Från höger till vänster finns det ett överflöd på karikatyrer gällande arbetarklasslivet

AV: Ken McLaughlin, följande är ett redigerat utdrag från Stigma, and its Discontent (https://www.cambridgescholars.com/product/978-1-5275-6750-4), av Ken McLaughlin i spiked-online.com, fredag 14 maj, 2021

Brittiska council estates har sedan länge stigmatiserats. De ses som platser befolkade av vad den högerpolitiske forskaren Charles Murray refererar till som "underklassen". Platser där arbetslöshet, fattigdom och tillhörande problem omarbetas till kulturella problem istället för ekonomiska eller politiska.

Ett framträdande exempel på en sådan stigmatisering var den nedsättande benämningen "chav", som äntrade den allmänna diskursen under det tidiga 2000-talet. Det refererade till en typ av antisocial, outbildad, ung person klädd i en särskild sorts kläder. Senare användes det av vissa som en förkortning av "council housed and violent" (ungefär: council house-boende och våldsam).

Bilden av en chav i media, vilket tv-program som Little Britain aktualiserar, ger liv åt rädslan för "dem" - de ociviliserade horderna som hotar och dränerar civilsamhället. Vanliga journalister ramar ofta in de mest extrema karaktärerna inom arbetarklassamhällena som representanter för en hel demografi. Titta på fallet med Karen Matthews, vars dotter Shannon försvann i februari 2008. Det ledde till en enorm förbrytarjakt innan det kom fram att Matthews själv hade gömt henne i hopp om att få lite belöningspengar. I the Observer refererades det till Matthews som "representativ för en otillräcklig underklass, ett trasigt samhälle, en föräldrageneration endast bekymrad över deras egna barnsliga känslor". På samma sätt tyckte en ledarkolumn i the Daily Express att "de fattiga" helt enkelt var "Karen Matthews-brigaden... kapabla att göra välfärdsberoende till ett karriärsval och spotta ur sig barn som de inte har några intentioner att stötta" (1).

I Chavs: föraktet för arbetsklassen diskuterade journalisten Owen Jones skillnaden på respons inom media gällande Madeleine McCanns försvinnande i maj 2007 och Shannon Matthews i februari 2008. Det förstnämnda fallet genererade tre gånger så mycket mediebevakning som det sistnämnda. Två veckor efter respektive bortförande var summan insamlad för att hjälpa till att hitta dem £2,6 miljoner (30,6 miljoner kr) för Madeleine, men endast £25,000 (294,700 kr) för Shannon. Många politiker, kändisar och journalister gick ut offentligt och hoppades att Madeleine skulle hittas levande och välmående; väldigt få gjorde samma sak för Shannon.

I ett försök att förklara denna skillnad noterar Jones hur familjen McCann var yrkesverksamma medlemmar av medelklassen, bildsköna och regelbundna kyrkobesökare. De representerade alltså ett nästan idealiskt porträtt av medelklasslivet. Familjen Matthews var nästan deras raka motsats. Shannons mamma hade sju barn med fem olika män, arbetade inte och såg ovårdad ut i billiga kläder. För medelklassmedia var hon inte "en av oss".

Självklart kom det fram att Matthews faktiskt var en hemsk person. Som jag redan har skrivit så hittades Shannon vid liv och välmående. Hennes mamma och hennes pojkvän hade drogat och kidnappat henne i hopp om att få lite belöningspengar.

Men istället för att Matthews sågs som en avvikelse blev hon snabbt representativ för en hel demografi i mediernas porträtteringar av invånarna i arbetarklassens council estates. Precis som Jones påpekar så genererade fallet med den seriemördande allmänläkaren Harold Shipman rättmätigt mycket avsky, men det ledde inte till att alla doktorer porträtterades som moraliskt depraverade.

När det demoniserade hyreshusområdet i Dewsbury, West Yorkshire, där Karen Matthews bodde som ett område befolkat av en vild och djurisk underklass som "breed for greed" (ungefär: förökar sig av girighet), som en konservativ stadsfullmäktige uttryckte det, tvingades media att ignorera vissa aspekter av fallet som inte passade in i deras berättelse. T ex så ignorerade de hur lokalsamhället hade gått ihop tillsammans för att hjälpa till och leta efter Shannon, hur de genomförde egna sökningar och grävde djupt i sina egna fickor för att hjälpa till och finansiera denna vädjan om hjälp.

