AV: Cliff Butler, www.manutd.com, fredag 5 februari, 22:15, 2021

   

Amad och Shola Shoretire visade sig vara för heta för ligaledarna att hantera.

 

 

 

Manchester Uniteds ungdomar gjorde sex mål för andra Premier League 2-matchen i rad, detta då Neil Woods pojkar vände ett 4-2 underläge och sänkte ligaledarna Blackburn Rovers med 6-4.

 

 

I svallvågorna av en 6-3 vinst borta mot Liverpool i helgen bjöd nye rekryten Amad på tre assists och gjorde även själv det sista målet, men Shola Shoretire fick ta med sig matchbollen hem efter hans hat-trick. Hannibal och Joe Hugill gjorde de övriga målen för United.

 

 

Det här var ännu en hisnande insats av de Röda, som är helt underbara att skåda för tillfället.

 

 

United saknade flera nyckelspelare p g a skador och utlåningar, däribland tidigare ständigt närvarande kaptenen Will Fish. Det här hade innan avspark känslan av att bli en bra match och det tog inte lång tid innan den känslan infriades.

 

 

Endast 13 minuter hade spelats när Rovers tog ledningen då ett okaraktäristiskt misstag av Dylan Levitt lät anfallaren Connor McBride skjuta in bollen förbi Ondrej Mastny.

 

 

Mål i båda ändar har det varit gott om under de senaste matcherna och det här mötet verkade inte bli något undantag, för sju minuter senare kvitterade Uniteds unga franska stjärna Hannibal med ett fantastiskt avslut. Mittfältaren avslutade ett fint anfall med att vrida och vända innan han avlossade ett hårt skott förbi Jordan Eastham. Målen fortsatte att flöda och i den 32:a minuten återtog Rovers ledningen när deras kapten Samuel Barnes nickade in Luke Brennans hörna.

 

 

Gästerna såg farliga ut i offensiven men det var United som gjorde den första halvlekens sista mål, ett mål som hade sina rötter i Hannibals suveräna passning som landade perfekt hos Amad, som spelade fram bollen till Shoretire som sköt den i nät.

 

 

Efter pausen gjorde McBride sitt andra i den här matchen, detta från straffpunkten då Reece Devine blev tufft bestraffad, och när Joe Nolan sköt in nummer fyra för gästerna från nära håll såg det ut att bli förlust för United.

 

 

Men responsen var helt underbar då Amad stoppades av en bra räddning av Eastham innan dammluckorna öppnades. Shoretire nickade in ett Amad-inlägg och bara några sekunder senare var det oavgjort tack vare Hugills avslut på inlägget från den framfusige högerbacken Harvey Neville.

 

 

Men det var inte slut från hemmalaget med det, istället gav Shoretire oss ledningen för första gången i matchen då han blev elegant framspelad av Amad, som behöll sitt lugn inne i ett välfyllt straffområde.

 

 

När sedan Amad själv nätade då han sköt in ett rejält avslut bakom Eastham var vändningen slutförd.

 

 

Det här var superbt att se igen från Woods lag och det var verkligen en fantastisk fotbollsmatch på Leigh Sports Village.

 

 

MATCHDETALJER

United: Mastny - Neville, Galbraith, Devine, Fernandez - McCann, Levitt - Amad, Shoretire, Hannibal - Hugill.

 

 

Avbytare: Vitek, Hardley, Helm, Stanley,

 

 

Målskyttar: Hannibal 20, Shoretire 39,73,78, Hugill 74, Amad 85) | McBride 13,54 (straff), Barnes, Nolan 56

Ett enda mål av Benjamin Pavard var tillräckligt för Bayern München i deras match mot Mexikos Tigres i finalen i VM för klubblag. Vinstmaskinen Bayern har nu vunnit sex pokaler under tränaren Hansi Flick

   

 

 

 

 

AV: Michael Da Silva, DW News, torsdag 11 februari, 2021

 

 

Bayern München 1-0 Tigres, Education City

(Pavard 59')

 

 

Finalen i VM för klubblag avgjordes av en långdragen VAR-koll, i en match spelad långt hemifrån under en rasande global pandemi, på en själlös arena i Qatar byggd av utnyttjade arbetare. Om du precis har kommit in i matchen, så är det den moderna fotbollen du ser.

