Fotbollsmanagerns behandling av Eva Carneiro kastade ett grymt sken på henne men faktum är att det sa mer om honom

Illustration: Andrzej Krauze. (Klicka på bilden för att förstora)

AV: Marina Hyde, The Guardian, 'Comment is free', fredag 14 augusti 2015:

Helt klart kommer många att titta på José Mourinhos uppträdande den här veckan och fundera på huruvida män helt enkelt inte passar in på högprofiliga positioner inom fotbollen, jag tänker på benägenheten för överkänslighet, det konstanta bitchandet och lättretligheten som kommer upp till ytan så många gånger mer än en gång i månaden. Om inte dessa dramadrottningar gnäller som tjejer, ställer de till med ståhej som gamla kvinnor.

Kan de verkligen "få allt", kommer vissa att fråga, när den obehagliga sanningen är den att alldeles för många kliver av den högt flygande tävlingen, förbannade av en oförmåga - kanske på något sätt medfött? - att hantera pressen.

Själv hoppas jag att folk ska motstå att hoppa till dessa slutsatser och inse att mycket av vad vi ser från killarna i toppfotbollen handlar om sociala villkor - och årtionden av ojämlikhet i ligatabellen, i transferbudgetar, hur mycket tid som läggs till... you name it. Jag vill leva i en värld där orsakerna till vad som kan verka vara enkel idioti i en fotbollsmanager diskuteras till uttömmande längder och få se folk vrida sig baklänges för att vara rationella och förstående gällande vart denna press hela tiden skulle leda.

Och så över till Eva Carneiro, Chelseas klubbdoktor, som har stått emot en del desperat lama smädelser från fans genom åren, men som effektivt har underminerats ut från sitt jobb den här veckan av klubbens manager. Chelsea håller tyst och det ryktas om en lista med tidigare felsteg av läkaren mot Mourinho, men det som fick bägaren att rinna över var tydligen förra lördagens beslut av Carneiro och huvudfysioterapeuten Jon Fearn om att följa domarens två tillkallningar in på planen för att behandla Eden Hazard (som på bilderna ser ut att be om behandling), och möjligtvis Carneiros Facebook-meddelande som tackar "allmänheten" för deras stöd i svallvågorna av incidenten.

Utan tvekan känns det sista lite lite storslaget - men det är självklart inte samma sak som att framstå som att man tar emot buketter från folk som vill stötta. Å andra sidan så kan man förstå om någon som normalt sett inte behöver hantera den nivån av direkt uppmärksamhet kanske känner sig oförskämd om man inte uttrycker sin uppskattning över störtfloden av meddelanden. Hursomhelst så är det en väldigt liten grej i det hela.

Den garanterat oundvikliga förlusten av en talangfull läkare är betydligt större. Jag skulle kunna orera om hur Chelseas facit när det gäller skador är något de flesta av deras rivaler är avundsjuka på, för så är det. Men från en helt självisk infallsvinkel - och jag tror att de flesta fotbollsfansen kan erkänna att all fotboll handlar om de personligen - så vill jag se en och annan brud där ute med ett viktigt jobb.

Jag har aldrig träffat Carneiro, men jag känner ett distinkt blodsband när jag ser henne på avbytarbänken, precis som jag gör när blicken landar på en sällsynt kvinna i pressboxen, eller springer in i en av de många kvinnliga utsända från tv-sportsbolagen som jag skulle säga att jag är kvinnoförälskad i, om det inte varit så att jag för lägnge sedan tröttnat på att få frågan om vi alla knullar varandra när inte männen är med. Vi kan inte, är jag rädd, grabbar, för männen är alltid med! Men vi vill verkligen, om det hjälper.

När det gäller vilka som frågar dessa saker... well. Det yttrande som fått mig att mest höja på ögonbrynen av det jag hört på eller i närheten av en fotbollsarena har fällts av medlemmar av Hennes majestäts sportpress. Den första fotbolls-VM turneringen jag bevakade var den som spelades 2006, och det var definitvt en ögonöppnare för en kvinna från den storstadsliberala eliten som arbetade under det jättekomiska antagandet att kvinnor hade fått rösträtt några år tidigare och att om man plockar bort en stor grupp tidigt 2000-tal män från deras hem under flera veckor, placerar de i en tysk kurort och bjuder in dem att bevaka en fotbollsturnering, så kommer ingen av de att gå till några gansa mörka ställen innan en enda boll ens har sparkats.

Jag ska understryka att många av sportskribenterna var fullständiga hjältar för mig, och de blev bara mer avgudade efter det att jag träffade dem då. Andra... well, flera sa saker som inte skulle kunna tryckas i en familjetidning, inte ens en som the Guardian.

Eva Carneiro och huvudfysioterapeuten Jon Fearn (t.h.) lämnar bänken för att behandla Chelseas Eden Hazard under förra helgens match mot Swansea, medan Jose Mourinho ser på. (Klicka på bilden för att förstora)

Jag kände samma sak om den här grejen som jag föreställer mig att Carneiro gör gällande de otaliga genier som erbjuder henne chansen att dra i deras sträckta ljumskar. Jag var verkligen tvungen att skratta. Man kan inte med självaktning bli förolämpad för det är så sensationellt korkat. Och trots att jag stundtals lekte med tanken att släppa lös en variant av vad den unge Aaron från filmen Broadcast News säger då han blir slagen av skottar - "Ni kommer aldrig att tjäna mer än $19,000 (ca 174,000 kr)!" - så bestämde jag mig för att falsk sympati var den rätta vägen att gå.

