2006 spelades en välgörenhetsmatch i fotboll mellan England och Tyskland för att samla in pengar till Röda korset och Bobby Moore-fonden. Matchen spelades på the Madejski stadium i Reading inför 15,000 åskådare. Matchen var även ett firande av en viss annan match mellan dessa två länder 40 år tidigare. Av någon oklar anledning tyckte någon att det var en bra idé att ha med Boris Johnson, Storbritanniens nya premiärminister, i den engelska matchtruppen. Boris startade, tack och lov, på bänken, men på slutet släpptes han in och bjöd på den här oförglömliga "uppvisningen":

Nu har Boris valt sitt kabinett och jag är, för att uttrycka det milt, glad att jag inte är en arbetare i Storbritannien. Utnämningen av Priti Patel har gått ner bra hos många högergrisar. Inte så konstigt om man tittar på hennes CV: Israelkramare, gillar dödsstraff och anser att brittiska arbetare är slöa, jag menar vad finns det att inte tycka om hos denna donna?

Föga förvånande klev Englands motsvarighet till Ingrid Carlqvist ut på Twitter och hyllade nyheten att Patel utsetts till ny inrikesminister i Storbritannien:

Om du vill läsa mer om arslena runt Boris i det brittiska parlamentet rekommenderar jag den här artikeln:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/07/25/11620222-britannia-unchained-boken-om-den-fria-marknaden-som-definierar-boris-johnsons-nya-kabinett/

Den libertarianska skriftens politik och medförfattare - Dominic Raab, Priti Patel, Liz Truss - står i den nya regeringens absoluta centrum.

Nya inrikesministern Priti Patel lämnar Downing Street den 24 juli. GETTY IMAGES

AV: George Eaton, New Statesman, onsdag 24 juli, 2019:

Följ George på Twitter: https://twitter.com/georgeeaton

Golvet i Boris Johnsons bil - nyligen fångat av en driftig fotograf - innehöll inte mycket värt att notera: vattenflaskor, tomma kaffemuggar och kvitton ligger utströdda i Toyota Previan. Men bland sådana banala grejor hittar man även Britannia Unchained, en skrift för den fria marknaden författad 2012 av fem nyligen valda konservativa parlamentsledamöter: Kwasi Kwarteng, Priti Patel, Dominic Raab, Chris Skidmore och Liz Truss.

Den 152 sidor långa boken kritiserade hårt Storbritanniens "uppblåsta tillstånd, höga skatter och överdrivna regleringar" och mest minnesvärt hånade den brittiska arbetare som "bland de värsta dagdrivarna i hela världen" ("Vi har en väldigt låg arbetstid, vi går i pension tidigt och vår produktivitet är dålig. Medan indiska barn aspirerar på att bli doktorer eller affärsmän, är britterna mer intresserade av fotboll och popmusik.") Storbritannien, deklarerade den, borde "sluta hänge sig åt irrelevanta debatter om att dela på kakan mellan tillverkningssektorn och tjänstesektorn, mellan norr och söder, mellan kvinnor och män."

Även om Britannia Unchained inte förespråkade ett EU-uttåg exemplifierade den andan som senare skulle ge liv åt Brexit. Istället för att lära sig av Tyskland och de nordiska länderna, som socialdemokraterna ville, uppmanade den Storbritannien att försöka efterlikna Australien, Kanada och de asiatiska "tigerekonomierna" (Hongkong, Singapore, Sydkorea och Taiwan).

Oavsett om Johnson har läst avhandlingen eller inte så är dess inflytande i hans nya kabinett starkt markerat. Två av medförfattarna, Patel och Raab, innehar nu två av de tyngsta posterna i hela statsapparaten (inrikes- respektive utrikesministeriet). Truss, kanske kvintettens mest passionerade libertarian, har flyttats upp från rollen som vice finansminister till handelsminister, detta medan Kwarteng har utsetts till näringsminister (vilket lämnar endast Skidmore frånvarande från honnörsbordet).

