FRÅN RED ISSUE, nr 62, julnumret 2002:

LIVERPOOL, 1979 OMSPEL I FA-CUPENS SEMIFINAL, GOODISON PARK

Följer nu upp förra månadens artikel om den olyckliga berättelsen om scouserna på Maine Road, detta då United begav sig till Merseyside med bävan inför massakern som troligen skulle bli av, få neutrala gav dem ens en glimt av hopp att överleva. Men vid sidan av planen såg the Red Army sina chanser som mer än goda...

Otroligt nog spelades omspelsmatchen följande onsdag, blott fyra dagar senare. Med en prestation i logistik som dagens högteknologiska biljettkontor skulle få svårt att matcha serverades och fixades över tjugotusen biljetter på i princip nolltid. Biljetter var inte svåra att få tag i, helt enkelt för att många straight-goers* inte var sugna på att åka med tanke på scousernas rykte om att sikta in sig på icke-stridande.

 *Straight-goers:Supporter som inte var ute efter att slåss eller som skulle betecknas som en slagskämpe.

Precis som du kan föreställa dig, efter scenerna i helgen var alla laddade för detta och intentionen var tydlig: Vi ska åka dit och göra ett ordentligt jobb. Med halva Goodison Park (kapacitet på runt femtiotusen under dessa himmelska dagar innan Taylors uppgörelse) reste många Röda i bilar, bussar och en hel flotta av specials*. De som var mer äventyrliga planerade att ta tåget till Lime Street.

 * Specials:Framförallt tåg, men även bussar, som klubbarna chartrade för att ta fansen till bortamatcherna i England, väldigt vanligt på 1970- och 1980-talet, finns knappt nu längre.

Jag kom inte till stationen i tid för att åka med grabbarna på det tåget, därför fick jag arrangera resan på ett annat sätt och fick inte bevittna firmans äventyr på plats innan matchen. Räcker att säga att vi gjorde ett mycket bättre jobb än vad de hade gjort. På tåget, klev av vid Lime Street och letade efter bråk, ville ha det, fick det och bjöd på en bra uppvisning. Motståndet bestod inte enbart av Liverpool heller, detta då varje scouser, av vilken nyans han nu tillhörde, som aspirerade på att vara någon slags rackare var ute, så det fanns ett visst motstånd.

Tågen var längre på den här tiden och fina femtonhundra Röda anlände till Lime Street på direkt efterföljande tåg med endast en tanke i deras huvuden. Med tanke på vad som hade hänt på lördagen, fanns det ingen benägenhet att gå ut och dricka men pressbevakningen hade varit så hysterisk att polisnärvaron var ganska kraftig, och efter ett tag samlades United ihop och marscherades uppför Scotland Road mot arenan.

Trots det ökade antalet poliser påminde det på många sätt om eskorten till Maine Road. En incident långt fram drog till sig polisens uppmärksamhet vilket tillät aktioner där bak och så vidare. Den största skillnaden var såklart att United var riktigt sugna på det här och utnyttjade även tillfällena att bryta sig ur eskorten och ge sig på scouserna. Och det fanns många att välja på då det var ett liknande antal hemmasupportrar som från lördagens match. Så det blev varierande nivåer av händelser hela vägen från centrum till arenan men från alla vittnesmål hamnade United aldrig under någon riktig press. Vid arenan höll polisen vad som nu var omkring tvåtusen Röda mot the Park End under kanske en timme. Beröm till scouserna, för de gjorde seriösa försök att bryta sig igenom och ta för sig, men allt var för tajt kontrollerat och inget allvarligt hände.

Sedan plockade polisen in Uniteds specials, men även det var alltför välorganiserat. De hade stoppat tågen vid Edge Hill och sedan bussat dem från stationen. Dessa bussar attackerades snart nog, men många ombord var galningar som klev av och tog för sig. Den här nya situationen förvånade polisen och då de agerade för att kväsa det nya utbrottet, tunnade det ut antalet av de som befann sig vid the Park End. Detta gjorde att Uniteds riktiga mobb tog sig ut på gatorna runt Goodison. Nu uppstod ett rejält blodbad, scousers jagades på gatorna vid the Main Stand och överallt small det. Under en halvtimme fanns det ingenting som ens liknade poliskontroll gällande situationen och ett rejält vansinne pågick. Tro inte att det bara var enkelriktat, så var inte alls fallet. Det viktiga var att det drog igång ordentligt. Det gjorde det inte i Manchester; det var bara en enkelriktad flodvåg.

