Från briljanta bloggen "nowt much to say" (https://nowtmuchtosay.wordpress.com), 3 april, 2016:

Runt tiden då Fergie blev osams med sina kompisar hos Coolmore, för många månvarv sedan, skrev någon i ett av United-fanzinen att det fanns en tid då Alex Ferguson kunde ha klivit in i hans hus, satt sig och dumpat på hallmattan, torkat sig i arslet med gardinerna och han skulle ändå ha frågat om skotten ville ha en kopp bryggd. Well, för några år sedan kunde man troligen säga att jag kände i princip samma sak gällande FC United of Manchesters general manager Andy Walsh. Ok det var kanske en överdrift, men en eller två bitar Battenbergkaka hade kanske varit trevligt och, för att vara ärlig, när jag tänker på det, så hade några nya gardiner då inte suttit fel. Tyvärr är det bara fantasifulla gissningar nu då Andy nyligen annonserade att han kommer kliva åt sidan efter den här säsongen efter elva år som chef i klubben.

Walsh har outtröttligt arbetat i toppen av klubben som har blivit den största supporterägda fotbollsklubben i landet och som nu spelar på sin egen arena. I början var han vår ledare, vår "El Presidente" och det fanns t.o.m en barmhärtigt kortlivad läktarhyllning till honom till tonerna av the Frog Chorus. Några av söndagsbilagstyperna gick t.o.m så långt att de kallade honom en "visionär". Vi skojade om en helikopterplatta men litade på honom, som en av ledarna för the Independent Manchester United Supporters Association's framgångsrika kampanj mot Murdochs övertagningsförsök, som en av de bästa männen för jobbet.

När jag tittar tillbaka så var kanske höjden av min Walshism som högst på morgonen efter den underbara Bonfire Night segern mot Rochdale i FA Cupen 2010 när FC United vägrade att delta i BBC:s Football Focus program i solidaritet med medlemmarna i the National Union of Journalists på BBC som strejkade p.g.a attacker mot deras pensioner. Det gjorde mig stolt att vara ett FC-fan och det efter kanske den största kvällen i vår relativt korta historia, då visade vi lite fin gammaldags solidaritet utanför planen, rebellhjärtat i fotbollsklubben slog högt och tydligt. Lämna din politik vid vändkorsen? Åt helvete med det. Det kändes som att det personifierade Walshs egen bakgrund som livslång fackföreningsman och f.d ordförande för Greater Manchester's Anti Poll Tax Federation.

Jag tror att vid det tillfället i november 2010, och FC United historiker vill kanske rätta mig här, var den stora majoriteten av FC Uniteds Glazer-trotsande grundande medlemmar, med några få undantag, fortfarande med på bussen med destinationsskylten som indikerade att vi var på väg, med mycket galenskap, till Ten Acres Lane. Bygglov för vårt nya hem i Newton Heath, själva ursprunget för vår första kärlek Manchester United Football Club, säkrades senare samma månad. Happy times. Men de efterföljande fem åren eller så har känts väldigt annorlunda med ett gradvist avtagande av Andys ställning i mina ögon, och andras också.

Utanför klubben är Andys profil kanske högre än någonsin. Det finns få mer vältaliga eller passionerade talare när det gäller supporterägarskap och saker som påverkar den moderna fotbollen och han citeras regelbundet i pressen och intervjuas i radio. Hans namn är nu känt långt utanför Manchester och det skulle inte komma som någon överraskning om han fann en framtida roll i en organisation som Supporters Direct eller mer allmänt i den kooperativa rörelsen. Ibland har jag närvarat vid jobbkonferenser och suttit mig genom tråkiga presentationer av utvalda "motivationstalare", vanligtvis framgångsrika idrottsmän eller kvinnor eller "affärsledare", och tänkt på hur bleka de framstår i jämförelse med Andy. Många gånger har jag lyssnat på Walsh då han talat och gått därifrån inspirerad.

