* Victor Lindelöf hjälpte sin mamma under hennes svåra dagar som ensamstående förälder

 

* När Jose Mourinho sa att han behövde nya försvarare började svensken jobba hårdare

 

* Under Ole Gunnar Solskjaers ledning står Lindelöf i centrum för Uniteds framryckning

   

Victor Lindelöfs tröja med nummer 2 på hintar om att han är ett av de första namnen i Ole Gunnar Solskjaers laguppställning.

 

 

 

 

AV: Ian Ladyman, Daily Mail, lördag 2 mars, 2019:

 

 

Så, det visar sig att Jose Mourinho kanske hade fel. Han ville ha en ny försvarare i Manchester United men det ser ut som att den han behövde redan fanns där.

 

 

Victor Lindelöf sitter på Uniteds träningsanläggning. Nummer 2 står tryckt på hans träningströja och det hintar om beständighet, ett av de första namnen som skrivs ner i Ole Gunnar Solskjaers laguppställning.

 

 

Han är 24 och trots försvararens kroppsbyggnad, han har fortfarande ett pojkaktigt ansikte, har han levt en mans liv så länge han kan minnas. Han hjälpte sin mamma under hennes svåra tid som ensamstående förälder i Sverige, innan han lämnade hemmet för Benfica, 17 år gammal.

 

 

Kanske borde vi därför inte bli överraskade när vi hör att då de sa att han inte var tillräckligt bra för United, så oroade sig inte Lindelöf. När Mourinho sa att han behövde nya försvarare, sa svensken till sig själv att jobba hårdare. När tv-experterna gav sig in i leken efter en bedrövlig förlust borta mot Brighton i augusti, visste han att han hade tagit sig igenom större utmaningar i sitt liv.

 

 

Nu, när United stormar framåt under Solskjaers ledning, står Lindelöf i centrum av det hela. Solskjaer har lett laget i 15 matcher sedan han ersatte Mourinho i december och försvararen har startat 13 av dem.

 

 

"När han kom ville jag bara visa honom mina färdigheter och kanske har jag gjort det," berättade Lindelöf för Sportsmail den här veckan. "Han har tagit ut mig och nu har jag rytm. Jag har väntat på det här.

 

 

"När du spelar dåligt och släpper in mål får försvararna kritik. Vissa personer gillar dig, andra gör det inte och det har aldrig varit något problem för mig. Jag vet att folk pratade om mig men jag lät det inte påverka mig.

 

 

"Ingen kritiserar mig mer än jag själv. Så folk kan prata och det är helt ok. Och det är kul att ändra folks åsikter."

 

 

Uniteds nästa match efter förlusten mot Brighton var hemma mot Tottenham. Lindelöf kom in från bänken i en 3-0 förlust och spelade ett hemåtpass rakt till en motståndare, allt detta gjorde att hans framtid såg väldigt blek ut.

 

 

Då, var det verkligen lätt att ignorera allt oljud, särskilt när hans manager klagade på bristen på defensiva alternativ?

 

 

"Kolla, jag kommer alltid vara tacksam mot Jose," sa Lindelöf. "Han köpte mig. Jag har inget dåligt att säga om honom. När han ville köpa andra försvarare var det ok. Jag gillar konkurrensen. Man blir inte bättre utan den.

 

 

"Jag har tur. Jag är mentalt stark och kan stänga allt sådant ute. Man vill att saker ska gå bra i en ny klubb men livet är inte så lätt. Så om du spelar dåligt måste du jobba mer."

 

 

Delvis p.g.a hans form i förra sommarens VM-turnering röstades Lindelöf fram till Sveriges bästa spelare 2018 och han är ödmjuk inför det. När han växte upp var han inte ens den bästa spelaren i hans grupp av vänner i den svenska staden Västerås. Det var Linus Sjöberg, en mittfältare som till sist fick provspela för United 15 år gammal.

 

 

Nu, nästan ett årtionde senare återhämtar sig Sjöberg - best man då Lindelöf gifte sig med Maja förra året - efter den senaste av ett antal karriärsförstörande skador och spelar i den svenska andradivisionen.

 

 

"Han var den bästa i Sverige," suckar Lindelöf med klar sorg i tonen. "Vi spelade tillsammans från det att vi var sex år gamla, men han opererade sitt knä tre gånger, sin fot två gånger och förra veckan blev han skadad igen. Jag har hjälpt till med en fysioterapeut.

 

 

"Det får mig att vakna varje dag och vara tacksam för möjligheten att få representera den här klubben. Jag kommer aldrig ta det för givet efter vad som hände Linus."

 

 

När Jose Mourinho sa att han behövde nya försvarare sa svensken till sig själv att jobba hårdare.

 

 

Då United stormar fram under Ole Gunnar Solskjaers ledning står Lindelöf i centrum av det hela.

 

 

 

I Sverige pratar de fortfarande, såklart, om en annan spelare och Zlatan Ibrahimovic fortsätter att prata tillbaka. Ibrahimovic var fortfarande kvar i United när Lindelöf anlände och nyligen erbjöd han några typiskt självsäkra åsikter om försvararen.

 

 

"Han hade en svår tid i United i början," sa Ibrahimovic. "Det är typiskt svenskt att anlända och vara vänlig mot alla. Jag sa till honom, 'Du är här för att överleva, inte för att vara vänlig. Så du måste prestera'. Han har spelat bra på sistone. Jag tror inte det är en fråga om färdigheter, det sitter i huvudet."

 

 

När han lyssnar på sin f.d lagkamrats ord ser Lindelöf lite förvånad ut. "Han pratade med mig men han sa inte exakt det där," säger han och ler. "Men han gillar att ge bra citat, eller hur? Ja, jag är svensk och en trevlig person. Det är inget fel med det. Jag gillar att behandla folk med respekt. Det är så jag uppfostrades.

 

 

"Ute på planen, ja, kanske hade jag kunnat vara lite mer mig själv i början. Men i början så är jag på det sättet, vid sidan av planen gillar jag att vara mer tyst och se vilken sorts människor jag är med och sedan göra bedömningar. Men Zlatan och jag kommer bra överens för vi kan båda ha åsikter. Det är bra."

 

 

Han föddes samma dag som VM-finalen 1994 spelades, det var ett fantastiskt år för svensk fotboll då landslaget slutade trea i Amerika. Historierna gör gällande att Lindelöfs pappa frågade om han kunde sätta på matchen på tv:n bara några sekunder efter att lilla Victor fötts.

 

 

Äktenskapet höll inte och relationerna som kom att betyda något för Victor var de med hans mamma Ulrica - som han har tatuerat in en bild av på högerarmen - och bröderna Sebasthian, Alexander och 15-åriga Sacharias.

 

 

Som barn drog Lindelöf omkring på gatorna med sin fotboll, han låtsades att han var Zinedine Zidane och sen, lite konstigt för en yngling med drömmar om att göra mål för Sverige, f.d United-målvakten Fabien Barthez.

 

 

Med drömmar om en VM-final kunde han även ha valt en karriär inom ishockeyn, men när han var 14 år gammal tog han beslutet och det blev fotbollen.

 

 

"Jag drömde om att bli en av toppspelarna och frågade mig själv om jag kunde nå nästa nivå," minns han. "I den åldern var jag bättre i ishockey så det var ett tufft beslut, men fotbollen låg mig närmast om hjärtat. Från den tidpunkten bestämde jag att jag skulle se till att det blev så."

 

 

Tidigare var Lindelöf en nummer 10 och hade bra frisparkar. Det har han fortfarande, åtminstone på träningarna. "Det är en lång kö till dem här i United," skrattar han. "Men jag tar de på träningarna och de går in! Kanske kommer jag få min chans.

 

 

"I mitt huvud är jag fortfarande en nummer 10. På träningarna tänker jag, 'Åh nej, mer försvarsspel', men det är mitt jobb nu och det är bra."

 

 

Benfica lockade när Lindelöf var en pojke och det var väldigt viktigt. Han vann två ligatitlar i Portugal och spelade i Champions League. Men det var tuffa och krävande år tidigt i hans liv.

