Bilden: Här ser vi en klassisk brittisk arbetarmaträtt och som vanligt när det gäller olika grejor att äta på de brittiska öarna så finns det massa olika namn för samma sak, beroende på vart i landet du avnjuter anrättningen. Just den här delikatessen består av två vita brödbitar, den ena smörad och emellan dessa, likt en hamburgare, lägger man pommes frites och sprutar sedan på ketchup eller brown sauce. Om ni har varit på de brittiska öarna har ni säkert sett den här anrättningen under namn som chip butty, chip sandwich, chip barm, chip batch, chip roll, chip muffin, piece and chips eller chip piece (i Skottland). Ordet butty har i det här sammanhanget inget med Nicky Butts smeknamn att göra, utan är helt enkelt en sammandragning av "bread and butter". Jag håller det inte för omöjligt att ni hört det uttrycket i ett annant sammanhang, nämligen när man pratar om delikatessen bacon butty, där man byter ut pommes fritsen mot bacon istället.

 

 

Nu kan man ju i sitt stilla sinne undra varför jag inleder dagens inlägg med en längre utläggning om brittiska delikatesser på matbordet. Jo det är nämligen så att mästaren på the Guardian/Observer, Daniel Taylor, har skrivit ännu en briljant artikel och den innehåller en referens till en chip cob. Och det är alltså namnet på den här pommes frites mackan i East Midlands, där Nottingham ligger. Den gode mr Taylor är ett stort Nottingham Forest fan och ikväll är det premiär i England för en film om deras otroliga framgångssaga mellan 1975-1980. Ni kan läsa artikeln i sin helhet lite längre ner i dagens inlägg, och även om den inte handlar om Man United så kan jag bara rekommendera den, verkligen läsvärd. (Klicka på bilden för att förstora)

 

Ni känner säkert till berättelsen om Brian Clough och hans tid i Nottingham Forest redan. Det är sådant där som inte händer längre, och det hade inte hänt innan heller. Jag vet att Clough aldrig varit involverad med Man United, men jag ska ändå villigt erkänna att jag hyser en viss fascination för den nu avlidne managern. Det var han som tog Roy Keane från Irland till England och gav honom chansen på den högsta nivån. Forest hostade upp £47,000 (ca 658,000 kr) för den unge irländaren sommaren 1990. 1991 var Keane en etablerad startspelare och hade då konkurrerat ut den engelske landslagsmannen Steve Hodge. Samma år nådde Forest FA Cupfinalen och på vägen fram till Wembley gjorde Keane totalt tre mål. Finalen förlorade Forest mot Tottenham, men i den tredje rundan, mot Crystal Palace, begick irländaren ett kostsamt misstag som gjorde att Palace kunde kvittera. När Keane sedan återvände till omklädningsrummet efter matchen möttes han av en ilsken Clough, som klappade till honom i ansiktet så hårt att han for i backen. Keane hann aldrig riktigt fatta vad som hände, men han accepterade det fullt ut. Bara en sådan grej är värd respekt.

Man pratar ofta om sagor inom idrottens värld, enskilda matcher där nederlagstippade lag spöar de största o.s.v Men berättelsen om när Brian Clough och Peter Taylor tog över Nottingham Forest är på något sätt bortom allt det andra. Duon gjorde saker med den klubben som aldrig kommer ske igen. Även om jag är ett United fan så kan jag uppskatta många saker i den här berättelsen och förhoppningsvis kommer filmen och den efterföljande boken som jag skrev om tidigare att retroaktivt ge spelarna och ledarna i det här laget respekten de förtjänar, för de är fortfarande inte självklara i den engelska fotbollens finrum. Här under kan ni läsa Forest supportern och den helt briljanta Guardian/Observer journalisten Daniel Taylors artikel om hur en klubb som hade det svårt i Andradivisionen vann den engelska ligan och Europacupen - två gånger! Det är mycket läsvärt.

 

 

 

 

 

BRIAN CLOUGH OCH MIRAKLET NOTTINGHAM FOREST

 

 

Då en ny film släpps återupplever Daniel Taylor, med hjälp av José Mourinho, den sanslösa berättelsen om hur Brian Clough förvandlade ett kämpande lag i andradivisionen till Europamästare - två gånger

 

I Believe in Miracles: exklusiv trailer för Nottingham Forest filmen.