Men FC United är inte där de är endast p.g.a en persons aktioner. Det har varit en extraordinär kollektiv insats att bygga en fotbollsarena i nordöstra Manchester med hälften av totalkostnaden på £6,3 miljoner (76,9m kr) inbringat via donationer, samhällsaktier, lånestocken och crowdfunding av supportrar och andra beundrare av klubbens livssyn som var beredda att stötta någonting som de passionerat tror på. Andy Walsh var, såklart, vid fronten för samhällsaktiekampanjen men utan tvekan var det händelserna på planen och FA Cup framgångarna sent 2010 som verkligen sparkade igång samhällsaktierna efter ett par lugna första månader. Klubbens profil sköts iväg som en raket efter Rochdale och som ett resultat av det övertygades många människor om att investera i klubben, människor som annars kanske inte hade varit intresserade eller medvetna om vilka FC United var.

Några månader efter Rochdale, en underbar vårmorgon 2011, såg jag Andy Walsh på bussen på min väg till jobbet. Faktum är att när jag såg mig omkring bland mina medresenärer så såg jag flera Andy Walshes. På baksidan av den morgonens Metro, den högerpolitiska komeditidningen som tjänar som läsmaterial för landets pendlare, fanns en helsidesannons för den kooperativa rörelsen och under en slogan som bjöd in läsarna att "gå med i revolutionen" fanns en bild på Andy, han stirrade bort i horisonten, omgiven av en grupp FC United-supportrar på the main stand på Gigg Lane, Bury. Först kände jag en känsla av stolthet, där var fotbollsklubben som jag var delägare i som ledare i en kampanj för den bredare kooperativa rörelsen. Men senare, då jag plockade upp en kasserad tidning och tittade närmare på bilden kunde jag inte hjälpa att jag kände mig lite tveksam inför bilden på Andy, mitt i bilden, ståendes ovanför de som kurade ihop sig runt honom. En nästan messiasliknande figur omgiven av sina lärjungar. Var jag den enda som fann den bilden lite störande? Det kändes som en konstig visuell bild att presentera för världen utanför och i strid mot vår en medlem en röst organisation.

Ett tag ignorerade jag de supportrarna som ansåg att Andy hade "för mycket makt". Jag ignorerade berättelserna om att Andy ringde upp någon minuter efter att de hade postat något ens milt kontroversiellt på klubbens diskussionsforum på internet. Jag ignorerade kommentaren från någon nära honom om att han skulle vara beredd att överväga tröjsponsorer som ett sätt att generera intäkter för klubben. Och jag ignorerade t.o.m anklagelserna om "jobs for the boys" där hans gamla vänner anställdes till betalda tjänster i klubben. Så naiv jag var.

Några supportrar har varit i tårar och andra har deklarerat sig själva "förkrossade" av Walshs kommande avgång, sådan är lojaliteten han inspirerar till. Många har hyllat honom genom att säga att FC United inte skulle vara där vi är idag utan Walshy. Well, självklart är det så att någon som har varit chef för en organisation sedan dess födelse och under mer än ett årtionde bör ha format den organisationen. Det behöver nästan inte ens sägas. Jag tror att vad de försöker säga är att vi kanske inte skulle vara den största supporterägda klubben i landet och spela i National League North inför en publik på mer än tretusen på vår egna arena om det inte var för Andy Walsh. Men skönheten med FC United måste väl ändå vara att detta har varit en magnifik kollektiv aktion?

Precis som Daniel Taylor påpekade i sin excellenta artikel i förra veckans Guardian har Walsh blivit en alltmer splittrande person där många grundande medlemmar har lämnat klubben vid olika tillfällen under de senaste fem åren och pekat på det alltmer diktatoriska sättet på vilket klubben drivs som en stor anledning till deras uttåg. Under de senaste tolv månaderna har klubben slitit ekonomiskt för att ställa om sig till livet på vår egna arena och begått ett antal monumentala blunders som allvarligt har försvårat dess förmåga att dra in mer pengar från sina delägare, men det har inte kommit ett enda ursäktande ord från general managern för misstagen som begåtts. Faktum är att ordet "sorry" verkar ha försvunnit från hans vokabulär. För vissa personifierar han nu nu en fotbollsklubb som hanterar kritik, oavsett hur hövligt eller eftertänksamt den uttrycks, med samma taktkänsla som en arrogant tonåring. Klubben verkar skötas på Andys vis eller inte alls då en till stora delar maktlös styrelse haft svårt att utöva någon form av auktoritet. Så mycket för supporterägd demokrati.