 

 

De första sex månaderna spenderades i ett singelrum på Benficas träningsanläggning - en liten, obekväm säng med ett rött täcke och en betongbalkong med utsikt över fotbollsplanerna. Den första kvällen där pratade han med sin mamma och sa att han kanske bara skulle komma hem istället.

 

 

"Jag kunde inte kommunicera med spelarna och det var ensamt," minns han. "Men jag pratade med min storebror och han sa att det var det här jag hade jobbat för nästan hela mitt liv. Han sa till mig att saker och ting skulle bli annorlunda.

 

 

"Varje dag vaknade jag, åt frukost, tränade, åt lunch och sen gick jag tillbaka till mitt rum och tittade på repriserna av (det amerikanska dramat) Entourage och pratade med vänner och familjen. Jag ser tillbaka på det nu och inser att det hjälpte mig att hantera saker jag ställs inför.

 

 

"Det är viktigt för unga spelare att veta att bara för att du har skrivit på ett kontrakt med en stor klubb betyder det inte automatiskt att allting omedelbart kommer bli bra. Man måste vara förberedd på de tuffa bitarna och jag tycker att jag var det."

 

 

En egendomlighet i Lindelöfs karriär är han inte började spela regelbundet för Benfica förrän i januari 2016. Innan det spelade han mest för reserverna, vilket betyder att när United betalade £30m (367,3m kr) för honom 2017 hade han spelat förstalagsfotboll i mindre än 18 månader.

 

 

Så det är inte överraskande att hans första tid på Old Trafford var blandad. I Sverige är han känd för sitt självförtroende. I en konversation är han inte fräck utan säker. Media i hemlandet kallar honom Iceman, medan en kommentator observerade att han "varit 30 hela sitt liv".

 

 

"Jag har alltid litat på mig själv och trott på mina drömmar," säger Lindelöf. "Jag hade aldrig någon plan B. Plan A var att bli en fotbollsspelare och jag arbetade väldigt hårt för det.

 

 

"Jag uppfostrades av en ensamstående mamma, så jag var tvungen att ta mycket ansvar. Kanske hjälpte det. Vår mamma gav oss mycket kärlek också och jag tror att det är därför jag är säker på mig själv.

 

 

"Jag skrev på här för mycket pengar, så folk vill att du ska prestera direkt. De ser inte de andra sakerna. Det är så det är i spelet men jag vet vem jag är och jag är bekväm med det och med mina färdigheter. Jag arbetade hårt för att komma hit och det här är bara början."

 

 

Om Lindelöf alltid varit trygg i sitt eget skinn kan man inte säga samma sak om det här United-laget. Innan Solskjaer kom såg de rädda ut och det verkade som att de inte kunde se bra lag i ögonen. Det har ändrats.

 

 

"Ja, jag förstår vad du menar, hur det kanske såg ut förut," säger han och nickar. "När lag kommer till Old Trafford måste vi dominera. Vi är Manchester United och ingen är större än oss. Vi måste ha den mentaliteten.

 

 

"Vi har vunnit många matcher nu mot stora lag och vi är på en bra väg. Vi måste stanna kvar på den."

 

 

Så till den självklara frågan. Med tanke på den sanslösa förvandlingen av Uniteds säsong, vad har Solskjaer - en nybörjarmanager när vi pratar om storklubbar - gjort och hur har han gjort det?

 

 

"Det är svårt att svara på," säger Lindelöf. "Han kom in med sin energi. Att lyssna på hans tankar om fotboll är en inspiration.

 

 

"Direkt från början kom han in med ett leende. Han förklarade vad det betyder att spela här, det var det första han sa. Jag kan inte hitta det perfekta ordet på engelska men han förde in en närvaro. Ole har bara fått oss att tänka och fått oss att lita på våra färdigheter igen."

 

 

För Lindelöf fanns det aldrig någon tvekan på sig själv. The Iceman skulle alltid komma att visa sin skicklighet, även om det tog ett tag.

Några tips på roliga klipp och intressant läsning

Vi vet alla at det mesta som City producerar är pinsamt och slutar med att de Röda får fortsätta skratta åt de bittra. Nu har de varit igång igen, tydligen säljer inte klubben tröjor riktigt i den takt som Nike förväntar sig, därför kommer de nu att byta till Puma. Detta måste ju manifesteras med en liten reklamfilm och ja, jag torkar fortfarande skratt-tårar från mina kinder:

https://twitter.com/pumafootball/status/1101032070938324993

 

 

På tal om City så har de fått för sig att de ska försöka vara vänner med ett antal klubbar och ses som ett gäng sköna gamänger. Tydligen har det utvecklats sådana band mellan de bittra och West Ham och den här filmen är bland det roligaste jag sett på mycket länge:

https://twitter.com/BanditNanna/status/1100673547557588992

 

 

Danny Taylor briljerar (igen) om den grisiga moderna fotbollen i fallet med Emiliano Sala:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/03/02/11595503-kabbel-gallande-pengar-innan-sala-ens-har-blivit-begravd-exponerar-fotbollens-iskalla-ansikte/

 

 

Oliver Kay på the Times åkte till Östersund och träffade Ravel Morrison:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/03/02/11595501-jag-ville-bara-att-united-skulle-ge-mig-tid-att-fa-ordning-pa-mig-sjalv/

 

 

 

Tony V, DDG, Martial och Rashford

Antonio Valencia har varit en United-spelare i 10 år. I hans nuvarande kontrakt står det att United innan klockan 18:00 (svensk tid) igår var tvungna att utlösa den inskrivna ettårsförlängningen, men det skedde inte. Ecuadorianen har endast mäktat med en ligastart under de senaste fem månaderna och jag kan inte påstå att jag har saknat honom. Han hämtades från Wigan Athletic i juni 2009 av Fergie och han har gjort 338 framträdanden för de Röda.

 

 

Trots att klubben inte utnyttjade den här klausulen kan de fortfarande erbjuda honom ett nytt kontrakt (hans nuvarande går ut i sommar), men Ole lät igår skeptisk till att det kommer hända:

 

 

"Han är fortfarande inte 100% fit, han jobbar fortfarande för att ta sig tillbaka och han har haft en fantastisk karriär här i Man United och i England. Han är en av Premier League-vinnarna som finns kvar i omklädningsrummet men för tillfället är jag inte säker på om Man United och Antonio kommer komma överens om nästa år.

 

 

"Så det beror på om han kommer tillbaka på planen under de kommande månaderna, men han är kaptenen, en fantastisk tjänare för klubben. Så förhoppningsvis kan jag få ut honom på planen och visa vad han kan göra, eller han kan göra sig själv 100% fit och komma tillbaka till planen."

 

 

Sen har vi en annan spelare, som vi rimligtvis bara borde ge vad han vill ha, vars nuvarande kontrakt går ut 2020, det handlar såklart om spanska David och där hade Ole följande att säga:

 

 

"Klubben och David för en dialog. Förhoppningsvis kan de komma överens. Det är utanför mitt område men jag är säker på att vi kommer göra vad vi kan."

 

 

Vi ska nog inte räkna med Martial, som är ljumskskadad, idag, men han verkar vara nära en återkomst:

 

 

"Det är nog bara några få dagar till innan han är redo."

 

 

Och tack och lov var det ingen större fara med Rashford:

 

 

"Han kände fortfarande av det [vristen] i onsdags kväll [innan 3-1 vinsten mot Crystal Palace] men han är redo - jag kommer troligtvis starta honom [idag mot Southampton]."

 

 

 

Saudiarabien

När mannen vars ansikte ser ut som ett grisarsle med sockervadd påklistrat på toppen pratade om "shithole countries" menade han bekvämt nog inte Saudiarabien. Vilket kan vara lite förvånande. Eller ja, egentligen inte, denna skurkstat behandlar ju ständigt sin befolkning på ett vidrigt sätt, men de har ju något som västvärlden behöver och vill köpa, så då är det ju ett bra land. Om man av någon konstig anledning känner för att trycka ur sig kaskadspyor ner i toaletten så kan man alltid googla fram bilder på sossar och Wallenbergare som står och skakar hand med det här landets ledare. Mycket vidrigare blir det inte, möjligtvis med undantag för om du sätter dig och ser ett avsnitt av Wahlgrens värld.