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 11 oktober, 2015:

 

"Vi var som en av de här kometerna man ser flyga över natthimlen. Vi brann tydligt, men det var alltför kortvarigt. Men herrejösses vad vi brann under en tid." - John McGovern

Av alla ögonblick med tv-guld som involverar Brian Clough i sin absoluta ståt är kanske den mest kända förutom hans exceptionella mano-a-mano med Don Revie den gången då en ung John Motson sitter i intervjustolen. Du har kanske sett klippet: Motson, med en kipper tie (https://en.wikipedia.org/wiki/Kipper_tie) och outgrundligt stort hår, och den lilla skälvningen i hans röst när han inleder med en något virrig första fråga. Och Clough. rak i ryggen, perfekt för tv, sitter där som kejsaren av Yorkshire. "Det är många frågor där inne, John," säger han, med den där glimten av överlägsenhet i ögonen. "Och, med tanke på hur din röst låter, så är det precis att du får ut dem."

Det klippet fanns på José Mourinhos telefon när vi träffades för några veckor sedan, bakom fingeravtryckssystemet som tar besökare genom Chelseas träningsanläggning, och managern för de regerande mästarna började rabbla upp några av hans favorit Clough-ismer.

Mourinhos kontor ligger på övervåningen på Cobham och det är viktigt att hålla masken när det finns två kartongfigurer i naturlig storlek att ta sig förbi innan den riktiga versionen kommer inom ens synfält bakom hans skrivbord. Väggarna är dekorerade med dussintals inramade Mourinho fotografier. På kaffebordet ligger det en elegant hög med Mourinho biografier och bilderböcker, på olika språk, och det blir nästan en överraskning när man får en kopp te och Mourinho inte återfinns på muggen.

 

Brian Clough tog över Nottingham Forest 1975 då de kämpade hårt i gamla Division två. Fem år senare hade de vunnit Division ett titeln och Europacupen två gånger. Här är han fotograferad med 1980 års cup, deras andra. (Klicka på bilden för att förstora)

Men just den här dagen pratar vi om ett annat lag, en annan mans ego och prestationer, och I Believe in Miracles, filmen som kartlägger den nästan osannolika resan som slutade med att det omoderna, icke hyllade Nottingham Forest vann Europacupen, två gånger.

Mourinho var 16 när Trevor Francis landade på marken på Olympiastadion, München, efter den avgörande nicken som vann pokalen 1979, och 17 när Forest upprepade det hela ett år senare under en skönt doftande kväll på Bernabéu. Han kommer ihåg alla spelarna, finalerna, färgerna - röda tröjor, vita shorts, tre Adidas streck - och, typiskt nog, t.o.m de små taktiska detaljerna, som att Viv Anderson hade carte blanche att kliva framåt på ett sätt som högerbackar under den eran inte gjorde.

 Han har varit i Nottingham för att lära sig mer om staden och klippet på hans telefon får Mourinho att skratta, detta under en tid då det inte har skattats mycket i Chelsea. "Intervjuaren har inte en chans," säger han. "Han [Clough] har roligt. Ping! Ping! Ping!"

Mourinhos favoritcitat? Det var när en kollega gick in på Cloughs kontor där han satt och lyssnade på sin favoritartist. Clough frågade: "Visste du att Sinatra träffade mig en gång?" Clough kallade sig själv Old Big 'Ead när Mourinho var i den åldern då han var som mest mottaglig för intryck. Det är inte överraskande att han tror att de skulle ha kommit bra överens och Clough skulle ha, kan man föreställa sig, gillat det faktum att Chelsea managern skriver förordet till boken som ackompanjerar filmen. "Jag synen av Mourinho," observerade han innan sin död 2004, "det finns en touch av den unga Clough i honom."

 

Brian Clough och Peter Taylor under Nottingham Forests Europacupsemifinal 1979 mot Köln. (Klicka på bilden för att förstora)

 

Filmen har premiär på söndag kväll på the City Ground och för att sätta berättelsen i ett sammanhang är kanske det bästa sättet att börja på att föreställa sig Huddersfield Town, som slutade på 13:e plats i the Championship förra säsongen, och att de skulle gå upp i maj nästa år, för att seda nvinna Premier League på första försöket, två Champions League titlar i rad, ett par Capital One Cuper och sätta ett rekord där man går obesegrad i högsta divisionen - i 42 matcher när det gällde Forest - som sedan skulle stå sig i ett kvartssekel.