Den nya finansministern, Sajid Javid, är inte en av Britannia Unchaineds författare men han har ofta gett eko åt bokens turbo-Thatcher anda. Faktum är att hans första ideologiska hjältinna var den numera avlidna US-amerikanska filosofen Ayn Rand, en utan skamkänslor stor förespråkare av "girighet är bra" ekonomi. I domstolsscenen i Rands bok Urkällan, som Javid ofta minns, deklarerar huvudpersonen, Howard Roark, följande:"Mannen som försöker leva för andra är en underlydande. Han är en parasit i sina motiv och gör de han tjänar till parasiter. Relationen skapar ingenting förutom ömsesidig korruption."

Men nu understryker Javid att han "inte är en Randian" och att han "aldrig varit det" och att "altruism är en av anledningarna till att jag sitter med i regeringen". I linje med andra konservativa politiker har han till stora delar övergett åtstramningsekonomin och förespråkar istället lån på £50 miljarder (588,9 miljarder kr) som ska investeras i bostadsbyggande. Men Javid har fortsatt stödja sådan Britannia Unchained-inspirerad politik som att reducera företagsskatten från 19 procent (den lägsta av alla G20-länder) till 12,5 procent och han är för ett avskaffande av inkomstskatten på 45% för de som tjänar mer än £150,000 (1,76m kr) om året.

Johnson själv är en ideologisk hoppjerka som omfamnar eller avlägsnar ekonomisk politik baserat på hur han själv kan ha mest nytta av det. Men han har under en lång tid haft en libertariansk ådra, något som bevittnades under hans Margaret Thatcher-föreläsning 2013 när han deklarerade att "ett visst mått av ojämlikhet är absolut nödvändigt för avundsjukans anda" vilket är, "precis som girighet, en värdefull sporre till ekonomisk aktivitet".

Mer nyligen, när det Konservativa partiets ledning träffades för att dra igång valrörelsen, kom Johnson med detta Rand-inspirerade skryt: "Kan ni komma på någon annan som stod upp för bankerna lika mycket som jag gjorde? Jag försvarade dem dag in, dag ut, från de som uppriktigt sagt ville hänga dem från närmaste lyktstolpe."

Britannia Unchained-kabinettet kontrasterar mot inställningen hos Theresa May, som ofta fördömde libertarianism och försökte ge upprättelse åt staten som en ekonomisk aktör. Den f.d premiärministern ramade ofta in Brexit som en möjlighet att avsluta den fria rörligheten för människor från EU. Johnsons regering kommer troligen att ha en mer liberal inställning till invandring: avsluta nettomigrationsmålet på "tiotusentals" och möjligtvis introducera en amnesti för några illegala migranter (värt att notera är att Javid, Patel och Raab alla är barn till invandrare, medan Johnson föddes i New York).

Men helt avgörande för den fria marknadshögern har Brexit ett högre ideologiskt ändamål. Författarna till Britannia Unchained såg Cameron-åren mest som en bortkastad möjlighet. Även om de offentliga utgifterna reducerades rejält så gällde samma sak inte skatterna eller regleringarna. Leave-rösterna 2016 skapade en ny motor för Thatcherism 2.0: Brexit.

I maj 2016 fällde Patel, då arbetsmarknadsminister, följande kommentar: "Om vi bara kunde halvera bördan av EU:s social- och anställningslagstiftning skulle vi kunna leverera en £4,3 miljarder (50,6 miljarder kr) stor injektion till vår ekonomi och 60,000 nya jobb."

För libertarianer är lockelsen i en no-deal Brexit, vilket hotas av Johnson, just det att det kan skapa villkor för att införa en politik som vore omöjlig under normala tider (precis som finanskrisen 2008 hjälpte till att göra det möjligt att släppa fram åtstramningarna). Det är precis som Milton Friedman en gång sade: "Endast en kris - faktisk eller uppfattad - skapar riktig förändring. När den krisen sker beror aktionerna som utförs på idéerna som ligger framme."

Drömmen om att släppa lös Britannien från dess kedjor kan fortfarande komma att kollidera med verkligheten i form av en vissnande parlamentsmajoritet och en polariserad väljarkår. Men en bok som en gång i tiden avfärdades som ett excentriskt manifest påminner nu alltmer om en kuslig förhandsvisning av Storbritanniens framtid.

George Eaton är assisterande redaktör på the New Statesman.