Abu Dhabis kronprins, Mohamed bin Zayed Al Nahyan, inspekterar sina väpnade trupper.

AV: Nicholas McGeehan, forskare för mänskliga rättigheter. Fokus på migrantarbetarnas rättigheter i Gulfstaterna. Lite fotboll också. Skrivet för Medium, söndag 17 december, 2017:

Jag har haft en idé till öppningsscenen för Amazon Prime's närgångna dokumentär om Manchester Citys 2017/2018-säsong. Den inleds med en dyster varning från en US-amerikansk nyhetsreporter på tv från 2009

: "En påminnelse om att vad ni ska få se snart är extremt våldsamt och stötande." Sedan en olycksbådande paus följd av hotfull musik medan de introducerar gryniga bilder på shejk Issa bin Zayed Al Nahyan då han använder ett redskap avsett för att driva nötkreatur framför sig på en f.d affärspartner som hålls ner av en polisman någonstans i öknen utanför Abu Dhabi. Den hotfulla musiken ersätts av ljudet från Manchester City-supportrar som hyllar deras ägare shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan - shejk Issas bror - till tonerna av kumbaya. "Sheikh Mansour m'lord, Sheikh Mansour," vrålar folkmassan medan vi ser Issa slå mannen med en bräda som det står ut en spik ifrån, hälla salt i hans sår, ge honom elektriska stötar och tända eld på honom. Vid det här skeendet måste producenterna stå emot ivern att lätta upp stämningen genom att visa något utsökt samspel mellan Kevin de Bruyne och David Silva. Istället följer kameran shejk Issa då han upprepade gånger kör över sitt offer i en Mercedes SUV, medan City-supportrarna fortsätter att hylla Abu Dhabis kungafamilj, vars pengar har finansierat deras resa till toppen av den europeiska fotbollen.

Scenen är nu satt för en lättantändlig analys av den moderna fotbollens mest ondskefulla välgörare.

Efter att nu ha krokat fast dig i den här skepparhistorien, är jag ledsen att behöva rapportera att producenterna och jag har kreativa skillnader gällande den här dokumentären. Enligt Manchester Citys hemsida "kommer den här banbrytande serien med flera avsnitt följa Klubben under den pågående säsongen, erbjuda fansen en insyn i det vardagliga jobbet i klubben," och det pratas om att "ta fansen in till den heligaste platsen på Klubbens världsledande träningsfaciliteter," samt "intervjuer med managern och tillgång till exekutiva möten." Så tyvärr kommer det inte bli något videointro med Al Nahyan-tortyr och ingen efterföljande granskning av hur skrupelfria skådespelare utnyttjar och manipulerar supportrars passionerade kärlek för sina klubbar. Det här kommer bli en varm, luddig vi-är-bara-en-grupp-hängivna-grabbar-som-drar-åt-samma-håll affär.

Den europeiska fotbollens andra framväxande supermakt är det Qatar-ägda Paris Saint-Germain, men medan det projektet hålls upp som ett ganska tafatt försök att köpa omedelbar framgång och dra bort uppmärksamheten från deras skrämmande behandling av migrantarbetare då de förbereder sig för VM 2022 i Qatar, lyfts Abu Dhabis Manchester City alltmer fram som ett exempel på Hur Man Driver En Modern Fotbollsklubb. En långläsning i the Financial Times den 9 december, som refererade till Manchester City-projektet och dess globala spin-off franchises i New York och Melbourne som en "Disneyfiering" av fotbollen, är det senaste exemplet på en väldigt väl underbyggd artikel som försäkrar oss om att männen bakom Manchester City är fokuserade på att bygga ett självförsörjande fotbollsimperium. Well det var det senaste exemplet på en sådan artikel. Mindre än en vecka senare, den 15 december, hade The Guardians långläsning titeln "Manchester Citys planer på global dominans" och än en gång såg man på projektet med mjukt fokus. David Conn och James Montague har upptecknat fotbollens portfölj av Faustiska pakter med imponerande och underhållande detaljrikedom och båda har varit rigorösa i deras granskning av Abu Dhabis aktioner och motiv, men de soliga bedömningarna av Manchester City-projektet är betydligt fler än de kritiska.

