The Lancets chefredaktör är den eldigaste kritikern mot Storbritanniens respons på coronaviruset. Över en Zoom-meze pratar han med Anjana Ahuja om hur liv hade kunnat räddas, hans kamp mot cancern - och varför han inte är rädd för att vara en paria.

AV: Anjana Ahuja, forskningskommentator, Financial Times, helgläsning, 24-25 april, 2020:

När doktor Richard Horton dyker upp till en Zoom-lunch känner jag ett styng av besvikelse. Jag sitter hemma men är klädd för ett möte ute i det riktiga livet: svart klänning, oförargliga örhängen och en baddning smink. Chefredaktören på The Lancet, den prestigefyllda brittiska medicintidningen som grundades 1823, "anländer" i en svart luvtröja. Han har tydligt glömt sitt lättsamma löfte att ta på sig en kavaj, men han minns muntert att vi ska äta tillsammans. "Titta, jag har min lunch," säger han stolt och håller upp en brun papperspåse mot kameran. Han erbjuder sig att vänta tills min levereras.

Jag är inte överraskad att vår lösa klädesöverenskommelse har smulats sönder inför hans lista på saker att göra. Det var The Lancet som, i januari, först publicerade kliniska rapporter om en mystisk lunginflammation från Wuhan. Sedan dess har ett droppande av texter gällande Covid-19 förvandlats till en störtflod med helt avgörande, gratis tillgänglig information som hjälper till att forma folkhälsans respons i realtid.

Det har gett 58-åringen en kanske ännu viktigare andraroll: chefskritiker av den brittiska regeringens hantering av Covid-19-utbrottet. Sedan i februari har han anklagat ministrar och deras rådgivare för att inte ha sett den kommande stormen och skjutit en ihållande spärreld med kritik i The Lancet, tidningar och tv. Den 26 mars berättade han för BBC att den brittiska responsen på pandemin är en "nationell skandal". Jag går till sakens kärna: har regeringen blod på sina händer?

"Jag tänker inte använda de orden, men jag tror att liv hade kunnat räddas om vi hade agerat tidigare," säger han. "Om vi hade använt februari till att skala upp testningskapaciteten och kontaktsspårningen, och börjat höja kapaciteten för sängar på intensivvårdsavdelningarna, då står det helt klart att vi hade räddat liv och räddat NHS. Även om det inte var som den extrema nedstängningen vi ser nu borde vi ha reducerat social blandning och avvecklat ekonomisk aktivitet, genom att ha lyft fram arbete hemifrån och fysisk distansering, detta för att ha börjat skära ner på överförningslinjerna."

Vi pratar mot en bakgrund av en alltmer hätsk debatt gällande Storbritanniens respons. Han känner misströstan inför hur vetenskapen och politiken i varje led i den här pandemin har hanterats: från bristen på tester i början till vad han säger är en "charad" då han beskriver de dagliga presskonferenserna och regeringens "strategiska misslyckande" med att planera på ett adekvat sätt. Han har, tillsammans med andra, krävt transparens gällande de dunkla epidemiologiska modellerna som formade Storbritanniens ursprungliga laissez-faire-respons, som inkluderade att presentera tanken på "flockimmunitet".

Jag har delegerat cateringen på mitt håll till min 17-åriga dotter Rosa. Hon bestämmer sig för italienskt via Just Eat. Dörrklockan ringer; några minuter senare serverar hon mig fyra bitar Hawaiipizza och vinkar hej till mitt intervjuoffer. Horton och jag diskuterar kort hur förvirrande pandemin är för barn.

Horton sitter i ett arbetsrum med den obligatoriska bokhyllan i bakgrunden. Han packar upp sin lunch och vinklar ner sin kamera och stoltserar med en noggrant upplagd Medelhavsfest. Hans kryddstarka mezetallrik består av kyckling, hemmagjord tzatziki och hummus, baba ganush och färsk chilisås. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite avundsjuk.

