Jag sparkar igång det här nyhetsblocket med något som gör mig ledsen, samtidigt så illustrerar det så fint vilka som verkligen är våra nyckelarbetare, läs själva:

https://www.expressen.se/noje/kandisarnas-nodrop-i-coronakrisen-vill-ha-botox/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0bmJND1HykPR6AgCcY3jeHhvQ2vX7Nk6VM9WQE0wboT_xtk2qLBbMEdcU

Det är alltså inte bara nyliberalismen som avslöjas under coronapandemin, nu kommer även kändisarnas rynkor att exponeras borta i LA. Försök förstå hur jobbigt det här är för bl a Victoria Beckham, Beyoncé och Kim Kardashian West, jag tror inte att vi dödliga riktigt kan sätta oss in i det. Det visar ju också hur otroligt viktiga människor som Harold Lancer är, snacka om en sann samhällshjälte alltså!

 

* * * * *

Det känns makabert och sitta och jämföra dödssiffror mellan olika länder i Covid-19:s fotspår. Men jag vill bara försöka belysa ett halvintressant fenomen. Ni vet ju hur högern här hemma berättar för oss att allt som är vänster i deras ögon (och det är mycket!) är värdelöst, att Löfven och Tegnell varje kväll träffas och skålar för att fler svenskar har dött, de jobbar ju, som vi alla vet, på att utrota det svenska folket och ersätta det med arabiska barbarer, det vet ju alla. Vidare så brukar dessa sanningssägare gärna lyfta fram goda högerexempel i andra länder som fina förebilder. En av dessa frälsare som lyfts fram är såklart Boris "BoJo" Johnson, Storbritanniens så kallade premiärminister. Jag känner till en del om denna man och, precis som när det gäller det apelsinbesprutade knullrufset i Vita huset, tror jag ibland att jag drömmer en mardröm när jag inser att dessa två testikelpåsar styr två jättenationer.

https://twitter.com/OutOfContextPMQ/status/1259620450444939266

Tror inte jag behöver kommentera det här klippet alltför mycket, den blonda mannen i kostym som vevar med armarna och försöker komma ihåg sina repliker är idag Storbritanniens premiärminister...

Men t o m de som brukar peka på Boris som ett föredöme håller nu helt tyst, inte ett ord, inte en retweet, inte en länkning eller ett omnämnande om honom. Jag tror inte heller det riktigt kommer fram här i Sverige hur in i helvete katastrofalt dåligt han har skött den här krisen och, för all del, sköter den nu. Jag är säker på att han kommer undan till sist, för han har mäktiga vänner på tunga positioner, men alla former av framtida utredningar gällande BoJo:s hantering av coronakrisen 2020 måste bli en mycket, mycket mörk läsning.

Grejen är den att de allra flesta stora engelska tidningarna är väldigt höger och, oavsett vad clownen Boris gör, så backar de honom. Jag kan nästan föreställa mig hur rubrikerna hade sett ut om landet haft vänsterstyre och Jeremy Corbyn hade suttit bakom spakarna. Om han så skulle ha haft 0 dödsfall från coronaviruset, så hade de hånat och hatat honom.

I torsdags (7/5) fick Storbritannien det högsta antalet döda av coronaviruset i hela Europa. Tidigare har Italien lyfts fram som ett vandrande skräckexempel där människorna dör som flugor. Men nu är det Storbritannien som har flest offer i Europa, den dagen passerade de dessutom ännu en fruktansvärd gräns, de gick över linjen för 30,000 dödsfall och när torsdagen summerades hade 30,076 människor dött. Det är lite mer än hela befolkningen i Arboga (min hemstad) kommun, gånger två. Sedan ska vi vara helt på det klara med att även om västerländska ledare gärna pekar finger mot länder som Kina, Iran och Ryssland när det handlar om rapporteringen av antalet döda, så är de oftast inte ett dugg bättre själva. Ha även i åtanke att Boris Johnson är en man som inte har några som helst problem med att ljuga vem eller vilka som helst rakt upp i ansiktet. Vissa seriösa bedömare menar nämligen att den faktiska dödssiffran för Storbritannien närmar sig 55,000!

Men Boris och hans kumpaner i parlamentet lät tidigare den veckan läcka till pressen att nästa måndag (idag, 11/5) kommer man att lätta på restriktionerna kring landets nedstängning. Så det faktum att Storbritannien nu var värst drabbat i hela Europa och att mer än 30,000 människor har dött kunde, bekvämt för BoJo, skjutas undan, för att istället fokusera på något roligare:

   

 

Det har i sin tur gjort att jag under helgen läst massor av rapporter om folk som börjat ha spontanfester i trädgårdarna, utan några två meters mellanrum, och hela kvarter som går ut på gatan och dansar conga e t c. Det är ju bara att hoppas att den här falska säkerheten inte resulterar i massdödsfall senare i maj.

Men även på högersidan inom den engelska tidningsvärlden finns det välkomna undantag från Boris hejarklack. Måste faktiskt lyfta på hatten och ge the Sunday Times en uppskattande applåd för deras fina bevakning av BoJos vandring från ett dödligt misstag till ett annat dödligt misstag.

Söndagen den 19:e april såg tidningen förstasida ut så här:

 

 

 

Vänsterjournalisten Owen Jones skrev följande på Twitter om artikeln: "The Sunday Times undersökning av regeringens katastrofala hantering av coronaviruset är en av de viktigaste sakerna du har läst."

 

 

Det får nog ses som den mest graverande redogörelsen av statlig kompetens i den brittiska politiska historien. Från ungefär halva artikeln och fram till slutet är det bara bomb efter bomb efter bomb. Det är en ganska lång text, men jag rekommenderar alla att läsa den då det ger en briljant och skrämmande bild av vad det är som styr Storbritannien, här hittar du artikeln i sin helhet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/01/11666968-coronavirus-insikt-coronaviruset-38-dagar-nar-storbritannien-i-somnen-gick-rakt-in-i-katastrofen/

Självklart blev Lasarus och hans gäng irriterade på detta och hackade fram ett patetiskt blogginlägg som ett försök att bemöta den skarpa kritiken. Det gick sådär och efterföljande söndag, 26/4, släppte Sunday Times en förödande demontering av Downing streets uppenbara skitsnack. Den grasserande oärligheten från varje nivå i regeringen är rent underbar att skåda:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/02/11666970-coronavirus-insikt-coronaviruset-hur-regeringen-forsokte-avfarda-sunday-times-undersokningen/

 

 

* * * * *

Samma dag (7/5) som Storbritannien passerade 30,000 dödsoffer registrerade USA totalt 74,665 dödsfall p g a coronaviruset. Där handlar dödstalen mer om Obamas år som president, för som vanligt gör, enligt honom själv, Trump ett fullständigt lysande jobb. Det enda som skaver är Obama och det faktum att de inte fått fram desinfektionsmedel till alla amerikaner än, men när jänkarna har injicerats med det och suttit en stund i solen så behöver ingen US-amerikan oroa sig för coronaviruset längre (och ingenting annat heller, för den delen).

Jag är fullt medveten om att man måste titta på många olika delar när man jämför olika länders dödssiffror, så det behöver ingen besserwisser kasta sig på tangentbordet och förklara för mig. Men för att sätta USA:s dödstal i ett sammanhang så stod det igår (söndag 10/5) på 79,707 människor. Det kan man jämföra med antalet dödade amerikanska soldater i det fruktansvärda Vietnamkriget (1964-1975), då 58,318 soldater föll offer för de Rödas kulor. Det innebär att i skrivande stund har det dött 21,389 fler amerikaner p g a coronaviruset än antalet soldater som stupade i Vietnam. Först rapporterades det att det första dödsfallet orsakat av Covid-19 i USA skedde den 29:e februari, men det visade sig sedan att det skedde tidigare, redan den 6:e februari. Så man kan säga att dessa 79,707 människor har dött under en period på tre månader, Vietnamkriget (den delen som USA var militärt involverat i) pågick i 11 år...

 

 

* * * * *

Tillbaka till BoJo igen. Jag kan säkert uppfattas som cynisk och rent av kall ibland, men jag förstår också att man vill fira när man blivit föräldrar. Sen har vi det där med att vara vald till folkets ledare och tajming, något som BoJo totalt saknar.

Den 29/4 hade Storbritannien runt 25,000 döda p g a coronapandemin och allt såg nattsvart ut för en befolkning där tiotusentals människor ser deras levebröd tillintetgöras, samtidigt som de vet att en gigantisk lågkonjunktur är nära förestående. Då tyckte den korkade Eton-idioten att det var läge att skåla i champagne.

Ja, jag förstår att fanskapet var glad, den dagen kalvade nämligen hans bihang, Carrie Symonds. Men jag förstår också de som blev vansinniga över den här bilden:

   

En man bär in en låda med Dom Pérignon till 10 Downing street, där Boris Johnson och hans fästmö, Carrie Symonds, firar att paret fått en son.

Fotograf: Tolga Akmen/AFP via Getty Images

 

Men i brittisk media fortsatte man att försvara detta kolossala rövhål. Man pratade om att bli förälder förändrar oss och att ha en nära döden-upplevelse (ja BoJo har haft viruset och överlevde) också förändrar oss. Därför lade någon usel journalist pannan i djupa veck och funderade högt på huruvida Storbritannien nu kommer få en väldigt annorlunda premiärminister jämfört med den de valde i december? Det är ju sant och Goebbels hade ju också sex barn och vem kan förneka deras positiva inverkan på honom?

 

Sex barn? Jaha, du kände inte till det. Jodå, i sänghalmen har den gode Lasarus verkligen varit produktiv. Gossen, Wilfred Lawrie Nicholas Johnson, som ploppade ut i slutet av april i år var Eton-galtens sjätte avkomma.

 

1993 började han föra vidare sin störda säd då han, tillsammans med Marina Wheeler, fick Lara Lettice Johnson-Wheeler. Med Marina fick han sedan ytterligare tre ungar: 1995 kom Milo Arthur Johnson, 1997 Cassie Peaches Johnson och 1999 Theodore Apollo Johnson.

Men det blir ju bara fem, eller? Japp, 2009 fick han nämligen Stephanie, resultatet av en affär med konstrådgivaren Helen Macintyre, medan frun, Marina, genomgick sin cancerbehandling. BoJo förnekade först faderskapet, men efter en domstolstvist 2013, där han försökte få igenom ett föreläggande om att media inte fick rapportera om detta, kom sanningen fram.

Så, fem ungar och en oäkting, med tre olika damer. Hade detta skett i en engelsk arbetarklassfamilj hade tidningarna utmålat de inblandade som jordens avskum, men kramgoa Boris han hyllas för sin virilitet. Vi ska heller inte glömma att det talas om att han är pappa till en hel drös andra oäktingar också.

Och precis som jag skrev tidigare så fick även Joseph och Magda Goebbels, "Tredje rikets första dam", totalt sex barn: Helga Susanne (född 1 september 1932), Hildegard (Hilde) Traudel (1934), Helmut Christian (1935), Hedwig (Hedda) Johanna (1937), Holdine (Holde) Kathrin (1938) och Heidrun (Heide) Elisabeth (1940) och det var ju inget som påverkade Joseph negativt, så nog finns det hopp om en Lasarus 2.0 efter coronakrisen...

