Nantes och Cardiff förtjänar ett enormt beröm för deras rörande och uppriktiga hyllningar till Emiliano Sala men det är bistert att se grälet gällande transferavbetalningarna utspelas offentligt

En Cardiff-Nantes-halsduk som hyllar Emiliano Sala hålls upp av ett fan vid matchen mot Southampton. Men klubbarna är inte så förenade. Fotograf: Ian Walton/Reuters

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 10 februari, 2019:

Om ingenting annat så finns det nu åtminstone en kropp. Emiliano Salas familj kan sörja på riktigt. En begravning kan äga rum och hur tragiskt det än är så måste det vara bättre på det här sättet, istället för att ha fått reda på att det inte var han i flygplansvraket på botten av Engelska kanalen. Sala har åtminstone återfunnits och, precis som Neil Warnock sa, förhoppningsvis kan familjen hitta lite frid istället för att begrunda alternativet där han hade spolats bort i havet, möjligtvis för alltid.

Samma sak gäller inte piloten. David Ibbotsons familj kommer kanske aldrig få känna det lugnet. Letandet har avslutats nu och hur kan någon ens börja att förstå den sortens sönderslitande sorg och stress de måste ha genomlidit innan, under och efter identifieringsprocessen? Man hittade bara en av de två. För Salas vänner och familj kan arbetet med att få honom tillbaka hem till Argentina börja. När det gäller den andra personen på det där Piper PA-46 Malibu-planet, som skulle flyga från Nantes till Cardiff, finns det ingenting för tillfället. Det känns fruktansvärt att det inte finns några garantier för att det någonsin kommer ändras heller.

Under dessa omständigheter trodde du kanske att de två klubbarna som står i centrum för den här tragedin skulle vara förenade i sorg. Var det så orimligt att tänka att de åtminstone skulle kunna avstå från att gräla om pengar innan Salas kropp ens kommit upp till ytan? Eller att nu inte var rätt tillfälle att påminna alla om vilken iskall industri fotbollen kan vara ibland? Sporten som, precis som Gareth Southgate en gång sade, så många av oss älskar när det i verkligheten finns så mycket att ogilla. Sporten där, på en viss nivå, pengarna skymmer sikten för vad som är rätt och fel alldeles för ofta.

Om du inte har hört det redan så anlände det skriftliga kravet på Salas £15m (183m kr) transferavgift i Cardiff Citys post i tisdags, inklusive ett tydligt hot om juridiska aktioner från Nantes om pengarna inte kommer in snart. Nantes hade i ett e-mejl torsdagen innan klargjort att de hade väntat länge nog. De första vrakdelarna hade inte ens spolats upp på Normandies stränder då.

Men budskapet var tydligt: Nantes ville ha den första delbetalningen på £5m (61m kr) så fort som möjligt. Cardiff har varnats om att de riskerar ett möjligt transferförbud från Fifa om de inte hostar upp pengarna. Och det är minst sagt bistert att se detta utspelas helt offentligt.

Det skaver extra mycket då båda klubbarna förtjänar ett enormt beröm för det rörande och ärliga sättet på vilket de hanterat hyllningarna. Cardiffs sorg har varit rå och genuin och särskilt Warnock har visat att det finns olika lager i hans personlighet. Bortom karikatyren är det inte alltid Cardiff-managern "skäller" eller "blästrar". Det finns en mjukhet i Warnock och vi har fått se den sidan av honom, mer än någonsin tidigare, sedan Salas plan störtade den 21 januari.

Samma sak med Nantes. Du såg kanske tv-bilderna av den där underbart koreograferade hyllningen när Les Canaris mötte Saint-Étienne på Stade de la Beaujoire, när matchen pausades i den nionde minuten (för att uppmärksamma Salas tröjnummer), fansen höll upp tusentals gula och gröna kort som skapade en mosaik med hans namn och när spelet startade igen kunde tränaren, Vahid Halilhodzic, inte hålla tillbaka sina känslor längre.

Halilhodzics band till Nantes går tillbaka till 1981, då han själv, som spelare, bar den där tröjan med nummer 9 på ryggen. Nu är han 66 och släppte ut allt då han grät i sina händer.