Horton måste vara en av Storbritanniens längst tjänande redaktörer. Han kom till The Lancet 1990 och anställdes som chefredaktör fem år senare, endast 33 år gammal. Han ber inte om ursäkt för att han är öppet politisk. "Några av de stora framstegen, som 1800-talets sanitetsrörelse och NHS födelse, var inga tekniska prestationer utan politiska kamper. Idén om att man kan ta bort politik från medicin eller hälsovård är historiskt okunnigt. Det medicinska etablissemanget borde vara mycket mer politiserat, inte mindre, när det gäller att attackera saker som ojämlikheter inom sjukvården och dålig tillgång till vård." Det är värt att notera att en av hans idoler är Michael Marmot, en Londonbaserad akademiker som är en pionjär när det gäller att studera hur social ojämlikhet påverkar hälsan.

Det var fysiologi- och medicinstudierna vid Birminghams universitet som först öppnade Hortons ögon inför hur andra människor levde. "Jag minns hur jag som student gick in i höghus med hyreslägenheter där mattorna var genomdränkta av urin," säger han. "Badrummen var fullständigt hälsovådliga, köken var fulla av odiskad disk och bestick, och överallt var det smutsigt. Jag hade aldrig sett något liknande förut."

Efter en medelklassuppväxt dröjde det så länge som till när han var i fyrtioårsåldern innan han upptäckte att han var adopterad, att hans riktiga pappa var norrman och att han hade fem halvsyskon: "Det var en chock. Jag gick från att vara enda barnet till att ha en enorm familj. Att vara hälften engelsman och hälften norrman förändrade tyngdpunkten för vem jag tyckte att jag var och ända sedan dess har jag haft en kärleksaffär med Norge."

Horton har stämplats som vänster av hans kritiker. Den märkningen avfärdar han och säger att han genom åren röstat på de Konservativa, Labour, Liberaldemokraterna och de Gröna. Men hans filosofi är trogen Lancet-grundaren Thomas Wakley, en kirurg och social reformator som en gång i tiden beskrevs som en "ärlig fördömare av orättvisa åtskillnader mellan de rika och de fattiga". Wakley döpte tidningen efter ett kirurgiskt instrument och ett slags fönster: det skulle symbolisera att man sticker hål på korruptionen och släpper in ljuset.

I enlighet därmed har Horton satt ljuset från The Lancet på en rad olika politiska saker: han har berömt klimatgruppen Extinction Rebellion, uppmanat sjukvårdsarbetare att gå med i fredliga demonstrationer; han publicerade ett känslomässigt formulerat brev till stöd för folket i Gaza som skrivits av en genetiker i Italien som senare anklagades för att ha antisemitiska sympatier; och han drev en studie som påstod att antalet civila dödsoffer relaterade till Irakkriget var för lågt.

Det är inget som gjort honom till den populäraste mannen i rummet. Doktor Michael Fitzpatrick, en allmänläkare och f d Lancet-kolumnist, beskrev Horton för mig som "väldigt charmig och lätt att ha att göra med men han är något av en uppmärksamhetssökare och en paria inom det medicinska etablissemanget".

Sanningen är den att Horton aldrig har förlåtits för att han 1998 publicerade en text av Andrew Wakefield som väckte ogrundat tvivel kring säkerheten med barnvaccin mot mässlingen, påssjukan och röda hund (MMR). Trots år av kontroverser drogs inte texten helt tillbaka förrän 2010, efter att the General Medical Council fällde sitt utslag att Wakefield varit oärlig (han plockades senare bort från registret över brittiska läkare). Osäkerheten ledde till att antalet barnvaccineringar sjönk som en sten och gav energi till antivaccinationsrörelsen. MMR-debaclet blev en av de största löpande katastroferna inom folkhälsan.

"Det finns inget sätt att komma undan hur mycket allvarlig skada det orsakade," säger Fitzpatrick till mig "Han [Horton] var inte tillräckligt ursäktande kring vad som hände."