Ett allvarligt blodbad

Till sist fick polisen ordning på saker och ting och backade United runt till deras vändkors och började kasta in dem vilket ledde till slutet på det kapitlet. Men er ödmjuka berättare inledde precis en intressant kväll i slummen.

Av anledningar som jag inte kommer gå in på hade jag och min kompis inte lyckats ta oss in till stan i tid för att hinna med de andra på tåget, och efter lite panik fick vi lift med tre grabbar vi kände som var riktiga och hyggliga halsduksbärande United-fans. Såhär i efterhand är det bara att konstatera att vi inte kunde ha parkerat på ett värre ställe, men vi lämnade bilen på den stora parkeringen bakom Anfield. Uniteds bussar var den kvällen dubbelparkerade hela vägen därifrån till trafikljusen nära framsidan av Goodison Park. Några av bussarna hade åkt på alla möjliga sorters skador, sönderslagna rutor och liknande saker, och många Röda hade attackerats enligt scouse-traditionen.

Vi anlände sent, parkerade klockan tjugo i åtta. När vi klev ur bilen kunde vi höra publiken vråla. När vi gick ner till arenan stoppade en snut oss. "Lyssna grabbar, jag försöker inte säga åt er vad ni ska göra, men när ni kommer ner dit är det runt femhundra scousers utanför utan en enda biljett. De drar bara omkring på gatorna och jag ser på de där halsdukarna vilka ni hejar på och det är bara ett litet råd: Ta av er dem."

De bestämde sig för att ta av sig dem, detta då han inte sade det för att verka märkvärdig. Vi kom fram till trafikljusen där man kommer fram till den tvåfiliga vägen när en kille kom ut ur grinden från parken och körde den vanliga scouse-grejen. "You got the time mate?" Man gör en del galna saker när man är arton och jag erbjuder ingen förklaring för vad som i efterhand inte var den smartaste aktionen. Vi borde ha fortsatt och tänkt på vad bängen hade sagt om de hundratals scouserna, men nej. "Jag försöker inte vara lustig, men om du vill veta om vi är Man United, så är vi det." PANG. Med en rejäl smäll hade jag sänkt honom. Det var ingen populär aktion bland mina följeslagare. Han slog i backen som en säck potatis, och en annan ung scouser kom flygande ut ur mörkret bara för att få ta emot en skallning och därefter sjunka ihop.

Den första grabben var tillbaka uppe på fötterna nu utan någon som helst skräck i ansiktet. Han var helt klart sugen på att ta för sig och jag minns orden än idag som om det skedde igår. Tjock scouse-accent: "You fuckin' blew it." Jag kan se rocken han hade på sig och allt. Sedan skriker han "There's five fucking Mancs here" och ut ur den parken kommer närmare femtio stycken flygande genom grinden, de såg ut som en skock blodhundar. Jag minns att en av oss sade "Oh my God we're gonna die."

Det är fem fucking Mancs här

Vi delade upp oss och sprang. De tre straights stack åt ett håll, min polare och jag åt ett annat. Det är otroligt hur rädsla kan ge dig vingar för jag svär på att det inte går att klättra över staketet han nästan hoppade över på ett försök. Det finns fortfarande där i början av Bullens Road och jag svär på att om jag tog med dig för att titta på det så hade du satt dina livsbesparingar på att det skulle vara omöjligt att klättra över. Han landade bland alla tv-teamen som skulle bevaka höjdpunkterna. Så där var jag, ensam med gud vet hur många scousers som jagade mig, jag hörde skrik framför mig och såg ungar som flög ut ur mörkret för att ge sig på mig. Jag slog ner en och sprang bokstavligt talat över en annan och det var ingen bra situation. Efter en stund av detta slutade det med att jag klättrade över en mur och gömde mig i en trädgård vid ett hus bakom The Stanley-puben. Jag kunde höra dem jaga runt och leta efter mig, jag funderade på om någon i lokalbefolkningen såg mig genom något fönster och skulle vara Manc-vänlig eller om de skulle avslöja mig.