 

 

Benjamin Pavard fick äran att göra vinstmålet då han tog med sig Robert Lewandowskis skarv och bombade in bollen från nära håll, vilket gjorde att Europas dominans i den här turneringen fortsätter. Bayern blev den 13:e europeiska vinnaren under de 14 senaste upplagorna av en tillställning som FIFA-presidenten Gianni Infantino är säker på kommer bli den "bästa klubbturneringen i världen".

 

 

FIFA:s VM för klubblag sammanför de sex kontinentsmästarna, samt värdnationens ligamästare. De heter Al-Duhail, om du undrade. Men det här sportspektaklet utkämpades mellan Europas bästa, Bayern München, och CONCACAF Champions League-vinnarna Tigres.

 

 

Det mexikanska laget har dominerat Liga MX under större delen av det senaste årtiondet och är ett av de populäraste lagen i Mexiko. På topp har de den f.d franske landslagsanfallaren Andre-Pierre Gignac och i inledningen såg de ut att ha en hög svansföring mot världens bästa lag. Men efter en intensiv uppvisning i den första halvleken tröt orken för Tigres i den andra.

 

 

Till sist och syvende var inte ens det näst bästa laget i den här turneringen någon match för Bayern, som spelade utan Thomas Müller, som testades positivt för corona i torsdags, och Jerome Boateng, som återvände till Tyskland tidigt p g a personliga skäl.

 

 

Enligt den officiella Qatar 2022-hemsidan är Education City en "toppmodern arena med en avancerad nedkylningsteknologi och innovation och hållbarhet är kärnan i dess existens". Men helt klart kunde den oljerika staten inte få budgeten att räcka till en hyfsad spelplan. Spelare från båda lagen snubblade på en helt klart opassande spelyta som kombinerade fläckvisa gräsbitar med halva den arabiska halvöns öken.

 

 

Bayerns tränare Hansi Flick var tillräckligt bekymrad gällande de sandiga förhållandena för att plocka av Serge Gnabry, Leroy Sane, Kingsley Coman och Lewandowski från planen strax efter Pavards mål. Det påverkade inte Bayern, som gled fram till deras sjätte pokal under Flick och en "sextuplet" som endast det storslagna Barcelona-laget från 2009 tidigare mäktat med.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, söndag 7 februari, 2021

 

Det här är en del av en serie artiklar inspirerade av frågor från våra läsare. Så jag säger tack till Andrew C för inspirationen till den här artikeln efter att han frågat huruvida Manchester United, trots att de vann Europacupen två gånger, faktiskt underpresterade i Europa under Sir Alex Ferguson.

Det var en flight tidigt på morgonen till Lissabon och Sir Alex Ferguson hade skickat ett meddelande, via hans presschef, om att den regelbundna gruppen journalister som var tillåtna på Manchester Uniteds plan skulle vänta på honom på en lugn plats vid bagagebandet.

Man glömmer inte dessa resor.

Sen har vi flyget tillbaka från Champions League-finalen 2008 mot Chelsea i Moskva när det var Fergusons barnbarn, med deras gälla röster, som ledde planet i en mer barnvänlig version av John Terry-läktarsången som vanligtvis hörs på matchdagarna på Old Trafford.

Vidare har vi trippen till Budapest när Ferguson blev inlåst på toaletten 37,000 feet (= 11,2 km) upp i luften, under en period med en sådan vild turbulens att när han till sist kom ut, mörklila i ansiktet och alldeles yr, såg det ut som om han just åkt igenom en torktumlare.

Ibland fick vi reda på att Ferguson faktiskt läste tidningarna, i motsats till vad han alltid sa till oss, och att hans flygplats-briefingar kunde gå spektakulärt fel om han, under resan, hade läst något han inte gillade.

Vi fick också lära oss att Ferguson avskydde det, verkligen avskydde, om han kände att pressfolket på något sätt försenade laget på deras resa hem från någon av deras utflykter utomlands. Det fanns alltid en mild panik hos oss på vägen ut till flygplatsen. Och den paniken blev bara värre när det sedan gällde att gå förbi Ferguson - alltid i ett passagerarsäte på första raden - på flyget tillbaka till Manchester.

