AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023

Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera valmöjligheterna.

Keegan hade precis anställts som manager för Manchester City och vid hans första möte med spelarna klargjorde han att han inte gillade berättelserna som han hade hört gällande supkulturen i klubben.

Vad han inte insåg var att han var på väg att flytta in i en by som hade blivit ett av ställena att gå till på Manchesters fotbollsscen.

“Jag hade aldrig varit i Hale i hela mitt liv,” minns Keegan i sin självbiografi. “Vi hade åtminstone ett dussintal restauranger att välja på i byns centrum. Den vi valde hette Up & Down och samma sak kunde sägas om min hjärtfrekvens när jag gick genom dörren och såg en grupp av mina spelare med en flaska champagne på deras bord.”

Välkommen till Hale, åtta miles (12,8 km) söder om Manchester, det är en remsa med välstånd som tilltalar den moderna fotbollsspelaren så mycket att den attraherar spelare från klubbar separerade av så stora avstånd som 150 miles (241,4 km).

“Vi har alltid haft många Manchester United- och Manchester City-spelare som flyttat hit,” säger Jackie Atkins, en director på Hales Homes lyxmäklare. “Men vi får även hit fotbollsspelare från Liverpool, Everton, Stoke, Bolton, Blackburn, Leicester och andra delar av the Midlands eller nordvästra England.

“De bor bredvid varandra. Det är ett jättevackert område och då det är så många av dem kan de promenera runt byn och känna sig säkra utan att bli störda. Man ser dem på Sainsbury’s med en varukorg. Det är ganska normalt.”

Rivaler ute på planen, grannar vid sidan av den och det behövs inte särskilt lång tid bland de inmurade herrgårdarna och de välskötta gräsmattorna för att förstå varför så många fotbollsspelare attraheras av Hale och de breda, trädkantade vägarna där byn smälter ihop med Hale Barns och Bowdon. 

Varje fotbollsstad brukar ha en spelarenklav. Skillnaden här är, kanske, att Hale och dess grannar gradvis har blivit ett nav för Merseyside, Lancashire, Staffordshire och områden ännu längre bort. En studie från 2010 beräknade att det fanns åtminstone 33 Premier League-spelare som bodde i det här lummiga området. Antalet är betydligt större nu då fler och fler fotbollsspelare från städer utanför Manchester flyttar in.

Trent Alexander-Arnold är en av dem. Alisson, Liverpools målvakt, brukade ha Paul Pogba och Raheem Sterling bland sina grannar i Hale Barns. Chermiti, Evertons nyförvärv från Sporting Lissabon, har setts i byn, precis som Burnleys manager Vincent Kompany och flera andra.

Vid ett tillfälle hade Marcus Rashford och Danny Welbeck, då United-lagkamrater, Joe Hart och Kyle Walker, då City-lagkamrater, som grannar. Bruno Fernandes hittade ett hus tre dörrar från Stephen Ireland och det fanns så många Leicester City-spelare som bodde lokalt - Danny Simpson, Jonny Evans, Danny Drinkwater, Matty James - att en chaufför brukade dyka upp i en minibuss varje morgon för att köra dem till träningarna 100 miles (160,9 km) bort.

Relationer formas, rivaliteter läggs åt sidan. Varje vecka spelas en five-a-side-match för en grupp med f d proffs som bor i eller runt Hale eller den så kallade Golden Triangle bestående av Wilmslow, Alderley Edge och Prestbury, där bor den högsta andelen miljonärer per invånare i hela landet. Standarden, säger Ireland, är “skrämmande”.

Samma beskrivning skulle kunna användas till några av de “fullständiga monstren”, för att citera en av Hales mäklare, som har byggts i delarna av byn där gamla pengar möter nya.

Peter Crouch berättar en berättelse i sin självbiografi om hans första dag som Liverpool-spelare då han kryssade runt Hale Barns med fönstren nervevade och musiken pumpandes på högsta volym i en Aston Martin som han hade köpt för att fira sin transfer från Southampton.

“Jag försöker övertyga mig själv om att jag ser ut som Steve McQueen eller Daniel Craig samtidigt som jag ignorerar den gamle Peter som säger till mig att jag har blivit allt jag svor på att aldrig bli,” skriver Crouch.

