AV: Ryan O'Hanlon, ESPN.com-skribent, fredag 18 augusti, kl 10:45 (svensk tid), 2023

Vi har alla haft våra ögonblick. För mig var det förmodligen när Chelsea köpte Mychajlo Mudryk för en avgift som kan komma att stiga till €100 miljoner (1,19 miljarder kr) från Sjachtar Donetsk i januari.

Jag hade precis skrivit en artikel om hur Chelseas nya ägarskapsgrupp - Todd Boehly och Clearlake Capital - hade plockat in 12 nya spelare under de senaste sex månaderna. Det var en absurd operation som ledde till att ett av de bästa lagen i Europa plötsligt sjönk till bottenhalvan av Premier League. De skulle väl inte kunna fortsätta på den inslagna vägen?

Efter det att artikeln publicerades besegrade Chelsea Arsenal i jakten på Mudryk, en 22-årig ytter med begränsad erfarenhet av spel på den högsta nivån vars transferavgift blev en initial summa på €70m (836 miljoner kr), med €30m (358 miljoner kr) i möjliga tillägg. Ok, bra. Nu är ni i alla fall klara… eller hur… hörni?

Senare den månaden anlände Enzo Fernández från Benfica för €121m (1,44 miljarder kr) - den femte största transferavgiften, för en spelare som hade flyttat till Benfica från River Plate för bara runt €12m (143 miljoner kr) endast sex månader tidigare. Och det var inte slutet på det hela heller. Sedan Enzos ankomst har Chelsea officiellt adderat ytterligare nio spelare - Southamptons Roméo Lavia (€62m = 741 miljoner kr) är den senaste att lägga till listan.

Om du har följt transfermarknaden då har du tveklöst någon gång haft den här upplevelsen: du ser ännu en Chelsea-värvning och du tänker för dig själv: Ok, det här är urlöjligt, men det här måste vara den sista, och sen går de ut och köper ytterligare fyra eller fem eller sex superdyra spelare.

Detta reser såklart frågetecken som till synes i princip alla utanför västra London funderar på. Hur i hela friden kommer de undan med det? Finns det inte, du vet, någon sorts regler?

Du har inte fel: Vi har aldrig sett detta förut

Ska vi inte bara lista dem? Det här är samtliga deras nyförvärv från förra säsongen, med kostnaderna tillhandahållna av sajten Transfermarkt:

Enzo Fernández: Benfica, €121m (1,44 miljarder kr)

Wesley Fofana: Leicester, €80.4m (960 miljoner kr)

Mychajlo Mudryk: Sjachtar Donetsk, €70m (836 miljoner kr)

Marc Cucurella: Brighton, €65.3m (780 miljoner kr)

Raheem Sterling: Manchester City, €56.2m (671 miljoner kr)

Benoit Badiashile: Monaco, €38m (454 miljoner kr)

Kalidou Koulibaly: Napoli, €38m (454 miljoner kr)

Noni Madueke: PSV Eindhoven, €35m (418 miljoner kr)

Malo Gusto: Lyon, €30m (358 miljoner kr)

Carney Chukwuemeka: Aston Villa: €18m (215 miljoner kr)

Andrey Santos: Vasco da Gama, €12.5m (149 miljoner kr)

David Datro Fofana: Molde, €12m (143 miljoner kr)

Pierre-Emerick Aubameyang: Barcelona, €12m (143 miljoner kr)

João Félix: Atlético Madrid, €11m (lån) (131 miljoner kr)

Gabriel Slonina: Chicago Fire: €9.1m (109 miljoner kr)

Denis Zakaria: Juventus: €3m (lån) (36 miljoner kr)

Och sedan den här sommaren:

Moisés Caicedo: Brighton, €116m (1,38 miljarder kr)

Roméo Lavia: Southampton, €62m (741 miljoner kr)

Christopher Nkunku: RB Leipzig, €60m (717 miljoner kr)

Axel Disasi: Monaco, €45m (537 miljoner kr)

Nicolas Jackson: Villarreal, €37m (442 miljoner kr)

Lesley Ugochukwu: Rennes, €27m (322 miljoner kr) 

Robert Sánchez: Brighton, €23m (275 miljoner kr)

Angelo: Santos, €15m (179 miljoner kr)

Och med tanke på hur det ser ut nu - de försökte precis att köpa Crystal Palaces Michael Olise också, men han skrev på ett nytt kontrakt och blir kvar hos Crystal Palace - kommer dessa namn förmodligen inte bli de sista som anländer den här säsongen. Men för tillfället så utgår vi från de som är nämnda här ovanför.