Men den där scenen i Lissabon, från december 2005, dröjer sig verkligen kvar hos mig för att den sammanföll med ett plan med United-supportrar ombord som landade samtidigt som laget. Ferguson blev omringad. De sjöng hans namn, drog honom i armarna och benen och försökte kasta upp honom i luften. Intervjun var tvungen att ställas in p g a den här spontana uppvisningen av beundran.

Följande kväll förlorade United med 2-1 mot Benfica och åkte därmed ut ur Europa under ännu en säsong. Det var första gången på 10 år som de hade eliminerats från Champions Leagues gruppspel. Och man glömmer verkligen inte dessa flygresor hem, efter ett uselt resultat, och pressen att se lämpligt melankolisk ut då man går ombord på planet. Spelarna satt längst fram, journalisterna där bak och draperiet drogs upp. Det kunde lika gärna ha varit ett stålgaller.

Ferguson tog alltid dessa förluster illa för hans mantra, år efter år, var att en klubb med Uniteds ambitioner var tvungna att skapa någon sorts dynasti i Europa.

"Vi borde ha gjort bättre ifrån oss," brukade han säga. "Vi har konsekvent kvalificerat oss till kvartsfinalerna och semifinalerna men vi har inte vunnit tillräckligt många pokaler i Europa. Real Madrid har vunnit den nio gånger, Milan har vunnit den sex gånger och det finns klubbar som Bayern München, Liverpool och Ajax som har vunnit den fyra eller fem gånger. För en klubb som vår borde vi definitivt ha vunnit den fler gånger än vad vi har gjort."

Vid andra tillfällen var det för mycket för honom att nämna Liverpool - klassisk Fergie - och då utelämnade han dem helt från listan. Men han blev aldrig arg när det lades fram till honom att United kunde ha underpresterat i Europa. Ferguson förstod frågan. Han svarar kanske inte alltid så bra på kritik men det här var ett tillfälle då han accepterade att det var en legitim fråga, särskilt när Madrid, Barcelona och den där andra klubben, 40 miles (= 64,3 km) bort på M62:an, hade börjat öka sina inteckningar i pokalen.

Den första punkten att framföra här är att en man med Fergusons meritlista inte behöver slå sig själv alltför hårt när det gäller missade pokaler.

Ferguson skulle förmodligen kunna fylla en flygplanshangar med pokalerna han vann för klubben. Tretton Premier League-titlar, fem FA-cuper och fyra Ligacuper, bara till att börja med.

Det var på Fergusons skift som United, med all den högdragna arrogansen, brukade ha en reklamsnutt för MUTV som visade en container utanför Old Trafford, full med tomma silverpoleringsflaskor. Arenan har en läktare döpt efter honom. Utanför står en staty föreställande honom. Inne på arenan finns en banner permanent uppsatt för "The Impossible Dream - Made Possible" som visar samtliga hans pokaler. Trettioåtta stycken, totalt.

Plus att det finns en hel del förmildrande omständigheter när det kommer till att analysera varför han begränsades till två Europacuper på 26 år där laget spelade 17 säsonger i Champions League med honom som United-manager.

Frågan ställd till The Athletic - med ett tack riktat till prenumeranten Andrew C - hade kanske inte ens känts relevant om United inte hade tvingats möta det möjligen vackrast sammansatta klubblaget sporten någonsin har skådat. Barcelona hade Xavi Hernandez och Andres Iniesta. De hade någon kille som hette Lionel Messi. Deras manager var Pep Guardiola och de behandlade en bortslagen passning som någon sorts synd. Särskilt Messi gav intrycket att han kanske bara var på besök på den här planeten. Och United var tvungna att hitta en väg förbi dem i finalerna 2009 och 2011.

Många ord har yttrats om hur Barcelona passade ut, utmanövrerade och, till sist, utklassade United båda gångerna. Det finns kanske ingen som summerar det hela lika bra som en omskakad och besegrad Rio Ferdinand då han efter matchen, på vägen av planen efter den andra finalen, ställde en fråga till sin mittbackspartner Nemanja Vidic. "Vad i helvete var det som just hände?" var allt Ferdinand kunde säga.

