AV: Daniel Taylor, the Athletic, fredag 13 oktober, 2023

Ta en promenad runt Manchester Uniteds hem och oavsett vad någon annan säger så är det fortfarande ett av de storslagna fotbollsmonumenten.

Det är kanske den sorgligaste saken under en tid då klubbens supportrar tar in nyheten om att Storbritannien och Republiken Irland har utsetts till värdländer för EM 2028 och Old Trafford kommer inte vara involverat för att - och låt oss vara helt ärliga här - arenan håller inte måttet.

Varje dag samlas otaliga besökare vid arenan för att kika uppåt mot en byggnad som man, i lyckligare tider, kunde kalla the Theatre of Dreams utan att låta sarkastisk. De kommer från hela världen, med alla möjliga sorters nationaliteter och accenter, och ingen ser någonsin besviken ut av vad de ser. Det är fortfarande en plats som får en att dra efter andan: storleken, historien, vetskapen om att det här inte är någon vanlig fotbollsarena.

Och ändå måste man fundera på huruvida det faktiskt är passande, under dagens regim, att statyn av sir Matt Busby har ryggen vänd mot arenan. Kanske borde hans händer ha placerats för hans ögon, istället för att hänga efter sidorna, för den här storslagna mannen hade garanterat varit förskräckt över att - med orden från Ole-Gunnar Solskjaer, nionde managern efter Busby - arenan har “försummats” på det här viset.

Man måste även fundera på hur sir Alex Ferguson kände när annonseringen gjordes tidigare i år om att om Storbritannien och Irlands ansökning var framgångsrik så skulle Old Trafford inte återfinnas bland de 10 arenorna som skulle användas till matcherna.

Fergusons prestationer är lika solida som självaste Old Trafford och hans framgångsportfölj är så stor efter nästan 27 år som manager att det är förståeligt varför många United-fans föredrar att skilja honom från klubbens ägare. 

Men historien kommer visa att han rullade ut den röda mattan för Glazer-familjen, hyllade dem som “fantastiska ägare”, försvarade dem från journalisternas och fansens granskningar och övergav demonstranterna, ibland på det allra hårdaste sättet, som varnade honom från dag ett om att det hela skulle sluta illa.

Glöm inte heller att David Gill, Uniteds dåvarande vd, initialt var emot Glazer-familjens övertagning 2005, då han sa att “ekonomisk skuld är vägen till undergång”, innan det stod klart att det skulle ske ändå och han dramatiskt ändrade sitt tonfall. Gill måste, precis som Ferguson, ta på sig ett visst ansvar för att de var sådana entusiastiska hejarklacksledare, år efter år, för denna usla regim.

Allt detta har tagit oss till punkten där Manchester Citys dominans i den här uppdelade staden nu förlängs till att the Etihad-stadion anses vara mer passande för en internationell fotbollsturnering än “träsket”, som vissa City-fans gillar att kalla det, på andra sidan av Mancunian Way.

Så att det inte glöms bort så brukade Ferguson använda ett eget namn för Citys arena. “Undergångens tempel”, kallade han det. Men det var då, och det här sker nu och verkligheten i det moderna livet för United är att the Etihad väljs framför Old Trafford och det passar in perfekt i vad vi har lärt oss att förvänta oss av Glazer-eran, nu när de inte längre kan förlita sig på att Fergusons skicklighet som manager ska ändra humöret och mjuka till rubrikerna.

Allting är ställt på paus, informeras vi om, tills vi med säkerhet får reda på huruvida Glazer-familjen menar allvar med att avsluta deras 18 år långa regeringstid i klubben.

Under tiden har UEFA valt Wembley till EM 2028 tillsammans med Hampden Park i Glasgow, Cardiffs Principality Stadium och the Aviva Stadium i Dublin. Casement Park, först en arena för gaelisk fotboll, men som nu ska byggas om och öppnas igen i Belfast. Villa Park, Aston Villas hem, har fått grönt ljus, precis som the Tottenham Hotspur Stadium, St James’ Park i Newcastle och Everton nya hem, för tillfället halvbyggt, i Bramley-Moore Dock.

Av de fem klubbarenorna som har valts ut i England har ingen lika stor eller större kapacitet än Old Trafford. Men UEFA har andra krav. Det finns en hel handbok med dem och den inkluderar alla möjliga noggranna detaljer gällande mediefaciliteter, områden för storföretagen, VVIP-sektionerna (ja, de är tillräckligt very, very important för att använda två V:n) och ibland t o m även för en vanlig åskådare. Men själva grunden i allt är att United inte har följt med i utvecklingen.

Titta på stadens skyline och man ser en stad i ett tillstånd av rastlös revolution. Det är en enda stor blandning av lyftkranar, byggnadsställningar och bygghjälmar. “Det värsta med Manchester är att det är omöjligt att stoppa, som spilld öl,” skrev litteraturkritikern Frank Kermode 1962. Och det sprider fortfarande ut sig; mest uppåt, om man utgår från antalet balkar hundratals meter ovanför trottoarerna i stadens centrum. Det är en briljant, utvecklande stad, fylld av arkitektonisk ambition

Men på Old Trafford har det inte skett något stort arbete sedan kvadranterna byggdes under Glazer-familjens första år som ägare, men det skedde efter att den tidigare regimen stått för allt planeringsarbete.

