En kort historia om det moderna Iran… aktivisten för mänskliga rättigheter Shiva Nazarahari i Inuti Iran - upproret mot mullorna. Fotograf: Majed Neisi/BBC/Passion Pictures

AV: Rebecca Nicholson, The Guardian, fredag 30 juni, 2023

Den här rörande dokumentären använder smartphone-filmer för att visa det häpnadsväckande modet hos unga demonstranter som gav sina liv i kampen mot en brutal regim. Den är outsägligt kraftfull.

Inside the Iranian Uprising (den engelska titeln) gömmer en fråga i sin titel. Hur kan det vara möjligt att ta sig in i en totalitär regim, mitt i brutala tillslag mot demonstranter, aktivister och journalister, för att berätta vad som har hänt under de senaste nio månaderna i Iran?

Den inleds med ett mäktigt montage av den sortens klipp som läggs upp på sociala medier hela tiden, över hela världen, där man ser tonåringar på en strand, på ett bröllop, i ett kök där de blåser bubblor eller där de ses simma, sjunga, dansa. Samtliga dessa unga människor är döda. Då BBC inte får arbeta inne i Iran har de istället samlat in filmklipp som till största delen har filmats av unga iranier med deras smartphones. Sedan har public service-företaget arbetat med aktivister och människor i exil för att verifiera mer än 100 timmars klipp. På det här sättet försöker de att sätta ihop en bild av vad som hände efter det att den 22 år gamla Mahsa Amini dog i polisförvar, vilket ledde till massdemonstrationer över hela landet.

I september 2022 anklagades Amini för att inte bära sin hijab ordentligt och greps. Polisen påstår att hon dog efter en hjärtattack under tiden i förvar hos dem; men de flesta tror att hon misshandlades till döds. Protester mot “moralpolisen” och regimen inleddes utanför sjukhuset då hon låg i koma och snabbt spred det sig över hela landet. Särskilt unga kvinnor gav sig ut på gatorna och skanderade “kvinnor, liv, frihet” och brände deras hijabs.

Bilderna här visas i mobiltelefonformade rutor på skärmen. Isolerade är dessa klipp (och ibland fotografier) korta och berättar specifika historier. Många av dem har dykt upp på sociala medier och spridits över internet, som t ex bilden och klippet på en medvetslös Amini på sjukhuset, och på hennes sörjande släktingar när de fick reda på att hon hade dött - taget av en journalist som hade smugit sig in på sjukhuset och som nu sitter i fängelse, med hot om att bli avrättad hängande över sig. Man får även se rester av filmmaterialet med 16-åriga Nika Shahkarami vid demonstrationer i Teheran, filmat samma dag som hon inte kom hem. Man får se skolbarn som skanderar slagord, skriver graffiti på en vägg och jagar bort regeringsrepresentanter. Dessutom visas en lärare som hotar att anmäla sina elever till specialstyrkorna och få de gripna.

Det finns en obeskrivlig kraft i att man lägger ihop dessa fragment och låter dem berätta en mer fulländad historia. Det är skräckinjagande, upprivande och en vittnesbörd om det otroliga modet hos de som vågade protestera och hos de som filmade det. Vi får se vad som händer en kvinna då hon filmar myndigheterna när de skjuter mot demonstranter på gatorna; det är förskräckligt tydligt att dokumentation av säkerhetsstyrkornas agerande kan få dödliga konsekvenser.

Berättelsen berättas i tre kapitel. Först får vi se upproret och de omedelbara händelserna efter Aminis död. Sedan följer regeringens blodiga tillslag mot demonstrationerna. Ytterligare två unga kvinnor ställs i centrum. Shahkaramis sista rörelser förs samman av digitala fragment. YouTube-filmerna med 16-åriga Sarina Esmailzadeh, de handlar först om smink, mat och musik, sedan om politik och frihet, har blivit ett minnesmärke. I båda fallen säger myndigheterna att tjejerna föll från höga byggnader. Ögonvittnen säger att Esmailzadeh misshandlades till döds av polisbatonger.

Kapitel tre går vidare till hemliga polisbyggnader och tortyren de i polisförvar fått genomlida. En man pratar om hur han torterats och våldtagits under tiden han var häktad. Han tror att yngre män utsattes för sexuella övergrepp för att “bryta ner dem”. Man får se slagsmål på gatorna, obeväpnade demonstranter bakom provisoriska barrikader, ställda mot AK-47:or, prickskyttar och annat. Regimen säger att den gjorde tillslag mot “separatistiska terroristgrupper” och beskyllde USA och Israel för att ha “arrangerat kravallerna”.