 

 

Att de hänger, piskar och stenar folk, förbjuder homosexualitet, inte låter kvinnor gå ut utan en man och bombar det fattiga folket i Jemen sönder och samman, det spelar inte så stor roll, för det finns pengar ju pengar att tjäna. Ett sånt land säljer alltså det fredsälskande Sverige vapen till och så får vi nöjet att lyssna på hans excellens Carl Bildt när han läxar upp oss skitiga proletärer om att det här är för svårt för oss dödliga att förstå, han kan inte gå in på närmare detaljer, men de goda relationerna mellan Sverige och Saudiarabien måste upprätthållas (och kom inte och tjata om böghat, steningar och annan skit, jävla kommunister!).

 

 

Det finns fler arabiska länder med liknande system. Tänker då inte minst på Förenade Arabemiraten och Qatar. Det är ju ett välkänt faktum att den dyrbara oljan en dag kommer ta slut och när det sker måste ju dessa länder ha något annat att erbjuda sina giriga kunder. Men för att kunna vara attraktiva i väst känner ledarna i dessa länder att de behöver tvätta sina rykten en del. Det har de börjat med och dessvärre har de siktat in sig på den europeiska toppfotbollen. Det kan inte ha undgått någon att länder från arabiska halvön nu har ett ganska stort inflytande på sporten. Det finns många exempel, men de två tydligaste är såklart Abu Dhabis och Qatars små leksaker i deras sandlådekrig: Manchester City och Paris Saint-Germain. Vidare så ska ju även Qatar arrangera fotbolls-VM 2022. Utan att vara någon expert på länders relationer i den delen av världen så kan man nog ganska säkert säga att Saudiarabien och FAE går ganska bra ihop, men de båda hatar Qatar.

 

 

Jag tar ofta upp att Manchester Citys framgångar på fotbollsplanen inte kan ses som särskilt äkta. De hade tur i lotteriet och fick en helt sjukt rik ägare som köpt allt de pekat på, samtidigt som han bryter mot mer eller mindre samtliga de mänskliga rättigheterna. Det är inget som Citys patetiska fans vill prata om, istället klär de sig i handdukar på huvudet och hyllar dessa medeltida tyranner. Vidare så har staden Manchester släppt in dessa gamar och låtit de investera stort i östra Manchester, allt för att de ska kunna visa vilka fantastiska människor de är (och få folk att glömma förtrycket i deras hemländer och köpa deras varor och produkter).

 

 

På senare har det talats en hel del om att Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman (MbS) ska vara intresserad av att köpa United från Glazer-asen. Faktum är att rapporter från arabiska halvön gör gällande att det faktiskt är MbS som styr skutan då kungen, Salman bin Abdul Aziz, är för sjuk för att sitta vid makten. Det vet jag inte om det är sant, men jag vet att han har mycket makt och fruktansvärt mycket pengar. Det är många som fnyser åt dessa rapporter (ett eventuellt köp av United), men det gör inte jag. Det finns nämligen en hel del tunga saker som talar just för det, något som de alltid lika trovärdiga herrarna på Red Issue redan rapporterat:

   

 

 

 

En av dessa saker är att saudierna är exceptionellt störda av det faktum att Qatar äger ett framgångsrikt fotbollslag och ska arrangera fotbolls-VM. Vi ska vara medvetna om att saudierna lägger stora pengar på att västvärldens medier ska rapportera om hur illa ställt det är för människorna i Qatar. Det är självklart bra att det kommer fram och vi vet ju redan hur de som bygger VM-turneringen behandlas, men med tanke på hur Saudiarabien behandlar sin egen befolkning är det lätt att tänka på det där talesättet om att inte kasta sten i glashus.

 

 

Saudiarabien ser sig självt som storbror i Gulfen och att de inte äger något känt europeiskt fotbollslag svider. Skulle de lägga under sig Manchester United, så blir det inte större än så, då har det det största sandslottet i sandlådan.

 

 

Jag har läst på en del om den här MbS och det är helt klart att han jobbar med förändringar, med stora investeringar inom turismen och han jobbar för att sprida ut ekonomin från i princip bara oljan till andra inkomstkällor. Mordet på Jamal Khashoggi var ett stort bakslag för honom, men trots upprörda toner i västvärlden så är han tydligen väldigt populär på hemmaplan. Och inte bara för att man måste gilla honom, utan för att han genomför genuina förändringar. Folk som nyligen varit i Riyadh berättar om en förändrad, moderniserad stad. Det är självklart positivt. Det vi hör mest om gällande dessa förändringar är att kvinnor numera får köra bil i Saudiarabien (!), förutsatt att de är ackompanjerade av en man, såklart.

 

 

Om han köper United så vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Tro mig, jag avskyr Glazer-familjen, men mig veterligen så avrättar de i alla fall inte oliktänkande eller låser in homosexuella. Det här är odjur på en helt annan skala. Det var länge sedan jag slutade resa till England för att gå på match, kommersialiseringen, den råa kapitalismen, Disneyfieringen och känslan av att det är en cirkus är för mycket för mig. Med MbS eventuellt vid rodret kommer det inte kännas mer lockande.

 

 

Att sedan se "United-fans" skratta åt City och deras ägare, för att i nästa andetag onanistiskt prata om alla miljarder MbS kommer hosta upp på nya spelare till United, ja det gör mig både förbannad och orolig.

 

 

Med tanke på MbS och co:s kvinnosyn kan man ju undra vad hans planer blir för Uniteds damlag. Ja, jag förstår också att han säkert kommer hylla dem, allt för att se bra ut i västvärlden, samtidigt som han helst skulle vilja stena dem för att de vågar springa runt i kortbyxor helt öppet. PL:s regnbågskampanj som stöd för de homosexuella lär ju också vara ett initiativ som den eventuellt nya regimen kommer uppskatta. Och istället för att få se Fred the Red och några lotterivinnare skjuta straffar i halvtid, får vi kanske numera skåda några hängningar av några bögar eller otrogna från taket på The Stretford End som pausunderhållning. Och med tanke på att Glazer-familjen är judar så kanske de kan bjuda på en offentlig piskning eller stening av Joel, Bryan och Avi i mittcirkeln, det skulle jag faktiskt kunna betala för att få se (nej, inte för att de är judar, utan för att de är parasiter).

 

 

Hur rik är då den här MbS-snubben? Ja, ni förstår ju att han har i princip hur mycket pengar som helst, men jag ska ändå ge er en liten inblick i vilken sorts förmögenhet han sitter på.

 

 

2015 var herr Mohammed bin Salman på semester i södra Frankrike och såg då en 440 feet (134,1 meter) lång yacht som han blev väldigt sugen på. Han skickade in en medhjälpare för att köpa loss båten, the Serene, som ägdes av Jurij Shefler, en rysk vodkamiljardär. Och jo, det blev en affär. Det tog några timmar, sedan förde saudierna över €500m (5,26 miljarder kr) till ryssens konto. Senare samma dag flyttade Shefler ut från båten och MbS kunde med ett grisflin på läpparna ta över den.

 

 

 

3-1 borta mot Palace

Det börjar bli tjatigt, men vilken man Ole är alltså! Det känns som att han inte kan göra något fel. Nu har han dessutom dragit ner på snacket om sig själv som permanent efterträdare. Innan matchen i onsdag fick han frågan om han ser någon länk mellan de många skadorna på våra spelare och den mer intensiva spelstilen under hans ledarskap.

 

 

Ole: "Det är förmodligen sammanlänkat, ja. Väntar du till försäsongen och tror att du kommer förändra resultaten genom att bara inte be dem att springa, eller börjar vi nu och visar dem vilka kraven på intensiteten är och hur vi vill spela?"

 

 

Under den portugisiska dödgrävaren lallade vi bara runt och så länge vi höll oss BAKOM bollen var det ok. Nu spelar vi som vi ska, med hög press, snabba löpningar och krav på spelare som rör sig FRAMFÖR bollen, inte konstigt att spelarnas kroppar reagerar och jag är helt bakom Ole här också.

