Inskickat av Talkative den 5 april, 2016 - 12:36 (www.afinelung.com):

Efter att ha upplevt all den senaste oenigheten hos FC United så ser det sorgligt nog, för mig, alltmer ut som att istället för att tjäna som en inspiration för fotbollsfans som är trötta på att känna sig maktlösa i storföretagens moderna fotbollsvärld, så kommer arvet av detta Mancunian äventyr präglas av en djup besvikelse och ett misslyckande, och det hade varit helt möjligt att undvika. Vi har gjort en hel del rätt på resan, och jag ångrar inte att jag tog det magvridande beslutet att göra det vi gjorde 2005, men jag ångrar att jag inte var tillräckligt vettig för att se vad som hände mycket senare.

Den största faktorn i problemen på senare har varit oförmågan hos de som bestämmer hos FC att klara av det fundamentala testet för vilken organisation som helst som representerar folkets sociala, kulturella eller politiska aspirationer: hur man hanterar olika oliktänkande röster, och det är i den här detaljen som bestens natur är mest synlig. FC visar upp klassiska pseudovänster tendenser, hyllar ideal som låter socialistiska samtidigt som de bäddar in sig själva i en social och ekonomisk miljö som förlitar sig på smulorna de får ta mot från samma kapitalistiska herrar de skenbart är emot. Varför erbjuder de dessa smulor i form av ekonomiska medel? För de vet att det här lagret av borgerliga karriärister är för rädda att förlora sin privilegierade position för att leda någon riktig, meningsfull förändring.

Hur detta har manifisterat sig i FC United är till stora delar på samma sätt som i ett antal f.d radikala organisationer genom åren. De i toppen är väldigt Corbyn-bekväma när de möter andra åsikter från deras höger, när någon rasist, homofob eller någon som vill ha en mer öppen högerpräglad riktning, höjer sina röster. Det är lätt att hantera för det ger de chansen att inta en hög position som de socialistiska fanbärare de och deras blandade följeslagare vill tro att de är. De argumenterar t.o.m för att behålla den här sortens "utmanande" röst för det är den demokratiska saken att göra, som att Obama eller Corbyn får beröm för att de omger sig själva med mer konservativa röster för att få fram en hälsosam debatt och därmed representera fler människor.

Men vad händer när de oliktänkande rösterna ropar på en återkomst till det mer radikala tänkandet som etablerade rörelsen som en kraft från första början? Tycker de då fortfarande att det är hälsosamt och demokratiskt att ha olika åsikter ombord? I helvete att de gör. De gör vad de kan för att plocka bort källan till pinsamheterna så fort som möjligt, sporrade av ekon från deras egna mer radikala förflutna som hackar på deras samvete. Om de inte kan driva ut dem direkt gör de vad som helst för att misskreditera och marginalisera dem, allt för att få bort dem, på ett eller annat sätt. Det kan handla om att anklaga dem för mobbning, trakasserier, smädelser, lögner eller t.o.m ändra sig helt, så FC har gjort bra ifrån sig under det senaste året för att göra sig av med en viss sorts röst som är av en annan åsikt än deras.

Styrelsemedlemmen Pogo Patterson frågas ut under en nyligen arrangerad frågestund med styrelsen på Broadhurst Park av FC United grundarmedlemmen Gripper Stebson.

De har definitivt lärt sig läxan från deras egna nederlag. FC-styrelsen blev själva anklagade för mobbning för några år sedan, sedan har de på senare använt samma taktik för att slippa ställas till svars för några jobbiga sanningar. De har även lärt sig av Glazer-familjen och MUFC:s directors: håll tyst så länge som möjligt när berättigade frågor ställs och slå sedan till med konservativ upprördhet när de ser något frustrerande "oresonligt" uppträdande att fördöma. Kommer ni ihåg Bobby Charlton då han bad om ursäkt till Glazer-familjen efter det att de inte fick det trevligaste välkomnandet i mannaminne? Jag undrar om Dave Boyle har en liknande ursäkt åt klubben för de "skamliga" reaktionerna från några FC-fans då det framkom att han fick betalt för att utreda dem.