 

 

* * * * *

Tack och lov finns det även tidningar och skribenter som inte står till höger och bugar och bockar för överklassen. The Guardians Marina Hyde är ofta läsvärd och hennes inlägg i ämnet BoJo, media och coronaviruset håller hög klass:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663786-nar-johnson-sager-att-vi-kommer-vanda-tidvattnet-pa-12-veckor-ar-det-bara-ytterligare-en-sagning-for-sidorna-pa-en-buss/

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/18/11664616-med-1-000-dodsfall-om-dagen-borde-vara-ledare-fa-betydligt-tuffare-fragor/

Både i Sverige och England hör man ofta högern prata om att de är den vuxna i rummet, den som kliver in och tar ansvar och inte, som vänstern, bråkar och stökar för egen vinnings skull e t c. Var de har fått det ifrån har jag inte en aning om, men mår de bättre av att tro det så kör. Redan tidigt under coronakrisen kom den här rapporten inifrån maktens boning i London, som målar upp en lite annorlunda bild av de maktgalna svinen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663769-coronaviruset-inne-pa-nummer-10-ar-alla-i-krig-gallande-coronaviruset/

Jag blir heller inte förvånad över att läsa att Manchester Citys fantastiska ägare är med och tjänar pengar på coronakrisen i Storbritannien. Hade de brittiska öarna haft en riktig regering som befann sig "i krig" hade de bara gått in och tagit deras tomma skal till byggnad av dem under den tid som behövdes. Istället sprutar man iväg britternas skattepengar till dessa böghatande medeltidsmän:

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663770-abu-dhabi-debiterar-nhs-pa-flera-miljoner-i-hyra-for-supersjukhuset/

Jag vet inte om ni känner till Frankie Boyle, om inte så är han en skotsk komiker och skribent, här kan ni läsa en briljant artikel av honom på ämnet coronakrisen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663772-frankie-boyle-funderade-du-nagonsin-pa-vad-du-skulle-gora-under-en-apokalyps/

Här visar Reuters hur man gör grundläggande research och sedan skriver en extraordinär artikel:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/13/11663781-specialrapport-johnson-lyssnade-pa-sina-forskare-om-coronaviruset-men-de-var-langsamma-med-att-trycka-pa-larmknappen/

 

 

Richard Horton är chefredaktör på den prestigefyllda brittiska medicinska tidskriften The Lancet, det gör att han åtminstone vet vad han pratar om när han uttalar sig om pandemier, d v s till skillnad mot alla de arga män som filmar sig själva i bilen medan de fradgasprutande berättar hur läget egentligen ser ut och backar upp det med egenritade grafer och tabeller. Han får nog dessutom ses som en av de eldigaste kritikerna mot den brittiska regeringens hantering av coronapandemin, här kan ni läsa en intressant intervju med honom i Financial Times:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/05/02/11666975-lunch-med-ft-richard-horton-vi-har-nu-sett-det-storsta-vetenskapliga-politiska-misslyckandet-under-en-mansalder/

 

 

 

 

 

Av Vår Historiska Personal Will Meetagain

 

 

Yes! Regeringen har bestämt att nu är tiden rätt för att fira den historiska prestationen i den här nationens triumf över Europa

 

 

Virus i Europa Dagen kommer uppmärksamma ögonblicket då Storbritanniens dödstal toppade hela kontinentens. Den här enastående prestationen ansågs omöjlig vid början av kriget mot coronaviruset, men tack vare ledarskapet från premiärministern, Johnson Churchill, blev det, i maj 2020, en sanslös verklighet.

 

 

Amerika kom in sent och kommer tveklöst ta hem segern i den globala statistiken, men det är Storbritannien som ensam herre på toppen i Europa som måste få berömmet och skriva in sig i historieböckerna.

 

 

En talesman för den brittiska regeringen sade: "Det här har uppnåtts av den rena övertygelsen hos ledningen om att göra så lite som möjligt under den tidiga fasen av kriget och sedan reagera extremt långsamt på händelser varefter de dykt upp."

 

 

Under slagordet Best we Forget (istället för det vanliga, LEST we forget - så att vi inte glömmer) ber man nu nationen att samlas tillsammans och uttrycka deras glädje för vad premiärministern kallar "en succé" och som han hoppas för alltid kommer bli ihågkommen på fel sätt.

 

 

Den tacksamma allmänheten förväntas inte inta gatorna i stora antal och inte dansa i fontänerna på Trafalgar Square, i så fall kommer de arresteras.

 

 

Istället kommer de sitta hemma, vifta med flaggor och sjunga den fantastiska krigstids-hiten We'll meet again on Zoom av Dame Viral Lynn.

Att återuppta säsongen är absurt och "säkerhetsidéerna" är fruktansvärda, men oavsett vad fotbollen bestämmer måste den bestämma det tillsammans

   

"Vad som är säkert är att fotbollen producerad i slutet av den här processen kommer se fruktansvärd ut och kännas fruktansvärd. Det här är sport som en bestraffning, sport som tvingas ner i strupen som otäck medicin." Illustration: Gary Neill/The Guardian

 

 

 

 

AV: Barney Ronay, the Guardian, lördag 9 maj, 2020:

"Du äter ensam, du sätter i halsen." Under åren av välstånd blev det en vana att jämföra Premier Leagues maktutövning - alltid med ett inslag av beundran - med strukturerna i en maffiafamilj.

Det är inte svårt att se varför: kaptenernas hierarki, den underbart hänsynslösa känslan av enighet, av en kartell med självdrivande intressen. Men ändå är grejen med maffiafamiljer att ibland börjar dessa intressen dra åt olika håll. Inom den världen refererar man ibland till att den som går sin egen väg "äter ensam", med en säkerhet i att dåliga saker kommer följa - och värst av allt, att dåliga affärer kommer följa.

Om de senaste veckorna berättar någonting för oss är det att det finns flera element inom den engelska fotbollens styrande familj som äter ensamma just nu. Premier Leagues framgångar har varit djupgående och briljant förvaltade. Men för första gången står den nu inför ett genuint existentiellt hot. Pratet i den större världen handlar om korrigeringar, generationsskiften och föråldrade modeller. Det här är en tid att trampa väldigt, väldigt försiktigt.

Istället för det har vi, well... vad exakt? Två signifikativa saker kommer hända inom de närmaste dagarna. Först kommer regeringen annonsera någon sorts mild uppluckring av nedstängningen, en process som fotbollen, precis som så många andra näringsgrenar, uppskattar.

De vanliga ansiktena kommer dyka upp på podierna täckta av slagord. Hälsoministern, Matt Hancock, kommer tveklöst vara närvarande, en minister som i sina offentliga framträdanden alltmer påminner om den sortens fördömda sci-fi-underbefälhavare vars öde det är att annonsera att han har situationen under kontroll sir och att vi övergår till warp-hastighet nu, precis när bron delas i två delar av en förgörarblixt och hans sugs ut i det skallsmällande djupa rymdvakuumet.

Kanske kommer Boris Johnson t o m att adressera nationen igen, vilket kanske bara betyder goda nyheter för affärsverksamheten fotboll, med tanke på att det här är en premiärminister som agerar som den leende damfiguren i en tysk väderklocka, hon som bara dyker upp när det finns fint väder att rapportera.

Bakom allt detta kommer det finnas press, lobbyverksamhet och ett käbbel om en form av ord som hintar om att framsteg görs. Detta kommer sedan matas in i Premier Leagues eget måndagsmöte.

Här kommer medlemmar att arbeta fram något sorts schema, informerade av deras egna, av läckor ansatta, interna stridigheter. Det här är ett gräl som alltmer äger rum med grannarnas insikt, och får den engelska elitfotbollen att se ut mindre som en familj, mer som en lös ansamling besticklighet, kortsiktighet och girighet. Hallå! Vem kunde ha anat det?

Låt oss vara tydliga på den här punkten. Inget spinn eller några ägda intressen. Här har ni dialogen som ledde oss till den här punkten. Första principen: det är uppenbart att ingen i England bör spela professionell fotboll den här sommaren. Det finns inte tid att spela matcherna. Det är inte medicinskt säkert. Träna ordentligt, planera ordentligt. Starta om i augusti. Slut.

 

Stora Fotbollen: Men, det står £1 miljard (12,12 miljarder kr) på spel.

Ok. Well, bara avstå från den delen av säsongen. Mer pengar kommer att komma. Ni kan absorbera detta.

 

Stora Fotbollen: Öh, det kan vi inte. Våra finanser är sinnessjuka. Vi spenderar £3 miljarder (36,3 miljarder kr), eller 70% av inkomsterna, på löner. Några av oss som är på väg upp spenderar mer än vi tjänar på löner. Vi är rika, men också hänsynslösa och giriga.

Ok. Gå då in gemensamt för att bevara modellen. Dela på smällen så förnuftigt ni kan. Ni sitter alla i det här tillsammans.

 

 

Stora Fotbollen: Öh, det kan vi inte för det gör vi inte. De som åker ur kan mycket väl stämma oss. Spelare kommer byta klubb om vi drar ner lönerna. Tv-bolagen väntar vid grindarna. Ingenting fungerar. Det finns inte tillräckligt med livbåtar. Slutresultat: att spela matcherna är absurt. Men vi måste ändå spela matcherna.

Och det är här vi äntrar en värld med fruktansvärda idéer. Biologiskt säker fotboll. Inte biologiskt säkra kärnkraftverk eller biologiskt säker matproduktion. Nej. Biologiskt säker fotboll, ord som i sig själva uttrycker att något riktigt idiotiskt håller på att hända här.

Men strunta i det. Låt det fortsätta komma. Om man spottar får man gult kort. Personer över 70 portade. Obligatoriskt att bära snood. Sexförbud. Sänkt matchtid. En liga med 23 lag. Det finns mycket mer av det här på väg in, varje justering gör det lite mer till Länge leve Bernie, en annan version av att marschera runt med detta grånande lik och låtsas att det fortfarande har det fantastiskt vid poolen.

Vad som är säkert är att fotbollen producerad i slutet av den här processen kommer se fruktansvärd ut och kännas fruktansvärd. Det här är sport som en bestraffning, sport som tvingas ner i strupen som otäck medicin. Spelar detta någon roll? Svaret är minsann ja, om så bara för att det finns mer diffusa hot där ute än hur man ska avsluta säsongen.

Över allt annat finns det ett pressande behov av att sköta om dina konsumenter, att prata med din bas, att åtminstone försöka presentera något sorts förnuftigt, sympatiskt ansikte. Premier Leagues popularitet ska man inte ta för given. Det är ett historiskt misstag, en baksmälla från 1900-talet, frukterna från tre årtionden med expertstyrning. Men det måste inte vara så här. Det normala har försvunnit. Imperier faller.

Ekonomer pratar redan om branscher med zombie-delar - som jumbo jets och multiplexer och ytor för massor av kontor. Fotbollens uppdrag nu är att se till så att så lite av dess modell som möjligt faller in i den kategorin. Föreställ er, till exempel, att inteckna din framtid mot den absoluta vissheten om att 80,000 människor kommer fortsätta sätta sig på flygplan för att samlas på din arena under hela året. Lycka till med att sälja biljetter till den toppmoderna hästspårvagnen.

Vad som är säkert är att det här är en tid för delade inte ensamma lösningar, och för den sortens ledarskap den onekligen säkre Richard Scudamore kanske hade erbjudit. Meddelandet är tydligt till hela den utökade klanen, från klubbar, till administratörer, till tv-bolag och spelare. Stå tillsammans, ät tillsammans, fasta tillsammans. Eller sätt i halsen.

The Lancets chefredaktör är den eldigaste kritikern mot Storbritanniens respons på coronaviruset. Över en Zoom-meze pratar han med Anjana Ahuja om hur liv hade kunnat räddas, hans kamp mot cancern - och varför han inte är rädd för att vara en paria.

   

 

 

 

 

AV: Anjana Ahuja, forskningskommentator, Financial Times, helgläsning, 24-25 april, 2020:

 

 

När doktor Richard Horton dyker upp till en Zoom-lunch känner jag ett styng av besvikelse. Jag sitter hemma men är klädd för ett möte ute i det riktiga livet: svart klänning, oförargliga örhängen och en baddning smink. Chefredaktören på The Lancet, den prestigefyllda brittiska medicintidningen som grundades 1823, "anländer" i en svart luvtröja. Han har tydligt glömt sitt lättsamma löfte att ta på sig en kavaj, men han minns muntert att vi ska äta tillsammans. "Titta, jag har min lunch," säger han stolt och håller upp en brun papperspåse mot kameran. Han erbjuder sig att vänta tills min levereras.

