Anfallaren har hållit alla sina färdigheter gömda så länge att det är svårt att vara säker på om ens han vet vart de ligger gömda nuförtiden. Liverpool säger att han kan flytta vidare men ingen dyker upp med pengarna

   

Den mest skärande grejen gällande Mario Balotellis tid i Liverpool är att allt har varit så himla förutsägbart. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 16 augusti, 2015:

 

 

Till sist kommer tiden då Mario Balotelli har spenderat så lång tid med att leva i sitt egna privata universum att vi förmodligen nått nivån där det är poänglöst att fundera på när, eller om, han kommer vara redo att passa in i en rimligt ledad arbetsmiljö.

 

 

Det kommer helt enkelt inte att hända. Ingen väntar längre och även om det alltid finns något djupt ledsamt och otillfredsställande med ett missbruk av en talang så mjuknar besvikelsen i det här fallet p.g.a det faktum att vi har haft hyfsat med tid på oss att vänja oss vid tanken.

 

 

Balotelli har hållit alla de där färdigheterna gömda så länge att det inte är lätt att vara säker på att ens han vet vart de finns nuförtiden. Han har lett oss fram till den här punkten i flera år och ingen bör vara alltför förvånad att det slutar så illa i Liverpool eller att han, än en gång, demonstrerar varför Mario Sconcerti på Corriere della Sera en gång beskrev honom som en spelare med "en ovanlig talang i att göra folk glada när han anländer och ännu gladare när han lämnar".

 

 

De stora klubbarna har slutat ringa och Liverpool måste inse hur vilseledda de var med tanke på att de blev specifikt varnade för Balotelli när de pratade med sina motsvarigheter i Manchester City vid den här tiden för ett år sedan. Ingen lyssnade. Liverpool har förlorat en mindre förmögenhet i den här processen och den mest skärande grejen gällande Balotellis tid på Anfield - det relevanta kapitlet i Luca Caiolis nya biografi heter helt enkelt och rätt "Flopp" - är att allt har varit så himla förutsägbart. Alla skulle ha kunnat se detta hända på en mils avstånd, och det får mig att undra huruvida Brendan Rodgers, vid tiden då han nyligen krönts till årets manager, kände sig lite för nöjd med sig själv och överdrev sina egna färdigheter och föreställde sig att han kunde göra något som inte José Mourinho, Cesare Prandelli eller Roberto Mancini hade klarat av, nämligen att förvandla Balotelli till en fullt fungerande professionell spelare, kapabel att spela en vuxen fotboll och tänka sammanhållna tankar.

 

 

Det har definitivt inte varit någon överraskning för dem av oss som kommer ihåg sättet på vilket Balotelli drev Mancini till gränsen för galenskap hos City och det ofta oregerliga sinnet hos mannen som bar en guldmedalj med orden "Professionalism, Ansträngning, Ödmjukhet" men frekvent levde sitt liv exakt tvärtom.

 

 

Balotelli var aldrig någon utböling i City där hans regelbundna rutin efter träningarna var att slå sig ner på en betongtrappa, fortfarande iklädd träningsstället, och tända en cigarett med en rödbrun katt vid namn Wimbleydon i knäet. Där satt han och snackade med sitt favoritkattdjur om hur han hade spelat. Wimbleydon var en gammal herrelös katt som hade adopterats av City under Kevin Keegan eran och hade döpts efter sättet som den colombianska fystränaren, Juan Carlos Osorio, uttalade Wimbledon. Ingen spenderade mer tid med den än Balotelli, så pass mycket att när den försvann en kväll så var den initiala misstanken att han hade tagit med den tillbaka till sin lägenhet i Deansgate, ditsmugglad i bakdelen av hans armékamouflerade Bentley.