“Jag kom fram till ett par trafikljus och där ser jag Roy Keane. Han tittar tillbaka på mig. Inte ens genom mina solglasögon kan jag ta fel på hans äcklade min. Han skakar på huvudet och vänder åter blicken till vägen framför honom. Jag stelnar till is, leendet glider av min mun och när det slår om till grönt kör han iväg utan att vända sig om. Jag sitter lämnad där med handbromsen i och en hemsk insikt: Herregud, jag har blivit en av dessa id*****.”

Crouch säger att han sålde Aston Martin-bilen dagen efter. Men den hade inte stuckit ut som alltför skrytsam på ett ställe där sportbilar och SUV:ar brukar ha tonade rutor och privata registreringsskyltar. “Ett lugnt flöde av Shogun-jeepar”, står det i en recension, “som parkerar medan dess ägare köper tonfiskbiffar, får manikyr eller hoppar in hos inredningsarkitekten.”

Så ser åtminstone karikatyrbilden ut. Sanningen är den att Hale, med sin befolkning på 15 000 personer, har en god blandning av människor, många opretentiösa områden och är sällan lika poserande som exempelvis Alderley Edge, där bilentusiaster med kameror runt nackarna brukade rada upp sig efter huvudgatan varje lördag för att få bilder på fotbollsspelarnas drömmaskiner.

Alderley Edge är platsen där David Beckham, Carlos Tévez, Cristiano Ronaldo och flera andra A-stjärnor valde att bo. Ryktet brukade göra gällande att en engelsk landslagsman upprepade gånger brukade köra sin Ferrari upp och ner för kullen med mullrande motor för att få bilentusiasterna att jaga efter honom. Det var heller inte ovanligt att hitta DKNY, Versace och andra designermärken i Oxfams välgörenhetsbutiksfönster. “Äldre kvinnor hade kanske fått rynkor i pannan,” som The Guardian elakt observerade, “om de inte hade fyllt dem med botox.”

Tvärtemot intrycket som lämnats av de brittiska tv-serierna Goldplated eller The Real Housewives of Cheshire finns det olika lager i den här delen av Manchesters södra förorter.

En promenad genom Hale visar att byn inte är immun mot svårigheterna i det moderna livet. Ett antal affärslokaler ligger tomma. Cocktailbaren One Six Eight har stängt. Samma sak gäller puben The Cheshire Midland, anledningen sägs vara att ägaren fick för många hetsiga utbrott på att så många människor ignorerade förbudet mot mobiltelefoner.

Men totalt sett finns det en omisskännlig känsla av rikedom. Paparazzi-fotografer är ofta positionerade utanför restauranger som har piffiga namn som Cibo och Riva. Konstentusiaster hänger på galleriet The Clarendon. Lydigt tränade hundar får sina pälsar klippta på The Canine Cutting Club.

Lokalbefolkningen pratar om att de brukar se Erik the Hag på hans cykelturer till Marks & Spencer för att handla mat. Och de såg ibland Louis van Gaal, en av Uniteds tidigare managers, köa för att få en plats på Danilo’s, en numera stängd italienska restaurang och han var - på klassiskt Van Gaal-sätt - inte nöjd med att behöva vänta (“nu är det bäst att den här maten är god”).

Puben The Railway är platsen där John Stones, Fabian Delph, Bernardo Silva, Vincent Kompany och Kyle Walker gjorde regelbundna gäster sällskap i ett öldränkt firande efter det att City hade vunnit Premier League-titeln 2018.

Sam Allardyce gjorde sin intervju för jobbet som Englands tränare i David Gills hem i Bowdon, Gill var då director på FA, och berättelserna om när Bryan Robson, Norman Whiteside och en del andra United-spelare låste in sig på puben The Griffin är legendariska.

Nuförtiden är det inget konstigt med att Luke Shaw bor precis i närheten av Liverpools Virgil van Dijk, eller att du kan få syn på Evertons Michael Keane då han tar en kaffe, James Milner när han rastar sin hund eller Robin Olsen då han ger sig iväg till ett träningspass hos Aston Villa, 80 miles (128,7 km) bort.