Det var heller inte det enda tillfället då United påmindes om att ibland inom fotbollen när man ska reda ut någonting, så måste man börja med att erkänna briljansen hos det vinnande laget.

Ibland var det AC Milan och Juventus som spelade vid punkten för maximalt uttryck. Resan till San Siro, t. ex, för 2007 års semifinal där Kaka, Andrea Pirlo och Clarence Seedorf bjöd på mästaruppvisningar. Kvällen innan hade Ferguson skrivit ner någonting på en bit papper medan han svarade på frågor under hans presskonferens. "Milan 1 Man United 2" stod det. Det kändes inte som Fergie och kvällen efter fick det honom att se väldigt optimistisk ut. Slutresultatet: Milan 3 Man United 0

Kanske minns du även Fernando Redondos nästan osannolika briljans då han serverade Raul när Real Madrid eliminerade United, de regerande mästarna, från kvartsfinalerna 2000.

Sedan har vi kvartsfinalen tre år senare när United ställdes mot ett ännu mer formidabelt Madrid-lag som innehöll Raul, Roberto Carlos, Luis Figo, Zinedine Zidane och Ronaldo. Ferguson hyllade Raul som världens bäste spelare efter 3-1 förlusten i det första mötet. Två veckor senare verkade Ronaldo vara helt inställd på att ta över den titeln och helt briljant och minnesvärt ställde sig hela Old Trafford upp och hyllade brasilianarens hat-trick. Det var galactico-eran. Det hade aldrig funnits någon annan fotbollsklubb som samlade på sig superstjärnor på det sättet. För United finns det absolut ingen skam att ha förlorat mot ett sådant oerhört begåvat lag.

Samtidigt skulle det vara att ignorera Fergusons tävlingsinstinkter om man tänker att han inte tittar tillbaka på dessa möten och funderar på huruvida United kunde ha gjort något annorlunda.

Om du förstår hur han fungerar så vet du att han tänker mer på finalerna, semifinalerna och kvartsfinalerna som han förlorade än vinsterna. Det finns matcher han minns då hans mest prisade spelare, de på A-listan, försvann ute på planen. Och kanske finns det några tillfällen då han även reflekterar över sitt eget jobb.

Visste du, t. ex, att Ferguson en gång erkände inför sina spelare att han gjorde dåliga val i de två finalerna mot Barcelona?

Det kommer kanske som en överraskning, för han har aldrig erkänt det offentligt och ska man säga något om det så har han hela tiden gett intrycket att han håller några av spelarna ansvariga. "Vi hanterade inte Messi," sa Ferguson en gång när han reflekterade över finalen 2011. "Våra mittbackar rörde sig inte framåt med bollen. De ville sitta långt bak. Men förberedelserna inför matchen var de bästa jag har sett. Vet ni vad problemet är? Ibland spelar spelarna händelsen, inte matchen. Wayne Rooney, t. ex, var en besvikelse. Av någon anledning frös Antonio Valencia till is den kvällen. Michael Carrick låg under sitt bästa, också."

Men Ferdinand erbjuder ett annat perspektiv i hans självbiografi. Spelarna tyckte, enligt Ferdinand, att Ferguson bad om problem genom att gå på Barca. Men Fergie var Fergie och ingen kände sig redo att säga till honom att de tyckte det var ett misstag.

"Jag kan inte vara alltför kritisk mot bossen," säger Ferdinand. "Om jag var ärlig skulle jag säga, ja, taktiskt gjorde han fel, men jag tycker det är förståeligt. Han känner romansen och historien i klubben djupt och jag tror han oroade sig för att Uniteds tradition skulle framstå som underlägsen Barcelonas tradition. Folk hyllade hur bra och vackert Barcelonas tiki-taka var. Men om vi hade spelat defensivt, var hade det lämnat Uniteds historia?

"Det var det som drev managern. Han tänkte, 'Jag vill vinna på vårt sätt', vilket betydde det gamla Manchester United-sättet, vilket helt handlade om att anfalla, ta risker och möta motståndarna högt upp på planen. Han lät hjärtat styra över hjärnan, vilket ibland inte är något dåligt."