 

 

På tal om det fysiska så dröjde det inte länge i onsdags innan store Romelu svettades som en katolsk präst på ett kindergarten. Men det var roligt att se hans avslutningar och att han ville visa Ole att han kan göra ett jobb för oss. Värre är det med Sánchez. Det måste ha varit någon som kidnappat honom och skickat hit hans tvillingbror (som inte kan spela fotboll). Har aldrig sett en fotbollsspelare, på någon nivå, ge bort bollen så regelbundet som chilenaren, det är direkt skrattretande. Skulle jag ta en hutt varje gång han passade bollen till en motståndare skulle jag vara helt dyngrak innan 30 minuter hade spelats. Kontraktet Woodward gav honom var verkligen ett genidrag. Kan han inte höja sig avsevärt under våren är det bara att be till högre makter att någon kinesisk klubb kan komma in och plocka bort honom från vår lönelista

 

 

Finns några små tveksamheter, men överlag gillar jag det jag får se av Diogo Dalot. Men när jag ibland tänker på en annan spelare med portugisiska som förstaspråk och att vi hostade upp €59m (621,4m kr) för honom blir jag mörkrädd. Jag talar såklart om Fred och han är kanske fortfarande tyngd av Mourinho-perioden, men att en brasse för de pengarna levererar så lite, det är oroväckande. Förhoppningsvis får Ole fart på honom också, men jag håller inte andan.

 

 

Fantastiskt roligt att Ole luftade 17 åriga James Garner också. Man kunde se glädjen i spelarens ögon och de här bilderna gör även en gammal generalcyniker som mig varm inombords:

https://twitter.com/blurt2kc/status/1100944481438711808?s=21

 

 

Han hade förmodligen aldrig fått chansen under den portugisiske dödgrävaren, men vid en skadekris hade det kanske hänt. Då hade väl kukhuvudet teatraliskt suckat, himlat med ögonen och sparkat in Garner på planen med instruktionen att inte göra bort sig alltför mycket.

 

 

Det är helt jävla underbart att se unga spelare i United-laget spela med självförtroende och att de stöttas och backas av managern i intervjuer ("Vi kommer få se en hel del mer av Jimmy Garner, oroa er inte för det").

 

 

Inför den här matchen fanns det en viss oro, för det blir ofta tufft på Selhurst Park, så det kändes riktigt skönt när Ashley Young slog spiken i kistan och fräste in 3:an och säkrade ytterligare tre tunga poäng i kampen om en CL-plats.

 

 

Jag har läst en hel del om den här Aaron Wan-Bissanka och såg fram emot att få se honom på riktigt, men det visade sig att han var skadad och kunde inte spela i onsdags. För övrigt tycker jag att hans namn låter som något man skulle kunna hitta i Mos Eisley-kantinen, men det kan vi lämna därhän.

 

 

 

0-0 mot scouse-asen

De ständigt oskyldiga offren kom in till matchen på OT med endast tre vinster på de åtta senaste matcherna (i alla turneringar). Med tanke på det och med Ole vid rodret kändes det inte alls omöjligt att vi skulle kunna besegra dem. Snacka om att norrmannen har förändrat allt som de tidigare Fergie-efterträdarna ställt till med. Innan bortamatchen mot skadedjuren i december var jag så uppgiven man kan vara och i slutändan nästan nöjd med att vi kom undan med endast en 3-1 förlust.

 

 

Precis som Ole tänker jag inte använda den sanslösa skadeorgien som ursäkt till poängtappet, men nog kan man nyktert konstatera att den spelade in. Matić är bara en av alla spelare som fått nytt liv under Ole och han är på nytt en väldigt viktig pjäs för vårt mittfält. När det under lördagskvällen började mumlas om att han skadat sig på träning väcktes en viss oro. En annan spelare som norrmannen blåst in friskt syre i är Ander Herrera och hans samarbete med serben har varit en ack så viktig del i alla våra vinster och vårt fina spel under Ole. Ni vet redan vad jag tycker om Jesse Lingard, men ja, jag ska erkänna att han gör nytta och hans snabbhet i anfallet är viktig. Med skador på dessa spelare och Mata, samt med Martial redan borta, så blev det självklart en brantare uppförsbacke.

 

 

Men lite stolthet i tröjan och lite ansträngning kan ta dig ganska långt och vi fick se en briljant attityd från de Röda. Matas hemspringning på ett ben och hans avgörande tackling på Salah var symbolisk för Oles United - magnifikt!

 

 

Samtliga spelare bjöd på ett ordentligt skift och det såg ut som att de faktiskt förstod vad den här matchen betyder för supportrarna, både historiskt och i kontexten gällande vilka som vinner titeln den här säsongen. McTominay har sina begränsningar, men ytorna han täckte under 90 minuter var otroliga. Rashford fortsatte att jaga motståndare trots att hans vrist var illa tilltygad. Att spela för United handlar om energi och inställning och det känns så bra att ha det tillbaka på allvar efter de mörka dagarna under första halvan av säsongen.

 

 

Scouse-svinen på läktarna visade lika mycket klass som alltid då de förstörde vår en minut långa hyllning av hjälten Eric Harrison. Försök för ett ögonblick att föreställa er om skon hade suttit på den andra foten och rollerna hade varit omvända. Oj, förmodligen hade säsongen fått avbrytas så att de oskyldiga offren hade hunnit återhämta sig för att sedan kunna spela upp hela deras drama queen-pjäs ackompanjerat av stadens sanna motto: Always the victims, it's never our fault. Vilka sanslösa skithus de är, nästan fascinerande!

 

 

 

Toaborsten

Jag ska villigt erkänna att jag blev glad när vi gjorde oss av med Fellaini. "Men, men, han jobbar ju alltid hårt för klubben," hör jag många av hans fans säga. Det är en sanning med modifikation, i mitt tycke, samt att det inte räcker för att spela i United. Han har stora brister och även om han gett oss många poäng så föredrar jag en annan plan-B när vi jagar ett sent mål, än att lyfta långt på Fellaini.

 

 

Med tanke på hur Ole vill spela och att vi nu förhoppningsvis siktar in oss på att återgå till sättet som United ska spela på, så var det här en viktig markering i den målsättningen och ja, jag blev faktiskt såhär glad av den här nyheten:

 

 

Nu har den belgiska Toaborsten börjat träna och spela för sin nya klubb, Shandong Luneng.

 

   

 

31-åringens flytt till the Chinese Super League var självklart inte pengamotiverad.

 

 

Tydligen betalar de honom £365,000 (4,46m kr) i veckan, men det har ingenting med hans flytt att göra, han hade gärna spelat för en genomsnittlig kinesisk arbetarlön.

 

 

Han har spelat i PL i 10 år och spelat mer än 350 matcher för Everton och United.

 

 

Såhär sa Fellaini till belgiska Het Niuewsblad på frågan om han flyttat för pengarna:

 

 

"Inte jag. Jag ser det här som en utmaning i en klubb som har allt. Bokstavligt talat. Du skulle se våra medicinska och tekniska faciliteter. Jag älskar att vara här. Jag åkte till Shandong Luneng nu för att de visat intresse i flera år. Och jag kände mig redo för en ny utmaning, en ny kultur, ett nytt liv.

 

 

"Ok, jag är bara 31 år gammal. Men jag skrev på för tre år. Efter det är jag 34, då skulle det vara för sent att komma till Kina.

 

 

"Jag kunde ha gått till en toppklubb i Europa och varit viktig där i två år till, det hade inte varit något problem. Men efter 10 år och 350 matcher i England kände jag mig redo för det här steget. Jag är nöjd med mitt val.

 

 

"I Everton gjorde jag bra ifrån mig och i United vann jag några cuper och en Europa League. Det enda som saknas är en Premier League-titel, det är sant.

 

 

"Men jag drömmer inte längre om en återkomst till europeisk toppfotboll. Men kanske en återkomst till Belgien, varför inte?

 

 

"Min första säsong i Manchester var svår, men jag lämnade som en respekterad spelare. Jag gav mitt allra bästa för den klubben, spelade så många matcher och gjorde nästan bara viktiga mål.