Vad du kanske inte noterar är säkerhetsvakterna som står parkerade som “statiska kontroller” i närheten av de mer välmående, Hollywood-liknande vägarna där husen är mer än 900 kvadratmeter stora. 

“Det fanns en tid, runt 2008 och 2009, när Hale slutade vara så populärt för det var ett område med hög brottslighet mot fotbollsspelare,” säger Haydn Roberts, som var Citys spelarsambandsman. “En del fruktansvärda saker hände om du tittar på inbrottet i Roque Santa Cruz hus.” 

Santa Cruz, den f d City-anfallaren, blev en måltavla när han var borta och spelade för Blackburn Rovers. Kriminella gjorde även inbrott hos Liverpools Emile Heskey och United-mittfältaren Darren Fletcher. I samtliga fall var deras partners hemma och hotades med kniv.

“Det var mycket skrämselpropaganda då,” säger Roberts. “Men det är en ny generation fotbollsspelare nu. Attityder har förändrats och Hale, som alltid har haft restaurangerna och enorma hus, blev trendigt igen, förmodligen mer än någonsin tidigare.”

För rika fotbollsspelare var svaret säkerhet - väldigt mycket säkerhet. Nästan varje hus har elektroniskt styrda grindar och sofistikerade system för att förhindra inbrott. Många har “panikrum” där husägarna kan låsa in sig själva om det kommer någon inkräktare. En fastighet har t o m skottsäkra fönster.

En studie från förra året visade att fem av de 10 dyraste gatorna i nordvästra England ligger i Hale, Bowdon eller Hale Barnes. Därifrån är det nära till motorvägarna och flygplatsen ligger så nära att du nästan kan röra vid vingarna och det finns en hel del annat att addera till kändiskänslan: parker, boutiquer, golfbanor, högpresterande skolor, se-och-bli-sedd-matställen och ett Priory-sjukhus (alltid ett tecken på att det finns pengar i området) utifall det blir lite för mycket av något.

Barrow Lane, där Zlatan Ibrahimovic bodde, i Hale Barns toppade den listan, med ett genomsnittligt huspris på £3,3 miljoner (44 miljoner kr).

Broadway, i Hale, låg tvåa. Men ingen kommer hitta det på Google Street View, för kameror är förbjudna på den delen av Miljonärslängan. Man får heller inte rida på hästar där, antagligen för att om man sitter i en sadel skulle man kunna kika över de strategiskt höga murarna och buskagen.

På Brooks Drive finns det en säkerhetsskylt som presenterar den långa listan över saker man inte får göra: inte stå där och hänga, inte promenera, inte cykla, inte gå med hunden, inte släppa av någon vid skolan, inte göra intrång, inte köra snabbare än 10mph (16 km i timmen).

Det kan kännas överdrivet, men den uppbiffade säkerheten har gjort skillnad i ett område där många fotbollsspelare, både f d och dagens, minglar med stjärnor från Coronation Street, musiker och andra typer inom showbiz. 

En blå minnestavla på Hale Road visar var sångaren Paul Young bodde. Paul “Bonehead” Arthurs, den f d Oasis-gitarristen, har ett hus i byn. Johnny Marr och Mike Joyce flyttade in i området när The Smiths var som störst, precis som bandets frontfigur, Morrissey, under en period. Lite musikkunskap: Marlborough Road är platsen där The Queen is Dead och Meat is Murder-albumen skrevs. 

När det gäller Keane funderar man ju på vad han tycker om att rivaliserande spelare från en så bred cirkel av klubbar blir grannar och, i vissa fall, kompisar (hans kommentatorskollega Micah Richards på Sky Sports bor också i närheten). 

Keanes relation med området började för 30 år sedan och om du minns hans uttåg från Irlands fotbolls-VM 2002 så minns du även hans dagliga hundpromenader med Triggs, efter att ha flugit hem från Saipan medan världens media väntade utanför hans grindar.

Sorgligt nog är Triggs inte längre en del av livet i Hale, men hundens del i dramat övertygade Paul Howard, den prisbelönte irländske författaren, att skriva Triggs - en självbiografi tillägnad djuret.

