Dominic Raab borde adressera de otillräckliga testningsplanerna och bristen på utrustning för NHS-personalen, inte hans "sista utvägen-brev"

Dominic Raab och Rishi Sunak applåderar NHS-personalen utanför utrikesdepartementet den 9 april. Fotografi: WPA/Getty Images

AV: Marina Hyde, The Guardians Åsiktsdel om coronaviruset, fredag 10 april, 2020:

Dag 19 av nedstängningen och vissa britter har identifierat en större fiende än Wuhans våta marknads snacksdisk, hem för den mest baktalade fladdermusen sedan Val Kilmer. Den dödliga fienden är introduceringen av 5G, sammanlänkad av vissa konspirationsteoretiker till coronaviruset. Försök att besegra den har den hittills lett till att åtminstone 20 5G-master antänts på olika platser i landet, vilket har hindrat nödkommunikation och kanalerna som används av nödarbetare som svarar på den nuvarande krisen. Fantastiskt jobbat, gott folk! Det är motsvarigheten till att förstöra flygbombslarmen under blitzbombningarna för att du hade hört att de förvandlade dig till en nazist.

Den här vilda och snabbt växande konspirationen verkar delvis drivas på av anti-vaxxers (vaccinationsmotståndare), som tydligen har tröttnat på ett sätt att vara en livsfara och behöver ny spänning, lite som när Zodiac-mördaren skiftade från skjutvapen till knivar. Men det är bara en del av sanningen - det involverar även högerextrema YouTube-galningar, galaxy-brained (någon som tror att hen är smartare än hen egentligen är) kändisar, InfoWars, David Icke, Russia Today... hela katastrofen, i princip.

Vi har alla en nyfunnen respekt för mataffärer, men inte bara för att det nu är gå-ut-motsvarigheten till att gå på en nattklubb. Jag hyllar verkligen personalen för att de anpassat sig till de ansträngande kraven i vår nya verklighet, samt att de satt sina regler på avslappning gällande att släppa in singelmän. Plus att det är en nymodighet att träffa en sorts dörrvakter som inte kommer hamna i någon nyhetsrapportering som avslutas med orden "rättegången fortsätter". Med detta sagt måste vi alltid göra en distinktion mellan mataffärernas arbetare och mataffärernas bossar. Tesco fick en räddningsaktion i form av skattelättnader på £585m (7,33 miljarder kr) och betalade omedelbart ut £635m (7,96 miljarder kr) i utdelningar till deras största investerare, bland dessa återfinns några av de rikaste institutionerna på hela jorden.

I andra affärsnyheter ser vi att trots fler än 300,000 förfrågningar har endast 2,500 regeringsstöttade lån beviljats. Du blev kanske överraskad när du fick veta att finansministern, Rishi Sunak, blev överraskad då han fick veta att bankerna inte tänkte låna ut, trots det faktum att han hade sagt till dem att göra det. Ack ve och fasa, grejen med bankerna är att man inte kan lita på dem. Det Konservativa partiets relation med bankerna är i princip som Dot Cottons relation med hennes son, Nick. Han kanske har förändrats den här gången?

Nyheterna om Labour fortsätter att ha samma räckvidd som en hemlig dagbok. Nyvalde ledaren Keir Starmer har plockat tillbaka Ed Miliband, mannen som så berömt identifierades som ett kaosförebud av David Cameron. Vilket har visat sig bli lite som att bli identifierad som ganska äcklig av Jimmy Savile.

Men oavsett vad man tycker om det så har Milibands mest kända utflykt på senare år varit den som pixlar i den ökända Cameron tweeten.  I den galet accelererade tid vi lever i känns Ed redan som en relik från en annan geologisk period. Om det bara kunde finnas någon sorts Rosettasten som man kunde hitta för att hjälpa oss dechiffrera antiken varifrån han kommer.

Men kändisar får åtminstone leva de anonyma liv de alltid har påstått sig längta efter, lite önskanuppfyllelse som har tvingat dem att komma fram endast en gång i timmen för att invadera deras eget privatliv med Instagram-videos som visar hur de misslyckas med grundläggande hushållsuppgifter. Om du har sett någon av dessa har du fått njuta av vad som utgör en "jag kan inte fatta att jag städar"-genre, men du kommer förmodligen vara på tvättmaskinens sida i något eventuellt content stämplat #mintvättmaskinhatarmig.