2012, när Manchester City precis började ta sina stora kliv i England, sade en senior undersökande journalist på ett stort brittiskt medieföretag till mig att deras kollegor på sporten skulle bli väldigt missnöjda om negativa nyhetsrapporteringar gällande Abu Dhabi-regeringens länkar till Manchester City ledde till att de förlorade tillgång till klubben och dess spelare. Nu när Manchester City ser ut att vara på väg mot en era av dominans, åtminstone i England, är det kanske dags att ta sig en ny titt på vilka som verkligen står bakom det här projektet och varför.

**********

Det initiala ansiktet för Abu Dhabi-övertagningen i september 2008 tillhörde Dr Sulaiman Al Fahim. "Jag ser mig själv som ordförande, som ägare, t.o.m vår officiella pressrelease sade att jag var ägare. Det var trevligt, jag gillar det. Jag tycker om när de sätter upp min bild på nyheterna," sade han till James Montague några veckor efter att affären hade gått igenom. Männen som verkligen stod bakom affären tyckte inte om att se bilden på Al Fahim på nyheterna och han flyttades tystlåtet åt sidan. Manchester City ägs nominellt av shejk Mansour Al Nahyan, som är så entusiastisk av sin investering på nästan £1 miljard (12 miljarder kr) att han har närvarat vid en match på nio år. "Mansour gillade inte uppståndelsen det orsakade", var den ganska osannolika förklaringen som en City-källa nyligen erbjöd Giles Tremlett för att förklara shejkens motvilja till att närvara vid matcherna. En enklare förklaring skulle kunna vara att shejk Mansour inte har någonting med Manchester City att göra och att det inte är hans pengar som är ansvariga för klubbens helt otroliga förvandling.

Abu Dhabi är det rikaste och mäktigaste av de sju emiraten som utgör Förenade Arabemiraten (FAE). Mannen som kontrollerar Abu Dhabi och dikterar politiken är shejk Mansours bror, kronprinsen Mohamed bin Zayed Al Nahyan. Och männen som sköter Manchester City är några av Mohamed bin Zayeds närmsta män, inte Mansours. Högst bland dem är Khaldoon Al Mubarak, klubbordförande sedan 2008, och kronprinsens högra hand. Mubarak är även vd för Mohamed bin Zayeds megaföretag Mubadala, som har tillgångar på £50 miljarder (600 miljarder kr), och investerar stora summor runtom i världen i sektorer så skilda som fastigheter, farmaceutisk vetenskap och flygindustrin. Mohamed bin Zayed är även den drivande kraften bakom FAE:s ansträngningar att utveckla en inhemsk försvarsindustri, vilket betyder att han nu kan tillverka vapen och sälja dem till hans egen alltmer aktiva armé. Mäktig och obesvärad av behovet att rättfärdiga hans krigshetsande i länder som Jemen, som han har hjälpt till att krossa, har Mohamed bin Zayed snabbt blivit ett militärindustriellt enmanskomplex.

En annan nyckelmedlem i teamet är australiensaren Simon Pearce, också en Manchester City-director, och Abu Dhabis chef för strategiska kommunikationer. Pearce gjorde sig ett namn hos PR-firman Burson-Marsteller, vars arbete med klienter som Nicolae Ceausescu, Blackwater och Union Carbide ledde till det berömda citatet "när ondskan behöver public relations, har ondskan Burson-Marsteller på kortnummer." Abu Dhabi gjorde en direktanställning och Pearce har uppdraget att skydda och promota Abu Dhabis rykte. När man undersöker deras motiv bakom köpet av Manchester City hjälper det om du tänker på Abu Dhabi som ett storföretag samt en stadsstat, och Pearce är lika bekväm med att erbjuda rådgivning gällande affärsavtal som han är när det gäller rådgivning som berör både inrikes- och utrikespolitiken.