“Hale var ett respektabelt område där folk röstade på Konservativa partiet och hade gräsmattorna klippta i raka rader,” var hundens utlåtande. “Det var känt som Börsmäklarbältet - och det här var på den tiden då börsmäklare ansågs vara ett respektabelt jobb.”

Oli Scarff/AFP via Getty Images

AV: Marcus Rashford, The Players’ Tribune, torsdag 29 februari, 2024

Manchester United F.C | England

Normalt sett gillar jag inte att svara på saker som sägs om mig. Det ligger inte i min natur. Jag är en introvert person. Jag gillar inte ens att prata om mig själv, såvida jag inte verkligen känner dig. Så vid 99% av tillfällena kan jag ignorera bruset. Men ibland överträds vissa gränser och jag kan inte hjälpa att jag bara vill att folk ska förstå vem jag är som person.

Jag försöker inte attackera media. Jag förstår spelet, förstår du vad jag menar? De skriver egentligen inte om mig. Det är som att de skriver om den här karaktären “Marcus Rashford.” Det kan inte bara vara om mig som en 26-årig kille under en utekväll, eller en kille som får parkeringsböter. Det måste handla om hur mycket min bil kostar, gissningar om min veckolön, mina smycken eller t o m om mina tatueringar. Det måste handla om mitt kroppsspråk och ifrågasätta min moral och spekulera om min familj och min fotbollsframtid. Det finns en ton i det hela som man inte hör gällande alla fotbollsspelare. Låt oss bara lämna det där.

Jag tror att en del av det går tillbaka till pandemin. Jag försökte bara använda min röst för att se till så att barn inte behövde gå runt hungriga, för jag vet exakt hur det känns. Av någon anledning verkar det som att det störde vissa personer. Det verkar som att de har väntat på att jag ska ha ett mänskligt ögonblick så att de kan peka finger och säga, “Ser ni nu? Ser ni vem han egentligen är?”

Kolla, jag är ingen perfekt person. När jag begår ett misstag kommer jag vara den första att sätta upp händerna och säga att jag måste göra bättre ifrån mig. Men om du någonsin ifrågasätter mitt engagemang för Man United, då måste jag tala ut. Det är som om att någon ifrågasätter hela min identitet, och allt som jag som man står för Jag växte upp här. Jag har spelat för den här klubben sedan jag var en pojke. Min familj avböjde livsförändrande pengar när jag var en liten grabb så att jag skulle kunna få bära det här klubbmärket.

De vill prata om bilar? Föreställ er att man är 5, 6, 7 år gammal och tar fyra olika bussar genom stan för att komma till träningen på The Cliff. Det är ingen överdrift. Fråga min mamma. Någon var tvungen att lämna jobbet tidigt för att gå med mig för ingen i vår familj hade någon bil. Ingen hade ens ett körkort. Då, under mina första år i klubben, var det två bussar in till stan, sedan var vi tvungna att gå genom stan för att komma till den andra bussen som körde ut ur stan för att komma till Salford. T o m i spöregn. Inget bra att äta. Tränade i timmar medan min mamma satt där och väntade på mig, hon visste ingenting om fotboll, hon gjorde det bara av kärlek. Sedan samma sak på vägen hem. Bara för att jaga min dröm om att få spela för United. Det här är inte jag som klagar. Inte alls. Jag älskade varenda sekund av det.

Vet du vad det första de sade till oss att göra var när vi kom till The Cliff?

“Uttryck dig själv.”

Tony Whelan, Eamon Mulvey och Mike Glennie. Än idag är det ett av de bästa råden jag någonsin har fått inom fotbollen.

Folk tycker faktiskt att jag är konstig när jag börjar prata om vad United betyder för mig. För om du inte är jag, så är jag säker på att det nästan låter fejkat. Men du måste förstå att när jag var ung var allt att få spela för United. Det var inte uppnåeligt för oss. Det var svårt att komma dit, och ännu svårare att bli kvar där. Jag minns att de brukade ha dessa five-a-side-turneringar över hela Manchester där varje spelare behövde betala ett pund (13,08 kr) för att få vara med. Det var alla åldrar. Det fanns smågrabbar som spelade mot dem som nästan var vuxna män. Jag brukade alltid be min mamma om ett pund, för om du vann hela turneringen fick ditt lag alla prispengarna. Det var i princip tillräckligt för en biljett till Old Trafford. Vi var så unga, men vi vann det faktiskt några gånger.