 

 

Jag är inte överraskad att vår lösa klädesöverenskommelse har smulats sönder inför hans lista på saker att göra. Det var The Lancet som, i januari, först publicerade kliniska rapporter om en mystisk lunginflammation från Wuhan. Sedan dess har ett droppande av texter gällande Covid-19 förvandlats till en störtflod med helt avgörande, gratis tillgänglig information som hjälper till att forma folkhälsans respons i realtid.

 

 

Det har gett 58-åringen en kanske ännu viktigare andraroll: chefskritiker av den brittiska regeringens hantering av Covid-19-utbrottet. Sedan i februari har han anklagat ministrar och deras rådgivare för att inte ha sett den kommande stormen och skjutit en ihållande spärreld med kritik i The Lancet, tidningar och tv. Den 26 mars berättade han för BBC att den brittiska responsen på pandemin är en "nationell skandal". Jag går till sakens kärna: har regeringen blod på sina händer?

 

 

"Jag tänker inte använda de orden, men jag tror att liv hade kunnat räddas om vi hade agerat tidigare," säger han. "Om vi hade använt februari till att skala upp testningskapaciteten och kontaktsspårningen, och börjat höja kapaciteten för sängar på intensivvårdsavdelningarna, då står det helt klart att vi hade räddat liv och räddat NHS. Även om det inte var som den extrema nedstängningen vi ser nu borde vi ha reducerat social blandning och avvecklat ekonomisk aktivitet, genom att ha lyft fram arbete hemifrån och fysisk distansering, detta för att ha börjat skära ner på överförningslinjerna."

 

 

Vi pratar mot en bakgrund av en alltmer hätsk debatt gällande Storbritanniens respons. Han känner misströstan inför hur vetenskapen och politiken i varje led i den här pandemin har hanterats: från bristen på tester i början till vad han säger är en "charad" då han beskriver de dagliga presskonferenserna och regeringens "strategiska misslyckande" med att planera på ett adekvat sätt. Han har, tillsammans med andra, krävt transparens gällande de dunkla epidemiologiska modellerna som formade Storbritanniens ursprungliga laissez-faire-respons, som inkluderade att presentera tanken på "flockimmunitet".

 

 

Jag har delegerat cateringen på mitt håll till min 17-åriga dotter Rosa. Hon bestämmer sig för italienskt via Just Eat. Dörrklockan ringer; några minuter senare serverar hon mig fyra bitar Hawaiipizza och vinkar hej till mitt intervjuoffer. Horton och jag diskuterar kort hur förvirrande pandemin är för barn.

 

 

Horton sitter i ett arbetsrum med den obligatoriska bokhyllan i bakgrunden. Han packar upp sin lunch och vinklar ner sin kamera och stoltserar med en noggrant upplagd Medelhavsfest. Hans kryddstarka mezetallrik består av kyckling, hemmagjord tzatziki och hummus, baba ganush och färsk chilisås. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite avundsjuk.

 

 

Horton måste vara en av Storbritanniens längst tjänande redaktörer. Han kom till The Lancet 1990 och anställdes som chefredaktör fem år senare, endast 33 år gammal. Han ber inte om ursäkt för att han är öppet politisk. "Några av de stora framstegen, som 1800-talets sanitetsrörelse och NHS födelse, var inga tekniska prestationer utan politiska kamper. Idén om att man kan ta bort politik från medicin eller hälsovård är historiskt okunnigt. Det medicinska etablissemanget borde vara mycket mer politiserat, inte mindre, när det gäller att attackera saker som ojämlikheter inom sjukvården och dålig tillgång till vård." Det är värt att notera att en av hans idoler är Michael Marmot, en Londonbaserad akademiker som är en pionjär när det gäller att studera hur social ojämlikhet påverkar hälsan.

 

 

Det var fysiologi- och medicinstudierna vid Birminghams universitet som först öppnade Hortons ögon inför hur andra människor levde. "Jag minns hur jag som student gick in i höghus med hyreslägenheter där mattorna var genomdränkta av urin," säger han. "Badrummen var fullständigt hälsovådliga, köken var fulla av odiskad disk och bestick, och överallt var det smutsigt. Jag hade aldrig sett något liknande förut."

 

 

Efter en medelklassuppväxt dröjde det så länge som till när han var i fyrtioårsåldern innan han upptäckte att han var adopterad, att hans riktiga pappa var norrman och att han hade fem halvsyskon: "Det var en chock. Jag gick från att vara enda barnet till att ha en enorm familj. Att vara hälften engelsman och hälften norrman förändrade tyngdpunkten för vem jag tyckte att jag var och ända sedan dess har jag haft en kärleksaffär med Norge."

 

 

Horton har stämplats som vänster av hans kritiker. Den märkningen avfärdar han och säger att han genom åren röstat på de Konservativa, Labour, Liberaldemokraterna och de Gröna. Men hans filosofi är trogen Lancet-grundaren Thomas Wakley, en kirurg och social reformator som en gång i tiden beskrevs som en "ärlig fördömare av orättvisa åtskillnader mellan de rika och de fattiga". Wakley döpte tidningen efter ett kirurgiskt instrument och ett slags fönster: det skulle symbolisera att man sticker hål på korruptionen och släpper in ljuset.

 

 

I enlighet därmed har Horton satt ljuset från The Lancet på en rad olika politiska saker: han har berömt klimatgruppen Extinction Rebellion, uppmanat sjukvårdsarbetare att gå med i fredliga demonstrationer; han publicerade ett känslomässigt formulerat brev till stöd för folket i Gaza som skrivits av en genetiker i Italien som senare anklagades för att ha antisemitiska sympatier; och han drev en studie som påstod att antalet civila dödsoffer relaterade till Irakkriget var för lågt.

 

 

Det är inget som gjort honom till den populäraste mannen i rummet. Doktor Michael Fitzpatrick, en allmänläkare och f d Lancet-kolumnist, beskrev Horton för mig som "väldigt charmig och lätt att ha att göra med men han är något av en uppmärksamhetssökare och en paria inom det medicinska etablissemanget".

 

 

Sanningen är den att Horton aldrig har förlåtits för att han 1998 publicerade en text av Andrew Wakefield som väckte ogrundat tvivel kring säkerheten med barnvaccin mot mässlingen, påssjukan och röda hund (MMR). Trots år av kontroverser drogs inte texten helt tillbaka förrän 2010, efter att the General Medical Council fällde sitt utslag att Wakefield varit oärlig (han plockades senare bort från registret över brittiska läkare). Osäkerheten ledde till att antalet barnvaccineringar sjönk som en sten och gav energi till antivaccinationsrörelsen. MMR-debaclet blev en av de största löpande katastroferna inom folkhälsan.

 

 

"Det finns inget sätt att komma undan hur mycket allvarlig skada det orsakade," säger Fitzpatrick till mig "Han [Horton] var inte tillräckligt ursäktande kring vad som hände."

 

 

Ångrar Horton vad som hände med MMR? "Jag skulle vara galen om jag sa att jag inte gör det, men jag kan inte bara dra tillbaka texter jag inte gillar, det måste ske genom rätt process [via GMC-tribunalen]." Har han någonsin varit nära att få sparken? "Jag vet inte," ler han. "Det får du fråga mina utgivare. Alla bra redaktörer får till sist sparken."

 

 

Det är dags att byta ämne. Vi har en pandemi att diskutera.

 

 

När vi träffas domineras medias bevakning av bristen på personlig skyddsutrustning (PPE) för sjukvårdsarbetare. Sjukhusstiftelser har hotat visselblåsare med disciplinära åtgärder; Horton har erbjudit sig att agera kanal åt deras berättelser från pandemins frontlinje: "Arbetare har blivit överkörda och tvingats träffa patienter som helt klart har eller misstänks ha Covid-19 utan PPE. När de uttrycker oro gällande detta förringas de eller hotas. Det är fruktansvärt att se bristen på omtanke hos vissa NHS-förvaltningar. En doktor har berättat för honom att krigszoner är bättre förberedda än världens sjätte största ekonomi.

 

 

NHS hamnade på efterkälken, säger Horton, för att regeringen antingen ignorerade eller inte agerade på informationen i tid. Den första texten som pekade på förekomsten av ett nytt smittsamt virus dök upp i The Lancet den 24 januari. Horton vill nu veta varför den hemska bedömningen verkar ha förbigåtts i Whitehall. "Varför lästes inte den texten av den vetenskapliga rådgivningsgruppen för nödsituationer, eller rådgivningsgruppen för nya och framväxande respiratoriska virushot, eller NHS England, eller chefsläkaren eller den vetenskapliga chefsrådgivaren?" frågar han.

 

 

"Vi hade alla dessa kommittéer och alla dessa grupper och alla dessa organisationer, men på något sätt satt de inte ihop. Vi har nu sett det största vetenskapliga politiska misslyckandet under en mansålder." Han avfärdar pratet om att ett sådant förödande utbrott endast kunde ha förutsetts i efterhand: "Hur kan det vara i efterhand? Det står där, skriftligt den 24 januari, skrivet i en text från Kina som ber folk att, 'Snälla agera nu, det här är brådskande, det är en kris.'"

 

 

En vecka senare varnade en annan Lancet-text att då viruset inte längre var stoppat i Wuhan och att "självstyrande utbrott i storstäder globalt kan bli oundvikliga... Bör förberedelseplaner och begränsningsingripanden förberedas för snabb användning globalt."

 

 

Hortons stridslystna offentliga persona döljer en personlig kamp: 2018 diagnostiserades han med långtgående melanom. Hans erfarenhet som NHS-patient adderar till hans känsla av upprördhet gällande pressen som sjukvårdsarbetarna ställs inför. "Jag tror aldrig att jag har befunnit mig på en institution där folk har varit så genuint snälla och omtänksamma. Det är därför jag är så arg på att vi inte agerade snabbare. Jag är arg för att jag vet hur bra NHS kan vara. Politiker och beslutsfattare och forskare svek NHS och deras personal. Och det är oförlåtligt."

 

 

Regeringen är helt klart skakad av den här kritiken. En Sunday Times-artikel med rubriken "Coronaviruset: 38 dagar när Storbritannien i sömnen gick rakt in i katastrofen", publicerad förra helgen, ledde till en lång text med motbevis från Hälso- och socialvårdsdepartementet. Svaret inkluderar ett citat från Horton från den 23 januari som ropar på "försiktighet" och där han anklagar media för att "förvärra oron genom att prata om ett mördarvirus" för att avfärda uppfattningen om att en vetenskaplig konsensus runt en kommande pandemi började växa till sig sent i januari.

 

 

Citatet, klargör han, kom från en tweet som uppmanade till försiktighet mot makaber nyhetsbevakning och inte mot regeringens politik. Dessutom deklarerade the World Health Organization att det var en folkhälsofara den 30 januari. "Jag tycker det är en förvrängning, absolut," säger han. "Mellan den 24 och 31 januari fanns det dagligen växande bevis och oro för att det här var på väg mot en pandemi."

 

 

Samtidigt är forskarvärlden desperat gällande att försöka gissa vad viruset kommer göra härnäst. "Vi ser redan att det har potentialen att komma tillbaka," säger han och noterar Kinas uppgång i antal fall. "Det är sannerligen väldigt oroande, och det är därför vi behöver ett vaccin så fort som möjligt.

 

 

"Men det finns fortfarande väldigt mycket att lära. Varför spred det sig så dramatiskt i Italien men inte i Tyskland? Testningar är en möjlighet, men vi vet inte säkert. Testningar är absolut avgörande, och om vi ska ta oss ur dessa nedstängningar måste vi definitivt skala upp vår kapacitet."

