(Fortsättning på inlägget ovanför)

Att förolämpa Muhammed

I muslimska samhällen anses förolämpning av Muhammed vara ett av de allra allvarligaste brotten. Enligt Ana Belen Soage vid universitetet i Granada, "har den islamiska sharian traditionellt ansett hädelse vara straffbart med döden, även om moderna muslimska tänkare som Mohammad Hashim Kamali hävdar att, givet att Koranen inte föreskriver ett straff, ska bestämmandet av ett straff överlämnas till dagens rättsliga myndigheter." I Koranen själv, "instruerar gud ofta Muhammed att ha tålamod mot dem som förolämpar honom och enligt historiska uppteckningar vidtogs inga åtgärder mot dem under hans år i Mekka." Många muslimer sa att deras ilska mot karikatyrerna handlar om att de är emot förolämpande bilder och inte så mycket mot bilder i allmänhet. Enligt BBC “är det serietecknarnas satiriska avsikt och associeringen av profeten med terrorism som är så kränkande för den stora majoriteten av muslimer." Denna koppling spelade in i en utbredd uppfattning bland muslimer över hela världen att många i väst är fientliga mot islam och muslimer.

Världshändelse 2006

Karikatyrkontroversen blev en av de mest uppmärksammade världshändelserna 2006. Den fick en hel del bevakning och störst fokus hamnade på situationen för muslimer som bor i väst, förhållandet mellan västvärlden och den islamiska världen och frågor kring yttrandefrihet, sekularism och självcensur.

Situationen för den muslimska minoriteten i Danmark

Ungefär 350 000 icke-västerländska invandrare bodde i Danmark 2006, vilket motsvarar cirka 7 % av landets befolkning. Enligt siffror som rapporterats av BBC var omkring 270 000 av dessa muslimer (ca 5 % av befolkningen). På 1970-talet anlände muslimer från Turkiet, Pakistan, Marocko och Jugoslavien för att arbeta. Under 1980- och 90-talen var de flesta muslimska invandrarna flyktingar och asylsökande från Iran, Irak, Somalia och Bosnien. Muslimer är den näst största religiösa gruppen i Danmark efter lutheraner.

Peter Hervik sa att karikatyrkontroversen bör ses i sammanhanget av en alltmer politiserad mediemiljö i Danmark. Sedan 1990-talet har det skett en allt mer negativ bevakning av islam och den muslimska minoriteten i Danmark, antimuslimsk retorik från de styrande politiska partierna och regeringens politik. Som exempel kan man lyfta fram restriktioner för invandring och avskaffandet av Nämnden för etnisk jämställdhet 2002. Hervik sa att dessa teman ofta ignoreras i internationell bevakning av frågan och att de drar felaktiga slutsatser om att Jyllands-Posten och den danska regeringen var oskyldiga offer i en tvist om yttrandefriheten. Mot denna bakgrund blev danska muslimer särskilt kränkta av teckningarna eftersom den förstärkte tanken att danskar stigmatiserar alla muslimer som terrorister och inte respekterar deras religiösa övertygelse.

Heiko Henkel på den akademiska brittiska tidskriften Radical Philosophy skrev: 

“Uppmaningen och publiceringen av ‘Muhammedkarikatyrerna’ var en del av en lång och noggrant orkestrerad kampanj av den konservativa Jyllands-Posten (i Danmark även känd som Jyllands-Pesten), i vilken den stödde centerhögerpartiet Venstre och blivande statsministern Fogh Rasmussen i deras framgångsrika regeringskampanj 2001. Centralt i Venstres kampanj, vid sidan av dess nyliberala ekonomiska agenda, var löftet att ta itu med problemet med utlänningar som vägrade att "integrera sig" i det danska samhället.”

Kiku Day skrev följande i The Guardian: "Vi var ett liberalt och tolerant folk fram till 1990-talet, när vi plötsligt vaknade och upptäckte att vi för första gången i vår historia hade en betydande minoritetsgrupp som bodde bland oss. Konfronterad med den skrämmande nyheten att vara ett mångkulturellt land tog Danmark inte bara ett steg till höger utan klev över till extremhögern." Professor Anders Linde-Laursen skrev att även om kontroversen "bör förstås som ett uttryck för en växande islamofobisk tendens i det danska samhället", är detta bara den senaste manifestationen av en långvarig och särskilt djup konflikt mellan traditionalister och modernitetsivrare i Danmark, och bör inte ses som ett stort avsteg för det danska samhället.

