Sedan Marouane Fellainis ankomst 2013 har Manchester United genererat runt £6,5 miljarder (90 miljarder kr) i intäkter och endast lite mer än £1 miljard (13,89 miljarder kr) har nettospenderats på spelare. Fotograf: Guardian Design Manchester United

AV: Barney Ronay, The Guardian, lördag 2 september, 2023

En kvardröjande oförmåga att fylla gigantiska hål i lagets hjärta summerar klubben under Glazer-familjen, då tröghet, oreda och håglöshet framhärdar.

Manchester Uniteds officiella Twitter-konto sparkade igång sitt flöde i måndags morse med en tystlåten, blygsam bedömning av den kommande veckan, beskriven genom en dimma av robotisk storföretagsoptimism som “sju spännande dagar”. Må du leva i spännande tider. Fast kanske inte, för alla inblandade som följer detta storslagna, knarrande, väsande spökskepp genom entropin av den sena Glazer-åldern, lika spännande som detta.

För United har veckan redan involverat de två utlovade cuplottningarna och den delade digitala panikattacken från ännu en transfer deadline day. Den kommer nu avslutas med vad klubbens administration helt rätt beskrev som “en enorm #PL-match tidigt på säsongen” på the Emirates Stadium på söndag eftermiddag, ett möte med Arsenal som redan känns oproportionerligt angeläget med tanke på de välbekanta tjuten genom väggen, gnisslet från kistlocket, känslan av zombifierad olycklighet som är under omrörning.

Old Traffords sanningsministerium förbisåg en eller två andra signifikanta kalenderhändelser den här helgen. Söndagen kommer också utgöra den första möjligheten, åtta dagar efter den senaste, till ännu en massprotest mot klubbens ägarskap, den här gången bland det mer militanta bortaföljet.

Vinglingen in i september bjuder också på två signifikanta årsdagar. Vi är inte riktigt framme vid den första årsdagen för då klubben lades ut till försäljning än, öppningsakten i en övertagningssaga som har börjat likna en oändligt långsamt brinnande norsk minimalistisk film, ett övertagande med allting förutom ett faktiskt övertagande i sitt centrum.

Men i den här månaden får vi se 20-årsdagen av då Malcolm Glazer informerade börsen om att han hade aktier i klubben. Mindre traumatiskt, men ändå en del av samma fortsatta berättelse så innebär datumet, på dagen, för söndagens match 10 år sedan Uniteds första transfer deadline day efter Ferguson. Den är märkt av midnattsfångsten av Marouane Fellaini, då stämplad som en mittfältsersättare för (står det här) Paul Scholes och den enda nya spelaren att anlända under den viktiga sommaren. 

Medan Manchester Citys nationalstatsprojekt lade i en högre växel, medan Arsenal märkte deras nya egna gryning genom att köpa Mesut Özil, då han fortfarande var Mesut Özil, skickade United ut en marscherande David Moyes i strid med en baguette i sin hand.

Det är åtminstone en plan som klubben har hållit fast vid under de efterföljande åren. Fellaini hade varit tillgänglig billigare (såklart) tidigare i fönstret, men det slutade med att han sparkades in genom saloondörrarna för ett panikköpspris, fotbollens motsvarighet till att köpa blommor på en bensinmack på Alla hjärtans dag.

Och så skapades ett mönster av non sequitur*-rekrytering, av mening varvat med slöseri, av perioder av försiktiga framsteg, som den nuvarande under Erik ten Hag, underskuren av en känsla av fundamental sammandragning, en institution som alltid kommer till korta.

*Non sequitur- latin för “det följer inte”. Inom komiken innebär detta att en talare säger en fras som inte har något som helst att göra med tidigare fraser, för att därigenom skapa en absurd humoristisk effekt. Se även Goddag yxskaft. Inom logiken syftar non sequitur på ett argument vars slutsats inte följer från premisserna. Slutsatsen kan vara sann eller falsk, men premisserna är inte själva tillräckliga för att garantera slutsatsens sanning. Exempel: "eftersom människor är däggdjur, är däggdjur människor".

Då septembers årsdag rullar in förtjänar dessa senaste 10 år att räknas upp, kvitton återhämtas, följsamma underhuggare spolas fram i ljuset. För det har verkligen varit den mest extraordinära slöseriåldern.

Några grundläggande siffror: sedan Fellainis ankomst har Manchester United genererat omkring £6,5 miljarder (90 miljarder kr) i intäkter. Lite mer än £1 miljard (13,89 miljarder kr) har nettospenderats på spelare. Sju av de 10 dyraste spelarköpen i klubbens historia finns för tillfället i förstalagstruppen.

