Tillfällige managern Ole-Gunnar Solskjaer har hjälpt till att höja stämningen på Old Trafford.

 

 

 

 

AV: James Ducker, the Daily Telegraph, fredag 11 januari, 2019:

 

 

Ole-Gunnar Solskjaer har fått många att le igen i Manchester United under de senaste tre och en halv veckorna men det kom en stark påminnelse förra helgen om att den tillfällige managern inte bara är där för att leka lyckliga familjen.

 

 

Alla som var i omklädningsrummet i halvtid i Uniteds FA-cupmatch mot Reading på Old Trafford i lördags fick se Solskjaer släppa lös sin egen version av Sir Alex Fergusons ökända "hårtork". De fick väldigt snabbt lära sig att under den barnliknande fasaden och lättsamma charmen finns det en stark personlighet som inte kommer acceptera någon sjunkande standard.

 

 

United ledde med 2-0 men Solskjaer var missnöjd med vad han hade sett och tvekade inte inför att uttrycka det. Han skrek rakt i ansiktena på spelarna i sann Ferguson-anda och han höll på i en minut eller två. Sedan var utskällningen över och poängen levererad, då skiftade hans fokus till att lugnt diskutera hur United skulle ta sig an den andra halvleken.

 

 

Incidenten är lärorik för samtidigt som Solskjaer osar genuin värme och omedelbart har börjat förvandla humöret i United efter Jose Mourinhos glädjelösa, frätande regim som i slutändan bara producerade avsky, förbittring och paranoia, så tar den bort alla tankar på att norrmannen skulle vara någon man bara kan köra över. Att Solskjaers utskällning inte har nämnts sedan dess är också talande. Mourinho kunde vara arg i flera veckor men Solskjaer adresserar problemet direkt och går sedan snabbt vidare. Inget gnäll, ingen långsinthet. Bara vuxet ledarskap.

 

 

För både spelare och personalen i klubben är det bara ett exempel på de skarpa förändringsvindarna som har blåst genom klubben sedan Mourinho fick sparken en vecka innan jul och Solskjaer och Mike Phelan, Fergusons mångåriga assistent, anställdes för att rädda moralen, och en säsong som var på väg att bli helt kapitulerad. Fem raka vinster och en vibrerande, anfallsinriktad inställning som Uniteds fans har varit snabba att omfamna och en strålande atmosfär har återställt den positiva känslan och nu kommer deras hittills största utmaning i och med resan till Wembley och mötet med formstarka Tottenham Hotspur på söndag.

 

 

Närvaron av Mauricio Pochettino på motståndarnas tränarbänk kommer erbjuda en påminnelse om att Solskjaer bara är på Old Trafford som tillfällig manager. Tottenhams huvudtränare toppar listan över permanenta kandidater för att ersätta Mourinho och mycket måste hända mellan nu och slutet på säsongen för att förändra det tänket, men Solskjaer kunde inte ha drömt om att göra ett bättre första intryck.

 

 

Tonen sattes på hans första dag på jobbet. Han tackade omedelbart ja till en inbjudan om att närvara vid klubbens julfest på Old Traffords cricketarena den kvällen och personalen på 500 personer som var på plats i mottagningssviten "The Point" hade ingen aning om att Solskjaer skulle dyka upp och började hylla honom med hans sång när han ropades upp på scenen av exekutive vice ordföranden Ed Woodward. Då han adresserade en jublande publik berättade Solskjaer att det var hans och lagets plikt att sätta ett leende på deras läppar och om "du inte kan ha roligt i United, var kan du då ha roligt?"

 

 

Den där inkluderande familjekänslan var på nytt närvarande i Dubai i onsdags kväll när Solskjaer såg till att hela resesällskapet gick ut och åt middag på den lyxiga, asiatiska restaurangen Play Restaurant & Lounge på lagets sista kväll under deras fem dagar långa träningsläger i Mellanöstern.

 

 

Resan till Dubai var fördelaktig på flera sätt. Solskjaer använde den för att bygga upp konditionen och jobba på specifika formationer och taktiker till Tottenham-matchen men även nästa månads matcher mot Paris St-Germain och Liverpool på Old Trafford. Det har även fungerat som ett ovärderligt tillfälle att komma varandra närmare. Observatörer säger att även träningarna har framstått som mer grundliga och, ack så viktigt, roligare än förut.

 

 

Efter ett extra grillande träningspass i nära 30 graders värme vid idrottskomplexet Nad Al Sheba i onsdags fanns det till en början ingen särskilt stor aptit på att spela match. Men det ändrades snart när truppen delades in i tre 8-mannalag - akademispelare och målvakten David De Gea i ett lag, ett annat bestående av de äldre spelarna och ett tredje lag med alla andra däremellan - för att sedan informeras om att det var en turnering där vinnaren i varje match står kvar.

 

 

Det blev så tävlingsinriktat att spelarna bad tränarna om att låta dem fortsätta när det hela var avslutat och det ungdomliga laget med spelare som Marcus Rashford, Andreas Pereira, Scott McTominay, Tahith Chong och Angel Gomes kunde beteckna sig som segrare och firade genom att lättsamt reta sina äldre motståndare.

 

 

Rashford fångade humöret under Solskjaer den här veckan när han twittrade en bild på sig själv, Jesse Lingard och Anthony Martial och skojade om att den nya managern återupplevde det förflutna då han gjorde det avgörande målet i 1999 års Champions League-final mot Bayern München. "Sekunder kvar.. Becks piskade in en perfekt hörna. Teddy skarvade den vidare. Resten är historia". Men det är ingen överdrift att påstå att särskilt de yngre spelarna har lyssnat på vartenda ord Solskjaer har sagt, hungriga efter mer information och uppmuntrade av hans lättillgängliga uppträdande.

 

 

Det hjälper till att Solskjaers minne är rakbladsvasst. John O'Shea upptäckte det vid försvararens återkomst till Old Trafford med Reading och blev påmind av Solskjaer om att han var kapten för United den dagen då irländaren gjorde sin A-lagsdebut för 20 år sedan. Personalen har också fått uppleva det. En del av dem hade inte sett Solskjaer på åtminstone fyra år men de blev berörda av att han kom ihåg namnen på deras barn. En tränare i akademilaget sade att han pratat mer med Solskjaer under en morgon än vad han gjorde med Mourinho under 18 månader. MUTV, Uniteds officiella tv-kanal, är tillbaka på insidan efter att ha knuffats ut och behandlats negativt av Mourinho.

 

 

Mourinho hade förlorat majoriteten av spelarna för så länge sedan som nio månader innan han till sist fick sparken, så det var oundvikligt att ersättaren skulle få till en förbättring av stämningen, men Solskjaers personliga, empatiska touch har väldigt snabbt vunnit hjärtan och beundran. Ferguson var viktig i projektet att få tillbaka Solskjaer till United, även om påståendena om att den f.d managern bjöds in för att adressera spelarna inte stämmer och han har heller ingen direkt involvering i laget. Men skottens inflytande på hans f.d anfallare har varit väldigt tydlig, hela vägen ner till sättet på vilket den tillfälliga chefen har levererat dåliga nyheter.

 

 

En spelare som petats under de senaste två veckorna fick höra Solskjaer berätta en grej från hans dagar som spelare gällande hur han varit övertygad om att han skulle starta nästa ligamatch mot Arsenal efter att ha kommit in från bänken och gjort fyra mål i en 8-1 överkörning mot Nottingham Forest 1999, bara för direkt återfinnas bland avbytarna igen. Det var Solskjaers sätt att berätta för spelaren att han förstod hur han kände.

 

 

En annan fick höra att han inte skulle spela för att han hade en viktig roll att spela i en match efter och Solskjaer behövde honom helt frisk och fokuserad då, en klassisk Ferguson-taktik. För spelare som vanligtvis inte fått veta när eller varför de petats under Mourinho och Van Gaal är Solskjaers ärlighet uppfriskande.

 

 

Solskjaer har oftast lämnat killar som Michael Carrick och Kieran McKenna - som har blivit betydligt mer synliga och verbala än de någonsin var under Mourinho - med ansvaret att leda träningarna tillsammans med Phelan och nya rekryten Mark Dempsey, en annan gammal United-kille som jobbade med Solskjaer i Cardiff och under hans första tid i Molde. Solskjaer lägger sig i när han anser att det är läge för det men det har varit noterbart att när träningarna är slut och spelarna hänger kvar för köra extra stannar Solskjaer kvar ute.

 

 

Det har varit tydligast med anfallarna vid avslutningsövningar. Till exempel har Solskjaer pratat med Rashford om specifika exempel på ögonblick han stötte på som spelare för att uppmuntra den engelska landslagsanfallaren att tänka mer på sina positioner, hur han ställer in kroppen, fotarbetet och mentaliteten i straffområdet. Solskjaer har även utnyttjat sin erfarenhet av att ha spelat och jobbat med spelare som Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney.

 

 

Under Mourinho, Van Gaal och David Moyes fanns det nästan en fixering vid motståndarna, så till den milda grad att det blev överanalyserat. Med Solskjaer och Phelan har det skett en rejäl förändring där United fokuserar på deras egna styrkor och vart de kan såra motståndarna. Spelarna är mer benägna att ta risker för de vet att deras misstag inte kommer att detaljskådas i flera dagar inför hela gruppen. "Ole vill att spelarna ska uttrycka vad vi har inombords och inte begränsas eller hållas tillbaka genom att stenhårt hålla på några fixerade positioner på planen," sade en källa från omklädningsrummet.

 

 

Samtidigt som allas ögon är på Solskjaer ska ingen underskatta Phelans roll. Moyes misstog sig rejält när han ignorerade Fergusons råd att behålla Phelan och 56-åringen har visat sig vara en viktig tillgång för Solskjaer, han skyddar honom från mycket av byråkratin som kommer med jobbet och tjänar även som en ovärderlig rådgivare och länk till personalen. Van Gaal och Mourinho var ganska fyrkantiga och styrde över varenda liten detalj och de blev ofta stötta när kollegor konsulterades innan dem.

 

 

Det fanns även ändlösa, tråkiga regler som ändrades så frekvent att personalen aldrig riktigt visste vad som gällde. Det skapade klickar och en kultur av rädsla och onda aningar. Allt det har ändrats under Solskjaer och Phelan. Solskjaer välkomnar och uppmuntrar Phelans inlägg och idéer. Båda opererar med en öppna dörrar-policy och vill att alla ska känna sig önskade och viktiga. United har fått tillbaka en del av sin själ.

 

Den FAE-stöttade milisen "Säkerhetsbältet" (anförda av Abu al-Yamama, sittande i mitten) nära deras bas norr om Aden, Jemen. Fotograf: Ghaith Abdul-Ahad för the Guardian.

 

 

 

 

 

AV: Ghaith Abdul-Ahad, the Guardian, fredag 21 december 2018:

 

 

Emiratens strategi i Jemen visar hur en liten och väldigt ambitiös nation utövar sin makt utanför sina gränser.

 

 

För fyra år sedan satt Ayman Askar i fängelse i södra Jemen, han avtjänade ett livstidsstraff för mord. Nu är han en rik och viktig man vars vänskapsband skär rakt igenom de många linjerna i det splittrade inbördeskriget som har förstört landet. Askar har nyligen utsetts till säkerhetschef för ett stort distrikt i den södra hamnstaden Aden - anställd av regeringen i Jemen, på vars vägnar Saudiarabien har bombat landet i tre och ett halvt år. Men Askar är även vän och allierad med Förenade Arabemiraten - den mest aggressiva partnern i den Saudiledda koalitionen som krigar för att återinsätta president Abd-Rabbu Mansour Hadis regering, som tvingades bort från makten av Huthiupproret 2015.

 

 

Saudierna har fått ta emot majoriteten av världens missnöje mot deras blodiga intervenering i Jemen, men FAE spelar en mer kraftfull roll på marken - och deras allierade i söder, inklusive lokala miliser, salafistiska krigare och södra Jemen separatister som vill bryta sig loss från Hadis regering, har gjort sig kända för att kriga mot saudiernas egna ombud i landet.

 

 

Idag är Askar allierad med regeringen i Jemen och FAE, men det var inte länge sedan han var en medlem i al-Qaida, fiende till båda. Gangsterlik med en tung kropp och ett tjurliknande huvud på starka, breda axlar knuffade han sig uppåt i fängelsets makthierarki: han drev en mataffär på fängelsegården och ett PlayStation-sällskapsrum i en av cellerna, samtidigt som han blev kompis med det starkaste gänget i fängelset - en grupp al-Qaida-fångar. Han bad med dem, gick på deras lektioner, lät sitt skägg växa och började klä sig som dem, men hans vänner säger att han aldrig gick med i organisationen på riktigt för han är alldeles för opportunistisk för att svära trohet till en enda sak.

 

 

När Huthikrigare från norra Jemen, stöttade av Iran, invaderade södern och störtade regeringen i huvudstaden, Sanaa - vilket tvingade Hadi att fly söderut till Aden, och sedan utomlands till Saudiarabien - satt Askar fortfarande i fängelse. Men i kaoset som följde stormade al-Qaida-krigare fängelset och befriade fångarna där. Askar gick med i motståndet och krigade emot Huthiinkräktarna tillsammans med sina jihadistiska vänner. Han utmärkte sig som en hänsynslös ledare på fältet och använde sin tid lika mycket till att kriga som att plundra.

 

 

Några månader senare drevs Huthierna ut ur Aden av en kombination av lokala miliser, separatister från södern, regeringstrupper och FAE och saudiska trupper. Askar expanderade sina intressen bortom jihadismen, införde en beskyddarbluff i hamnen och tvingade till sig provision från varje båttransport som ankom hamnen. Regeringen utfärdade ett antal arresteringsorder, men han klarade sig undan samtliga dessa. Han blev snart vän med officerarna från emiraten som anlände som en del av styrkorna som tagit över staden - och han spenderade långa tidsperioder i Dubai och Abu Dhabi, där han skaffade sig kontakter. Han belönades för sina vänskapsrelationer med ett lukrativt transportkontrakt och sedan har han gått vidare till den lönsamma affärsverksamheten att plundra stora områden jordbruksmark runt Aden.

 

 

I somras träffade jag Askar då han hälsade på vänner på sin farm norr om Aden. Farmen var frodig, grön och stillsam - en helt annan värld jämfört med de överbefolkade, kvävande gatorna i Aden. Med samma hjärtlighet som en bandit skojade han och berättade historier från hans senaste resa utomlands. Han och en kompis hade hyrt tre Mercedes-skåpbilar med chaufförer för att transportera dem och deras fruar och barn runt resorten Sharm el-Sheikh i Egypten, där kördes de till vattenland, stränder och skaldjursrestauranger.

 

 

"Det var en vecka från himmelriket," sade Askar till vännerna som samlats runt honom. "Barnen var väldigt glada och man kunde glömma bort alla problemen i kriget."

 

 

Ayman Askar är bara en av människorna som har gjort vinster på kriget i Jemen - en konflikt som FN har kallat världens värsta humanitära kris, det beräknas att åtminstone 14 miljoner människor nu riskerar att drabbas av svält. Förra veckan gav FN-stödda fredssamtal i Sverige en temporär vapenvila mellan Huthierna och regeringsvänligt sinnade styrkor i Hodeidah, hamnstaden vid Röda havet som är en jätteviktig port in i landet för humanitärt bistånd. Huthierna har kontrollerat staden sedan 2015, men den har utsatts för attacker under flera månader av styrkor från Saudi-FAE-koalitionen, vilket har lett till varningar om en ännu värre humanitär katastrof.

 

 

Om den ömtåliga vapenvilan håller i sig - vilket inte är säkert - måste båda sidorna dra bort sina styrkor från hamnen. Ett lyckat vapenstillestånd i Hodeidah skulle kunna bana väg för framsteg vid nästa möte för samtal, planerade till sent i januari. Men kriget är inte över än.

 

 

Faktum är att det inte längre är ett enda krig. Det började som en konflikt mellan två tydliga antagonister - den saudiledda koalitionen allierad med regeringen mot Huthimilisen stödd av Iran. Men styrkan och finansieringen från interventioner utifrån - särskilt från FAE - har hjälpt till att splittra upp kriget i flera konflikter och lokala sammandrabbningar som inte nödvändigtvis kommer avslutas p.g.a av något fredsavtal. Jemen är nu ett lappverk av tungt beväpnade förläningar och kaotiska områden, där befälhavare, krigsprofitörer och tusentals banditkungar, som Ayman Askar, frodas.

 

 

Det finns ett regionalt krig mellan norr och söder - som var separata och ofta i strid med varandra innan 1990. Det finns en sekteristisk konflikt mellan shiamuslimska zaidis, som Huthierna, och sunnimuslimska salafister. Bakom dessa huvudsakliga fiendelinjer finns många mindre konflikter, förvärrade och försvårade av pengarna och vapnen som tillhandahålls av utländska styrkor till alla som ser ut att främja deras agenda.

 

 

Jemens regering - med många ministrar och biträdande ministrar - är dysfunktionell och korrupt, och sedan 2015 har den varit i exil på ett saudiarabiskt hotell. Den har en armé på fler än 200,000 soldater, men många av dem har inte fått betalt, eller existerar som spöksoldater - namn på en lista, vars löner tas om hand av deras befälhavare.