Den danska muslimska politikern Naser Khader sa: "Muslimer diskrimineras inte mer i Danmark än på andra håll i Europa... I allmänhet ger danskarna dig ett rättvist mottagande. De accepterar muslimer om du förklarar att du är lojal mot detta samhälle, mot demokratin. Om du säger att du är en av dem kommer de att acceptera dig. Om du har reservationer kommer de att oroa sig." Hans oro har kretsat kring "islamismens" eller fundamentalistisk politisk islams makt i Danmarks muslimska samfund, som han har försökt bekämpa, särskilt i svallvågorna av karikatyrkontroversen, genom att bilda en sammanslutning av demokratiska, moderata muslimer.

Relationen mellan väst och muslimerna

Händelsen inträffade i en tid av ovanligt ansträngda relationer mellan delar av den muslimska världen och västvärlden. Detta var ett resultat av flera saker kombinerat, decennier av muslimsk invandring till Europa, den senaste tidens politiska strider, våldsamma incidenter som den 11 september och en rad islamistiska terrorattacker och västerländska interventioner i muslimska länder. Teckningarna användes dock också som ett verktyg av olika politiska intressen i en mängd olika lokala och internationella situationer. En del debatt omgärdade förhållandet mellan islamiska minoriteter och deras bredare samhällen, och de juridiska och moraliska gränser som pressen bör iaktta när de kommenterar den minoriteten eller vilken religiös minoritetsgrupp som helst.

Skämtteckningar som ett politiskt verktyg i väst

Vissa kommentatorer ser publiceringarna av karikatyrerna som en del av ett medvetet försök att visa upp muslimer och islam i ett dåligt ljus, och därmed påverka den allmänna opinionen i väst till hjälp för olika politiska projekt. Journalisten Andrew Mueller skrev: "Jag är oroad över att den löjliga, oproportionerliga reaktionen på några teckningar som inte är roliga i en obskyr skandinavisk tidning kan bekräfta att ... islam och väst i grunden är oförenliga". Olika grupper använde de tecknade bilderna för olika politiska syften; Heiko Henkel skrev:

“Kritiken av ‘muslimsk fundamentalism’ har blivit en hörnsten i definitionen av europeiska identiteter. Förutom att ersätta antikommunism som samlingspunkten för ett brett ‘demokratiskt samförstånd’ (och, i detta skifte, återskapa denna konsensus), har kritiken av islamisk fundamentalism också blivit en kanal för att föreställa sig Europa som en moralisk gemenskap bortom nationen. Det har vuxit fram som en fana under vilken de mest skilda sektorerna i samhället kan förenas i de ‘europeiska’ värderingars namn.”

Noterbart är dock att politiska karikatyrer inte bara riktar sig mot islam. Vilket ämne som helst kan behandlas, och den politiska tecknade kulturen som finns i många medier ger ofta en stark och gripande kommentar om aktuella händelser – jämförbar med en hovnarr, som pekar ut obekväma eller outtalbara sanningar på ett komiskt sätt.

Utnyttjas av islamister och regeringar i Mellanöstern

Vissa kommentatorer menade att kontroversen användes av islamister som konkurrerade om inflytande både i Europa och i den islamiska världen. Jytte Klausen skrev att den muslimska reaktionen på karikatyrerna inte var en spontan, känslomässig reaktion som uppstod ur sammandrabbningen mellan västerländska och islamiska civilisationer. "Det var snarare orkestrerat, först av de med egenintresse i valen i Danmark och Egypten, och senare av islamiska extremister som försökte destabilisera regeringar i Pakistan, Libanon, Libyen och Nigeria." Andra regimer i Mellanöstern har anklagats för att dra fördel av kontroversen och använda den för att visa vilka goda muslimer de är, distrahera från sina inhemska situationer genom att skapa en extern fiende, och enligt The Wall Street Journal, "[använda] karikatyrer ... som ett sätt att visa att utvidgningen av frihet och demokrati i deras länder oundvikligen skulle leda till förnedring av islam."