 

 

Han hade älskvärda kvaliteter - i en industri, låt oss inte glömma det, där vi ofta klagar på att det inte finns tillräckligt många personligheter - och han var tillräckligt populär för att the National Football Museum skulle ställa ut hans mest ovanliga mössa till allmän beskådning. Du kanske kommer ihåg den: sydd som en kycklingkam, eller gummihandsken som bärs av pingvinen i Wallace och Gromit, den plockar ofta fram minnen av skräddartipset i självbiografin av en annan ledande fashionista. "Vilken ljuvlig mössa," skriver Miss Piggy. "Men får jag komma med ett litet förslag? Om den blåser av, jaga den inte."

 

 

Men sedan finns också de mindre tilltalande berättelserna gällande hans professionella standarder, eller brist på dem, och efter all denna tid är det något tärande, minst sagt, att han fortfarande inte har vuxit ur den där perioden med de vuxna tonåren och nu är han så oönskad i Liverpool att han har fördrivits till en separat träningsplan.

 

 

Mancini berättar en story om när han plockade in Balotelli i en match med specifika instruktioner gällande vart han skulle spela, han trummade in i honom att det skulle finnas ytor att utnyttja om han lyssnade på de taktiska råden, bara för att sedan få se spelaren inta en annan position och avfärdande veva med händerna och fullständigt undvika ögonkontakt när han hörde sin manager skrika.

 

 

Samma sak har hänt med Rodgers vid åtminstone ett tillfälle och det är något oroande att höra att någon som antas vara en professionell fotbollsspelare inte hade lärt sig namnen på några av lagkamraterna, etablerade Liverpool-spelare, till jul under hans första säsong eller att han under ett träningspass tog det på sitt ansvar att vända mot eget mål och avfyra ett skott mot Brad Jones ungefär från mittlinjen. Ingen kan vara helt säker på varför - uttråkad, möjligen, eller en känsla av att ha blivit skymfad för att han fick spela med reserverna - men det är lite underhållande, helt i linje med hela tragikomedin, att bollen gick rakt upp i krysset från 40 yards (= 36,5 meter). Det är bara synd att han har slutat visa dessa blixtrar av excellens på ett mer normalt sätt.

 

 

Liverpool kommer att gå vidare och, till sist, kommer Mario Balotelli också göra det och den underligt allestädes närvarande Desmond N'Ze, den gamle kompisen från Internazionale som nu tydligen agerar som hans uppassare och han har setts sova i passagersätet i hans Ferrari på klubbens träningsanläggning.

 

 

Men vad säger transferavgifterna om Balotellis karriär? Han kostade City £22,5m (323m kr) när han köptes från Internazionale 2010. Han såldes till Milan för £19m (272,7m kr). Liverpool betalade £16m (229,6m kr) och nu skulle de acceptera £8m (114,8m kr). Balotelli - spelaren Mancini sa skulle kunna bli lika bra som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi - är tillgänglig för samma summa West Brom precis har spenderat på James Chester från Hull City, och Bournemouth för Ipswichs Tyrone Mings. Och ingen kliver fram med pengarna.

 

 

Alternativet är en låneaffär men det skulle betyda att Liverpool skulle få betala en signifikativ del av hans lön, möjligtvis så mycket som 60%. Sampdoria har preliminärt hört av sig men det är också ett tecken på hur djupt han har fallit. Blucerchiati har kommit upp till topp-fyra i Serie A en gång de senaste 20 åren. De hade en genomsnittspublik på 22,000 åskådare på Stadio Luigi Ferraris förra säsongen och informationen från Balotellis läger är att han mycket väl kan hänga i till ytterligare ett transferfönster för att se om något bättre dyker upp. Liverpool kan alltså sitta fast med honom ett tag till, och för att gå rakt på sak så får det bara de att se ännu dummare ut.