 

 

Den saudiledda koalitionen är full av konflikter och rivaliteter där varje huvudsaklig medlem följer en separat agenda och drar upp planer emot de andra. I Taiz, en stad i centrala Jemen som har varit belägrad och beskjuten av Huthierna i mer än tre år, är krigarna på koalitionssidan uppdelade i mer än två dussin separata militärfraktioner - inklusive lokala miliser stöttade och sponsrade av FAE, samt av al-Qaida och andra jihadistgrupper. En del krigare byter sida efter vilka som erbjuder pengar.

 

 

 

 

 

För två år sedan när en stamshejk från al-Bayda - på den traditionella skiljelinjen mellan zaiderna i norr och sunnimuslimerna i söder - åkte för att söka hjälp från FAE i hans kamp mot Huthierna, sade en emiratisk general till honom att huthirebellerna "är inte längre vår prioritet eller största fiende". Shejken informerades om att om han ville ha vapen från FAE, var han även tvungen att kriga mot Islamiska staten (IS), al-Qaida och al-Islah - ett islamistiskt politiskt parti som spelar en dominant roll i exakt samma regering som FAE skenbart skickade trupper till Jemen för att försvara.

 

 

Nu finns det tre olika styrkor som kämpar på shejkens territorium, samtliga stöttade av en eller t.o.m två av de huvudsakliga fraktionerna i koalitionen: FAE, saudierna och Jemens regering. Varje armé i den här regionen med ojämna kullar och svarta vulkaniska stenar har tagit emot militär utrustning, lastbilar och löner till krigarna för miljontals dollar. Samtidigt har bönderna i samma områden inte längre råd att köpa bensin till deras traktorer; de strövar istället efter magra åsnor som drar träplogar medan deras barn blir krigare och milismän.

 

 

Emiraten verkar vara den enda alliansmedlemmen med en tydlig strategi. De använder privatarméer som de har skapat, tränat och finansierat i ett försök att krossa både jihadistiska militärer och islamistiska politiska partier som al-Islah. Utmed sydkusten - där FAE är allierade med den separatistiska Sydliga rörelsen, som är emot både Huthierna och Hadi-regeringen - har emiraten byggt ett antal militärläger och baser och etablerat vad som i princip är en parallell stat, med en egen säkerhetstjänst som inte lyder under Jemens regering. Amnesty International och Human Rights Watch har avslöjat att det existerar ett nätverk av hemliga fängelser som sköts av FAE och deras ombudsstyrkor, som anklagas för att kidnappa och tortera al-Islah-medlemmar, antihuthiekrigare från rivaliserande fraktioner och t.o.m aktivister och personer som är kritiska mot Saudi-FAE-koalitionen. Jemenitiska ministrar har börjat referera till emiraten som en "ockupationsstyrka".

 

 

Saudiernas klumpiga militärstrategi har till stor del involverat obevekliga bombningar av civila. Deras blockad av Jemens hamnar har knuffat miljontals människor nära svältens kant. Under de senaste två åren har de reducerats till att spela rollen som fredsmäklare mellan deras två allierade, FAE och Jemens regering.

 

 

"Vi hade hoppats att saudierna skulle intervenera för att stoppa emiratens dårskap, men de är förlorade," sade en jemenitisk befälhavare baserad i Aden till mig förra sommaren. "Kriget går inte bra för dem, och de bryr sig inte om vad som händer i söder, så de har gett den filen till emiraten."

 

 

Vad emiraten har uppnått i Jemen - skapat privatarméer, stöttar separatister i söder och konspirerar för att förstöra det politiska systemet, samtidigt som de kontrollerar strategiska vattenvägar i Arabiska och Röda havet - visar hur en liten och väldigt ambitiös nation utövar sin makt i regionen, och i världen.

 

 

Det förödande inbördeskriget som började 2015 hade legat och pyrt i flera år, men den största gnistan tändes 2011, mitt i den sprudlande vitaliteten från den Arabiska våren, när en populär proteströrelse drev bort den f.d presidenten Ali Abdullah Saleh från makten. Saleh hade styrt genom ett intrikat system av korruption och beskydd i tre årtionden, men till skillnad mot andra avsatta arabiska diktatorer hamnade han inte i fängelse eller flydde landet. Istället lät en delikat framförhandlad uppgörelse, förmedlad av FN och Jemens gulfgrannar, honom kliva åt sidan och undvika åtal medan Hadi, hans vicepresident, tog över. Men medan representanter för landets olika fraktioner debatterade en politisk övergång i huvudstaden, i norr och i söder kämpade några av dessa stammar och partier för att få igenom deras vilja på marken, vilket slet sönder landet och knuffade det mot ännu ett inbördeskrig.

 

 

Av dessa många stridande makter var Huthierna, eller Ansar Allah, som de kallade sig själva, de mest organiserade och ideologiskt drivna. De ansåg att de hade ett gudomligt uppdrag. Hussein Badreddin al-Houthi, rörelsens grundare, var en zaidi-religiös ledare som attackerade Saleh-regimens korruption och predikade en tusenårig blandning av antivästerländsk ideologi och islamisk återupplivning. (Zaiderna, en shiamuslimsk sekt till stor del hemmahörande i Jemen, representerar ungefär en tredjedel av landets befolkning, men deras variant av shia är väldigt annorlunda jämfört med den som praktiseras i Iran och Irak.)

 

 

Sent 2014 marscherade Huthierna ner från norr och tog över huvudstaden, Sanaa - med hjälp av arméenheter fortfarande lojala med Saleh. Efter att Hadi hade flytt söderut tidigt 2015 stormade Huthierna staden och skickade honom i exil. En dag efter det att han dök upp i Riyadh började en saudiledd koalition som inkluderade arméer från FAE, Qatar, Bahrain, Sudan och Egypten, med stöd av USA, Storbritannien och Frankrike, bomba Sanaa å den i exil försatta jemenitiska regeringens vägnar.

 

 

Huthierna tvingade ut Hadi, men de lyckades aldrig fullt ut ockupera Aden. Nästan över en natt var staden full av lokala män som viftade med skjutvapen tillsammans med deras "befälhavare" - som samlades på skolor, torg och i regeringsbyggnader. Det fanns ingen struktur; vänner, aktivister, grannar och släktingar förenade sig runt en karismatisk områdesledare, finansiär eller gangster. Några var salafister, några separatister från södern, några tillhörde al-Qaida, några var bara arbetslösa ungdomar. Ofta fanns det inga tydliga gränser som separerade dessa grupper. En befälhavare kunde vara både en separatist från södern och en salafist, och många av de unga människorna som gick med i jihadistgrupperna gjorde det inte p.g.a ideologi, utan p.g.a hat mot Huthierna och beundran för jihadisternas disciplin och imponerande tillgång på vapen. De separerades av tusen saker de inte var överens om och förenades av en enda sak: kampen mot Huthierna.

 

 

Män från olika stammar lojala med Huthirebellerna i huvudstaden Sanaa. Fotograf: Hani Mohammed/AP

(abu dhabi as3)

 

 

 

Inte alla motståndsfraktioner var så oorganiserade. Salafisterna, som satte upp sin bas på en fotbollsarena, var engagerade, nitiska och disciplinerade och snart klev de fram som det mest kraftfulla elementet av anti-Huthie-motståndet. "Salfisterna hade tagit beslutet att kriga mot Huthierna redan innan de äntrade Aden," berättade en salafistisk shejk, som var befälhavare över en egen styrka, för mig för några månader sedan. "För oss handlade kriget om att försvara samhällets sunninatur. Vi bekämpade Huthierna som en religiös kraft. Alla krigade under vår ledning: religiösa fraktioner, folk från södern, gatugangsters och t.o.m al-Qaida. Ibland slutade ungdomarna kriga om de inte hade internet och inte kunde kolla sina Facebook-sidor." Av sekteristiska och ideologiska anledningar blev salafisterna mottagarna av vapen och pengar skickade av den arabiska koalitionen, vilket gjorde de ännu starkare.

 

 

Det här kriget hade kombinerat utbrytarivern hos självständighetsivrarna i södra Jemen med salafistisk och jihadistisk anti-shia sekterism. Det var en explosiv blandning och den svepte över staden. Alla från norr sågs som en misstänkt och hundratals greps och fängslades på arenan, anklagade för att vara Huthieagenter. I december 2015 grävdes två massgravar fram i närheten.

 

 

Huthieockupationen av Aden varade bara i fyra månader. Efter det att de drevs ut hade separatisterna i Sydliga rörelsen höga förhoppningar. För första gången sedan 1994 - när norr enkelt krossade den södra armén för att avsluta deras försök till utbrytning - var staden fri från all kontroll från norr. Alla säkerhetsstyrkorna fanns i syds händer, och de hade vapen och en stark allierad, FAE, som hade tagit kontroll över den södra fronten.

 

 

Med emiraten som deras supportrar trodde folket i Aden att deras stad skulle bli det nästa Dubai, med elektricitet, vatten och jobb. Den entusiastiska guvernören, en.f.d general som hade återvänt från London för att hjälpa till att bygga upp staden igen, berättade för mig att företag öste in resurser i staden; Aden skulle få tillbaka sin tidigare storhet; deras hamn, som hade stagnerat redan innan kriget, skulle återfå sin status; och ambassader skulle öppna på nytt. Under månaderna efter Huthiernas uttåg 2015 firades emiraten som befriare, deras flaggor såldes i marknadsstånd och bilder på ledarna prydde gatuhörn och vapen.

 

 

På gatorna var sanningen en annan. "Befriade Aden" liknade andra städer som ödelagts av inbördeskrigen som följde den Arabiska våren, med sönderrostade, utbrända tanks och andra beväpnade fordon på kullarna varifrån man såg en stad med trasiga gator och förstörda byggnader som mer påminde om grushögar. Man såg även utfattiga människor som lämnats hemlösa och förvandlats till flyktingar och husockupanter i deras egen stad. Den besegrade Huthiemilisen ersattes av dussintals andra i en stad utan vatten, elektricitet eller avloppssystem. Kriget blev den huvudsakliga arbetsgivaren och gatorna fylldes av krigare som åkte in i pickup-bilar utrustade med tunga maskingevär. Befälhavare från motsatta, och splittrade motståndsgrupper krävde deras del av kakan från en förstörd och utfattig stad.

 

 

De mäktigaste av dessa befälhavare, män som Ayman Askar, säkrade kontrollen över hamnarna, fabrikerna och alla institutioner som genererade en inkomst för att sedan införa deras beskyddarbluff. De mindre befälhavarna nöjde sig med att plundra allmänna och privata byggnader, särskilt om de sistnämnda tillhörde ägare från norra delen av landet.

 

 

"När slaget [om Aden] var över var vi lämnade i kaos," berättade den salafistiska shejken för mig. "Staden delades upp i sektorer och varje styrka eller milis kontrollerade en del och slogs mot andra."

 

 

Vid slutet av 2015 hade kriget mot Huthierna kört fast p.g.a rivaliteterna bland alliansmedlemmarna, spridningen av miliser som kontrollerade områden av landet och expansionen av al-Qaida i södern. Drömmarna som folket i Aden hade haft om att deras fattiga stad skulle blomstra med hjälp av deras rika bröder från emiraten hade försvunnit och förvandlats till vrede och frustration. Den salafistiska shejken var övertygad om att något måste göras.

 

 

Precis som många av de jemenitiska befälhavarna hade shejken blivit en regelbunden besökare i FAE där han njöt av gästfriheten från hans nya beskyddare och kom undan den urartade situationen i Aden. Under ett av hans besök till Abu Dhabi sade han att han träffat en äldre professor och rådgivare till Mohammad bin Zayed, FAE:s kronprins och chef för deras väpnade styrkor. Professorn hade kommit på en ny fras, "gulfifieringen av araberna", som hade blivit populär bland den styrande eliten i Abu Dhabi. För att resten av arabvärlden skulle lyckas var de, enligt professorn, tvungna att följa gulfmonarkiernas modell - försaka demokrati och folklig representation i utbyte mot ekonomiskt välstånd och säkerhet. Den salafistiska shejken blev en omedelbar konvertit.

 

 

En kväll i Abu Dhabi, inte långt efter att han träffat professorn, satt shejken på sitt lyxiga hotellrum och började skriva ett långt brev till hans emiratiska allierade: en vägkarta för att rädda södra Jemen och den saudiledda interventionen. Efter att ha hyllat Allah, de modiga emiratiska soldaterna och deras kloka befälhavare Mohammed bin Zayed, började han lista problemen som hotade det emiratiska äventyret i Jemen.

 

 

I ett manifest med 16 punkter, med titeln Vägkarta för att Rädda Aden, uppmanade han till formeringen av en ny säkerhetsstyrka sammansatt av motståndskrigare, skapandet av en ny underrättelsetjänst och implementeringen av "gulfifiering" genom att förbjuda politiska partier och, helst, allmänna val. "Vi var tvungna att besegra al-Qaida och använda södern som ett exempel på hur man implementerar de nya strategierna för gulfen," förklarade han.

 

 

Han varnade för att en utbrytarpassion hade tagit grepp om Aden och föreslog att FAE skulle dra nytta av ögonblicket genom att sponsra en lojal fraktion av separatisterna - delvis för att hindra någon annan makt, som Qatar eller Iran, från att använda Sydliga rörelsen.

 

 

"Kolla, jag arbetar för emiraten som en rådgivare och jag ville att de skulle lyckas," berättade han för mig. "Våra öden är ihopflätade: om de misslyckas och bestämmer sig för att lämna, då kommer det bli en katastrof och Aden skulle förstöras. Jag vet att jag behöver emiraten och jag är beroende av dem - och samtidigt är jag inte naiv, jag vet att de har sitt eget projekt och att de har sina egna mål och agendor, men det är inget fel att samarbeta med dem."

 

 

Efter att han återvänt till Aden jobbade shejken med en general från emiraten för att samla ihop och träna en ny säkerhetsstyrka lojal mot dem och kapabla att tackla det växande hotet från jihadismen. Medan alla offentligt sade att man hjälpte Jemens regeringsinstitutioner och bidrog till att återbygga en modern armé, var verkligheten den att emiraten ville ha sin egen styrka som de kunde kontrollera utan någon inblandning från president Hadi, som de såg som ett hinder - särskilt sedan han allierat sig själv med emiratens fiende, al-Islah.

 

 

"Den existerande jemenitiska armén och polisen var korrupta och misslyckade institutioner. Emiraten ville ha en ny styrka," sade shejken. "Planen var att träna och utrusta en styrka på 3,000 man, men vi fick en styrka på 13,000 man, så vi delade in dem i fyra bataljoner." Den högsta befälhavaren för den nya styrkan - som döptes till "Säkerhetsbältet" - och alla bataljonsbefälhavarna var folk från södern och salafister, precis som några av krigarna. Shejken blev en av de högre befälhavarna.

 

 

Styrkor från Säkerhetsbältet genomgår militär träning på deras bas i Aden. Fotograf: Ghaith Abdul-Ahad för the Guardian.

 

 

Med tiden formerade emiraten ett halvt dussin arméer, utspridda i Aden och södra Jemen. Deras befäl fungerade som självständiga fältherrar, med pansarvagnar, fängelser och en styrka lojal mot dem personligen. Det finns ingen central ledning som sammanlänkar alla dessa styrkor, och Jemens regering har ingen kontroll över dem.

 

 

Istället jobbar de direkt under den regerande emiratiska generalens ledning, han anställer och avskedar soldaterna som han vill och distribuerar sin frikostighet efter deras samarbetsförmåga och effektivitet. Till skillnad mot den jemenitiska regeringens arméenheter, med deras stinna antal oregelbundet betalda soldater, får de emirat-kontrollerade styrkorna betalt regelbundet och är bättre klädda, utrustade och de gillar svarta skidmasker och extrem brutalitet. De internerar, torterar och dödar med straffrihet.

 

 

Jag träffade ett befäl från Säkerhetsbältet vid hans bas norr om Aden, nära en stor kontrollstation som separerar staden från grannprovinsen Lahej, där jihadisterna hade en väldigt stark närvaro. När han först kom dit sade han att al-Qaida-krigare höll positioner mindre än 200 meter bort. Hela provinsen kontrollerades av dem.

 

 

Befälhavaren förklarade hur hans styrkor hade segrat. "Det var en tuff kamp," sade han. "I flera veckor sov vi inte mer än två eller tre timmar per dygn, vi patrullerade gatorna och tog misstänkta al-Qaida-medlemmar... Det var en enkel formel. Ledarna och de elaka dödade vi. De vi ansåg vara en låg risk och reformerbara - medlöpare eller affärsägare som hjälpte dem - torterade vi och fängslade, men sedan släppte vi dem efter sex månader när de hade skrivit på ett löfte. Resten av befolkningen håller vi koll på genom informatörer."

 

 

Enligt en FN-rapport publicerad i år har alla parter i Jemen fängslat misstänkta utan rättegång och torterat fångar. Huthierna kidnappade skribenter, journalister och aktivister för mänskliga rättigheter redan innan kriget började.