Dessa bilder kommer stanna kvar i minnet: något rent, obefläckat och så mycket mer passande än sidohandlingen där två klubbar grälar om pengar. Nantes, som inte ens kunde vänta tills Salas kropp identifierats innan de avfyrade deras faktura. Och Cardiff, som tyckte det var en bra idé att bekräfta detaljerna för L'Équipe, av alla tidningar.

Cardiff är tydligen "chockade" och kanske är det genuint. Men varför publicera det? Varför säga någonting när det var självklart att det skulle skapa en fruktansvärd stank? Såvida det nu inte är en taktik från Cardiffs sida och utan att vilja låta alltför cynisk så finn det faktiskt mer i det här än vad man ser med blotta ögat. För på något sätt kan jag inte föreställa mig att den initiala läckan, tills fotbollsavdelningen hos BBC Wales, kom från Frankrike.

Tyvärr är det svårt att inte vara cynisk efter att ha sett den här berättelsen utveckla sig, med alla de olika agenterna som vill ha deras andelar (fem vid den senaste räkningen, plus andra som hovrar i utkanten), de särskilt imponerande ansträngningarna av en av dessa mellanhänder, den tillförlitligt skadliga Willie McKay, låt oss här påminna oss om Joe Kinnears hyllning till just den världen ("hundar, maskar, skadedjur") och avståndet mellan de två klubbarna och vad de senaste avslöjandena säger oss gällande transfermarknaden inom den moderna fotbollen. Inget av det är attraktivt på något sätt överhuvudtaget.

Kanske tillhör jag minoriteten här, men jag är heller inte helt säker på att vi behövde höra röstmeddelandet från Sala uppe i luften, där han erkände att han var "väldigt rädd" och sa att han trodde att planet höll på att gå sönder. Samma sak med uppdateringarna på rullande 24-7 nyhetskanaler gällande operationen, steg för steg, för att hitta hans kropp på havsbotten, 21 miles (= 33,7 km) från Guernseys kust.

Gula blommor framför porträttet av Emiliano Sala på Beaujoire-stadion i Nantes. Fotograf: Loïc Venance AFP/Getty Images.

Sen tittar jag igen på McKays roll i den här berättelsen och funderar på vad som uppfyllde honom, förutom något skevt försök till självrättfärdigande, när han vidarebefordrade försäljningspitchen han e-mejlade till Sala den 6 januari till L'Équipe. "Emiliano, mitt namn är Willie McKay," inledde han med. "Vi är intresserade av dina personliga tillhörigheter, finanser, semestrar, barnpassning, det är inte våra saker." Det enda målet, vilket McKay väldigt sakligt förklarade, var att tjäna pengar. Sala var hans senaste bricka i spelet och McKay erkände glatt att han hade planterat falsk information i media om att Everton och West Ham ville ha den 28-åriga anfallaren, i ett försök att piska upp ett intresse. "Vi säger inte att 'vi är som en pappa till en son till våra spelare'. Nej, om du inte hade varit en fotbollsspelare hade inte dessa människor varit intresserade av dig. Inga känslor, vi gör bara affärer." Kanske, med facit i hand, var Kinnear för snäll i sitt omdöme.

För de som inte känner till namnet kan man lugnt säga att McKay har varit ett ökänt namn inom fotbollen under en längre tid. Faktiskt så ökänd att den här kolumnen kan avslöja att det fans en tid när Newcastle United, tidigt under Mike Ashley-eran, hade en policy att inte göra affärer med McKay för att, med den dåvarande vd:n Derek Llambias ord, de inte ville umgås med "ett sådant djur".

Tycker McKay att det är det minsta pinsamt att Didier Drogba har krossat en av sakerna som Sala matades med, nämligen att den f.d Chelsea-spelaren återfanns bland agentens tidigare klienter? Varför ville McKay publicera detta smutsiga exempel på hur han arbetar och på samma tema, vad fick honom att släppa sms:en från Sala om fixandet av flyget? I vanliga fall försöker jag kanske försvara agentindustrin men i McKays fall är det väldigt svårt. Han passar in i stereotypen för alla personer som ser det som fifflarnas marknadsplats.