Ångrar Horton vad som hände med MMR? "Jag skulle vara galen om jag sa att jag inte gör det, men jag kan inte bara dra tillbaka texter jag inte gillar, det måste ske genom rätt process [via GMC-tribunalen]." Har han någonsin varit nära att få sparken? "Jag vet inte," ler han. "Det får du fråga mina utgivare. Alla bra redaktörer får till sist sparken."

Det är dags att byta ämne. Vi har en pandemi att diskutera.

När vi träffas domineras medias bevakning av bristen på personlig skyddsutrustning (PPE) för sjukvårdsarbetare. Sjukhusstiftelser har hotat visselblåsare med disciplinära åtgärder; Horton har erbjudit sig att agera kanal åt deras berättelser från pandemins frontlinje: "Arbetare har blivit överkörda och tvingats träffa patienter som helt klart har eller misstänks ha Covid-19 utan PPE. När de uttrycker oro gällande detta förringas de eller hotas. Det är fruktansvärt att se bristen på omtanke hos vissa NHS-förvaltningar. En doktor har berättat för honom att krigszoner är bättre förberedda än världens sjätte största ekonomi.

NHS hamnade på efterkälken, säger Horton, för att regeringen antingen ignorerade eller inte agerade på informationen i tid. Den första texten som pekade på förekomsten av ett nytt smittsamt virus dök upp i The Lancet den 24 januari. Horton vill nu veta varför den hemska bedömningen verkar ha förbigåtts i Whitehall. "Varför lästes inte den texten av den vetenskapliga rådgivningsgruppen för nödsituationer, eller rådgivningsgruppen för nya och framväxande respiratoriska virushot, eller NHS England, eller chefsläkaren eller den vetenskapliga chefsrådgivaren?" frågar han.

"Vi hade alla dessa kommittéer och alla dessa grupper och alla dessa organisationer, men på något sätt satt de inte ihop. Vi har nu sett det största vetenskapliga politiska misslyckandet under en mansålder." Han avfärdar pratet om att ett sådant förödande utbrott endast kunde ha förutsetts i efterhand: "Hur kan det vara i efterhand? Det står där, skriftligt den 24 januari, skrivet i en text från Kina som ber folk att, 'Snälla agera nu, det här är brådskande, det är en kris.'"

En vecka senare varnade en annan Lancet-text att då viruset inte längre var stoppat i Wuhan och att "självstyrande utbrott i storstäder globalt kan bli oundvikliga... Bör förberedelseplaner och begränsningsingripanden förberedas för snabb användning globalt."

Hortons stridslystna offentliga persona döljer en personlig kamp: 2018 diagnostiserades han med långtgående melanom. Hans erfarenhet som NHS-patient adderar till hans känsla av upprördhet gällande pressen som sjukvårdsarbetarna ställs inför. "Jag tror aldrig att jag har befunnit mig på en institution där folk har varit så genuint snälla och omtänksamma. Det är därför jag är så arg på att vi inte agerade snabbare. Jag är arg för att jag vet hur bra NHS kan vara. Politiker och beslutsfattare och forskare svek NHS och deras personal. Och det är oförlåtligt."

Regeringen är helt klart skakad av den här kritiken. En Sunday Times-artikel med rubriken "Coronaviruset: 38 dagar när Storbritannien i sömnen gick rakt in i katastrofen", publicerad förra helgen, ledde till en lång text med motbevis från Hälso- och socialvårdsdepartementet. Svaret inkluderar ett citat från Horton från den 23 januari som ropar på "försiktighet" och där han anklagar media för att "förvärra oron genom att prata om ett mördarvirus" för att avfärda uppfattningen om att en vetenskaplig konsensus runt en kommande pandemi började växa till sig sent i januari.

Citatet, klargör han, kom från en tweet som uppmanade till försiktighet mot makaber nyhetsbevakning och inte mot regeringens politik. Dessutom deklarerade the World Health Organization att det var en folkhälsofara den 30 januari. "Jag tycker det är en förvrängning, absolut," säger han. "Mellan den 24 och 31 januari fanns det dagligen växande bevis och oro för att det här var på väg mot en pandemi."