 

 

Men ingen kan tävla med fängslandena, tortyren och kidnappningarna från de emiratsponsrade trupperna. En terrorkampanj helt utan motstycke följde bildandet av dessa styrkor 2016. På nätterna rövade män med balaklavor på sig bort människor från deras sängar. Ingen tar på sig ansvaret för dessa kidnappningar. Trots att aktionen skenbart inleddes för att bekämpa al-Qaida, expanderade måltavlorna till att inkludera alla som vågade opponera sig emot FAE:s närvaro i Jemen.

 

 

I somras träffade jag en jurist för mänskliga rättigheter som jobbar med det jemenitiska justitieministeriet, där sammanställer hon listor över fångar och samlar in vittnesmål från dem och deras familjer. "Efter slaget om Aden förväntade vi oss att emiraten skulle bilda en armé från motståndet - istället skapade de ett dussin styrkor och de fängslar alla som opponerar sig emot dem," berättade hon för mig. "Att jaga al-Qaida blev en förevändning - alla de inte godkänner fängslas, och nästan alla som fängslas torteras, ofta hängs de upp i taket, många utnyttjas sexuellt. Det sorgliga är att nu torterar folk från syd andra människor från syd med emiratens välsignelse - medan Jemens regering hjälplös står och ser på."

 

 

Hon lade fram en stor hög med filer framför mig - hon tror att det är åtminstone 5,000 fall. "Vi har ingen makt... vi kräver att få besöka fängelser men de svarar inte," sade hon. "Även om de verkligen är med i al-Qaida, kan de inte torteras såhär. De skapar en tidsinställd bomb av alla dessa människor som torteras - sätter oskyldiga tillsammans med jihadister och barn med gamla män i överbefolkade rum."

 

 

Aden befinner sig i ett grepp av skräck, berättade hon för mig. Livet var enklare under kriget - man undvek frontlinjerna och gömde sig inomhus. "Vi kokade potatis och åt dem med bröd, men vi kände oss säkra. Nu lever vi i rädsla."

 

 

En del fångar vet inte varför de fängslades. En ung universitetsstudent med glasögon, som älskade att läsa historieböcker och diskutera dem med sina vänner i en shisha bar, tillfångatogs förra året av maskerade män, slängdes in i en svart skåpbil där man slog hans huvud mot golvet innan han kördes till ett fönsterlöst rum där han hölls kvar i tre veckor. Han förhördes några gånger, men för det mesta lämnades han i fred. Ibland trodde han att hans kidnappare hade glömt bort honom. Precis innan han släpptes sade en förhörsledare till honom att det är bättre att inte prata om "de här böckerna du läser" offentligt, sen skickades han hem.

 

 

Många människor fängslades enbart för att pressa andra familjemedlemmar. På ett starkt upplyst café bredvid ett välbesökt shoppingcenter - fullt av familjer, unga kvinnor i långa, svarta abayas och unga pojkar i tajta jeans och gravitationstrotsande frisyrer som dricker mango- och limejuice och äter hamburgare och friterad kyckling - träffar jag Abdullah, en ung universitetsstudent. Han drack sin limejuice i tystnad och avslöjade sin trasiga hud på sidan av armen varje gång han lyfte glaset.

 

 

Mitt i natten, för ett år sedan, knackade maskerade män på hans dörr och sade till honom att han behövdes för att besvara några frågor. De försäkrade hans mamma om att han skulle vara tillbaka nästa morgon. De satte på honom en ögonbindel och kastade in honom i en liten lastbil. När de drog ut honom ur lastbilen insåg han att han var på den ökända basen som tillhörde befälhavaren för "Säkerhetsbälts"-styrkorna i Aden, Abu al-Yamama - en veteranofficer i den långa kampen för självständighet i södern som har blivit ett mäktigt ombud åt emiraten.

 

 

Abdullah fördes till en liten cell och lämnades där i några timmar. "Innan gryningen klev fyra män in i cellen. De började slå mig och bad mig erkänna att min bror jobbade med jihadisterna. Jag svor på att han inte gjorde det. Han hade en liten affär där han fixade mobiler och datorer. Han bad inte ens."

 

 

Han plockade upp en liten vattenflaska från bordet och klämde lite på den. Några droppar föll ner på det vita plastbordet. "En av dem hade en flaska som den här och började stänka [något] på min rygg," berättar han för mig. "Jag kände lukten av bensin [precis] innan de tände på det. Jag sprang runt i rummet och slog i väggarna och skrek så högt att vakterna kom in och släckte elden."

 

 

Vad han inte visste då var att han filmades och att hans bror redan hade fängslats, men vägrat att erkänna. "När de visade filmen för min bror skrev han på ett erkännande direkt."

 

 

Abdullah togs till en klinik och efter inblandning från hans mäktiga stam släpptes han sex månader senare. Han lyfte upp en del av sin t-shirt och visade mig sin rygg, där huden var trasig och full av ärr. Hans bror har ännu inte åtalats eller släppts.

 

 

När jag frågade den salafistiska shejken om denna misshandel tittade han långt bort i fjärran och sade att den utfördes av FAE:s lokala partners. "Policyn att sikta in sig på och fängsla misstänkta al-Qaida-medlemmar är internationellt accepterat, och emiraten är partners med USA i den frågan," sade han. "Att sikta in sig på och föra bort en misstänkt al-Qaida-medlem - det är ok. Men att sätta en man i fängelse i ett år, tortera honom bara för att hans son är anklagad för att ha gått med i al-Qaida, det är ett problem."

 

 

Abu al-Yamama är ett namn som får män att darra i Aden. Han är väldigt stolt över sina elitenheter - tränade av emiratens specialstyrkor - som, mer än någon annan, sammankopplas med de värsta illdåden. Jag satt bredvid honom en morgon på hans bas medan han tittade på sina trupper när de övade en räd: en grupp av dem, alla klädda i svart, stormade ett tomt rum och drog ut en av deras egna krigare, knuffade hårt ner honom på betonggolvet innan de kastade in honom i en svart pickup för att sedan köra snabbt därifrån. De upprepade samma övning flera gånger.

 

 

Senare, på hans kontor, förnekade Yamama alla påståenden om godtyckliga arresteringar och tortyr och menade att det var ett påhitt från det Muslimska brödraskapet för att såra hans styrkors rykte. "Vad förväntar de sig att jag ska göra med folket som strövar omkring på gatorna med bombbälten? frågade han. "Skicka lite rosor och vänligt bjuda in dem till ett besök hos mig?"

 

 

I södern har den gamla drömmen om självständighet aldrig dött. Precis som alla invånare i städer fördömda av skillnaden mellan en ärofylld historia och en usel nutid är Adens folk dömda att längta efter ett föreställt förflutet. Denna längtan är en form av smärtlindring och ofta ofarlig, tills den smälts samman med nationalistiska eller sekteristiska myter, då blir blandningen labil och explosiv.

 

 

Under åren sedan enandet har de i söder fått se deras sekulära socialistiska stat annekteras av det mäktigare norr; de har fått se deras fabriker monteras ner, deras representanter har sparkats från deras regeringsposter, deras land har tagits över och deras utbildnings- och hälsosystem har kollapsat. Deras en gång i tiden fattiga men funktionella stat ersattes av en korrupt, nepotistisk stamregim; vad som skulle bli ett partnerskap med norra delen blev helt enkelt ett övertagande.

 

 

I mer än ett årtionde - långt innan upproren under Arabiska våren - har det glödande och passionerade folket i södra Jemen romantiskt, t.o.m naivt, velat att deras gamla stat ska återuppstå. De skanderade och demonstrerade fredligt på gatorna i Aden, och i byar i bergen och öknen och de möttes av brutalitet och våld. Säkerhetsstyrkorna under Saleh, och sedan Hadi - en sydlänning som flydde till norr på 1980-talet och sedan ledde den norra armén som krossade det sista försöket att få självständighet i södern 1994 - sköt tårgas och skarp ammunition mot fredliga demonstranter och använde interneringar, tortyr och ibland t.o.m utomrättsliga avrättningar för att kväva Sydrörelsen. Deras grund ignorerades till stor del - av världen och av deras grannar - tills Huthierna invaderade södern, då förändrades allt.

 

 

"Nu har vi en armé och vi kontrollerar södern och vi har en regional allierad som står bredvid oss," fick jag stolt berättat för mig av en av ledarna för Södra övergångsrådet - det huvudsakliga separatistiska organisationsorganet och den mest prominenta politiska kraften i södern, med rejält stöd av FAE. (Skapandet av det rådet var en av de 16 punkterna på "vägkartan" som ritades upp av den salafistiska shejken, som är en av dess medlemmar.)

 

 

Styrkor som är vänligt inställda till Jemens regering bevakar en frontlinje i södra delarna av landet. Fotograf: Ghaith Abdl-Ahad för the Guardian.

 

 

 

"Vi har aldrig varit så starka i södern," sade rådets ledare. "Folk säger att vi står under kontroll från emiraten, som om de kan styra oss med en fjärrkontroll. Men emiraten är ingen välgörenhetsorganisation. Självklart har de intressen - att säkra kusten, bli av med al-Qaida och ha en vänlig stat här i södra Jemen. Emiraten behövde en partner, och när de såg Hadi-regeringens misslyckande var de tvungna att agera."

 

 

Men drömmen om självständighet i södern är fortfarande höljd i myter. I deras berättelser om det gamla södern glömmer många separatister att prata om hungern och förtrycket från dessa år och de sätter för lätt glans på en historia om konflikter och splittringar. Självständighetshjältarna, som körde ut britterna på 1960-talet - och sedan avskaffade stamsystemet, frigjorde kvinnorna, utrotade analfabetismen och sträckte ut byråkratin bortom gränserna för brittiska Aden till den allra mest avlägsna byn ute i öknen - hamnade till sist i fejd med varandra, precis som alla revolutionärer gör.

 

 

Deras olika inställningar gällande socialistisk teori och formen på staten blev oundvikligen personlig och våldsam, vilket kulminerade i söderns eget 10 dagar långa inbördeskrig 1986 - vars förlorare, bland dem återfanns Hadi, hamnade i exil i norr innan de segrande återvände när de i norr enkelt besegrade den södra armén 1994. Nu står de som förlorade 1994 på samma sida som emiraten, medan Hadi och hans allierade är emot dem.

 

 

Historien går såklart inte efter en slinga - men precis som amerikanerna, med extrem ignorans, krattade scenen för ett brutalt inbördeskrig i Irak genom att alliera sig med en sida, har emiraten skapat förhållanden för ett återupptagande av tvister och inbördeskrig.

 

 

"Jag vill inte ha det [självständiga] södern längre," berättade en aktivist för mig. "I många år drömde mina vänner och jag om södern, men om de är så splittrade nu, vad kommer då hända när de blir en stat? De kommer att döda varandra på gatorna som de gjorde förut."

 

 

I somras hängde stora billboards över gatorna i Aden. De hade bilder föreställande emiratens kronprins, Mohammed bin Zayed, tillsammans med Hadi och en handfull lägre rankade befälhavare - vissa i livet, vissa döda. På väggarna fanns det schablonskrivet FAE-vänligt graffiti och affischer uppsatta med deras flaggor på. Men under sommaren började slogans som "Ner med emiratens ockupation" att dyka upp.

 

 

Upproren i den Arabiska våren och det våldsamma kaoset som följde skapade ett skifte i maktdynamiken i arabvärlden. Gulfmonarkierna ropade inte bara ut sig själva som de nya symbolerna för stabilitet i en region söndersliten av inbördeskrig, de utnyttjade även ögonblicket till att visa upp deras nya kraft genom att intervenera i deras grannars konflikter, detta då de finansierade och beväpnade miliser i Syrien, Libyen och Jemen och stöttade en militärkupp i Egypten.

 

 

Under den hökaktiga Zayed har FAE omfamnat en mycket mer bestämd utlandspolicy, med intentionen att etablera emiraten som en regional makt. I Jemen har FAE tre centrala uppdrag som är separata från deras stöd till Saudikoalitionen. Först handlar det om att krossa politisk islam i alla former. Sedan handlar det om kontroll över den strategiskt viktiga kustremsan mot Röda havet - med ett smalt sund mot Afrikas horn, där FAE redan har etablerat militärbaser i Djibouti och Eritrea. Den tredje saken handlar om att utveckla och förstärka deras egna specialstyrkor, som tränar och har uppsikt över lokala ombud som Säkerhetsbältestrupperna.

 

 

Den alltmer visuella jakten på dessa geopolitiska aktioner har inte nödvändigtvis imponerat på deras skenbart allierade i Jemen. I somras spreds kritiken mot FAE i Aden, särskilt bland de fattiga, som hade trott att närvaron av deras väldigt rika grannar skulle göra deras liv bättre. Istället blev elförsörjningen sämre, sjukdomar som går att förebygga spreds och kollapsen av den jemenitiska rialen gjorde de ännu fattigare.

 

 

I september kom ett utbrott av demonstrationer i Aden och resten av södern gällande ekonomins tillstånd. Då hade allt hopp om en ny utveckling försvunnit och entusiasmen för det separatistiska rådet hade glidit över i gräl inom gruppen och nya rivaliteter. T.o.m bland emiratens mest inbitna allierade, salafisterna, fanns det en växande förbittring över att bli använd som kanonmat i någon annans krig.

 

 

Det var precis som en salafistisk motståndsledare som slutade kriga bredvid emiraten argt sade till mig: "Varför skickar vi våra bästa män för att dö vid fronten - och bombar civila som sitter fast mellan oss och Huthierna - bara för att de vill kontrollera kusten?"

 

 

På ett litet hotellrum i en av de fattigare delarna av Aden satt jag med tre ledare från Sydrörelsen, alla hade krigat i motståndet och alla såg sig tidigare som vänner till emiraten, från vilka de hade fått vapen, pengar och lastbilar. Men alla sade att under det senaste året hade de blivit måltavlor för arresteringar eller lönnmord av styrkor från Säkerhetsbältet. "Ett krig mot dem är bara en tidsfråga," sade en av dem.

 

 

Alla tre har nu gått med i Hadi-lägret. Jag frågade en av dem - som spenderade flera år med att kampanja för ett självständigt söder - varför han plötsligt stod emot emiraten och rådet. "Vi ville ha ett söder baserat på statliga institutioner och inte på miliser," svarade han. "Vad vi har nu är ett tillstånd av kaos där maskerade män med vapen dödar och griper hur de vill. Det här är inte det södra Jemen som jag har kampanjat för. Antingen tar emiraten södern och utropar det till deras koloni, eller så måste de respektera folket och presidenten."

 

 

Vid mitt senaste besök till den salafistiska shejken i Aden fann jag honom förtvivlad. "Södern har styrts av sydlänningarna under de senaste tre åren och ändå har det varit ett misslyckande," sade han. Han insisterade på att emiraten måste stanna, för om de lämnar "kan Aden lätt falla igen och alla dessa enheter kommer kriga mot varandra. Vi behöver att de stannar. Samtidigt är jag frustrerad över misstagen de begår. Jag förstår att de fortfarande lär sig, för de har inte erfarenheten av att vara en imperienation, men de uppträder med samma arrogans som en imperienation."

 

 

Hans slutsats var: "Jag vet att två år inte är någon lång tid i livet för en nation som försöker bygga ett imperium, men det är en väldigt kort tid för att förvandla dina vänner till dina fiender."

 

 

 

• Följ Långläsningen på Twitter på @gdnlongread, eller anmäl dig och få långläsningen veckovis på e-mejl här: https://www.theguardian.com/info/ng-interactive/2017/may/05/sign-up-for-the-long-read-email

 

 

 

 

 

 

AV: www.josimar.no, 9:e april, 2018:

 

Statsägda Qatar Airways är en FIFA-partner och sponsor för VM i Ryssland och Bayern München. Migrantarbetare vid internationella flygplatsen Hamad, som ägs av flygbolaget, utsätts för grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

 

Babu från Bangladesh har arbetat på flygplatsen varje dag sedan han anlände till Qatar i oktober. Vid flera tillfällen har han tvingats arbeta dubbla skift. Ibland blir han så trött att han försöker få några minuters sömn i vilorummen eller under de fyrhjulsdrivna bilarna på flygplatsens parkering.

 

 

 

Text: Håvard Melnæs

Foto: Faiz Abu Rmeleh

 

Den 5:e juli 2017, lite mer än tre år efter att det byggts färdigt, fick den internationella flygplatsen Hamad meddelandet de hade strävat efter: Flygplatsen blev blott den sjätte i världen att få fem stjärnor från konsultföretaget Skytrax. Hans excellens Akbar al Baker, vd för Qatar Airways-gruppen, var mycket nöjd: "Hamads internationella flygplats mer än överträffar passagerarnas förväntningar genom att tillhandahålla vad passagerarna vill ha i en miljö som är underbar, omtänksam och välkomnande", sade han och tillade att resenärerna kan shoppa i tax-free-affärer i världsklass, koppla av i en av flygplatsens tolv lounger eller använda några av de många faciliteterna på spaavdelningen, som inkluderar flera squashbanor och en swimmingpool.