Det här politiska förfallet gäller inte bara några få individer i styrelsen eller personalen hos FC. Det är nu inbäddat i strukturen och kulturen i klubbens byråkrati, från tilliten till finansiering från tredje sektorn till de juridiska knutarna de har bundit in klubben i genom att fegt ha karaktäriserat debatten och de kritiska frågorna som smädelser och mobbning. Det är svårt att nu se en väg tillbaka från den försvagande juridiska rädslan de har ingjutit med allt deras snack om "omsorgsplikt", och det finns en riktig känsla av att den här falska "säkerheten först" inställningen redan kväver all öppen debatt och den demokratiska friheten (undrar var de fick den taktiken ifrån?). Självklart kan vi aldrig, av "juridiska" orsaker, få reda på några detaljer gällande dessa påstådda smädelser eller mobbningen.

Att vi har blivit så beroende av externa medel verkar gå emot en av våra kärnmålsättningar - att bevisa att fans kan sköta fotbollsklubbar på ett hållbart sätt. Om de uppe på scenen på Apollo hade sagt "om vi alla står tillsammans och lär oss att skriva ansökningar för att få finansiärer från tredje sektorn välvilliga, då har vi verkligen demonstrerat supportermakten", då hade det väldigt avskydda kriget från insidan börjat se mycket mer attraktivt ut. Jag säger inte att vi inte ska acceptera någon extern finansiering, men vi borde definitivt ha stannat upp och tänkt mer noga innan vi blev så beroende av det. Vi har inte utökat våra operationer i enighet med vad supporterbasen kan stödja, utan för att det ska passa in i en finansieringskurs utanför vår kontroll. Affärsplanen och inkomstbortfallet har förvandlat oss från en klubb med hundratals volontärer drivna av en rebellisk punklivssyn som handlar om att göra det för oss själva, till en klubb som föredrar den mer tillmötesgående och välgörande sylt och chutney insamlingslivssynen från medelklassens England med gröna byträdgårdar utsmyckade med unionsflaggan.

Det skiftet från att vara en klubb med frivilliga aktivister till en klubb med frivilliga insamlare har haft en destruktiv effekt på andra aspekter av supporterkulturen i FC United. När vi först pratade om att "bygga vår egna arena" förväntade sig många naturligt att detta skulle involvera aktivt deltagande av tusentals fans som delade den här drömmen. Byggnadsarbetare, rörmokare, elektriker, arkitekter och många andra yrkesgrupper är välrepresenterade inom FC:s supporterbas, och många ville erbjuda sin expertis och arbetskraft för att besanna drömmen. Det betyder inte att vi trodde att vi skulle kunna undvika säkerhetsföreskrifter, planerande, försäkringar och andra juridiska måsten... kom igen nu, jag kan känna den nedlåtande ilskan inför denna idiotiska naivitet i att tro att vi bara kunde gå dit med en bra inställning och några byggstenar och bygga arenan på en dag; samma reaktion som de som bestämmer gav den romantiska idén om att använda våra kollektiva färdigheter och arbetsinsatser, men det finns många exempel på samhällen (inklusive fotbollsfans) som verkligen bygger saker åt sig själva och inte bara samlar in pengar för att betala storföretagarvärlden för att de ska ge oss ett störföretagarskal.

En genuin DIY (Do It Yourself) inställning hade inte gjort oss fullt lika beroende av finansiering av tredje sektorn och färdigheterna hos de som bestämmer, och det hade heller inte lämnat en känsla av en så tung nödvändighet av kommersialism. Istället för en arena som kunde ha byggts med riktig karaktär, med fansen som går på matcherna ständigt i åtanke, har vi en "facilitet" som bara är öppen för supporter input via sammangyttrade undersökningsresultat (arbetarklassmakt i aktion!), eller vad vi nu tillåts knåpa med ute i periferin för att få detta tredje sektorns "samhällsnav" att kännas som vårt. För trots allt, så vi påminns om det, så används faciliteten bara av fans under några dagar på året (till skillnad mot alla andra fotbollsarenor). Att ifrågasätta detta betyder såklart att du inte bryr dig om samhället och vill vara "bara en fotbollsklubb" - ännu ett exempel på FC-representanter som avsiktligt feltolkar avvikande åsikter och målar den karikatyr av dessa röster som de föredrar att hantera. När samhällsgrupper använder fotbollsarenor mår de bra av det för det är ett ställe där spännande saker händer, både på och vid sidan av planen. Om det är en fotbollsarena med en karaktär skapad av en vibrerande supporterkultur kommer det breda samhället att vilja komma dit och använda den, men jag är ganska säker på att det omvända inte gäller.