Det är inte bara antalet spelare som plockas in som är häpnadsväckande. Efter Lavia har Chelsea spenderat tre av de nio högsta transferavgifterna någonsin på defensiva mittfältare - allt detta under de senaste sju månaderna.

Enligt konsultfirman Twenty First Groups databas har Chelsea spenderat €930m (11,1 miljarder kr) på spelartransfers sedan förra sommaren. Det är €36m (430 miljoner kr) mer än Real Madrid, Barcelona… och resten av La Liga, sammanlagt. Det utgör dessutom ungefär 18% av hela Premier Leagues transferspendering under samma period. De kommer troligen inte komma ikapp någon av de andra Big Five-ligorna, men inte heller där är de alltför långt ifrån: Serie A, Ligue 1 och Bundesliga har alla spenderat någonstans mellan €1,2 miljarder och £1,6 miljarder (14,3 miljarder - 19,1 miljarder kr) sedan förra sommaren.

Uttryckt på ett annat sätt så har Tottenham, som har kvalificerat sig för Champions League under hälften av de senaste 10 säsongerna, spenderat runt €1 miljard (11,9 miljarder kr) på transfers - under de 10 senaste åren; Bayern München, som vann Champions League för bara ett par år sedan, har spenderat €888m (10,6 miljarder kr) under samma tidsperiod. Chelsea har spenderat mer på endast lite mer än 12 månader.

Men är det lagligt?

Om du funderar på vad som hände med financial fair play (FFP) så är det dött. Men Chelseas spenderande är inte det som dödade det.

Nej, det gjorde UEFA. Som respons på att spelets grunder vändes upp och ner av pandemin COVID-19 ersatte spelets styrande organ FFP med uppdaterade finansiella bestämmelser, numera kallade the Financial and Sustainability Regulations (Finans- och hållbarhetsförordningarna). (Antar att vi kan kalla det “FSR” eller något?)

Förordningarna är liknande och målet är - brett pratat - att förhindra klubbarna i Europa att överspendera och sedan gå under. Än en gång har dessa förordningar något kanske oavsiktliga konsekvenser för de största klubbarna i världen, som realistiskt sett inte är i fara att någonsin gå i konkurs.

När det gäller Chelsea behöver de i princip tillgodose två finansiella krav. Det första är att den högsta tillåtna förlusten under en period på tre år är €60m (717 miljoner kr), men den siffran kan öka genom investeringar på vissa områden och olika redovisningstricks. Det andra är att truppkostnaderna bara kan uppgå till 70% av en kombination av rörelseintäkterna och vinsterna från spelarförsäljningar. Men siffran 70% börjar inte gälla förrän 2025-26; den är 90% under den här säsongen och 80% säsongen efter.

Fotbollens finanser är avsiktligt grumliga och bokföringen ser i princip fejkad ut för en obetydlig journalist som mig: de här sakerna bedöms retroaktivt och vi känner inte till de fulla kostnaderna för att driva en klubb förrän efter säsongen. Plus att vi inte vet hur många fler spelare Chelsea kommer köpa eller sälja. Så jag kan inte säkert säga vad som kommer hända, men vad jag kan säga är att det inte är lika illa som det ser ut.

Det finns tre delar av spelarkostnaderna: löner, amorterade transferavgifter och spelarförsäljningar.

Förra säsongen låg Chelseas lönenota på ungefär £320m (4,46 miljarder kr), vilket var den fjärde högsta notan i Premier League efter Manchester-klubbarna och Liverpool. Och trots alla de nya spelarna kommer kanske den siffran inte att stiga den här säsongen.

“Det finns en chans att majoriteten av spelarna har klausuler i deras kontrakt som slår fast att om klubben inte lyckas kvalificera sig till Champions League kommer det ske en lönereducering eller så kommer det inte att betalas ut några bonusar för att Champions League är så lukrativt,” sa Kieran Maguire, professor vid Liverpools universitet och medvärd för podcasten “Price of Football”. “Vi har sett det hos Manchester United, där lönenotan har sjunkit med ungefär £40m till £50m (558 miljoner kr - 698 miljoner kr).”

I tillägg till den potentiella lönereduceringen för den gruppen av spelare som är kvar kan man även konstatera att ett antal högavlönade spelare har lämnat Chelsea den här sommaren. Maguire uppskattar att den genomsnittlige spelaren tjänade ungefär £150,000 (2,09 miljoner kr) i veckan för Chelsea förra säsongen. Enligt FBref:s beräkningar låg de nu utflyttade spelarna Christian Pulisic, Pierre-Emerick Aubameyang, Kepa Arrizabalaga, César Azpilicueta, Joao Felix, Kai Havertz, N'Golo Kanté och Kalidou Koulibaly samtliga på åtminstone den lönenivån, om inte ännu högre.