 

Oavsett om de är anställda av Qatar Airways själva eller en av de många underleverantörerna så finns det flera tusen människor som jobbar på Hamads internationella flygplats; nästan samtliga är migrantarbetare. På senare år, mest p.g.a det faktum att den lilla gulfstaten ska vara värd för 2022 års fotbolls-VM, har Qatars behandling av deras utländska arbetsstyrka blivit ämne för en stor internationell granskning. När VM sparkar igång kommer flygplatsen att vara den stora porten in till Qatar: De deltagande ländernas trupper, världens media och tusentals resande supportrar kommer bilda sin första uppfattning av landet här. Huvudstaden, Doha, är för tillfället en enorm byggarbetsplats där det arbetas dygnet runt. Då enorma, nya byggnadsprojekt regelbundet inleds importeras hela tiden fler och fler migrantarbetare. Varje år sedan 2010, när Qatar tilldelades rättigheterna till VM 2022, har antalet utländska arbetare i landet ökat. Idag finns det i Qatar mer än 2 miljoner utländska arbetare som, enligt internationella organisationer för mänskliga rättigheter, behandlas med slavliknande metoder. Det är inte bara det att flera av dem behandlas illa, varje år mister dessutom hundratals utländska arbetare sina liv; i de flesta fallen finns ingen officiell dödsorsak angiven.

2010 dog 520 arbetare från tre olika länder (Bangladesh, Nepal och Indien) i Qatar; 375 av dessa dödsfall förklarades inte. Enligt Human Rights Watch finns det ingen anledning att tro att dessa siffror är något lägre idag. Det är mer troligt att dödssiffrorna stiger i takt med det ökade antalet utländska arbetare. Men fortfarande är det så att för de flesta anhöriga till de som återvänder hem i en kista, förblir dödsorsaken okänd.

I oktober annonserade Qatars regering ännu en lagstiftningsreform för arbetare. Tidigare har sådana proklamationer inte förvandlats till praktik. Men den här gången menade de allvar, det lovade myndigheterna, och de fick stöd av FN:s Internationella Arbetsorganisation (ILO) och Internationella fackliga samorganisationen (ITUC), det största fackförbundet i hela världen. ITUC:s generalsekreterare, Sharan Burrow, som i åratal har refererat till Qatar som en apartheidstat och en slavstat, deklarerade att "Qatar har satt en ny standard för gulfstaterna, och detta måste följas av Saudiarabien och FAE där miljoner migrantarbetare sitter fast i ett modernt slaveri".

Det kontroversiella kafala-systemet, där arbetaren görs beroende av sin arbetsgivare under regler som, i praktiken, är slaveri, skulle avskaffas. Qatars nästan två miljoner utländska arbetare skulle inte längre få sina pass konfiskerade; inte längre skulle de behöva deras arbetsgivares tillstånd för att kunna resa hem; de skulle få rättigheten att byta arbetsgivare enligt deras egen önskan; och en minimilön skulle introduceras. Men, efter det att myndigheterna annonserade dessa reformåtgärder för ett halvår sedan, har det verkligen skett några genuina förändringar för den utländska arbetsstyrkan i Qatar - det rikaste landet på jorden?

 

 

 

 

 

Sådant är livet

Utanför den internationella flygplatsen Hamad plockar orangeklädda arbetare skräp, skär ner grenar och samlar ihop löv. De sju männen är från Bangladesh och arbetar för Nakheel Landscapes, en underleverantör till flygplatsen. På företagets hemsida kan man läsa att de har fler än 3,600 anställda - varav fler än 2,200 är outbildade arbetare - och har en årlig omsättning på nästan precis en miljard dollar (9,7 miljarder kr). Företaget hävdar att de tar sina anställdas rättigheter, värdighet, välmående och säkerhet på allvar. Arbetarna berättar för Josimar att det är ett hårt jobb, särskilt på sommaren när temperaturen kan bli så hög som 44-45°C och en relativ luftfuktighet på mer än 80% är inte ovanlig.

 

"Det är bättre att jobba på vintern. På sommaren är det alldeles för varmt. Även om vi får ledigt från lunch till klockan 15:00 under sommarmånaderna så måste vi ändå vara kvar utomhus. Så då försöker vi hitta lite skugga där vi kan vila. På vintern får vi inte ta någon rast överhuvudtaget, men det gör vi ändå ibland, när bossen inte ser," säger Mahir, den enda av de sju som pratar engelska.

Han informerar oss om att arbetsdagen börjar klockan 4:00 för dem och slutar klockan 16:00 sex dagar i veckan. På arbetsdagarna plockas de upp av en buss klockan 3:00 och återvänder inte till deras arbetsläger i ett industriområde utanför Doha förrän femton timmar senare.

"Bussresan hem tar dubbelt så lång tid p.g.a den stora eftermiddagstrafiken," förklara Mahir.

Förra hösten introducerade Qatar en minimilön på 900 riyals (ungefär 1,941 kr) i månaden. Mahir säger att han och hans kollegor inte har informerats om detta.

"Vi tjänar 650 riyals (1,398 kr) i månaden. Det har varit vår lön sedan vi kom hit. Innan vi åkte fick vi löften om en lön på 2,000 riyals (4,300 kr), men det var en lögn. Alla jag känner här har lurats av rekryteringsagenturer som lovade de högre löner."

650 riyals (1,398 kr) motsvarar en daglig inkomst på sju dollar (68 kr), eller 60 cent (6 kr) i timmen. Precis som de allra flesta arbetarna från Bangladesh i Qatar var Mahir och hans kollegor tvungna att betala en rejäl summa pengar till deras rekryteringsagentur för att få ett jobb i landet.

"Det mesta av pengarna går till våra familjer. Det som blir kvar går till att betala våra skulder till rekryteringsagenturen," förklarar han.

För närvarande finns det nästan 300,000 bangladeshiska arbetare i Qatar - nästan en lika stor procent av landets befolkning som qatarierna själva. Mahir berättar för oss att några i hans grupp har varit i Qatar i flera år. Men han anlände med sin bror för ungefär tre år sedan.

"Vi kan inte tänka på huruvida vi trivs här eller inte. Vi kan inte tänka på det faktum att vi känner att vi behandlas som djur. Våra familjer där hemma är beroende av oss för att överleva. Sådant är livet," säger Mahir.

I höst kommer han, för första gången sedan han kom till Qatar, att resa hem på semester. Han har inte sett sin fru eller sina två döttrar, fem och sex år gamla, sedan han lämnade Bangladesh våren 2015.

 

Samma jobb, annan lön

Anthony från Uganda kom till Qatar för två år och fyra månader sedan. Han arbetar för det multinationella säkerhetsföretaget GS4, som med 585,000 anställda över hela världen är den tredje största privata arbetsgivaren i hela världen. Anthony fick också löften om en högre lön än den han till sist fick i Qatar. Han var också tvungen att låna pengar för att betala en stor summa till hans rekryteringsagentur för att komma hit. Och även han, precis som Mahir, har fru och barn hemma.

"Jag arbetar tolv timmar om dagen. Fjorton timmar om man räknar med bussresan från lägret till jobbet och tillbaka igen. Jämfört med andra ugandier jag känner här, som har andra arbetsgivare, lever jag ganska bekvämt. Vi är bara fyra personer som delar på ett rum. Jag har ledigt en dag i månaden och tjänar 1,500 riyals (3,225 kr). Jag skickar 700 (1,505kr) till min fru, 300 (645 kr) till rekryteringsagenturen som jag är skyldig pengar, resten spenderar jag på mat. Min mat betalas inte av min arbetsgivare. Min boss har lovat att jag kan åka hem på semester i höst. Här i Qatar lever jag inte, jag existerar bara," säger han.

En av Anthonys kollegor kommer fram och presenterar sig själv.

"Charlie," säger han och räcker fram handen.

Jag berättar för honom att jag är en journalist från Norge som undersöker arbetsförhållandena på flygplatsen.

"Gissa när jag senast var ledig," ler Charlie.

"Förra fredagen," chansar jag.

Fredagar är detsamma som söndagar i Europa.

"Fel. Den 21:a oktober, 2017."

"Det är mer än 100 dagar sedan," svarar jag.

"Ja sir. Du kan berätta för Norge att det enda jag upplever i Qatar är tid som passerar," säger Charlie. Någon ringer upp honom på hans walkie-talkie och han försvinner in i flygplatsens labyrinter.

Utanför moskén bredvid den internationella flygplatsen Hamad slappnar Chris från Filippinerna och Indra från Nepal av på en strand. Båda jobbar med underhåll, har samma arbetsgivare, utför identiska uppgifter och arbetar lika många timmar. Men medan Chris tjänar 2,200 riyals (4,730 kr) i månaden, får Indra nöja sig med mindre än hälften av den summan. Qatar delar nämligen, tillsammans med de andra gulfstaterna, en kontroversiell policy: arbetare värderas efter styrkan på valutan i deras hemländer.

"Den här nationalitetsbaserade lönediskrimineringen är rasism," säger Vani Sarashwati från organisationen Migrant-Rights-org.

Hon kommer från Indien, men har bott i Qatar i 18 år och känner till villkoren utländska arbetare måste genomlida bättre än de flesta.

"Det gör mig illamående, men arbetarna behandlas olika baserat på vilket land de kommer ifrån. Arbetarna från Nepal och Bangladesh har det värst. Många av dem behandlas som maskiner eller djur. Det är samma sak med afrikanerna. De har kommit i stora antal under de senaste åren, och de behandlas också fruktansvärt. De från Nepal får mindre betalt än de från Filippinerna, de från Filippinerna får mindre betalt än de från Indien och de från Indien får mindre betalt än vita från Europa och Nordamerika," säger Billy, en av ledarna för de filippinska arbetarna i Doha.

Chris och Indra har många saker gemensamt: Båda är gifta och har barn och var tvungna att betala stora summor pengar till rekryteringsagenturer i deras respektive hemländer för att få ett jobb i Qatar. Medan Chris säger att en förutbestämd summa dras från hans månadslön för att återbetala agenturen så skickar Indra hem pengar till en lokal lånehaj. Båda är anställda av Facilities Management & Maintenance Company (FMM), ett dotterbolag till Qatar Airways.

 

Att tala innebär en stor risk

Babu från Bangladesh jobbar också för FMM. Han ler tjänstvilligt, men han ser trött ut då han polerar bagagevagnarna på parkeringen. När Skytrax belönade Hamads internationella flygplats med fem stjärnor var renligheten på de sanitära anläggningarna två av kriterierna. Toaletterna fick fyra och en halv av fem möjliga stjärnor, de offentliga utrymmena fick full pott. Babu har varit i Qatar sedan oktober förra året. Vissa dagar städar han toaletterna, andra dagar städar han de offentliga utrymmena. Han är gift och har fyra barn hemma. Han berättar för oss att han har arbetat varenda dag sedan han började på jobbet, och han säger att han är trött, särskilt eftersom han ofta blir tillsagd att arbeta dubbla skift.

"Under lugna perioder, på nätterna, försöker jag få lite sömn."

 

Var sover du då?

"Antingen på toaletterna, under de fyrhjulsdrivna bilarna på parkeringen, eller annars i moskén. Ibland är jag så utmattad att jag inte är säker på om jag sover eller är vaken."

Två gånger har han blivit upptäckt sovande på toaletten av flygplatsens säkerhetsvakter.

"Den första säkerhetsvakten var snäll, men den andra berättade för min boss om det. Jag informerades då om att om det hände igen, skulle jag sitta på nästa plan tillbaka hem till Bangladesh."

Ingen av migrantarbetarna som intervjuas i den här artikeln presenteras med deras riktiga namn. Att öppet tala med journalister innebär en stor risk. Fabien Goa, specialrådgivare på Amnesty International, har migrantarbetare och stora sporthändelser som sitt expertområde.

"Vi måste ta till flera specifika säkerhetsåtgärder när vi jobbar med att intervjua migrantarbetare i gulfstaterna, för arbetsgivarna kan kontrollera och övervaka praktiskt taget allt som arbetarna gör. Vi måste vara extra försiktiga när vi pratar med arbetarna, så att vi inte utsätter de för fara. Bara genom att prata med oss, eller med dig som journalist, kan en arbetare råka ut för allvarliga konsekvenser. Det är därför vi nästan aldrig använder deras riktiga namn. Om de identifieras genom text eller fotografier är det högst troligt att de blir av med sina jobb, riskerar att hamna i fängelse eller deporteras," säger Goa.

 

 

"Faktiskt väldigt dåliga"

I tio dagar besökte Josimar Hamads internationella flygplats för att lyssna på arbetarnas berättelser. Det vi fick höra från Babu, Anthony och Mahir var på inget sätt unikt. Utan undantag berättade arbetarna för oss att de var tvungna att betala rekryteringsagenturer i deras hemländer, ett faktum som i princip gör dem till ekonomisk gisslan: De har inget annat val än att stanna i Qatar. Lokala arbetslagar säger att det högsta antalet timmar i veckan man får jobba är 44. Varje arbetare vi pratade med arbetade betydligt mer, flera sade att de jobbar mer än dubbelt så mycket under en vecka. Samma arbetslagar säger också att arbetarna har rätt till en resa hem varje år, men ingen av dem vi pratade med kände till detta. De flesta berättade att de bara fick resa hem efter tre år. Många av de vi pratade med hade fått behålla sina pass, men det förbättrar knappast deras situation då de fortfarande behöver deras arbetsgivares välsignelse för att få ett utresevisum. Då hon konfronteras med Josimars upptäckter på Hamads internationella flygplats medger Sharan Burrow, ITUC:s generalsekreterare, att "villkoren faktiskt är väldigt dåliga", men sedan tillägger hon snabbt:

"Avtalet vi nu har tagit fram kommer snabbt ändra på detta!"

Andrew Gardner, professor i socialantropologi vid universitetet i Puget Sound i USA, och expert på gulfstaterna, är inte lika säker:

"Problemen och utmaningarna migrantarbetarna stötte på för tio år sedan ser likadana ut idag. Det är fascinerande att under de senaste tjugo åren har det kommit nästan en konstant ström av annonseringar från regeringarna i gulfstaterna om att de ska avsluta kafala-systemet och att de ska införa signifikativa förbättringar för migrantarbetarna. Så sådana annonseringar är inget nytt, och om du frågar mig ska man vara väldigt försiktig med att tro på dem. Vi måste mäta sådana annonseringar mot de konkreta konsekvenserna de har för migrantarbetarna. Jag blir inte alltför uppspelt gällande det här, för vi har hört det förut. Men ändå finns det potential i dessa annonserade arbetsreformer, och det är en bra sak att Qatar uppmuntras till att göra sådana förändringar. Vad som återstår att se är huruvida de faktiskt kommer implementera reformerna," säger Gardner.

  

 

Bayern och Merkel

Mot slutet av 2016 tog Human Rights Watch emot en skrivelse från en av Angela Merkels närmaste medarbetare. Kanslerns administration bad om en rapport gällande de mänskliga rättigheterna i Qatar. Bayern München hade gått in i förhandlingar med Qatar Airways-gruppen och bad kanslerns rådgivare om, well, råd. Den tyska jätten tar inga potentiellt kontroversiella kommersiella beslut utan att först konsultera landets politiska ledare. Merkels grupp kontaktade HRW och bad om deras råd och vilka steg de skulle ta om de gick in i ett samarbete med regeringsägda företag i Qatar. I PM:et som HRW skickade tillbaka till Bayern, som Josimar har kommit över, kan man läsa:

 

 

Gällande ett möjligt avtal mellan Bayern München och en qatarisk statlig enhet:

 

 

Den första och viktigaste saken att notera är att vilken relation som Bayern München än ingår med de qatariska myndigheterna innebär en allvarlig risk för klubbens rykte. Qatar har fortfarande ett djupt repressivt arbetarsystem som de har vägrat reformera trots exempellösa nivåer av kritisk bevakning i internationell media. Alla fall av avtal som involverar användandet av Bayern Münchens varumärke och globala kraft för att antingen direkt eller indirekt lyfta fram Qatars image kommer oundvikligen att leda till anklagelser från supportrar, journalister och NGO:s om involvering i en ryktestvätt.

Om Bayern München vill undvika dessa anklagelser kan de ta steg för att se till så att deras relation med de qatariska myndigheterna ger fördelar till arbetare i Qatar. De kan göra det på två sätt.

Först, genom att uttrycka sitt stöd för grundläggande och välbehövliga arbetsreformer i Qatar och väldigt specifikt klargöra sina förväntningar på att de qatariska myndigheterna kommer överge det väldigt oförskämda systemet med utresevisum som innebär att alla utländska arbetare måste få tillstånd från hans/hennes arbetsgivare för att kunna lämna landet genom ett utresevisum.

För det andra kan Bayern München ta steg för att se till så att arbetarna involverade i alla klubbens aktiviteter i Qatar, oavsett om det är arbetarna på hotellen eller träningsfaciliteterna, skyddas ordentligt.

Human Rights Watch bifogade även ett förslag till uttalande från Bayern Münchens sida om de skulle bestämma sig för att gå in i ett partnerskap med den regeringsägda Qatar Airways-gruppen.