Det här är inte spekulationer från min sida, du kan läsa några av hans e-mejls online på otaiba-inbox.com. De mest intressanta om fotbollen är de han skickat till Yousef Al-Otaiba, FAE:s ambassadör i USA.

**********

"Han är smart, han är slug och han fixar ett sjuhelvetes party" sade the Huffington Posts profil från 2015 på Otaiba, eller "Brotaiba" som var hans smeknamn i korridorerna på USA:s utrikesdepartement. Tyvärr för Otaiba sträckte sig inte denna slughet till att använda ett ordentligt krypterat e-mejlkonto, och ambassadörens Hotmail-konto, otaiba7@hotmail.com (ja, allvarligt), hackades och e-mejlen dumpades online. The Intercept har avslöjat det skandallösa innehållet i Otaibas e-mejl i flera fascinerande artiklar, men nästan ingen uppmärksamhet har riktats mot e-mejlen angående Abu Dhabis amerikanska soccer franchise, New York City FC. I ett e-mejl skickat den 5 maj, 2013 briefar Simon Pearce Otaiba, som han kallar "Chefen", om pr-implikationerna för att slutföra franchise-affären, som nyligen hade fått ljus kastat på sig i media.

"Nu när affären är ute i offentligheten skapar ytterligare fördröjning av beslutet gällande the franchise och arenan en ytterligare risk för projektet och ägarskapsgruppens rykte," skriver Pearce. På en lista över "nackdelar att ta i beaktande" säger Pearce att "AD/FAE-sårbarheter" kommer tas upp och listar dem som "bögar, rikedom, kvinnor, Israel." En annan nackdel han listar är det faktum att "ägarskapsgruppen redan definieras av media, politiker, samhället som Abu Dhabi och inte CFG [City Football Group]."

Pearce beskriver valmöjligheten att lämna affären som ett "stort bakslag för CFG:s affärsplaner" och en "missad chans för stora saker i NY." Självklart kände Pearce och co att fördelarna med att genomföra affären vägde tyngre än ryktesrisken, och två dagar senare, den 7 maj 2013, var New York City Football Club registrerad som en företagsenhet i staten New York, de blev därmed den nyaste franchisen i Major League Soccer.

Skärmdump av e-mejlet skickat av Simon Pearce den 5 maj, 2013.

När man tittar på hur Abu Dhabi har välkomnats i Manchester är det lätt att förstå varför de kände att det här var en risk som var värd att ta.

Abu Dhabi gjorde sina "stora saker" i Manchester 2013 när de gick in i en fastighetsaffär värd £1 miljard (12 miljarder kr) med Manchesters kommun. En rapport som presenterade "de detaljerade kommersiella arrangemangen" för joint venture-avtalet hölls hemligt för att det "involverade överväganden av undantagen information som relaterar till finansiella eller affärsmässiga saker för särskilda personer." The Guardian försökte komma åt rapporten genom en informationsfrihetsförfrågan, men kommunen avslog den och pekade på "risken för förutfattade meningar och skador för de kommersiella intressena." Det är inte klart om de menade de kommersiella intressena för kommunen eller de kommersiella intressena för Abu Dhabi, som i fallet med den här affären leds av ett företag registrerat offshore i skatteparadiset Jersey.

Efter att ha fått reda på kommunens nära affärslänkar med Abu Dhabi-regeringen skrev Human Rights Watch och Amnesty International till de två mest seniora personerna i kommunledningen, Sir Richard Leese och Sir Howard Bernstein, och bad dem att "ta några enkla och principfasta steg som skulle stötta offer för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och se till att Manchesters kommersiella relationer med seniora personer i FAE-regeringen inte besudlade stadens rykte." Brevet, som skrevs i mars 2016, gjorde referenser till kommunens firande av stadens radikala förflutna. (1862 vägrade fabriksarbetare i Lancashire - till stora personliga kostnader - att röra bomullen plockad av amerikanska slavar. Abraham Lincoln skrev till dem och hyllade deras heroism, som, sa han, "inte har överträffats under någon tid eller i något land." Mohamed bin Zayed hade slagit ner dem med batonger och kastat dem i fängelse. Han hade även kommit på något ännu mer grymt till Emmeline Pankhurst, vars suffragettrörelse startades i hennes hem i Manchester på Nelson Street.)