“Det blir rejäla lönereduceringar,” sa Maguire. “Sedan har vi en okänd komponent, den står i relation till de nya spelarna som har rekryterats och hur mycket deras löner kostar. Om artiklarna som cirkulerar i media stämmer så har [många av de nya spelarna] betydligt mindre än £150,000 (2,09 miljoner kr) i veckan. Så du kan förmodligen i princip få in tre spelare mot två utflyttade spelare o s v när det gäller påverkan av lönekostnaderna.” 

Sedan har vi de långa kontrakten, vilket förklarar varför Chelsea kan plocka in de här spelarna på kontrakt som ligger under marknadsvärdet och varför de kan fortsätta spendera så mycket pengar på transferavgifter. Enligt Twenty First Group har den genomsnittlige Chelsea-spelaren just nu 4,6 år kvar på sitt kontrakt, vilket är 76% mer än genomsnittsspelaren i Premier League (2,61) och 90% högre än genomsnittet i Big Five-ligorna (2,42).

För att tydliggöra det hela ännu bättre så har Chelsea just nu 10 spelare under kontrakt t o m åtminstone 2030. Mudryk, Enzo, Caicedo och Jackson har alla skrivit på t o m 2031, medan Sanchez, Badiashile, Madueke, Gusto, Ughochukwu och Santos samtliga är bundna t o m slutet på säsongen 2029-30. (Ja, siffrorna 2029-30 ser lika konstiga ut för mig som de gör för dig.)

Samtidigt, ute hos resten av klubbarna i Europas Big Five-ligor finns det bara två andra spelare - Athletic Bilbaos Oihan Sancet och Osasunas Jon Moncayola - med kontrakt som sträcker sig in i nästa årtionde.

Sättet på vilket dessa transferavgifter bokförs är genom amorteringar. Om vi tar Caicedo som ett exempel så köptes han för en totalavgift på €116m (1,38 miljarder kr) inklusive tillägg. Hade han skrivit på ett standardmässigt fyra- eller femårskontrakt skulle kostnaden för transfern dyka upp i klubbens räkenskaper som mellan €23m och €30m (275 miljoner - 358 miljoner kr) per år, plus hans årliga kontraktskostnad. Men han skrev på ett åttaårskontrakt, så det kommer redovisas som en årlig kostnad på ungefär €14,5m (173 miljoner kr). Så genom att erbjuda alla dessa spelare kontrakt som är dubbelt så långa som den vanliga längden, skär de ner den effektiva kostnaden av dessa transfers med hälften. 

Som respons på Chelseas agerande bestämde UEFA tidigare i år att f r o m den här sommaren och framåt kan man inte längre amortera kontrakt hur länge man vill, utan nu måste man betala av det på fem år. Det verkar som att Premier League till sist också kommer införa en liknande regel, men Chelsea spelar inte i någon europeisk cup i år, så UEFA-reglerna gäller inte för dem den här säsongen. 

“Det finns problem om det visar sig att spelaren inte är tillräckligt bra och man inte kan sälja honom. Samma sak om spelaren kanske ådrar sig en karriärförkortande eller karriäravslutande skada,” sa Maguire. “Det finns problem, men det reducerar definitivt kostnaderna. De använder sig av långtidskontrakt, vilket i princip har tillåtit dem att köpa fler spelare än vad de hade kunnat göra med kortare kontrakt.”

Och till sist kommer vi till spelarflyttar. Alla de här killarna har lämnat Chelsea sedan förra sommaren för en transferavgift på minst €8m (96 miljoner kr):

Kai Havertz: Arsenal, €75m (896 miljoner kr)

Mason Mount: Manchester United, €64.2m (767 miljoner kr)

Mateo Kovacic: Manchester City, €29.1m (348 miljoner kr)

Kalidou Koulibaly: Al-Hilal, €23m (275 miljoner kr)

Christian Pulisic: AC Milan, €20m (239 miljoner kr)

Timo Werner: RB Leipzig, €20m (239 miljoner kr)

Édouard Mendy: Al-Ahli, €18.5m (221 miljoner kr)

Ruben Loftus-Cheek: AC Milan, €16m (191 miljoner kr)

Emerson Palmieri: West Ham, €15.4m (184 miljoner kr)

Jorginho: Arsenal, €11.3m (135 miljoner kr)

Billy Gilmour: Brighton, €8.3m (99 miljoner kr)

Ethan Ampadu: Leeds: €8.1m (97 miljoner kr)

Sedan förra sommaren är det mer än €300m (3,58 miljarder kr) i transferintäkter, som inte är amorterade och helt enkelt bokförda som omedelbar vinst. Samt att Chelsea inte längre behöver betala lön till någon av dessa spelare.