 

 

Under tiden måste Balotelli förstå varför Caioli summerar det som "en fantastisk spelare dränkt i intet ... en talangfull pojke förutspådd att bli en stjärna i världsfotbollen som tappade bort sig på vägen". Balotelli är en rik man, med alla fotbollsspelarens accessoarer: de snabba bilarna, designermärkena och högen med glitteratiflickvänner. Han återfanns en gång i tiden bland världens 100 mest influensrika personer, enligt Times magasinet, placerad mellan påven Franciskus och Michelle Obama och han var den yngsta på listan förutom Malala Yousafzai, den pakistanska aktivisten som överlevde talibanernas skott och gick vidare och vann Nobelpriset. Men fotbollsmässigt borde det ha skett så mycket mer. Balotelli är hjälte för LOL-generationen, de som tittar på Jackass och skämtpubliken, men han är inte någon stor fotbollsspelare eller spelaren han borde ha blivit. Han är bara en bra fotbollsspelare, om humöret passar, och ibland inte ens det när hans tankar är på annat håll. Han är, som Luigi Garlando skrev i Gazzetta dello Sport, "fördömd att jaga en regnbåge han aldrig kommer nå". Den kanske sorgligaste grejen är att han helt enkelt inte fattar det.

 

 

Det har han aldrig gjort, vi ska nu gå tillbaka till hans tidiga dagar med Inter och den lilla scenen som spelades upp i halvtid i en match. Santiago Solari, lagets argentinske mittfältare, berättar historien i Caiolis bok och det är klassisk Balotelli. "Det måste ha varit hans första eller andra match med oss," säger Solari. "Vi väntade på att Mancini skulle komma in och köra sitt halvtidssnack och Mario spelade ett PSP, ett bärbart PlayStation. Jag sade till honom att lägga undan det omedelbart. Han tittade på mig och svarade klentroget: 'Varför?'"

 

 

 

United förlitar sig för mycket på Rooney

Två matcher in på den nya säsongen är inte tiden då man ska komma med några snabba domar men det ser ut som ett farligt övermod gällande sättet på vilket Louis van Gaal litar på att Wayne Rooney ska ha en stekhet säsong för Manchester United.

 

 

Det kanske gnisslar mot det faktum att Van Gaals lag har vunnit deras två öppningsmatcher men Rooneys insatser i matcherna mot Tottenham och Aston Villa har varit en påminnelse om hans minskade förmåga och det är definitivt en riskfylld strategi att inte ha plockat in någon annan högkalibrig centerforward efter det att Robin van Persie och, i mindre utsträckning, Radamel Falcao lämnat.

 

 

Javier Hernández har kommit tillbaka från sitt lånearrangemang med Real Madrid men det faktum att Van Gaal lät honom spela i Spanien förra säsongen måste ses som en tydlig indikation på att Uniteds manager inte är någon brinnande beundrade. James Wilson, den talangfulla men oslipade 19-åringen, är näste man på tur, men det är verkligen allt som finns när det gäller centerforwards på Old Trafford, och alltihop känns väldigt avlägset från de bästa dagarna under Sir Alex Ferguson när United alltid gillade att ha fyra rena anfallare som konkurrerade med varandra.

 

 

Van Gaal spelar med en annan formation där endast en kan spela så, realistiskt sett, räcker det med tre men Rooney fyller 30 om två månader och har inte längre dynamiken från fornstora dagar. Hans rörlighet blir inte bättre och trots att man fortfarande kan förvänta sig att han avslutar säsongen med ett helt resonabelt totalfacit så utgör han inte samma hot mot motståndarnas försvar som han brukade göra.

 

 

Det har lämnat Uniteds frontlinje anmärkningsvärt mild för en klubb som är stolt över sig själv när det gäller deras djärva anfallsfilosofi och det går emot vad man kanske hade förväntat sig när de avslutade Van Gaals första säsong med 62 gjorda mål - två färre än under David Moyes säsong - och deras näst lägsta antal under Premier League åren.

 

 

United bör ha en mer penetrerande spets så fort Memphis Depay kommer in i det hela och de skulle definitivt ha ett större hot om de kan övertyga Pedro att lämna Barcelona. Men det finns ändå en alltför stor tilltro till en spelare som visar gradvisa tecken på nedgång och det leder till en befogad fråga om vad som händer om Rooney skadar sig under en längre tidsperiod.