Upproret har spelats upp på internet och filmen tämjer skurarna av information och pressar in dem i en sammanhängande tidslinje. Den är bara en timme lång men lyckas med att ge en kort historia om det moderna Iran, samt prata med aktivister i exil, släktingar till dem som har fått lida av moralpolisens handlingar och individer som har genomlidit fruktansvärda “straff” efter att ha demonstrerat. 

Det är svårt att se den här filmen. Det är obehagligt att se klipp med sådant våld och sådan brutalitet. Det är förödande att se familjer som sörjer sina unga älskade. Den slutar med att återvända bilderna på unga människor som sjunger, ler och dansar, innan deras liv togs ifrån dem. Den här stadiga dokumentären är en kraftfull, outplånlig berättelse om - och vittnesbörd till - deras mod och övertygelse.

I fredags (1/9-2023) presenterade den danska regeringen inför parlamentet ett lagförslag som syftar till att återupprätta brottet hädelse. Den som åtar sig att vanhelga religiösa texter eller föremål kommer ådra sig höga böter och upp till två års fängelse. Detta beslut utlöste en stor nationell debatt i Danmark, men även i Norge och Sverige. Charlie beslutade i samarbete med flera skandinaviska tidningar och media att lansera en vädjan för att uppmärksamma medborgare som är fästa vid demokratiska värderingar och yttrandefrihet om farorna med en sådan lag. Detta är inte bara de skandinaviska ländernas sak. Danmark är också Europa. Att vi bestämmer oss för att återinföra ett medeltida brott där berör oss alla.

Den 1 september presenterade den danska regeringen ett utkast till lagförslag för parlamentet som syftar till att "förbjuda olämplig behandling av föremål som har en viktig religiös betydelse för ett religiöst samfund." Om denna lag antas kommer hädelsebrottet, som Danmark upphävde 2017, att återinföras. 

Den danska regeringen hoppas på detta sätt få ett slut på spänningarna efter de offentliga bränningarna av koranen som har ägt rum de senaste veckorna i Köpenhamn och Stockholm.

Den nya texten planeras att tas in i kapitel XII i brottsbalken, som handlar om rikets säkerhet.

Detta beslut är oerhört allvarligt, eftersom det legitimerar föreställningen om hädelse, öppnar dörren för alla former av censur och går emot allt som intellektuella, konstnärer och politiska ledare har kämpat för i Europa i två århundraden, i vetskap om hur man kan befria det offentliga livet från ledning av religioner och deras dogmer, för att alla ska kunna utöva sin samvets- och yttrandefrihet.

Peter Hummelgaard, dansk justitieminister, kallade bränningen av koranen "en i grunden föraktfull och osympatisk handling". Denna bedömning, baserad på så subjektiva kriterier som känslor ("föraktfull och osympatisk"), är ett prejudikat som tillåter all censur.

Vilken blir nästa lag som den danska regeringen antar när andra grupper av individer i morgon kräver att de ska sluta uttrycka åsikter som de anser vara "föraktfulla och osympatiska"?

Denna omständighetslag är egentligen avsedd att undvika den grundläggande frågan som ställs av dessa bokbränningar: varför känner folk ett behov av att offentligt bränna en religiös bok som koranen? Fegt låtsas den danska regeringen inte förstå innebörden av dessa handlingar. Om koraner har bränts kan det vara av fel anledningar, men det kan också vara av goda skäl: att protestera mot totalitära regimer som de som finns i Iran eller Afghanistan, som använder denna religiösa bok för att terrorisera ett helt folk och förtrycka sina motståndare. Iranska kvinnor som vägrar att bära slöja gör sig skyldiga till hädelse. Afghanska kvinnor förföljs av talibanerna bara för att de vill gå i skolan. Genom att anta denna lag blir den danska regeringen medbrottsling till dessa tyranniska och mordiska regimer, vars makt helt vilar på total underkastelse till koranen.

Genom att anta denna lag blir den danska regeringen både allierad och tjänare till de iranska och talibanska regimerna.

I en demokrati kommer sannolikt alla former av makt att bestridas, hånas och förlöjligas av den offentliga debatten.

Med denna lag går den danska regeringen med på att dela sin legitimitet med gud och dess självutnämnda företrädare.

Med denna lag ifrågasätts själva hörnstenen i våra moderna demokratier.

Charlie Hebdo

Första undertecknarna: Charlie Hebdo (FR), Dagen (NO), Document (NO), Lofot-tidene (NO), Hamar Arbeiderblad (NO), Nettavisen (NO), Rogalands Avis (NO), Shuddhashar Free Voice (NO), Subjekt (NO), Universitetsavisa (NO).

Följande tidningar och medier publicerade också uppropet: Altinget Norway (NO), Altinget Sweden (SE), Altinget Denmark (DK), Grimstad Adressetidende (NO), NRK (NO), Politiken (DK), Weekendavisen (DK).