Leese svarade och beskrev då Abu Dhabi-regeringen som en "exemplarisk affärspartner" (vilket hintar om att han inte har sett videon där shejk Issa Al Nahyan använder ett boskapsinstrument mot sin f.d affärspartner) och går vidare och säger att de "påstådda" brotten som tas upp i brevet är bortom kommunens inflytandesfär. Om det var diskutabelt då, så är det skrattretande falskt nu - förra månaden tog Sir Howard Bernstein ett jobb hos the City Football Group.

Pearces e-mejl ger en fascinerande inblick i Abu Dhabis motiv till att köpa fotbollsklubbar. Det finns definitivt en PR-vinkel till dessa initiativ, men det är mycket mer subtilt än ren ryktestvätt, en kritik som jag tidigare har framfört. Pearce vill inte att media och allmänheten ska associera New York City FC med Abu Dhabi-regeringen, utan med the City Football Group, detta för att "sårbarheterna" hos Abu Dhabi-regeringen skulle kunna riskera affärsintressena för Abu Dhabi Inc. Med "sårbarheterna" menar Pearce regeringspolitiken som skaver mot den progressiva bilden City Football Group måste projicera för att blomstra. Enligt Pearce är de huvudsakliga problemen FAE:s kriminalisering av homosexualitet, deras dåliga facit när det gäller kvinnors rättigheter och att de inte erkänner staten Israel.

Det är högst tveksamt att klubbägarskapet primärt handlar om att generera inkomster heller, åtminstone inte direkt. Som fristående affärsverksamheter genererar inte fotbollsklubbarna den typen av profiter som intresserar den här sortens investerare och kommer heller inte att göra det i framtiden. Manchester City gör en stor sak av det faktum att klubben har en nettovinst på £32,2 miljoner (386,2m kr) under de senaste tre åren, men nettoförlusterna från de fem föregående säsongerna uppgick totalt till £491,3 miljoner (5,89 miljarder kr) - £121,3 miljoner (1,45 miljarder kr) 2009/10, £197,5 miljoner (2,36 miljarder kr) 2010/11, £97,9 miljoner (1,17 miljarder kr) 2011/12, £51,6m (618,9m kr) 2012/13 och £23 miljoner (275,8m kr) 2013/14. När man kastar in kostnaden för att köpa klubben, som beräknas ligga på £210 miljoner (2,51 miljarder kr), förlusterna från säsongen 2008/09, vilka klubben inte tycks ha publicerat, och de £161 miljonerna (1,93 miljarder kr) som nettospenderats på spelare sedan de lämnade in sina senaste räkenskaper, ligger nettoförlusten förmodligen närmare £850 miljoner (10,19 miljarder kr). Om tanken är att generera alternativa inkomstströmmar för ekonomin efter det att oljan försvunnit, då är det inget bra jobb med det de gör.

Vad som står klart är att Manchester City FC och New York FC möjliggör för Abu Dhabi att få in foten i centrum för makt och inflytande, och förse dem med en plattform i jakten på fler affärsmöjligheter som de själva befäster och stärker Abu Dhabis politiska inflytande. Vad som inte är klart är huruvida det är det primära syftet med deras fotbollsintresse, men Pearces e-mejls pekar åt det hållet. Att placera en misshandlande diktatur under så ljusa strålkastare är en väldigt riskabel strategi, vilket Pearce tydligt klargör, men han verkar väldigt självsäker på sin förmåga att kunna hantera ryktesrisken. Han gör detta på tre sätt: först genom att presentera klubbarnas ägare som en rik välvillig affärsman (Mansour), istället för en allsmäktig statsman (MBZ); sedan genom att dränka media med artiklar om hur progressivt FAE är; och det tredje sättet genom att attackera trovärdigheten eller motiven hos grupper och individer som kritiserar FAE:s brott. Tyvärr är han väldigt duktig på sitt jobb.