 

 

I full överensstämmelse med etablerad internationell lag vill Bayern München uttrycka sitt stöd för välbehövliga grundläggande reformer för arbetares rättigheter i Qatar, och väldigt specifikt vill vi framföra våra förväntningar på att de qatariska myndigheterna kommer ta genuina steg för att avveckla systemet med utresevisum som innebär att alla utländska arbetare måste få hans/hennes arbetsgivares tillstånd för att lämna landet.

 

 

  

 

 

Supporterprotester

Rapporten skickades till Bayern München via kanslern Merkels kontor. Som ett av Tysklands internationellt sett kändaste varumärken har det varit en tydlig strategi för klubben att samarbeta med andra välkända tyska varumärken för att lyfta fram varandra på den globala marknaden. Bland Bayerns viktigaste sponsorer finns andra tyska jättar som Audi, Allianz, T-Mobile och Adidas. I 16 år var Lufthansa en Bayern-sponsor och klubbens officiella flygplanspartner. Men från och med juli i år kommer Qatar Airways att ta över som Bayerns så kallade platinapartner. Lufthansa var väldigt intresserade av att fortsätta som sponsor av klubben, men till sist fick de se sig besegrade.

"Vi har inte samma medel till vårt förfogande som nationellt flygbolag och därför måste vi göra ingående utvärderingar innan vi går in i ett partnerskap. Vi har ett ansvar mot våra aktieägare och våra partners," förklarade flygbolaget för Frankfurter Allgemeine Zeitung när avtalet mellan Bayern och Qatar Airways offentliggjordes. Andreas Jung, Bayerns marknadsdirector, var väldigt nöjd när avtalet, som sträcker sig fram till 2023, annonserades:

"Qatar Airways expanderar sitt nätverk av rutter och öppnar nya möjligheter på den asiatiska och amerikanska marknaden. Det passar vår internationella orientering, och vi kan utveckla gemensamma och ömsesidigt fördelaktiga strategier."

"Tack vare fotbollen har villkoren för arbetarna i Qatar förbättrats," berättade klubbdirectorn Karl-Heinz Rummenigge för München-tidningen TZ i januari, detta när Bayern-truppen var på väg att resa till Qatar för ett träningsläger. När laget återvände och välkomnade Werder Bremen till Allianz Arena den 21 januari för deras första match efter vinteruppehållet i Bundesliga, satte ultrasgruppen Münchens Röda Stolthet upp en banderoll där Rummenigges ord hade satts mellan citattecken och en annan där directorns ögon hade ersatts av två enorma tomater. Att ha tomater framför ögonen är ett tyskt uttryck för att misslyckas med att se det självklara. Supportergruppen berättar för Josimar att de förbättringar som må ha skett gällande arbetarnas villkor i Qatar, knappast har något med FIFA eller Bayern Münchens exekutiva direktörer att göra. Istället är det ett resultat av hårda ansträngningar av organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter. Supportrarna finner klubbens partnerskap med Qatar moraliskt tvivelaktigt och de är även emot bristen på transparens i relation till klubbens medlemmar.

Efter Josimars upptäckter på Hamads internationella flygplats ville vi ställa några frågor till Bayern München. Det visade sig bli svårt. Vi ringde klubbens presschef, Christopher Keil, flera gånger, men fick inget svar. Vi skickade honom flera sms, men på nytt fick vi inget svar. Vi skickade honom våra frågor med e-mejl, men fick inget svar. Vi skickade följande frågor till Bayern Münchens mediaavdelning:

 

Innan ni ingick avtalet med Hamads internationella flygplats/Qatar Airways rapporterades det att Bayern München hade frågat Human Rights Watch om riskerna involverade i att ingå ett närmare partnerskap med företag i Qatar. Vilka råd fick ni och följde ni dem?

 

 

Försökte ni få insikt i huruvida Hamads internationella flygplats/Qatar Airways var fria från brott mot mänskliga rättigheter innan ni ingick partnerskapet?

 

 

Hade Bayern München vid något tillfälle kontakt med Angela Merkels grupp innan ni ingick partnerskapet med Qatar?

 

Har Bayerns rykte/image smutsats ner efter det att ni ingick partnerskap med Hamads internationella flygplats/Qatar Airways?

 

 

När Bayern annonserade avtalet med Hamads internationella flygplats/Qatar Airways beskrev marknadsdirectorn Andreas Jung avtalet som bra för båda parter. Tycker ni fortfarande så gällande det här partnerskapet?

Flera dagar gick utan något svar. Till sist fick vi följande e-mejl från klubbens mediaavdelning:

 

"Vänligen se det bifogade uttalandet från vår ordförande Karl-Heinz Rummenigge gällande vårt partnerskap med Hamads internationella flygplats, där han även uttrycker oro gällande arbetarnas rättigheter.

 

 

Generellt sett kan vi säga att FC Bayern München tävlar på en global marknad med några av de främsta klubbarna i Europa. Vi ser efter våra ekonomiska intressen, i tillägg till vissa sociala aspekter till fördel för vår klubb och vårt lag. När FC Bayern München ingick partnerskapet med Dohas flygplats beskrev Herr Frank Walter Steinmeyer, Tysklands f.d utrikesminister, affären som ett regelrätt affärspartnerskap mellan tyska och qatariska företag. Qatar är en stor internationell investerare, även i Tyskland (Volkswagen, Deutsche Bank, Siemens etc). När förhandlingarna påbörjades kände våra partners i Doha redan till att vi representerar värderingarna i vår kultur, värderingarna inom sport i allmänhet och vår klubb i synnerhet. Vi har pushat för dialog gällande dessa värderingar hela tiden. Våra partners stöttar oss. För att uppmuntra damidrott och damfotboll i Qatar bjöds Bayern Münchens damlag in för att hålla ett träningsläger vid the Aspire Academy i januari. Bayerns lag stöttade ett program för damfotboll inom Idrottsförbundet för qatariska kvinnor genom att spela träningsmatcher med blandade lag. Sedan fotbollen har börjat spela en roll i Qatar (VM, FIFA, internationella turneringar) kan vi se att situationen för arbetare har förbättrats, vilket bekräftas av ILO, FN:s arbetarorganisation. Artiklar om detta är lätta att hitta, för de har publicerats.

 

 

Vänliga hälsningar

 

 

FC Bayern München, avdelningen för media och digital kommunikation"

 

De tre bifogade uttalandena hade gjorts av klubbens ordförande Karl-Heinz Rummenigge. Det äldsta var från 2015, det senaste från januari i år.

 

Tragiskt och oansvarigt

Sedan 2004 har Nicholas McGeehan arbetat med ämnet arbetares rättigheter i Qatar, och från 2012-17 var han gulfexpert på Human Rights Watch. Han reagerar starkt på svaren från Bayern:

 

"Det är faktiskt ganska tragiskt. De kommer ut med en annonsering som inte adresserar de väldigt allvarliga upptäckterna de nu har konfronterats med. Det visar att Bayern inte har något intresse av att göra det rätta och när det kommer till kritan är de enbart intresserade av pengar. Värderingarna på vilka de påstår att klubben är byggd, kommer avslöjande nog på andra plats. Jag tror att de kommer göra deras supportrar, av vilka många är socialt engagerade, ganska arga. Klubben sviker värderingarna de påstår sig stötta. Men det här är tyvärr normen bland fotbollsklubbar som opererar i etiska gråzoner. De visar inget medlidande eller sympati för unga arbetare; istället attackerar de budbäraren. De borde istället vara arga på deras egen regering som gav dem dessa uppenbarligen felaktiga försäkringar."

 

Kan vi lita på fotbollsklubbar som påstår att deras viktigaste värdering är fair play?

"Nej, självklart inte. 'Fair play' och 'kick racism out' o.s.v., det är bara vackra ord som fotbollen hostar ur sig för att attrahera sponsorer och supportrar."

 

Hur kan fotbollen förändras till ett mer humant spel? Är supportrarna det sista hoppet?

"Inte bara det sista hoppet, de är det enda hoppet. Allt handlar om att hitta sätt att ta tillbaka fotbollen på. Vad som måste hända är att supportrar står upp för något. Det kan leda till en nedgång när det gäller idrottsliga resultat, så folk måste vara förberedda på att klubben de älskar alltmer kommer misslyckas på planen. Och självklart är det svårt. Samtidigt kommer de mest uppmuntrande reaktionerna från Bayern-supportrar. De förtjänar en hel del beröm. Inte många supportrar hade gjort samma sak. Bayern München är ett exempel på allt som är fel med spelet, men deras fans är ett fantastiskt exempel på sakerna som är bra med det."

Med flera års erfarenhet som researcher för Human Rights Watch var det Nicholas McGeehan som plockades in för uppdraget att skriva rapporten som beställts av kanslern Angela Merkels grupp:

"Jag skulle skriva en rapport som beskrev de potentiella riskerna för Bayern München om de ingick ett närmare partnerskap med kommersiella intressen i Qatar. Vårt råd till Bayern var kristallklart: Var öppna med vilka förväntningar ni har gällande arbetarreformer. Se till att ni är helt säkra på att det inte sker någon exploatering eller misshandel av arbetare i något projekt ni är inblandade i. Utför en grundlig utvärdering av företaget ni väljer att samarbeta med. Försäkra er om att ni verkligen vet att de opererar på ett ansvarsfullt sätt ur ett mänskliga rättigheter-perspektiv. Anledningen till att vi underströk dessa faktorer var för att om du pratar om arbetarreformer, då kan du argumentera för att du bryr dig och vill se förändringar. Att du kan ha ett positivt inflytande. För det andra, om du försöker fixa problemen i projektet som du är involverad i har du ett direkt inflytande som kommer hjälpa ett stort antal arbetare. Och det är viktigt. Om alla gjorde så skulle det innebära en enorm skillnad."

 

Följde Bayern München råden från rapporten?

"Nej, det har de inte gjort."

 

Har de pratat offentligt om behovet av arbetarreformer?

"Nej, de ignorerade fullständigt våra råd. De har gett vilseledande uttalanden baserade på vad jag skulle karaktärisera som felaktiga bedömningar av tyska myndigheter, nämligen att allt går bra i Qatar, och att fotbollen har förbättrat villkoren för migrantarbetare."

 

Vilka tyska myndigheter påstår dessa saker?

"Dessa uttalanden kommer från Sigmar Gabriel, Tysklands utrikesminister. Problemet med dessa uttalanden är att de inte är sanna. De innehåller element av sanningen, men det är till stor del en förenklad berättelse. Och de bidrog till att Bayern fullständigt ignorerade våra råd."

 

Med tanke på att det är en flygplats, med stor risk för att bli exponerad och avslöjad, anser du inte att Qatar Airways borde se efter sina arbetare bättre?

"Det kräver att man bryr dig om sina arbetare. Det kräver att du upptäcker något extraordinärt. Men de bryr sig inte. Dessa arbetarvillkor är helt normala i Qatar. Det ni har hittat är, sorgligt nog, vardagen för den stora majoriteten av migrantarbetarna i Qatar. Allt Qatar har gjort är att titta på projekt direkt länkade till VM, som arenaarbetare, de skyddar dem lite bättre än de andra. För det är mot dessa byggarbetsplatser de flesta riktar sin uppmärksamhet. Men arenaarbetarna utgör endast ungefär 2% av de utländska arbetarna i Qatar. Det är inget försök att förbättra systemet, det är ett försök att dra bort uppmärksamheten från de större problemen."

 

Varför borde Bayern München bry sig om mänskliga rättigheter?

"Man behöver inte säga ett ord, man kan helt enkelt bara åka till Qatar och ta pengarna. Men då har du ingen trovärdighet när du presenterar dig själv som en värderingsbaserad fotbollsklubb. Det här hyckleriet är ett stort problem. Vad som irriterar mig lite är att allt ni behövde göra var att ställa frågor. Ni åkte till flygplatsen, pratade med arbetarna, frågade om de fick behålla sina pass, om de tjänade mer än minimilönen. Varför kunde ingen från Bayern göra samma sak? De har åkt till Doha på träningsläger i flera år; varför har ingen pratat med arbetarna på flygplatsen? Ställt några frågor gällande löner, levnadsvillkor och hur många timmar i veckan de jobbar? Är det svårt? Det var inte svårt för er. Så hur kommer det sig att de inte gjorde det?"

 

 

FIFA kommer undersöka flygplatsen

Josimar skickade flera frågor till Qatar Airways, som äger och driver Hamads internationella flygplats. En talesperson svarade att våra upptäckter kan komma att få konsekvenser för några av underleverantörerna på flygplatsen.

"Vi ser på alla rapporter gällande felaktig behandling av våra arbetare med största allvar. Vi kommer fortsätta arbeta med myndigheterna för att svartlista alla arbetsgivare som bryter mot de qatariska arbetslagarna. Alla arbetsgivare som behandlar sina arbetare dåligt kommer förbjudas att operera i Qatar under överskådlig framtid," skrev talespersonen i ett e-mejl till Josimar. På frågan om varför de ingick ett partnerskap med Bayern München svarade samma person:

"Bayern München är en klubb som vi vill samarbeta med för att den symboliserar excellens och passion som korresponderar med våra mål för Qatar Airways. Att vår distinkta logo nu kommer ses på kragarna på klubbens ikoniska tröjor är något som gör oss väldigt stolta."

Qatar Airways är en av de stora sponsorerna till sommarens VM i Ryssland och en av sju officiella FIFA-partners. Konfronterade med Josimars upptäckter på Hamads internationella flygplats svarade FIFA:

"I överensstämmelse med våra principer för mänskliga rättigheter tar FIFA sitt ansvar gällande mänskliga rättigheter väldigt allvarligt. Brott mot arbetares rätt stämmer inte överens med våra värderingar. FIFA är proaktivt och utför grundliga utvärderingar innan vi ingår kommersiella avtal, detta för att minimera risken för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det här är första gången vi har konfronterats med specifika uttalanden gällande Hamads internationella flygplats, och vi kommer kontakta våra lokala och internationella partners för att kolla sanningshalten i dessa påståenden."

Managern hjälpte inte sig själv men mannen som styr, ägarna och spelarna i Manchester United måste vara med och dela på skulden

Mourinho v media: vägen som ledde fram till att han fick sparken från Manchester United - video.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 19 december, 2018:

 

 

Om du någonsin behövde veta vilken röra Manchester United har skapat av uppgiften att ersätta Sir Alex Ferguson, så kan vi kanske börja med tragikomedin att det fortfarande återstår 194 dagar innan sexårskontraktet som David Moyes fick går ut. Moyes överlevde nio månader och under den tiden såg han ut att ha åldrats 10 år.

 

 

Louis van Gaal gav Old Trafford två säsonger på drift. Och nu är även José Mourinho historia - med sina läppar tätt ihoptryckta har hans bankkonto enligt rapporterna vuxit med £15m (184,1m kr) i avgångsvederlag och han har väldigt offentligt visat upp sin utförsbacke där han demonstrerat att desto högre en man klättrar, desto mer av hans baksida ser du.

 

 

Det har verkligen inte varit enkelt att associera mannen som Ed Woodward, Uniteds exekutive vice ordförande, kallade in på sitt kontor precis efter klockan 9:00 i tisdags med pokalmaskinen som, under gladare tider, var känd som the Special One. Minns ni den killen? Mannen som pratade om gud som om de var gamla vänner. "Han måste tycka att jag är en fantastisk kille," sade Mourinho vid ett tillfälle. "Han måste tycka det, för annars hade han inte gett mig så mycket... han måste ha väldigt höga tankar om mig."

 

 

Inte många personer lyckas med den sortens amour propre. Men José gjorde det. Då, i alla fall, i dåtid.

 

 

Kanske, för att ge honom fördelen med tvivel, hade han varit den bästa mannen för att ersätta Ferguson 2013 istället för att ge honom ett restaureringsjobb 2016. United är en stor, skrämmande klubb som behövde en stor, skrämmande manager. Men något verkade förändras under Mourinhos år i Real Madrid, där konflikterna med spelare och journalister kändes ändlösa. Gnistan i Mourinhos öga saknades under hans andra sejour i Chelsea. För United tittade han tillbaka på oss med hårda, misstänksamma ögon. Det finns flera av oss som saknar den gamla Mourinho, som gillade den killen, som trodde att det kanske skulle fungera för honom på Old Trafford och som nu finner det lite deprimerande att en man som haft sådana framgångar kunde vara så sur och ouppfylld. Vart tog all den där fantastiska magin vägen?

 

 

Han ska inte ha all skuld och vi kan troligen alla föreställa oss vem Brian McClair menade när den f.d United-spelaren och tränaren på Twitter skrev att Mourinho "inte var den enda som borde lämna" klubben, vilket han adderade tre utropstecken till för extra effekt.

 

 

Efter allt så kan man fråga sig vad Mourinho, Van Gaal och Moyes alla har gemensamt från deras sejourer på Old Trafford? Ingen av dem har ett gott ord att säga om Woodward.

 

 

Ferguson sitter sällan bredvid Woodward och the Class of 92, som ser det som deras uppdrag att känna till vad som händer inne på Old Trafford, kan vara enormt avvisande, nästan hånfulla, mot Glazer-familjens första kontaktpunkt. Woodward bör anse sig själv som en turgubbe då Uniteds ägare har andra saker som prioritet - klubbens finansiella resultat, för att vara specifik - för om han enbart bedömdes utifrån fotbollsoperationen, ja då skulle han ha tur om han fick behålla sitt jobb. En nyligen släppt utgåva av Red News-fanzinet hade en framsida som summerade det hela ganska elegant, med hans ansikte lagt ovanpå en läckande hink ackompanjerat av orden: "Om det är trasigt - försök gärna att fixa det, eh?"

