Hallo på er alla igen, jaha på lördag är det verkligen dags. Efter att vi haltade oss i mål på fjärde plats i maj i år så var det lite skönt med ett uppehåll. Hade fullt upp med att fira FC:s ligavinst och det faktum att vår nya arena, Broadhurst Park, nu står klar till den nya säsongen (även FC sparkar igång sin säsong på lördag). Var långt ifrån nöjd med förra säsongen. Matcherna mot Spurs, de smutsiga, Villa och de bittra var underbara, men i övrigt var det inte så mycket att jubla över. Det har ju hänt en del med vår trupp också sedan sist jag skrev. En del väldigt positivt, en del mindre positivt. Men absolut, även en cyniker som jag ser fram emot lördagen. Lite gött att få öppna säsongen också, annars känns det som att det mest blir söndagar eller måndag kväll vi tilldelas när det gäller premiärmatchdagar. Så klockan 13:45 på lördag sitter man där igen, med hela säsongen framför sig och ännu har inga föreställningar eller förhoppningar grusats, vi är med och man känner sig levande. Sen kan ju allt det där positiva väldigt snabbt svänga över i något annat, men det ska vi inte tjata om nu. Dessutom är det ju extra viktigt med en bra start den här säsongen, för det dröjer inte länge innan det avgörs huruvida vi finns med i den här säsongens upplaga av Champions League. Lite fundersam är jag när det gäller några av våra egna fans, ganska många om jag ska vara helt ärlig, men det lämnar vi därhän, för många verkar tro att vi är klara. Att vi kan gå ut bakfulla och torrunka oss igenom kvalet. Riktigt så optimistisk är inte jag, självklart tror och hoppas jag att vi ska klara det, men det finns ingen naturlag som kvalificerar oss dit.

Hursomhelst så ska jag passa på att nämna att den här säsongen innebär starten på ett jubileum som ni inte kommer se eller höra scouserna skrika särskilt högt om. Det är med andra ord en sanning och ett faktum som de helst inte vill se eller höra talas om och nej, det handlar inte om Heysel.

Det är nämligen så här att 1967 vann Man United ligan, men efter det dröjde det tills 1993 innan vi nådde den allra högsta toppen igen. Ni har ju redan räknat ut att det är 26 år mellan de årtalen. Det är en lång tid. Mellan dessa år hade de pisstinkande scouserna sin mest framgångsrika period och det är en underdrift att säga att de gillade att påminna oss om dessa skillnader i styrkeförhållanden (och även om tragedin i München 1958). Ni förstår säkert hur det kunde låta. Säsongen 1974/75 var vi t.o.m nere och vände i Division 2.

Nu, i fjärde stycket av detta intro, kommer jag till det intressanta med denna bakgrundsbild och säsongen 2015/16. Medan de smutsiga tråkade till sig titlar på en regelbunden basis var det tunnsått med framgångar för de Röda från Manchester. Men när alla bitarna till sist, efter 26 långa år, föll på plats så kom det många nedlåtande kommentarer från scouserna. Ligatiteln 1993 var vår åttonde och då hade mormorrånarna pissat hem 18 ligapokaler. Så mantrat som kom från detta rövhål var: Det skulle aldrig kunna hända här. Visst, vi kanske inte vinner ligan varje säsong, men det kommer aldrig, aldrig någonsin att dröja 26 år mellan ligavinsterna för oss!

Well, senast de kunde titulera sig bäst i Ingurland var efter säsongen 1989-90. Om, och det får väl ändå räknas som ett gigantiskt om, de skulle vinna ligatiteln den här säsongen så har det gått precis 26 år. Det som (heller) aldrig skulle hända på Merseyside har nu hänt, och det finns ju inga garantier för att de faktiskt vinner den här säsongen heller, det innebär att de i så fall inleder år 27 utan ligavinst nästa säsong.