Det laget var Forest: de slutade på 13:e plats i gamla Division två när Clough hängde upp sin rock på managerns krok för första gången, den 6 januari 1975. De gjort allt det ovanstående på fem år, samt att de sopade bort Liverpool, de dubbla Europacupvinnarna, från deras sittpinne långt innan Sir Alex Ferguson yttrade frasen. De gjorde det med fem spelare - Anderson, Martin O'Neill, Ian Bowyer, Tony Woodcock och John Robertson - som var där från starten och resan tog dem från fem poäng ifrån nedflyttningsplatserna till Division tre, med publiksiffror på under 8,000, till Camp Nou, där de mötte Barcelona i kampen om Supercupen. Ännu en pokal adderades till samlingen och när de lämnade arenan den kvällen fanns det en mobb som väntade utanför. "Två rader med Barcelona fans, åtta man djup, hela vägen från utgången till vår buss," minns John McGovern, lagkaptenen. "De var alla väldigt tysta och jag tänkte: 'Nu kommer vi åka på problem här.' Det var då som de började applådera. Då vi gick till vår buss applåderade de oss hela vägen. Inte ett Forest fan i sikte, bara Barcelona fans. De applåderade oss ut från deras egna arena."

Detta kommer aldrig mer hända men samtidigt så hade det aldrig hänt innan heller. Folk glömmer att Forest gick upp med 52 poäng, den femte lägsta poängen av alla uppflyttade lag genom historien, och att de förlorade mot York, Peterborough och Bristol Rovers, två gånger, innan Peter Taylor kom in vid Cloughs sida och plötsligt klickade allt för ett lag som av en tidning beskrevs enligt följande: "En blandning av unga och utslitna ansikten som borde kriga i botten av tabellen."

Kenny Burns hade ett rykte i Birmingham City som en vild, hårt drickande pubbråkmakare tills Forests ledarduo omvandlade honom från en plundrande centerforward till vad Taylor beskrev som den skotska Bobby Moore. "Köp honom inte," hade Birminghams ordförande, David Wiseman, varnat Clough, "han innebär problem." Larry Lloyds påskriftsavgift var en tvättmaskin som Clough fixade från tvättavdelningen. Frank Clark kom på fri transfer från Newcastle, innan det hade han varit på väg att skriva på för Doncaster Rovers i Division fyra. Robertson, med sitt pommes-frites feta flin och nikotinspetsade skratt, var på väg utför så allvarligt att Cloughs företrädare, Allan Brown, försökte lasta bort honom till Partick Thistle. Peter Shilton anlände som den dyraste målvakten i ligan och Francis blev senare den första £1m mannen, men det var ett osannolikt sortiment av fria transfers, rea-köp, skojare och missanpassade som alla visade sig bli exceptionellt skickliga fotbollsspelare. De bar varandra på ryggen genom brännässlor och lekte kurragömma i vad som beskrevs som träningspass. De hade lagmöten på ett slitet café som serverade flottig mat och hette McKay's, där standardbeställningen på 14 chip cobs (Honken: Se inledningen på det här inlägget) betydde att ägaren, Bill, var tvungen att beställa mer bröd och potatis. Och, helt emot alla tänkbara förväntningar, producerade de en berättelse som aldrig kommer att upprepas.

 

Trevor Francis, Englands första £1m spelare. (Klicka på bilden för att förstora)

Garry Birtles var ett £2,000 nyförvärv från Long Eaton United som arbetade som mattläggare och dubblerade i Nottinghams Sunday alehouse ligor med Long Eaton Rovers tills Clough och Taylor förvandlade honom till årets unga spelare i Europa. Birtles amatörkarriär slutade mot ett lag vid namn Clumber Kitchens and Bathrooms mitt i den unkna öl-stanken från Victoria Embankment, Nottinghams motsvarighet till Hackney Marshes (Honken: stort gräsfält med massa fotbollsplaner och grönytor för allmänheten och korplag). Hans första mål för sin hemstads klubb hjälpte till att slå ut Liverpool ur Europacupen och när Forest tog med sig pokalen till the Old Market Square fick han ta emot ett specialpris från Roy of the Rovers magasinet. "Varje gång jag ser Liverpool spela nu tittar jag efter flaggorna på the Kop för det finns ett gap på två år mellan datumen. De går från '77 och '78 till '81. Och då tänker jag alltid: 'Det är vi, det gapet. Vi gjorde det.'"

Det här var laget som förberedde sig för en semifinal i Europacupen mot det storslagna Ajax laget genom att vandra runt i Amsterdams red-light distrikt, sedan lugnade de ner sig med några sena öl i en bar full av brass-rökare och sexturister. Shiltons träning inför finalen ägde rum i en rondell där tvåfiliga vägar möttes, omgiven av tutande bilar, detta p.g.a att det var den enda gräsplätten han kunde hitta i deras spanska resort. Och filmen viker inte av från femårsperioden, precis som regissören Johnny Owens förklarar, då "Clough var i en klass helt för sig själv", och den sparkar igång med det där fantastiska tv-klippet, Goodbye Mr Clough, som rör kvällen då han fick sparken i Leeds och som, efter hans verbala tornerspel med Revie, med ett ansikte av sten, fick programledaren, Austin Mitchell, att lägga ut allt på bordet. "Vad kommer att hända med Brian Clough nu?" frågar han. "Vem kommer ens att röra dig med en käpp?"

