Den 17 april 1961 landade en legosoldatsbrigad beväpnad, tränad och transporterad av CIA, på Playa Girón, eller Grisbukten, som en del av Washingtons planer på att besegra den kubanska revolutionen. Folket i uniform, med Fidel vid frontlinjen, krossade invasionen på mindre än 72 timmar.

Författare: Gabriel Molina Franchossi, Granma, 7 april, 2016:

Fidel vid frontlinjen på Playa Girón. Arkivfoto

General Lauris Norstad, chef för de allierade styrkorna i Europa (1956-1963), slog fast att "Grisbukten är den värsta förlusten för USA sedan kriget 1812," i sin analys av den US-amerikanska regeringens misslyckade invasion av Kuba vid Playa Girón, i Grisbukten, 1961.

Kriget 1812, startat och förlorat av USA mot Kanada, var det första försöket till expansion av de 13 kolonierna som utgjorde landet 1776.

Så fort de gjort sig fria från engelsmännen förkunnade några av det nya landets grundare att de hade valts ut av gud för att leda resten av världen, och expandera åt väster och söder.

Playa Girón är relaterat till många av de viktigaste händelserna under 1900-talet, inklusive morden på John och Robert Kennedy; Kubakrisen med missilerna; Churchill-Truman alliansen; Hiroshima och Nagasaki; CIA; antikommunism; Kalla kriget; McCarthyismen; nyliberalismen; och tillväxten av det militärindustriella komplexet. Grisbukten länkas även samman med kriget i Vietnam, krigen i Mellanöstern (Palestina, Irak, Syrien), Afghanistan, Ukraina och Franklin D. Roosevelts mystiska död - med tanke på hans åsikter om användandet av atombomben, etableringen av Israel och Churchill.

Nixon blev förfärad av upptäckten av hans medverkan i invasionen, av Demokraternas "rörmokare" i hans Watergate lägenhet, som presidenten då sade klargjorde "hela Grisbuktsgrejen".

Arkivfoto

Bienvenido Pérez Salazar genomlevde invasionen vid Fidel Castros sida. Han var så van vid att folk kallade honom Chicho att han inte svarade till sitt givna namn. Bienvenido var chef för Fidels personliga säkerhetsenhet, och han var i tjänst i byggnaden på 11:e gatan i Havanna området Vedado, där Fidel bodde. Natten mellan den 16 och 17 april hade Comandante gått och lagt sig för att försöka sova lite, för han hade inte sovit sedan luftattackerna den 15:e mot flygplatserna i San Antonio, Ciudad Libertad och Santiago de Cuba. Han hade begravt de döda och hållit talet som utropade den socialistiska karaktären i den kubanska revolutionen.

Allt var tyst och plötsligt, nära midnatt, for Fidel upp och började begära telefonsamtal till olika militärofficerare; han tog långa kliv, gick snabbt genom hallen och sa: "De har landat, och de har gjort det där jag trodde. Vi ska krossa dem."

Bienvenido rapporterar: "Han gick av och an och satte händerna mot väggen medan han gick fram och tillbaka i hallen, samtidigt som han reciterade verser ur nationalsången. Plötsligt stannade han och skrek högt: Viva Cuba Libre! Han gjorde en gest med sin hand och sa: "Låt oss gå. Han gick nerför trapporna med stora kliv, stannade på trottoaren några sekunder och upprepade: Vi ska krossa dem.

Fidel slog sig ner i den svarta Oldsmobile från 1960 som han använde. Hans assistent intog framsätet, kapten Alfredo Gamonal, som nyligen hade lämnat sitt jobb på ett lager, La Sortija på Monte. Vid ratten satt Jesús López Monteavaro, och resten av eskortenheten var uppdelad mellan detta och två andra fordon. De tog 12:e gatan till 36:e, i Kohly, där officerarna höll till, ett ställe som kallades Punkt Ett. Där följde kommandochefen, Comandante Sergio del Valle, Fidels initiativ med att snabbt organisera kompanierna, bataljonerna och officerarna som skulle slå tillbaka invasionen.

