Det här polisdramat med stor budget om Weimartiden har gott om resonans i samtiden. Och ännu mer omåttlighet…

Volker Bruch som Gereon Rath i Babylon Berlin - framlyft som den dyraste tyska tv-serien som någonsin gjorts. Fotograf: Frédéric Batier/X Filme

AV: Sam Wollaston, the Guardian, måndag 6 november, 2017

Ett ånglok som skyndar målmedvetet genom natten stoppas plötsligt, det skriker och slår gnistor om hjulen mot rälsen, av ett brinnande träd som faller ner över järnvägen. Män med vapen - trotskistiska tågkapare - dyker upp ur buskarna; de kommer inte skada lokföraren och hans kompis, säger de, de vill bara ha deras uniformer. En godsvagn - vars innehåll är hemligt, men jag misstänker att det är något farligt och omstörtande - dras fram av hästar från ett sidospår och kopplas på. Lokföraren och hans kompis skjuts i huvudet; trotskisterna ljög, det är deras tåg nu och de rör sig mot Berlin.

Allting leder till och alla ska till Berlin, Babylon Berlin, hjärtat av Weimarrepubliken (1919-1933). Det kan vara både den bästa och den sämsta platsen, nästan garanterat den mest intressanta platsen, i hela världen mellan de två världskrigen. En plats för alla möjliga sorters extrema ytterligheter - politiska, sociala, sexuella. Där råder hyperinflation, desperat fattigdom på gatorna, psykiskt ärrade veteraner från det tidigare kriget som ses som trasiga robotar redo att kastas på soptippen. Den populistiska extremhögern vinner mark, precis som på många andra håll i Europa. (Låter det bekant? Det här må vara drama om en specifik historisk tidsperiod men det finns en hel del resonans in i samtiden.) Glöm inte extremvänstern heller och den där Trotskijexpressen på väg mot huvudstaden i full fart.

På nattklubbarna visste man ingenting om vad som pågick där ute; de verkar inte bry sig, jazzåldern är i full fart, de festar som om det vore 1929, vilket det är. Sexet flödar också - alla med alla andra, alla håller på med det, det gamla Wie ist dein Vater. Det är fantastisk omåttlighet och oanständighet, en politisk malström och en tickande tidsinställd bomb. Jag tror att vi alla vet vart det här - och Tyskland - är på väg.

Så det är ingen dålig bakgrund till den här frikostiga serien på 16 delar som är baserad på Volker Kutschers  kriminalromaner. I förgrunden ser vi Gereon Rath, en kriminalkommissarie från Köln. Rath är även en veteran från det första kriget och han lider av posttraumatiskt stressyndrom. Han döljer sina skakningar genom att häva i sig små flaskor med morfin i smyg, vilket också får honom att glömma hans strikt katolska uppfostran. Det är ännu inte tydligt - tror jag inte - var Volker står politiskt. Eller exakt vad han sysslar med; well, han gör en räd mot utsvävande bibliska porrinspelningar, men han verkar även gräva djupare i (ännu) mörkare hemligheter. Och han gillar att dansa lika mycket som alla andra.

Lika spännande är Charlotte Ritter, som på dagen hittar jobb i polisens högkvarter där hon katalogiserar mord, detta för att precis hålla hennes familj vid liv. Men på nätterna släpper hon på alla tyglar, tillsammans med resten av Weimar.

Scenerna på nattklubbarna - plus det där tåget och återskapningarna av utomhusmiljön i Berlin på det sena 20-talet - är fabulösa och helt fantastiska och reflekterar den massiva omfattningen och ambitionen med Babylon Berlin. Det är den dyraste tyska tv-serien någonsin. Den första säsongen kostade €38m (504 miljoner kr), tog sex månader att filma på 300 olika platser och de använde 5 000 statister; det är bokstavligt talat det största som kommit från Tyskland sedan luftskeppet Hindenburg. Men kommer serien att krascha och brinna, eller flyga högt över resten av världen?

Det är tydligt att det är målet, internationell succé. Vilket kan vara både en bra sak och en inte så bra sak. Att kasta pengar på något för att skapa en tid och en plats (oavsett hur fascinerande det än är - och oavsett hur mycket det står i samklang med vad som pågår nu), plus fabulösa klubb/dans-sekvenser, skapar inte i sig ett fantastiskt drama - titta bara på det orimliga Vinyl och The Get Down. Det här är mycket bättre än båda dem - för det är baserat på kriminalromaner, så det finns ett driv med spännande handling och karaktärsutveckling.

Men det finns även något lite intetsägande med det vilket jag tror delvis beror på seriens internationella ambition. Glöm luftskeppet Hindenburg, tänk på korvar (låt oss få in så många tyska stereotyper som möjligt). Det här är en exportkorv, inte lika starkt smaksatt som de gjorda för den inhemska marknaden, utan en som ska tilltala en bred palett… Nej, det fungerar inte riktigt, för Babylon Berlin har till stora delar - fast inte helt - tagits emot bra på hemmaplan.

Tänk på de andra textade dramerna som du har älskat på sistone - från Skandinavien, såklart, men även Island, Frankrike, Tyskland också (Deutschland 83). De har varit mycket mindre glittriga och glamourösa (och billigare) men lynnigare, knäppare och mer omslutande. I försöket att tilltala de många blir Babylon Berlin kanske mindre tilltalande för de få. Jag är verkligen med - fascinerad, involverad - men inte riktigt beroende. Kanske är det lite som med Gereons morfin, det kommer krävas mer än två små flaskor för att fastna helt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...