Tredje sektor intrånget har även ändrat karaktären i den kanske mest fundamentala grejen med att vara en del av FC - klubbmedlemskapet. Genom att binda upp Samhällsaktierna med klubbmedlemskapet har vi nu en situation där om du har aktier kan du inte ge upp ditt medlemskap. När general managern ville exkludera den mest högljudda rösten med en annan åsikt genom att förvägra honom hans medlemskap tvingades styrelsen att söka juridisk rådgivning för att han hade Samhällsaktier. Resultatet? Han fick, helt exceptionellt, sina aktier tillbaka och styrelsen tvingades avslöja att om du väljer att inte förnya ditt medlemskap tas den årliga avgiften från ditt aktieinnehav tills det är slut. Detta betyder, helt sjukt, att folk kommer att checka ut men hållas kvar som ovilliga fångenskapsmedlemmar i åratal, t.o.m decennier. En annan relaterad inverkan i klubbmedlemskapet som trasslats in i Samhällsaktierna är att om FC Uniteds medlemmar vill ändra på några av villkoren i vårt medlemskap, så kan vi inte göra det utan att först köra det för the Financial Services Authority... upp och nedvänd demokratisk kontroll så det heter duga.

Jag gav upp min säsongsbiljett hos Manchester United delvis p.g.a en idé, men mest p.g.a människor. Jag såg att de flesta människorna som stannade på Old Trafford inte hade samma sorts drömmar och idéer gällande United som mig, medan det fanns ett litet antal individer, vissa kallade de missnöjda, vars idéer och drömmar reflekterade mina egna, och de tänkte inte vara kvar inne på Old Trafford längre. Jag hade det inte i mig att stå kvar där inne med majoriteten, som jag inte höll med, medan minoriteten, som jag höll med, famlade i osäkerhet och väntade på en större bojkott som inte blev av. Så jag valde att stå utanför med dem, och jag köpte idén att starta en ny fotbollsklubb för att hålla proteströrelsen rullande och dessa människor, mina människor, tillsammans. Tråkigt nog tycker jag inte att FC United gör det längre.

Jag förstår fullt ut argumenten om att vi kan göra FC till vad vi vill att det ska vara genom att rösta och lämna in förslag och ställa upp i omröstningen till styrelsen, men för mig känns det inte så enkelt. De flesta människorna jag beundrade så mycket innan och efter 2005, genom fanzinen och IMUSA, och som var en stor del av anledningen till varför jag investerade så mycket av mig själv i FC United, befinner sig nu i en eller annan extrem ståndpunkt i ett bittert gräl som har delat upp klubben. Detta inkluderar nuvarande och f.d styrelsemedlemmar och anställda, samt kollegor i form av (f.d) volontärer som inte ens är medlemmar längre, tack var sitt egna val eller uteslutning.

Vad som har hållit mig vaken är tanken på att även om jag använder mitt medlemskap och vår rätt att framgångsrikt argumentera för förändringarna jag vill se, så lär det ändå inte återställa något av den fantastiska sammansättningen människor som fick mig att förälska mig i FC United under de där tidiga åren. Det här är viktigt för vi är inget politiskt parti, vi är en fotbollsklubb med både kulturella och politiska värderingar. Jag uppskattar inte tanken på att vinna en bitter kamp så jag kan gå till matchen hos en fotbollsklubb med god förvaltning men där (f.d.) vänner har "tvingats" ut p.g.a att de stod i djupt förankrad opposition. Jag föreställer mig att det är som att gå segrande ur en juridisk dispyt med din familj gällande vem som ska få dina föräldrars hus - man känner sig kanske moraliskt rättfärdigad, men man skulle ge allt för att vrida tillbaka tiden och stoppa familjehemmet från att förlora kärleken det byggdes på.