För mig var bara att vara där som… Det var allt. Vi brukade stanna tills alla hade gått och arenan var nästan tom, då tittade vi bara runt och lyssnade. Old Trafford har verkligen ett speciellt ljud i sig. Det är som ett eko av ett surroundljud, och det är så lugnande för mig. För en grabb som flyttade runt mycket kändes det alltid som mitt hem.

När något finns i dig på det sättet… Då finns det bara inne i dig. Ingen sätter det där. Det bara finns där.

När jag var ungefär 10 eller 11 fick jag mycket uppmärksamhet och vi fick se alla möjliga agenter och klubbar som försökte ge familjen saker. United hade fortfarande inte plockat in mig som lärling och folk erbjöd allt möjligt. Några klubbar erbjöd oss livsförändrande pengar. Vi kommer att köpa ett hem till familjen, vi kommer ställa bilar i ert garage. Vi kommer förändra din familjs liv. Då jobbade min mamma som kassörska på Ladbrokes. Min bror jobbade för AA. De hade all rätt i världen att säga till mig att “bara ta kontraktet.”

Men de visste att min dröm var att spela för United, så de pressade mig aldrig någonsin. Jag vet inte hur många som känner till det här, men jag spelade faktiskt två akademimatcher för den där klubben för att se vad jag tyckte. Jag minns att jag lämnade omklädningsrummet och mötte min mamma och mina bröder, och de frågade mig bara: “Vad vill du göra? Stanna eller gå?”

Jag sade: “Jag vill gå tillbaka till United.”

Det var det hela. Vi gick tillbaka till bussen. Vi satsade allt på oss själva - alla våra spelmarker. När jag ser tillbaka på det nu och ser hur många otroliga unga spelare som aldrig nådde A-laget, så var det en enorm risk. Men för mig var det det enda valet. Jag minns att vi vid den tiden hade haft ett familjemöte och att jag då sade: “Om vi fixar spel för United någon dag, då vill jag kunna se er alla i ögonen och säga att ni har inte förändrats. Och jag vill att ni ska se mig i mina ögon och säga att jag inte har förändrats.”

Folk tror att de kan min familjs historia, men de skrapar bara på ytan. Det finns mycket som folk inte vet, för jag känner mig inte bekväm med att dela allt eftersom jag fortfarande spelar. Men kampen var på riktigt. Det var ingen reklamfilm. Det var ingen film. Folk säger att jag är från Wythenshawe, men jag var tvungen att flytta runt hela stan som barn. Jag bodde överallt. Hulme med min moster. Moss Side med min mormor. Chorlton med min bror ett tag. Saltney Avenue i Withington. Överallt.

Men jag skulle inte gå tillbaka och ändra något av det, oavsett hur tufft det än var, för det har format mig till den jag är. Jag stöter än idag ihop med folk från ställen där jag bodde förut och vi börjar bara skaka på våra huvuden och skratta innan vi säger: “Minns du de där dagarna bro……” 

Om du vet - då vet du.

Vet du vad som är galet? Jag borde förmodligen inte ens erkänna detta, men jag brukade åka hem under min första säsong med Uniteds A-lag och spela gatufotboll med mina vänner under mina lediga dagar. Det är min kultur. Det är fortfarande en del av mig, och jag tror att det är en av anledningarna till att jag lyckades. Om du inte bodde med oss så förväntar jag mig inte att du ska förstå.

Det finns en sak som min mamma alltid brukade säga till mig när jag var ung……

Hon sade alltid: “Ingenting är gratis, Marcus.”

Den visdomen handlade inte om fotboll. Hon sade inte till mig det bara för att hålla mig borta från agenter. Det handlade om livet i allmänhet. För varje år som går förstår jag det mer och mer.

“Ingenting är gratis.”