Frågan på stora delar av medias läppar har den här veckan varit: hur länge kommer nedstängningen pågå? Man funderar på vad som ligger bakom regeringens vägran att ge ett rakt svar i linje med "många fler veckor". En aversion mot spoilers? Kanske välkomnar det distraktionen. I torsdags mässade Dominic Raab om att den här krisen hade "fått oss att tänka länge och väl på vilka nyckelarbetarna är i våra liv". Inte så svårt, visade det sig. I torsdags passade även regeringen på att smyga ut deras poängbaserade invandringsplan, som rankar många av dessa tidigare nämnda "nödvändiga arbetare" någonstans mellan dömda utländska sexmördare och folk som kryssar i ja på visumutredningen. "Har du någonsin varit involverad i att förbereda en akt av terrorism?" Eller för att uttrycka det som den officiella vägledningen från inrikesdepartementet föredrar det: "Det kommer inte finnas någon invandringsväg specifikt för dem som inte lever upp till skicklighets- eller lönetröskeln för yrkesarbetarvägen." Förlåt mig om det t o m att nämna människorna som tar oss igenom detta utgör något slags krisfelsteg. För vissa är en ignorering av verkligheten som lågavlönade sjuksköterskor eller leveransarbetare möter nyckeln till känslan av nationell gemenskap.

En av de oskrivna överenskommelserna i det offentliga brittiska livet är att oavsett hur illa genomtänkt eller dåligt förberedd någon militär aktion som vi deltar i är, så gäller det, så fort den startar, att man ställer sig bakom soldaterna. Regeringen säger gång efter annan till oss att den här pågående krisen är ett krig, så i andan av att tala deras föredragna språk antar jag att vi är soldaterna. Inte de: de är generalerna. Så låt mig vara tydlig med att jag verkligen ställer mig bakom oss, och tackar oss för vår tjänstgöring.

Men när vi ser 1,000 dödsfall om dagen - precis som vi gjorde i Italien medan våra generaler fortfarande bestämde sig för att inte agera - och allvarliga problem med testningar och NHS-personal som dagligen ropar efter rätt utrustning, då är det verkligen värt att fundera på huruvida trupperna leddes in i ett bakhåll. Människorna som dör nu lär ha fått sjukdomen i mitten av förra månaden (mellan 11 och 21 mars), när regeringens rådgivare enligt uppgift förmodade att det brittiska folket aldrig skulle acceptera en nedstängning. Det är - hur ska jag uttrycka det här tillräckligt milt för att inte kränka yttandefrihetssnöflingorna där ute? - ok att fundera på om vi kanske hade kunnat förvänta oss bättre.

Istället finns det en sorts metamfetaminassisterad Boys' Own-karaktär i några av de mer överdrivna undersökningslinjerna. Den här veckan var det något sorts fokus på huruvida Dominic Raab hade skrivit de så kallade "sista utvägen-breven" och därmed ersatt versionerna av dem som Boris Johnson skrev när han började jobbet som premiärminister, det är brev som innehåller instruktioner gällande vilka som tar makten över militären om en atombomb skulle utplåna regeringen. Det är en intressant fråga, eller hur? Ettusen människor dör varje dag och vissa medlemmar av påtryckningsgruppen vill väldigt gärna veta om herr Raab har skrivit till en ubåtskapten.

Men vi ska inte glömma bort det faktum att med tanke på den seismiska kollapsen av annonsintäkterna ser det ut som att alla vi journalister kommer behöva lära oss nya grejor och byta karriärer efter det här, så det är förmodligen bra att visa upp alternativa färdigheter. Om man utgår från dagens bevis skulle några bli excellent ubåtspersonal, för de verkar ganska avslappnade inför att vänta på att få reda på vad i helvete som hände sex månader efter själva händelsen.

Kanske, på någon undermedveten nivå, trodde folk att de här dödssiffrorna var något som helt enkelt inte kunde drabba Storbritannien, som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen eller bli en polisstat. Det är underligt hur fort man går från de gamla säkerheterna till att milt titta på torsdagens klipp på en Northants-polischef som hotar med att låta sina konstaplar genomsöka innehållet i folks varukorgar på jakt efter saker han anser vara icke nödvändiga. Vad kan man säga? I andan av nationell gemenskap är min huvudsakliga grej från allt det här att vi verkligen bör skicka någon bra till Eurovision nästa år.

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...