De hittade mig inte, trots att de gick förbi på andra sidan muren och till sist dog det ut. Men tiden hade runnit iväg och jag var orolig att de hade stängt vändkorsen. Det sista jag ville var att missa matchen. Försnacket hade varit massivt. Alla avskrev United. Det här var det storslagna Liverpool-laget; om vi hade haft en chans så var det i Manchester; att vi släppte tillbaka dem in på Maine Road hade förseglat vårt öde etc etc. När jag gick tillbaka till arenan stötte jag såklart på en av de straight going grabbarna, så vi gick tillsammans mot Bullens Road. Efter att ha gått en bit fick vi syn på samma grabbar igen, de stod och hängde efter vägen. De skrek han är där, han är där och jag visste att de menade mig och inte han för det var jag som hade sårat några av dem, så alla kom farande mot oss. Turligt nog stod en snut i hörnet och vi gjorde det enda vettiga och kastade oss in rakt bakom honom.

Det fanns ingenting annat att göra. Händiga gossar eller inte, odds på 25-1 är till för den här världens Bruce Lees och det kom dessutom fler hela tiden. Den här skocken med Mickeys* hotade faktiskt den här polisen, "flytta på dig eller du åker också på stryk". I ett av dessa himlasända ögonblick valde kavalleriet precis det ögonblicket för att komma runt hörnet och rädda oss i form av ett par ridande polismän. De läste av situationen och fick scouserna att backa en bit. Mobben växte hela tiden men det var inte långt kvar till vändkorsen, så de instruerade oss att huka oss så långt ner under hästarna som möjligt och sen skapade de en väg igenom för oss. Så vi gick där med en häst på var sida om oss medan mobben med scousers försökte dra ut oss. Vi var rejält utsatta där, men vi höll oss lugna och fick känna tillfredsställelse när jag armbågade en som försökte dra ut mig tillbaka från vändkorset.

Alla tog sig in till matchen på ett eller annat sätt

Så efter de längsta tio minuterna i mitt liv var jag på matchen. Några där inne var utrustade med en pint (en annan relik från de fina dagarna) att ta med sig upp på ståplatsläktarna. Alla tog sig in till matchen på ett eller annat sätt. Vidare ut på läktarna och det var dags att suga i sig en fantastisk atmosfär. Den var t.o.m bättre än den på Maine Road. Det kan ha varit så för att det här var en kvällsmatch, med hela strålkastareffekten. Liverpool spelade i den där helgula ansamlingen, medan vi bar det alltid lika klassiska vita adidas-bortastället med tre ränder på. Kontrasten var perfekt mot planen; det såg helt enkelt klockrent ut. Sätt det på en arena innan Taylors dom med ståplatsläktare och det rockade. Jag måste säga att under åttio minuter av den matchen pulveriserade Liverpool oss. De fullständigt misshandlade oss över hela planen, men välsigna Gary Bailey, han spelade en av sitt livs bästa matcher. Ingenting, ingenting alls skulle gå förbi honom den kvällen. Men det kändes inte så då, för i och med varje chans kändes det som att Liverpool måste göra mål.

Med tio minuter kvar att spela drog Gary Bailey iväg bollen framåt. Joe Jordan fick huvudet på den och skarvade den vidare till Mickey Thomas. Man kunde se det hända i slow motion. Det var självklart vart Mickey Thomas skulle göra av bollen och av någon anledning hade inte Liverpool Jimmy Greenhoff markerad. Bollen lyftes in och studsade en gång innan den hamnade perfekt för Greenhoff att nicka in som om det hade mätts på centimetern.

Jag hade sett oss vinna Cupfinalen '77, jag hade sett oss vinna andra massiva matcher men ingenting, ingenting i hela min United-upplevelse, inklusive Barca '99, kan jämföras med jublet hos United-fansen när den bollen gick in. Alla bara exploderade. Det var så högt att hörseln inte riktigt förstod vad som hände. Det är något som förmodligen aldrig kommer få ses eller höras på en fotbollsmatch igen. Laget kastade ut sina tröjor i folkmassan efter matchen; det var ett av de bästa United-ögonblicken någonsin. Slutet på finalen passade inte ihop med vad som hade hänt innan den.