Solskjaer hade rätt: dra undan ridån och stället har försummats. De har låtit det sjunka och det enda man har gjort är att stryka på lite färg och plockat in någon som har fixat hålen i taket som, på egen hand, känns symboliska för klubbens nedgång.

Old Trafford var en av värdarenorna vid fotbolls-VM 1966 och EM 1996, men nu har den inte arrangerat någon enskild stormatch i fotboll för män sedan Champions League-finalen 2003.

Den mest deprimerande delen för Uniteds supportrar är, vid den här tidpunkten, att vad mer kan de göra?

Det sker protester vid varje match och längre upp på Sir Matt Busby Way klargör upproriska banners att de skyller på ägarna, i deras frånvaro. Men vad återstår förutom att hålla sig fast vid hoppet om att om Glazer-familjen verkligen kan övertygas om att sälja så kommer nästa ägare att vara lite mer hemstolt?

Problemet är detta: det finns glaciärer i Antarktis som rör sig snabbare än Glazer-familjens förhandlingar med shejk Jassim från Qatar och hans rival i budgivningen, den brittiske miljardären sir Jim Ratcliffe. Ingen kan vara säker på när, eller om, det kommer att hända. Pratet om att bygga om Old Trafford har pausats och under tiden finns det en färdiggjord ursäkt för ägarna att göra vad de nästan alltid gör, och inte säga någonting.

2005 berättade de för alla att de skulle hålla en regelbunden kommunikationskanal öppen med fansen. Det var ett bedrägeri.

De sa samma sak igen, tillsammans med några väl förberedda ursäkter, efter att ha försökt och misslyckats med att skapa utbrytningen den Europeiska Superligan 2021. Det var ännu ett bedrägeri.

Istället har de dragit sig undan igen och ses nästan aldrig förutom de gångerna då någon tv-reporter springer in i dem i Florida och vanligtvis hoppar de då in i en dyr bil med tonade rutor. Det dumförklarar bara de som trodde att Joel, Bryan, Avi och resten av orkestern verkligen ville bygga broar.

Sanningen är en helt annan och det är till sist och syvende svårt att inte hålla med Gary Nevilles uttalande om att Old Traffords utträde ur urvalsprocessen till EM 2028 - ett ömsesidigt beslut, enligt United, mellan de själva och UEFA - utgör en pinsamhet för en klubb som gillar att kalla sig själv världens största.

Andra har också missat chansen (Anfield kommer inte vara involverat för att planens mått på Liverpools arena inte uppfyller UEFA:s krav). Och ja, Uniteds supportrar har rätt att tycka att deras klubb, som hackar efter formen under Erik ten Hags ledning, har större prioriteringar än att oroa sig för en månadslång turnering som inte börjar förrän om fyra och ett halvt år.

Men det håller inte längre för United att komma dragande med den gamla ursäkten om att det är för svårt att bygga

om gamla South Stand, byggd 1951 och senare döpt efter sir Bobby Charlton, och förlänga den över järnvägsspåren som löper bakom den. Ja, det skulle innebära en komplex ingenjörsutmaning men glöm inte bort att vi lever i en tid då Premier League-klubbarna aldrig har varit rikare än de är nu. Om viljan fanns där skulle det gå att uppnå.

Liverpool bygger nu sin andra nya läktare på sju år. Manchester City, Newcastle United, Villa, Nottingham Forest, Crystal Palace, Sheffield United och Wolverhampton Wanderers har samtliga planer på att expandera och uppgradera. Fulham har (delvis) öppnat en ny läktare. Luton Town har, precis som Everton, planer på att flytta till en ny arena och även om allt just nu är ganska osäkert så gäller samma sak för Bournemouth.

När det gäller de andra, Arsenal, Tottenham, West Ham United, Brighton & Hove Albion och Brentford så har de alla flyttat in på nya arenor sedan något betydande gjordes på Old Trafford.

Så vilka finns det då kvar? Burnley, där det inte finns någon större poäng med att expandera Turf Moor med tanke på att stadens hela befolkning ligger på ungefär 90 000 invånare. Och Chelsea, där de har spenderat år med att försöka komma på vad de ska göra åt Stamford Bridges begränsningar utan att ännu vara säkra på svaret.

Om man lägger ihop allt detta så får man en berättelse om försummelse här som säger en hel del om varför United, och Old Trafford, har fallit så långt bakom. Det är en berättelse om slöhet och arrogans och, mer än något annat, en brist på omsorg i toppen av klubben. Man undrar ju bara, efter all denna tid, huruvida berättelsen någonsin kommer få ett lyckligt slut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...