 

 

Västerländska länder har klarat sig dåligt i deras respons på coronaviruset jämfört med asiatiska länder, tycker han, för att de såg hotet genom influensans lins. Kina och Hongkong fruktade en återkomst för Sars, en mycket dödligare sjukdom, och agerade snabbt. Den kognitiva partiskheten, säger han, har kostat oss dyrt.

 

 

Horton oroar sig även för att självbelåtenhet ska smyga sig in när det värsta i pandemin dragit förbi: "Det skulle vara väldigt farligt att säga att det här är vårt 1918 [spanska sjukan pandemin], och att tro att de här sakerna bara kommer fram en gång vart hundrade år. Förhållandena existerar fortfarande i länder för zoonotiska sjukdomar [som struntar i artbarriären och smittar från djur till människor] att utvecklas. Vi har haft fem eller sex sådana under de senaste 20-30 åren. Det här är den stora just nu men det kan komma en ännu större."

 

 

Rosa kommer in med en kaffe-cupcake, men vi har gått vidare och pratar om Hortons cancer och det känns respektlöst att äta den. Det var hans 19-åriga dotter Isobel, från Hortons äktenskap med barnläkaren Ingrid Wolle, som uppmanade sin pappa att kolla upp en leverfläck på sin högra tinning. Sedan diagnosen har han genomgått tre operationer och lever nu med ärr och en osäker prognos. Han går nu på immunterapi. Varje dag är en "slantsingling".

 

 

Terapi lindrade hans mörkaste tider: "Det var extraordinärt hjälpsamt att kunna sitta i ett rum med någon som är på din sida och kunna säga vad som helst." Trösten nu kommer i form av böcker - just nu Biopolitikens födelse av Michel Foucault, som handlar om hur regeringar utövar makt över deras medborgares liv - och ett nattligt glas Lagavulin-whisky.

 

 

Han är fortfarande nervös inför att röra vid sitt ansikte för att han är rädd att han ska upptäcka att cancern har återvänt. Men för tillfället känner han sig stark och han ser också stark ut: "Jag vaknar och tänker att jag måste använda varje dag maximalt, för jag vet inte hur många jag får."

 

 

Han kommer jobba för att en offentlig utredning av coronaviruspandemin genomförs, och för att WHO ska bli starkare, inte svagare. Overksamheten som följde WHO:s nödsituationsdeklaration, klargör han, berodde på medlemsstaterna och inte på Kina, mot vilka han säger att världen borde visa tacksamhet för deras varning och ansträngningar med att innesluta viruset.

 

 

Den attityden överraskar kanske de inom den medicinska professionen som kritiserade Kinas initiala respons på utbrottet. Men pratet om att Kina borde betala reparationer för de efterföljande ekonomiska förlusterna är, säger han, urlöjligt och han kallar Donald Trumps beslut att avbryta finansieringen av WHO ett "brott mot mänskligheten".

 

 

Han skriver nu en bok om varför, trots varningstecknen, Covid-19-pandemin tog världen med överraskning. Samtidigt lämnar den där formidabla att-göra-listan ingen tid att besvara hans kritiker: "Du sade tidigare att folk tycker jag är en paria. Kanske hade det tidigare i livet gjort mig upprörd. Men nu? Jag bryr mig verkligen inte vad folk tycker om mig. Om jag inte är här om sex månader eller om ett år... f*** them. Allvarligt."

 

 

 

Anjana Ahuja är en forskningskommentator för FT

Geordie Nation fortsätter att ha tur men den här gången vet de vad de ger sig in i

   

Newcastle United-ägaren Mike Ashley för diskussioner om att sälja klubben till köpare från Saudiarabien. Fotograf: Mark Runnacles/Getty Images

 

 

 

 

AV: Ken Early, The Irish Times, måndag 20 april, 2020:

 

 

Det är nästan 30 år sedan en Thatcherist och fastighetsutvecklare köpte Newcastle United för £3m (85,2m kr), anställde Kevin Keegan som manager, inledde en ombyggnation av St James' Park och döpte en av läktarna efter sig själv.

 

 

Sir John Hall snackade mycket om the "Geordie Nation", undrade varför Newcastle inte skulle kunna bli en storslagen europeisk regionshuvudstad som Barcelona. Under en kort och briljant tid vid mitten av 1990-talet var Newcastle United verkligen mer än en klubb. De var hjärtat i en fantastisk explosion av stolthet och energi i norra England, och fansens kärlek till deras lag var känd över hela världen.

 

 

Newcastle-fansens passion visade sig bli väldigt lukrativ för Hall. Han börsintroducerade klubben 1997 och den initiala aktieemissionen övertecknades sju gånger om då Newcastle-fansen rusade ut för att få äga en del av deras klubb. 2002 hade aktierna kollapsat från £1,40 (27,13 kr) till 20p (3,60 kr), så de flesta små supporterinvesterarna förlorade sina tröjor, men Hall fick igen sin första investering flera gånger om genom aktieförsäljningar och utdelningar. Då Hall sålde klubben till Mike Ashley 2007 var hans familjs totala inkomster från deras relation med klubben runt trettio gånger så stor som hans ursprungliga investering på £3 miljoner (85,2m kr).

 

 

Naturen i Newcastle-ägarskapet och ledningens relation med supporterbasen synliggjordes på nytt i och med skandalen med fejkshejken 1998, när Halls son Douglas och klubbens nye ordförande Freddy Shepherd i hemlighet spelades in när de beskrev Newcastle-kvinnor som "hundar" och skrattade åt dumheten hos "lättlurade" Newcastle-fans som köade för att betala £50 (958 kr) för en matchtröja som, enligt Shepherd, kostade £5 (95,80 kr) att tillverka i Asien.

 

 

Den episoden förebådade vad som väntade under träningsklädesmagnaten Ashley, som köpte Newcastle för £133 miljoner (2,31 miljarder kr) 2007. Shepherd hade insisterat på att klubben var för dyrbar för att sälja till någon annan än en "Geordie Abramovitj" - en lokal välgörare med djupa fickor som kunde hälla miljoner in i laget. Ashley var varken geordie eller, när det gäller hur han såg på rollen som ägare av en fotbollsklubb, något som ens påminde om Roman Abramovitj, men hans köp av Newcastle hällde ner nästan £40 miljoner (694,1m kr) i fickorna på Shepherd, som hade byggt upp en 28 procentig andel i klubben.

 

 

Till att börja med försökte Ashley klä ut sig till en man av folket. Han satt bland fansen i en Newcastle-tröja som om han bara var en av grabbarna, och inte en miljardär som tjänat ihop sin förmögenhet genom en affärsmodell som 2016 beskrevs av en parlamentsutredning som något som påminde om ett "viktorianskt workhouse" (en byggnad där väldigt fattiga människor förr i tiden jobbade i utbyte mot mat och sovplats). Rapporten fördömde Sports Directs metoder och sade att Ashleys företag "behandlade arbetarna som handelsvaror istället för som mänskliga varelser".

 

 

Newcastle-fansen förkastade snart Ashley, som genom åren sett ut att ha njutit av att återbetala deras avsky med småaktiga hämndaktioner, förnedra legendarer som Keegan och Alan Shearer och döpa om arenan efter sitt företag. Han drev Newcastle som en av sina butiker - ett inga krusiduller handelsföretag med låga marginaler och höga omsättningar bekransat med hans företags varumärke.

 

 

Ashley är en berömt högt spelande gambler, men som ägare av en fotbollsklubb manifesterades hans gambler-instinkt på ett egendomligt, nästan masochistiskt sätt. Istället för att spekulera för att ackumulera verkade han besatt av målet att hålla kvar Newcastle i Premier League med minsta marginal och inget mer, som om att få de årliga tv-rättighetspengarna med en absolut minimal investering i laget var den skönaste spänningen spelet hade att erbjuda.

 

 

Fundera på grymheten i detta i sammanhanget av den oturliga staden Newcastle, dess traditionella tunga industri är sedan länge borta och kvarlevorna urholkas av affärsverksamheterna som förvandlade Ashley till en miljardär. Fundera på frustrationen hos fansen som känner sig bundna till klubben av minnena av döda generationer, tvingade att se en frånvarande hyresvärd medvetet degradera det till något falskt och oälskbart, något som helt öppet inte är värt hängivenhet. Fundera på besvikelsen att det förväntas att man ska dyka upp och heja på den här själsfria travestin.

 

 

Inte konstigt att Newcastle-fans nu tar emot nyheterna om ett övertagande finansierat av Saudiarabien med glädje. Inte konstigt att de inte är sugna på att lyssna på några hatare just nu. Storbritannien och Saudiarabien är allierade och partners, trots allt. Om premiärministern kan skaka hand med den saudiske ledaren efter att han trovärdigt anklagats för att ha sett till så att en kritiker hackades sönder och löstes upp i syra, varför skulle då fotbollsfans förväntas ha en högre standard? Många Newcastle-fans har börjat använda Manchester City-pratet om att deras klubb har vunnit fotbollslotteriet. All kritik tolkas som avundsjuka, som om det vore självklart att alla fotbollsfans i hemlighet längtar efter att få se sin klubb bli övertagen av en avlägsen och despotisk oljestat.

 

 

Sanningen är den att Newcastle-fansen är mer åskådare än förmånstagare. Deras klubb har blivit utvald för att 13 år av Ashleys åtstramningar betydde att den var billigare än några andra klubbar som saudierna hellre hade blivit ägare av. Newcastles pris består i att bli en värdorganism, verktyget för en propagandaagenda som inte har någonting att göra med supportrarna eller deras stad. Newcastle-fansen får nu betala för privilegiet att utgöra en levande och färgglad bakgrund - scenlandskapet för det mjuka maktspelet.

 

 

Än en gång ska dessa fans bli exploaterade, precis som de blev när Freddy Shepherd skrattade åt dem för att de köpte matchtröjor, eller när sir John Hall piskade upp the Geordie Nation till febriga nivåer då han förberedde sig på att sälja deras egen klubb tillbaka till dem.

 

 

Den enda skillnaden är att då kunde de trovärdigt påstå att de inte insåg vad som hände just då.

Seniora forskare, en f d statsförvaltningschef och f d Tory-ministrar kritiserar den officiella responsen på vår rapport

   

The Sunday Times visade förra helgen detaljerat hur regeringens overksamhet äventyrat försök att tackla viruset.

WILL OLIVER/EPA

 

 

 

 

AV: Insikt | Jonathan Calvert och George Arbuthnott, The Sunday Times, söndag, 26 april, 2020:

 

 

Regeringens försvar av Boris Johnson gällande hans misslyckande med att närvara vid fem raka möten med Cobra, den nationella kriskommittén, gällande coronaviruset ogillas av f d Whitehall-tjänstemän och seniora politiker

 

 

En f d chef för statsförvaltningen, tre f d ministrar från Konservativa partiet och en f d stabschef på Downing street sade att det var vanligt för premiärministern att närvara vid Cobra-möten om han var i närheten av London.

 

 

De talade ut efter att regeringen släppte sin respons, i form av 14 punkter i ett blogginlägg på 2,100 ord, efter The Sunday Times artikel om de fem veckorna från sent i januari som detaljerat berättade hur regeringens overksamhet äventyrade försök att tackla viruset.

 

 

Regeringens mest seniora ministrar - inklusive Dominic Raab, Michael Gove och Matt Hancock - hoppade in till premiärministerns försvar och twittrade ut blogginlägget, som påstod att Insikt-teamets rapport innehöll ett "antal osanningar och fel".

 

 

Gove, minister för statsrådsberedningen, sade i BBC förra veckan att de "flesta Cobra-mötena inte har premiärministern närvarande".

 

 

Regeringens spinndoktorer anklagades för förvrängning av en doktor och en forskare som citerades i den officiella responsen för att ha påstått att hotets allvar från coronaviruset inte fullt ut insågs när Johnson missade det första Cobra-mötet.