En del religiösa personer, bland annat Irans högste ledare ayatollah Ali Khamenei, skyllde bråket om karikatyrerna på en sionistisk konspiration. Den palestinske kristna diplomaten Afif Safieh, då Palestinas befrielseorganisations sändebud i Washington, påstod att Likudpartiet skapade spridningen av Muhammedkarikatyrer över hela världen i ett försök att skapa en konflikt mellan västvärlden och den muslimska världen.

Rasism och ignorans

En kontrovers som uppstod kring teckningarna var frågan om de var rasistiska. FN:s kommission för mänskliga rättigheters (UNCHR) särskilda rapportör "om samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans", Doudou Diène, såg främlingsfientlighet och rasism i Europa som roten till kontroversen, och kritiserade delvis Danmarks regering för passivitet efter publiceringen av teckningarna.

Aurel Sari har dock sedan dess sagt att specialrapportörens tolkning var felaktig och att "varken beslutet att beställa bilder som föreställer profeten i trots av islamisk tradition eller själva innehållet i de enskilda teckningarna kan betraktas som rasistiskt. Inte i den mening som avses i relevanta internationella instrument för mänskliga rättigheter.” Även om "en del av de mer kontroversiella bilderna ändå kan bedömas som "omotiverat stötande" mot muslimers religiösa övertygelse i enlighet med tillämplig av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna." Det betyder att de danska myndigheterna troligen hade kunnat förbjuda teckningarnas spridning om de hade valt det. Randall Hansen sa att teckningarna var tydligt antiislamiska, men att detta inte bör förväxlas med rasism eftersom en religion är ett idésystem inte en inneboende identitet. Tariq Modood sa att teckningarna i grunden var rasistiska eftersom muslimer i praktiken behandlas som en grupp utifrån sin religion, och att teckningarna var avsedda att representera hela islam och alla muslimer på ett negativt sätt, inte bara Muhammed. Erik Bleich sa att även om karikatyrerna gjorde islam väsentligt på ett potentiellt rasistiskt sätt, sträckte de sig från stötande till promuslimska, så att märka dem som en grupp var problematiskt. The Economist sa att muslimer inte var måltavla på ett diskriminerande sätt, eftersom föga smickrande teckningar om andra religioner eller deras ledare ofta trycks. För Noam Chomsky var teckningarna inspirerade av en anda av "vanlig rasism i skydd av yttrandefriheten" och att de måste ses i samband med Jyllands-Postens agenda om hets mot invandrare i Danmark.

Den 26 februari 2006 sa satirtecknaren Kurt Westergaard, som ritade teckningen “bomb i turban” - den mest kontroversiella av de 12 karikatyrerna - följande:

“Det finns tolkningar av [teckningen] som är felaktiga. Det allmänna intrycket bland muslimer är att det handlar om islam som helhet. Det gör den inte. Det handlar om vissa fundamentalistiska aspekter, som naturligtvis inte delas av alla. Men bränslet till terroristernas handlingar härrör från tolkningar av islam...om delar av en religion utvecklas i en totalitär och aggressiv riktning, då tycker jag att man måste protestera. Det gjorde vi mot de andra ‘ismerna’.”

Vissa muslimer såg teckningarna som ett tecken på bristande utbildning om islam i Danmark och i väst. Den egyptiske predikanten och tv-stjärnan Amr Khaled uppmanade sina anhängare att vidta åtgärder för att råda bot på förmodad västerländsk okunnighet, och sa: "Det är vår plikt mot guds profet att göra hans budskap känt ... Säg inte att detta är ulemas uppgift (religiösa forskare) - det är vår allas uppgift." Ana Soage sa, "Att göra en religiös symbol som Muhammed, den enda profeten som muslimer inte delar med judar och kristna, till måltavla uppfattades som den sista i en lång rad av förnedringar och övergrepp: det är förmodligen inte en slump att mer våldsamma demonstrationer hölls i länder som Syrien, Iran och Libyen, vars relationer med västvärlden är spända." Yusuf al-Qaradawi, en framstående islamisk teolog, efterlyste en dag av ilska från muslimer som svar på karikatyrerna. Han stödde uppmaningar till en FN-resolution som "kategoriskt förbjuder kränkningar av profeter - mot herrens profeter och hans budbärare, mot hans heliga böcker och mot de religiösa heliga platserna". Han kritiserade också regeringar runt om i världen för passivitet i frågan och sa: "Er tystnad över sådana brott, som kränker islams profet och förolämpar hans stora nation, är det som föder våld, genererar terrorism och får terroristerna att säga: Våra regeringar gör ingenting, och vi måste själva hämnas vår profet. Det är detta som skapar terrorism och föder våld."