 

 

Men till sist och syvende har Mourinho knappt skuggan av ett ben att stå på. Hur kan han ha det när hans lag ligger 19 poäng bakom Liverpool i toppen av tabellen, med ett sämre defensivt facit än Crystal Palace och Huddersfield, samma målskillnad som Leicester och inga fler vinster än Watford, Bournemouth eller West Ham? United har, i deras nuvarande mask, förlorat deras aura, förförelsen av Old Trafford och ersatt det med något helt annat: en klump av glädjelösa matcher, utan någon tydlig plan och en grupp omotiverade spelare där vissa misslyckas med att förstå vad det borde betyda att få dra på sig den där berömda tröjan.

 

 

United har inte haft färre poäng vid den här tidpunkten av säsongen sedan året för Spike Island och Strangeways-kravallerna (1990). Självklart har Mourinho fått sparken. I vilken annan elitklubb som helst hade han skickats till giljotinen för länge sedan.

 

 

Om det finns förmildrande omständigheter så är det att Woodward gav honom en kontraktsförlängning vid starten på året, för att sedan underminera honom på transfermarknaden och på nytt när det gällde de två spelarna som managern hade börjat störa sig på. Ferguson sade en gång i tiden att så fort en spelare började utmana managerns auktoritet, då var det dags att säga hejdå till den spelaren. Men så var det inte under den här regimen.

 

 

När Mourinhos relation med Paul Pogba och Anthony Martial bröt ihop var det Woodward som bestämde att de var långsiktiga tillgångar som kunde vara kvar längre i klubben än managern och därför skulle de behållas.

 

 

Allt detta tar oss till Pogbas "sätt en rubrik på den här"-bild på Instagram, en bild där han ser väldigt nöjd ut, postad strax efter det att nyheten om Mourinhos uttåg offentliggjorts. Adidas säger att det var en oturlig tillfällighet men deras klient får kanske förstå att inte alla kommer att lyssna. Spelarmakt har infiltrerat och förorenat Old Trafford, i sina värsta former, ända sedan Ferguson lämnade och för tredje gången har det varit en signifikativ del i en manager som blivit av med sitt jobb.

 

 

Mourinho skulle även kunna argumentera för att United kanske inte skulle befinna sig i detta kaos - de har redan släppt in fler mål än de gjorde under hela den förra säsongen - om klubben hade plockat in en av mittbackarna som han hade siktat in sig på under sommaren. Men då Mourinho är Mourinho ignorerade han det faktum att han ville ersätta Victor Lindelöf och Eric Bailly, två av hans egna värvningar, och samma sak med mittfältaren som köptes för £52m (638,3m kr), Fred, som ibland inte ens får en plats i hans matchtrupp. Mourinho ville aldrig prata om de enorma summorna pengar han har spenderat. Han ville bara prata om de enorma summorna han ville spendera i tillägg.

 

 

Och helt ärligt så blev det tröttsamt. Mourinho klagade nyligen på att alla andra lag hade förbättrats förra sommaren - t.o.m Tottenham, sade han, trots det faktum att de inte köpte en enda spelare. Det var inte vettigt någonstans överhuvudtaget.

 

 

Men så har Mourinhos väg varit ända sedan han drog ut en handskriven lista vid sin första presskonferens för att krossa "lögnen" om att han inte tar fram akademispelare. De 55 spelarna han identifierade inkluderade Arjen Robben, som hade spelat mer än 100 matcher för Groningen och PSV Eindhoven, spelat 10 landskamper för Nederländerna och varit med i EM 2004 innan han gick till Mourinhos Chelsea. Flera andra hade gjort sina debuter på annat håll. En hade, och det var lite underhållande, inte ens spelat för Mourinho överhuvudtaget, 10 hade spelat mindre än 10 minuter och tre hade mäktat med en minut var. Det var Mourinhos första dag på kontoret och redan spann han på sanningen och dränkte klubben i hans låtsaslekar.

 

 

Kanske är det klarare nu varför Ferran Soriano, Manchester Citys vd, tidigare i Barcelona, en gång skrev att katalanerna avfärdade tanken på Mourinho som deras manager för att han "genererar mediakonflikter nästan permanent". Kanske minns du att Mourinhos lag åkte ut på straffar mot Derby i the Carabao Cup och sedan dess har han refererat till det som en oavgjord match. Eller den där gången när han klagade på att Manchester City hade en "träningsmatch" mot Southampton innan det senaste Manchester-derbyt, för att sedan hamna i ett 2-0 underläge efter 20 minuter vid deras eget besök till St Mary's (till sist slutade matchen 2-2). Det finns otaliga andra exempel.

 

 

Det drogs till sin spets på Anfield i söndags när det ihållande minnet var Marouane Fellainis skott som sänkte en publikvärd vid hörnflaggan, den lilla huvudskakningen från Ferguson på läktaren och "don't sack Mourinho"-läktarsången, fullproppad med ironi, från Liverpools publik.

 

 

Mourinho vann Ligacupen 2017 och Europa League - en låtsastrippel, om du vill, med tanke på att han insisterar på att räkna med the Community Shield - men ingen kommer ut i bra dager från hans år i Manchester. Inte han, inte Woodward och inte spelarna som, under de kommande dagarna och veckorna, förmodligen kommer berätta för oss att de alla stod bakom mannen som - om du har hört läktarsången - helt enkelt inte är speciell längre.

 

"Man Utd-spelarna kommer undan med mord" - Keane.

 

 

 

AV: BBC Fotboll, fredag 21 december 2018:

 

Manchester United-spelarna "kom undan med mord" och uppträdde "skamligt" mot sparkade managern Jose Mourinho, det säger den f.d kaptenen för de Röda djävlarna Roy Keane.

 

Keane sade att det var indikativt för moderna spelares uppträdande och att de är "väldigt svaga mänskliga varelser".

Mourinho fick sparken i tisdags varpå den f.d anfallaren Ole-Gunnar Solskjaer plockades in som tillfällig manager under återstoden av den här säsongen.

"Man skulle bli osams med dessa spelare," sade Keane till BBC Radio 5 live.

"Spelare som dyker upp överviktiga, inte tränar ordentligt och inte producerar... vissa har lagt ner arbetet och de spelarna ska skämmas.

"Jag är inte Mourinhos största fan, men jag kan inte tolerera fotbollsspelare som gömmer sig bakom agenter, deras kompisar i media - det är något av ett skämt."

Mourinho fick sparken efter två och ett halvt år som chef, detta då United ligger 19 poäng bakom Premier League-ledarna Liverpool.

Han ska enligt rapporter gång efter annan blivit osams med spelare, inklusive £89m-köpet (1,08 miljarder kr) Paul Pogba.

Den f.d irländska landslagsmittfältaren pratade med Adrian Chiles och tillade: "Spelarna kom undan med mord. De gömmer sig bakom managern. De har kastat honom under bussen."

 

Moderna spelare "gömmer sig bakom flickvännens hund"

Keane spenderade 13 säsonger på Old Trafford, vann sju Premier League-titlar, fyra FA-cuper och en Champions League.

47-åringen sade: "Jag var lite av den gamla skolan. Men jag skulle inte kalla det den gamla skolan, utan den bra skolan.

"Vad som än har hänt i klubben, när man går ut på planen - särskilt i en stor klubb som United - går man ut och ger sitt yttersta, inga ursäkter.

"Det här pratet om att dessa spelare är upprörda... det är inte bara i United, det är den moderna spelaren. De är inte bara svaga spelare, de är väldigt svaga mänskliga varelser. Man kan inte säga ett ord till dem.

"Spelare är snabba att gömma sig bakom sociala medier, deras bilar och deras flickvänners hundar, allihop.

"Jag hade en väldig tur med omklädningsrummet jag var i. Där fanns det bra män, bra ledare och karaktärer, men det är en bristvara i spelet nu.

"Det hade inte hänt i vårt omklädningsrum. Vi hade inte tolererat killar som inte gjorde sitt jobb."

 

"Ole tar tillbaka feel-good-faktorn"

Solskjaer har plockats tillbaka för återstoden av den här säsongen, tillsammans med Mike Phelan - som jobbade under den legendariske managern Sir Alex Ferguson - bredvid sig.

Sjätteplacerade United möter Cardiff på lördag (18:30 svensk tid), innan matcher mot Huddersfield, Bournemouth och Newcastle väntar.

Keane tror att Solskjaer kommer "passa bra".

"Det fina för Ole är att det handlar om att få med sig grabbarna och det inkluderar Pogba och oavsett vad som har hänt tidigare måste man gå vidare," sade han.

"Ole kommer ta tillbaka den där feel-good-faktorn, Mike Phelan tillbaka är en bra aktion, Ole kommer vara populär i klubben och jag tror att få tillbaka spelarna på sin sida kommer vara den enklaste delen av jobbet.

"De ville ha en förändring och det är lätt för Ole, man förväntar sig att han kommer vinna de kommande matcherna, försöka minska gapet till topplagen, gå långt i FA-cupen och försöka besegra Paris St-Germain [i Champions League].

"Det är en stor utmaning framöver, men kortsiktigt förväntar jag mig att spelarna kommer reagera och vinna de kommande matcherna som de bör vinna."

Keane tillade: "Feel-good-faktorn kommer komma tillbaka, men problemen finns fortfarande där när de ska spela större matcher under de kommande månaderna. Det är svårt att minska gapet till Liverpool och City.

"Men Ole vill få den första matchen ur vägen, få en seger under sitt bälte och tveklöst kommer många vara glada över att se honom tillbaka i klubben då han är en sådan trevlig kille."

 

Avskriver inte Mourinho än

Mourinho tog över i maj 2016 och ledde United till vinster i Ligacupen och Europa League under sin första säsong och förra säsongen slutade han tvåa i ligan.

"Det är otroligt hur snabba folk är att kritisera," sade Keane. "Man lyssnar på folk under den senaste veckan och alla säger att han har tappat det - det är en massa nonsens. Han vann åtminstone pokaler i United, hans CV är otroligt.

"Skriv inte av Mourinho än, jag hoppas han kommer tillbaka och gör bra ifrån sig."

När han pratade om United sedan Ferguson slutade 2013 tillade Keane: "Det är otroligt hur långt bakåt de har gått när det gäller prestationer jämfört med Manchester City och Liverpool.

"Alla visste att det skulle bli svårt när Ferguson lämnade, men de trodde inte för en sekund att de skulle hamna 19 poäng bakom City förra säsongen och ännu fler i år. Jag är chockad över hur långt bakåt de har gått."

Vad fan gör han? Det är lugnt, han ska se United senare idag. Det börjar bli allt vanligare att man måste ta till kopiösa mängder alkohol för att ta sig igenom Uniteds matcher nuförtiden. Inte helt olikt tiden då vår manager hette Louis van Gaalen och jag fick mina första gråa hår i kalufsen.

 

 

Liverpool v United

Innan jag börjar haspla om dagens match måste jag bara dela med mig av det här, från den 6:e november i år, det är ren och skär världsklass och jag lyfter på min imaginära hatt inför Röda stjärnan Belgrads fans innan deras match mot scouserna i i CL:

Jag har ställt in mig på det värsta inför dagens bortamatch mot scouserna. Då slipper man bli alltför besviken när det blir så. Det är inte omöjligt att de borrar upp ett nytt kollektivt rövhål på oss och sedan misshandlar oss tills vi kommer behöva bärhjälp ut från arenan. Men någonstans långt, långt bak i huvudet finns ett litet, litet hopp om att våra dönickar plötsligt ska hitta någon form av ryggrad, förvandlas till bröderna Salming och gå ut och tysta det alltid i media lika överdrivet hajpade Anfield. Jag trodde vi skulle bli överkörda mot Chelsea, det blev vi inte och vi kunde t o m ha vunnit den matchen. Förhoppningsvis har vi mer av det i tanken idag, men jag är oerhört tveksam.

Vad jag vet är att det skulle vara roligt att ha Sky Sports idag och följa matchen genom deras bevakning. Varför då?

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579558-roy-keane-i-studion-for-liverpool-v-manchester-united-i-super-sunday/

Jag tjatar ofta om att det var bättre förr och det vidhåller jag. Den moderna toppfotbollen har utvecklats till ett vidrigt monster som mer liknar någon form av cirkus än den arbetarsport det en gång var. Jag lovar er att United har varit dåliga förut, det verkar vara svårt för många att greppa, men det har vi. Skillnaden då var att man så gott som alltid kunde lita på att spelarna visade en stolthet över att få dra på sig United-tröjan och även om de var underlägsna motståndarna så var de alltid beredda att kriga stenhårt.

Det här kan också vara svårt att greppa, men det har funnits tider då Liverpool var riktigt bra. Det fanns t o m tider då de dominerade den engelska fotbollen och även gjorde väldigt bra ifrån sig i Europa. 70- och 80-talen var sådana tidsperioder och då ska det sägas att United verkligen spelade fotboll i deras skugga. Vi var ett oerhört populärt lag med massvis av fans, men man ska inte påstå att titlarna rasade in i pokalskåpet under den tiden. Men trots de stora skillnaderna i styrkeförhållandena så hade scouserna det väldigt svårt emot oss och det var många gånger vi tog heroiska segrar mot dessa bittra rivaler från andra änden av East Lancashire Road.

Inte minst i FA-cupen 1979.

Lördagen den 31:a mars 1979 var det nästan två månader kvar tills jag föddes. Då mötte United Liverpool i en FA-cupsemifinal på Citys arena Maine Road. Scouserna var föga förvånande favoriter att nå Wembley. Det här var ett av deras riktigt stora lag. Samma säsong vann de ligan och upprepade bedriften säsongen efter. Säsongen innan hade de dessutom vunnit Europacupen, managern hette Bob Paisley och laget kryllade av stora landslagsstjärnor, eller vad sägs om dessa namn, för att välja några stycken: Alan Hansen, Emlyn Hughes, Graeme Souness och Kenny Dalglish.

Hos United fanns det dock inte alltför mycket att jubla över. Den aktuella säsongen (1978-79) slutade vi nia i ligan, managern hette Dave Sexton och han har ett rykte om sig att vara den managern som spelat den tråkigaste fotbollen i Uniteds moderna historia. Det var 12 år sedan vi senast vunnit ligan och den närmaste framgången var FA-cuptriumfen två år tidigare, då vi besegrade just Liverpool i finalen.

Tillbaka till matchen på Maine Road där Dalglish tidigt (17:e minuten) gav scouserna ledningen, men redan i den 19:e minuten svarade den tandlöse Joe Jordan med en kvittering. När sedan Brian Greenhoff gav de Röda ledningen efter 56 minuter började United hoppas. Dessvärre höll det inte hela vägen och Hansen tog med sin sena kvittering (82:a minuten) det hela till omspel i Liverpool.

 

 

Höjdpunkter från Maine Road:

Redan den 4:e april var det dags för omspelsmatchen på Goodison Park. Den tänkte jag inte berätta så mycket om, utan istället låta er njuta av Red Issues rapport från matchen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579556-liverpool-v-man-united-1979/

Här kan ni se höjdpunkterna:

 

 

Fuskarna City

När tyska Der Spiegel kliver in och rapporterar om något, då vet man att det är på allvar och seriöst utfört. Att engelsk media i stor omfattning drar sig för att kritisera Citys ägare och deras väg till framgångar, det vet vi. Så nu fick de stå med mössan i hand och se på hur tyskarna fullständigt manglade de bittra blå med fyra briljanta artiklar.

Och snacka om att Citys "fans" stör sig på detta, det är oerhört underhållande att se dem vrida sig ur led för att försvara deras frälsare från Abu Dhabi. Jag skulle skratta ännu mer om det inte vore så förbannat tragiskt. De sjukt rika shejkerna försöker helt enkelt tvätta sina vidrigheter genom fotbollen och gällande regler inom spelet ses inte som något hinder, utan något man bara ska kringgå. Efter tyskarnas avslöjanden ska det bli oerhört intressant att se vad UEFA svarar med. Förmodligen ingenting. Det blir kanske lite böter (verkligen effektivt mot dessa fattiglappar) och ett hårt formulerat varningsbrev från ollonet Infantino.

Efter tyskarnas artiklar kom det även en annan intressant text om hur shejkerna använder arbetarsporten fotboll för att få ett bättre rykte i väst, klart läsvärt:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579555-vill-du-veta-hur-framgangsrikt-sportwashing-ar-da-ar-det-bara-att-ta-sig-en-titt-pa-manchester-city-fansen-som-agerar-cheerleaders-for-abu-dhabi/

Och här hittar ni alla fyra artiklarna från början av november från Der Spiegel:

 

Del 1:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579552-manchester-city-avslojade/

 

Del 2:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579548-manchester-city-avslojade/

Del 3:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579547-manchester-city-avslojade/

 

Del 4:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579544-manchester-city-avslojade/

 

 

Hur mycket ska man behöva stå ut med?