Karen Matthews förs bort av poliser den 17 mars 2008 i Dewsbury, England.

Det verkar som att de värsta exemplen på arbetarklassmänniskor ofta porträtteras som normen. Skaparna av Little Britain, Matt Lucas och David Walliams, fick en del kritik för att de var två personer som utbildats i privatskola och var rika och sedan porträtterade karikatyrer av arbetarklassens liv. Men då han talade i deras försvar sa Lucas följande: "Om observationen bär på sanning och är rolig, varför ska det då spela någon roll vem som gör observationen?" För journalisten Richard Littlejohn "fångade Matt Lucas och David Walliams Burberry-klädda chavs helt perfekt den hemska verkligheten i så stora delar av vårt moderna landskap" (2). Sådana attityder är inte ovanliga i vissa kretsar. Det verkar som att många kommentatorer från medelklassmedia ser dem som bor i council estates som barbarer vid stadens portar, en massa att frukta så att de inte infekterar det "respektabla" samhället.

2020 ledde en ökning av kulturella känsligheter gällande ras och det ökande framträdandet av transpolitik och ideologi i mainstream-samhället till att Lucas och Walliams bad om ursäkt för karaktärer i deras tidigare program. De uttryckte ånger för att ha gjort sig roliga på bekostnad av etniska identiteter, "blacking up" (sminka sig mörkt för att se ut som en svart person) och för deras hånfulla porträttering av två transvestiter. De hade bråttom att slå fast att de inte skulle ta tillbaka dessa karaktärer i eventuella framtida programserier. Men det var slående att se att det inte kom några uppmaningar om en ursäkt - komikerna kände heller inget behov av att be om ursäkt - för den groteska karikatyren av arbetarklassmammor i form av deras karaktär Vicky Pollard.

T o m sympatiska porträtteringar av arbetarklasslivet, som Paul Abbots halvt självbiografiska tv-serie Shameless, som handlar om en familj som lever på välfärdsbidrag och har mycket sex, kan ytterligare förankra negativa attityder. Precis som kritiker har påpekat så samtidigt som serien är rolig och generellt sett sympatisk mot karaktärerna, misslyckas Shameless med att erbjuda någon slags diskussion om, t ex, avindustrialiseringen och förlusten av arbetstillfällen för att visa hur karaktärerna hamnade i situationen de befinner sig i. Istället ses fattigdom helt enkelt som ett livsstilsval av de "otillräckliga" fattiga. Med andra ord riskerar det att normalisera en situation som faktiskt är resultatet av sociopolitiska förändringar.

Beväpna stigmat

Genom att porträttera de värsta exemplen av den fattiga arbetarklassen som normen och inte titta in bakom livsstilarna hos de som bor i council estates porträtteras inte klass som en social relation, utan som en identitet - och för den fattigaste delen av samhället, underklassen eller prekariatet, ses det som en identitet de själva har valt och som de gillar att vältra sig i.

Porträtteringen av de fattiga som en underklass gör de även rasiserade. Deras uppträdande och materiella brist ses delvis som ärftligt, en beteendepatologi överförd från en generation till nästa. För många som tillhör den samtida vänstern är allt detta en form av "giftig klassgalla", en sorts "social rasism".

Men detta döljer den diskursiva kraften i stereotypen. För det här ofta bittra porträttet gör inte bara fattigdom naturligt. Det legitimerar även "den sociala undergivenheten hos de mest socialt och ekonomiskt missgynnade medborgarna inom staten" (3).

Vidare så argumenterar sociologen Loïc Wacquant för att det skulle vara ett misstag att se stigmatiseringen av arbetarklassen enbart som en produkt av politiska beslut som marginaliserar specifika grupper, som asylsökande och de arbetslösa. Det är mer en process som befäster och legitimerar ojämlikheter och orättvisor. Det gör att stadens fattiga kan stötas bort "till marginalerna och sprickorna i de sociala och fysiska rummen" (4).