 

 

Doktorn, Richard Horton, redaktör på medicintidningen The Lancet, anklagade regeringen för "Kremlliknande" manipulation av hans ord.

 

 

Forskaren, Martin Hibberd, professor i framväxande infektionssjukdomar vid Londons skola för hygien och tropisk medicin, sade att regeringens respons använde hans ord tagna ur sitt sammanhang då de klippte ut en mening som uppmanade till aktion för att samla in bevis för en möjlig pandemi.

 

 

The Sunday Times avslöjade att Johnson inte närvarade vid sitt första Cobra-möte förrän den 2 mars. Han hoppade över Cobra-mötena i januari och februari trots att han befann sig i Westminster under fyra av dagarna då mötena hölls och en timmes körning bort i Kent vid det andra.

 

 

En analys av fler än 40 Cobra-möten gällande stora nödsituationer som har publicerats under årtiondet sedan de Konservativa kom till makten visar att premiärministrarna vanligtvis leder dem - såvida de inte befann sig alltför långt ifrån London för att komma till kommittén i tid. Endast tre av dessa möten leddes av en statssekreterare när premiärministern var i Westminster.

 

 

Lord Kerslake, chef för statsförvaltningen mellan 2012 och 2014, sade att vanligtvis ledde premiärministern tre fjärdedelar av Cobra-mötena och huvudorsaken till eventuell frånvaro var att de befann sig utanför London vid det aktuella tillfället.

 

 

Han sade: "[Cobra] finns där för en nationell nödsituation och man kallar inte till det om det inte är något ganska allvarligt. Och om det är något ganska allvarligt förväntar man sig att premiärministern leder mötet."

 

 

Hans åsikt stöttas av tre f d ministrar för Konservativa partiet som är insatta i Cobras arbete och av Jonathan Powell, stabschef på Downing street under Tony Blair, som sade att han inte känner till något tillfälle när Blair missade ett Cobra-möte medan han var på Westminster.

 

 

Powell sade: "Det är inte omöjligt för premiärministern att missa Cobra-möten om något händer i världen som är viktigare eller om han är utanför landet. Men att missa fem möten är ett tecken på att vi inte tar problemet på tillräckligt stort allvar."

 

 

Till Johnsons försvar gav regeringens "blogg" tre exempel på tillfällen när en minister hade lett Cobra istället för premiärministern under de senaste 11 åren. Vid två av dessa tillfällen har det kommit fram att premiärministern inte kunde närvara p g a att han var utomlands. Ett tillfälle var när Gordon Brown var i Polen - men ändå ringde han in och deltog i Cobra-mötet via telefon. Det andra var när Johnsons plan precis hade landat i New York.

 

 

Det tredje exemplet från regeringen sade att Gove ledde Cobra-mötet vid förberedelserna för en no-deal Brexit. Det mötet har aldrig tidigare bekräftats offentligt och i helgen avstod Downing street från att berätta när det ägde rum.

 

 

Igår svarade Downing street på frågor genom att skicka ett kort stycke taget från 2011 års kabinettsmanual, som säger: "Allmänt leds [Cobra-mötena] av regeringsdepartementets statssekreterare med ledningsansvar för det särskilda ämnet som avhandlas."

 

 

Men ett regeringsdokument från 2013 ger en fylligare beskrivning av Cobras roll. Det säger att Cobra mest sammankallas för internationella nödsituationer på "nivå 2" - för att sedan använda hotet från svininfluensan som exempel - och att dessa möten kontrolleras av "Strategigruppen", som leds av premiärministern, inrikesministern eller utrikesministern.

 

 

Kerslake sade att det vanligtvis var premiärministern som ledde strategigruppen.

 

 

"Under vägledningsplaneringen för nödsituationer skulle jag förvänta mig att premiärministern närvarade vid Cobra-mötena gällande coronaviruskrisen för det är helt klart åtminstone en nivå 2-nödsituation. Med tanke på dess allvar skulle jag bli överraskad om det klassificerades [som] något annat än det."

Boris Johnson hoppade över fem Cobra-möten gällande viruset, anrop om att beställa skyddsutrustning ignorerades och forskares varningar föll för döva öron. Misstag i februari kan ha kostat tusentals liv

   

Johnson deltar i en drakritual som en del av firandet av det kinesiska nyåret samma dag som ett Cobra-möte hölls gällande viruset i januari.

BEN STANSALL/AFP

 

 

 

 

AV: Insikt | Jonathan Calvert, George Arbuthnott och Jonathan Leake, The Sunday Times, söndag 19 april, 2020:

 

 

Under den tredje fredagen i januari kröp en tyst och smygande mördare fram över världen. Då den passerade från person till person och bars fram på båtar och flygplan lämnade coronaviruset redan ett spår av döda kroppar efter sig.

 

 

Viruset hade spridit sig från Kina till sex länder och fanns nästan garanterat i många fler. Då de kände av den kommande faran gick den brittiska regeringen en kort tid in i krigstidsinställning den dagen och höll ett möte med Cobra, deras nationella kriskommitté.

 

 

Men det krävdes bara en timme vid lunch den dagen, den 24 januari, för att sopa bort coronavirushotet. Matt Hancock, hälsoministern, studsade ut från Whitehall efter att ha hållit i mötet och berättade avslappnat för reportrarna att risken för den brittiska allmänheten var "låg".

 

 

Detta trots att det samma dag hade publicerats en alarmerande studie av kinesiska doktorer i medicintidningen The Lancet. Den bedömde den dödliga potentialen i viruset och för första gången påstods det att den var jämförbar med den influensaliknande spanska sjukan från 1918, som dödade upp till 50 miljoner människor.

 

 

För ovanlighetens skull hade Boris Johnson varit frånvarande från Cobra-mötet. Kommittén - som inkluderar ministrar, underrättelsechefer och generaler - samlas vid tillfällen av stor fara, som vid terroristattacker, naturkatastrofer och andra hot mot nationen och leds vanligtvis av premiärministern.

 

 

Men Johnson hade den dagen hittat tid för att delta i en drakritual som en del av Downing Streets firande för den kinesiska gemenskapen, ledd av landets ambassadör.

 

 

Det var en stor dag för Johnson och det fanns en triumfatorisk stämning på Downing Street för utträdesavtalet från den Europeiska Unionen skulle undertecknas sent den eftermiddagen. Det skulle ha kunnat bli hans definierande ögonblick som premiärminister - men det var innan världen förändrades. Den eftermiddagen tonade hans talesman ner hotet som tornade upp sig i öster och försäkrade nationen om att vi var "väl förberedda på alla nya sjukdomar". Den självsäkra, nästan nonchalanta, attityden som visades upp den dagen i januari skulle fortsätta i mer än en månad.

 

 

Johnson gick vidare och missade ytterligare fyra Cobra-möten gällande viruset. Då Storbritannien drabbades av exempellösa översvämningar slutförde han EU-uttåget, möblerade om i sitt kabinett och åkte sedan iväg till grace-and-favour retreatet (hus eller lägenhet som ägs av drottningen och hyrs ut gratis till mäktiga personer) på landet i Chevening där han spenderade större delen av terminlovets två veckor med sin gravida fästmö, Carrie Symonds.

 

 

Det skulle sedan dröja till 2 mars - ytterligare fem veckor - innan Johnson närvarade vid något Cobra-möte gällande coronaviruset. Men då var det nästan säkert för sent. Viruset hade smugit sig in på våra flygplatser, våra tåg, våra arbetsplatser och i våra hem. Storbritannien var på väg mot en av de värsta infektionerna av det dödligaste viruset som drabbat världen på mer än ett århundrade.

 

 

Förra veckan gick en senior rådgivare till Downing street emot strömmen och skyllde veckorna av självbelåtenhet på ett misslyckat ledarskap i kabinettet. Särskilt premiärministern pekades ut.

 

 

"Det finns inte en chans att du är i krig om din premiärminister inte är där," sade rådgivaren. "Och vad man får reda på om Boris är att han inte ledde några möten. Han gillade sin semester på landet. Han jobbade inte helger. Det var som att jobba för en gammaldags vd på en lokal myndighet för 20 år sedan. Det fanns en verklig känsla av att han inte gjorde någon brådskande krisplanering. Det var exakt som folk fruktade att han skulle vara."

 

 

Utredning "oundviklig"

En dag kommer det oundvikligen att ske en utredning gällande bristen på förberedelser under dessa "förlorade" fem veckor från 24 januari. Det kommer ställas frågor gällande när politiker förstod allvaret i hotet, vad forskarna sade till dem och varför så lite gjordes för att utrusta the National Health Service för den kommande krisen. Det kommer bli politikerna som kommer möta den mest intensiva granskningen.

 

 

Bland nyckelpunkterna som troligen kommer utforskas finns frågan varför det tog så lång tid att erkänna det brådskande behovet av en massiv ökning av leveranser av personlig skyddsutrustning (PPE) till sjukvårdsarbetarna; ventilatorer för att behandla akuta luftvägssymptom; och test för att upptäcka infektionen.

 

 

En utredning kommer kanske även att fråga huruvida regeringens misslyckande med att få grepp om omfattningen av krisen under inledningen ledde till en dominoeffekt där den nationella nedstängningen introducerades dagar, eller t o m veckor, för sent, vilket i sin tur orsakade många tusentals fler onödiga dödsfall.

 

 

En utredning har pratat med forskare, akademiker, doktorer, nödsituationsplanerare, offentliga tjänstemän och politiker gällande roten till krisen och huruvida regeringen borde ha vetat tidigare och agerat snabbare för att dra igång Whitehall-maskinen och sätta NHS i krisläge.

 

 

De berättade för oss att, i motsats till den officiella linjen, så befann sig Storbritannien i ett dåligt skick när det gäller beredskapen för en pandemi. Nödlagret för PPE hade drastiskt minskat och passerat sitt bäst för datum efter att ha blivit en lågprioritet under åren av åtstramningsnedskärningar. Utbildningen för att förbereda nyckelarbetare för en pandemi hade lagts på is i två år medan beredskapsplanering avleddes för att hantera en möjlig no-deal Brexit.

 

 

Detta gjorde det dubbelt så viktigt att regeringen kom in i tempot direkt sent i januari och tidigt i februari. Forskare sade att hotet från den kommande stormen var tydlig. Faktum är att en av regeringens viktigaste rådgivningskommittéer fick en förskräcklig varning en månad tidigare än vad som tidigare har erkänts gällande utsikterna att tvingas hantera massvis av dödsoffer.

 

 

Det var ett budskap som repeterades genom februari men varningarna verkar ha fallit för döva öron. Till exempel var behovet att fylla på nödförsörjningen med skyddsmasker och dräkter till sjukvårdsarbetare brådskande, men inga stora framsteg gjordes för att få tag i sakerna från tillverkarna, främst från Kina.

 

 

Istället skickade regeringen leveranser åt andra hållet - de fraktade 279,000 objekt från deras utarmade lager med skyddsutrustning till Kina under den här perioden, efter en förfrågan om hjälp från myndigheterna där.

 

 

Nära förestående fara

Premiärministern hade legat och solat tillsammans med sin flickvän i det karibiska miljonärsparadiset Mustique när Kina först larmade the World Health Organisation (WHO) den 31 december om att flera fall av ovanlig lunginflammation hade registrerats i Wuhan, en stad med 11 miljoner invånare i Hubei-provinsen.

 

 

Under de efterföljande dagarna påstod Kina initialt att viruset inte kunde överföras från människa till människa, vilket borde ha varit betryggande. Men det lät inte sant för Storbritanniens folkhälsoakademiker och epidemiologer som sms:ade varandra, angelägna om att få mer information, tidigt i januari.