Igår kväll surfade jag ut på nätet för att läsa lite inför dagens match. Då möts jag först av detta:

 

 

Bara det fick mig att vilja krypa ner i bingen, dra täcket över huvudet, vakna några timmar senare och inse att allt bara var en dröm. Men nej då, det var alldeles sant. Vi accepterar med andra ord medelmåttighet och det här kan mycket väl vara en hälsning från Woodward till Mourinho gällande portugisens vilja att köpa en ny mittback i januari.

Smalling har alltså förlängt t o m juni 2022 och det finns en "möjlighet" att sedan förlänga det med ytterligare ett år. Det säger även en del om hur långt United sjunkit från fornstora dagar när man betänker att det här är Smallings nionde säsong (!) i klubben och nästa säsong har han rätt till en testimonial-match!

 

 

 

General Pogba och löjtnant Lingard

Som om det inte vore nog med nyheten om Smalling så såg jag även att det var Jesse Lingards födelsedag. Något som ollonet Pogba ville visa sina följare på sociala medier:

https://twitter.com/Devils_Latest/status/1073898659551563781

Jag vet inte var jag ska börja med den här skiten. Om ni inte visste det så fyllde alltså Lingard 26, utifrån hans agerande i videon hade jag gissat på att han var 12. Jag tycker riktigt illa om båda dessa clowner, tyvärr ser man även Rashford i videon, ok han skrattar bara med, men det kan inte vara nyttigt för honom att hänga med dessa pungpåsar. Jag vill ge anfallaren till slutet av säsongen och hoppas att han ska visa att han är mer än ett snabbt brinnande tomtebloss, men jag måste erkänna att hoppet börjar avta.

Tillbaka till Pogba och Lingard. Vilka kukhuvuden, de borde skämmas och inte vilja visa sina ansikten efter vad som har hänt på sistone, inte stoja runt som om vi toppade tabellen. De är en skam. Leverera på planen och jag kan tolerera nästan vilken nivå av sociala medier baserad idioti som helst. Jag kommer inte tycka om det, men jag kommer kunna hantera det. Men tills ni gör det råder jag er att hålla era korkade jävla danser och handskakningar privata!

 

 

EN TITT I BACKSPEGELN

 

 

Tittar här tillbaka på Uniteds senaste insatser ute på planen...

 

 

Fuskarna (B), förlust 3-1, 11/11

Innan matchen pratade de som högtidlighöll minnet av alla som dött för England i krig om att: "Fasorna från första världskriget får aldrig glömmas bort." Det är ingen risk, efter att ha sett vår insats i derbyt kändes det som att jag hade varit med nere i skyttegravarna.

 

 

Jag förstår att man ska vara allvarlig kring dessa ceremonier o.s.v., men den där trumpetaren de släppte in för att blåsa fanfar lät som mitt rövhål efter de 10 pintsen Guinness som runnit ner kvällen innan, han måste ha varit ännu mer tondöv än vad jag är, vilket i sig är en prestation.

Men jäklar vilket gap det är mellan de här två lagen alltså. Vi är så långt bakom dem att det nästan är skrämmande. Sen vet jag hur de har samlat ihop det här laget och vilken skithög till klubb de är, men jag konstaterar ändå att avståndet i kvalitet numera är gigantiskt. Vi är skitdåliga och genomsnittliga (förutom DDG) och de är väldigt bra. Det såg alla med en fungerande syn i den här matchen.

När domaren till sist blåste av matchen kändes det som att vi åkt på en riktigt rejäl överkörning. Och just då kom jag på att Kevin De Bruyne inte ens spelade för dem i det här derbyt...

När vi ändå är inne på smärtsamma konstateranden kan vi ju även ta oss en titt på vad fan det var som faktiskt hände:

- Vi fullbordade fem (5!) passningar under de första 12 minuterna (hann även ge bort bollen sex gånger), vilket kulminerade i att City nätade på ett inlägg från vänster (den sidan där Lingard skulle visa sin defensiva skicklighet genom att hjälpa Young). Trots att United hade åtta utespelare i boxen och City endast tre så var det bara tre spelare som rörde bollen i det anfallet, samtliga var klädda i blått. 1-0.

- Sista 10 minuterna: City fullbordade ungefär 259 passningar utan att en enda United-spelare kom ens i närheten av dem. Det kulminerade i att deras centrala mittfältare blev omarkerad i boxen, där han inte ens behövde göra sig fri från vår antagna defensiva centrala mittfältare, innan han satte dit bollen bakom De Gea.

- Antingen är taktiken skit, spelarna skit, eller båda!

Jag tjatar gång efter annan om bristen på tuffhet och stolthet i det här laget. Man kan vara sämre än andra lag, men när man drar på sig Uniteds tröja så ska man tamejfan kriga till sista bloddroppen där ute, varje match! Det här är förmodligen anledningen till att jag saknar Roy Keane så in i helvete mycket. Det här var för fan Manchester-derbyt och det fanns noll stridsvilja från våra dönickar. Det här är det mjukaste och mest patetiska United-laget jag kan minnas att jag har skådat under mina 30 år som Röd.

Att Mata snackade med Sterling på slutet summerade det hela. Jag ser inte vad problemet är att han tramsar runt sådär: hur är det bristande respekt? Jag skulle vilja att våra spelare drev med Citys om de kunde, och den enda anledningen att City kunde göra det var att våra skithus inte kan sätta in tacklingar som stoppar det. Om Mata och hans lagkamrater brydde sig minsta lilla hade Sterling rullat runt i smärtor och inte kunnat resa sig själv.

Jag skulle älska att få reda på vad våra spelare tränas i under veckorna mellan matcherna. Träbearbetning kanske, eller isskulptering. Vad det än är har det i alla fall ingenting med skickligheten och tekniken som krävs för att spela fotboll att göra. Vi har professionella spelare som har varit i klubben i ett årtionde och inte kan slå en passning på tio meter till rätt adress, med varken vänster eller höger fot, trots att man antar att de spenderat varje dag i deras liv med att träna på det. Jag är inte ens säker på att det är möjligt, men tydligen så är det det.

EXKLUSIVA BILDER FRÅN UNITEDS TRÄNING! VIKTIGT ATT KOMMA IN I BOXEN SNABBT!

   

 

Crystal Palace (H), 0-0, 24/11

Det är verkligen en prestation att ha spenderat de pengarna vi har hostat upp och ändå vara såhär skitdåliga. Om man tar ett steg tillbaka och bara tittar på vad som sker framför ögonen så är det bara så jävla medelmåttigt på varenda position (DDG ej medräknad här heller). Mest noterbart är den totala bristen på ansträngning och intensitet. Vi är ingenting, bara en massa tråkig, seg och osammanhängande skit. Och det värsta av allt är att det inte ens är överraskande längre, det här är vad United är nuförtiden.

Det här var fjärde gången på nio hemmamatcher som vi inte har gjort något mål. Bara det borde vara tillräckligt för skithuset Woodward att börja fundera, men icke...

 

Young Boys (H), 1-0, 27/11

Snacka om övertygande vinst mot den europeiska jätten Young Boys från Schweiz! Efter att totalt ha manglat och kört över detta stjärnfyllda lag kliver giganten Fellaini på övertid in och avgör det hela med ett (inte) korrekt mål som säkrar Uniteds plats i vårens CL-åttondelsfinaler.

Southampton (B) 2-2, 1/12

 

 

 

Ja, enda sättet att se oss nuförtiden är med kopiösa mängder alkohol, jag tackar gud och Belgien för Duvel!

 

 

 

Ni ser ju själva bilderna här ovanför på Scott McTominay och hans position vid deras frispark som de nätade på. Kan någon helt ärligt ge en vettig förklaring till detta? Jag har inte känt mig såhär förvirrad sedan Phil Jones tog våra hörnor mot QPR.

 

Efter den här matchen kom det fram nya detaljer kring hur United förbereder sig inför våra hemmamatcher. Som ni vet bor vi ju kvällen innan match på the Lowry-hotellet och det här gänget primadonnor har en ny rutin under dessa kvällar: De får besök av en frisör som fixar med spelarnas frisyrer! Vilken jävla fars, man hoppas ju att det är ett riktig dåligt skämt! Kan ni föreställa er Keane eller Stam beställa en extra trimning av rakningen kvällen innan match på spelarhotellet? Och av någon outgrundlig anledning kan jag se Pogba och Lingard vara drivande i detta. 

 

Arsenal (H) 2-2 5/12

Efter den här matchen hade vi spelat 15 ligamatcher och låg 18 poäng bakom City. Vår målskillnad: -1, Citys: +38...

 

Om man bortser från det horribla försvarsspelet (från båda lagen) var det en hyfsad atmosfär på plats och helt ok kvällsunderhållning. Jag somnade inte till en enda gång under matchen, vilket är en stor förbättring.

 

Med tanke på våra många bedrövliga insatser och att Emery fått lite fart på Arsenal så var jag övertygad om att vi skulle förlora ganska klart innan avspark.

Deras lag är helt klart ett pågående projekt och deras förbättringar den här säsongen finns där för alla att se. Men jag blev förvånad över hur begränsade de var.

Emery prioriterar helt klart att hålla i bollen men flera gånger förväntade jag mig att någon skulle utmana vårt "försvar" bara för att få se hur de passade sig hemåt istället för att någon riskerade en passning till någon som sprang in bakom (för det fanns inga som sprang), eller någon som utmanade sin ytterback. Det är som en mer förfinad version av Van Gaalens poänglösa taktik att hålla i bollen. Någon gång ibland kan man ju visa lite cojones och riskera att bli av med läderkulan.

 

Självklart kommer de sällan att ställas mot lag som spelar med ett sjumannaförsvar, men om de klättrar uppåt i tabellen måste de addera lite rejäl skicklighet och kvalitet om de någonsin ska bli ett titelhot igen, detta då det står klart att de inte har någon plan B ens när de möter ett dåligt lag som försvarar sig med många spelare.

 

 

 

Fulham (H) vinst 4-1, 8/12

Med tanke på skiten vi så ofta serveras av United nuförtiden så var det här en välbehövlig paus i all analsås Mourinho och co häller över oss Röda. Vi fick se fyra (4!) United-mål och några var riktigt högoktaniga. Ja, Fulham är pissdåliga, men det brukar inte hindra oss från att spela 0-0 eller stinka till oss en 1-0 seger.

Det lilla vi har fått se av Diogo Dalot har jag gillat. Uppenbarligen gillar han att bomba framåt längs sin kant så fort han får chansen, det ger ett bra understöd och hot i offensiven. Men jag är säker på att det kommer drillas ur honom på Carrington under de kommande veckorna.

Vidare sa Mourinho att Fred inte kan spela för att vårt försvar är så värdelöst, biten om försvaret håller jag absolut med om, men jag insåg inte att den policyn även gäller mot totala skitlag som Fulham! När fan funderar han på att använda sin nya £50m (femtio miljoner!) mittfältare då, mot det förbannade Reading i cupen eller?

Intressant att notera att vårt spel flöt på snabbare utan den där fransmannen som blev världsmästare i somras...

 

 

 

Valencia (B), förlust 2-1, 12/12

Wow, jag vet att det "bara" var Fulham sist, men det brukar inte spela någon roll när det gäller dagens United. Men jag var ärligt talat lite glad efter vår 4-1 vinst mot Londonklubben. Inte så att jag trodde att det var vändpunkten vi alla väntat på och att vi nu ska börja jaga titeln, haha, långt därifrån! Men jag var i alla fall glad över det vi fick se.

Men mot Valencia var det tillbaka till det gamla vanliga igen och det var fler än en gång som jag fick kämpa ordentligt för att ens hålla mig vaken.

Visst, vi har gått vidare från gruppspelet, något jag inte trodde vi var kapabla till när lottningen genomfördes. Och det är alltid kul att se fram emot slutspelsmatcher i Champions League. Men nuförtiden gör man det med en viss tvekan, för risken finns ju att vi stöter på någon gigant och utsätts för risken att få visa övriga världen exakt hur långt ner på fotbollens elitskala vi har sjunkit.

Jag tycker det är en självklarhet att United ska gå in till varje match med inställningen att försöka vinna. Så är det inte längre, det är jag smärtsamt medveten om, men vilken himla skillnad det hade blivit om vi hade vunnit i Spanien.

Ett sätt att uttrycka det hela på är såhär:

Så, José, om du kan besegra laget som ligger på 15:e plats i Spanien, kommer du att belönas med en lottning mot något av dessa lag:

 

Atlético Madrid, Schalke 04, Ajax, Lyon eller Roma,

istället för:

 

Borussia Dortmund, Barcelona, PSG, Porto, Bayern München eller Real Madrid.

Tror du att du kan fixa det?

Att se Romelu Lukaku "spela fotboll" den här säsongen har nästan blivit rent komiskt. Här kan ni skåda hans bollberöringar mot Valencia igen (om ni klarar av det):

 

https://twitter.com/Casper_VB/status/1072983337495605248?s=19

AV: Skysports.com, senast uppdaterad: 13/12/18, 15:53:

   

Roy Keane kommer sitta med i Sky Sports-studion under Super Sunday.

 

 

 

Roy Keane kommer sitta i Sky Sports studio under Super Sunday då hans f.d lag Manchester United åker till Anfield.

 

Keane har spelat den här matchen 21 gånger för United, vunnit nio och förlorat sju och nu kommer han sitta med och ge sin syn på rivaliteten.

Under Keanes år i klubben kämpade de ofta om titeln, men nu åker United till Liverpool för att desperat försöka hålla kontakten med de fyra första, detta medan Jurgen Klopps lag kämpar för deras första titel i högsta divisionen sedan 1990.

 

Keane kommer få sällskap av Graeme Souness och Jamie Carragher i studion, medan Gary Neville är bisittare i kommentatorsbåset under Super Sunday.

Panelen kommer även diskutera den tidiga söndagsmatchen där Arsenal reser till Southampton, även den live på Sky Sports Premier League.

FRÅN RED ISSUE, nr 62, julnumret 2002:

 

 

LIVERPOOL, 1979 OMSPEL I FA-CUPENS SEMIFINAL, GOODISON PARK

 

 

Följer nu upp förra månadens artikel om den olyckliga berättelsen om scouserna på Maine Road, detta då United begav sig till Merseyside med bävan inför massakern som troligen skulle bli av, få neutrala gav dem ens en glimt av hopp att överleva. Men vid sidan av planen såg the Red Army sina chanser som mer än goda...

 

 

Otroligt nog spelades omspelsmatchen följande onsdag, blott fyra dagar senare. Med en prestation i logistik som dagens högteknologiska biljettkontor skulle få svårt att matcha serverades och fixades över tjugotusen biljetter på i princip nolltid. Biljetter var inte svåra att få tag i, helt enkelt för att många straight-goers* inte var sugna på att åka med tanke på scousernas rykte om att sikta in sig på icke-stridande.

 *Straight-goers:Supporter som inte var ute efter att slåss eller som skulle betecknas som en slagskämpe.

 

 

Precis som du kan föreställa dig, efter scenerna i helgen var alla laddade för detta och intentionen var tydlig: Vi ska åka dit och göra ett ordentligt jobb. Med halva Goodison Park (kapacitet på runt femtiotusen under dessa himmelska dagar innan Taylors uppgörelse) reste många Röda i bilar, bussar och en hel flotta av specials*. De som var mer äventyrliga planerade att ta tåget till Lime Street.

 * Specials:Framförallt tåg, men även bussar, som klubbarna chartrade för att ta fansen till bortamatcherna i England, väldigt vanligt på 1970- och 1980-talet, finns knappt nu längre.

 

 

Jag kom inte till stationen i tid för att åka med grabbarna på det tåget, därför fick jag arrangera resan på ett annat sätt och fick inte bevittna firmans äventyr på plats innan matchen. Räcker att säga att vi gjorde ett mycket bättre jobb än vad de hade gjort. På tåget, klev av vid Lime Street och letade efter bråk, ville ha det, fick det och bjöd på en bra uppvisning. Motståndet bestod inte enbart av Liverpool heller, detta då varje scouser, av vilken nyans han nu tillhörde, som aspirerade på att vara någon slags rackare var ute, så det fanns ett visst motstånd.

 

 

Tågen var längre på den här tiden och fina femtonhundra Röda anlände till Lime Street på direkt efterföljande tåg med endast en tanke i deras huvuden. Med tanke på vad som hade hänt på lördagen, fanns det ingen benägenhet att gå ut och dricka men pressbevakningen hade varit så hysterisk att polisnärvaron var ganska kraftig, och efter ett tag samlades United ihop och marscherades uppför Scotland Road mot arenan.

 

 

Trots det ökade antalet poliser påminde det på många sätt om eskorten till Maine Road. En incident långt fram drog till sig polisens uppmärksamhet vilket tillät aktioner där bak och så vidare. Den största skillnaden var såklart att United var riktigt sugna på det här och utnyttjade även tillfällena att bryta sig ur eskorten och ge sig på scouserna. Och det fanns många att välja på då det var ett liknande antal hemmasupportrar som från lördagens match. Så det blev varierande nivåer av händelser hela vägen från centrum till arenan men från alla vittnesmål hamnade United aldrig under någon riktig press. Vid arenan höll polisen vad som nu var omkring tvåtusen Röda mot the Park End under kanske en timme. Beröm till scouserna, för de gjorde seriösa försök att bryta sig igenom och ta för sig, men allt var för tajt kontrollerat och inget allvarligt hände.