**********

Då han pratade om Manchester City i den excellenta Second Captain's-podcasten refererade Ken Early nyligen till Manchester City som en "värdorganism". Early gick inte så långt att han jämförde Abu Dhabis styre med ett skadligt virus, men när man tittar på hur männen bakom Manchester City utövar sitt inflytande utomlands, är "värdorganism" den perfekta metaforen.

2012 skrev Simon Pearce briefande observationer till Mohamed bin Zayed i vilka han bad David Camerons regering att agera för att avsluta vad Pearce beskrev som en islamistisk infiltration av BBC Arabic (arabiska) - Pearce gav MBZ rådet att han skulle kräva premiärministerns "hjälp... med särskilt BBC." Som tack för att tysta den brittiska pressen och andra tjänster, indikerar Pearces briefande att Cameron skulle erbjudas lukrativa vapen- och oljeavtal för brittiska företag som skulle genererat miljarder pund till BAE Systems och tillåtit BP att lägga bud på att få borra efter olja och gas i Persiska viken. Abu Dhabi investerar även miljoner i Washington DC, mycket av det i den sortens think-tanks som främst verkar tänka på pengar. Efter att framgångsrikt ha lyckats uppmuntra den neokonservativa analytikern Michael Rubin att skriva en artikel som ifrågasatte trovärdigheten hos Human Rights Watch-forskningen gällande tortyr i FAE, kunde Pearce knappt dölja sin glädje i e-mejlet han skickade till Yousef Al-Otaiba. "Gott nytt år!!" inleddes det med. "[Rubin]-artikeln visar att vi nu har gjort det möjligt för högern att komma med berättigade krav på den vänsterextrema Human Rights-lobbyn." (I transparensens intresse ska jag påpeka att jag gjorde researchen och skrev Human Rights Watch-pressreleasen om tortyr som Rubin kritiserade.) I Frankrike var FAE sugna på att stärka den yttre högerkanten, vilket finns dokumenterat av de franska journalisterna Georges Malbrunot och Christian Chesnot, vars bok "Nos Très Chers Émirs" innehöll avslöjandet, upprepat på annat håll, om att FAE var redo att ge $2 miljoner (18,04m kr) till Marine Le Pens presidentvalskampanj i Frankrike 2015.

Saker och ting är inte mycket bättre på hemmafronten. MBZ har få samvetskval gällande att hålla sina egna på mattan på det gamla sättet, och hans banditaktiga statliga säkerhetsapparat gör det med förödande effekt då de far omkring på gatorna i specialgjorda 4x4:s med bojor inbyggda i ramen. Alla som twittrar något olämpligt åker dit. En av personerna som sitter inspärrade i ett Abu Dhabi-fängelse är den prisbelönte mänskliga rättigheter-aktivisten Ahmed Mansoor. Att beskriva Ahmed som en mänskliga rättigheter-aktivist känns ganska reduktivt, han har alltid varit mycket mer än det och fängslandet av honom - han twittrade kritik mot Abu Dhabi-regeringen och mot Sisi-regeringen i Egypten precis innan han greps i mars 2017 - väger tungt på alla som någonsin haft nöjet att träffa honom.

