Att spela i Kina ger dig många miljoner, men vid 25 års ålder lämnar Oscar Chelsea för en liga med lägre standard än MLS och flera spelare kommer garanterat inte slösa bort sina karriärer där

"Oscar är för bra för Kina. Det är ingen plats för någon fotbollsspelare med genuina ambitioner." Fotograf: Facundo Arrizabalaga/EPA

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 18 december, 2016:

Didier Drogba fick en gång höra att i Kina ansåg de honom vara en reinkarnation av en gammal gud. De kallade honom "den Allsmäktige" och han kommer alltid minnas reaktionen vid hans första träningspass efter att ha följt Nicolas Anelka till väskorna med guld hos Shanghai Shenhua. Deras nya kollegor "bara stirrade med vidöppna ögon och var alldeles fascinerade av en del av våra aktioner, vad vi gjorde på träningarna, hur vi spelade i ett lag". Båda spelarna närmade sig slutet av deras spelarkarriärer, men de var ändå otroligt överlägsna alla deras lagkamrater.

Vilket förmodligen är vad du skulle förvänta dig med tanke på att Kinas enda framträdande i ett VM kom 2002, då de förlorade alla tre matcherna utan att göra ett enda mål, och vi pratar om nationen som ligger på 83:e plats på Fifa:s senaste världsranking, direkt under Antigua och Barbuda och en plats ovanför Färöarna, vars sammanlagda befolkning skulle få rum i någon av Shanghais förorter och ändå skulle det finnas plats kvar.

Det är definitivt lätt att förstå varför ett fotbollsmagasin, efter det att Graziano Pellè skrev på för Shandong Luneng, hade med en skojintervju från italienaren som uttryckte sin glädje över att gå till "vad jag antar är en fotbollsklubb i Kina eller däromkring." Pellè kommer tydligen att tjäna £34m (423,4m kr) under två och ett halvt år, vilket betyder £260,000 (3,23m kr) i veckan, vilket enligt den allmänna meningen placerar honom i topp fem över de bäst betalda fotbollsspelarna i hela världen, samtidigt som det lämnar ett intryck av att vem det nu är som äger Shandong, kan han inte ha noterat det andra L:et i spelarens efternamn.

Minns du när Juninho gick till Middlesbrough på 1990-talet i en av dessa transfers som verkade forma engelsk fotboll? "Juninho kommer bara behöva lära sig tre ord engelska: pund, tack och hejdå," sade Jan Åge Fjørtoft, en av hans nya lagkamrater då. Det är samma sak i Kina nu och det framkallade många leenden när Ramires, på väg bort från Chelsea tidigare i år, insisterade på att de enorma ekonomiska incitamenten inte hade påverkat hans transfer till the Chinese Super League. Nej, vi ska alltså tro att alla unga pojkar från Rio de Janeiro växer upp med drömmar om att få spela för Jiangsu Suning, i nationen som just har förlorat en VM-kvalmatch hemma mot Syrien - ett land som, vilket du kanske kan föreställa dig, har andra saker i tankarna än att ställa ut ett fotbollslag på planen.

Oscar, en alltmer perifer figur i Chelsea, är den senaste att bli lockad och oavsett hur mycket hans nära förestående £60m (747,3m kr) transfer till Shanghai SIPG lindas in, är det svårt att inte tycka att det är djupt otillfredsställande att se någon i hans ålder överge all känsla av att ha ambitioner och, utan att önska att vara alltför grym, en viss mängd anständighet. Vid 25 års ålder närmar han sig det som borde bli de bästa åren i hans karriär, även om det verkar tydligt att de inte kommer ske med hans nuvarande klubb. Han är även ytterst rik redan, skulle nog de flesta anta, efter fyra och ett halvt år på Chelseas lönelista, och garanterat tillräckligt talangfull för att attrahera potentiella köpare från Europas toppligor. Lycka till till honom, antar jag, men oavsett hur många nollor som nu adderas till hans lön, så undrar jag hur mycket arbetstillfredsställelse det kan finnas för en fotbollsspelare med hans gåvor på en nivå flera etapper under Major League Soccer.

Om det låter lite hårt så är sanningen den att vi förmodligen bara får vänja oss vid att spelare går däråt, om man tittar på de sanslösa summorna som erbjuds, och antagligen kommer det inte dröja alltför länge innan en högprofilig engelsk fotbollsspelare adderas till deras liga.

Wayne Rooney har redan fått ett erbjudande och även om det inte gick långt alls har han inte helt uteslutit tanken på Kina, även om han inte, förutom pengarna, har hört så mycket som är tilltalande. Rooneys rådgivare åkte på en resa till Kina för att ta reda på fakta förra våren och rapporterade tillbaka att planerna var förskräckliga, standarden så dålig som alla trodde och domarna var ännu sämre, i en liga svärtad av berättelser om matchfixning och mutor.