 

 

Devi Sridhar, professor i global folkhälsa vid universitetet i Edinburgh, hade i ett tal två år tidigare förutspått att ett virus skulle kunna hoppa från över arter från ett djur i Kina och snabbt spridas och bli en mänsklig pandemi. Så nyheten från Wuhan gjorde att hon verkligen hoppade till.

 

 

"Tidigt i januari diskuterade jag och många av mina kollegor inom global hälsa vad som pågick," minns hon. "Kina hade ännu inte bekräftat att viruset var från människa till människa. Många av oss misstänkte att det var det för det var en respiratorisk patogen och man skulle inte se antalen som vi fick se från Kina om det inte var människa till människa. Så det var störande."

 

 

Så tidigt som den 16 januari var professorn ute på Twitter och ropade på ett snabbt agerande för att förbereda för viruset. "Har fått frågor av journalister gällande hur allvarligt #WuhanPneumonia utbrottet är," skrev hon. "Mitt svar: ta det på allvar p g a gränsöverskridande spridning (flygplan betyder att virus reser långt & snabbt), trolig människa till människa överföring och tidigare utbrott har lärt oss att överdriven respons är bättre än att skjuta upp agerandet."

 

 

Saker och ting gick nu snabbt. Fyrahundra miles (643,7 km) bort, i London, från deras campus bredvid the Royal Albert Hall, producerade ett team vid Imperial College's folkhälsoskola, lett av professor Neil Ferguson, sin första modelleringsbedömning av virusets troliga inverkan. Fredagen den 17 januari noterade deras rapport de "oroande" nyheterna om att tre fall av viruset hade upptäckts utanför Kina - två i Thailand och ett i Japan. Samtidigt som man var medveten om många okända fall beräknade forskare att det redan kunde finnas så många som 4,000 fall. Rapporten varnade: "Omfattningen på dessa siffror pekar på att en betydande människa till människa överföring inte kan uteslutas. Förhöjd övervakning, snabb informationsdelning och förbättrad beredskap rekommenderas."

 

 

Nu hade det mystiska viruset identifierats som en typ av coronavirus - en stor familj av virus som kan orsaka infektioner som sträcker sig från en vanlig förkylning till svår akut respiratorisk sjukdom (Sars). Det hade rapporterats om två dödsfall från viruset och 41 patienter hade insjuknat.

 

 

Följande onsdag, 22 januari, sammankallade regeringen sitt första möte för deras vetenskapliga rådgivningsgrupp för nödsituationer (Sage) för att diskutera viruset. Medlemmarna där är hemliga men det leds vanligtvis av regeringens vetenskaplige chefsrådgivare, sir Patrick Vallance, och medicinske chefsrådgivare, professor Chris Whitty. Downing street-rådgivare är också närvarande.

 

 

Det hade kommit fram nya upptäckter den dagen då kinesiska forskare varnade för att viruset hade en ovanligt hög infektivitet på uppemot 3.0, vilket betydde att varje person med viruset i sig vanligtvis skulle infektera upp till ytterligare tre personer.

 

 

En av de närvarande var Imperial's Ferguson, som redan jobbade på sin egen beräkning - han satte infektiviteten på 2.6 och möjligtvis så högt som 3.5 - som han skickade till ministrar och tjänstemän i en rapport samma dag som Cobra-mötet hölls den 24 januari. Spanska sjukan hade en beräknad infektivitet på mellan 2.0 och 3.0, så Fergusons upptäckt var chockerande.

 

 

Professorns andra bombnedslag i samma rapport var att det krävdes en 60% nedskärning i överförningshastigheten - vilket betydde att man stoppade kontakten mellan människor. Med en lekmans ord betydde det en nedstängning, en aktion som skulle paralysera en ekonomi som redan står inför en rejäl misshandel från Brexit. Då var ett sådant förslag otänkbart i regeringen och tillhörde världen för postapokalyptiska filmer.

 

 

Den växande oron bland forskare verkar inte ha hörts eller beaktats av beslutsfattarna. Efter Cobra-mötet den 25 januari kom körerna av försäkringar om hur bra det var inte bara från Hancock och premiärministerns talesman: Whitty var också säker.

 

 

"Cobra träffades idag för att diskutera situationen i Wuhan, Kina," sade Whitty. "Vi har globala experter som bevakar situationen dygnet runt och vi har ett starkt facit när det gäller att hantera nya former av infektionssjukdomar... det finns till dagens datum inga bekräftade fall i Storbritannien."

 

 

Men då fanns det 1,000 fall i världen och 41 dödsfall, flest i Wuhan. En Lancet-rapport den dagen presenterade en studie av 41 coronaviruspatienter inlagda på sjukhus i Wuhan där det visade sig att fler än hälften hade allvarliga andningsproblem, en tredjedel behövde intensivvård och sex hade dött.

 

 

Och det fanns nu väldigt få tveksamheter gällande att Storbritannien skulle drabbas av viruset. En studie av universitetet i Southampton har visat att 190,000 människor flög in till Storbritannien från Wuhan och andra kinesiska högriskstäder mellan januari och mars. Forskarna beräknade att uppemot 1,900 av dessa passagerare kunde varit infekterade av coronaviruset - vilket nästan garanterade att Storbritannien skulle bli ett centrum för den efterföljande pandemin.

 

 

Mycket riktigt, fem dagar senare, onsdagen den 29 januari, hittades de första coronavirusfallen på brittisk mark när två kinesiska medborgare från samma familj blev sjuka i York. Nästa dag höjde regeringen hotnivån från låg till måttlig.

 

 

Pandemiplanen

Den 31 januari - eller Brexitdagen som den blivit känd - hölls ett livligt tal klockan 11:00 av premiärministern där han lovade att utträdet ur den Europeiska Unionen skulle bli gryningen för en ny era som skulle släppa lös det brittiska folket som skulle "växa i förtroende" månad för månad.

 

 

Vid den här tidpunkten fanns det goda anledningar för regeringens vetenskapliga topprådgivare att känna en krypande oro gällande viruset. WHO hade deklarerat coronaviruset ett globalt nödläge endast dagen innan och forskare vid Londons skola för hygien och tropisk medicin hade bekräftat för Whitty i ett privat möte med Nervtag, rådgivningskommittén för luftvägssjukdomar, att virusets infektivitet kunde vara så allvarlig som Fergusons värsta beräkningar flera dagar tidigare.

 

 

De officiella vetenskapliga rådgivarna var villiga att offentligt medge att det kunde finnas flera fall av coronviruset i Storbritannien. Men de hade förtroende för att landets planer för en pandemi skulle vara robusta.

 

 

Det var förmodligen ett stort misstag. En rådgivare till Downing street - här off the record - säger att deras förtroende för "planen" var felplacerat. Trots att en möjlig pandemi i flera år listats som hotet nummer 1 mot nationen, säger källan att det var länge sedan den slutade behandlas som det.

 

 

Flera nödsituationsplanerare och forskare sade att planerna för att skydda Storbritannien i en pandemi en gång i tiden hade varit en topprioritet som varit välfinansierad under årtiondet efter terroristattackerna den 11 september 2001. Men sedan slog åtstramningsnedskärningarna till. "Världen var avundsjuk på oss," sade källan, "men pandemiplaneringen blev ett offer för åtstramningsåren när det kom mer pressande behov."

 

 

Den senaste övningen för en pandemi skedde 2016 och hade kodnamnet Cygnus, den förutspådde att sjukvården skulle kollapsa och visade upp en lång lista på tillkortakommanden - inklusive, vilket illustrerar dess framsynthet, en brist på PPE och ventilatorer till intensivvården.

 

 

Men en lika lång lista med rekommendationer för att adressera bristerna implementerades aldrig. Källan säger att förberedelserna för en no-deal Brexit "sög ut allt blod ur pandemiplaneringen" under de efterföljande åren.

 

 

Under åren som ledde fram till coronavirusets utbrott "stöttes" regeringens möten med nyckelkommittéer gällande pandemiplaneringen regelbundet bort från agendan till fördel för diskussioner om mer pressande saker som sängkrisen hos NHS. Källan påstår även att träning för NHS-personal med skyddsutrustning och respiratorer försummades.

 

 

Medlemmar i regeringens rådgivningsgrupp för pandemier sägs ha känt sig maktlösa. "De brukade skämta sinsemellan, 'Haha låt oss hoppas att vi inte får någon pandemi,' för det fanns inte ett enda område av träning som sköttes för att vi skulle kunna möta de grundläggande kraven för en pandemi, än mindre göra det på ett bra sätt," sade källan.

 

 

"Om du spenderade tid med seniora NHS-chefer under de två senaste åren visste du att deras största rädsla, deras svettigaste mardröm, var en pandemi för de var inte förberedda på det."

 

 

Det betydde att regeringen hade mycket jobb att göra för att ta igen vad man försummat när det stod klart att den här "mardrömmen" höll på att bli en distinkt verklighet i februari. Men källan säger att det inte sågs någon brådska. "Nästan ingen plan som vi hade var aktiverad i februari. Nästan varje regeringsdepartement har misslyckats med att på riktigt implementera deras egna pandemiplaner," sade källan.

 

 

En avvikelse från planen var, t. ex, ett misslyckande att ge en tidig varning till företag om att det skulle kunna bli en nedstängning så de kunde inleda beredskapsplanering. "Det fanns en skyldighet att få dem att börja tänka på deras pengaflöde och arrangemang för deras affärskontinuitet," sade källan.

 

 

Superspridare

En central del i alla pandemiplaner är att identifiera alla som blir sjuka, kärnfullt jaga efter alla deras senaste kontakter och sätta dem i karantän. Det involverar testningar och initialt verkade Storbritannien ligga i framkant där. Tidigt i februari berättade Hancock stolt för underhuset att Storbritannien var ett av de första länderna att ha utvecklat ett nytt test för coronaviruset. "Tester över hela världen görs med utrustning utformad i Oxford," sade han.

 

 

Så när Steve Walsh, en 53-årig affärsman från Hove, East Sussex, den 6 februari identifierades som källan till det andra utbrottet i Storbritannien följdes alla hans kontakter upp med test. Fallet med Walsh var en varning för virusets skenande infektivitet då han tros ha överfört det till fem personer i Storbritannien, efter att ha återvänt från en konferens i Singapore, samt sex utomlands.

 

 

Men Public Health England lyckades inte dra nytta av våra tidiga genombrott med testningar och förlorade tidiga möjligheter att öka produktionen till nivåerna som senare skulle behövas.

 

 

Det berodde delvis på att regeringen planerade för viruset genom att använda deras instruktioner för hur man bekämpar influensan. Så fort en influensapandemi har letat sig in i befolkningen och det inte finns något vaccin, då låter man viruset gå sin gång tills "flockimmunitet" är fixad. En sådan plan kräver inga masstestningar.

 

 

En senior politiker sade följande till den här tidningen: "Jag hade konversationer med Chris Whitty i slutet av januari och de var fullständigt fokuserade på flockimmunitet. Anledningen är att med influensa är flockimmunitet den rätta responsen om du inte har något vaccin.

 

 

"All vår planering handlade om pandemisk influensa. Det har i princip funnits en uppdelning mellan forskare i Asien som såg det här som en fruktansvärd, dödlig sjukdom i linje med Sars, vilket kräver omedelbar nedstängning, och de i väst, särskilt i USA och Storbritannien, som såg det här som influensa."

 

 

Premiärministerns specialrådgivare Dominic Cummings sägs ha haft initial entusiasm för konceptet flockimmunitet, vilket kan ha spelat in i regeringens tidiga inställning till hanteringen av viruset. Hälsodepartementet förnekar bestämt att "flockimmunitet" någonsin var deras mål och avvisar påståendena om att Whitty stöttade det. Cummings förnekar också att han stod bakom konceptet.