Det var 2013, enligt Ferdinand, som Ferguson erkände att han kanske hade tagit några felbeslut. "För mig var det ett av hans storslagna ögonblick. Vi mötte Real Madrid och innan matchen, när han snackade med laget, gick han tillbaka till de två Barcelona-matcherna. Han öppnade upp sig och tyckte att han gjort fel med taktiken i båda finalerna. Det han sa den kvällen fick mig att respektera honom ännu mer."

Så, vem ska man skylla på? Spelarna eller taktiken? Kanske var det lite av båda. Eller kanske var det ingens fel och vi ska bara erkänna Barcelonas briljans, Messis dyrbara magi och, med Fergusons ord, sättet på vilket Iniesta och Xavi "körde boomp-boomp-boomp, höll i bollen hela kvällen".

När frågan ställs huruvida United underpresterade i Europa handlar det inte bara om ett enkelt ja/nej-svar. Det finns alla möjliga saker att ta ställning till först.

Vad hade hänt om domaren inte delat ut ett rött kort, kontroversiellt, till Nani när United tog sin an Real Madrid i kvartsfinalen 2013, ett beslut som lät spanjorerna ta kontroll över en match som de låg under i?

Hade det varit annorlunda om United inte hade underminerats, före 1996, av regeln med tre utlänningar, som betydde att Mark Hughes, Ryan Giggs och Roy Keane klassades som utländska spelare och Gary Walsh tog Peter Schmeichels plats mellan stolparna i en 4-0 förlust mot Barcelona?

Men ibland kommer det tillbaka till det faktum att det här är europeisk fotbolls största klubbturnering, det bästa kontinenten har, och kanske i Uniteds fall förtjänar de lite kritik med tanke på att de nådde tre finaler under en period på fyra år. Svaret på frågan blir kanske, till sist, ja, men det är viktigt att förstå anledningarna. Och definitivt under Barca-åren så fanns det förmildrande omständigheter.

Barcelona var, för att använda Fergusons beskrivning, "deras generations lag, precis som Real Madrid var deras generations lag på 1950- och 1960-talet och AC Milan under det tidiga 1990-talet. Barcelona är det bästa laget som någonsin spelat mot mina Manchester United-lag - lätt det bästa".

Roy Keane specificerade aldrig vem han menade när han mindes tillbaka till en europeisk match, semifinalen 2002 mot Bayer Leverkusen, som alltid kommer finnas med på Uniteds lista över svåra prövningar i Champions League.

"När vi stod uppställda för UEFA-låten innan returmötet i dubbelmötet med Leverkusen fucking skakade en av våra spelare. Han var rädd. Spelade för sitt land, vann mästerskap, stor stjärna, fucking rädd för att ta det stora steget upp. Jag tänkte, 'Herregud, låt mig njuta av detta, semifinal i Champions League, det man lever för. Slappna av. Det är här vi måste vara, det är här man måste köra'."

Avgör själv vem han menade. Keanes lagkamrater i Tyskland den kvällen var: Fabien Barthez, Wes Brown, Laurent Blanc, Ronny Johnsen, Mikael Silvestre, Paul Scholes, Juan Sebastian Veron, Nicky Butt, Ryan Giggs och Ruud van Nistelrooy.

Finns det kanske en ledtråd att ta från Ferguson då han en gång nämnde ett gräl mellan Keane och Veron "som blev lite smutsigt" efter en match i Europa? Keane förtydligade det aldrig och det enda man kan vara säker på är att den första matchen på Old Trafford slutade 2-2, returmatchen slutade 1-1 och det var det tyska laget, som innehöll en ung Dimitar Berbatov, som gick till finalen mot Real Madrid på Hampden Park.

Ferguson hade varit så besatt av tanken på att leda ut sitt lag i Glasgow att han t o m redan hade valt vilket hotell de skulle bo på. Istället kommer den semifinalen alltid att prominent figurera i huvudet när han går igenom matcherna han skulle älska att få spela igen.

En annan match som också kommer finnas med där är semifinalen mot Borussia Dortmund 1997 när Ferguson, som kunde vara benägen att överdriva, uppskattade att det fanns 15 situationer i returmatchen när hans lag bara hade målvakten kvar att överlista.