Dubbelmoral

Ehsan Ahrari från Asia Times anklagade vissa europeiska länder för dubbelmoral när det gäller att anta lagar som förbjuder förintelseförnekelse, samtidigt som man försvarar begreppet yttrandefrihet i det här fallet. Andra forskare kritiserade också praktiseringen som dubbelmoral. Lagar om förnekande av förintelse eller folkmord fanns i Österrike, Tyskland, Belgien, Tjeckien, Frankrike, Israel, Litauen, Luxemburg, Polen, Portugal och Rumänien 2005. Men Danmark har inga sådana lagar och det fanns — och finns fortfarande – ingen EU-omfattande lag mot förnekelse av förintelsen. Randall Hansen sa att lagar mot förintelseförnekelse inte var direkt jämförbara med restriktioner för social satir, så det kunde inte betraktas som dubbelmoral, om man inte trodde på en absolut rätt till yttrandefrihet, och att de som gör det utan tvekan skulle motsätta sig lagar om förintelseförnekelse. Kolumnisten Charles Krauthammer skrev att det fanns en dubbelmoral i många demonstranters krav på religiös känslighet i det här fallet, men inte i andra. Han frågade: "Har någon av dessa 'moderater' någonsin protesterat mot de groteska karikatyrerna av kristna och framför allt judar som visas upp i hela Mellanöstern dagligen?"

Relation mellan det liberala väst och islam

Francis Fukuyama skrev i nättidningen Slate att "medan den började med en lovvärd europeisk önskan att hävda grundläggande liberala värderingar", var kontroversen ett alarmerande tecken på graden av kulturell konflikt mellan muslimska invandrargrupper i Europa och deras bredare befolkning. Hela grejen borde förespråka ett genomtänkt och klokt svar på situationen. Helle Rytkønen skrev i Danish Foreign Policy Yearbook 2007 att det mesta av debatten kring karikatyrkontroversen var alltför förenklad, som en enkel fråga om yttrandefrihet mot religion. Hon sa att den faktiska tvisten var mer nyanserad, med fokus på tonen i debatten och ett bredare sammanhang för relationer mellan väst och islam.

Christopher Hitchens skrev i Slate att den officiella reaktionen i väst – särskilt USA – var för mild mot demonstranterna och det muslimska samfundet i Danmark och att otillräckligt stöd visats för Danmark och rätten till yttrandefrihet:

“Ingen med auktoritet kan hittas som påstår det uppenbara och nödvändiga – att vi står med danskarna mot denna storm av förtal och utpressning och sabotage. Istället ska uppenbarligen all medkänsla och omtanke läggas på dem som tände stubinen och som gapar och skriker av glädje när demokratiernas ambassader sätts i eld i huvudstäderna i eländiga, flugangripna diktaturer. Låt oss vara säkra på att vi inte har sårat vandalernas känslor.”

William Kristol skrev också att reaktionen från västerländska ledare, med undantag för den danske statsministern, var för svag och att frågan användes som en ursäkt av "de som hotas av vår ansträngning att hjälpa till att liberalisera och civilisera Mellanöstern" för att slå tillbaka mot "överfallet" på radikala islamister och diktaturer i Mellanöstern.

Flemming Rose sa att han inte förväntade sig en våldsam reaktion och pratade om vad händelsen innebär gällande förhållandet mellan väst och den muslimska världen:

“Jag pratade med [islamhistorikern] Bernard Lewis om detta, och han sa att den stora skillnaden mellan vårt fall och Rushdie-affären är att Rushdie uppfattas som en avfälling av muslimerna. Men, i vårt fall, insisterade muslimer på att tillämpa islamisk lag för vad icke-muslimer gör i icke-muslimska länder. I den meningen sa han att det är ett slags unikt fall som kan tyda på att Europa uppfattas som någon form av mellanstat mellan den muslimska världen och den icke-muslimska världen.”