Hursomhelst, matchen vunnen och nu handlade det om att kliva tillbaka ut i kvällen. Så fort man kände den kalla kvällsluften kunde man höra ljudet av trubbel då Manc straight goers plockades både högt och lågt. Firman hade utsett ena änden av Bullens Road som samlingspunkt och runt tusen personer samlades där riktigt fort. Det var en ständig ström av nytillkomna på sidorna då vi koncentrerade våra styrkor, men hela tiden förstärktes United.

Så fort det såg ut som om alla som skulle vara där var på plats rörde sig firman tillbaka ner mot Scotty Road och in mot centrala Liverpool. Det hände konstant något i ytterkanterna då små firmor med scousers dök upp från parken och från sidogatorna. Men inga av dessa överfall utvecklades till någon utdragen kontakt, trots att det måste ha funnits ett par tusen scousers i närheten av Uniteds huvudsakliga mobb. Det var helt briljant. Det var kväll, minimalt med poliser, en firma som inte viker sig för någon, scousers att plocka. Det fanns en underliggande fara för att bli knivstucken, men då var du tvungen att ha otur. Några grabbar fick sina rockar sönderskurna, men det uppstod inga riktiga skador.

Längre in i stan, och det var dags för den andra sinnessjuka aktionen den kvällen. Efter att ha rest med de andra grabbarna i bilen på vägen dit var jag tvungen att gå och kolla till dem. Jag visste att den bilparkeringen skulle vara en måltavla för en mobb scousers som inte gillade tanken på seriöst motstånd. Inte för att jag skulle kunna hålla tillbaka tidvattenvågen ensam, men vi var där tillsammans. Så jag sa till mina polare att jag var tvungen att gå tillbaka, och flera av dem varnade att jag tog en enorm risk genom att gå tillbaka på egen hand. De infödda var på alla sidor nu, så det spelade ingen roll från vilket håll jag gled ut ur firman, jag skulle få gå genom några scousers ändå. Men regler är regler. Bara några sekunder efter att jag hade glidit in på en sidogata steg jublet bakom mig och det drog till sig uppmärksamheten. Ska även nämna att United komfortabelt höll ihop hela vägen in till stan och sedan vidare runt Lime Street.

Jag tog mig försiktigt fram och runt ett kvarter och kom ut på den stora vägen mot jättevågen. Det var bara scousers nu men jag kan bara anta att jag i deras ögon gick fel väg för att kunna vara en Manc. Så jag kom till arenan utan några problem . Då jag gick förbi kyrkogården sprang jag in i grabben som hade gått in med mig under polishästarna. Han såg riktigt orolig ut. "Är du ok?" "Du skulle inte tro det. Det har varit ett fucking blodbad längre upp på gatan, kan du höra det?" Absolut, man kunde höra vrålen, men därifrån lät det som de kom ganska långt bort ifrån. "Jag har just gått upp till den där bilparkeringen och man kan inte ens komma i närheten av den. Det måste vara femhundra scousers där som ger sig på allt och alla, de har t.o.m smashat sönder några bilar till småbitar. Det bästa är att det nästan inte finns någon polis där då alla har följt efter mobben in mot centrum."

Det var som om någon hade ringt i klockan. Rond ett

Men vi hade inget val. Det var antingen gå till bilparkeringen eller stanna i Liverpool, vilket inte var något alternativ ens i de bästa av tider. När vi närmade oss bilparkeringen stod det dussintals scousers och kollade av alla som gick förbi. En av dem såg oss, vi såg honom ge oss fiendeblicken. Vi visste att de skulle kliva ut framför oss men vi fortsatte gå, precis som dem. "Jag behöver inte ens fråga er Mancs om ni är United." De var en skrämmande grupp, det måste sägas.