Inkräktarna var väl beväpnade av USA. Arkivfoto

Comandante en Jefe (överbefälhavaren) kontaktade sockerbruket Australia klockan 3:29 och bekräftade att trupperna hade landstigit på Playa Larga och Playa Girón, i Grisbukten, på gränsen till Zapatahalvön i Matanzas, där strider brutit ut. Han beordrade den 339:e bataljonen att avancera mot Playa Larga från Australia, och att militärledarskolan i Matanzas, med kapten José R. Fernández som befäl, skulle bege sig mot Playa Larga och Aguada de Pasajeros, för att ta Pálpite och hindra fienden från att etablera en strandbas som var deras strategiska mål. Han beordrade även militären i Matanzas att omedelbart avancera mot Jovellanos.

Fidel informerade specialkolonnen José Martí nummer 1, som han själv hade organiserat. Officerarna Haroldo Ferrer och Leopoldo Cintra Frías, cheferna för infanteriet respektive artilleriet, var befäl. Han försatte reservbataljonerna i beredskap och stationerade en kolonn vid sockerbruket Covadonga, skickade dit en antitankenhet, samt en till Girón och ytterligare en kolonn till Cayo Ramona. Han flyttade 120 kanoner mot Girón.

Fiendens landstigning ägde rum vid en plats som skulle vara svår att ta tillbaka, detta då vägarna som ledde till området gick genom många kilometer träskmark där det var omöjligt att manövrera stora mängder militärer. Inkräktarna släppte tre fallskärmsplutoner i de leriga våtmarkerna och försökte stänga vägen mellan Playa Larga och Australia, men milisens motstånd i princip tillintetgjorde dem.

Fidel höll kontakt med befälhavarna Raúl Castro, som ledde försvaret i de östra provinserna; Juan Almeida och Ernesto 'Che' Guevara, i de centrala respektive västra regionerna. Han dirigerade Almeida att skicka flera truppbataljoner till östra Girón, för att omringa fienden; och chefen för Havannas Sektor 4 försvarsenhet som inkluderade den norra kusten från staden till Mariel, att göra samtliga hans bataljoner redo för operationer. Han placerade ut Universo Sanchez med fyra antitankenheter söder om Pinar del Río.

Invasionens politiska och militära förberedelser

Volym X av FRUS (Utländska Relationer för USA:s dokumentsamling) om Kuba (1961-1962) publicerad av USA:s utrikesdeparetment, tillsammans med departementets Volym VI för 1958-1960, innehåller mycket information som avslöjar aggressiviteten hos USA innan och under invasionen, som de presenterade som ett påhitt från Kubas fantasi. CIA:s planer att krossa revolutionen hade som centralaxel att mörda Fidel.

Fidel hoppar från en tank på Playa Girón. Foto: Tirso Martínez

Richard Bissell, ställföreträdande director hos CIA som stod Allen Dulles väldigt nära, träffade överste Sheffield Edwards, chef för agenturens säkerhetskontor, på morgonen den 18 augusti 1960. Bissell sa till Edwards att han hade uttryckliga instruktioner att döda Fidel. Beslutet hade godkänts av Eisenhower.

Sedan 1975 har detaljerna gällande det här mötet funnits tillgängliga i en rapport från senatens specialkommitté, ledd av senator Frank Church, och den säger att, i augusti 1960, kontaktade CIA maffiabossarna John Roselli, Santos Trafficante och Sam Biancana för att styra upp mordet och ta fram olika planer, om något gick snett. Magasinet U.S News and World Report uppmanade regeringen att agera snabbt, detta då den kubanska revolutionen växte sig starkare varje dag.

En annan av Dulles målsättningar var att knuffa Kuba mot en närmare relation med det socialistiska lägret, detta för att de banden sedan skulle kunna användas som "rättfärdigande" för bestraffande US-amerikanska aktioner.