Det var också den kvällen när Eric Cantona var så "låg och marginell", för att låna Fergusons ord, att managern funderade på vad som höll tillbaka en spelare som varit så viktig för lagets framgångar.

Det var heller inte första gången som Cantona hade varit konstigt dämpad i de stora europeiska matcherna. Keanes dom gällande Dortmund-matchen var att Cantona hade återfunnits bland "en eller två av våra spelare" som hade "backat undan". Han gick vidare: "Eric kommer aldrig rankas bredvid de riktigt stora europeiska spelarna. Det här är scenen som verkligen räknas. Kanske är Eric inte kapabel till det. Kommer aldrig bli."

Ferguson erbjöd ett mer resonligt argument. "Men jag erkänner att det var något, kanske någon slags mental

blockering, som stoppade honom från att bli den bäste spelaren i världen. Jag är säker på att han hade förmågan att nå den statusen men det fanns ett element i hans natur som verkade hindra honom från att förverkliga den fulla potentialen i hans gåvor."

I balansens intresse argumenterade även Uniteds manager för att "det fanns (Champions League) matcher när Eric spelade underbart för oss". Men det var svårt att veta vilka matcher han kunde tänka på - och han valde att inte berätta det heller.

Philippe Auclair, författare till boken Cantona: The Rebel Who Would Be King, låter också förvirrad. "Jämför detta med det facit som tillhör en annan fransk superstjärna som många ser som någon som inte kunde prestera på den största scenen, Thierry Henry. Cantona gjorde aldrig något vinstmål på Bernabeu, en dubbel på San Siro eller ett hat-trick på Stadio Olimpico. Det gjorde Henry, och han gjorde det när det behövdes.

"Eric själv har aldrig vunnit någon internationell pokal för någon klubb eller landslaget, om man inte räknar in 1988 års titel i U21-EM - och ni minns kanske att en avstängning hindrade honom från att spela i finalens andra match. Att en spelare välsignad med en sådan karaktärsstyrka och sådan talang skulle visa sig bli ett nästan fullständigt misslyckande i europeiska turneringar är ett mysterium som jag endast kan erbjuda några ledtrådar till, men ingen definitiv förklaring."

Men till sist och syvende så är frågan om underprestation här inte ställd till Cantona, utan till United som en helhet, och deras facit var sannerligen öppet för undersökning under den där sekvensen med misslyckanden som började 2004 med Jose Mourinho, då chef i Porto, och hans segerlöpning jäms med långsidan på Old Trafford.

Ferguson har aldrig glömt offside-beslutet som tog bort Paul Scholes mål i den där åttondelsfinalen. Men Mourinho, som då var relativt okänd, var av en helt annan åsikt. Han sa att Ferguson naturligtvis var olycklig för alla som leder ett världsberömt lag med nästan obegränsade rikedomar måste känna sig ledsna, t o m förödmjukade, efter att ha besegrats på ett sådant sätt av en klubb med Portos måttliga resurser. För många av oss var det det första mötet med Jose. Och i sann Mourinho-form var han övertygad om att verkligen gnugga in det.

Säsongen efter åkte United på nytt ut i den första utslagningsrundan efter två raka 1-0 förluster mot Milan. Men det var säsongen 2005-06, som kulminerade med den där förlusten mot Benfica, som det verkligen började kännas som att 1999 - "football, bloody hell," och allt det där - kanske bara var en engångsföreteelse. United slutade sist i en grupp som även bestod av Lille och Villarreal. Glazer-familjen hade precis tagit över och oavsett hur galet det än låter så ställdes det frågor innan och efter den Benfica-matchen huruvida Ferguson skulle få stanna kvar. En av United-fansens hemsidor hade en artikel med titeln "Tio Anledningar Till Att Fergie Måste Gå".

Det var under en period av Fergusons professionella liv när Liverpools supportrar brukade spänna ut en banner på the Kop som hånade hans facit i Europa jämfört med Bob Paisleys.

Paisley 3 Ferguson 1

Brian Clough brukade också hämta en ond känsla av njutning från det faktum att Ferguson hade funnit det så svårt att upprepa hans egna prestationer. Clough vann Europacupen två gånger för Nottingham Forest, 1979 och 1980, och var aldrig långsam med att påminna fotbollsvärlden om att Ferguson låg bakom honom där. "Trots alla hans hästar, riddarskap och mästerskap," sa Clough en gång, "så har Alex inte två stycken av vad jag har - och jag menar inte pungkulor."