Samtidigt är forskarvärlden desperat gällande att försöka gissa vad viruset kommer göra härnäst. "Vi ser redan att det har potentialen att komma tillbaka," säger han och noterar Kinas uppgång i antal fall. "Det är sannerligen väldigt oroande, och det är därför vi behöver ett vaccin så fort som möjligt.

"Men det finns fortfarande väldigt mycket att lära. Varför spred det sig så dramatiskt i Italien men inte i Tyskland? Testningar är en möjlighet, men vi vet inte säkert. Testningar är absolut avgörande, och om vi ska ta oss ur dessa nedstängningar måste vi definitivt skala upp vår kapacitet."

Västerländska länder har klarat sig dåligt i deras respons på coronaviruset jämfört med asiatiska länder, tycker han, för att de såg hotet genom influensans lins. Kina och Hongkong fruktade en återkomst för Sars, en mycket dödligare sjukdom, och agerade snabbt. Den kognitiva partiskheten, säger han, har kostat oss dyrt.

Horton oroar sig även för att självbelåtenhet ska smyga sig in när det värsta i pandemin dragit förbi: "Det skulle vara väldigt farligt att säga att det här är vårt 1918 [spanska sjukan pandemin], och att tro att de här sakerna bara kommer fram en gång vart hundrade år. Förhållandena existerar fortfarande i länder för zoonotiska sjukdomar [som struntar i artbarriären och smittar från djur till människor] att utvecklas. Vi har haft fem eller sex sådana under de senaste 20-30 åren. Det här är den stora just nu men det kan komma en ännu större."

Rosa kommer in med en kaffe-cupcake, men vi har gått vidare och pratar om Hortons cancer och det känns respektlöst att äta den. Det var hans 19-åriga dotter Isobel, från Hortons äktenskap med barnläkaren Ingrid Wolle, som uppmanade sin pappa att kolla upp en leverfläck på sin högra tinning. Sedan diagnosen har han genomgått tre operationer och lever nu med ärr och en osäker prognos. Han går nu på immunterapi. Varje dag är en "slantsingling".

Terapi lindrade hans mörkaste tider: "Det var extraordinärt hjälpsamt att kunna sitta i ett rum med någon som är på din sida och kunna säga vad som helst." Trösten nu kommer i form av böcker - just nu Biopolitikens födelse av Michel Foucault, som handlar om hur regeringar utövar makt över deras medborgares liv - och ett nattligt glas Lagavulin-whisky.

Han är fortfarande nervös inför att röra vid sitt ansikte för att han är rädd att han ska upptäcka att cancern har återvänt. Men för tillfället känner han sig stark och han ser också stark ut: "Jag vaknar och tänker att jag måste använda varje dag maximalt, för jag vet inte hur många jag får."

Han kommer jobba för att en offentlig utredning av coronaviruspandemin genomförs, och för att WHO ska bli starkare, inte svagare. Overksamheten som följde WHO:s nödsituationsdeklaration, klargör han, berodde på medlemsstaterna och inte på Kina, mot vilka han säger att världen borde visa tacksamhet för deras varning och ansträngningar med att innesluta viruset.

Den attityden överraskar kanske de inom den medicinska professionen som kritiserade Kinas initiala respons på utbrottet. Men pratet om att Kina borde betala reparationer för de efterföljande ekonomiska förlusterna är, säger han, urlöjligt och han kallar Donald Trumps beslut att avbryta finansieringen av WHO ett "brott mot mänskligheten".

Han skriver nu en bok om varför, trots varningstecknen, Covid-19-pandemin tog världen med överraskning. Samtidigt lämnar den där formidabla att-göra-listan ingen tid att besvara hans kritiker: "Du sade tidigare att folk tycker jag är en paria. Kanske hade det tidigare i livet gjort mig upprörd. Men nu? Jag bryr mig verkligen inte vad folk tycker om mig. Om jag inte är här om sex månader eller om ett år... f*** them. Allvarligt."

Anjana Ahuja är en forskningskommentator för FT

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...