I korta ordalag är det här vad sociologen Graham Scambler kallar "beväpningen av stigma". Skam och skuldbeläggning kombineras på ett sådant sätt att de fattiga kan ses som arkitekter till deras egen svåra situation och därför kan de ignoreras. Stigmatiseringen, ja, den konstanta degraderingen av arbetarklassen, oavsett i den giftiga formen som många politiker och mediekommentatorer använder, eller i de mer humoristiska porträtteringarna av komiker, hjälper till att kratta vägen för att utvidga kontrollen över de fattigaste delarna av samhället.

Med tanke på hur viktig social klass är för människors liv, är det helt otroligt till vilken grad det saknas i samtidens politiska debatt. Självklart finns det referenser där om man letar efter dem, men detta styrker bara poängen. Under tidigare årtionden figurerade klass och klasskonflikter högt i de allmänna och politiska diskussionerna. Idag råder en fullständig kontrast och klasskampens språk har i princip kastats över bord från den politiska diskursen eller, som vi diskuterat här ovanför, klass ses som en identitet istället för en social relation.

Många akademiker och kommentatorer skyller exkluderingen av klass från den politiska diskursen på högerlutande politiker, sociala kommentatorer och media. Men det är inte bara de på högerkanten som är ansvariga för den här utvecklingen. Många som ser sig själva som vänsterlutande och progressiva har också hjälpt till att odla ett politiskt klimat där en förståelse för klass har en reducerad resonans. Vändningen mot identitetspolitik och kamper om kulturellt erkännande, samtidigt som det ofta har radikala rötter, kan vara precis lika skyldigt till försummandet av klassmässiga relationer och analyser. Identitetsaktivister vill kanske förbättra möjligheterna och villkoren för en särskild grupp. Men ett sådant mål förbättrar inte för samhällets massor som en helhet. På det sättet hjälper faktiskt många av identitetspolitikens förespråkare till att befästa kapitalismen. Exploateringsprocessen kan med oförminskad styrka fortsätta, bara varje grupp är lika mycket exploaterad.

Stigmatisera allmänheten

Idag gör de som ser sig själva som politiskt och socialt progressiva allt för att se till så att inget stigma sätts på människor utifrån vissa attribut, mest notabelt när det gäller ras, kön, sexualitet och funktionsnedsättning. Men precis som "chav"-fenomenet visar saknas ofta den respekten i relation till de som befinner sig i de lägre nivåerna av klassamhället. Att förr prata om stereotyper hos vissa grupper av människor ledde till en känsla av överlägsenhet hos dem som pekade ut andra som annorlunda. Detta betydde t ex att vita människor hade en högre status än svarta människor, män än kvinnor, heterosexuella än homosexuella. Även om måltavlorna idag må vara några andra, så är retoriken ofta väldigt mycket densamma. Och det är slående att se att sådana stämningar lika ofta kommer från dem som placerar sig själva till vänster på den politiska skalan som från dem till höger.

Sorgligt nog saknas ofta respekten för samhällets missgynnade i tankarna hos de som, uppenbarligen, påstår sig stå på deras sida. Det är lätt att forma åsikten att sådana aktivister föredrar att tala för arbetarklassen istället för med dem. Deras respekt är stor för människor som är offer i behov av aktivisters välvilja och godhet. När arbetarklassmänniskor uttrycker sin ilska gällande hur saker och ting är, eller engagerar sig i den demokratiska processen för att ändra status quo kan aktivistrespekten snart förvandlas till illa dolt förakt om det är så att engagemanget och uttrycken tar sig en annan form än de som aktivisterna själva föredrar.

Demonstranter brakar samman gällande Brexit under en demonstration på Trafalgar Square den 12 januari 2019.

Det kanske mest slående exemplet på senare tid av den här formen av acceptabel intolerans var reaktionen mot de som röstade Leave i EU-folkomröstningen 2016. Efter det att resultatet kommit fram befann sig Leave-väljarna under attack från många kommentatorer som ser sig själva som liberala. Leave-väljarna karaktäriserades som att de drevs av antiinvandringsrasism och som att de saknade utbildningsförmågorna för att förstå vad som stod på spel i folkomröstningen eller fördelarna som medlemskapet i EU skänkt dem. Enligt den dåvarande Labour-parlamentsledamoten Chuka Umunna, ordförande för parlamentsgruppen som jobbar med social integration, hade det skett en "demonisering av invandrare" p g a den "förgiftade tonen i debatten under EU-folkomröstningskampanjen och därefter", och "vi måste agera nu för att säkra våra mångfaldssamhällen från de som kränger hat och splittring". Innebörden här är att de som röstade Leave hade lurats av antiinvandringsretoriken hos vissa kampanjarbetare, och att ett latent hat mot utlänningar befinner sig i farozonen för att släppas lös om man inte agerar för att säkra invandrarsamhällen.