Precis som shejk Issas tortyrvideo visar så sträcker sig Al-Nahyan-familjens åtalspunkter bortom brott mot de mänskliga rättigheterna och hela vägen till ren kriminalitet. Shejk Issa dömdes faktiskt aldrig för något - en FAE-domstol friade honom från tortyr och drog slutsatsen att han hade injicerats med droger och var offer för den mest genomarbetade och korkade utpressningsplanen i historien - men familjemedlemmar i Al Nahyan-släkten som har åtalats för att ha begått allvarliga brott utomlands har inte kunnat lita på att ett korrupt domstolsväsen skulle få de av kroken då. I juli 2008, några månader innan Manchester City-övertagningen, arresterades åtta Al Nahyan-prinsessor åtalade för olaglig människohandel i Bryssel efter att deras hembiträden flydde från Hilton-hotellet och kunde ta sig till polisen. Det tog nio år innan fallet nådde domstolen, men i juni 2017 dömdes de åtta prinsessorna i sin frånvaro för olalig människohandel.

Teckning föreställande Ahmed Mansoor av Manu Luksch.

Och sen har vi Jemen. Abu Dhabi har spelat en nyckelroll i den avsiktliga och onödiga förstörelsen av ett av världens fattigaste länder, och de bär ett signifikativt ansvar för den mänskliga katastrofen som utspelar sig där. Den Saudi-ledda koalitionen har bombat skolor, sjukhus, bröllop och begravningar, och fler än 1000 av de 5000 civila de har dödat sedan i mars 2015 var barn, enligt FN. I september 2015, då Amnesty International redan hade dokumenterat "ett mönster av räder som siktar in sig på platser med många människor på, inklusive en moské, en skola och en marknad," skickade Yousef Al-Otaiba ett e-mejl i vilket han redogjorde för en strategi för att begränsa de politiskt negativa aspekterna. "Åtminstone temporärt, uppmana till försiktighet i valet av militära måltavlor," var rådet Otaiba gav, vilket tyder på att han inte hade några större problem med att de urskillningslösa måltavlorna skulle fortsätta användas så fort den politiska hettan hade dött ut. En av personerna han skickade detta e-mejl till var Manchester City-ordföranden Khaldoon Al-Mubarak.

Det finns mer - det finns mycket mer - men det räcker med att säga att medan Abu Dhabi kanske inte är den mest brottsliga regeringen i världen, så är de lätt den mest brottsliga regeringen som äger en fotbollsklubb. Qatar är såklart nära bakom dem på andra plats, och det bör inte finnas några PSG-supportrar som ser sig själva som moraliskt överlägsna. En snabb titt på vadslagningsfirmornas odds för årets Champions League avslöjar omfattningen utifrån vilken den europeiska toppfotbollen numera förlitar sig på finansieringar från antingen Abu Dhabi eller Qatar. Manchester City är för närvarande favoriterna följda av Paris Saint-Germain. Trea är Bayern München, vars tröjor nu är sponsrade av Qatar, fyra är Barcelona, som nyligen avslutade ett sju år långt sponsoravtal med Qatar och femma är Real Madrid, som har sålt namnrättigheterna till deras nya arena till Abu Dhabi.

Tidigare i år skar Saudiarabien och Abu Dhabi av de diplomatiska banden med Qatar och införde en ekonomisk blockad, detta efter att ha anklagat Qatar för att sluta upp bakom Iran och stötta islamistiska terroristgrupper. Men även om dessa anklagelser maskerade andra, underliggande motiv, så är avskyn väldigt äkta och det skulle inte komma som någon stor överraskning om Al Nahyans bestämmer sig för att döpa om Real Madrids Santiago Bernabeu-stadion till "Qatar/ISIS Alliance Arena". Hur detta käbbel kommer utspelas på ombudsslagfältet som kallas Champions League är upp till vem som helst att gissa men förvänta er inte att varken Qatar eller Abu Dhabi kommer lägga sina missnöjen åt sidan p.g.a någon sorts kärlek till spelet. De har ingen kärlek till spelet eller något intresse av dess välmående.

Så kolla på den där Amazon Prime-dokumentären om du måste, men du måste vänta på min dokumentär för att få hela storyn berättad. Finansieringen har visat sig vara ett litet problem och den har ingen titel än, men första avsnittet kommer heta "Shejkers Lögner och Videoband."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...