I och med beslagtagandet av en supertanker utanför Gibraltar lurades den distraherade brittiska regeringen av John Bolton som en sidoskada

   

Stena Impero, som seglar under brittiskt flagg, har tagits av Iran som är en konstant måltavla för USA:s nationella säkerhetsrådgivare John Bolton. Bildkombination: AP

 

 

 

 

AV: Simon Tisdall, the Observer om Iran, söndag 21 juli, 2019:

 

 

John Bolton, Vita husets nationella säkerhetsrådgivare och ökänd hök från Irak-eran, är en man med ett uppdrag. Han har fått stor frihet i politiken av Donald Trump och ses av många som den drivande kraften bakom USA:s  konfrontation med Iran. Och i hans passionerade försök att tämja Teheran bryr sig Bolton väldigt lite om vem som skadas - t o m om sidoskadan inkluderar en närstående allierad som Storbritannien.

 

 

Så när Bolton hörde att British Royal Marines hade beslagtagit en iransk oljetanker utanför Gibraltar på Amerikans Independence Day var hans glädje obegränsad. "Excellenta nyheter: Storbritannien har tagit supertanken Grace I lastad med iransk olja på väg till Syrien, vilket bryter mot EU-sanktionerna," jublade han på Twitter.

 

 

Boltons överlyckliga reaktion pekade på att beslagtagningen var en överraskning. Men efter att ha ackumulerat bevis ser det ut som att det inte stämmer, och att Boltons nationella säkerhetsteam var direkt involverade i framställningen av Gibraltar-incidenten. Misstankarna gör gällande att politiker från det konservativa partiet, distraherade av att få fram en ny premiärminister i kampen om makten och upptagna med Brexit, snubblade in i en amerikansk fälla.

 

 

I korta ordalag ser det ut som att Storbritannien blev lurade.

 

 

Konsekvenserna av Gibraltar-affären står först nu klara. Beslagtagningen av Grace I ledde direkt till fredagens insats av Irans Revolutionsgarde då de tog en brittisk oljetanker, Stena Impero, i Hormuzsundet. Även om det inte har gjorts någon tydlig sammanlänkning så lovade Iran tidigare att slå tillbaka mot Storbritanniens "sjöröveri" utanför Gibraltar. Nu har de fått sin hämnd.

 

 

Som ett resultat av detta har Storbritannien kastats rakt in i en internationell kris som landet är väldigt dåligt förberett på att hantera. Timingen kunde knappast ha varit sämre. En oprövad premiärminister, förmodligen Boris Johnson, kommer äntra Downing Street kommande vecka. Storbritannien är på väg in i ett rörigt uttåg från EU och har alienerat sig från sina närmaste europeiska partners. Och relationen med Trumps Amerika är unikt spänd.

 

 

Det mesta av det här kunde ha undvikits. Storbritannien gick emot Trumps beslut av avsluta kärnavtalet med Iran 2015, vilket är utlösaren till dagens kris. Man har med skräck sett på medan Trumps och Boltons policy med "maximal press", vilket involverar straffsanktioner och ett oljeembargo, har radikaliserat de mest moderata iranierna.

 

 

T o m när Storbritannien stöttade EU-försöken att rädda kärnavtalet försökte Theresa May och Jeremy Hunt, utrikesministern, att sitta på två stolar samtidigt - för att hålla Trump på gott humör. Offentligt stöttade de Washingtons klagomål på Irans "destabiliserande" regionala aktiviteter och deras missilprogram, och skällde ut Iran när de tog sig förbi överenskomna kärnhinder.

 

 

Guardian grafik. Källor: marineregions.org, marinetraffic.com.

(Guardian grafik)

 

 

Helt avgörande var att regeringen misslyckades med att signifikativt förstärka skyddet för fartyg som seglar under brittiskt flagg genom Persiska viken efter attacker i maj och juni. Det berodde delvis på att ett utarmat Royal Navy saknar kapacitet att tillhandahålla tillräckligt med patrullbåtar. Men det berodde även på att regeringsfolk var rädda för att om man höjde sin militära profil så skulle Storbritannien kunna sugas in i en väpnad konflikt med Iran.