Enligt Miqdaad Versi, director för mediebevakning hos Muslimska rådet i Storbritannien, ska resultatet ha "öppnat en Pandoras ask full av trångsynthet och islamofobi". Precis som Umunna delar han ut skulden till "den politiska eliten", som eldade på "en splittrande folkomröstningskampanj som demoniserade invandrare genom att sprida uppdiktade skräckberättelser, samtidigt som man vädjade till den lägsta gemensamma nämnaren". För Antonia Bright från Rörelsen för rättvisa är "Brexit resultatet av den åldrade, obevekliga rasistiska syndabocksutpekningen av invandrare av politiker här, som pågått i årtionden". Veteranparlamentsledamoten från Labour Diane Abbott deklarerade att "Brexit-omröstningen, oavsett vad du tycker om den omröstningen, har adderat ännu en vridning av skruven för den framväxande rasismen".

Det stod snabbt klart att många av de som bor i nationens sönderfallna och avindustrialiserade zoner hade röstat för att lämna EU. Långt ifrån försök att förstå varför detta var fallet inledde många av de som röstade för att stanna kvar deras egen demoniseringsprocess. En alltför vanlig slutsats var att den atavistiska vita arbetarklassen är för korkad för att förstå deras egna bästa ekonomiska intressen, och ännu värre verkar de vara helt hängivna uppdraget att riva ner alla multikulturalismens bedrifter.

I förordet i deras bok The Rise of the Right (Högerns uppgång), som analyserar varför stora delar av den vita arbetarklassen har lämnat the Labour Party, summerar Simon Winlow och Steve Hall det politiska etablissemangets klentrogenhet inför resultatet av folkomröstningen:

"Såg inte [Leave-väljarna] de enorma fördelarna med kulturell mångfald? Hur kunde de inte vara sympatiska mot de miljontals människor som lämnat deras ursprungsland för att resa tusentals miles (1 000 miles = 1 609 km) i sökandet efter något bättre?

"Nationen satt fast i ett grepp kopplat av en ny och elakartad form av rasism, påstod det liberala kommentariatet, och regressiva element inom den gamla vita arbetarklassen var dess drivande kraft. Oskyldiga proletärer hade lurats av karriärpolitiker som hade spelat på och förvärrat en bevarad kulturell antagonism mot den icke-vita befolkningen... Den vita arbetarklassen hade helt klart fallit offer för mörka krafter villiga att piska fram rasism och främlingshat. En ny era av dumhet och blinda fördomar började växa fram." (5)

Faktum är att t o m några kommentatorer som i allmänhet är medvetna om problemen med stereotyper gick väldigt långa vägar för att sammanlänka kampanjtaktiken för Brexit med hat mot utlänningar och t o m med mord. T ex så diskuterade sociologen Imogen Tyler en affischkampanj av UKIP med det underförstådda budskapet att landet översvämmas av icke-vita invandrare, och hur, bara några timmar efter affischlanseringen, den EU-vänlige Labour-parlamentsledamoten Jo Cox mördades på öppen gata av en vit nationalist. Slutsatsen var tydlig: mordet på Cox var inte en isolerad tragedi, utan en extrem manifestation av farlig mobbmentalitet. För Tyler är över hela Europa "återuppvaknandet och utvidgningen av fascistiska ideologier, praktiseringar och dess politik uppenbar på varje nivå och i varenda sfär av det sociala livet." (6)

Den sortens kommentarer är till för att antyda att om man är för EU placerar det dig på en högre moralisk nivå än de "trångsynta anti-utlänningarna" som röstade för Brexit. Det resonemanget förbiser bekvämt det faktum att EU faktiskt inte alls är för den fria rörligheten, annars hade vi inte sett alla dessa människor drunkna i Medelhavet. Det var EU som byggde "Fort Europa", en blandning av juridiska, byråkratiska och fysiska barriärer för icke-européer, de "andra". För många EU-supportrar hjälper felaktighetens dominans i den fria rörligheten tveklöst till att lindra deras moraliska samvete - de kan demonisera deras politiska motståndare samtidigt som de ignorerar den svåra situationen för de som inte ses som en del av oss, de som inte är européer.