 

 

"Jag jobbade med superspelare och managers i en av de största klubbarna i världen. Då kan man titta tillbaka med ett leende."

 

 

En hel del skitsnack med andra ord, precis som vanligt när "elitspelare" ska förklara varför de flyttar till Kina, intressant att det ALDRIG har med pengarna att göra. Teoretiskt borde de ju då lika gärna kunna komma till Allsvenskan, eller någon annan liga med låg kvalitet på fotbollen och utan gigantiska ekonomiska muskler, eller?

Nantes och Cardiff förtjänar ett enormt beröm för deras rörande och uppriktiga hyllningar till Emiliano Sala men det är bistert att se grälet gällande transferavbetalningarna utspelas offentligt

   

En Cardiff-Nantes-halsduk som hyllar Emiliano Sala hålls upp av ett fan vid matchen mot Southampton. Men klubbarna är inte så förenade. Fotograf: Ian Walton/Reuters

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 10 februari, 2019:

 

 

Om ingenting annat så finns det nu åtminstone en kropp. Emiliano Salas familj kan sörja på riktigt. En begravning kan äga rum och hur tragiskt det än är så måste det vara bättre på det här sättet, istället för att ha fått reda på att det inte var han i flygplansvraket på botten av Engelska kanalen. Sala har åtminstone återfunnits och, precis som Neil Warnock sa, förhoppningsvis kan familjen hitta lite frid istället för att begrunda alternativet där han hade spolats bort i havet, möjligtvis för alltid.

 

 

Samma sak gäller inte piloten. David Ibbotsons familj kommer kanske aldrig få känna det lugnet. Letandet har avslutats nu och hur kan någon ens börja att förstå den sortens sönderslitande sorg och stress de måste ha genomlidit innan, under och efter identifieringsprocessen? Man hittade bara en av de två. För Salas vänner och familj kan arbetet med att få honom tillbaka hem till Argentina börja. När det gäller den andra personen på det där Piper PA-46 Malibu-planet, som skulle flyga från Nantes till Cardiff, finns det ingenting för tillfället. Det känns fruktansvärt att det inte finns några garantier för att det någonsin kommer ändras heller.

 

 

Under dessa omständigheter trodde du kanske att de två klubbarna som står i centrum för den här tragedin skulle vara förenade i sorg. Var det så orimligt att tänka att de åtminstone skulle kunna avstå från att gräla om pengar innan Salas kropp ens kommit upp till ytan? Eller att nu inte var rätt tillfälle att påminna alla om vilken iskall industri fotbollen kan vara ibland? Sporten som, precis som Gareth Southgate en gång sade, så många av oss älskar när det i verkligheten finns så mycket att ogilla. Sporten där, på en viss nivå, pengarna skymmer sikten för vad som är rätt och fel alldeles för ofta.

 

 

Om du inte har hört det redan så anlände det skriftliga kravet på Salas £15m (183m kr) transferavgift i Cardiff Citys post i tisdags, inklusive ett tydligt hot om juridiska aktioner från Nantes om pengarna inte kommer in snart. Nantes hade i ett e-mejl torsdagen innan klargjort att de hade väntat länge nog. De första vrakdelarna hade inte ens spolats upp på Normandies stränder då.

 

 

Men budskapet var tydligt: Nantes ville ha den första delbetalningen på £5m (61m kr) så fort som möjligt. Cardiff har varnats om att de riskerar ett möjligt transferförbud från Fifa om de inte hostar upp pengarna. Och det är minst sagt bistert att se detta utspelas helt offentligt.

 

 

Det skaver extra mycket då båda klubbarna förtjänar ett enormt beröm för det rörande och ärliga sättet på vilket de hanterat hyllningarna. Cardiffs sorg har varit rå och genuin och särskilt Warnock har visat att det finns olika lager i hans personlighet. Bortom karikatyren är det inte alltid Cardiff-managern "skäller" eller "blästrar". Det finns en mjukhet i Warnock och vi har fått se den sidan av honom, mer än någonsin tidigare, sedan Salas plan störtade den 21 januari.

 

 

Samma sak med Nantes. Du såg kanske tv-bilderna av den där underbart koreograferade hyllningen när Les Canaris mötte Saint-Étienne på Stade de la Beaujoire, när matchen pausades i den nionde minuten (för att uppmärksamma Salas tröjnummer), fansen höll upp tusentals gula och gröna kort som skapade en mosaik med hans namn och när spelet startade igen kunde tränaren, Vahid Halilhodzic, inte hålla tillbaka sina känslor längre.

 

 

Halilhodzics band till Nantes går tillbaka till 1981, då han själv, som spelare, bar den där tröjan med nummer 9 på ryggen. Nu är han 66 och släppte ut allt då han grät i sina händer.

 

 

Dessa bilder kommer stanna kvar i minnet: något rent, obefläckat och så mycket mer passande än sidohandlingen där två klubbar grälar om pengar. Nantes, som inte ens kunde vänta tills Salas kropp identifierats innan de avfyrade deras faktura. Och Cardiff, som tyckte det var en bra idé att bekräfta detaljerna för L'Équipe, av alla tidningar.

 

 

Cardiff är tydligen "chockade" och kanske är det genuint. Men varför publicera det? Varför säga någonting när det var självklart att det skulle skapa en fruktansvärd stank? Såvida det nu inte är en taktik från Cardiffs sida och utan att vilja låta alltför cynisk så finn det faktiskt mer i det här än vad man ser med blotta ögat. För på något sätt kan jag inte föreställa mig att den initiala läckan, tills fotbollsavdelningen hos BBC Wales, kom från Frankrike.

 

 

Tyvärr är det svårt att inte vara cynisk efter att ha sett den här berättelsen utveckla sig, med alla de olika agenterna som vill ha deras andelar (fem vid den senaste räkningen, plus andra som hovrar i utkanten), de särskilt imponerande ansträngningarna av en av dessa mellanhänder, den tillförlitligt skadliga Willie McKay, låt oss här påminna oss om Joe Kinnears hyllning till just den världen ("hundar, maskar, skadedjur") och avståndet mellan de två klubbarna och vad de senaste avslöjandena säger oss gällande transfermarknaden inom den moderna fotbollen. Inget av det är attraktivt på något sätt överhuvudtaget.

 

 

Kanske tillhör jag minoriteten här, men jag är heller inte helt säker på att vi behövde höra röstmeddelandet från Sala uppe i luften, där han erkände att han var "väldigt rädd" och sa att han trodde att planet höll på att gå sönder. Samma sak med uppdateringarna på rullande 24-7 nyhetskanaler gällande operationen, steg för steg, för att hitta hans kropp på havsbotten, 21 miles (= 33,7 km) från Guernseys kust.

 

 

Gula blommor framför porträttet av Emiliano Sala på Beaujoire-stadion i Nantes. Fotograf: Loïc Venance AFP/Getty Images.

 

 

Sen tittar jag igen på McKays roll i den här berättelsen och funderar på vad som uppfyllde honom, förutom något skevt försök till självrättfärdigande, när han vidarebefordrade försäljningspitchen han e-mejlade till Sala den 6 januari till L'Équipe. "Emiliano, mitt namn är Willie McKay," inledde han med. "Vi är intresserade av dina personliga tillhörigheter, finanser, semestrar, barnpassning, det är inte våra saker." Det enda målet, vilket McKay väldigt sakligt förklarade, var att tjäna pengar. Sala var hans senaste bricka i spelet och McKay erkände glatt att han hade planterat falsk information i media om att Everton och West Ham ville ha den 28-åriga anfallaren, i ett försök att piska upp ett intresse. "Vi säger inte att 'vi är som en pappa till en son till våra spelare'. Nej, om du inte hade varit en fotbollsspelare hade inte dessa människor varit intresserade av dig. Inga känslor, vi gör bara affärer." Kanske, med facit i hand, var Kinnear för snäll i sitt omdöme.

 

 

För de som inte känner till namnet kan man lugnt säga att McKay har varit ett ökänt namn inom fotbollen under en längre tid. Faktiskt så ökänd att den här kolumnen kan avslöja att det fans en tid när Newcastle United, tidigt under Mike Ashley-eran, hade en policy att inte göra affärer med McKay för att, med den dåvarande vd:n Derek Llambias ord, de inte ville umgås med "ett sådant djur".