Först sa de dumma satarna åt oss att komma tillbaka när vi vunnit ligatitel nummer 18

(Klicka på bilden för att förstora)

sedan vann de "i princip" ligan 2013/14, fast av någon anledning är det Manchester city som står som mästare i historieböckerna den säsongen, och nu inleder de år 26 utan ligatitel - absolutely arftastic!

Och för att sätta detta tidsspann i ett perspektiv så kan vi slå fast att mycket vatten har flutit under broarna i Arboga sedan de var bäst i Ingurland. Till att börja med så var Jon Flanagans (bilden här under) mamma och pappa fortfarande bara bror och syster.

(Klicka på bilden för att förstora)

Vidare kan vi konstatera att den 28:e april 1990, då de var klara mästare, var jag 10 år gammal, nu är jag 36! Tidigare samma år, nämligen den 31 januari, hände detta:

Den första McDonald’s restaurangen öppnade i Moskva. (Klicka på bilden för att förstora)

Månaden efter detta historiska ögonblick släpptes den legendariska och ack så beundransvärde Nelson Mandela fri, efter att ha setat fängslad i 27 år! (Klicka på bilden för att förstora)

Ungefär en månad efter det att scouserna säkrat sin senaste ligatitel, nämligen den 26.e maj, plockade dåvarande VPK (Vänster Partiet Kommunisterna) och deras ordförande Lars Werner (bilden) bort K:et i partinamnet och heter sedan dess bara Vänsterpartiet. (Klicka på bilden för att förstora)

Den 3:e oktober återförenades Öst- och Västtyskland och bildar Tyskland på nytt. (Klicka på bilderna för att förstora)

Den 22:a november avgick denna skräcködla som Storbritanniens premiärminister och det konservativa partiets ordförande, detta då den interna kritiken mot henne hade växt sig alltför stor. Ändå var den kritiken ingenting mot känslorna som majoriteten av den brittiska arbetarklassen hyste mot denna tyrann. (Klicka på bilden för att förstora) 

När ett as (Thatcher) lämnade den brittiska politikens finrum bestämde sig två svenska överstegrisar för att försöka äntra den svenska motsvarigheten. Den 28:e november 1990 meddelade Bert Karlsson och Ian Wachtmeister att de tänkte delta i det svenska riksdagsvalet 1991 med partiet Ny demokrati. (Klicka på bilden för att förstora)

Sovjetunionen upplöstes formellt i december 1991, så senast Liverpool vann ligan hette alltså jätten i öst just Sovjetunionen och deras ledare hette då Michail Gorbatjov. (Klicka på bilden för att förstora)

1989 lämnade plundraren Ronald Reagan över makten i USA till den här ”trevliga gossen”, George H.W Bush, som styrde staterna t.o.m 1993. (Klicka på bilden för att förstora)

Sveriges statsminister 1990 hette Ingvar Carlsson (S), sedan dess har vi hunnit ha fyra nya statsministrar (Bildt, Carlsson igen, Persson och nu fader Freddy) och är nu inne på vår femte, den ”principfaste socialisten” (ska man skratta eller gråta här?) Stefan Löfven (Klicka på bilden för att förstora)

Scousernas storhetstid gick i graven 1990, men då kan man säga att Uniteds storhetstid under Fergie inleddes. Just 1990 vann han sin första pokal med oss, nämligen FA Cupen. (Klicka på bilden för att förstora)

1990 låg inte den här gossen ens och skvalpade i sin pappas pung. Känner ni igen honom? Visst, det är Adnan Januzaj, 1995 föddes han. (Klicka på bilden för att förstora)

Vi måste ju även ta oss en titt på populärkulturen 1990. Det året låg den här donnan, Sinead O’Connor, på Trackslistans förstaplats med pärlan Nothing Compares 2 U:

Det här var årets låt på Grammisgalan:

(Tomas Ledin – En del av mitt hjärta)

Detta mästerverk var singeletta på Topplistan i fyra veckor:

(Dr Alban – No Coke)

Detta episka verk spenderade två veckor på samma topplista:

(Troll – Jimmy Dean)

Och denna odödliga dänga hade förstaplatsen i hela sex veckor:

På Oscarsgalan vann den här rullen priset som Bästa film 1990:

(Dansar med vargar)

Och tre andra minnesvärda filmer som släpptes 1990 var: Dagissnuten, Die Hard 2 och Gudfadern 3!