Yttrandefrihet, politisk korrekthet och självcensurering

En av de huvudsakliga kontroverserna kring teckningarna gällde gränserna för yttrandefriheten, hur mycket det borde vara juridiskt eller etiskt begränsat och om teckningarna var ett lämpligt uttryck för en tidning att trycka. Teckningarna trycktes först som svar på uppfattningen hos några journalister på tidningen att självcensur började bli ett problem; den efterföljande reaktionen gjorde ingenting för att skingra den idén. Rose sa:

“När jag skrev den medföljande texten till publiceringen av teckningarna sa jag att denna handling handlade om självcensur, inte yttrandefrihet. Yttrandefriheten finns nedskriven; vi har lagen, och ingen har ännu tänkt på att skriva om den. Detta förändrades när dödshoten utfärdades; det blev en fråga om att sharia trumfade den grundläggande rätten till yttrandefrihet.”

Rose lyfte också fram vad han ansåg var skillnaden mellan politisk korrekthet och självcensur – som han ansåg vara farligare. Han sa:

“Det finns en mycket viktig distinktion att göra här mellan vad du uppfattar som bra beteende och en rädsla som hindrar dig från att göra saker du vill göra ... Ett bra exempel på detta var illustratören som vägrade att illustrera en barnbok om Muhammeds liv. Han är med i två intervjuer och säger att han insisterade på anonymitet för att han var rädd.”

Christopher Hitchens skrev att det är viktigt att bekräfta "rätten att kritisera inte bara islam utan religion i allmänhet." Han kritiserade medier som inte tryckte teckningarna när de skrev om dem. Ralf Dahrendorf skrev att den våldsamma reaktionen på karikatyrerna utgjorde en sorts motupplysning som man måste försvara sig mot. Sonia Mikich skrev i Die Tageszeitung: "Härmed vägrar jag att må dåligt för de kroniskt förolämpade. Jag vägrar att artigt argumentera varför yttrandefrihet, förnuft och humor ska respekteras". Hon sa att dessa saker är en del av ett sunt samhälle och att djupt hållna känslor eller övertygelser inte bör undantas från kommentarer, och att de kränkta hade möjligheten att ignorera dem.

Ashwani K. Peetush från universitetet Wilfrid Laurier skrev att yttrandefriheten i en liberal demokrati inte är absolut, och att rimliga gränser sätts på den såsom lagar om förtal, ärekränkning och hatretorik i nästan alla samhällen för att skydda individer från "förödande och direkt" skada." Han sa att det är rimligt att betrakta två av karikatyrerna som hatretorik, som direkt undergräver en grupp människor (muslimer) genom att de utgör en del av en etablerad diskurs som kopplar samman alla muslimer med terrorism och barbari:

“[Teckningarna] skapar en social miljö av konflikter och hot för en gemenskap som redan känner att dess livsstil är hotad. Jag ser inte hur en sådan taktik införlivar människor i den bredare offentliga och demokratiska sfären, som Rose hävdar. De har motsatt effekt: de marginaliserade känner sig ännu mer marginaliserade och maktlösa.”

I Frankrike ställdes den satiriska tidskriften Charlie Hebdo inför domstol för att ha publicerat teckningarna; den friades från anklagelserna om att den anstiftade hat. I Kanada undersökte en människorättskommission The Western Standard, en tidskrift som publicerade karikatyrerna, men fann otillräcklig grund för att gå vidare med en människorättsdomstol (som inte innebär brottsanklagelser, utan är en kvasi-rättslig, obligatorisk process) mot publiceringen . Dessa statliga utredningar av journalister katalyserade debatten om regeringens roll i att censurera eller beivra uttryck som de ansåg vara potentiellt hatiska.

Tim Cavanaugh skrev att händelsen avslöjade faran med lagar om hatretorik:

“Frågan kommer med största sannolikhet att leda till ett återbesök av de beklagliga lagarna mot "hatpropaganda" i Europa, och med lite tur till en debatt om huruvida dessa lagar är mer benägna att förstöra allmän harmoni än att uppmuntra den.”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...