Allt verkade vara välplanerat. Luftattacker skulle ske innan landstigningen, detta för att förstöra eller neutralisera det kubanska flyget. Invasionsstyrkorna hade som primärt mål att etablera och försvara ett litet område - en strandbas - som, i bästa fall, skulle inkludera en flygplats och tillgång till havet, för att underlätta det logistiska stödet. Planen var att etablera en "provisorisk regering" i området som skulle kontrolleras, den skulle erkännas och erbjudas direkt militär hjälp av USA, och andra. Därmed skulle vägen ligga öppen för en US-amerikansk militär intervention där de sedan störtade den revolutionära regeringen.

Där åker Fidel!

Fidel fortsatte hela tiden att ge instruktioner på telefon och kollade för att se hur det hela utfördes. Hans fokus låg på att frustrera fiendens planer inom 72 timmar, att hindra trupperna som organiserats och finansierats av CIA att etablera sig och kalla in den direkta interventionen av beväpnade US-amerikanska soldater.

Klockan 15:00 begav sig Fidel mot stridszonen tillsammans med befälhavarna Flavio Bravo och René Vallejo, kaptenerna Gamonal och Eugenio Teruel, Raúl Castros assistent, och medlemmar av eskortenheten. På vägen mot Zapata såg de att hela folket var mobiliserat. Varje gång någon såg Fidel i bilen hördes ropen: "Där åker Fidel! Titta, där åker mannen."

Den första personen som såg honom, vid en busshållplats, annonserade ut det hela så att andra fick en chans att själva se och frasen upprepades gång på gång: "Där åker Fidel."

Att se Fidel på väg ut i strid fyllde folket med mod och övertygelse.

Runt klockan 16:00 anlände de vid Australia, där Fernández hade etablerat en kommandopost. Han rapporterade att fiendeplan med kubanska märken på hade lurat trupperna, de gjorde vänliga gester med vingarna innan de sköt med maskingevär mot soldaterna, vilket orsakade många förluster. Fidel rapporterade att förstärkningar var på väg och omorganiserade striden på Playa Larga, som ännu inte hade återtagits.

Han instruerade flygvapnets ledare att organisera två skvadroner inklusive två Sea Fury plan, en B-26:a och en T-33:a. När Fidel följde upp med att fråga om skvadronen fick en pilot, kapten Enrique Carreras, telefonen. Carreras har kommit ihåg i flera intervjuer utförda senare att Fidel hade besökt hans bas ofta innan attackerna, då hade han insisterat på att de få stridsflygplanen som fanns där skulle hållas i bra trim och spridas ut, för att undvika att fienden skulle kunna förstöra dem. Då de var gömda på olika ställen trodde tydligen Pentagon att Kubas begränsade flygvapen faktiskt hade slagits ut fullständigt. Att de lyckades rädda några plan till Grisbukten var avgörande.

Fidel instruerade Carreras att anfalla fiendens båtar och han besköt USS Houston, så det fastnade och hade massvis med soldater och militära förnödenheter ombord. Skeppets antiflygplansförsvar var intensivt; ett dussintal maskingevär och kanoner besvarade eldgivningen. Carrera började använda raketerna och, till hans förvåning, träffades målet och Houston började sjunka. Han skadade en annan båt och sköt ner en B-26:a.

Fidel insisterade på att det var viktigare att sänka skeppen som transporterade trupper, istället för inkräktarna som redan var på land. De på skeppen hade ju förstärkningarna, den militära utrustningen, mat och förnödenheter som skulle låta invasionen överleva.

Uppvisningen av mod av det kubanska folket, ledarskapet, Fidels order och direktkontakt med de stridande, särskilt hans insisterande på att segern skulle uppnås inom 72 timmar, för att undvika alla chanser till en intervention med reguljära US-amerikanska beväpnade styrkor, blev avgörande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...