 

 

Misslyckandet med att få tag i stora mängder testningsutrustning var ett annat stort bedömningsfel, detta enligt Downing street-källan. Det skulle senare bli en av de stora skandalerna i coronaviruskrisen att den betydande kapaciteten i Storbritanniens privata laboratorier för att massproducera test inte utnyttjades under dessa avgörande veckor i februari.

 

 

"Vi skulle ha kommunicerat med varenda kommersiellt testlaboratorie som kunde ställa upp och bli en del av regeringens testregim, men det hände inte," sade källan.

 

 

Bristen på agerande bekräftades av Doris-Ann Williams, vd för the British In Vitro Diagnostics Association, som representerar 110 företag som utgör större delen av Storbritanniens testningssektor. Otroligt nog säger hon att hennes organisation inte fick något meningsfullt närmande från regeringen med en fråga om hjälp förrän den 1 april - kvällen innan Hancock böjde sig för pressen och annonserade ett försenat och ambitiöst mål på 100,000 test om dagen i slutet av den här månaden.

 

 

Det skedde även ett misslyckande med att fylla på lagren med dräkter och masker till sjukvårdsarbetarna under de tidiga veckorna i februari - trots att NHS England deklarerade viruset deras första "nivå fyra kritiska incident" i slutet av januari.

 

 

Det var en nyckeldel av pandemiplanen - NHS driftsram för att styra responsen på pandemisk influensa daterad till december 2017 - att NHS skulle kunna använda "utifall att"-lager med PPE.

 

 

Men många av "utifall att"-lagren hade krympt och utrustningens bäst före datum hade passerat. Då inte tillräckligt med pengar spenderades på att fylla på lagren antogs det att detta underskott skulle fyllas upp genom att aktivera "precis i tid"-kontrakten som hade tagits fram med utrustningsleverantörer under senare år för att kunna hantera en nödsituation. Den första beställningen under "precis i tid"-protokollet gjordes den 30 januari.

 

 

Men källan sade att dessa "precis i tid"-kontrakt omedelbart sprang på svårigheter i februari för de var till största delen skrivna med kinesiska tillverkare som nu stod inför en exempellös efterfrågan från landets egen sjukvård och andra länder.

 

 

Detta var ännu en spik i kistan för pandemiplanen. "Det var ett massivt spindelnät av misslyckanden, varje dominobricka har fallit," sade källan. 

 

 

NHS kunde ha kontaktat brittiskt baserade leverantörer. The British Healthcare Trades Association (BHTA) var redo att hjälpa till att leverera PPE i februari - och mars - men det var först den 1 april som deras hjälperbjudande accepterades. Doktor Simon Festing, organisationens vd, sade: "Beställningar åkte tveklöst utomlands istället för till NHS  p g a missade möjligheter i upphandlingsprocessen."

 

 

Downing street erkände den 24 februari - endast fem dagar innan NHS-chefer varnade för att en brist på PPE lämnade sjukvården inför en "mardröm" - att den brittiska regeringen hade levererat 1,800 par skyddsglasögon och 43,000 engångshandskar, 194,000 desinficerande våtservetter, 37,500 plastförkläden och 2,500 ansiktsmasker till Kina.

 

 

En senior insider på hälsodepartementet beskrev känslan som bevittnades under dessa avgörande veckor i februari: "Vi missade båten gällande testning och PPE... Jag minns att jag kallades in till något av dessa möten om det här i februari och jag tänkte, 'Well det är bra att det här inte är det stora.'

 

 

"Jag hade sett Wuhan men jag antog att vi inte var oroade för vi gjorde ingenting. Vi såg bara på. En pandemi låg alltid i toppen på vårt nationella riskregister - alltid - men när den kom såg vi bara långsamt på. Vi kunde ha varit Tyskland men istället fördömdes vi av vår inkompetens, vår hybris och våra åtstramningar."

 

 

I Fjärran östern behandlades hotet mer allvarligt under de tidiga veckorna i februari. Martin Hibberd, en professor i framväxande infektionssjukdomar vid Londons skola för hygien och tropisk medicin, befann sig i en unik position för att jämföra Storbritanniens respons med Singapores, där han tidigare jobbat som rådgivare.

 

 

"Singapore insåg, så fort Wuhan rapporterade det, att fall skulle dyka upp i Singapore. Därför förberedde de sig för det. Jag tittade på Storbritannien och såg en annan strategi och inställning.

 

 

"Det intressanta för mig är att jag har jobbat i Singapore 2003 och 2009 och de kopierade i princip den brittiska förberedelseplanen för en pandemi. Men skillnaden är att de faktiskt implementerade den."

 

 

Arbetssemester

Mot slutet av den andra veckan i februari var premiärministern sugen på förändringar. Efter att ha avskedat fem kabinettsministrar och sagt att alla "bör vara säkra och lugna" gällande Storbritanniens respons på viruset, lämnade Johnson Downing street efter terminslovets början den 13 februari.

 

 

Han åkte ut på landet för en "arbetssemester" i Chevening med Symonds och han stannade utanför allmänhetens blickfång i 12 dagar. Hans medhjälpare var tacksamma för vilan, detta då de hade arbetat för fullt sedan sommaren då Brexit-maktkampen pågick.

 

 

Den helgens söndagstidningar bjöd inte på någon bekväm läsning. The Sunday Times rapporterade om en briefing från en riskspecialist som sade att Public Health England skulle översvämmas under en pandemi då de bara kunde testa 1,000 personer om dagen.

 

 

Johnson kan mycket väl ha distraherats av saker i hans privatliv under hans tid på landet. Medhjälpare informerades om att hålla deras briefingpapper korta och skära ner på antalet PM i hans röda låda om de ville att han skulle läsa dem.

 

 

Hans familj behövde förberedas på annonseringen att Symonds, som fyllde 32 i mars, var gravid och att de hade varit hemligt förlovade en tid. Relationerna med hans barn hade varit skakiga sedan hans separation från hans fjärmade fru Marina Wheeler och revan fördjupades när hon diagnostiserades med cancer förra året.

 

 

Sedan var skilsmässan tvungen att slutföras också. Under mitten av lovet annonserades det i Högsta domstolen att paret hade nått en förlikning, vilket lämnade Wheeler fri att ansöka om skilsmässa.

 

 

Det hördes vid den här tiden mummel av frustration från några ministrar och deras medhjälpare om att Johnson inte tog på sig ett tydligt ledarskap. Men Johnsons medhjälpare ska ha känt sig avslappnade: han fick uppdateringar och de påstår att forskarna sade att allt var under kontroll.

 

 

400,000 dödsfall

Men då Johnson begav sig ut på landet fanns det en växande oro bland forskare om hotets exceptionella natur. Sir Jeremy Farrar, en specialist på infektionssjukdomar och nyckelrådgivare till regeringen, klargjorde detta i en nyligen genomförd intervju med BBC.

 

 

"Jag tycker att under de tidiga dagarna i februari, kanske t o m sent i januari, stod det klart att den här infektionen skulle bli väldigt allvarlig och den skulle påverka fler än bara regionen i Asien," sade han. "Jag tycker det var väldigt tydligt att det här skulle bli en händelse som saknar motstycke."

 

 

Den 21 februari hade viruset redan infekterat 76,000 människor, orsakat 2,300 dödsfall i Kina och började nu få fäste i Europa där Italien registrerade 51 fall och två dödsfall dagen efter. Ändå bestämde Nervtag, en av regeringens rådgivande nyckelkommittéer, att behålla hotnivån på "måttlig".

 

 

Med facit i hand är det inte omöjligt att dess medlemmar kommer att ångra det beslutet och det var definitivt inte enhälligt. John Edmunds, en av landets toppmodellbyggare av infektionssjukdomar från Londons skola för hygien och tropisk medicin, deltog i mötet på videolänk men hans teknologi svek honom i det avgörande ögonblicket.

 

 

Edmunds ville att hotnivån skulle höjas till hög men fick inte fram sin åsikt då länken var dålig. Han skickade senare ett e-mejl för att klargöra hur han resonerade. "JE anser att risken för den brittiska befolkningen [i PHE-riskbedömningen] bör vara hög, detta då det finns bevis för pågående överföring i Korea, Japan och Singapore, samt i Kina," slår mötesprotokollet fast. Men beslutet hade redan fattats.

 

 

Peter Openshaw, professor i experimentell medicin vid Imperial College, var i Amerika vid tiden för mötet men han skulle också ha rekommenderat en höjning av hotet till högt. Tre dagar tidigare hade han hållit ett anförande vid ett seminarium där han beräknade att 60% av världens befolkning troligen skulle bli infekterad om man inte agerade och att 400,000 människor skulle dö i Storbritannien.

 

 

Den 26 februari fanns det 13 kända fall i Storbritannien. Den dagen - nästan fyra veckor innan den fulla nedstängningen annonserades - varnades ministrar genom en annan rådgivande kommitté att landet riskerade katastrofala dödssiffror om man inte vidtog drastiska åtgärder. Efter att ha motarbetats gällande att dra igång alarmet presenterade Edmunds och hans team deras senaste "värsta scenario"-prognos för den vetenskapliga influensagruppen för modellering (SPI-M) som är direkta rådgivare till landets vetenskapliga beslutsfattare i Sage.

 

 

Det varnade för att 27 miljoner människor kunde komma att bli infekterade och att 220,000 intensivvårdssängar skulle behövas om man inte agerade för att sänka infektionshastigheten. Den förutspådda dödssiffran var 380,000. Edmunds kollega Nick Davies, som ledde forskningen, säger att rapporten lade tonvikt på behovet av en nedstängning nästan fyra veckor innan den infördes.

 

 

Teamet utformade en modell för en 12 veckor lång nedstängning som involverade att skolor och jobb stängdes, de äldre skyddades, social distansering och självisolering. Den beräknade att detta skulle fördröja inverkan från pandemin men att det ändå skulle kunna bli 280,000 dödsfall över hela året.

 

 

Johnson återvänder

Kvällen innan hade Johnson återvänt till London för de Konservativas stora insamlingsbal, the Winter Party, vid vilket en givare betalade £60,000 (749,340 kr) för privilegiet att få spela en tennismatch mot honom.

 

 

Nu hade premiärministern missat fem Cobra-möten gällande förberedelserna att bekämpa den stundande pandemin, som han lämnade att ledas av Hancock. Johnson var en enkel måltavla för oppositionen när han återvände till underhuset följande dag, Labour-ledaren, Jeremy Corbyn, kallade honom en "deltidspremiärminister" för hans misslyckande med att ta ledarskapet i viruskrisen och besöka de områdena av Storbritannien som drabbats allvarligt av översvämningarna.

 

 

På fredagen, den 28 februari, hade viruset slagit rot i Storbritannien då de rapporterade fallen växte till 19 och börskurserna störtdök. Det var till sist dags för Johnson att agera, han kallade in en tv-reporter på Downing street för att säga att han hade kontroll på coronaviruskrisen.

 

 

"Problemet med coronaviruset är något som nu är regeringens topprioritet," sade han. "Jag har just haft ett möte med chefsläkaren och hälsoministern där vi pratade om förberedelserna vi måste göra."

 

 

Det annonserades till sist att han skulle närvara vid ett Cobra-möte - efter en helg på Chequers (brittiske premiärministerns officiella rekreationsbostad) med Symonds där paret skulle offentliggöra nyheten om förlovningen och deras bäbis.

 

 

På söndagen var det ett möte mellan kommittémedlemmar från Sage och tjänstemän från Hälsodepartementet och NHS, det var ett möte som förändrade saker och ting, enligt en Whitehall-källa. På mötet fick deltagarna se nya modeller baserade på siffror från Italien som pekade på att 8% av de infekterade personerna kan behöva sjukhusvård i ett scenario där det värsta tänkbara inträffar. Den tidigare prognosen hade varit 4%-5%.

 

 

"Risken för NHS hade i princip fördubblats på ett ögonblick. Det fick alarmklockor att ringa i hela regeringen," sade Whitehall-källan. "Jag tror att det mötet fick hjärnor att börja fokusera. Man inser att det är dags att trycka in avtryckaren på startpistolen."