 

 

Tycker McKay att det är det minsta pinsamt att Didier Drogba har krossat en av sakerna som Sala matades med, nämligen att den f.d Chelsea-spelaren återfanns bland agentens tidigare klienter? Varför ville McKay publicera detta smutsiga exempel på hur han arbetar och på samma tema, vad fick honom att släppa sms:en från Sala om fixandet av flyget? I vanliga fall försöker jag kanske försvara agentindustrin men i McKays fall är det väldigt svårt. Han passar in i stereotypen för alla personer som ser det som fifflarnas marknadsplats.

 

 

Mest av allt har jag kommit på mig själv med att fundera på de ganska otillfredsställande omständigheterna, bortom de offentliga sorgeuppvisningarna, som har förvrängt rubrikerna under den senaste veckan och satt klubbarna i strid med varandra. Visst, det fanns alltid en potential att det skulle kunna bli lite komplicerat längre fram, särskilt när Bordeaux ska ha 50% via en vidareförsäljningsklausul och det finns så många agenter med deras fingrar i pajen. Men så här snabbt? Jag menar, behövde det verkligen ha gått till så här?

 

 

Förklaringen från Frankrike är att det är en dyr affärsverksamhet att driva en fotbollsklubb i Ligue 1 och well, självklart vill de ha det någon annan är skyldig dem, särskilt när de har långt gångna planer på en helt ny arena. Nantes är inte barskrapade men de är heller inte rika och deras ekonomiska position under Waldemar Kitas ägarskap ser inte ut att hjälpas av hans vana att slösa med pengarna.

 

 

Till att börja med har vi kompensationspaketet när Miguel Cardoso fick sparken som tränare i oktober, fyra månader efter att han anställts. Innan det var det Claudio Ranieri som skulle betalas av. Halilhodzic är den 14:e managern sedan den polsk-franska affärsmannen Kita tog över för 11 år sedan och £15m (183m kr) är en rejäl summa för en klubb som aldrig ens har spenderat halva den summan på en spelare. För tillfället ligger de dessutom på 15:e plats efter att ha slutat på nionde, sjunde, 14:e, 14:e och 13:e plats de fem tidigare säsongerna.

 

 

Nantes har en poäng: det viktiga här är att transfern slutfördes den 19 januari och i vanliga fall hade den första delbetalningen betalats av inom en vecka. Man behöver inte ens säga att de borde ha visat en större taktkänsla, istället för att, som nu, öppna upp sig själva för anklagelser om att, i bästa fall, vara iskalla och ha en brist på känslighet som skarpt kontrasterar mot sättet på vilket de hanterat allt annat.

 

 

Nantes har pensionerat deras tröja nummer 9 och, precis som Cardiff, erbjudit sig att betala för att Salas kropp flygs till Argentina. Det skulle finnas och finns så mycket att beundra om det inte vore för det faktum att bråket bakom scenen, oavsett hur man lindar in det, ser så himla illa ut.

 

 

Till syvende och sist var det inte Nantes som placerade den här storyn i media. Kita, som vanligtvis ses som en pratmaskin inom fransk media, har inte yttrat ett ord om ämnet och verkar ha blivit blåst av beslutet fattat av Mehmet Dalman, Cardiffs ordförande, att bekräfta för L'Équipe att, ja, storyn hos BBC Wales var sann. Så fort Dalman talade offentligt var det carte blanche för alla andra mediehus att kasta sig på samma story. Och det är svårt att tro att han och Cardiff inte visste det innan.

 

 

Så, vad blir nästa steg? Lite sunt förnuft, förhoppningsvis, men vem kan vara säker på var den här storyn kommer ta vägen när det är så mycket pengar involverade och Cardiffs försäkring är tydligen begränsad till £16m (195m kr) trots att totalkostnaden, när man räknar in lönen och agentavgifterna, kommer bli mycket högre?

 

 

Av de två klubbarna är det Cardiff som kan stoppa detta från att eskalera ännu längre, men det är inte särskilt uppmuntrande att all information från södra Wales säger att innan de betalar ett enda penny, vill de få reda på exakt vad som hände via den officiella utredningen. Varför? En utredning kan ta ett år, minst. Oavsett vad som kommer fram finns det ingenting som kommer ändra det faktum att de två sista dagarna i Salas liv spenderades som en Cardiff-spelare.

 

 

Det är den största oron här: att Cardiff ska låta det här bli en saga med potentialen att pågå väldigt länge. Till den största delen har Dalman och hans kollegor hanterat en otroligt svår situation med stor värdighet. Nu måste de inse att det inte har hjälpt någon att gå ut offentligt och att det skulle vara bättre för alla, börja då med Emiliano Salas och David Ibbotsons familjer, om klubben gjorde det schyssta och stoppade det här i sin linda. Fotbollen är fortfarande kapabel att göra det schyssta, eller hur?

Ravel Morrison hyllades en gång i tiden som den bästa engelska talangen i sin generation. Nu försöker han rädda sin karriär i Sverige, detta berättar han om för Oliver Kay i Östersund

 

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Oliver Kay, The Times, lördag 16 februari, 2019:

 

 

Morrison firar Uniteds vinst i FA-cupen för ungdomar tillsammans med Pogba och Lingard 2011. JOHN PETERS/GETTY IMAGES

 

 

 

 

Den iskalla blästringen träffar dig så fort du kliver av planet. Det är, tydligen, oresonligt milt, men lokalbefolkningen har varit tvungna att gräva gångar ur snön för att skapa vägar fram till terminalen. Välkomna till Östersund, 200 miles (321,8 km) söder om Polcirkeln, den yttersta utposten i den svenska högstaligan och det senaste karriärstoppet för den otroligt talangfulla fotbollsspelaren som Sir Alex Ferguson en gång i tiden beskrev som "den bästa grabben du någonsin kommer se".

 

 

Det var inte här Ferguson eller någon annan förställde sig att Ravel Morrison skulle befinna sig vid den perioden av hans liv. För ett årtionde sedan, när han var bättre än Paul Pogba och Jesse Lingard i Manchester Uniteds ungdomslag, var ingen riktigt säker på huruvida han skulle gå vidare och bli en mittfälts-maestro för klubb och landslag, eller om han skulle sjunka djupare ner i ökändheten. Man kan säga att hans blick för en passning saknade motstycke, men samma sak gällde även hans förmåga att hamna i trubbel. Några trodde att han skulle sluta på den allra högsta toppen av spelet. Andra fruktade att han skulle sluta i fängelse. Få föreställde sig att han, 26 år gammal, skulle befinna sig i Östersund och tacksamt sätta sin namnteckning på ett fyra och ett halvt månader långt kontrakt.

 

 

Det har varit en vild och oförutsägbar resa hittills - från Old Trafford till Östersund via West Ham United, Birmingham City, Queens Park Rangers (två gånger), Cardiff City, Lazio och den mexikanska klubben Atlas - men det är en resa som han, till sist, känner sig redo att diskutera i detalj: det bra, det dåliga och det rent ut sagt vidriga; de sanslösa höjderna och de fördärvande lågvattenmärkena, mest notabla i Lazio. Under en eftermiddag i Östersund öppnar han upp sig själv.

 

 

 

 

För att börja från början så var han, när han växte upp i Wythenshawe och Stretford, medveten om sin talang, men inte att man diskuterade honom med en sådan vördnad som man gjorde. "Tränarna gjorde ingen stor grej av det," säger han. "Det var ingen stor uppståndelse förrän den första [FA] ungdomsmatchen jag spelade, när jag var 15, tre år yngre än alla de andra. Sen när jag var 16/17 brukade jag träna med förstalaget på måndagar. Det var spännande de första gångerna, att träna med dessa spelare. Sen, efter det så vet du att du kan göra vad de gör och de kan göra vad du gör. Det känns normalt."