Jag vill heller inte se mig omkring hos FC och se folk som har öppet fientliga åsikter om flyktingar eller andra marginaliserade människor. Inte för att jag förväntar mig att alla ska tycka på samma sätt, utan för att jag förväntar mig att FC United ska vara en klubb där det helt enkelt inte är möjligt för folk att spendera mycket tid och på något sätt inte veta att hatisk, trångsynt högerpolitik går emot allt vi står för. Jag köper inte att det är nyttigt för en demokratisk debatt att välkomna UKIP eller Britan First supportrar i gemenskapen; det är nyttigt att välkomna alla så länge vi har en identitet och kultur som inte kan misstas för en tillflyktsort för en sådan ful reaktionär politik.

Klubbens identitet har avsiktligt mjukats upp under en vag konceptuell rubrik om att vara ett socialt företag för samhället, volontärer och tredje sektorn; vi säljer in oss själva som goda medan vi samtidigt ger efter för den nyliberala fantasin om att vara opolitisk för att inte framstå som alltför hotfulla. Detta kryssar definitivt i de rätta rutorna när det handlar om att fylla i finansieringsformulär samtidigt som man tillhandahåller en populistisk lockelse för de som "bara vill njuta av matchen". Det är bra att alla FC-fans inte tänker på samma sätt gällande målen för klubben, men det är något som inte står helt rätt till när extremhögern känner sig hemma här.

FC verkar även ha blivit en magnet för de som skådar en möjlighet att få lite social status som en samhällsvolontär, välgörenhetsinsamlare eller vad det nu kan vara som hjälper de att fluffa ut sina CV:n. De skulle mycket väl kunna ha altruistiska motiv, men det här är människor som kulturellt och politiskt är en miljon mil från den radikala jäsningen hos Manchester Uniteds protesterande supportrar runt 2005 och borde inte komma i närheten av några prominenta positioner i FC.

Jag är fortfarande en medlem, och just nu kommer jag använda den statusen till att kämpa för vad jag tycker är rätt i FC, men jag har verkligen svårt att föreställa mig en trolig framtid i vilken jag spenderar lördagarna med att stödja den här fotbollsklubben bredvid folket som för mig representerade vår klubbs själ. Jag kan förstå varför så många har gett upp helt - detta beror inte på bristande engagemang eller förståelse för demokrati, utan på en djup besvikelse, inte i beslut som de inte håller med om, utan på personer de respekterade och litade på men som nu vägrar att acceptera deras röster. Kunde inte general managern bara ha tolererat, eller t.o.m välkomnat, lite andra åsikter gällande prissättningen på matchprogrammen? Vi kunde ha argumenterat, men so what? Kunde inte styrelsen bara ha sagt att det var ett operativt beslut, fattat efter mycket debatt, av någon som gjorde vad han trodde var bäst för klubben? Var de verkligen tvungna att inleda en sådan defensiv, hämndlysten och förödande attack mot en medlem för att han uttryckte en annan åsikt?

Allt som har följt efter det har skett efter samma linjer... styrelsen binder upp klubben, och sig själva, i knutar bara för att undvika en acceptans av den oheliga möjligheten att medlemmar ibland kan klara av att låna ut en styrande hand och leda klubben åt rätt håll, istället för att bara inta rollen att blott ratificera styrelsens och general managerns beslut. När det gäller att hantera förslag och andra idéer från pöbeln har styrelsens respons varit föraktfulla; t.o.m när de inte hittat någon väg att rakt av avfärda dem, arroganta och giftiga svar är utformade för att säga till oss att "vi hade redan tänkt göra det i alla fall (så få inte för er att ni fick det att hända)". Så nu har det blivit en otrevlig kamp när det borde handla om nyttig debatt och olika åsikter, istället handlar det om att folk måste lämna eller tvingas bort, om juridiska aktioner och vaga anklagelser. Jag kommer stanna kvar, ett tag till åtminstone, för att kämpa för principsaker för klubben jag hjälpte till att bygga, men jag är tveksam till att någonsin kommer känna på samma sätt igen gällande FC United som jag en gång i tiden gjorde.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...