Jag minns att jag blev chockad när jag hörde att endast runt 500 medlemmar röstade vid klubbens årsmöte 2006, endast ungefär 24% av våra vuxna medlemmar då. Jag hade skrivit på för demokratisk socialistisk fotboll och förväntade mig att vi alla skulle vara desperata att få använda våra nyfunna demokratiska rättigheter. Men inte visste vi då att detta skulle representera något av en gyllene ålder för demokratin i FC United. Under de första säsongerna så röstade jag inte bara, utan som den sorgliga person jag är så skrev jag även ut styrelsens mötesprotokoll på jobbet och tog med hem och läste. Det var intressant då att få en glimt av det vardagliga jobbet i en fotbollsklubb, vår fotbollsklubb. Hur många andra fotbollsfans i landet hade tillgång till den här sortens information om deras klubb? Mycket av det var alldagliga saker, såklart, men en del av det fastnade i minnet som när styrelsen diskuterade ett klagomål från Bury gällande skador på ett antal stolar i the Manchester Road End efter FA Vase matchen mot Quorn. För att vara ärlig är jag överraskad att det inte hade skett signifikativa byggnadsskador på the MRE med tanke på den sanslösa glädjen efter vad vi trodde var ett sent vinstmål av det nio man starka FC.

Men tiden gick och jag läste styrelsens papper mycket mindre frekvent och stegvis tappade jag vanan att rösta då jag hela tiden glömde att skriva ut pappren. Och det verkar som att jag inte var den enda för 2011 fick vi inte ihop fler än 300 medlemmar som röstade vid årsmötet, det representerade mindre än 13% av våra vuxna medlemmar. Samma sak gällde 2012 men den oberoende granskningen av klubbens ledning det året sa att "styrelsen är enig om att klubbens styrka och karaktär fastslås av dess efterlevnad av demokratiska principer" och tillade att "delägarna måste acceptera ansvar genom deltagande, ställa upp i val, anmäla sig frivilligt till underkommittéer och använda sin rätt att rösta".

Medan vi pratar en hel del om demokrati så är verkligheten något helt annat. I den nyligen genomförda medlemsundersökningen fanns det ett överväldigande stöd (94%) för klubbens struktur som en medlem en röst Community Benefit Society. 35% tyckte att "en medlem en röst" var klubbens viktigaste grundande princip och nästan en fjärdedel av medlemmarna sa att de blev medlemmar för att delta i skötseln av klubben. Men vid det senaste årsmötet i november 2015 kunde endast 10% av de vuxna medlemmarna bry sig tillräckligt mycket för att rösta. Faktum är att sedan 2012 innehåller inte årsmötets protokoll längre det faktiska antalet medlemmar som röstat i styrelsevalet och på de olika förslagen, det är nästan som att vi skäms för mycket för att dela de uppgifterna. Samtidigt erkände en f.d styrelsemedlem som jag nyligen pratade med en känsla av lättnad över att inte längre sitta i styrelsen (vi uppmuntrar inte direkt till deltagande, eller hur?). Och rekryteringen till underkommittéer har ofta skett underförstått. Vart är klubbens styrka och karaktär och demokrati?