Men på något sätt är slutresultatet ändå tröghet, oreda och håglöshet. Under hela det årtiondet av utgifter och sammandragningar har United vunnit en Europa League och tre inhemska cuper. Den totala skulden är uppe på £1 miljard (13,89 miljarder kr). Lönenotan är enorm, oförmågan att göra sig av med spelare kronisk. Anthony Martial gjorde sitt 300:e framträdande för klubben förra veckan, tre år efter det att han senast registrerade en brytning under en förstalagsmatch.

Den enda konstanten på spelarsidan är en sjuklig kvalitet, en ekande slapphet i lagets hjärta, i klubben, hela operationen. Det är konstigt hur ofta analyserna av Uniteds misslyckanden på planen har centrerats kring oförmågan att fylla det gigantiska hålet i hjärtat av mittfältet, en grundläggande brist på motståndskraft och moral som känns som ett lag som hittat sin egna performativa taktiska metafor.

Glazer-familjen har, såklart, varit nyckelarkitekten bakom denna smärtans teater. Men det vore inkorrekt att kalla familjen Glazer dåliga ägare på sina egna villkor. Så fort du accepterar att det här handlar om den brända jordens extrahering av resurser, maximal avkastning för minimal investering, så ser man att Glazer-familjens ägarskap har varit enormt effektivt när det gäller att nå deras mål.

En tillgång köpt för £800m (11,14 miljarder kr) 2005 är nu till salu för en prislapp på £5 miljarder (69,6 miljarder kr). Ytterligare £1 miljard (13,89 miljarder kr) av Uniteds egna intäkter har gått till att betala räntorna på köpet, en sällsynt bedrift av ekonomisk självlevitering. Styrelsen har betalat sig själv åtminstone £130m (1,8 miljarder kr) sedan 2005. Aktieägare har räfsat ut mellan £150m och £200m (2,08 miljarder kr - 2,78 miljarder kr). Detta har varit en hisnande fokuserad akt av kontantslussning, strikt endast i en riktning, helt opåverkad av några större bekymmer. Behöver en ny center i toppklass? Betala mig. Arenan faller sönder? Betala mig. 

För supportrarna som ser pengar spenderas på laget, men bara sporadiskt och utan omtanke, har det funnits en tendens att göra stjärnspelarna till syndabockar, som om de antar att det ligger på dem att rätta till det här toxiska kärlet, något som har blivit fallet även för dagens skuldmagnet Brun Fernandes, helt bisarrt framlyft som en del av problemet under de senaste veckorna, när sanningen är den att han helt enkelt är Uniteds bästa spelare.

Mer uppseendeväckande då regimen nu äntrar sina mer inaktiva dagar är den grundläggande bristen på tydlig spetskompetens bland underhuggarna och de som tilldelats platser för att sköta det hela. Richard Arnold, dagens vd, har varit i klubben i 15 år, en marknadsföringskille som fått sin karriär tack vare Glazer-familjen. Hans mest notabla senaste prestation är klåperiet med Mason Greenwood-affären, något han skötte så dåligt att United nu har spenderat det senaste året med att behålla en spelare så skamfilad att t o m Saudiarabien har bestämt att han kanske inte är helt rätt man för varumärket.

Fotbollsdirectorn, John Murtough, anställd med noll erfarenhet av något som ens liknar den här rollen, har visat sig vara ännu sämre än hans företrädare. Det är ändå en skaplig prestation när den företrädaren var Ed Woodward.

Murtoughs senaste arv till eftervärlden inkluderar att han lät Alessia Russo lämna klubben gratis, han ledde dessutom det komiska mellanspelet Ronaldo 2.0, samt Rangnick-debaclet, blandade med för dyra, av klubben hyllade nyförvärv. Dessutom ger han intrycket av att vara en modig fisk utan vatten som djärvt lär sig jobbet, utan just den viktiga biten att faktiskt lära sig något.

Det finns såklart väldigt få saker som man inte kan få att glänsa med lite framgång. Tio år efter Fellaini är Rasmus Højlund den här sommarens stora hopp, och han kan nu t o m vara tillräckligt frisk för att faktiskt kunna spela för första gången i matchen mot Arsenal.

Tre poäng skulle placera United på en hälsosam position i ligan trots all deras Weltschmerz tidigt under säsongen. Och utan någon självklar lösning i sikte ser det ut som att den där bekanta känslan av förbryllning, vaghet och olöst berättelse nu kommer att driva vidare härifrån. Välkommen till Manchester United 2023, en plats med smygande upprätthållen status quo, där man slår ihjäl tid innan vad som än händer härnäst till sist kör igång med att hända härnäst.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023     Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera va...