 

 

Han gjorde sin förstalagsdebut för Manchester United 17 år gammal, som avbytare mot Wolverhampton Wanderers i Ligacupen. Det blev ytterligare två framträdanden som avbytare i samma turnering säsongen efter - totalt 67 minuters spel i förstalaget för "den bästa grabben du någonsin kommer se" - och det var det hela. Ferguson sade att det var "smärtsamt" att sälja honom till West Ham, "men under en period av flera år så fortsatte problemen utanför planen att eskalera, så vi hade inte mycket annat val än att kapa banden."

 

 

Morrison håller inte med om det sista, men det finns inget sätt på vilket han kan fly undan de fula sakerna från hans ungdomsår. I februari 2011, nätt och jämnt tre månader efter hans United-debut, stod han i förhörsbåset i Traffords ungdomsdomstol, ställd inför risken att skickas till en institution för unga brottslingar, där han erkände att han två gånger skrämt ett vittne. Han kom undan med villkorligt i 12 månader och fick betala kostnader och kompensation på £1,445 (18,446 kr), han fick dessutom en varning: om det hände igen skulle han hamna bakom galler.

 

 

Domaren beskrev hans uppförande - i relation till ett försök att stoppa offret för ett knivrån från att lämna sin vittnesbörd vid rättegången mot hans rånare - som "förskräckligt", men Morrison säger att "jag visste inte ens att det jag gjorde var så fel. Jag visste inte att skrämma vittnen var en grej. Jag kände båda personerna. Jag trodde bara att jag försökte fixa till saker och ting."

 

 

Det slutade inte där: en anklagelse om ett överfall från hans flickvän som sedan togs tillbaka; en fällande dom gällande kriminell skadegörelse efter att ha kastat ut hennes mobiltelefon genom fönstret. Vid det senaste fallet, med den 12 månader långa villkorliga domen och hotet om fängelse hängande över sig, fanns det ingen från Manchester United som gjorde honom sällskap i rättegångssalen i Salford. "Det kändes som att de inte var intresserade," säger han. "Om något händer, händer det. Om det inte gör det, så gör det inte det."

 

 

Klubben, inte minst Ferguson, hade blivit förbittrad. I tillägg till de mer allvarliga sakerna hade han även problem med att passa tider, attityden var inte bra och samma sak kan man säga om hela hans allmänna uppträdande. Vid ett tillfälle kände han sig tvingad att posta ett offentligt meddelande på Twitter där han bad Rio Ferdinand att förneka ett rykte (vilket han gjorde) om att han hade stulit försvararens klocka i omklädningsrummet. "Hela tiden var det 'Ravel har gjort det här, Ravel har gjort det där,'" säger han. "Det jag tog var ett par fotbollsskor som spelaren inte använde längre. Men klockor? Telefoner? Det var korkat att säga."

 

 

Den etablerade versionen av händelserna är att Ferguson, hans personal och klubbens hierarki försökte allt för att hålla honom på spåret, men att Morrison saknade känslomässig mognad, hade hamnat i fel sällskap och var fördömd så länge han stannade i Manchester.

 

 

Han håller inte riktigt med om det. "Jag behövde inte komma bort från Manchester," säger han. "Det fanns tider då jag gjorde något fel, men ofta var det bara fel tidpunkt, fel plats, fel folk och det var inte ens jag som gjorde något, men för att jag var där var det lätt att peka ett finger mot mig.

 

 

"Vid den tiden flyttade andra unga spelare till stora hus i Sale med deras familjer. De sa till mig att jag var tvungen att flytta till Gorton med min mormor för det var längre bort från Stretford. Det var många spelare i det laget som hade en pappa och en mamma och redan bodde i ett fint område, som flyttades till Sale. Jag uppfostrades av en ensam mamma, men de flyttade oss till Gorton, som inte är något spektakulärt område på något sätt. Så jag tycker inte det är rätt att säga att de försökte med allt. Det är lätt att säga det, men jag tror att om du frågade några personer runt klubben då, så kunde de ha gjort en hel del mer."

 

 

Förutom hur han bodde, vad ville han mer ha från klubben? "Bara... tid," säger han. "För att få ordning på mig själv. Jag var bara en ungdom."

 

 

Morrison var gatusmart, på vissa sätt av ordets betydelse, men på andra sätt var han barnslig. Tränare pratade om en kort koncentrationsförmåga, om hans behov att konstant bli stimulerad för att undvika att han fick tråkigt. Han minns en resa med ett av Englands ungdomslandslag till en avlägsen destination i östra Europa där "så fort vi landade kände jag mig vilsen. Jag har en grej - jag vet inte om det är en mental grej - där jag har svårt att äta. Det fanns bokstavligt talat i mitt huvud att jag inte kunde äta. Jag levde på Rice Krispies-bitar och Jaffa Cakes." Är detta ett medicinskt problem? "Jag vet inte. Vem vet? Jag håller mig bara till det jag vet vad det är. Karibisk mat, mest."

 

 

Ferguson pekade på ett kontraktsbråk när han förklarade beslutet att sälja honom till West Ham för £650,000 (8,29m kr) i januari 2012. Morrison kände att klubben ville sälja honom innan kontraktsdiskussionerna någonsin nådde en seriös punkt. Han ville gå till Newcastle United, där Alan Pardew var sugen, men den flytten blockerades. Istället kom klubben överens om en affär med West Ham.

 

 

Två dagar innan hans 19-årsdag kände Morrison att det gällde att simma eller sjunka. Han simmade. Efter en säsong på lån hos Birmingham City, där han snabbt hittade, förlorade och på nytt hittade tilliten hos managern Lee Clarke, återände han till West Ham sommaren 2013 och krigade sig in i Sam Allardyces lag. Till sist blomstrade hans talang och folk kunde se vad hajpen handlade om.

 

 

På hans åtta första framträdanden den säsongen gjorde han fyra mål, inklusive en minnesvärd soloinsats mot Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Roy Hodgson var nära att ta ut honom i den engelska seniorlandslagstruppen den hösten. "Om det hade hänt tror jag ärligt talat att många saker hade varit annorlunda nu," säger Morrison.

 

 

Hans turbulenta karriär såhär långt

Manchester United (2010-2012)

Framträdanden: 3

Mål: 0

 

 

West Ham (2012-2015)

Framträdanden: 24

Mål: 5

 

Birmingham City (2012-2013)

Framträdanden: 30

Mål: 3

 

QPR (2014)

Framträdanden: 16

Mål: 6

 

Cardiff (2014)

Framträdanden: 7

Mål: 0

 

Lazio (2015-2019)

Framträdanden: 7

Mål: 0

 

QPR (2017)

Framträdanden: 5

Mål: 0

 

Atlas (2017-2018)

Framträdanden: 25

Mål: 3

 

Östersund (2019- )

 

 

Långt ifrån bländad av de starka ljusen i London blomstrade han i West Ham. "Vi hade tre månader där Ravel var matchvinnaren i West Ham - varje vecka," sa Allardyce nyligen. Men lite senare, ganska abrupt, skickades Morrison på lån till QPR i the Championship. "Det kom från ingenstans," säger han. När det hände rapporterades det att Morrisons försvunna lycka sammanföll med diskussionerna om ett nytt kontrakt. Allardyces agent Mark Curtis, som även representerade kaptenen Kevin Nolan, försökte involvera sig själv i förhandlingarna och fick en kylig behandling. Morrisons lycka försvann, gick ut på lån, spelade 15 raka matcher, vann priset som månadens spelare i the Championship och hjälpte QPR att säkra uppflyttning via play-off, men hans West Ham-karriär återhämtade sig aldrig.

 

 

Ett sekretessavtal betyder att Morrison är begränsad gällande vad han kan säga när det handlar om vad som hände i West Ham. "Jag hade roligt där," säger han. "Fansen var fantastiska, ägarna var bra, tränarna var bra, även Sam var bra tills vi blev osams. Det fungerar så att man kan bli petad ur laget och satt på bänken, men att petas ur laget när du har spelat bra och skickas på lån till en klubb i the Championship? Det är inte normalt.

 

 

"De erbjöd mig ett kontrakt - jag bad inte om det - och sen en vecka senare erbjöd de mig ett annat kontrakt, som var mindre, och jag avböjde det. Det handlade inte om pengarna. Det handlade om principen. Jag älskade min tid i West Ham, men en persons röst kan räcka väldigt långt."