När Forest chansade fyra månader senare var klubben så pank att de arrangerade en ost- och vintillställning för att dra in några pund till hans första sommar. Träningsanläggningen var en nedgången gräsplätt för allmänheten bredvid floden Trent, detta var långt innan folk som rastade sina hundar tog med sig bajspåsar på sina promenader i området, och åtminstone en spelare använde ett Shipstone's Brown Ales ölglas-underlägg som skattemärke på sin bil. Helt i linje med det årtiondet kom några av deras bästa ögonblick på leriga planer där spelarna säkert riskerade att råka ut för skyttegravsfot (Honken: smärta i foten orsakad av att ha spenderat lång tid i kallt vatten eller lera). Men när Forest var som bäst passade de bollen som om de spelade på en plan för gräsbowling, och om det finns någon rättvisa kommer rampljuset nu att lysa ljusare på dessa spelare som hela tiden tyckt att de inte fått erkännandet de förtjänade.

 

Nottingham Forest laget med Europacupen efter deras 1-0 seger mot Malmö 1979. (Klicka på bilden för att förstora)

Bob Wilson sade, under sina tidiga dagar som BBC expert, att "bubblan skulle spricka". Det visade sig att bubblan var gjord av något mer bastant än såpa och vatten, men t.o.m när Forest vann sin första Europacup gick lagpriset i 1979 års BBC Sports Personality of the Year till det brittiska hästhopparlaget ("fyra jäkla hästar," som Forests sekreterare, Ken Smales, hördes utbrista).

På samma sätt kan ni fundera på de sex lagen som återfinns i the hall of fame på the National Football Museum. Manchester Uniteds Europacupvinnare från 1968 är utvalda, precis som the Busby Babes från 1950-talet. Liverpools lag från 1978 har valts in, tillsammans med Englands världsmästare 1966, Prestons oövervinnliga upplaga och Manchester City laget som vann ligan, FA Cupen oh europeiska cupvinnarcupen från 1968 till 1970. Endast lag som spelade för mer än 25 år sedan kan nomineras. Aston Villa, Europacupvinnare 1982, är det sjätte och i samtliga dessa fall kan ingen argumentera emot att det var välförtjänt.

Men det finns trots allt ett notabelt undantag och efter att ha spenderat tid med de relevanta spelarna under processen med bokskrivandet är det helt klart en källa till irritation att de blir ihågkomna som vad Robertson kallar ett "packet och byket lag".

Robertson har även drabbats av detta personligen. "När jag försöker berätta för folk hur bra han var kan det vara svårt för det var för mer än 30 år sedan," säger McGovern. "Så vad jag i allmänhet säger är: 'Du vet för några år sedan fanns det en kille som hette Ryan Giggs som spelade tills han var 40 och ansågs vara en av de bästa vänsteryttrarna genom tiderna? Well, John Robertson var som Ryan Giggs fast med två bra fötter, inte en.'"

 

Nottingham Forests John Robertson skjuter och sätter vinstmålet i 1980 års Europacupfinal mot Hamburg. (Klicka på bilden för att förstora)

Robertson lämnade sina fingeravtryck på två Europacupfinaler - han gjorde vinstmålet mot Hamburg och spelade fram Francis mot Malmö. Clough kallade honom "vårt spels Picasso" och Forests tränare Jimmy Gordon - old school träningsoverall, silvrigt hår, Brylcreem, visselpipa runt halsen - höjde honom en gång ännu högre till skyarna. "Jag såg mycket av Tom Finney och Stan Matthews under min tid och det var väldigt svårt att välja mellan de två. Men när man tittar på vad Finney och Matthews kunde erbjuda, så hade John lite av båda - och något extra uppepå det."

Att Robertson inte är brett ihågkommen utanför Nottingham, och kanske Merseyside, som en av de största genom tiderna är en anomali som delvis kommer från sättet på vilket alla var fixerade av det vandrande egot på tränarbänken med den gröna tröjan och det skinande, tjocka håret.

 

"Vem är den här McGovern?" frågade Günter Netzer, den tyska mittfältslegendaren, efter det att Forest slagit ut Köln, Bundesligamästarna, i 1979 års semifinal. "Jag har aldrig hört talas om honom, ändå styrde han matchen."

Sedan har vi cheffotbollskorrespondenten på den tyska tidningen Der Telegraf som intervjuade Shilton efter matchen och sade följande till Forests målvakt: "Av hela ditt lag är ditt namn det enda jag känner igen."