När man lägger ihop allt detta så kan man förstå källorna i Europa som säger att Chelsea är säkra på att de kommer komma undan med det. Och även om de blir bestraffade så blir det kanske bara rejäla böter, vilket det nya ägarskapet inte verkar ha några som helst problem med att betala om det betyder att de får fortsätta bygga den här nya typen av lag. Maguire säger även att det finns ett antal andra avskrivningar som Chelsea kan använda, relaterade både till pandemin och försäljningen av klubben, för att minska de redovisade kostnaderna.

Kommer det att fungera på planen?

Jag har ingen aning - mest p g a att vi inte har sett något liknande tidigare. Vad som har hänt är att en klubb köptes av en riskkapitalfond med massor av förskottspengar att spendera och en ny idé för hur man kan spendera mer av dem inom regelverket för den europeiska fotbollen. Undantaget är att det här inte är någon mjuk makt eller en miljardärs leksak; det här är en riskkapitalfond som förväntar sig en långsiktig ekonomisk vinst efter alla dessa investeringar.

Det positiva är att om flera av dessa unga spelare gör bra ifrån sig har Chelsea plötsligt ett lag med superstjärnor säkrade med reducerade löner under deras bästa år som spelare. Dagens genomsnittsålder i truppen är 23,8 år och förutom Thiago Silva och Sterling har de ingen nyckelspelare som är äldre än 26. Med så många potentiellt talangfulla unga spelare har de åtminstone möjligheten att få fram en superladdad version av det vi såg av Arsenal förra säsongen, då ett antal nyckelspelare samtliga blev signifikativt bättre samtidigt.

Jag har tidigare varit väldigt kritisk mot det nya Chelsea-sättet, men något verkar ha förändrats den här sommaren. De siktar åtminstone in på sig den sortens skickliga ungdomar som de inte gjorde förra året, när spelare som Sterling, Cucurella och Koulibaly samtliga anlände för stora avgifter.

Nackdelen är att det är väldigt svårt att rekrytera talanger, för vissa spelare utvecklas inte av en rad olika anledningar, inte ens i en perfekt atmosfär, vilket detta definitivt inte ser ut som än. Chelsea verkar heller inte ha mycket av ödmjukheten som jag vanligtvis associerar med de bästa lagbyggarna inom alla sporter. Om det visar sig att alltför många av de här killarna inte håller måttet sitter de fast med en grupp spelare som inte är tillräckligt bra under de kommande sju eller åtta åren.

Många av dessa spelare verkar vara väldigt nöjda med säkerheten i dessa långtidskontrakt och om det stämmer känns det inte särskilt troligt att alla kommer vara beredda att bryta dessa avtal om de inte får tillräckligt med speltid. I tillägg till detta måste man också fundera på vad som händer om någon av dem blir en superstjärna, kommer de då att vara så nöjda med deras åttaårskontrakt när de inser hur mycket mer pengar deras motsvarigheter i andra klubbar tjänar?

Åh, och om laget inte blir bättre, då kommer det inte att kvalificera sig till Champions League och Chelsea kommer då inte att ha lika mycket pengar att betala alla dessa spelare som de har bundit upp sig för att betala in i nästa årtionde med. De kommer heller inte att ha pengar till att köpa spelare som kan vända den utvecklingen.

Det allra minsta man kan säga är att det känns otroligt riskabelt. Jag är säker på att Chelsea tror att de kommer kunna fortsätta flytta spelare vidare till Saudiarabien, där de inte behöver gå ner i lön, eller så kommer de kunna skicka över dem till deras partnerklubb i Frankrike, Strasbourg, för lite tillfällig kostnadslättnad eller vilken sorts transfer för ett rimligt värde som kan snickras ihop.

Eller så tror de på något helt annat: den större osäkerheten i världen.

Vi är inte alltför långt ifrån ett scenario där de flesta av de största klubbarna i Europa försöker bryta sig loss och bilda en Superliga som skulle innebära en enorm injektion och utgöra ett storslaget skydd för deras intäkter. Nästa år lär vi få se Premier League få en femte plats i Champions League. 2030? Skulle det förvåna dig om sportens landskap såg rejält annorlunda ut då jämfört med dagens? I så fall är kanske planen att fundera ut hur man kortsiktigt spenderar så mycket man kan genom olika finansiella kryphål, låser upp massor av talanger långsiktigt för att sedan räkna ut detaljerna när man till sist tvingas göra det.

Om Chelsea inte ens vet vilka reglerna kommer vara 2030, varför ska de då bry sig om huruvida de bryter mot dem eller inte?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...