En av dem, som inte såg ut att vara äldre än arton, hade inga framtänder och såg ut att ha slagits till döden sedan tidig barndom. Det såg inte bra ut, men det fanns en ljuspunkt. Den där sjysta grabben som jag var med var inte intresserad av aggrot, han var ett fotbollsfan. Han var även en hård amatörboxare. Han var lite äldre än mig och alla dessa grabbar. En stöddig Mickey* tog tag i hans jacka och drog ner dragkedjan, vilket avslöjade hans undangömda randiga halsduk. Han tittade på mig och det var som om någon precis hade ringt i gonggongen. Rond ett. Pang. Killen som först klev ut ligger ner, helt knockad. I samma rörelse som den första sänktes med en höger sänks det tandlösa djuret med en vänsterkrok. Ren kvalitet. Han gick också i backen.

Vi fnittrade trots svårigheterna i situationen för det var två bländande smällar. Sen kom resten och vi hörde någon skrika "De är Mancs". Vår enda tanke var att ta oss in i parken. Det var kanske inget ställe man ville fastna på, men där har man åtminstone chansen att skaka av sig dem. Vi delade upp oss och allt jag kunde höra i mörkret var skriken då de letade, än en gång förgäves. Jag kunde även höra vad som pågick vid den där bilparkeringen några hundra meter bort och det lät inte bra.

Jag gjorde mig av med de alla och hamnade stående mot en mur. Om jag hade varit på andra sidan hade jag tittat på Anfield. Jag var andfådd. Någon minut senare dök en kille i 35-årsåldern upp, och han var enorm. 6'4" (193 cm) eller något. På bred scouse-dialekt säger han "Hallå där kompis, är du ok?" "Kolla, jag ska vara ärlig mot dig, jag har ingen ork kvar i mig. Om du ska klappa till mig, så klappa till mig bara." "Vad snackar du om?" "Men du är ju en scouser." "Jag har bara kommit ut för att kila ner till spritbutiken, jag är inte intresserad av fotboll." Jag återberättade kvällens händelser och i ett av de mer surrealistiska ögonblicken i min fotbollsexistens slutade det med att jag eskorterades till bilparkeringen av en vänlig jätte som var scouser. Hur galet är inte det?

Vid slutet av bilparkeringen skickade jag iväg honom, för då var han verkligen mitt i eldlinjen. Blodbadet pågår fortfarande. Precis när vi kom dit hoppade en kille upp på en bils motorhuv och skrek så högt han bara kunde: "Stationen, stationen, alla tar sig till stationen."

Så ena minuten är det femhundra som jagar eftersläntrare, nästa minut är bara en scen av total förstörelse. Ambulanser, sönderslagna bilar, fans som får vård och jag menar sjysta riktiga United-fans, inte galningar, eller huliganer. Vi hade tur, bilen vi reste dit i var inte skadad. Då jag stod där och letade efter mina kompanjoner rullade min polare ut från under bilen, där hade han spenderat en halvtimme till ett ljudspår av skrik och sönderslagna fönster.

Då faran flyttat sig var det otroligt hur snabbt folk dök upp och varifrån de kom. Vi hoppade alla in i bilen och mot allt förnuft körde vi in mot stan för att se hur det gick för firman. Vi körde förbi firman med scousers som hade terroriserat bilparkeringen och för att ha lite kul stannade vi precis framför dem med motorn igång och gav de ett stort "kom igen då" innan vi kastade oss in i bilen och lämnade en ursinnig mobb bakom oss.

Jobbet utfört, tillbaka till bilen och åka hem

Vi parkerade bakom the Adelphi och smög över till Lime Street för att se vad som hade hänt. United var fortfarande där. Några hade fått sig ett par smällar, men det var inte konstigt, vi hade tagit oss an Liverpools drägg och vandrat som vi ville genom deras stad. Ingen elegans tappad, ingen ära förlorad. Jobbet gjort, det var dags att gå tillbaka till bilen och åka hem. Det var inte förrän på vägen tillbaka som det sjönk in vilket enormt resultat det var, att slå ut det Liverpool-laget ur en semifinal. T.o.m idag, när jag ser det på video, att se den där bollen hamna i nätet och the Park End explodera, det var kolossalt. Det är synd, men dessa dagar kommer aldrig att komma igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...