Röran vi befinner oss själva i med den alltmer spända "vi och de" relationen mellan styrelsen och delägarna är utan tvekan en del av Walshs arv. Men det är även alla vi som betalar medlemsavgiften varje år som har skuld i det hela. När röstade du senast? Läser du protokollen från styrelsens möten och andra dokument? Hur mycket lägger du egentligen FC Uniteds styrelse under lupp? För den stora majoriteten av oss är svaret på den sista frågan förmodligen "väldigt lite". Och, för att vara ärlig, om så är fallet är det kanske ingen överraskning om styrelsen blir alltmer självbelåten och ett gapande "demokratiunderskott" öppnar upp sig. Det är upp till oss alla att få den här supporterägda demokratin att fungera, vi kan inte bara lämna det till styrelsen och general managern. Ja, det kommer kanske alltid att finnas en del av FC:s medlemmar som inte vill delta aktivt i driften av klubben (vissa av de som gick med enbart för att investera i samhällsaktierna till exempel) men att bara en av tio av oss kan bry sig tillräckligt för att rösta vid ett årsmöte? Kom igen, låt oss vara ärliga, oavsett hur vi än försöker förklä det så är det en allvarlig förlägenhet. Det tar inte så lång tid att läsa igenom ett protokoll från styrelsen och några förslag - det är vårt ansvar att göra det.

Men det är sant att general managern och styrelsen kunde ha gjort mer, mycket mer, för att adressera det "demokratiska underskottet". Vad sägs om att kunna få mötespapper och tillåtas rösta vid hemmamatcherna? En valurna i medlemskapsståndet kanske? Eller, med tanke på att vi nu befinner oss på 2010-talet, vad skulle då sägas om möjligheten att rösta online? Förra höstens medlemsundersökning gjordes online och trots att den hade samma storlek som en roman var det fler än 1,600 medlemmar som åtminstone började svara. Det är mer än fyra gånger så många som röstade vid det senaste årsmötet och bevis på att röstning online har potentialen att öka deltagandet i omröstningarna signifikativt. Eller vad skulle sägas om att sända årsmötena och andra möten i klubbens tv- eller radiokanaler? Eller så skulle kanske styrelsemedlemmarna, inte bara ett fåtal, kunna ha anständigheten att svara på allvarliga frågor ställda av delägarna på klubbens egna diskussionsforum på internet, något som togs fram för att förbättra ansvarigheten. Och om vi pratar om att styrelsen ska representera vår fanbas på riktigt, hur skulle det då vara med en eller två platser för våra yngre medlemmar? Genom åren måste medelåldern på i princip alla i vår styrelse legat runt fyrtio. Men förslag som dessa har ofta viftats bort utan någon riktig förklaring. Medan fokus låg på att dra in de £6,3 miljonerna (76,9m kr) som tog oss till Broadhurst Park har demokratin utan tvekan hamnat i baksätet. "Strunta i valurnorna här är de sex komma tre miljonerna" blev vår ganska oinspirerande punkhymn.

I sista hand, när det gäller Walshs uttåg, lämnas jag med känslan som påminner om när någons hej då kort dyker upp på jobbet och du inte är säker på vad du ska skriva då du brukade tycka att personen var sund, men på senare har du börjat misstänka att det kunde vara han som tog din mjölk ur kylskåpet och du minns den där gången när han var ett riktigt kukhuvud på julfesten. Tack Andy för din beslutsamhet, ditt driv och allt det jävligt hårda jobbet du gett den här klubben och tack för alla de gångerna du har inspirerat oss att kanske ge lite mer för att ta oss till Broadhurst Park. Lycka till med vad du än ska göra härnäst. Men ledarskap handlar inte bara om att prata och styra. Ibland måste man lyssna också, särskilt när supportrar är genuint bekymrade gällande skötseln av klubben, och även kunna visa upp en ödmjukare sida och erkänna när misstag har begåtts och be om ursäkt. Och ibland måste man ha elegansen att säga tack till folket som du kanske har grälat med men som också har kämpat hårt för den här fotbollsklubben.

I dessa avseenden har du misslyckats på ett bedrövligt sätt och p.g.a det har klubben nästan ställts på sina bara knän. P.g.a det är jag väldigt glad att du kliver åt sidan. Nu kan klubben åtminstone gå vidare. Vi som delägare måste återvinna och återställa vår fotbollsklubb för att se till så att den vilar på en stark demokratisk grund och kan återupptäcka sitt trotsiga Mancunian rebellhjärta. Jag misstänker att vi kommer behöva mer än en fyra veckor lång e-störande, Twitter-bråkande crowdfundingkampanj för att få rätsida på allt det här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...