Överskattad: Steven Gerrard. (Klicka på bilden för att förstora)

AV: Roy Curtis,www.sundayworld.com, tisdag 13/5, 2014:

DÅ Liverpool vek ner sig under de senaste två veckorna blev omfattningen av underkastelsen till sentimentalitet och the Great Myth of Steven Gerrard tydlig.

I grund och botten är det ledaren som försvann i det avgörande ögonblicket, som bara kunde erbjuda snyftningar när hans trupper behövde vägvisning, som övergav sin post i stridens hetta, men som på något sätt kom ur tunneln med ett Purple Heart fastsatt på sitt tårdränkta bröst.

T.o.m den tredje statsmakten valde att hissa vitt flagg inför sagan om Stevie G då the Football Writers’ Association kom fram till den absurda slutsatsen att han var den som presterat näst bäst i the Premier League under de senaste nio månaderna.

Man höll masken vid deras tillställning i London då de ansåg att Gerrard gjort ett bättre jobb än Eden Hazard och, helt orimligt, Yaya Toure, den makalösa hörnstenen mot vilken varje mittfältare måste mätas.

Destillera ner skillnaden mellan Manchester City och Liverpool till dess essens, undersök varför de förstnämnda lyfte titeln i söndags medan de sistnämnda vältrade sig i en flod av elände, då är det omöjligt att utelämna ett par graverande slutsatser.

Till att börja med så kan laget som the Kop, i dess glupska hunger på en ny ålder av framgångar, valde att för tidigt stämpla som ödessoldater, inte försvara sig: Liverpool läckte in 23 mål mer än Chelsea, 12 mer än City och t.o.m sju mer än ett sorgligt Manchester United.

För det andra, så när det gäller ledarskap och inspiration vid kritiska vägskäl från deras mittfältstalismaner får bidraget från Toure – som går långt bortanför hans otroliga input med 20 gjorda ligamål– Gerrard att se väldigt liten ut.

Dessa två brister sammanfogades på ett helt avgörande sätt i Liverpools bortamatch mot Crystal Palace då Gerrard, av sin manager ansedd att vara Europas mest framstående kontrollerande mittfältare, blev den raka motsatsen, en syn av oorganiserat kaos, då the Eagles satte in tre dödsstötar.

Det här är inte att säga att Gerrard hade en dålig säsong, inte alls. Men att sätta honom bland de klarast lysande stjärnorna i säsongens konstellation är helt enkelt ett påhitt, en doppning i framtvingad sirapssöt nostalgi.

Det säger en hel del om engelsmannens genialitet när det gäller egenreklam då han fick fler förstavalsröster än den enastående ivorianen i Player of the Year omröstningen, utförd av de som skriver om spelet på en daglig basis.

Här ser vi en triumf för dravel framför substans, skapelsen av den mest enastående sagan sedan Aesops dagar.

Kanske led skribenterna, precis som Gerrard själv mot Chelsea i vad som kom fram som den definierande bilden för säsongen och blev en skattgruva för parodi, av en omvälvande, kollektiv och hjärnomskakande slip, vilket förvrängde deras tankeverksamhet.

Liverpools fans brukar skriva om historien när det handlar om spelaren som gjorde i princip allt som stod i hans makt för att få borda Chelsea expressen 2004 (googla hans citat från den tiden) tills gangsterliknande hot mot hans familj övertygade honom om att ta ett kliv bakåt.

Och i den här processen har Gerrard blivit hälften man, hälften folkballad.

Näst bäst i England den här säsongen? Han var inte ens i närheten av att vara näst bäst i sin egen klubb.

