldsamma instabiliteten som nu sliter landet i småstycken är produkten av den ödesdigra invasionen för 20 år sedan

AV:Tim Black, kolumnist Spiked-online.com, onsdag 28 juli, 2021

USA kommer slutföra deras militära tillbakadragning från Afghanistan den 11 september. Många US-amerikanska trupper, precis som de från allierade nationer, har redan lämnat.

Resultatet har blivit alltför lätt att förutspå - talibanerna har svept fram som en flodvåg. Under endast de sex senaste veckorna har de tagit makten i över 100 av Afghanistans 407 distrikt, vilket betyder att de nu kontrollerar en majoritet (55 procent). Det ska medges att stora delar av territorierna är glesbefolkade och till största delen landsbygd och i vissa områden har regeringsstyrkor slagit tillbaka. Men det finns inte mycket som kamouflerar det faktum att talibanerna, störtade från tronen av USA för två årtionden sedan, på nytt är på stadig frammarsch.

Talibanerna har inga intentioner att nu känna sig nöjda. De har nu i princip belägrat ett antal storstäder, som Kandahar i söder och Kunduz i norr. USA tillhandahåller fortfarande luftstöd åt regeringsstyrkorna, men det kommer inte fortsätta så särskilt länge till.

Och vad händer då?

Den afghanska militären och polisen verkar inte vara kapabla att erbjuda särskilt mycket motstånd, särskilt utan något internationellt militärt stöd. Och det rapporteras om att regeringstrupper, demoraliserade och ledarlösa, redan har flytt många utposter och baser. Presidenten Ashraf Ghani har nu infört ett månadslångt utegångsförbud, men det känns inte särskilt troligt att det kommer hindra de talibanska styrkorna, som inte är kända för deras vilja att följa regeringens påbud.

I frånvaron av afghanska statliga trupper har enligt rapporterna f d krigsherrar börjat mobilisera privata miliser och själva regeringen har t o  m fört över ekonomiskt stöd till dem. En tillbakagång till kaoset efter sovjetkriget på det tidiga 90-talet, då Afghanistan slets i småstycken av stridande fraktioner, inklusive talibanerna, ser nu alltmer trolig ut.

Man skulle t o m kunna argumentera för att det redan händer. FN rapporterar att nästan dubbelt så många afghanska civila har dödats eller skadats i år jämfört med förra året. Offren i enbart maj och juni växte till den högsta nivån - över 1 600 - för den här perioden sedan FN började räkna antalen 2009.

För delar av den US-amerikanska och brittiska militären och deras politiska etablissemang, som alltid påhejade av de krigstörstande interventionskramarna i den liberala pressen, är Afghanistans nedstigning i inbördeskrig bevis - bevis för dårskapen i att lämna Afghanistan. Och bevis, till syvende och sist, för klokheten i att invadera.

Media har varit full av det. "Tillbakadragandet har placerat tillbaka Afghanistan på vägen till terror, kaos och söndervittring", påstår en ledartext i the Observer. The Financial Times säger att västs hittills ockuperande krafter måste stanna om de ska kunna fullfölja deras "moraliska förpliktelse till Afghanistans folk." Och CNN citerar den franske statsmannen Charles Maurice de Talleyrand: "Detta är värre än ett brott, det är en blunder."

"Det här", säger invasionens förkämpar och pekar på den försämrade situationen i Afghanistan, "är anledningen till att USA och deras allierade måste stanna i Afghanistan". De kommer motivera deras försvar av vad som i princip är en ockupation genom att säga att den inte behöver vara för evigt - bara tillräckligt länge för att man ska kunna komma överens om en fredlig lösning.

Men det är en vanföreställning. Det som händer i Afghanistan är egentligen inte en produkt av de US-amerikanska ledda styrkornas tillbakadragande. Nej, det är en produkt av intåget av de US-amerikanska ledda styrkorna - en produkt av invasionen av Afghanistan för 20 år sedan.

För det var den aktionen - först rättfärdigad som ett försök att ta hämnd på och eliminera al-Qaida, innan det spårade ur in i en icke tidsbegränsad ockupation - som gjorde dagens storbrand nästan oundviklig.

USA förstörde först det förtryckande men sammanbindande talibanska styret, som var resultatet av inbördeskriget på 1990-talet. Och sen försökte de tillsätta en ny regim i Afghanistan, detta då de kastade in Hamid Karzai för att leda Afghanistan på västs sätt.

Det skulle bli en konstitutionell demokrati. Det skulle finnas ett parlament, val och de tydligt utbasunerade förbättringarna för kvinnors rättigheter.

Men problemet, som en skarpsinnig kritiker uttrycker det, är att den här regeringen och den här staten styrd från Kabul, helt enkelt inte hade någon "landsomfattande legitimitet". Det var ett utländskt påläggande, ingen folklig skapelse. Det pumpades in miljarder dollar i Afghanistans unga statsapparat för att förstärka deras säkerhetsinfrastruktur och deras armé, men det illustrerade bara deras dödliga svaghet - den var ingenting utan västs fortsatta stöd.

Sedan kunde det bara fortsätta, som det har gjort med Karzai och sen Ghani vid makten, så länge som USA och deras allierade stöttade det. Så länge de finansierade det. Så länge internationella styrkor försvarade det. Men utan väst och deras förmåga att stötta upp det, skulle landets politiska och strukturella svagheter avslöjas för alla att se.

Och det är det som sker just nu. Västs tillbakadragande från Afghanistan har dragit tillbaka den afghanska statens huvudsakliga källa till styrka och legitimitet. Och det har tillåtit talibanerna, som under en längre tid faktiskt har frodats av illegitimiteten i vad de presenterar som den icke-afghanska staten, de fyller därmed det vakuum som de västerländska styrkorna brukade fylla.

De som nu argumenterar för att den rådande sönderdelningen av Afghanistan visar varför väst måste vara kvar missar poängen. För det som sönderdelas är det Afghanistan som väst försökte tvinga på det afghanska folket. Det var en produkt av tvång, och kan därför bara upprätthållas av tvång. Det fanns inte en chans att upprätthålla det status quo som rådde i Afghanistan post-2001 som inte involverade en oändlig ockupation av landet. Man kan verkligen kalla det ett evigt krig

Vad vi ser nu i den våldsamma instabiliteten som sliter sönder Afghanistan är inte dårskapen i ett tillbakadragande, utan grymheten i en invasion. Precis som Irak, Libyen och Syrien tidigare så borde Afghanistan vara ett åtal mot västerländska interventioner.

Tim Black är en spiked-kolumnist.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...