 

 

Allardyce har beskrivit Morrison som "det största slöseriet med talang jag någonsin har jobbat med". Morrison tror att andra managers skulle ha en annan åsikt. "Lee Clarke försökte plocka in mig igen efter att ha jobbat med mig," säger han. "Det gjorde även Harry Redknapp och Rene Meulensteen. Om du frågar vilken manager som helst - t o m Sam till en viss grad, även om vi blev osams - så skulle de inte säga att jag är någon som stör gruppen. Det största problemet jag hade var att passa tider. Förutom det, handlar det om saker som hände för nästan tio år sedan, när jag var en grabb. Folk hör mitt namn och i deras tankar finns det redan något negativt kring det."

 

 

 

 

Han har till stor del hållit sig borta från trubbel sedan de där tidiga dagarna i Manchester. Det kom ännu en anklagelse om ett överfall 2014, men det togs tillbaka. Han skulle inte kalla sig själv någon ängel, men han påstår att "bad boy"-stämpeln är utdaterad och överdriven.

 

 

"Det är lätt att sätta något negativt vid mitt namn p.g.a var jag kommer ifrån och för att jag har begått misstag förut," säger han. "Det finns spelare som har tagits för rattfylla och den stämpeln har inte hängt kvar vid deras namn. Jag går inte ut och dricker, blir dyngrak, orsakar problem, kör bil på fyllan, röker, tar droger. Andra spelare kommer undan med de sakerna. Kan du föreställa dig om jag skulle bli tagen för rattfylla? Om jag gör något, sitter det fast vid mig för alltid. Jag gjorde misstag när jag var ung, men det är nästan tio år sedan. Alla gör misstag när de är unga."

 

 

Inte alla gör samma misstag som Morrison har gjort. Men vi ska även komma ihåg att det är inte alla som har vuxit upp som han gjorde i ett tufft hyreshusområde, utan pappa, i en miljö där ett hotfullt uppträdande mot ett rånoffer känns som ett normalt sätt att "fixa saker och ting på". Så ser det ut i delar av Storbritanniens innerstäder. Vissa sa att det var lika troligt att tonåringen Morrison, från fel sida gränsen, skulle hamna på Strangeways (stort fängelse i Manchester) som att han skulle lyckas utnyttja sin talang fullt ut för United och England. Om han hånas som ett slöseri med talang så kommer de som känner till fällorna han har stött på åtminstone att berömma honom för att han lyckats undvika många av dem.

 

 

Han är inte den fräsande, hotfulla personen som hans rykte gör gällande. "Folk säger alltid 'Åh, jag trodde du skulle vara en fullständig 'piiip' men du är ju faktiskt helt ok'", säger han. "Jag är inte en av dessa fotbollsspelare som är 'jag, jag, jag.' Man träffar på vissa stöddiga fotbollsspelare. Sån är inte jag."

 

 

Om det är något man funderar på så är det att han verkar sakna ego. Jag frågar om han har gjort en psykologisk utvärdering i någon klubb för att försöka ta reda på hans personlighetstyp och hur man bäst motiverar honom. "Nej," säger han. "Det var en kille i QPR som kom för att jobba med oss, men jag har inte gjort något sådant ensam med någon annan."

 

 

Om han är en ambitiös fotbollsspelare? "Om jag inte var det hade jag suttit på mitt kontrakt i Lazio till säsongen var över och dragit in mina pengar," säger han. "Det finns många som är inom fotbollen för pengarna. Jag vill bara spela fotboll. Det är därför jag har kommit hit. Jag måste spela."

 

 

Det är mer än fem år sedan det där målet på White Hart Lane. Det har funnits bra tider, inte minst i Atlas i Mexiko ("den bästa tiden i mitt liv - jag spelade bra, fantastiskt väder, fantastisk livsstil") och det har funnits dåliga. Han beskriver sina tre och ett halvt år i Lazio, om än ofta avbrutna av lån, som "det sämsta beslutet jag har tagit i mitt liv."

 

 

"Att vara borta från England var inte problemet," säger han. "Jag älskade Mexiko och jag har kommit till Sverige. Det är bra att resa runt i världen och göra något du gillar. Det kändes bara som att alla i Lazio var där för sig själva. Jag spelade lite första året. Det andra året var ett skämt. Vi hade cupmatcher där spelare som var 37/38 togs ut före mig. Om du är där och inte spelar är det en väldigt ensam plats. Det var svårt."

 

 

Vilka sorts svårigheter handlade det om? "Vid ett tillfälle var min mamma väldigt sjuk och de lät mig inte flyga hem, och om jag gjorde det var jag tvungen att komma tillbaka nästa dag," säger han. "Jag kunde ha förstått det om jag spelade, men jag var inte i närheten av laget. Det gjorde mig arg, jag kände att jag ville ge upp."

 

 

Hur mörka var dessa tider? Pratar vi om en depression? "Det var nära det," säger han. "Du vet, depressioner kommer väldigt lätt inom fotbollen. Jag skulle kunna berätta för dig om många spelare som har haft det men de säger inget offentligt. Det är lätt att falla in i mörka stunder. Vid den tiden i Lazio kände jag att jag inte kunde fungera ordentligt. Jag blev bara... nedgången. Jag hade gått från att spela bra i Mexiko, njuta av livet, till att gå tillbaka till Lazio och vara helt ute ur bilden - kunde inte spela fotboll, kunde inte göra någonting. Jag ville lämna, men klubben blockerade vissa saker [en flytt]. Det gick så långt att jag inte tyckte att någonting var roligt i mitt liv. Jag ville inte göra någonting, kunde inte göra någonting. Det var inte trevligt. Jag var tvungen att komma bort från det."

 

 

Han förde diskussioner med Rangers förra månaden och även om det inte blev någon affär blev han väldigt uppmuntrad av hans möte med Steven Gerrard. "Han är en legendar inom fotbollen och han var beredd att sitta ner och ha en riktigt bra konversation," säger Morrison. "Vissa managers från den gamla skolan hade inte gjort det. Min agent pratade med en annan manager, i the Championship, som bara sa: 'Nej, han kommer inte passa in här.' Min agent bad honom att göra lite efterforskningar, prata med folk som har arbetat med mig. Managern kom tillbaka och sa: 'Ok, men han jobbar inte tillräckligt hårt, tacklas inte i försvarsjobbet.' 'Har du överhuvudtaget sett honom spela?' 'Inte nyligen.' Och det är bara ursäkter. För många managers säger nej för att de har en dålig bild av mig från saker som hände för tio år sedan."

 

 

Ett par Championship-klubbar var intresserade, men Morrison och hans agent kände att det skulle vara ett misstag att få rakt in i den miljön p.g.a hans brist på matchtid, han har inte spelat en tävlingsmatch sedan han var i Atlas i april förra året. Det var det som tog honom till Östersund, där han hoppas kunna göra sin debut i lördagens match i Svenska cupen mot Halmstad - förutsatt att alla papper hinner fixas - för att sedan jobba upp sin skarphet och kondition innan Allsvenskan börjar sent i mars.

 

 

"Jag gillar det klubben har sagt," säger han. "De har en engelsk sporting director [David Webb] och en engelsk tränare [Ian Burchnall]. Det är ett plus. De har sagt att jag kan komma hit, njuta av min fotboll och hjälpa laget. Det är helt annorlunda jämfört med Lazio. Jag har precis varit till Marbella med laget på ett träningsläger och under fem dagar hörde jag inte ett enda bråk eller ett dåligt ord om någon. Det är bra. Det känns som att alla jobbar tillsammans."

 

 

Det känns som att det här är långt ifrån Old Trafford, där Pogba och Lingard nu återfinns bland de ledande spelarna. "Jag har kontakt med Pogba och jag pratar med Jesse hela tiden," säger Morrison. "De spelar fantastiskt bra. Jag kommer inte vända på mig och tänka: 'Det kunde ha varit jag. Det borde vara jag.' Saker händer. De är glada, jag är glad för deras skull. Jag kommer inte vara en bitter eller negativ person. Livet är för kort för det."