Vi såg en liknande stigmatisering i full sving under Covid-pandemin. I juni 2020, precis då Storbritannien höll på att avsluta sin första nedstängning och började lätta på reglerna för socialt umgänge och reserestriktionerna, upplevde landet en liten värmebölja där temperaturerna uppgick till 30 grader i vissa delar. Skolorna var stängda och många vuxna kunde inte gå till jobbet, så många familjer, individer och grupper med vänner tog möjligheten att njuta av lite frisk luft och solsken på stranden. Vissa semesterställen, som Bournemouth, hade tusentals besökare och deras stränder var fullpackade. För vissa kommentatorer, som journalisten James Moore, representerade strandbesökarna i Storbritannien en "lumpen minoritet" p g a röran de lämnade efter sig och att de struntade i reglerna för social distansering, regler införda för att förhindra spridningen av viruset.

Vad som var intressant gällande en del av mediebevakningen av detta och andra "massamlingar" var sättet på vilket olika fotolinser, vinklar och distanser kunde ge olika uppfattningar kring antalet människor närvarande och nivåerna av hur många som struntade i eller följde regeringens riktlinjer. De värsta bilderna användes oftast och de tolkades av många som bevis för den lumpna mobben som förorenar civilsamhället. Väldigt lite tankeverksamhet ägnades till pressen på dem som kanske inte har trädgårdar eller stora hus, och som har få lokala bekvämligheter att bege sig till då de försöker hålla sig själva och deras barn sysselsatta.

Bristen på sammanhang och motivering gällande många aspekter av nedstängningen, det faktum att regeringens ministrar och rådgivare själva brutit mot reglerna och de motstridiga budskapen från epidemiologer när det handlar om det bästa sättet att uppträda på måste räknas in som faktorer i de individuella besluten om hur man bäst spenderar en sällsynt solig dag.

Stigma handlar ofta om de uppfattade karaktärsbristerna hos "vissa människor" och hotet dessa människor sägs utgöra mot den annars så sunda samhällskroppen. Kanske hjälper det till att förklara fientligheten mot människor som avnjöt en dag på stranden under några ovanliga dagar med solsken efter veckor av regeringspålagd nedstängning. Vi känner kanske inte till deras individuella demografiska status, men "vi" kan vara säkra på att "de" saknar samma moraliska status som "oss".

Så stigma här är inte enbart en beskrivare. Istället används det som ett vapen av regeringen, media och politiska aktivister för att förhärda åsikterna mot en viss del av samhället, oavsett om de röstade för Brexit eller är människor som sökte uppskov från nedstängningen.

Ken McLaughlin är en senior föreläsare och docent i socialt arbete vid Manchester Metropolitan University.

Det ovanstående utdraget publicerads med tillstånd av Cambridge Scholars Publishing

https://www.cambridgescholars.com/product/978-1-5275-6750-4

Stigma, and its Discontents finns tillgängligt att köpa från Amazon (UK)) https://www.amazon.co.uk/exec/obidos/ASIN/1527567516/spiked

Alla bilder: Getty Images.

(1) Chavs: The Demonisation of the Working Class, av Owen Jones, Verso, 2011(citerad i Garrett, 2018, s.75)

(2) Citerad i Chavs: The Demonisation of the Working Class, av Owen Jones, Verso, 2011, s.128

(3) Revolting Subjects: Social Abjection and Resistance in Neoliberal Britain, av Imogen Tyler, Zeb Books, 2013, s.171

(4) Urban Outcasts: A Comparative Sociology of Advanced Marginality, av Loïc Wacquant, Polity Press, 2008, s.232

(5) The Rise of the Right: English Nationalism and the transformation of working-class politics, av Simon Winlow et al, Policy Press, 2017, s.198

(6) Stigma: the Machinery of Inequality, av Imogen Tyler, Zed Books, 2020, s.135

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...