 

 

Sedan plockade polisen in Uniteds specials, men även det var alltför välorganiserat. De hade stoppat tågen vid Edge Hill och sedan bussat dem från stationen. Dessa bussar attackerades snart nog, men många ombord var galningar som klev av och tog för sig. Den här nya situationen förvånade polisen och då de agerade för att kväsa det nya utbrottet, tunnade det ut antalet av de som befann sig vid the Park End. Detta gjorde att Uniteds riktiga mobb tog sig ut på gatorna runt Goodison. Nu uppstod ett rejält blodbad, scousers jagades på gatorna vid the Main Stand och överallt small det. Under en halvtimme fanns det ingenting som ens liknade poliskontroll gällande situationen och ett rejält vansinne pågick. Tro inte att det bara var enkelriktat, så var inte alls fallet. Det viktiga var att det drog igång ordentligt. Det gjorde det inte i Manchester; det var bara en enkelriktad flodvåg.

 

 

Ett allvarligt blodbad

Till sist fick polisen ordning på saker och ting och backade United runt till deras vändkors och började kasta in dem vilket ledde till slutet på det kapitlet. Men er ödmjuka berättare inledde precis en intressant kväll i slummen.

 

 

Av anledningar som jag inte kommer gå in på hade jag och min kompis inte lyckats ta oss in till stan i tid för att hinna med de andra på tåget, och efter lite panik fick vi lift med tre grabbar vi kände som var riktiga och hyggliga halsduksbärande United-fans. Såhär i efterhand är det bara att konstatera att vi inte kunde ha parkerat på ett värre ställe, men vi lämnade bilen på den stora parkeringen bakom Anfield. Uniteds bussar var den kvällen dubbelparkerade hela vägen därifrån till trafikljusen nära framsidan av Goodison Park. Några av bussarna hade åkt på alla möjliga sorters skador, sönderslagna rutor och liknande saker, och många Röda hade attackerats enligt scouse-traditionen.

 

 

Vi anlände sent, parkerade klockan tjugo i åtta. När vi klev ur bilen kunde vi höra publiken vråla. När vi gick ner till arenan stoppade en snut oss. "Lyssna grabbar, jag försöker inte säga åt er vad ni ska göra, men när ni kommer ner dit är det runt femhundra scousers utanför utan en enda biljett. De drar bara omkring på gatorna och jag ser på de där halsdukarna vilka ni hejar på och det är bara ett litet råd: Ta av er dem."

 

 

De bestämde sig för att ta av sig dem, detta då han inte sade det för att verka märkvärdig. Vi kom fram till trafikljusen där man kommer fram till den tvåfiliga vägen när en kille kom ut ur grinden från parken och körde den vanliga scouse-grejen. "You got the time mate?" Man gör en del galna saker när man är arton och jag erbjuder ingen förklaring för vad som i efterhand inte var den smartaste aktionen. Vi borde ha fortsatt och tänkt på vad bängen hade sagt om de hundratals scouserna, men nej. "Jag försöker inte vara lustig, men om du vill veta om vi är Man United, så är vi det." PANG. Med en rejäl smäll hade jag sänkt honom. Det var ingen populär aktion bland mina följeslagare. Han slog i backen som en säck potatis, och en annan ung scouser kom flygande ut ur mörkret bara för att få ta emot en skallning och därefter sjunka ihop.

 

 

Den första grabben var tillbaka uppe på fötterna nu utan någon som helst skräck i ansiktet. Han var helt klart sugen på att ta för sig och jag minns orden än idag som om det skedde igår. Tjock scouse-accent: "You fuckin' blew it." Jag kan se rocken han hade på sig och allt. Sedan skriker han "There's five fucking Mancs here" och ut ur den parken kommer närmare femtio stycken flygande genom grinden, de såg ut som en skock blodhundar. Jag minns att en av oss sade "Oh my God we're gonna die."

 

 

Det är fem fucking Mancs här

Vi delade upp oss och sprang. De tre straights stack åt ett håll, min polare och jag åt ett annat. Det är otroligt hur rädsla kan ge dig vingar för jag svär på att det inte går att klättra över staketet han nästan hoppade över på ett försök. Det finns fortfarande där i början av Bullens Road och jag svär på att om jag tog med dig för att titta på det så hade du satt dina livsbesparingar på att det skulle vara omöjligt att klättra över. Han landade bland alla tv-teamen som skulle bevaka höjdpunkterna. Så där var jag, ensam med gud vet hur många scousers som jagade mig, jag hörde skrik framför mig och såg ungar som flög ut ur mörkret för att ge sig på mig. Jag slog ner en och sprang bokstavligt talat över en annan och det var ingen bra situation. Efter en stund av detta slutade det med att jag klättrade över en mur och gömde mig i en trädgård vid ett hus bakom The Stanley-puben. Jag kunde höra dem jaga runt och leta efter mig, jag funderade på om någon i lokalbefolkningen såg mig genom något fönster och skulle vara Manc-vänlig eller om de skulle avslöja mig.

 

 

De hittade mig inte, trots att de gick förbi på andra sidan muren och till sist dog det ut. Men tiden hade runnit iväg och jag var orolig att de hade stängt vändkorsen. Det sista jag ville var att missa matchen. Försnacket hade varit massivt. Alla avskrev United. Det här var det storslagna Liverpool-laget; om vi hade haft en chans så var det i Manchester; att vi släppte tillbaka dem in på Maine Road hade förseglat vårt öde etc etc. När jag gick tillbaka till arenan stötte jag såklart på en av de straight going grabbarna, så vi gick tillsammans mot Bullens Road. Efter att ha gått en bit fick vi syn på samma grabbar igen, de stod och hängde efter vägen. De skrek han är där, han är där och jag visste att de menade mig och inte han för det var jag som hade sårat några av dem, så alla kom farande mot oss. Turligt nog stod en snut i hörnet och vi gjorde det enda vettiga och kastade oss in rakt bakom honom.

 

 

Det fanns ingenting annat att göra. Händiga gossar eller inte, odds på 25-1 är till för den här världens Bruce Lees och det kom dessutom fler hela tiden. Den här skocken med Mickeys* hotade faktiskt den här polisen, "flytta på dig eller du åker också på stryk". I ett av dessa himlasända ögonblick valde kavalleriet precis det ögonblicket för att komma runt hörnet och rädda oss i form av ett par ridande polismän. De läste av situationen och fick scouserna att backa en bit. Mobben växte hela tiden men det var inte långt kvar till vändkorsen, så de instruerade oss att huka oss så långt ner under hästarna som möjligt och sen skapade de en väg igenom för oss. Så vi gick där med en häst på var sida om oss medan mobben med scousers försökte dra ut oss. Vi var rejält utsatta där, men vi höll oss lugna och fick känna tillfredsställelse när jag armbågade en som försökte dra ut mig tillbaka från vändkorset.

 

 

Alla tog sig in till matchen på ett eller annat sätt

Så efter de längsta tio minuterna i mitt liv var jag på matchen. Några där inne var utrustade med en pint (en annan relik från de fina dagarna) att ta med sig upp på ståplatsläktarna. Alla tog sig in till matchen på ett eller annat sätt. Vidare ut på läktarna och det var dags att suga i sig en fantastisk atmosfär. Den var t.o.m bättre än den på Maine Road. Det kan ha varit så för att det här var en kvällsmatch, med hela strålkastareffekten. Liverpool spelade i den där helgula ansamlingen, medan vi bar det alltid lika klassiska vita adidas-bortastället med tre ränder på. Kontrasten var perfekt mot planen; det såg helt enkelt klockrent ut. Sätt det på en arena innan Taylors dom med ståplatsläktare och det rockade. Jag måste säga att under åttio minuter av den matchen pulveriserade Liverpool oss. De fullständigt misshandlade oss över hela planen, men välsigna Gary Bailey, han spelade en av sitt livs bästa matcher. Ingenting, ingenting alls skulle gå förbi honom den kvällen. Men det kändes inte så då, för i och med varje chans kändes det som att Liverpool måste göra mål.

 

 

Med tio minuter kvar att spela drog Gary Bailey iväg bollen framåt. Joe Jordan fick huvudet på den och skarvade den vidare till Mickey Thomas. Man kunde se det hända i slow motion. Det var självklart vart Mickey Thomas skulle göra av bollen och av någon anledning hade inte Liverpool Jimmy Greenhoff markerad. Bollen lyftes in och studsade en gång innan den hamnade perfekt för Greenhoff att nicka in som om det hade mätts på centimetern.

   

 

 

 

Jag hade sett oss vinna Cupfinalen '77, jag hade sett oss vinna andra massiva matcher men ingenting, ingenting i hela min United-upplevelse, inklusive Barca '99, kan jämföras med jublet hos United-fansen när den bollen gick in. Alla bara exploderade. Det var så högt att hörseln inte riktigt förstod vad som hände. Det är något som förmodligen aldrig kommer få ses eller höras på en fotbollsmatch igen. Laget kastade ut sina tröjor i folkmassan efter matchen; det var ett av de bästa United-ögonblicken någonsin. Slutet på finalen passade inte ihop med vad som hade hänt innan den.

 

 

Hursomhelst, matchen vunnen och nu handlade det om att kliva tillbaka ut i kvällen. Så fort man kände den kalla kvällsluften kunde man höra ljudet av trubbel då Manc straight goers plockades både högt och lågt. Firman hade utsett ena änden av Bullens Road som samlingspunkt och runt tusen personer samlades där riktigt fort. Det var en ständig ström av nytillkomna på sidorna då vi koncentrerade våra styrkor, men hela tiden förstärktes United.

 

 

Så fort det såg ut som om alla som skulle vara där var på plats rörde sig firman tillbaka ner mot Scotty Road och in mot centrala Liverpool. Det hände konstant något i ytterkanterna då små firmor med scousers dök upp från parken och från sidogatorna. Men inga av dessa överfall utvecklades till någon utdragen kontakt, trots att det måste ha funnits ett par tusen scousers i närheten av Uniteds huvudsakliga mobb. Det var helt briljant. Det var kväll, minimalt med poliser, en firma som inte viker sig för någon, scousers att plocka. Det fanns en underliggande fara för att bli knivstucken, men då var du tvungen att ha otur. Några grabbar fick sina rockar sönderskurna, men det uppstod inga riktiga skador.

 

 

Längre in i stan, och det var dags för den andra sinnessjuka aktionen den kvällen. Efter att ha rest med de andra grabbarna i bilen på vägen dit var jag tvungen att gå och kolla till dem. Jag visste att den bilparkeringen skulle vara en måltavla för en mobb scousers som inte gillade tanken på seriöst motstånd. Inte för att jag skulle kunna hålla tillbaka tidvattenvågen ensam, men vi var där tillsammans. Så jag sa till mina polare att jag var tvungen att gå tillbaka, och flera av dem varnade att jag tog en enorm risk genom att gå tillbaka på egen hand. De infödda var på alla sidor nu, så det spelade ingen roll från vilket håll jag gled ut ur firman, jag skulle få gå genom några scousers ändå. Men regler är regler. Bara några sekunder efter att jag hade glidit in på en sidogata steg jublet bakom mig och det drog till sig uppmärksamheten. Ska även nämna att United komfortabelt höll ihop hela vägen in till stan och sedan vidare runt Lime Street.

 

 

Jag tog mig försiktigt fram och runt ett kvarter och kom ut på den stora vägen mot jättevågen. Det var bara scousers nu men jag kan bara anta att jag i deras ögon gick fel väg för att kunna vara en Manc. Så jag kom till arenan utan några problem . Då jag gick förbi kyrkogården sprang jag in i grabben som hade gått in med mig under polishästarna. Han såg riktigt orolig ut. "Är du ok?" "Du skulle inte tro det. Det har varit ett fucking blodbad längre upp på gatan, kan du höra det?" Absolut, man kunde höra vrålen, men därifrån lät det som de kom ganska långt bort ifrån. "Jag har just gått upp till den där bilparkeringen och man kan inte ens komma i närheten av den. Det måste vara femhundra scousers där som ger sig på allt och alla, de har t.o.m smashat sönder några bilar till småbitar. Det bästa är att det nästan inte finns någon polis där då alla har följt efter mobben in mot centrum."

 

 

Det var som om någon hade ringt i klockan. Rond ett

Men vi hade inget val. Det var antingen gå till bilparkeringen eller stanna i Liverpool, vilket inte var något alternativ ens i de bästa av tider. När vi närmade oss bilparkeringen stod det dussintals scousers och kollade av alla som gick förbi. En av dem såg oss, vi såg honom ge oss fiendeblicken. Vi visste att de skulle kliva ut framför oss men vi fortsatte gå, precis som dem. "Jag behöver inte ens fråga er Mancs om ni är United." De var en skrämmande grupp, det måste sägas.

 

 

En av dem, som inte såg ut att vara äldre än arton, hade inga framtänder och såg ut att ha slagits till döden sedan tidig barndom. Det såg inte bra ut, men det fanns en ljuspunkt. Den där sjysta grabben som jag var med var inte intresserad av aggrot, han var ett fotbollsfan. Han var även en hård amatörboxare. Han var lite äldre än mig och alla dessa grabbar. En stöddig Mickey* tog tag i hans jacka och drog ner dragkedjan, vilket avslöjade hans undangömda randiga halsduk. Han tittade på mig och det var som om någon precis hade ringt i gonggongen. Rond ett. Pang. Killen som först klev ut ligger ner, helt knockad. I samma rörelse som den första sänktes med en höger sänks det tandlösa djuret med en vänsterkrok. Ren kvalitet. Han gick också i backen.

 

 

Vi fnittrade trots svårigheterna i situationen för det var två bländande smällar. Sen kom resten och vi hörde någon skrika "De är Mancs". Vår enda tanke var att ta oss in i parken. Det var kanske inget ställe man ville fastna på, men där har man åtminstone chansen att skaka av sig dem. Vi delade upp oss och allt jag kunde höra i mörkret var skriken då de letade, än en gång förgäves. Jag kunde även höra vad som pågick vid den där bilparkeringen några hundra meter bort och det lät inte bra.

 

 

Jag gjorde mig av med de alla och hamnade stående mot en mur. Om jag hade varit på andra sidan hade jag tittat på Anfield. Jag var andfådd. Någon minut senare dök en kille i 35-årsåldern upp, och han var enorm. 6'4" (193 cm) eller något. På bred scouse-dialekt säger han "Hallå där kompis, är du ok?" "Kolla, jag ska vara ärlig mot dig, jag har ingen ork kvar i mig. Om du ska klappa till mig, så klappa till mig bara." "Vad snackar du om?" "Men du är ju en scouser." "Jag har bara kommit ut för att kila ner till spritbutiken, jag är inte intresserad av fotboll." Jag återberättade kvällens händelser och i ett av de mer surrealistiska ögonblicken i min fotbollsexistens slutade det med att jag eskorterades till bilparkeringen av en vänlig jätte som var scouser. Hur galet är inte det?

 

 

Vid slutet av bilparkeringen skickade jag iväg honom, för då var han verkligen mitt i eldlinjen. Blodbadet pågår fortfarande. Precis när vi kom dit hoppade en kille upp på en bils motorhuv och skrek så högt han bara kunde: "Stationen, stationen, alla tar sig till stationen."

 

 

Så ena minuten är det femhundra som jagar eftersläntrare, nästa minut är bara en scen av total förstörelse. Ambulanser, sönderslagna bilar, fans som får vård och jag menar sjysta riktiga United-fans, inte galningar, eller huliganer. Vi hade tur, bilen vi reste dit i var inte skadad. Då jag stod där och letade efter mina kompanjoner rullade min polare ut från under bilen, där hade han spenderat en halvtimme till ett ljudspår av skrik och sönderslagna fönster.

 

 

Då faran flyttat sig var det otroligt hur snabbt folk dök upp och varifrån de kom. Vi hoppade alla in i bilen och mot allt förnuft körde vi in mot stan för att se hur det gick för firman. Vi körde förbi firman med scousers som hade terroriserat bilparkeringen och för att ha lite kul stannade vi precis framför dem med motorn igång och gav de ett stort "kom igen då" innan vi kastade oss in i bilen och lämnade en ursinnig mobb bakom oss.

 

 

Jobbet utfört, tillbaka till bilen och åka hem

Vi parkerade bakom the Adelphi och smög över till Lime Street för att se vad som hade hänt. United var fortfarande där. Några hade fått sig ett par smällar, men det var inte konstigt, vi hade tagit oss an Liverpools drägg och vandrat som vi ville genom deras stad. Ingen elegans tappad, ingen ära förlorad. Jobbet gjort, det var dags att gå tillbaka till bilen och åka hem. Det var inte förrän på vägen tillbaka som det sjönk in vilket enormt resultat det var, att slå ut det Liverpool-laget ur en semifinal. T.o.m idag, när jag ser det på video, att se den där bollen hamna i nätet och the Park End explodera, det var kolossalt. Det är synd, men dessa dagar kommer aldrig att komma igen.