Med det sagt så är en av de bästa kommentarerna inom fotbollen den som den dåvarande managing directorn i Birmingham City, Karren Brady, fällde efter det att en spelare sagt till henne att han kunde se hennes tuttar i den där toppen. "Oroa dig inte," svarade hon. "När jag säljer dig till Crewe kommer du inte kunna se dem därifrån." (Och ja, han såldes.)

Jag såg att det refererades till Brady på framsidan av dagens Daily Mail, med en rubrik som frågade: "Varför är premiärministern förslavad av fräcka kvinnor?" Baksidan av samma tidning centrerades kring det faktum att Mourinho hade svurit i sin utskällning på sidlinjen mot Carneiro, ett fokus som avslöjar den terminalt skeva positionen från vilken the Mail närmar sig den här så kallade sexistskandalen inom fotbollen. Nämligen att det är oacceptabelt att svära framför en kvinna.

Om man utgår från de öppna telefonlinjerna så är inte tidningen ensam om att verka anse att Mourinhos ilska på något sätt är oacceptabelt p.g.a att Carneiro är en kvinna. Men hans uppträdande i det här fallet var inte sexistiskt - och jag finner dessa lömska påståenden av andra parter betydligt mer störande, för de verkar bygga på tanken att kvinnor är ömtåliga skapelser.

Vad Mourinhos agerande har dragit uppmärksamheten till är den särskilda position i vilken Carneiros kön tyvärr onekligen placerar henne i en mansvärld, som fotbollen är. Han kanske hade kunnat gissa att hon skulle få ta den största delen av bråket (man ser inte många referenser till den på samma sätt degraderade manliga fysion). Antingen förstod han inte detta eller så brydde han sig inte om det, och den motviljan till att se nyanser är den sortens svaghet som till sist straffar sig själv. En dag - i någon annan situation - kommer det kosta honom något han bryr sig om.

Monumentet ”Knus nazismen”.

AV: Carsten Palmaer, Aftonbladet kultur, torsdag 25 juni, 2015:

Det är mycket snyggare i verkligheten än på bild.

Bjørn Melbye Gulliksens monument över Osvaldgruppa på Jernbanetorget i Oslo föreställer en slägga som krossar ett hakkors. Nitton ton blankt stål som utmanar den goda smaken i den nyrika huvudstaden.

Det var fackföreningsrörelsen som såg till att ”Knus nazismen!” kom på plats. Osvaldgruppa fick vänta i sjuttio år på ett officiellt erkännande från den norska regeringens sida. Visserligen var det Osvaldgruppa som stod för flertalet viktiga sabotageaktioner i Norge fram till 1944. Visserligen gav 35 av medlemmarna sina liv i kampen mot nazismen.

Men - säger kritikerna - de gjorde det inte av rätt anledning.

Osvaldgruppa leddes nämligen av kommunister, många veteraner från spanska inbördeskriget.

Ledaren med täcknamnet Osvald, Asbjørn Sunde, var sjöman, partisanutbildad i Spanien och en av ledarna för den så kallade Wollweberligan som rullades upp i Sverige 1940. Wollweberligan ägnade sig åt fartygssabotage riktat mot Hitlertyskland och Francospanien. Svensk polis såg till att Sundes företrädare Martin Rasmussen Hjelmen utlämnades till Gestapo och halshöggs.

De Spanienfrivilliga var kärnan i den illegala organisation som Sunde byggde upp i Norge.

Exilregeringen i London fruktade att sabotageaktionerna skulle öka stödet för Quisling och ville att motståndsfolket skulle ligga lågt och öva i skogen. En hel del ickekommunister tröttnade på den taktiken och anslöt sig till Osvaldgruppa.

Motståndet mot den nya monumentet - invigt den 1 maj i år - leds av en högerdebattör och av en fastighetsmiljardär som skänkt Oslo kommun skulpturmuséet i Ekebergparken, en konstnärlig hyllning till kvinnokroppen.

En kommendörkapten skriver om ”ett unorsk monstermonument som kunne vært reist av Kreml”.

En officer kunde annars ha goda skäl att ligga lite lågt i den här debatten. Drygt 40 procent av den norska officerskåren - och en ungefär lika stor del av polispersonalen - gick in i Quislings parti eller arbetade på annat sätt åt ockupationsmakten. De yrkesgrupper som uppbar lön för att försvara sitt land och dess statsskick var de som var mest benägna att förråda det.

Påfallande många av dem som tog till vapen för den norska nationen när det såg som mest hopplöst ut hade skolats i den Internationella brigaden. På sockeln till monumentet står ett citat av Asbjørn Sunde:

”Det var verd å ­kjempe for friheten - for alle land, for alle klasser, for alle mennesker”.