Pengar är fantastiska. Det är en välsignelse. Men drömmar är ovärderliga. För mig, t o m som 11-åring, var spel för United mitt enda mål. Jag minns den tiden, då jag fortfarande försökte att få ett kontrakt, Wazza och Cristiano kom förbi för att göra något med alla akademigrabbarna, och jag tittade bara på dem med förundran, vet du vad jag menar? De hade en fotograf där och efteråt hade alla vi grabbar chansen att få en bild med dem och jag minns att jag hängde långt bakom alla de andra. Jag minns att min bror sade: “Gå och ta en bild med Wazza, bro! Vad håller du på med???” 

Jag sade: “Jag behöver ingen bild.”

Han sade: “Behöver ingen bild???”

Jag sade: “Jag kommer att spela med dem någon dag.” 

Jag tror att jag var den enda grabben som inte tog någon bild. Efter att vi hade avvisat pengarna fanns det bara den här hungern inom mig. Jag såg inte mig själv som en grabb längre. Jag var tvungen att ta vara på min möjlighet och förändra våra liv, punkt. Att kunna gå vidare och verkligen leva den drömmen, som grabb från Manchester… Som grabb från Hulme, Moss Side, Chorlton, Withington, Wythenshawe… Om du tror att jag någonsin skulle ta det för givet, då känner du helt enkelt inte mig.

Kolla, saken är den att fotbollen kan vara en bubbla. Jag har försökt att förbli en normal person. Jag har försökt att behålla samma vänner. Jag har försökt mitt bästa för att inte förändras, t o m när jag är på en utekväll eller på semester. Men det finns en annan sida av det. Jag är en mänsklig varelse. Jag har gjort misstag som många grabbar i 20-årsåldern gör, och jag har försökt lära mig från dem. Men jag har även gjort uppoffringar som ingen ser. Saken som jag vill att du ska förstå är att pengar inte är det som får dig att spela vidare genom de svåra tiderna. Det är kärleken till spelet, så enkelt är det.

Vi vet alla att det här har varit en klubb i förändring de senaste säsongerna. När vi vinner är ni de bästa fansen i hela världen, och det är ett faktum. Vi behöver mer av den där gamla skolans positiva energi runt klubben. Jag vet vad den sortens atmosfär kan göra, för den gjorde att jag fortsatte köra på genom mina värsta ögonblick. Varje gång jag går ut på planen och jag hör fansen sjunga mitt namn, eller när jag tittar runt Old Trafford innan avspark, känner jag samma positiva energi.

Djupt här inne, när jag ser mig omkring innan avspark, är jag fortfarande ett fan. Jag kan inte ta det ur mitt blod. Jag kommer aldrig glömma första gången jag någonsin spelade på Anfield, och jag kände den där atmosfären från United vs. Liverpool från planen, och jag hörde visslan och vrålet från publiken, jag hade så mycket adrenalin att jag nästan blev utvisad tidigt i matchen. Jag älskar James Milner, men jag sprintade rakt in i honom och flög in i en hänsynslös tackling, för jag hade helt enkelt så mycket känslor som forsade inom mig - inte som en United-spelare, utan som ett United-fan som bara råkade vara ute på planen mot Liverpool. Jag minns att jag kom hem och berättade för min familj: “Vi måste få kontroll på det här nu direkt. Jag måste hitta ett sätt att ta ut fan-delen ur mig, annars kommer jag bli utvisad i varje match.”

Jag kan ta all kritik. Jag kan ta alla rubriker. Från podcasts, sociala medier och tidningar. Jag kan ta det. Men om du börjar ifrågasätta mitt engagemang för den här klubben och min kärlek till fotbollen och drar in min familj i det, då ber jag dig helt enkelt bara att visa lite mer mänsklighet.

