Rädslan för trubbel fanns alltid där på arenorna under sjuttio- och åttiotalen

Februari 1978, ett Manchester United-fan med en dartpil inbäddad i sitt ansikte under en match mot Liverpool.

AV: Neal Keeling, Manchester Evening News, söndag 12 april, 2020:

När fotbollen kritiseras nuförtiden handlar det sällan om huliganism.

Men under några av de mest mytomspunna spelarnas tid var våldsamheter både på och utanför planen oerhört vanligt.

Här tittar the M.E.N:s Neal Keeling tillbaka på en försvunnen era inom engelsk fotboll.

De ärofyllda dagarna med Best, Law och Charlton var över.

Men efter nedflyttningen 1974 befann sig de Röda på gränsen till en renässans.

De hade vunnit Division 2 och skulle ge sig ut på deras återkomstsäsong i högsta ligan, en säsong där de nådde finalen i FA-cupen och slutade trea i Division 1.

Tommy Docherty ledde laget och hans klassiska uppställning inkluderade mycket elegans på kanterna i form av Gordon Hill och Steve Coppell.

Den säsongen, 1975/76, startade på Old Trafford den 16 augusti.

Arenan solade sig i sommarsolskenet och det var en match jag aldrig skulle glömma.

Den eftermiddagen, under min första tripp någonsin till Manchester, befann jag mig i en publik på 32,348 personer vid matchen mot Wolves.

Man Uniteds Lou Macari jagar Wolves Wille Carr i matchen på Old Trafford i augusti 1975. (Bild: Mirrorpix)

Hemma var Walsall i West Midlands, men min polare var ett Wolves-fan.

Hans pappa körde oss alla uppför A34:an till en arena vi endast hade sett på Match of the Day.

Två mål av Lou Macari var tillräckligt för en enkel United-seger.

Jag var 16 år gammal och lämnade arenan helt förtrollad över att jag varit på ett sådant berömt ställe.

Men när vi lämnade kunde man, precis som vid matcherna på Wolves arena Molineux, fysiskt känna spänningarna.

Det här var mitten av 70-talet och för vissa fans var ryktet för klubbens "huliganfirma" lika relevant - ibland ännu mer - som lagets.

United var ökänt för deras våldsamma element - och detta satte igång det värsta i huliganföljet hos vilket lag de än mötte.

1979 dök en ny stam med Röda "casual"* huliganer upp, The Perry Boys - efter polotröjan från Fred Perry som de alla bar.

*Casual: Enkelt uttryckt en subkultur inom den engelska fotbollsläktarkulturen typifierad av huliganism och att de klädde sig i dyra designerkläder ("clobber") från märken som Stone Island, CP Company, Lacoste, Sergio Tacchini, Fila, Fred Perry och Lyle & Scott för att undvika polisens uppmärksamhet. De bar inte klubbens färger, så det var enklare att infiltrera rivaliserande grupper och komma in på pubar.

Gällande skribentens beskrivning av The Perry Boys så lämnar den väl en del övrigt att önska, är ni intresserade rekommenderar jag Ian Houghs bok "Perry Boys: The Casual Gangs of Manchester and Salford."

"Perry Boys" genomsökta på Euston efter slagsmål vid en Manchester United v Arsenal match i augusti 1979. (Bild: Mirrorpix)

Och medan vi gick tillbaka till vår bil utanför Old Trafford, 1975, såg vi ett offer för huliganism framför oss.

Nedsjunken mot en lyktstolpe med en magnifik gul och svart yllehalsduk stolt knuten runt halsen och en av garn fäst vid midjan.

Han var medvetslös, hans ben bredde ut sig framför honom.

Hans mörka hår mattades av blod och hans ansikte var vanställt, så brutal var misshandeln den här Wolves-supportern hade åkt på.

Fans och polisen gick förbi, ingen hjälpte honom - det var en del av spelet.

Den bilden har aldrig lämnat mig.

Jag kunde inte göra mig av med min vana att gå på matcher hos Wolves, Villa och West Brom, bara för att se stora namn.

Men när jag gjorde det fanns hela tiden rädslan för trubbel där, den rörde runt i min mage och lärde mig instinktivt vilka vägar jag skulle gå, och vilka tunnlar man skulle undvika.

Scener som den här, från en match i oktober '77 mellan Middlesbrough och Man United, var alltför vanliga under den här eran. (Bild: Mirrorpix)

Det var en tid när våldsamheter både på och vid sidan av planen var vardag.

På en berömd bild tagen på Sheffield Uniteds Bramhall Lane ser man ett fan eskorteras vid sidan av planen och ut från arenan av polisen.

Begravd i sidan av hans huvud sitter en kaststjärna.