Rooney minns kanske även Manchester Uniteds försäsongsmatch mot FC Shenzhen i Macao 2007 och vad som kom fram därifrån, fyra år senare, gällande domaren som tog 100,000 Hong Kong dollar (ungefär 99,645 kr) för att fixa slantsinglingen. Men nyckeldetaljen är vilket nedköp det skulle innebära, fotbollsmässigt, för någon vars karriär har spenderats i den högsta änden av Premier League. Pengarna är sensationella men, för att minnas den gamla Rodriguez-låten, en apa i silke är fortfarande en apa.

Skillnaden mellan Rooney och Oscar är att en av dem sladdar mot slutet av en snabbt avtagande karriär medan den andra borde vara fem eller sex år från den punkten där han kanske börjar tänka på ett sista stort kontrakt. Det är där skammen ligger, det är därför Jamie Carragher har kallat det pinsamt och det är därför, om han inte ändrar sig sent, det känns som ett sådant slöseri att en superrik fotbollsspelare väljer att följa yuán-vägen istället för att stanna i Europa och spela i turneringarna som verkligen betyder någonting för folk inom hans profession.

Yaya Touré anklagas ofta för att drivas av ego och pengar - mest p.g.a., och det bör sägas, en agent som är särskilt svår att gilla, mer än spelaren själv - men det är inte vida känt att Manchester City mittfältaren avböjde ett erbjudande från Kina förra sommaren som skulle ha gett honom, efter skatt, £360,000 (4,48m kr) i veckan. Touré bestämde helt enkelt att han redan var en extremt rik man, att han skulle få en enorm lön ändå och att han, vid 33 års ålder, fortfarande vill vara involverad i en konkurrenskraftig liga istället för en där stjärnimporterna räknade sin deg men, i idrottsliga termer, inte fann mycket tillfredsställelse.

Rio Ferdinand gjorde samma sak när han lämnade Manchester United och fick sanslösa pengaerbjudanden från lag i Kina, Gulfstaterna och USA. Han valde QPR och förhoppningsvis kommer Alexis Sánchez också bestämma sig för att livet i London är att föredra för en fotbollsspelare i kategori A nu då han är en måltavla för Kina. Sánchez skulle troligtvis kunna tjäna £400,000 (4,98m kr) i veckan där men det skulle vara en besvikelse, en extrem sådan, om det visar sig att vi har missbedömt honom och han bestämmer att den högre lönen skulle vara bättre för honom, karriärmässigt, än att tjäna miljoner med Arsenal istället.

För att vara rättvis mot honom så finns det ingenting som pekar på det, men inte alla tänker likadant. Alex Teixiera kunde ha flyttat till Liverpool innan han dök upp i Jiangsu Suning. Gervinho, Ezequiel Lavezzi, Demba Ba, Papiss Cissé, Jackson Martínez och Hulk spelar nu alla i landet där Paul Gascoigne en gång provspelade i två veckor för en klubb - "namnet minns jag inte nu," skrev han, ganska briljant, i sin självbiografi - och hade en kort period med Gansu Tianma.

I Oscars fall har han helt klart knuffats ut till marginalen i Chelsea sedan Antonio Conte tog kontroll, och det naturliga svaret i den här sortens debatt är att fråga hur många människor inom vilket yrke som helst som skulle säga nej till att tredubbla sin lön - för brasilianaren skulle det innebära en löneförhöjning till £350,000 (4,35m kr) i veckan.

Samtidigt framförde Arsène Wenger en bra poäng nyligen, då han diskuterade Arsenals kontraktsförhandlingar med Sánchez, när han sade att Premier Leagues toppspelare knappast var på någon svältlön och att de måste vara noga med inte sätta sina prioriteringar i fel ordning. "Jag anser personligen, och kanske är jag lite naiv, att det mer handlar om att möta spelarens behov... sättet på vilket klubben har värderingar, sättet på vilket klubben har ambitioner, sättet på vilket klubben respekterar spelarna," sade Wenger. "Pengarna är bra överallt för alla."

Kanske är jag också lite naiv, men jag kan inte hjälpa att jag håller med. Oscar är för bra för Kina. Det är inget ställe för någon fotbollsspelare med genuina ambitioner och garanterat, om han lämnar Chelsea, så skulle han kunna hitta en annan klubb som låter honom bli en multimiljonär, med allt ordnat för sig och alla superstjärnans tillbehör, i ett land där sporten inte är en nationell förlägenhet.