 

 

Vid Cobra-mötet efterföljande dag, med Johnson på ordförandeplatsen, signerades till sist en fullskalig "stridsplan" för att hindra, försena och mildra viruset spridning. Det här skedde den 2 mars - fem veckor efter det första Cobra-mötet gällande viruset.

 

 

Den här nya offensiven hade några positiva delar, som installationen av nya Nightingale-sjukhus, vilka ökade antalet intensivvårdssängar rejält. Men vi fick se ännu en försening den månaden på nio dagar när det handlade om att sätta igång nedstängningen medan Johnson och hans seniora rådgivare debatterade vilka åtgärder som krävdes. Senare lämnades regeringen på nytt utan roder efter det att Johnson själv drabbades av viruset.

 

 

Medan antalet infekterade dagligen växte fanns det saker som var omöjliga att hämta tillbaka. Det rådde brist på PPE över hela världen och premiärministern var tvungen att personligen ringa tillverkarna av ventilatorer och testutrustning i ett desperat försök att öka leveranserna.

 

 

Resultatet blev att NHS och arbetare på vårdhem lämnades utan riktigt skydd och otillräckligt antal tester för att få reda på om de hade blivit infekterade. Till dagens datum har 50 doktorer, sjuksköterskor och NHS-arbetare dött. Fler än 100,000 människor har bekräftats vara infekterade i Storbritannien och 15,000 har dött.

 

 

En talesman på Downing street sade: "Vår respons har sett till att NHS har fått allt stöd det behöver för att se till så att alla som behöver behandling får det, samt att vi tillhandahåller skydd till affärsverksamheter och tröst till arbetare. Premiärministern har varit vid rodret för responsen på detta, stått för ledarskap under den här enormt utmanade perioden för hela nationen."

Rädslan för trubbel fanns alltid där på arenorna under sjuttio- och åttiotalen

   

Februari 1978, ett Manchester United-fan med en dartpil inbäddad i sitt ansikte under en match mot Liverpool.

 

 

 

 

AV: Neal Keeling, Manchester Evening News, söndag 12 april, 2020:

 

 

När fotbollen kritiseras nuförtiden handlar det sällan om huliganism.

 

 

Men under några av de mest mytomspunna spelarnas tid var våldsamheter både på och utanför planen oerhört vanligt.

 

 

Här tittar the M.E.N:s Neal Keeling tillbaka på en försvunnen era inom engelsk fotboll.

 

 

De ärofyllda dagarna med Best, Law och Charlton var över.

 

 

Men efter nedflyttningen 1974 befann sig de Röda på gränsen till en renässans.

 

 

De hade vunnit Division 2 och skulle ge sig ut på deras återkomstsäsong i högsta ligan, en säsong där de nådde finalen i FA-cupen och slutade trea i Division 1.

 

 

Tommy Docherty ledde laget och hans klassiska uppställning inkluderade mycket elegans på kanterna i form av Gordon Hill och Steve Coppell.

 

 

Den säsongen, 1975/76, startade på Old Trafford den 16 augusti.

 

 

Arenan solade sig i sommarsolskenet och det var en match jag aldrig skulle glömma.

 

 

Den eftermiddagen, under min första tripp någonsin till Manchester, befann jag mig i en publik på 32,348 personer vid matchen mot Wolves.

 

 

Man Uniteds Lou Macari jagar Wolves Wille Carr i matchen på Old Trafford i augusti 1975. (Bild: Mirrorpix)

 

 

 

Hemma var Walsall i West Midlands, men min polare var ett Wolves-fan.

 

 

Hans pappa körde oss alla uppför A34:an till en arena vi endast hade sett på Match of the Day.

 

 

Två mål av Lou Macari var tillräckligt för en enkel United-seger.

 

 

Jag var 16 år gammal och lämnade arenan helt förtrollad över att jag varit på ett sådant berömt ställe.

 

 

Men när vi lämnade kunde man, precis som vid matcherna på Wolves arena Molineux, fysiskt känna spänningarna.

 

 

Det här var mitten av 70-talet och för vissa fans var ryktet för klubbens "huliganfirma" lika relevant - ibland ännu mer - som lagets.

 

 

United var ökänt för deras våldsamma element - och detta satte igång det värsta i huliganföljet hos vilket lag de än mötte.

 

 

1979 dök en ny stam med Röda "casual"* huliganer upp, The Perry Boys - efter polotröjan från Fred Perry som de alla bar.

 

 

*Casual: Enkelt uttryckt en subkultur inom den engelska fotbollsläktarkulturen typifierad av huliganism och att de klädde sig i dyra designerkläder ("clobber") från märken som Stone Island, CP Company, Lacoste, Sergio Tacchini, Fila, Fred Perry och Lyle & Scott för att undvika polisens uppmärksamhet. De bar inte klubbens färger, så det var enklare att infiltrera rivaliserande grupper och komma in på pubar.

Gällande skribentens beskrivning av The Perry Boys så lämnar den väl en del övrigt att önska, är ni intresserade rekommenderar jag Ian Houghs bok "Perry Boys: The Casual Gangs of Manchester and Salford."

 

 

"Perry Boys" genomsökta på Euston efter slagsmål vid en Manchester United v Arsenal match i augusti 1979. (Bild: Mirrorpix)

 

 

Och medan vi gick tillbaka till vår bil utanför Old Trafford, 1975, såg vi ett offer för huliganism framför oss.

 

 

Nedsjunken mot en lyktstolpe med en magnifik gul och svart yllehalsduk stolt knuten runt halsen och en av garn fäst vid midjan.

 

 

Han var medvetslös, hans ben bredde ut sig framför honom.

 

 

Hans mörka hår mattades av blod och hans ansikte var vanställt, så brutal var misshandeln den här Wolves-supportern hade åkt på.

 

 

Fans och polisen gick förbi, ingen hjälpte honom - det var en del av spelet.

 

 

Den bilden har aldrig lämnat mig.

 

 

Jag kunde inte göra mig av med min vana att gå på matcher hos Wolves, Villa och West Brom, bara för att se stora namn.

 

 

Men när jag gjorde det fanns hela tiden rädslan för trubbel där, den rörde runt i min mage och lärde mig instinktivt vilka vägar jag skulle gå, och vilka tunnlar man skulle undvika.

 

 

Scener som den här, från en match i oktober '77 mellan Middlesbrough och Man United, var alltför vanliga under den här eran. (Bild: Mirrorpix)

 

 

 

Det var en tid när våldsamheter både på och vid sidan av planen var vardag.

 

 

På en berömd bild tagen på Sheffield Uniteds Bramhall Lane ser man ett fan eskorteras vid sidan av planen och ut från arenan av polisen.

 

 

Begravd i sidan av hans huvud sitter en kaststjärna.

 

 

I februari 1978 togs en annan "ikonisk" bild - ett Manchester United-fan vid matchen mot Liverpool får hjälp av polisen och en St John Ambulance-man med en dartpil inbäddad i ansiktet, farligt nära hans ena öga.

 

 

2017 fick United och Liverpool-rivaliteten ett nytt utbrott när det blev slagsmål på Old Trafford efter att några scouse-fans vecklat ut en banner på en United-läktare.

 

 

Ett stort bråk utbröt på Old Trafford efter att Liverpool-fans vecklat ut en banner på en Manchester United-läktare, men fotbollsvåld är nuförtiden, tack och lov, sällsynta.

(Bild: MEN)

 

 

 

De stora klubbarna hade självklart inte monopol på huliganerna.

 

 

I en träningsmatch på försäsongen i Walsall dök Nottingham Forests fans upp iklädda hjälmar - som en förberedelse för när de senare började kasta missiler mot hemmafansen.

 

 

Och ute på planen slog Kevin Keegan och Billy Bremner varandra sönder och samman i ett löjligt slagsmål under the Charity Shield.

 

 

Liverpools Kevin Keegan, här med en sprucken läpp, fick en smäll av Leeds Johnny Giles innan han hamnade i ett bråk med Billy Bremner under the FA Charity Shield 1974.

(Bild: MIN)

 

 

 

När Francis Lee spelade för Derby County var han också inblandad i ett berömt tv-slagsmål ute på planen mot Leeds Uniteds Norman Hunter.

 

 

Utstrött över detta kaos fanns några av de mest majestätiska fotbollsspelarna spelet någonsin hade sett - Worthington, Hudson, Currie, Kember, Osgood, Bowles.

 

 

Hårdingarna på planen både smädades och dyrkades - Chelseas Ron "chopper" Harris; Hunter i Leeds; och i Manchester United: "Big" Jim Holton.

 

 

Skotska mittbacken Jim Holton var en favorit i Man United under det tidiga sjuttiotalet. (Bild: Mirrorpix)

 

 

 

En förändring var tvungen att ske.

 

 

Nu har jag inga tveksamheter gällande att ta med mina egna barn, inklusive min 15-åring, till fotbollsmatcher.

 

 

Hånfull sarkasm och obehagliga läktarsånger är det värsta du kan förvänta dig.

 

 

När Birmingham Citys Zulus-firma började leta efter bråk utanför the Etihad för några år sedan blev min grabb, då i 25-årsåldern, helt förskräckt - han hade aldrig sett något liknande.

 

 

Jag sade "kom igen kompis, det kommer blåsa över, låt oss gå," men han rörde sig inte förrän polisen fick grepp om det hela och the Brummies (Birminghambor) sattes på deras bussar.

 

 

När 96 människor förlorade livet på Hillsborough 1989 ledde det helt rätt till enorma förändringar av hur vi tittar på matcherna.

 

 

Taylor-rapporten publicerades i dess svallvågor och resulterade i att alla arenor bara skulle ha sittplatser.

 

 

Det minskade möjligheterna till våld mellan fansen och ökade, helt avgörande, säkerheten.

 

 

Under de fyra årtiondena sedan dessa slag under mitten av 70-talet, på och vid sidan av planen, har själva spelet också förändrats.

 

 

För att bli utvisad under mitten av 70-talet behövde du antingen drämma en banjo i huvudet på domaren eller återskapa matchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier.

 

 

Varningar var också mer sällsynta - den fysiska sidan av spelet mådde oförskämt bra.

 

 

Huliganism utbryter fortfarande - tyvärr ofta när Englands fans är på turné.

 

 

Den skamliga attacken på Manchester Citys spelarbuss utanför Anfield, för två år sedan, var passivt polisarbete i sin allra värsta form.

 

 

Men jag är överlycklig att hos MCFC är sarkasm vapnet man väljer att svara med - dagarna då the Guvnors och Young Guvnors var Maine Roads "beskyddare" är förbi.

 

 

Men samtidigt som säkerheten vid sidan av planen tveklöst är något positivt har spelet förlorat en del av sin gnista och glöd.

 

 

Vi ser nu en städad version av spelet jag spelade, och älskade.

 

 

Det kan vara snabbt, spännande och skicklighetsnivåerna mästerliga.

 

 

Men det är svårt för en hårding att operera, nu när kontinentens mörka konst har importerats.

 

 

Till tonerna av Joy Divisions "Love Will tear Us Apart" sjunger City-fansen "Tearing cockneys apart again" medan de ser den portugisiske spelaren, Bernardo Silva, vika ner axeln och överväldiga ytterbackarna.

 

 

Men jag har sett några av hans lagkamrater gör en trippelrullning efter en fjäderlätt beröring mot deras vrist - ett obehag som infekterar alla nivåer av spelet.

 

 

Att filma för att lura domaren är inne, medan ärliga och tuffa tacklingar är en försvinnande konstform då spelarna fruktar en varning, eller ännu värre: en utvisning.

 

 

Brutaliteten i 1970-talets fotboll är historia, men i och med dess försvinnande har vi förlorat legitim passion ute på planen.