Sedan Marouane Fellainis ankomst 2013 har Manchester United genererat runt £6,5 miljarder (90 miljarder kr) i intäkter och endast lite mer än £1 miljard (13,89 miljarder kr) har nettospenderats på spelare. Fotograf: Guardian Design Manchester United

AV: Barney Ronay, The Guardian, lördag 2 september, 2023

En kvardröjande oförmåga att fylla gigantiska hål i lagets hjärta summerar klubben under Glazer-familjen, då tröghet, oreda och håglöshet framhärdar.

Manchester Uniteds officiella Twitter-konto sparkade igång sitt flöde i måndags morse med en tystlåten, blygsam bedömning av den kommande veckan, beskriven genom en dimma av robotisk storföretagsoptimism som “sju spännande dagar”. Må du leva i spännande tider. Fast kanske inte, för alla inblandade som följer detta storslagna, knarrande, väsande spökskepp genom entropin av den sena Glazer-åldern, lika spännande som detta.

För United har veckan redan involverat de två utlovade cuplottningarna och den delade digitala panikattacken från ännu en transfer deadline day. Den kommer nu avslutas med vad klubbens administration helt rätt beskrev som “en enorm #PL-match tidigt på säsongen” på the Emirates Stadium på söndag eftermiddag, ett möte med Arsenal som redan känns oproportionerligt angeläget med tanke på de välbekanta tjuten genom väggen, gnisslet från kistlocket, känslan av zombifierad olycklighet som är under omrörning.

Old Traffords sanningsministerium förbisåg en eller två andra signifikanta kalenderhändelser den här helgen. Söndagen kommer också utgöra den första möjligheten, åtta dagar efter den senaste, till ännu en massprotest mot klubbens ägarskap, den här gången bland det mer militanta bortaföljet.

Vinglingen in i september bjuder också på två signifikanta årsdagar. Vi är inte riktigt framme vid den första årsdagen för då klubben lades ut till försäljning än, öppningsakten i en övertagningssaga som har börjat likna en oändligt långsamt brinnande norsk minimalistisk film, ett övertagande med allting förutom ett faktiskt övertagande i sitt centrum.

Men i den här månaden får vi se 20-årsdagen av då Malcolm Glazer informerade börsen om att han hade aktier i klubben. Mindre traumatiskt, men ändå en del av samma fortsatta berättelse så innebär datumet, på dagen, för söndagens match 10 år sedan Uniteds första transfer deadline day efter Ferguson. Den är märkt av midnattsfångsten av Marouane Fellaini, då stämplad som en mittfältsersättare för (står det här) Paul Scholes och den enda nya spelaren att anlända under den viktiga sommaren. 

Medan Manchester Citys nationalstatsprojekt lade i en högre växel, medan Arsenal märkte deras nya egna gryning genom att köpa Mesut Özil, då han fortfarande var Mesut Özil, skickade United ut en marscherande David Moyes i strid med en baguette i sin hand.

Det är åtminstone en plan som klubben har hållit fast vid under de efterföljande åren. Fellaini hade varit tillgänglig billigare (såklart) tidigare i fönstret, men det slutade med att han sparkades in genom saloondörrarna för ett panikköpspris, fotbollens motsvarighet till att köpa blommor på en bensinmack på Alla hjärtans dag.

Och så skapades ett mönster av non sequitur*-rekrytering, av mening varvat med slöseri, av perioder av försiktiga framsteg, som den nuvarande under Erik ten Hag, underskuren av en känsla av fundamental sammandragning, en institution som alltid kommer till korta.

*Non sequitur- latin för “det följer inte”. Inom komiken innebär detta att en talare säger en fras som inte har något som helst att göra med tidigare fraser, för att därigenom skapa en absurd humoristisk effekt. Se även Goddag yxskaft. Inom logiken syftar non sequitur på ett argument vars slutsats inte följer från premisserna. Slutsatsen kan vara sann eller falsk, men premisserna är inte själva tillräckliga för att garantera slutsatsens sanning. Exempel: "eftersom människor är däggdjur, är däggdjur människor".

Då septembers årsdag rullar in förtjänar dessa senaste 10 år att räknas upp, kvitton återhämtas, följsamma underhuggare spolas fram i ljuset. För det har verkligen varit den mest extraordinära slöseriåldern.

Några grundläggande siffror: sedan Fellainis ankomst har Manchester United genererat omkring £6,5 miljarder (90 miljarder kr) i intäkter. Lite mer än £1 miljard (13,89 miljarder kr) har nettospenderats på spelare. Sju av de 10 dyraste spelarköpen i klubbens historia finns för tillfället i förstalagstruppen.