Men vet du vad? Om jag är ärlig så finns det en del av mig som inte har några problem med att folk tvivlar på mig. När alla säger att de älskar mig blir jag misstänksam. Jag vet hur världen fungerar. Jag var tvungen att bli en man väldigt tidigt. Var alltid tvungen att lita på mig själv. När jag har varit på de mörkaste platserna och det känns som att halva världen är emot mig, då brukar jag gå undan för mig själv ett par dagar och återställa mig, sedan mår jag bra. Jag tror det går tillbaka till mig som liten grabb när jag brukade dribbla på gatan på egen hand tills det var så mörkt att jag inte kunde se bollen längre och jag kunde höra mamma ropa på mig att jag skulle komma hem. Det är jag som en introvert person, jag behöver mitt eget utrymme för att återställa mig. Andra gånger, när det inte har fungerat, har jag hittat någon att prata med. Ibland är det det bästa sättet att göra det på. Men varje gång jag har varit nere, fysiskt eller mentalt, känner jag alltid att det är då jag vänder på det och spelar min bästa fotboll för United och England.

Jag lovar dig, världen har inte sett det bästa av den United-truppen och dess spelare. Vi vill komma tillbaka och spela i Champions League, sedan har vi en massiv landslagsturnering efter den här klubbsäsongen. Vi kommer att komma tillbaka till där vi hör hemma. Vi måste bara fortsätta jobba, och det börjar med mig.

Om du stöttar mig, bra. 

Om du tvivlar på mig, ännu bättre.

Källor säger att vapenpaketet godkändes trots att Washington offentligt har uttryckt en oro för den väntade offensiven i Rafah

AV: The Guardian, via Reuters, lördag 30 mars, 2024

Två källor insatta i ämnet berättade i fredags att under de senaste dagarna har USA godkänt en transferering av bomber och stridsflygplan värd miljarder dollar till Israel. Detta trots att Washington offentligt uttryckt en oro för den väntade israeliska militära offensiven i Rafah.

Det nya vapenpaketet inkluderar fler än 1 800 MK-84 bomber, med en massa på 907 kg styck, och 500 MK-82 bomber, med en massa på 227 kg styck, detta berättade källorna som bekräftade en rapport i The Washington Post. 

Washington ger $3,8 miljarder (40,5 miljarder kr) i årligt militärt stöd till Israel, som sedan länge är USA:s allierade.

Paketet kommer då Israel möter stark internationell kritik gällande deras fortsatta bombningar och markoffensiv i Gaza och då några inom Joe Bidens parti uppmanat honom att skära ner på USA:s militära hjälp.

USA har skickat luftvärn och ammunition till Israel, men några personer i det Demokratiska partiet och inom arab-amerikanska grupper har kritiserat Biden-administrationens ståndaktiga stöd till Israel, som de säger ger landet en känsla av straffrihet.

Biden pratade i fredags om “smärtan som känns” hos många arab-amerikaner gällande kriget i Gaza och USA:s stöd till Israel och dess militära offensiv.

Men han har ändå lovat fortsatt stöd till Israel trots en alltmer offentlig spricka i relationen med Benjamin Netanyahu, den israeliska premiärministern.

Vita huset avstod från att kommentera vapentransfern.

Den israeliska ambassaden i Washington svarade inte direkt på en förfrågan om en kommentar.

Beslutet gällande dessa vapen följer ett besök tidigare den här veckan i Washington av den israeliske försvarsministern Yoav Gallant då han diskuterade Israels vapenbehov med USA:s motsvarighet.

Då han pratade med reportrar i tisdags försökte Gallant att kyla ner spänningarna mellan USA och Israel och han underströk hur viktiga USA:s band till hans lands säkerhet är. Sedan gick han vidare och pratade om att bibehålla Israels “kvalitativa militära spets” i regionen, inklusive deras vapenmässiga förmågor i luften.

Kriget bröt ut den 7 oktober förra året efter att militanta Hamas-krigare attackerat Israel och dödat 1 200 personer samt tagit 253 personer i gisslan, enligt israeliska siffror. Israel har släppt lös sin vedergällning genom en attack från luften och på marken mot Hamas på Gazaremsan som har dödat fler än 32 000 människor, detta säger hälsomyndigheterna i Gaza.

Aktivister säger att den afghanska regimens återvändo till offentlig stening och prygling sker p g a att “ingen håller de ansvariga” för övergreppen

AV: Ruchi Kumar och Rukhshana-reportrar, stöttad av theguardian.org, The Guardian, torsdag 28 mars, 2024

Grupper som arbetar för mänskliga rättigheter säger att talibanernas annonsering om att de ska återuppta offentliga steningar av kvinnor till döds har möjliggjorts av det internationella samfundets tystnad.