 

 

Men för Bolton var det ett önskvärt resultat att otvetydigt dra in Storbritannien på Amerikas sida. Så när US-amerikanska spionsatelliter, med uppdraget att hjälpa till att blockera iranska oljeexporter i linje med Trumps globala embargo, började spåra Grace I på dess väg till, påstås det, Syrien, såg Bolton en möjlighet.

 

 

Den spanska tidningen El Pais citerar officiella källor när de tar upp storyn: "Grace 1, som är registrerad i Panama, hade varit under bevakning av US-amerikanska satelliter sedan i april, när den låg för ankar utanför Iran. Supertankern, fullastad med råolja, var för stor för Suezkanalen, därför seglade den runt Godahoppsudden innan den styrde mot Medelhavet.

 

 

"Enligt US-amerikanska underrättelsetjänsten var den på väg mot det syriska oljeraffinaderiet i Banias. Washington informerade Madrid om supertankerns ankomst 48 timmar innan den anlände och den spanska flottan följde skeppets passage genom Gibraltar sund. Man förväntade sig att det skulle åka igenom på internationellt vatten, vilket många iranska fartyg gör utan att bli stoppade."

 

 

Trots att spanska representanter, som talade efter händelsen, sade att de hade stoppat skeppet "om vi hade haft informationen och möjligheten" så agerade inte Spanien när det hände. Men Bolton förlitade sig aldrig på Madrid. USA hade redan tipsat Storbritannien. Den 4 juli, efter att Grace I äntrat brittiska Gibraltars territorialvatten, utfärdades den ödesdigra ordern i London - man vet inte av vem - och 30 marinsoldater stormade skeppet.

 

 

Irans reaktion var omedelbar och ursinnig. De påstod att Storbritannien hade agerat illegalt då EU-embargot för oljeförsörjning till Syrien, som Hunt påstod sig upprätthålla, bara gällde EU-stater och inte tredjepartsländer som Iran. Hur som helst sade Teheran att skeppets destination inte var Syrien.

 

 

Irans ilska delades, till en mildare grad, av Josep Borrell, Spaniens socialistiska utrikesminister. Borrell kände sig förnärmad över det brittiska intrånget i Gibraltars territorialvatten, som Madrid inte erkänner. Han verkar även ha irriterat sig på att Spanien drogs in - i Teheran kallades Spaniens ambassadör in av utrikesministeriet för att förklara Madrids roll. Hans reaktion var att distansera Spanien från affären. Den iranska oljetankern hade beslagtagits "efter en begäran från USA till Storbritannien," sade han. Och trots att Storbritannien säger att de bara upprätthöll EU:s förordningar så har den Externa åtgärdstjänsten, EU:s utrikespolitiska del, inte sagt någonting under hela den här tiden.

 

 

Irans hämnd genom att ta Stena Impero har ytterligare exponerat Storbritanniens diplomatiska isolering och deras militära och ekonomiska sårbarhet. Regeringen har gett brittiska skepp rådet att undvika Hormuzsundet, ett erkännande att de inte kan skydda dem. Men mellan 15 och 30 tankfartyg under brittiskt flagg åker genom sundet varje dag. Om handeln stannar upp kan påverkan på energipriserna bli allvarlig.

 

 

Hunts vädjan om internationellt stöd till Storbritannien har hittills fallit för döva öron, med undantag för Frankrike och Tyskland. Kina, Japan och andra länder som litar på olja från Persiska viken visar inga tecken på att hjälpa till. USA:s plan på en multinationell koalition som ska skydda fartyg i Persiska viken har inte fått något stort stöd. Samtidigt har Trumps löfte om att stötta Storbritannien inget stort praktiskt värde - och det bär med sig inneboende faror.

 

 

Boltons schackdrag lyckades. Trots sina farhågor har Storbritannien adjungerats in på frontlinjen i Washingtons konfrontation med Iran. Polariseringsprocessen, på båda sidorna, accelererar. Kärnavtalet är nära en total kollaps. Och genom att hota Iran med "allvarliga konsekvenser", utan att veta vad det kan medföra, dansar Storbritannien nu till tonerna av Boltons krigstrummor.