Men på något sätt är slutresultatet ändå tröghet, oreda och håglöshet. Under hela det årtiondet av utgifter och sammandragningar har United vunnit en Europa League och tre inhemska cuper. Den totala skulden är uppe på £1 miljard (13,89 miljarder kr). Lönenotan är enorm, oförmågan att göra sig av med spelare kronisk. Anthony Martial gjorde sitt 300:e framträdande för klubben förra veckan, tre år efter det att han senast registrerade en brytning under en förstalagsmatch.

Den enda konstanten på spelarsidan är en sjuklig kvalitet, en ekande slapphet i lagets hjärta, i klubben, hela operationen. Det är konstigt hur ofta analyserna av Uniteds misslyckanden på planen har centrerats kring oförmågan att fylla det gigantiska hålet i hjärtat av mittfältet, en grundläggande brist på motståndskraft och moral som känns som ett lag som hittat sin egna performativa taktiska metafor.

Glazer-familjen har, såklart, varit nyckelarkitekten bakom denna smärtans teater. Men det vore inkorrekt att kalla familjen Glazer dåliga ägare på sina egna villkor. Så fort du accepterar att det här handlar om den brända jordens extrahering av resurser, maximal avkastning för minimal investering, så ser man att Glazer-familjens ägarskap har varit enormt effektivt när det gäller att nå deras mål.

En tillgång köpt för £800m (11,14 miljarder kr) 2005 är nu till salu för en prislapp på £5 miljarder (69,6 miljarder kr). Ytterligare £1 miljard (13,89 miljarder kr) av Uniteds egna intäkter har gått till att betala räntorna på köpet, en sällsynt bedrift av ekonomisk självlevitering. Styrelsen har betalat sig själv åtminstone £130m (1,8 miljarder kr) sedan 2005. Aktieägare har räfsat ut mellan £150m och £200m (2,08 miljarder kr - 2,78 miljarder kr). Detta har varit en hisnande fokuserad akt av kontantslussning, strikt endast i en riktning, helt opåverkad av några större bekymmer. Behöver en ny center i toppklass? Betala mig. Arenan faller sönder? Betala mig. 

För supportrarna som ser pengar spenderas på laget, men bara sporadiskt och utan omtanke, har det funnits en tendens att göra stjärnspelarna till syndabockar, som om de antar att det ligger på dem att rätta till det här toxiska kärlet, något som har blivit fallet även för dagens skuldmagnet Brun Fernandes, helt bisarrt framlyft som en del av problemet under de senaste veckorna, när sanningen är den att han helt enkelt är Uniteds bästa spelare.

Mer uppseendeväckande då regimen nu äntrar sina mer inaktiva dagar är den grundläggande bristen på tydlig spetskompetens bland underhuggarna och de som tilldelats platser för att sköta det hela. Richard Arnold, dagens vd, har varit i klubben i 15 år, en marknadsföringskille som fått sin karriär tack vare Glazer-familjen. Hans mest notabla senaste prestation är klåperiet med Mason Greenwood-affären, något han skötte så dåligt att United nu har spenderat det senaste året med att behålla en spelare så skamfilad att t o m Saudiarabien har bestämt att han kanske inte är helt rätt man för varumärket.

Fotbollsdirectorn, John Murtough, anställd med noll erfarenhet av något som ens liknar den här rollen, har visat sig vara ännu sämre än hans företrädare. Det är ändå en skaplig prestation när den företrädaren var Ed Woodward.

Murtoughs senaste arv till eftervärlden inkluderar att han lät Alessia Russo lämna klubben gratis, han ledde dessutom det komiska mellanspelet Ronaldo 2.0, samt Rangnick-debaclet, blandade med för dyra, av klubben hyllade nyförvärv. Dessutom ger han intrycket av att vara en modig fisk utan vatten som djärvt lär sig jobbet, utan just den viktiga biten att faktiskt lära sig något.

Det finns såklart väldigt få saker som man inte kan få att glänsa med lite framgång. Tio år efter Fellaini är Rasmus Højlund den här sommarens stora hopp, och han kan nu t o m vara tillräckligt frisk för att faktiskt kunna spela för första gången i matchen mot Arsenal.

Tre poäng skulle placera United på en hälsosam position i ligan trots all deras Weltschmerz tidigt under säsongen. Och utan någon självklar lösning i sikte ser det ut som att den där bekanta känslan av förbryllning, vaghet och olöst berättelse nu kommer att driva vidare härifrån. Välkommen till Manchester United 2023, en plats med smygande upprätthållen status quo, där man slår ihjäl tid innan vad som än händer härnäst till sist kör igång med att hända härnäst.