Kinas förlust mot Syrien i oktober slutade med myller av människor som protesterade på gatorna, precis som de gjorde 2013 efter landslagets förlust med 5-1 mot ett thailändskt ungdomslag och deras spanska tränare, José Antonio Camacho, avgick i skam. Kinas president, Xi Jinping, har klargjort att han vill starta landets klättring som en fotbollsmakt, vilket betyder att sporten nu är en obligatorisk del av den nationella läroplanen och tiotusentals nya planer färdigställs, men det kommer ta många år innan de kommer ifatt eliten. Lönerna är helt sanslösa men det måste de förmodligen vara, för alla spelare på toppnivån som flyttar till Kina tycker nog att det är just det som är poängen när resten av fotbollen slutar ta deras karriärer på allvar.

Clarke omdefinierar transparens

Greg Clarke, ordförande i the Football Association, gjorde inga försök att tona ner allvaret i barnsexskandalen och de potentiella konsekvenserna för de relevanta klubbarna och hans egen organisation. Alla på FA visste om hur viktigt det var att göra rätt i det här fallet, sade han. "Det är definitivt den största krisen jag kan minnas och vi försöker vara fullständigt transparenta."

Clarke var tidigare ordförande för the Football League och du minns kanske att han utlovade transparens då också. "Jag har en benägenhet att tycka att transparens är en underbar sak," sade han. "När man ser länder och företag som inte är transparenta, då händer hemska saker."

Absolut. Och nu var han här igen, i sin nya roll, och lovade att allt kommer sättas ut i det öppna och FA, som utför sin egen utredning, skulle hålla oss alla uppdaterade. "Vi kommer ta information till det offentliga rummet så fort som möjligt," tillade han, lugnande.

Men det var den 29 november och, vilket vi vet nu, fyra dagar tidigare stängde FA av Dario Gradi, director of fottball i Crewe Alexandra, från alla fotbollsrelaterade aktiviteter. Clarke, som lovade transparens och en öppen informationslinje, hade stått framför tv-kamerorna och på något sätt missat att nämna det en enda gång.

Den 6 december skrev jag att FA hade intentionen att intervjua Gradi gällande om vad han visste och, innan och efter publiceringen, hade jag flera konversationer med det styrande organet. På nytt nämndes det inte att Gradi då var 11 dagar in på sin avstängning. Faktum är att FA fortfarande inte har yttrat ett enda ord om ämnet - inte ens en mening som bekräftar det - trots att det rapporteras överallt och trots att Crewe, möjligtvis den minst transparenta klubben jag någonsin har jobbat med, har lagt ut ett kort uttalande.

Är det här FA:s bild av transparens? Det känns mer som ett avsiktligt försök att tysta ner allting, vilket är exakt vad FA lovade att de inte skulle göra. Kanske trodde Clarke att ingen skulle märka något när Gradi slutade dyka upp på matcherna men då är vi större idioter, antar jag, om vi är dumma nog att tro att FA faktiskt skulle mena det den här gången.

För tillfället känns det ungefär lika transparent som en pint Guinness och, på ett liknande tema, vore det uppskattat om FA kunde vara så goda att förklara vad en avstängning från alla fotbollsrelaterade aktiviteter faktiskt innebär. Ursäkta att jag är pedantisk, men det känns som en relevant fråga när mannen som ska ha blivit tillsagd att hålla sig borta från sporten filmas då han går in och ut på sin klubbs arena.

Rowetts berg- och dalbana

Gary Rowett har fått mycket sympati, vilket är förståeligt, under de senaste dagarna, med tanke på naturen i sparkningen av honom från Birmingham City och annonseringen av Gianfranco Zolas anställning med knappt tillräckligt med tid emellan för den förstnämnda att städa ur sitt kontor.

Det är en stenhård business och det är inte första gången jag funderar på huruvida the League Managers Association, så snabba att kritisera klubbar för snabbheten med vilken de anställer och sparkar folk, borde komma ihåg att deras egna medlemmar kan vara ganska hänsynslösa också.

Samtidigt är det förmodligen värt att påpeka att när José Riga var i Blackpool, och redan led av utsvävningarna från klubbens ägarskap, pratade inte bara Rowett med Oyston-familjen om att rycka till sig hans jobb, han annonserade det även glatt på hemsidan hos Burton Albion, hans dåvarande klubb.

Det var första gången Riga fick reda på att intervjuer ägde rum för ett jobb han inte ens hade lämnat. Rowett kan kanske nu, föreställer man sig, förstå lite bättre att det är synd att vissa av personerna i hans profession inte bryr sig alltför mycket om manageretikett.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...