Safia Arefi, jurist och chef för den afghanska organisationen för mänskliga rättigheter Women’s Window of Hope, sade att annonseringen har fördömt afghanska kvinnor till en återgång till 1990-talets mörkaste dagar av talibanstyre.

“I och med annonseringen av talibanledaren har ett nytt kapitel med privata bestraffningar inletts och afghanska kvinnor upplever ensamhetens djup,” sade Arefi.

“Nu finns det ingen som står bredvid dem för att rädda dem från talibanska bestraffningar. Det internationella samfundet har valt att hålla tyst inför dessa brott mot kvinnors rättigheter.” 

Talibanernas högste ledare, Hibatullah Akhundzada, annonserade förra helgen att gruppen ska börja genomdriva deras tolkning av sharialagarna i Afghanistan, vilket inkluderar ett återinförande av offentlig prygling och stening av kvinnor för äktenskapsbrott.

I en sändning i den av talibanerna kontrollerade Radio Television Afghanistan förra lördagen sade Akhundzada följande: “Vi kommer att piska kvinnorna … vi kommer stena dem till döds offentligt [för äktenskapsbrott].

“Ni kanske kallar det för en kränkning av kvinnors rättigheter när vi offentligt stenar eller piskar dem för att ha begått äktenskapsbrott för att det strider mot era demokratiska principer,” sade han och tillade: “[Men] jag representerar Allah, och ni representerar Satan.”

Han rättfärdigade det hela som en fortsättning på talibanernas kamp mot västerländska influenser. “Talibanernas arbete slutade inte med övertagningen av Kabul, det har bara börjat,” sade han.

Nyheten möttes med fasa men inte överraskning av grupper som arbetar för afghanska kvinnors rättigheter. De säger att demonteringen av alla rättigheter och skydd för landets 14 miljoner kvinnor och flickor nu nästan är fulländad.

Sahar Fetrat, en afghansk researcher på Human Rights Watch, sade: “För två år sedan hade de inte modet som de har idag för att lova offentliga steningar av kvinnor till döds; men nu har de det.

“De testade deras drakoniska politik på punkt efter punkt och har nått den här punkten för att det inte finns någon som håller de ansvariga för övergreppen. Via de afghanska kvinnornas kroppar kräver och befaller talibanerna moralisk och samhällelig ordning. Vi bör alla känna oss varnade för att om det inte stoppas, så kommer mer och mer att följa.”

Sedan talibanerna tog makten i augusti 2021 har de upplöst den väststödda konstitutionen i Afghanistan och upphävt befintliga lagar och ersatt dem med deras hårda och fundamentalistiska tolkning av sharialagarna. De har även förbjudit kvinnliga jurister och domare, till stor del p g a deras arbete under den tidigare regeringen.

Samira Hamidi, en afghansk aktivist och kampanjarbetare för Amnesty International, sade: “Under de senaste två och ett halvt åren har talibanerna monterat ner institutioner som tillhandahöll tjänster till afghanska kvinnor.

“Men deras ledares senaste godkännande av offentlig stening till döds av kvinnor är en uppenbar kränkning av internationell lag för mänskliga rättigheter, inklusive Cedaw [Kvinnokonventionen - the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women].”

Hamidi sade att afghanska kvinnor nu i princip är maktlösa när det gäller att försvara sig själva från förföljelse och orättvisa.

Endast under det senaste året har av talibanerna tillsatta domare beordrat 417 offentliga pryglingar och avrättningar, detta enligt Afghan Witness, en researchgrupp som övervakar mänskliga rättigheter i Afghanistan. Av dessa var 57 kvinnor.

Så sent som i februari avrättade talibanerna människor offentligt på arenor i provinserna Jowzjan och Ghazni. Den militanta gruppen har uppmanat folk att närvara vid avrättningar och bestraffningar och att de ska se det som en “läxa”, men att filma eller fotografera därifrån är förbjudet.