Mest av allt har jag kommit på mig själv med att fundera på de ganska otillfredsställande omständigheterna, bortom de offentliga sorgeuppvisningarna, som har förvrängt rubrikerna under den senaste veckan och satt klubbarna i strid med varandra. Visst, det fanns alltid en potential att det skulle kunna bli lite komplicerat längre fram, särskilt när Bordeaux ska ha 50% via en vidareförsäljningsklausul och det finns så många agenter med deras fingrar i pajen. Men så här snabbt? Jag menar, behövde det verkligen ha gått till så här?

Förklaringen från Frankrike är att det är en dyr affärsverksamhet att driva en fotbollsklubb i Ligue 1 och well, självklart vill de ha det någon annan är skyldig dem, särskilt när de har långt gångna planer på en helt ny arena. Nantes är inte barskrapade men de är heller inte rika och deras ekonomiska position under Waldemar Kitas ägarskap ser inte ut att hjälpas av hans vana att slösa med pengarna.

Till att börja med har vi kompensationspaketet när Miguel Cardoso fick sparken som tränare i oktober, fyra månader efter att han anställts. Innan det var det Claudio Ranieri som skulle betalas av. Halilhodzic är den 14:e managern sedan den polsk-franska affärsmannen Kita tog över för 11 år sedan och £15m (183m kr) är en rejäl summa för en klubb som aldrig ens har spenderat halva den summan på en spelare. För tillfället ligger de dessutom på 15:e plats efter att ha slutat på nionde, sjunde, 14:e, 14:e och 13:e plats de fem tidigare säsongerna.

Nantes har en poäng: det viktiga här är att transfern slutfördes den 19 januari och i vanliga fall hade den första delbetalningen betalats av inom en vecka. Man behöver inte ens säga att de borde ha visat en större taktkänsla, istället för att, som nu, öppna upp sig själva för anklagelser om att, i bästa fall, vara iskalla och ha en brist på känslighet som skarpt kontrasterar mot sättet på vilket de hanterat allt annat.

Nantes har pensionerat deras tröja nummer 9 och, precis som Cardiff, erbjudit sig att betala för att Salas kropp flygs till Argentina. Det skulle finnas och finns så mycket att beundra om det inte vore för det faktum att bråket bakom scenen, oavsett hur man lindar in det, ser så himla illa ut.

Till syvende och sist var det inte Nantes som placerade den här storyn i media. Kita, som vanligtvis ses som en pratmaskin inom fransk media, har inte yttrat ett ord om ämnet och verkar ha blivit blåst av beslutet fattat av Mehmet Dalman, Cardiffs ordförande, att bekräfta för L'Équipe att, ja, storyn hos BBC Wales var sann. Så fort Dalman talade offentligt var det carte blanche för alla andra mediehus att kasta sig på samma story. Och det är svårt att tro att han och Cardiff inte visste det innan.

Så, vad blir nästa steg? Lite sunt förnuft, förhoppningsvis, men vem kan vara säker på var den här storyn kommer ta vägen när det är så mycket pengar involverade och Cardiffs försäkring är tydligen begränsad till £16m (195m kr) trots att totalkostnaden, när man räknar in lönen och agentavgifterna, kommer bli mycket högre?

Av de två klubbarna är det Cardiff som kan stoppa detta från att eskalera ännu längre, men det är inte särskilt uppmuntrande att all information från södra Wales säger att innan de betalar ett enda penny, vill de få reda på exakt vad som hände via den officiella utredningen. Varför? En utredning kan ta ett år, minst. Oavsett vad som kommer fram finns det ingenting som kommer ändra det faktum att de två sista dagarna i Salas liv spenderades som en Cardiff-spelare.

Det är den största oron här: att Cardiff ska låta det här bli en saga med potentialen att pågå väldigt länge. Till den största delen har Dalman och hans kollegor hanterat en otroligt svår situation med stor värdighet. Nu måste de inse att det inte har hjälpt någon att gå ut offentligt och att det skulle vara bättre för alla, börja då med Emiliano Salas och David Ibbotsons familjer, om klubben gjorde det schyssta och stoppade det här i sin linda. Fotbollen är fortfarande kapabel att göra det schyssta, eller hur?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...