Ferguson hade aldrig något svar på den men det fanns ett av Cloughs gamla citat som United-managern kunde hålla med om. "Man vinner något en gång och folk kan då säga att det berodde på tur," brukade Clough säga. "Man vinner det två gånger och det får tyst på de jävlarna."

Det finns, trots allt, bara 20 män som har vunnit Europacupen som managers fler gånger än en. Paisley, Zidane och Carlo Ancelotti har gjort det tre gånger. Ferguson, med två, är på nivån under, tillsammans med 16 andra. Eller kanske låter det mer imponerande att påpeka att det endast är Marcelo Lippi i Juventus och Miguel Munoz med Madrid som delar Fergusons prestation med att leda ett lag till fyra Europacupfinaler.

Fergusons triumfer 1999 och 2008 adderades till Sir Matt Busbys seger 1968 och betyder att United ligger delad sjua med Inter Milan på listan över flest titlar genom tiderna i den turneringen. Det placerar dem framför Juventus, bland andra. Men det är en lång väg till toppen och Madrids totala antal titlar, som är 13 stycken, Milan har sju. Bayern München och Liverpool har nu sex var. Barcelona ligger på fem och Ajax på fyra.

Kanske skulle man kunna argumentera för att Madrid bör ligga högt när de varit med i turneringen 50 gånger innan vi ens kommit till den här säsongen. Bayern har spelat 36 säsonger i Europacupen och Barca 30. För Milan är det 28. Liverpool har genomfört 25, United 23.

Men Ferguson kommer inte argumentera emot och för att gå tillbaka till artikelns fråga så kan folket som känner honom bäst medge att han accepterar att United borde befinna sig högre på titellistan.

En annan flygplatsscen som smugit sig kvar i minnet: September 2005, på väg till Villarreal och ett Liverpool-fan dyker upp på Manchesters flygplats. Han har på sig en vit träningsoverall, uppknäppt jacka för att visa en röd t-shirt med orden "Liverpool - five European Cups" på. Och han är övertygad om att ha lite skoj på Fergusons bekostnad. "Eh, grabbar, hur har er sommar varit? Min har varit helt perfekt. Varit till Istanbul. Vann Europacupen. Vill ni höra mer om det?"

Wayne Rooney gick förbi. "Wayne, grabben, vill du köpa en t-shirt? Är kanske lite tajt på dig men den är din om du vill ha den."

Mourinho adderade Europa League-pokalen till Old Traffords trofékabinett 2017 och låt oss inte glömma att Fergusons lag vann den europeiska Cupvinnarcupen och europeiska Supercupen 1991, Interkontinentalcupen 1999 och FIFA:s VM för klubblag 2008. Precis som United-fansen sjunger: "En gång mer än England, världsmästare två gånger."

Men alla vet att Fergusons ambitioner alltid har riktats mot Europacupen och vi fick förmodligen en ganska bra bild av hur mycket det smärtade honom efter förlusten mot Real Madrid 2013.

Ingen visste så klart just då att det var Fergusons sista match i Champions League, för vid det tillfället hade han ännu inte annonserat att Mannen Som Inte Kunde Sluta, som the Daily Telegraph en gång kallade honom, till sist hade bestämt sig för att det var dags att lägga av.

Den första matchen på Bernabeu slutade 1-1. United hade ledningen i returmatchen, tack vare ett självmål av Sergio Ramos, innan Nanis röda kort vände på matchen till Madrids fördel. Den slutade 2-1. Cristiano Ronaldo gjorde Madrids vinstmål i hans återkomst till Old Trafford och Ferguson gjorde något efteråt som han aldrig tidigare gjort efter alla hans matcher i Europa.

Managern klarade inte av att möta kamerorna. Det var för smärtsamt för honom. Han ville vara ensam och bad sin assisterande manager, Mike Phelan, att ta hans plats på presskonferensen. Ferguson var, förklarade Phelan, "inte i tillstånd" att prata om det.