"Well, du känner till oss alla nu," svarade Shilton.

Arvet, 35 år senare, är att Nottingham har vunnit turneringen fler gånger än London, Paris, Berlin, Moskva och Rom tillsammans. Det tog Manchester United 31 år att vinna Europacupen för andra gången och det dröjde ända till 2012 innan Chelsea till sist lyckades spela hem en till London. Och världen ser på Sherwood Forest landskapet annorlunda p.g.a det. "Helt plötsligt hade Nottingham inte bara Robin Hood," säger McGovern. "Vi hade Robin Hood, Brian Clough och Nottingham Forest."

Mourinho talade med stor värme, beskrev Clough som "den här superprofilen, som om han är premiärminister", och boken släpps nästa månad, i svallvågorna av vad som Irvine Welsh anser vara den "bästa filmen om fotboll du någonsin kommer se". Alla grabbarna från 1979 och 1980 kommer vara på premiären - tillsammans med 3,500 biljettinnehavare - förutom O'Neill, som är borta med Republiken Irland och inte lockad av att efterlikna Clough (som ofta övergav Forest för att ta en semester mitt i säsongen).

Alla Clough och Taylor barnen och barnbarnen kommer också vara där, på arenan där det finns läktare som är namngivna efter båda dessa män. Den senaste filmen om Clough, The Damned United, orsakade stor vrede bland släktingarna p.g.a att, som Nigel rakt på sak uttrycker det, den var "full av skit, inte konstnärlig licens".

Till den här filmen samlade Owen dem för en privat visning som var känslosam för alla. "Skönheten i den här berättelsen är att den berättas av folket som var där," säger Nigel. "De vet vad Forest var 1975 och de vet vad de var fem år senare, och de var en del av den berättelsen."

I Believe in Miracles berättar historien väldigt vackert och går upp på bio över hela landet från tisdag nästa vecka. Jag skulle inte säga att det är årets filmhändelse, men den återfinns i the top one.

 

• I Believe In Miracles släpps på bio på tisdag. En ackompanjerande bok med samma namn, skriven av en Daniel Taylor med förord av José Mourinho, kommer publiceras den 12 november.

 

 

 

 

De framgångsrika åren

6 jan 1975 Brian Clough, arbetslös efter att ha fått sparken av Leeds United den 12 september 1974, ersätter Allan Brown som Nottingham Forests manager då laget ligger på 13:e plats i den gamla Andradivisionen.

 

Maj 1975 Forest avslutar säsongen på 16:e plats.

 

1975-76 Slutar åtta under hans första hela säsong.

 

16 juli 1976 Clough plockar in Peter Taylor, tidigare hans assistent i Derby, från Brighton som sin assistent.

 

1976-77 Första pokalen - Forest vinner the Anglo-Scottish Cup, de besegrar Leyton Orient med sammanlagt 5-1 i finalen. Uppflyttade från sin tredjeplats med den blygsamma 52 som totalpoäng.

 

December 1977 Clough intervjuas för jobbet som Englands manager. Ron Greenwood får jobbet.

 

1977-78 Forest vinner Ligacupen, besegrar Bob Paisleys Liverpool med 1-0 i en omspelsmatch på Old Trafford efter 0-0 på Wembley. De går vidare och vinner klubbens första ligatitel någonsin, detta då de avslutar säsongen sju poäng framför Liverpool.

 

1978-79 Startar säsongen med att vinna Charity Shield med rekordsiffrorna 5-0 mot Ipswich. Forests sanslösa svit på 42 raka matcher utan förlust går tillbaka till den 26 november 1977 och fortsätter ända fram till en 2-0 förlust borta mot Liverpool den 9 december 1978. Clough slår det brittiska transferrekordet då han köper Trevor Francis för £1m från Birmingham City den 9 februari. Forest behåller Ligacupen tack vare en 3-2 seger mot Southampton. Slutar tvåa i ligan, åtta poäng efter Liverpool. Vinner Europacupen genom att besegra Liverpool, AEK Aten, Grasshoppers Zürich och Köln innan Francis gör vinstmålet i 1-0 segern mot Malmö i finalen i München.

 

1979-80 Vinner Europeiska Supercupen över två matcher mot Barcelona i januari-februari 1980. Når tredje raka Ligacupfinalen men förlorar med 1-0 mot Wolves. Behåller Europacupen genom att besegra Öster, Argeș Pitești, Dynamo Berlin och Ajax innan John Robertsons mål säkrar en 1-0 seger i finalen mot Hamburg i Madrid.