Sanningen är den att han får rankas någonstans mellan fjärde och åttonde mest värdefulla spelaren i Liverpool.

Utan tvekan ligger han långt efter Luis Suarez, Daniel Sturridge och Raheem Sterling, så en eventuellt ärlig intern omröstning skulle se honom kämpa med Jordan Henderson, Philippe Coutinho och Simon Mignolet om de mindre platserna under ett spännande återfödelseår.

Gerrard finns inte med bland de 20 spelarna som presterat bäst i England.

Av de som löst sett kan stämplas som mittfältare hamnar han bakom Toure, Hazard, David Silva, Willian,

Fernandinho, Adam Lallana, Santi Cazorla och, kanske, Henderson. Under sina tre månader som skadefri var Aaron Ramsey också en betydligt skickligare spelare.

De som observerade Gerrards komiskt inkompetenta uppvisning mot Aston Villa på Anfield i januari kunde bara anta att Brendan Rodgers hade spenderat kvällen med att umgås med Hunter S Thompsons, Oliver Reeds och George Bests spöken då han nyligen sade att Gerrard är ”den bästa i europeisk fotboll i en kontrollerande roll”.

Vart var den kontrollen när han ramlade ihop som en skottskadad Bambi mot Chelsea?

Om det var ett grymt hån från himmelriket så fanns det ingen influens utifrån då Liverpool kastade bort den där tremålsledningen borta mot Palace förra veckan.

En hållande mittfältare med substans – en Keane, en Vieira, - skulle ha stått upp mitt i den impertinensen från underklassen, skulle ha stampat fram sin auktoritet på gräsmattan i södra London och krossat varje hint om ett proletärt uppror.

Gerrard – helt general MacArthur i sina offentliga yttranden innan matchen – löstes bara upp in i kvällen.

Mannen som skamlöst har spelat upp sig inför Sky Sports linserna de här senaste veckorna knuffade plötsligt bort kamerorna, satte upp ett staket mot intrången han inte bara hade bjudit in till, utan faktiskt krävt efter varje rejält kliv framåt för Liverpool.

Det är sant att han avnjöt en minnesvärd eftermiddag då City sköts ner, men skulle den sammandrabbningen ha följt samma mönster om den kolossala Toure inte hade åkt på en skada under de tidiga minuterna?

Om Rodgers i det där tidigare citatet refererade till sin lagkaptens förmåga att ”kontrollera” uppfattningarna som omger honom så hade han kanske en poäng.

Gerrard är Englands lagkapten och han är oförliknelig när det handlar om en aspekt i det moderna spelet: Att föda the Great Myth.

Oavsett om det handlar om tårar eller knytnäves vevande stridstal eller det träffande, oskyldigt-förälskade klubbmärkeskyssandet, så skapar han illusionen av att vara den ultimata lagspelaren.

Sanningen är den att Gerrard är en trovärdig rival till Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovich om titeln som den mest självbesatta fotbollsspelaren i sin generation.

Men ändå faller så många för den stora villfarelsen kring Stevie G, mannen som är obeveklig då det gäller att bara spela för en enda klubb.

Oavsett om det handlar om att vrida på tårkranarna eller att förvandlas till Russell Crowe efter segern mot City då han samlade sina spelare i en ring för sitt förödmjukande Gladiator tal, så ligger hans genialitet i att odla den här bilden av sig som Liverpools bastion.

Han är den osjälviska hjälten, den orädda föreståndaren, mannen som håller standarden uppe, den solida Scousern, den för alltid lojala Röda spelaren, mannen som håller mörkret stången.

Det enda problemet är när sanningen inkräktar på sagan.

Som när kvällen föll för Liverpools supportrar i söndags då City – trots att de fått klara sig utan deras världsklassanfallare under större delen av säsongen – kröntes till mästare för andra gången på tre säsonger.

Ledda av Toure, en mittfältare född på en annan kontinent än Gerrard; och en annan planet när det handlar om ledarskap och prestationer.