I februari 1978 togs en annan "ikonisk" bild - ett Manchester United-fan vid matchen mot Liverpool får hjälp av polisen och en St John Ambulance-man med en dartpil inbäddad i ansiktet, farligt nära hans ena öga.

2017 fick United och Liverpool-rivaliteten ett nytt utbrott när det blev slagsmål på Old Trafford efter att några scouse-fans vecklat ut en banner på en United-läktare.

Ett stort bråk utbröt på Old Trafford efter att Liverpool-fans vecklat ut en banner på en Manchester United-läktare, men fotbollsvåld är nuförtiden, tack och lov, sällsynta.

(Bild: MEN)

De stora klubbarna hade självklart inte monopol på huliganerna.

I en träningsmatch på försäsongen i Walsall dök Nottingham Forests fans upp iklädda hjälmar - som en förberedelse för när de senare började kasta missiler mot hemmafansen.

Och ute på planen slog Kevin Keegan och Billy Bremner varandra sönder och samman i ett löjligt slagsmål under the Charity Shield.

Liverpools Kevin Keegan, här med en sprucken läpp, fick en smäll av Leeds Johnny Giles innan han hamnade i ett bråk med Billy Bremner under the FA Charity Shield 1974.

(Bild: MIN)

När Francis Lee spelade för Derby County var han också inblandad i ett berömt tv-slagsmål ute på planen mot Leeds Uniteds Norman Hunter.

Utstrött över detta kaos fanns några av de mest majestätiska fotbollsspelarna spelet någonsin hade sett - Worthington, Hudson, Currie, Kember, Osgood, Bowles.

Hårdingarna på planen både smädades och dyrkades - Chelseas Ron "chopper" Harris; Hunter i Leeds; och i Manchester United: "Big" Jim Holton.

Skotska mittbacken Jim Holton var en favorit i Man United under det tidiga sjuttiotalet. (Bild: Mirrorpix)

En förändring var tvungen att ske.

Nu har jag inga tveksamheter gällande att ta med mina egna barn, inklusive min 15-åring, till fotbollsmatcher.

Hånfull sarkasm och obehagliga läktarsånger är det värsta du kan förvänta dig.

När Birmingham Citys Zulus-firma började leta efter bråk utanför the Etihad för några år sedan blev min grabb, då i 25-årsåldern, helt förskräckt - han hade aldrig sett något liknande.

Jag sade "kom igen kompis, det kommer blåsa över, låt oss gå," men han rörde sig inte förrän polisen fick grepp om det hela och the Brummies (Birminghambor) sattes på deras bussar.

När 96 människor förlorade livet på Hillsborough 1989 ledde det helt rätt till enorma förändringar av hur vi tittar på matcherna.

Taylor-rapporten publicerades i dess svallvågor och resulterade i att alla arenor bara skulle ha sittplatser.

Det minskade möjligheterna till våld mellan fansen och ökade, helt avgörande, säkerheten.

Under de fyra årtiondena sedan dessa slag under mitten av 70-talet, på och vid sidan av planen, har själva spelet också förändrats.

För att bli utvisad under mitten av 70-talet behövde du antingen drämma en banjo i huvudet på domaren eller återskapa matchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier.

Varningar var också mer sällsynta - den fysiska sidan av spelet mådde oförskämt bra.

Huliganism utbryter fortfarande - tyvärr ofta när Englands fans är på turné.

Den skamliga attacken på Manchester Citys spelarbuss utanför Anfield, för två år sedan, var passivt polisarbete i sin allra värsta form.

Men jag är överlycklig att hos MCFC är sarkasm vapnet man väljer att svara med - dagarna då the Guvnors och Young Guvnors var Maine Roads "beskyddare" är förbi.

Men samtidigt som säkerheten vid sidan av planen tveklöst är något positivt har spelet förlorat en del av sin gnista och glöd.

Vi ser nu en städad version av spelet jag spelade, och älskade.

Det kan vara snabbt, spännande och skicklighetsnivåerna mästerliga.

Men det är svårt för en hårding att operera, nu när kontinentens mörka konst har importerats.

Till tonerna av Joy Divisions "Love Will tear Us Apart" sjunger City-fansen "Tearing cockneys apart again" medan de ser den portugisiske spelaren, Bernardo Silva, vika ner axeln och överväldiga ytterbackarna.

Men jag har sett några av hans lagkamrater gör en trippelrullning efter en fjäderlätt beröring mot deras vrist - ett obehag som infekterar alla nivåer av spelet.

Att filma för att lura domaren är inne, medan ärliga och tuffa tacklingar är en försvinnande konstform då spelarna fruktar en varning, eller ännu värre: en utvisning.

Brutaliteten i 1970-talets fotboll är historia, men i och med dess försvinnande har vi förlorat legitim passion ute på planen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...